Fastans sista dagar

Johannes evangelium 12: 1- 7 Sex dagar före påsken kom Jesus till Betania, där Lasaros bodde, han som Jesus hade uppväckt från de döda. Man ordnade där en måltid för honom; Marta passade upp, och Lasaros var en av dem som låg till bords med honom. Maria tog då en hel flaska dyrbar äkta nardusbalsam och smorde Jesu fötter och torkade dem sedan med sitt hår, och huset fylldes av doften från denna balsam. Men Judas Iskariot, en av lärjungarna, den som skulle förråda honom, sade: ”Varför sålde man inte oljan för trehundra denarer och gav till de fattiga?” Detta sade han inte för att han brydde sig om de fattiga utan för att han var en tjuv; han hade hand om kassan och tog av det som lades dit. Men Jesus sade: ”Låt henne vara, hon har sparat sin balsam till min begravningsdag. De fattiga har ni alltid bland er, men mig har ni inte alltid.”

Var Judas verkligen en tjuv? Det kan ju bara var 2000-årigt förbittrat skvaller som säger detta. Men låt oss sluta fundera på detta och istället använda texten för att tänka på vårt eget förhållande till pengar och fattiga. Vi som samlas här på bloggen tillhör antagligen inte de mest förmögna i Sverige men vi tillhör, hur man än räknar, en välbeställd elit på jorden. Och jag tillhör dessutom en välbeställd elit i Sverige med både gård på landet, fast jobb , en fastjobbande make och lyxen av att leva med flera husdjur.

När en sådan som jag läser senaste numret av Pilgrim som kom lagom till fastans inledning och har titeln "Mammon", väcker denna text - om Judas som tjuven som inte vill unna Maria lyxen av att ge bort en lyxig gåva till Jesus- frågor om mig och mitt förhållande till Mammon. Jag har inte alltid varit välbeställd, med svenska mått mätt (är det inte nu heller enligt ganska många normer, fast jag i verkligheten har det väldigt bra) men Mammon hade makt över mig även innan jag fick det så här bra. 

"Tillfället gör tjuven" och tillfällena är legio i ett välfärdssamhälle. Hur många bekanta har inte tipsat om trix för att lura försäkringskassa och försäkringsbolag på pengar. Att jag inte lytt råden beror mest på att jag hatar papprstjafs i så hög grad att jag aldrig ansöker om pengar jag har rätt till. Däremot har jag hjälpt en närstående att lura till sig bostadsbidrag genom att skriva papper på att hen betalade hyra till mig utan att hen gjorde det. Jag är alltså en tjuv! Precis som Judas tar jag från den gemensamma kassan för att ge till en närstående som inte hade behov av, eller rätt till, bidrag. Men det är inte sant att det var tillfället som gjorde tjuven. De var tjuven som gjorde tillfället. Alltså jag.

Ibland tror jag just girighetens olika synder är de som är grunden till allt ont. Att det börjar där. Så tänker också Paulus: "kärleken till pengar är roten till allt ont". För Mammon lurar oss bort från allt gott, först och främst från tilliten till Gud. "Vi tror på Gud men det är pengarna vi litar på", ungefär så skrev en norsk pastor som jag glömt namnet på. Tyvärr är det så sant. Dessutom är det så att om vi verkligen har mycket pengar blir vi ofta, men inte alltid, girigare. "Mycket vill ha mer..." och liksom Joakim von Anka gör pengarna oss fattigare. Att bada i pengar är bara hemskt och fullständigt kontraproduktivt, vi blir bara smutsigare av det. Och Joakim von Anka unnar sig inget annat nöje med sina pengar.

Inte bara rika är giriga. Som när jag blev tjuv var det en lockelse som Mammon särskilt designat för fattiga. Att längta efter att bli rik kan också förmörka vårt liv. Vad värre är, denna längtan kan också förmörka livet för vår omgivning. Snålheten drabbar andra som "unnar" sig lyx. Judas Iskariot dissar Marias lyxiga gåva och på så sätt skammar han både Maria och Jesus. 

Men är det något Skärtorsdagens firningsobjekt: Jesu sista festliga måltid med sina bästa vänner, visar oss så är det att Gud vill att vi ska njuta av de gåvor han skapat. Jag tror att Jesus vill att vi på uppståndelsens dag ska svara ja på hans fråga: " Var det roligt att leva? Tyckte du om min skapelse?". Det visar han så tydligt den sista kvällen i sitt liv när han kunde ha ägnat sig åt bön och fasta men inte Jesus, han festar. Den största festen i judarnas årscykel, ungefär som vårt julbord, är han sista ärende till lärjungarna. Dessutom tvättar han lärjungarnas fötter. Så överflödigt. SPA-kväll före tortyr! Precis som det Maria gjorde några dagar tidigare med honom.

