Hos mig finns tre hästar och ibland är det mastigt men nu när jag väljer arbetstider mer självständigt under sportlovet är det bara härligt speciellt som vintern har varit som allra vackrast några dagar. Det är ju mycket utejobb att göra som annars måste göras kvällstid i mörkret, så mycket bättre att göra sådant dagtid och sedan när skymningen faller sitta vid datorn och registrera prov och läsa elevtexter.
På morgonen var det 22 minusgrader men mitt på dagen bara ca fem minus i solen. Två pass med Smilla blev det idag och ett vardera med Chateau och Gyllir. Först fick Smilla följa med när jag motionerade Chateau i djupsnön.
Det är så kul med Smilla hon är så bra på att komma på inkallning jag kan därför ha henne lös tidiga morgnar när risken att stöta på någon skoteråkare eller hundmotionär är obefintlig. Jag tar en snabbtur i ena riktningen med Chateau, Smilla springer om oss, vi vänder och så ropar jag på Smilla och hon stannar och vänder på bakhasorna som en riktig westernhäst. Tyvärr blir kameran så seg när det är kallt och inget av detta finns dokumenterat bara när hon rusar till oss efter vändningen.
Sedan är det förstås hö- och snöhantering som gäller. Snöslungan vill åter samarbeta den vill bo i tvättstugan på nätterna när det är kallt. Om den får det jobbar den på. När armarna värker för mycket blir det att rida igen. Först Smilla lite dressyr böjd på rakt spår och en riktigt fin bakdelsvändning/piruett som vi tränat på från marken ett tag. Det gjorde vi på gården där vi har en "ridbana" plogad vintertid. Ett varv i djupsnön räcker för en unghäst.
Efter det tog jag Gyllir ut i skogen och när vi kom hem glada och varma fick alla tre stå och äta direkt från höbalen en stund i eftermiddagssolen.
Kristus och äktenskapsbryterskan som Lucas Chranach d.y. uppfattade scenen 1542
Lukasevangeliet 18: 9–14 Till några som litade på att de själva var rättfärdiga och som såg ner på alla andra riktade han denna liknelse: ”Två män gick upp till templet för att be, den ene var farisé, den andre tullindrivare. Farisén
ställde sig och bad för sig själv: ’Jag tackar dig, Gud, för att jag
inte är som andra människor, tjuvar och bedragare och horkarlar, eller
som tullindrivaren där. Jag fastar två gånger i veckan, jag lämnar tionde av allt jag köper.’ Men
tullindrivaren stod avsides och vågade inte ens lyfta blicken mot
himlen utan slog med händerna mot bröstet och sade: ’Gud, var nådig mot
mig syndare.’ Jag säger er: det
var han som gick hem rättfärdig, snarare än den andre. Ty den som
upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli
upphöjd.”
Johannesevangeliet 8: 1- 11 Jesus gick till Olivberget. Tidigt på morgonen var han tillbaka i templet. Allt folket samlades kring honom, och han satte sig ner och undervisade. De skriftlärda och fariséerna kom då dit med en kvinna som hade ertappats med äktenskapsbrott. De ställde henne framför honom och sade: ”Mästare, den här kvinnan togs på bar gärning när hon begick äktenskapsbrott. I lagen föreskriver Mose att sådana kvinnor skall stenas. Vad säger du?” Detta
sade de för att sätta honom på prov och få något att anklaga honom för.
Men Jesus böjde sig ner och ritade på marken med fingret. När de envisades med sin fråga såg han upp och sade: ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne.” Och han böjde sig ner igen och ritade på marken. När de hörde hans svar gick de därifrån en efter en, de äldste först, och han blev ensam kvar med kvinnan framför sig. Jesus såg upp och sade till henne: ”Kvinna, vart tog de vägen? Var det ingen som dömde dig?” Hon svarade: ”Nej, herre.” Jesus sade: ”Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.”
