Kazuo Ishiguro och människovärdet

Jag hade hoppats kunna ha en adventskalender i år men den stora tröttheten tillät inte det. Jag vill ändå skriva denna lediga luciamorgon med två krassliga pojkar hemma. Ni känner kanske till denna känsla av oceaner av tid, även om man med förnuftet vet att dessa oceaner snabbt förvandlas till en liten frusen pöl när man sätter sig framför en skärm. Jag tar dock Gud i hågen och riskerar att oceanen torkar ut denna morgon.

Årets nobelpris har engagerat mig mer än på länge eftersom jag sedan Berg i fjärran varit förtjust i Kazuo Ishiguro och inte hunnit läsa hans senaste Begraven jätte-förrän nu. Nu går dessutom hans Never let me go som radioföljetong i repris i en uppläsning som jag fängslades av redan första gången den gick. Jag läser också hans Den otröstade en gång till, fastnade inte för den första gången jag började på den. Nu är det tydligen en bättre period i livet för mig att läsa den för jag lägger inte undan den, utan roas till och med av den Kafkaliknande drömatmosfären och den ständiga frustrationen över att aldrig komma till skott för den stackars konsertpianisten på besök i vad jag uppfattar som Prag, men det kan nog vara vilken stor kulturstad i forna Österrike-Ungern som helst.

Dessa romaner har som gemensamt tema "vad är en människa" Svenska akademin har gjort ett val av en författare som faktiskt gör verklig nytta för mänskligheten. Jag hoppas denna trend, som varit extra tydlig sedan Svetlana Aleksievitj  2015 *, håller i sig och att vi slipper dystra misantroper som Mo Yan och Elfriede Jellinek i fortsättningen. Kazuo Ishiguro var för mig helt otippad eftersom han är så lättläst och populär, obegripligt varför jag håller fast vid den fördomen efter val som Tranströmer, Aleksievitj, Lessing och Jean- Marie Clézio. Men jag är oförbätterlig och blev åter förvånad över att ännu en favorit belönats.**

Alltså är Ishiguro  sedan länge en storfavorit. Från klarhet till klarhet skriver han in sig i litteraturhistorien och det allra bästa han skrivit är Begravd jätte. Aldrig tidigare har frågan "vad är en människa?" pentrerats djupare av honom. Detta till trots mot att han alltid tagit upp dessa frågor på ett briljant sätt. De flesta känner väl till Återstoden av dagen, åtminstone som film, där människans värdighet står i centrum när den perfekte butlern Stevens  ställs mot nazismens människoförakt och måste omvärdera hela sitt pliktstyrda liv. Immanuel Kant kritiseras här så elegant att det knappt märks, men efter denna läsning finner jag att jag plötsligt hittar argument mot Kants pliktideal, vilket tidigare var svårare för mig utan att känna mig som den ansvarslösa Slösa eller en flumpedagog från 1970-talet. Så inte är det så att Ishiguro inte kunde ta upp dessa frågor förut, tvärtom har de varit en ledstjärna i allt han skrivit : romaner, noveller, sångtexter och filmmanus.

Ändå står för mig Begravd jätte fram som hans hittills mest mästerliga roman på temat. Jag vill absolut inte spoila hans fantastiska intrigbygge men vågar mig ändå på att diskutera teman ur romanen. Vill ni slippa minsta lilla hint om boken, sluta då läsa NU. För här måste jag presentera litteraturhistoriens mest gripande kärlekspar, Beatrice och Axl. Fast de inte ens kan minnas sin ungdoms passion och hur deras unga starka kroppars såg ut eller kändes, älskar de varandra med en respekt som jag aldrig mött i fiktionen, bara  i verkligheten, tidigare.

