Bartolomé-Esteban Murillo (1617 - 1682) "Johannes Döparen och den heliga familjen". |
Hundra
år efter Bonifacios storfamij verkar Murillo. Han målade flera
underbart varma familjebilder från Jesu barndom. Gårdagens lucka visar
en där Maria, Jesus och Josef är ensamma med en liten hund. Hundra år
efter att reformationen fört in familjen i konsten är även den heliga
familjen anpassad till borgarskapets ideal med mamma , pappa , barn. Här
ovan ser vi kusinerna Jesus och Johannes Döparen tillsammans med de
unga makarna Maria och Josef. Av fränkan Elisabeth syns inte ett spår
och ovidkommande helgon saknas.
Timmermannen
Josef håller i en bok och det är förstås Bibeln, timmermän var ju kända
för att kunna skrifterna bra och han tillhör ju Juda stam, prästernas
släkt så St. Hieronymus behövs inte. Men till och med den viktiga boken
är mindre viktig än att bry sig om de små barnen vid hans fötter. Barnen
ser dock på Maria, liksom det lilla lammet. Josef står där lite ensam
men med fullt fokus på barnen. De teologisk studierna får vänta för den
verkligheten han står mitt uppe i. Här sker helig skrift framför hans
ögon och han förstår att koncentrera sig på det viktiga som händer i
nuet. Bibelns auktoritet är oomstridd men den levande traditionen
försvaras av Josefs attityd. Det är som om katoliken Murillo målat
devisen "vi bryr oss mer om Jesus, det levande ordet, än boken om
honom." En attityd som jag finner sympatisk.
I
målningen nedan ser vi också den heliga kärnfamiljen med Johannes
Döparen. Här står kusinerna på helt olika plan. Trots det realistiska
måleriet finns en känsla av världsfrånvänd självtillräcklighet hos Maria
och Jesus som ser lite nedlåtande på sin sex månader äldre kusin. Det
mänskliga och varma representeras av Josef som håller Johannes lilla
knubbiga arm i sin breda hantverkarhand. Som vanligt hos Caravaggio är
inte alltid den madonna-blå färgen framträdande. Här bär Maria i stället
martyriets röda färg medan de två blivande martyrerna Johannes och
Jesus ännu är nakna småbarn sånär som på Johannes kamelhårsfilt som
delvis skyler ryggen. Här är det Maria som har Bibeln men hon lutar sig
på den snarare än håller i den för att kunna läsa den. Josef ramar in
familjen med en vandringsstav och han ser inte sjuk och urgammal ut,
precis som den kärleksfulle Josef i Murillos samtida måleri är han en
ung man i sin krafts dagar. Josef är här en riktig familjefar , inte en
impotent familjefarfar som i Bonifacius storfamiljsmålning.
I
Caravaggios teknik chiaro-scuro framträder de enskilda
familjemedlemmarnas egen individualitet betydligt starkare än i Murillos
pastellfärgade barockmåleri där Maria ser på barnen medan hon ser rakt
på betraktaren med en min av totalt självförtroende i Caravaggios bild.
Jämför man med Bonifacius målning där figurerna ser ut att vara nära
släkt med sina små runda huvuden medan de interagerar i ett livligt samtal,
utom Fransiscus som är uppslukad av boken, ger de båda 1600-talsbilderna
ett lugnare intryck. 1600-talet är också det århundrade där familjen i
vår bemärkelse får sitt uttryck i kulturen. Främst tänker jag då på
Molière som formar sina pjäser runt små borgerliga familjer med mamma,
pappa , barn i centrum. Till skillnad från Shakespeares teaterkompani 50
år tidigare, spelas kvinnorollerna av kvinnor hos Molière och en stilla
gryende feminism börjar ta fastare former.
Jag
tycker det syns i de två målningarna från barocken att Molières
familjer börjar bli idealet; den välmenande pappan, den betydligt
smartare mamman, busiga barn, flickor som inte vill gifta sig med vem
som helst som pappan väljer åt henne, barn som börjar agera som barn och
inte minivuxna. Barn som får namn och syns och hörs. Och vad än som sagts om denna familj med alla dess
brister är det en rätt hållbar social konstruktion. Därför behöver vi
timmermannen Josefs ödmjukhet för att få en sådan konstruktion att
fungera så den inte förtrycker den svaga utan blir en plats att växa på.
Caravaggio "Den heliga familjen med Johannes Döparen" målad ca. 1603 |