Men Jesus skyr inte överflöd. Han hatar snålhet. Både den snålhet som skapar regelrätta tjuvar och den snålhet som inte vill ta emot gåvor av rädsla för att inte kunna ge igen med samma mynt.

Denna Skärtorsdag är för mig en påminnelse om mina egna synder på tjuvnadsområdet, men också om att Gud inte är snål. Allting som han äger ger han bort för att vi ska glädja oss. För att vi ska göra likadant.

I stället för bildkonst illustreras därför denna dags fastekalenderinlägg med en dagsvers av Stig Dagerman.

Lagen har sina blottor.
Hund får de fattiga ha.
De kunde väl skaffa sig råttor,
som är skattefria och bra.

Nu sitter folk i små stugor
med dyrbara hundkreatur.
De kunde väl leka med flugor,
som också är sällskapsdjur.

Kommunen bara betalar.
Det måste bli slut på, ithy
att annars så köper de valar,
fruktar herr Åleby*.

Något måste beslutas:
Hundarna skjuts! Inte sant?
Nästa åtgärd: De fattiga skjutas,
så spar kommunen en slant.

Nu ska jag ut och njuta av den fina vårdag Jesus ger mig. Jag ska göra det genom att umgås med mina husdjur. (Och då menar jag inte husmöss och vägglöss ;-)

Eftersom jag inte kan ladda upp nya bilder med denna dator får ni en länk till ett gammalt blogginlägg som visar hur kul jag har det tillsammans med djuren. 




*Axel Åleby (aka Judas Iskariot d.y.), ordförande i Stora Sunnes fattigvårdsstyrelse, som lät skjuta en understödtagares hund med motiveringen: "Nog är det ynkligt att folk som har understöd ska ha hund. Det finns inga bestämmelser om att hundar är förbjudna för understödstagare, men nog är det en lyxvara."

Sviken och besviken

Giotto di Bondone: Judaskyssen

Johannes evangelium 12: 27-30 Nu är min själ fylld av oro. Skall jag be: Fader, rädda mig undan denna stund? Nej, det är just för denna stund jag har kommit. Fader, förhärliga ditt namn.” Då hördes en röst från himlen: ”Jag har förhärligat det och skall förhärliga det på nytt.” Folket som stod där och hörde detta sade att det var åskan, men några sade att det var en ängel som hade talat till honom. Jesus sade: ”Det var inte för min skull som rösten hördes, utan för er skull.

Mitt i Stilla veckan brukar man minnas bland annat hur Judas Iskariot säljer ut Jesus för trettio silverpengar. Det har blivit lite av en trend att ta Judas parti i denna historia. Det är lovvärt och jag har själv mediterat över Judas Iskariots tragiska liv för att försöka förstå. Men tänk om det inte finns något att förstå? Tänk om allt handlade om girighet? Om något har väl historien ändå lärt oss att girighet förblindar fullständigt.

På samma sätt som Judas Iskariot fått någon slags psykologisk renässans och det gnostiska Judasevangeliets tes om att Judas var mest mystiskt insatt i Jesu hemliga läror och blev uppmanad av Jesus till att sälja honom, blivit en slags "allmän" sanning, har sveket mot Jesus tonats ner. Man menar att Jesus ju visste allt och därför inte sårades av att den lärjunge som fått så mycket förtroende, han var ju hela lärjungaskarans* kassör, valde att sälja honom för 30 silverpenningar.

I gnostisk anda har det blivit mode att anta att Jesus var osårbar mot svek. Gnostikerna menade ju att Jesus inte rådde under mänsklighetens lagar "eftersom han visste allt". Men enligt kristendomen var Jesus fullkomligt och helt en människa. Hans kropp kunde skadas och blöda och hans själ kunde såras intill den djupaste förtvivlan. Som Magnus Malm uttrycker det: "Jesus är inte en ersättning för det mänskliga – han är föreningen av det gudomliga och det mänskliga." Så klart är han ledsen och maktlös inför vännens svek.

Även om inte alla människor kan bottna i en girighet som  låter alla normala mänskliga hänsyn vika så kan vi alla känna igen oss i att bli djupt sviken och besviken av någon vi litat på helt och fullständigt. Vi vet hur fruktansvärt ont det gör. Så fysiskt ont så det rent praktiskt hjälper med värktabletter för att lindra smärtan. Där kan jag lära mig något av Jesus för mitt eget liv:

När han är så ledsen och ängslig som han är, delvis därför att han kanske vet att Judas och även Petrus, snart ska svika honom, ber han. Svaret kommer direkt genom en röst som uppfattas som åska eller en ängels röst. Men det är inte det svaret som stärker Jesus, det är själva bönen: "Fader, förhärliga ditt namn." Svaret är för åhörarna.