Den laestadianska musiken är speciell. Inte alla tycker om den. Man ska sjunga långsamt, om det till äventyrs finns en organist ska laestadianen sjunga lite långsammare och släpa efter i baktakt, som reggae fast betydligt mindre dansant. Sången är helt oberoende av orgeln, det är kantorn som får anpassa sig eller inte-det spelar mindre roll för de sjungande men de håller i alla fall samma tonart. Sedan sjunger man med en speciell sångteknik som på akademiskt språk kallas Arktisk klämsång. Det är en klanglös lite nasal röst som man ska sjunga så starkt som möjligt i ett högt tonläge, nästan skärande. Samma teknik används vid jojk, riktig jojk alltså , som inte bara är vanlig sång på samiska. Här sjunger bakgrundskören med denna teknik fast de kommer från Sydafrika:
Att detta ansågs som fult av svenskar från södra Sverige på 17- och 1800-talet, mestadels präster, kan man kanske begripa. Europeiskt Bel canto-ideal lever ännu med mjuka toner som får stor klang genom ett öppet bröst och huvud och avspända stämband. Men hos oss är det denna urgamla sångteknik som fortfarande hålls högt.
Man sjunger inte bara starkt och långsamt utan också ur 1937 års psalmbok. Av oklar anledning anses den som den ultimata psalmboken vilket ju verkar konstigt eftersom man använder Karl XIIs Bibel vilket ju stämmer om man vill göra som Laestadius gjorde, men en så modern psalmbok? Laestadius var ju död sedan länge 1937. Jag har inte fått något bra svar på frågan men jag antar att den användes under laestadianismens senaste stora väckelse på 1950-talet och ungdomsväckelsen kring Bengt Pohjanen* på 1970-talet, samt att 1986 års psalmbok har med andra kyrkliga traditioners sånger (läs frikyrkliga) som man anser vara heretiska. Sedan försvann ju en del psalmer från 1937 års version men de är inte så mycket sjungna ändå, så det är ganska ologiskt. Men en favorit som sällan hörs i SvK nuförtiden är "Ingen hinner fram" som pappas kompis Jan-Erik Kuoksu citerat på denna målning av min pappa, stigfinnaren och försångaren, där han visar Janne vägen över ett fjällpass:
Ovanstående gäller alla olika inriktningar av Laestadianerna**. men bara i östlaestadianska sammanhang är det okej med orgel och gitarr till sången. Västlaestadianer har orgel på sina gudstjänster men "Den förstfödda laestadianska församlingen i den svenska lappmarken" håller sig till gammal sed och har fortfarande bara försångare. En man med stark röst och gott musiköra sitter framme i kyrkan/bönhuset och sjunger långsamt så de andra kan hänga på. Men även denne lukkari (klockare) sjunger lite fortare än och före resten av församlingen som hänger på en kvarts takt efter lukkari. I början är det nästan bara lukkari som sjunger så hakar fler på och sjunger starkare efter hand. Man sjunger alltid alla verser på psalmerna och hela tiden ökar styrkan till ett crescendo i sista versen när alla hakat på och känslorna kommit i svall för att sedan minska något i styrka på slutet.
De som känner till fenomenet "sång i anden" skulle känna igen sig i hur sången växer och böljar men laestadianer sjunger aldrig i stämmor. Ändå upplevs sångsättet ofta som väldigt "djupt", man blir berörd. En skånsk kvinna som gift sig med min vän Åsas morbror och kom hit till Tornedalen som vuxen blev intresserad och har skrivit akademiskt om denna sångkultur. Hon heter Lisbeth Carlander Fredriksson och använder begreppet "mytisk" sång om jojk och leastadiansk sång och det är hon som gett tekniken namnet Arktisk klämsång. På norska kallas den pressesang. Vilket förklarar hur det låter och känns att sjunga så. Men Fredrikssons "mytiska" sång betyder sång som ger oss kontakt med det förflutna eftersom detta är en mycket gammaldags sångkultur. Här finns hennes D-uppsats att läsa.