I ett Britannien som börjat skakas om efter pax kung Arthur ger de älskande sig ut på en resa till sin son, som de knappt minns. De möter ormar som delar på sig och åter blir en enda, träsktroll, häxor och drakar men ändå är miljön realistisk med sår och feber, svält och mörker. Det regnar och plötsligt övergår det i solsken precis som våren är. De sover i rökiga stugor, fuktiga jordhålor och ruiner från Arturs glansdagar.  De äter goda måltider bland vänner och fiender, krigare och läkekvinnor. Glömskan är en gäckande skugga, en tät dimma som ibland lättar något över de allra äldsta och Axl och Beatrice finner skärvor ur sitt liv som de långsamt pusslar ihop till ett ofullständigt minne av kämpande uthållig kärlek. Ja, det låter som fantasy och visst är det det; en gammaldags allegorisk fantasy i Bunyan-stil men helt utan dennes förakt för mänsklig svaghet.

Efter läsningen kvarstår frågan om vad en människa är om hon befinner sig i glömskans dimma. Är vi bara en produkt av våra minnen, kemiska processer i hjärnan som lämnat sina spår? Eller kan vi, som Axl och Beatrice, ändå älska det vi glömt? Är vi fortfarande människor när senilitetens dimma lägger sig över oss eller är det barmhärtigast att låta resten av kroppens funktioner få hjälp med att upphöra, som alferna tycker i en nyckelscen i romanen? Kan ett samhälle leva med sina kollektiva minnen eller måste de förträngas för att vanliga människor , som Axl och Beatrice, ska få leva sina lugna liv i kärlek och gemenskap? Finns det en annan lösning än glömskan eller den hämndlystna fixeringen vid historien? Den kristna försoningfrågan har sällan belysts så tydligt i en roman. Har du inte läst Begravd jätte, gör det! Om du gjort det hoppas jag du kan kommentera nedan och ge ditt bidrag till de tankar som väcktes av romanen hos mig.

Har du läst den ska du också lyssna till Läsarpoddens samtal om romanen.

*även om jag tycker att Bob Dylan var ett felval står han ju för något gott för mänskligheten och han har säkert gjort en hel del för fred och försoning.

** antagligen är det någon slags inverterad snobbism hos mig, inte kul att se den rakt i sitt fula ansikte när jag står framför spegeln.

Tyst retreat 1

Och han gav dem denna liknelse: ”En man hade ett fikonträd i sin vingård, och han kom för att se om det fanns någon frukt på det men hittade ingen. Då sade han till sin trädgårdsmästare: ’I tre år har jag kommit och letat efter frukt på det här trädet utan att hitta någon. Hugg bort det! Varför skall det ta upp mark till ingen nytta?’ Han svarade: ’Herre, låt det stå kvar ett år till, så skall jag gräva runt det och gödsla. Kanske bär det frukt nästa år. Om inte, kan du hugga bort det.’Lukas evangelium 13: 6-9

Råne älvdal är ett smycke , ett grönt och blått sidenband mellan lågfjäll fulla av malm. Därför anlades ett järnbruk här en gång i tiden av en Uppsalautbildad bergsman vid namn Meldercreutz i samarbete med Kengis brukspatron Steinholtz. För oss nutida retreatdeltagare är platsen inte alls en arbetsplats i den tyngre skolan men överallt påminns vi om den möda som byggde bruket och byn. Och den död och plåga. Den enda som fått bruket att gå med vinst var Jean Baptiste Bernadotte som var oerhört rik av plundringståg under Napoleonkrigen innan han valdes till kung i Sverige och därför kunde investera i den infrastruktur och personalstyrka som krävdes för att få denna rika bygd att leverera mer än dagligt bröd för lantbrukare och arbetare med små krav på att få sina egna behov tillfredsställda utöver det dagliga brödet. Det som varje människa behöver mer än något annat.

Nu levererar platsen frid och ro till människor som behöver frid mer än något annat. Inte för att vi plundrats ut av en girig krigsman och kung, eller kanske har vi det? Vem stjäl vår frid och ro? Vad får oss att ta ut oss tills vi passerat den berömda bristningsgränsen? Vad får oss kameler att lasta strå på strå tills ryggen knäcks? Ingen av dem som var där var arbetslös, hemlös, slav eller utfattig ändå agerar vi ofta precis som om vi måste slita från morgon till kväll i arbete och fritid för att få finnas till.