Så är bön för mig och om jag skulle ge ett self-help råd som verkligen varit till ovärderlig nytta och läkedom för mig när någon svikit och sårat mig djupt så är det FÖRBÖN ; för den som skadat, förbön för mig själv och tillbedjan inför Jesus, som sannerligen också vet hur det är att svikas så hjärtat brister av sorg.

Anonym ikon av Judaskyssen från 1100-talet, finns i Uffizierna i Florens idag.

 

Vill du läsa hela texten av Magnus Malm finns den här. 

* de sjuttiotvå plus, inte bara de tolv närmaste.

Fastan och förlossningen

Johannes evangelium 16: 21 När en kvinna skall föda har hon det svårt, för hennes stund har kommit. Men när hon har fött sitt barn minns hon inte längre sina plågor i glädjen över att en människa har fötts till världen.

Fastan påminner mig om att vara gravid. 40 dagar pågår fastan plus söndagarna som aldrig är fastedagar. Graviditeter pågår ca fyrtio veckor men för mig väldigt mycket plus. Inget av mina barn har kommit på beräknad dag utan alla kom minst en vecka över tiden, trean allra mest "försenad"hon var beräknad till 27 mars, jag trodde hon skulle födas 3 april men hon föddes på farfars födelsedag 20 april. Den vånda och ängslan en mamma som går över tiden känner kan helt enkelt inte överträffas. Det är farligt att gå över tiden. Dödsångest blandas med ett svagt flämtande hopp och våndan inför den oundvikliga förlossningen. Alla mammor vet att inte alla mödrar och barn överlever förlossningen. Kroppen vet mer än hjärnan på det området och det märks. Jesus har så rätt i detta att det är svårt att föda.

Jag ser på Palmsöndagen som den jublande senare delen av graviditeten när jag alltid börjat hoppas att barnen skulle leva. Missfallsrisken är förhållandevis låg och lillungen sparkar så man tydligt känner små fötter och andra kroppsdelar genom den tunna bukväggen. Ännu är graviditeten klädsam, håret tjockt och blankt, magen lagom stor och konditionen på absoluta toppen. Vi boar och en del bjuder in till Baby Shower. Är det en omförlossning blir man extra mammig kring de små som redan finns där och de i sin tur gläds åt bebisen i magen: " Hej bebisen, du är gullig. Jag älskar dig!", sa storebror Elis till lillebror Aron (då namnlös), under min sista graviditets jublande Palmsöndagstid. 

Men ganska snart efter denna glädjefulla tid vet ju mamman att det blir svårare och förlossningens vånda är utan återvändo. Dessutom vittnar många söta små hjärtegravstenar med samma födelse- och dödsdatum, nästintill dolda av leksaker och sorgebudskap, om att förlossningen på intet sätt är en garanterad framgångssaga. 

Så måste den första Palmsöndagen ha varit för Jesus. Han som stod så nära många kvinnor som fött många barn, inte minst hans egen mamma Maria, förstod att liknelsen han använde i sitt avskedstal var ytterst relevant i sammanhanget. Världens förlossning och ett barns förlossning var mycket lika, lika oundviklig, men också lika oviss. Varför skulle han annars våndas i Getsemane?

Förlossningen vanns den 20 april och nu är min mest övertida unge stor. 

 

 

Här i en glad aprilgalopp med gamla Chateaux

Den som gör det nedrivna beboeligt

Jesaja 58: 9-12 Om du gör slut på allt förtryck hos dig,

hot och hån och förtal,

om du räcker ditt bröd åt den hungrige

och mättar den som lider nöd,

då skall ljus bryta fram för dig i mörkret,

din natt bli strålande dag.

Herren skall alltid leda dig,

han mättar dig i ödemarken

och ger styrka åt benen i din kropp.

Du skall bli som en vattenrik trädgård,

en oas där vattnet aldrig sinar.

Dina uråldriga ruiner skall byggas upp,

gångna släktens grunder skall du sätta i stånd.

Du kommer att kallas

”den som murar igen rämnorna”,

”den som gör det nedrivna beboeligt”.

Alla kulturer möts inte i fred. Många gånger har erövringskrig och invasion varit det sätt en kultur mött en annan. Bland de värsta exemplen på detta är slavhandeln från Afrika till Amerika under 1600-1800-talet. Denna vidriga, nedriga och giriga praktik tömde en kontinent på kunniga, unga och friska människor i sådan grad att Afrika fortfarande är underbefolkat. Det är omöjligt att förstå vidden av det hela. Men vi kan veta ändå och det gör vi.