Eftersom jag både jojkar och sjunger både klämt och "vanligt" och dessutom vuxit upp mitt i denna kulturskatt förstår jag vad hon menar. För mig är definitivt den klämda tekniken mer nära känslorna än det Bel canto-inspirerade europeiska sångsättet som man lär hos sångpedagoger och de flesta uppfattar som njutbart att lyssna till. Det känns som ett band bakåt i tiden till de gamla kvinnor som sjöng högt, starkt och gällt i kyrkan utan att skämmas när jag var barn.
I öst har man en egen sångbok kallad Sions sånger/Siionin laulut. Där förekommer folkliga sånger som inte finns i Psalmboken. De är ofta skrivna av Lina Sandell och andra visdiktare från väckelsernas storhetstid. Många handlar om Himmelriket och livet efter döden när Jesus kommer med sitt rike. Nyligen kom också en ny Laestadiansk psalmbok som inte bara används av Fridsförbundet (dem vi kallar östare här). Men Siionin Laulut räknas inte som kosher av De förstfödda. Tvärtom. I en liten bok där man redogör för sin trosuppfattning har de pedagogiskt spaltat upp vad Öst respektive Väst tycker i olika frågor. När Öst menar att Sions sånger är uppbyggliga, tycker Väst att: "Sions sånger äro horvisor" vilket man kan säga är ord och inga visor.
Min mamma tyckte dock om dessa sånger och vid sin dödsbädd hade hon Sions sånger på sängbordet. Jag vet att hon särskilt tyckte om denna som vi försökte sjunga för henne, men vi kom inte ihåg melodin och hennes lille fickversion av sångboken hade inte noter. Som tur var fanns den på you tube med en sångare som har en helt annan röstteknik än den laestadianska, men ändå. Mamma fick sin Sions sånger med sig i graven för hon älskade sång och musik och fungerade i praktiken som försångare i alla sammanhang där hon var, fast det i laestadianska sammanhang bara accepteras en manlig sångare som officiell lukkari.
I mina föräldrars ungdomsgäng var de berörda av den östlaestadianska ungdomsväckelsen på 1970-talet, som på många sätt hängde ihop med Jesus-rörelsen och den karismatiska väckelsen i de historiska kyrkorna. I mina föräldrars krets fanns en ung man som spelade gitarr och sjöng så bra att vi barn aldrig ville lägga oss när han var där. Han var rolig också, L-G Forsberg, vars son nu sprider Sions sånger till en större allmänhet. Sonen Markus har startat gruppen Suurunmaa som sjunger lite lagom klämt på denna vackra version av en annan "Hemlandssång":
Som jag antytt tidigare är jojktekniken likadan som den laestadianska psalmsångstekniken. Lisbeth Carlander-Fredriksson kallar den arktisk klämsång. Många moderna och folkkära jojkare sjunger inte så jätteklämt tex Sofia Jannok har en mycket skolad jazzig sångteknik som nog upplevs som mer lättillgänglig och endast i de rena jojkpartierna kommer en viss klämd ton in. Hon jojkar lika njutbart som Alice Babs joddlade. Men Mari Boine från Norge både jojkar och sjunger "pressesang". Här i en psalm som kunde vara sjungen i en laestadiansk byabön, exakt så här låter det. Lägg märke till att tekniken bara fungerar riktigt bra när man sjunger starkt, Mari Boine löser det genom att viska i svagare partier:
Och nu invänder vän av ordning: "men Laestadius förbjöd ju jojk" jo han ogillade jojkande fyllon och om texten man jojkade handlade om gudar i den nordiska mytologin men sångtekniken är densamma i psalmsången och Laestadius tyckte faktiskt jojk var acceptabelt om det var "den mjuka vuollen som sjungs av en vacker kvinnostämma ". Härhärhärhärhär och här har jag fördjupat mig mer i jojken efter önskemål från H-f.
Avslutar med östlaestadianernas musikaliska galjonsfigur, Markus Wargh på orgel som ackompanjerar Fridsförbundet i Luleå domkyrka. Detta för en skivinspelning som min mamma lyssnade mycket på sina sista år i livet och så fort vi inte sjöng för henne på dödsbädden fick hon lyssna på denna favorit-CD. Här har församlingen övat men lite av den laestadianska baktakten hörs ändå. Det blir en härlig efterklang i Domkyrkan med denna eftersläpning– tycker jag som är van. Andra uppfattar det måhända inte lika positivt.