Som ett led i min rehabilitering fixade vän och man så jag kom på tyst retreat i Melderstein i slutet av juni. Platsen var väl vald: den gamla bruksgården från 1700-talet som innan det blev hotell var lägergård för SMF och därför finns ett litet kapell från 1970-talet på gården. Där finns det, i gammal norrbottnisk stil, ett stort fönster ut mot en av Råne älvdals många ängar i stället för altartavla.

Jag ursäktar ständigt min existens med hårt arbete och små krav på att få fylla mina egna behov. I en ständig kamp mot kroppens längtan efter ro, rörelse och ridning jäktar jag omkring i livet för att få finnas till om jag inte tar för stort utrymme eller tar för stor andel av jordens resurser. Samtidigt stänger jag ute Jesus ur livet eftersom gudsgemenskap är mitt eget innersta behov och mina behov ska komma sist och när sist kommer är jag för trött.

Samtidigt är detta något jag känner stolthet för. Jag sparar ingen möda. Jag sätter andra främst. Jag säger inte nej till behövande. Vilken outhärdlig människa jag blivit! Vem vill umgås med en frivillig martyr? En låtsasmartyr, för vad vittnar jag om? Det är ju lika tokigt som självmordsbombares "martyrium" som vittnar om fanatism och själsligt armod fast de troligen vill säga något annat. Jag kanske inte mördar någon direkt men någon kanske inspireras till att slita likadant eller får en konstig uppfattning om vad kristet liv innebär så de aldrig kan finna sin egen väg till livet vars namn är Jesus.

Sådant talade Anden till mig i tystnaden under försommaren i den himmelskt sköna Råne älvdal. Och det var inte första gången hon sagt det. Hur länge ska hon, mamma Gud, behöva tjata på mig? Sju gånger sjuttio gånger räcker då rakt inte. Jag är som mina egna ungar, tjatresistent. Men hoppet lever om att jag en gång ska få se barnen städa sitt rum och lägga sig när de är trötta av sig själva, precis som Anden vädjar till mig gång på gång om nåden och vilan. Hon vädjar för mig lika ofta: "’Herre, låt det stå kvar ett år till, så skall jag gräva runt det och gödsla. Kanske bär det frukt nästa år.". Hon ger inte upp. Så jag förankrar mig i min trötta kropp och lyssnar till vad Anden vill säga, enligt Imse Vimse-principen, igen.

Hur går det med ridningen då?

Jo tack. Den viktigaste friskfaktorn i mitt liv är lika livgivande fortfarande. Vilken lycka att jag har djuren i denna stund.

Smilla har lärt sig galoppera riktigt bra i alla lägen och i olika tempon. Sidvärtsrörelserna går bra när hon får spegla Chateaux, hon börjar bli en så trevlig och lugn ridhäst. Hästarna och hundarna är också duktiga på att vila. Antingen är de på eller av. De strävar inte envist med något dödfött projekt när de är utmattade i någon slags iver att rastlös bevisa sitt existensberättigande.

Här är Ziggy och Elva på. Glada och fulla av energi. Förr var jag väldigt lik min Elva jag hoppas på att snart bli lik henne, och mig själv, igen.

Chateaux och Agnes som ridit på samma kurs som Aron och nu hälsar på och rider här ibland så gamla damen får en liten lätt ryttare ibland.

Smilla och Elva galopperar uppför backen. Ännu är inte formen perfekt i galoppen men hon niger igång som hon ska så här ser hon ut just när hon fattar galoppen.

Sommaren kom som den brukar väldigt plötsligt. 20 maj gick det att åka skidor sedan frös vi några veckor och 7 juni blev det jättevarmt, varmast i Sverige, och så har det fortsatt. Vi rider därför tidigt eller sent. Mitt på dagen ligger hästarna och solar. Så härligt att kunna rida igen utan att må illa och tappa balansen stup i ett.