Trots den bottenlösa ondska som manifesterades i denna slavhandel och det följande slaveriet i Amerika, förde till och med detta kulturmöte något gott med sig. Ja, lika bottenlöst ond som slavhandeln var, lika gränslöst berikande blev kulturmötet. Den smärta och det lidande som slaveriet resulterade i gav oss också en kultur, den afroamerikanska, som gläder världen ännu idag med sina litterära skatter, tex Toni Morrisons författarskap, där jag håller Beloved (Älskade) högst.

Det är en hjärtskärande och oemotståndligt välskriven roman som utspelar sig mitt emellan dröm och verklighet, realism och skräckromantik, samtidigt som den bygger på en verklig händelse under slaveriet. Har du inte läst den? Gör det! Har du läst den: läs igen, den har så många bottnar att den tål att läsas om och om igen. Men, se inte filmen. Aldrig har det varit så sant att boken är bättre än filmen. Har du redan sett filmen men inte läst boken är det bara bra eftersom boken är något helt annat på alla plan. Filmen är alltså ingen spoiler av boken.

Citatet av Jesaja skulle kunna vara ett av många motton för romanen eftersom romanens hjältinna Sethe är en bland många som gjorde det nedrivna beboeligt till ett fruktansvärt pris. Många fler var det som engagerade sig mot hot, hån och förtryck med allt som insats och lyckades mura igen rämnor och marianergravsdjupa sprickor mellan folken, trots den girigt banala ondskans hämningslösa framfart. Och så blev Sethe och hennes efterkommande vattenrika trädgårdar av en ny kultur som fick växa ur det gamlas ruiner.

Så medan du klär på dig för att rusa till närmaste antikvariat eller bokhandel kan du nynna på Up Above my Head, en av frukterna i den trädgården, tillsammans med murarmästaren Sister Rosetta Tharpe:

Låt mig få höra om Jesus

Jesaja 58: 5-12  Är det en sådan fasta jag vill se:

en dag då man späker sig,

hänger med huvudet som ett strå,

ligger i säck och aska?

Kallar du det fasta,

en dag som behagar Herren?

Nej, detta är den fasta jag vill se:

att du lossar orättfärdiga bojor,

sliter sönder okets rep,

befriar de förtryckta,

krossar alla ok.

Dela ditt bröd med den hungrige,

ge hemlösa stackare husrum,

ser du en naken så klä honom,

vänd inte dina egna ryggen!

Då bryter gryningsljuset fram för dig,

och dina sår skall genast läkas.

Din rättfärdighet skall gå framför dig

och Herrens härlighet gå sist i ditt tåg.

Då skall Herren svara när du kallar,

när du ropar säger han: ”Här är jag.”

Om du gör slut på allt förtryck hos dig,

hot och hån och förtal,

om du räcker ditt bröd åt den hungrige

och mättar den som lider nöd,

då skall ljus bryta fram för dig i mörkret,

din natt bli strålande dag.

Herren skall alltid leda dig,

han mättar dig i ödemarken

och ger styrka åt benen i din kropp.

Du skall bli som en vattenrik trädgård,

en oas där vattnet aldrig sinar.

Dina uråldriga ruiner skall byggas upp,

gångna släktens grunder skall du sätta i stånd.

Du kommer att kallas

”den som murar igen rämnorna”,

”den som gör det nedrivna beboeligt”.

Kulturmöten i Esters bok visade hur Gud vill nå alla. Esters bok visar också hur till och med det värsta kan leda till det bästa; att Gud får tillfälle att visa kärlek till sin skapelse. På samma sätt gör kulturmöten idag. Exempelvis kommer nu ett stort onått missionsfält till Sverige just nu och dagligen hör och läser vi nyheter om hur människor från muslimska länder möter kristendomen för första gången eller äntligen får chansen att öppet uttrycka sin kristna tro här i landet.

Hemma i Kiruna består ca 75% av den gudstjänstfirande församlingen av utrikes födda, många nyanlända. Många var redan kristna när de kom, men oftast kommer de från kyrkor som exempelvis inte accepterar kvinnors kallelse till synlig tjänst i församlingen. I Kiruna får de se Guds handlande genom kvinnor i ledande och synliga positioner vilket naturligtvis förändrar mycket till det bättre, även när de återvänder till sina hemländer.

Andra har aldrig mött kristna förut men har alltid haft en längtan efter att få höra om Jesus. En släkting som varit missionär i Tanzania, jobbade som vårdbiträde i äldrevården de sista åren av sitt liv. Där hade han en muslimsk kollega som alltid önskade att min släkting skulle spela gitarr och sjunga "Låt mig få höra om Jesus", det var dennes favoritsång.

Om denna muslimska man aldrig kommit till Sverige, hade han fått höra om Jesus? Hade vi fått höra om Jesus utan kulturmöten? Antagligen inte. Jag är alltså glad över kulturmöten, ja mer än så, jag har svårt att förstå hur jag skulle fixa det utan det kulturmöte som lät mig få höra om Jesus.