Lars delade en länk till en keltisk psalmsång från ön Skye med försångare utan orgel. Jättebra ljudexempel!
* Bengt Pohjanen konverterade senare till Rysk-Ortodoxa kyrkan.
** Det finns en hoper inriktningar inom laestadianismen som är störst på finska sidan men är spridd över hela Nordkalotten och är mest traditionell i väster alltså i Gällivare, västra Kiruna kommun och Nordlands och Finnmarks fylken i Norge. Här kan man läsa mer om laestadianismen från en finsk vinkel men mycket stämmer över hela Nordkalotten eftersom rörelsen är gränslös på det gamla sättet. .
Ytterligare ett exempel på klämd teknik, här från Bulgarien, tips från Rebella:
Uppväckandet av Lasaros av Henry Ossawa Tanner (1859–1937)
Lukasevangeliet 7: 11-16 Därefter begav sig Jesus till en stad som heter Nain, och hans lärjungar och mycket folk följde med honom. Just
som han närmade sig stadsporten bars det ut en död. Han var ende sonen,
och hans mor var änka. En stor skara människor från staden gick med
henne. När Herren såg henne fylldes han av medlidande med henne och sade: ”Gråt inte.” Sedan gick han fram och rörde vid båren. Bärarna stannade, och han sade: ”Unge man, jag säger dig: Stig upp!” Då satte sig den döde upp och började tala, och Jesus överlämnade honom åt hans mor. De fylldes alla av fruktan och prisade Gud och sade: ”En stor profet har uppstått bland oss” och: ”Gud har besökt sitt folk.”
11:17– 44 När Jesus kom dit fann han att Lasaros redan hade legat fyra dagar i graven. Betania låg inte långt från Jerusalem, ungefär en halvtimmes väg, och många judar hade kommit ut till Marta och Maria för att trösta dem i sorgen över brodern. När Marta hörde att Jesus var på väg gick hon och mötte honom. Men Maria satt kvar hemma. Marta sade till Jesus: ”Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött. Men jag vet ändå att Gud skall ge dig vad du än ber honom om.” Jesus sade: ”Din bror kommer att uppstå.” Marta svarade: ”Jag vet att han skall uppstå vid uppståndelsen på den sista dagen.” Då sade Jesus till henne: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?” Hon svarade: ”Ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen.”
Sedan gick hon hem och kallade på sin syster Maria och viskade: ”Mästaren är här och kallar på dig.” När Maria hörde det steg hon strax upp och gick för att möta honom. Men Jesus hade ännu inte kommit in i byn utan var kvar där Marta hade träffat honom. Judarna
som var hemma hos Maria för att trösta henne såg att hon hastigt reste
sig och gick ut, och de följde efter i tron att hon gick till graven för
att gråta där. När Maria nu kom
dit där Jesus var och fick se honom kastade hon sig för hans fötter och
sade: ”Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött.” När Jesus såg hur hon grät och hur judarna som hade följt med henne också grät blev han upprörd och skakad i sitt innersta, och han frågade: ”Var har ni lagt honom?” De sade: ”Herre, kom och se.” Jesus föll i gråt. Då sade judarna: ”Se, hur mycket han höll av honom.” Men några av dem sade: ”Kunde inte han som öppnade ögonen på den blinde ha gjort så att Lasaros inte behövt dö?” Jesus blev åter upprörd och gick till graven. Det var en klipphåla med en sten för öppningen. Jesus sade: ”Ta bort stenen.” Den dödes syster Marta sade då: ”Herre, han luktar redan, det har ju gått fyra dagar.” Jesus sade till henne: ”Har jag inte sagt dig att om du tror, skall du få se Guds härlighet?” De tog bort stenen, och Jesus lyfte blicken mot himlen och sade: ”Fader, jag tackar dig för att du har hört mig. Själv
visste jag att du alltid hör mig, men jag säger detta med tanke på alla
dem som står här, för att de skall tro på att du har sänt mig.” Sedan ropade han med hög röst: ”Lasaros, kom ut.” Och
den döde kom ut med armar och ben inlindade i bindlar och med ansiktet
täckt av en duk. Jesus sade åt dem: ”Gör honom fri och låt honom gå.”