 

Gyllir är här av. Han är ett gott exempel med sin avslappnade attityd.

Djuren gör mig kort sagt glad. Tack Gud för alla djuren och den lugnande naturen!

Anledningar att fira-alla goda ting är tre

Hr. Godsägare Bråddjup begick under gårdagen en så kallad födelsedag medelst kaffe och kaka. Han uppnådde därvid en aktningsvärd ålder med ett synnerligen udda tal, dvs ett ovanligt högt primtal.

I Luleå domkyrka präst- respektive diakonvigdes sex frejdiga ungdomar av biskop Hans Stiglund. Vår första prästvigning var det och det var vännen Johannes Lindsund, på biskopens högra sida, som föranledde resan till somriga Luleå och den vackra högtiden.

Sommarlov för alla barnen och deras trötta mamma. Hundarna har ju alltid lov, men de firar gärna ändå.

Sorgen och glädjen

Från begravning i den vackraste försommar man kan tänka sig

 Med de vackraste vyer Sverige kan visa upp, här Kebnekajsemassivet i sol. Gick resan till

skolavslutningsyra i Sveriges varmaste sommarväder.

Trött men glad att ha en familj att dela känslornas ytterligheter med en solig dag i början av juni.

Friskfaktorer

Jaha, så vet även jag hur det är att vara utsatt för utmattningssyndrom inifrån. Plötsligt fungerar ingenting, orden sviker, språken dör , tröttheten går varken att sova eller vila bort och hela världen snurrar-bokstavligen- på alla sätt. Förutom klinisk depression och kristallsjuka med följande virus på balansnerven biter jag ihop käkarna så tre tänder går sönder. Tröttheten har jag känt av i många år , mer plötsligt kom resten.

Tomas Sjödins senaste bok var antagligen skribven bara för mig, men jag tror även andra kan ha glädje av den.

Men jag fick en läkare sänd från Gud. När andra förmågor fallerar fick andra ta vid och jag förstod genast att han var kristen, östlaestadian i den tradition jag känner så väl. Jag sa det åt honom och han blev förvånad. Men jag förstår nu att det var ett sätt att visa att Anden i mig är frisk och stark när hela jag i övrigt är svag och sjuk.

Snörik vinter och skidföre länge. Skidor i sol som lyser dygnet runt är en stor friskfaktor.

Här några bilder från rehabiliteringen, jag fick nämligen på recept skidåkning när det är som ljusast på dagen, jag insjuknade ju i slutet av november. Jag fick också på recept att vara med mina hästar och hundar utan krav men varje dag. Motion och närhet till hästar har bevisad effekt som är starkare än SSRI-preparat. Sämre recept kan man få! Även om tröttheten och yrseln var enorm var det ändå något jag lyckats följa sedan slutet av december och nu är det mycket bättre. Jag skriver ju det här.

Hundarna och hästarna och deras kravlösa trofasthet.

Alla dessa vackra vinterhimlar!

Skidutflykt med hela familjen mitt i den mörkaste vintern. Så mysigt! Elden skapade ett tryggt rum som begränsades av ett vänligt mörker. Sedan mina kollegor kom med en jättebukett tulpaner i januari har det inte gått en dag utan snittblommor i mitt kök. Även påskliljor utomhus är en friskfaktor.

Flickorna har pysslat om sin trötta mamma. Vilken tur att de finns! Skidorna som jag fick av min käre make i julklapp har gått många mil. Det krävs mycket för att trötta ut en border collie men så var det ofta. Hundarna och jag sov skönt efter skidturerna.

Tack!

Tack kära alla ni som här hälsat så vänligt och för uppmuntrande, oerhört kärkommen, hälsning med riktig post från Piff och Puff! En kan inte annat än bli pinfrisk med sådana bloggföljare. Återkommer strax, om Herren dröjer och vi får leva (Jak. 4:15).