Två enda har dött. Båda får livet tillbaka. Den ende sonen till en änka den ende brodern till två systrar. Det finns ingen ersättare när någon dör. Det är alltid den ende av sitt slag som dör från oss. För oss som blir kvar var den döda någon vi inte ville skiljas från, som vi inte ville överge och var mycket fästa vid. Men vi får sällan se någon komma tillbaka från döden. De flesta enda som dör ligger kvar i graven till den uppståndelsens morgon som Marta talar om.
Dessa två kom tillbaka. Undantag. En blev sin mammas ende son igen och den andre sina systrars bror. Eller blev han det, Lasaros? "Gör honom fri och låt honom gå." säger Jesus. Ord som passar för så många av våra relationer. Gör hen fri och se vart hen går. Som när man släpper lös sin hund, vill den vara med mig även utan koppel? Kommer Smilla tillbaks när hon fått springa fri i djupsnön? Hälsar de vuxna barnen på sina gamla föräldrar?
"Min mamma" suckar jag ofta. Men hon var ju inte min. På samiska säger man mus lea beana, mus lea heasta, mus lea eadni, hos mig är en hund, hos mig bor en häst, hos mig finns mamma. Hos mig fanns mamma. Hon var aldrig min hon var sin egen. Gud har besökt sitt folk och hen är också sin egen. Men tempuset blir fel och verbet. Gud besöker inte. Gud är. Alltid. Mus lea Ipmi. Hos mig är Gud. Och hen är den friaste som finns så hen är bara där hen vill vara. Jesus är med dig sa pappa varje kväll. Dus lea Jesus. Han är uppstånden från de döda. Han är fri. Han är sin egen. Och han är hos mig. Jag tillhör hans familj. Jo, jag hör till Guds familj. Och du.
Jesus uppväcker Jairos dotter av llja Jefimovitj Repin målad 1871
Lukasevangeliet 8:40- 56 När Jesus kom tillbaka var folket där och tog emot honom, för alla väntade på honom. Då
kom det fram en man som hette Jairos och som var föreståndare för
synagogan. Han kastade sig för Jesu fötter och bad honom komma med hem, för han hade en dotter på tolv år, hans enda barn, och hon låg för döden.
När Jesus var på väg dit pressade sig hela mängden på honom. Där
fanns en kvinna som hade lidit av blödningar i tolv år. Hon hade gjort
av med allt hon ägde på läkare men inte lyckats bli botad av någon. Nu kom hon bakifrån och rörde vid tofsen på hans mantel, och genast upphörde blödningen. Då
sade Jesus: ”Vem var det som rörde vid mig?” När ingen ville svara sade
Petrus: ”Mästare, alla knuffas ju och tränger sig på dig.” Men Jesus sade: ”Någon rörde vid mig. Jag kände att kraft gick ut från mig.” När
kvinnan förstod att hon var upptäckt kom hon darrande fram och föll ner
för honom och berättade inför allt folket varför hon hade rört vid
honom och att hon genast hade blivit botad. Då sade han till henne: ”Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid.”
Medan han ännu talade kom det bud till synagogföreståndaren från hans hem: ”Din dotter är död. Besvära inte Mästaren längre.” Jesus hörde det och sade till honom: ”Var inte rädd, tro bara, så skall hon bli hjälpt.” När han kom fram till huset lät han ingen följa med in utom Petrus och Johannes och Jakob och flickans far och mor. Alla grät och höll dödsklagan över henne. Men Jesus sade: ”Gråt inte! Hon är inte död, hon sover.” Då skrattade de åt honom, de visste ju att hon hade dött. Men han tog hennes hand och sade högt: ”Flicka, stig upp!” Då återvände hennes ande, och hon reste sig genast upp, och han sade till dem att ge henne något att äta. Hennes föräldrar häpnade, men han förbjöd dem att tala om för någon vad som hade hänt.
Johannesevangeliet 11: 6- 44 När han nu hörde att Lasaros var sjuk stannade han först kvar två dagar där han befann sig, men sedan sade han till lärjungarna: ”Låt oss gå tillbaka till Judéen.” Lärjungarna sade till honom: ”Rabbi, nyss försökte judarna stena dig, och nu går du tillbaka dit!” Jesus svarade: ”Har dagen inte tolv timmar? Den som vandrar om dagen snavar inte, eftersom han ser denna världens ljus. Men den som vandrar om natten, han snavar, eftersom ljuset inte finns i honom.” Efter att ha sagt detta fortsatte han: ”Vår vän Lasaros sover, men jag går dit för att väcka honom.” Då sade lärjungarna: ”Herre, sover han, så blir han frisk.” Jesus hade talat om hans död, men de trodde att han menade vanlig sömn. Då sade Jesus rent ut till dem: ”Lasaros är död. Och för er skull, för att ni skall tro, är jag glad att jag inte var där. Men låt oss nu gå till honom.” Tomas, som kallades Tvillingen, sade till de andra lärjungarna: ”Låt oss gå med för att dö med honom.”
Jesus blir kallad till sjukbäddar men dröjer på vägen och i båda berättelserna hinner den sjuka dö. Båda gångerna säger Jesus att de döda bara sover. Vad jag önskar att det bara gick att väcka dem jag mist de senaste åren. Min vän som nyss stod maktlös inför döden. En man föll ner och dog på skidträningen och vännen försökte väcka honom till liv igen. Han hade små barn.
Om det ändå vore så. Att de bara sov. Att sömnen gav dem hälsan åter, att det bara var att väcka dem. Vilken glädje för Jairos och hans fru när enda barnet vaknade. Men jag tänker också på gravstenen "Här vilar Elis 11 år, vårt enda barn." Tänk vad varje bokstav kostar på en gravsten. Vilken smärta finns inte inristad i den stenen.
Marta, Maria och Jesus målade av Johannes Vermeer 1655
Lukas 8: 1- 3 Därefter vandrade han från stad till stad och från by till by och förkunnade budskapet om Guds rike. Med honom följde de tolv och
några kvinnor som hade blivit botade från onda andar och från
sjukdomar: Maria, hon från Magdala, som sju demoner hade farit ut ur, Johanna, hustru till Herodes förvaltare Kusas, Susanna och många andra, som alla hjälpte dem med sina tillgångar.
Johannes 11: 1-5 En man som hette Lasaros låg sjuk. Han var från Betania, byn där Maria och hennes syster Marta bodde. (Det
var Maria som smorde Herren med välluktande balsam och torkade hans
fötter med sitt hår, och Lasaros som låg sjuk var hennes bror.) Systrarna skickade bud till Jesus och lät säga: ”Herre, din vän är sjuk.” När
Jesus hörde det sade han: ”Den sjukdomen leder inte till döden utan
skall visa Guds härlighet, så att Guds son blir förhärligad genom den.” Jesus var mycket fäst vid Marta och hennes syster och Lasaros.
Kring Jesus fanns många kvinnor enligt evangelierna. Om vi ska se till den antika omgivning där de först skrevs är det märkligt att ens en enda kvinna nämns i texterna. Kvinnor var inte bara andra rangens medborgare, de var också enligt Aristoteles inflytelserika filosofi bara ca 75% människa. Hos Platon stod kvinnan för det fysiska och orena. Aristoteles menade att kvinnan var en ofullgången man, något blev fel i fosterstadiet så den tänkte pojken blev en flicka i stället. Kvinnan var ett misstag, en naturens neurosedyn-skada, inte riktigt färdig, det fattas något.*
Jesus verkar inte bry sig om dessa filosofer som stod för tidens mest erkända vetenskapliga rön kring människan. Återigen ser vi hur Jesus helt struntar i regler om "rent och orent", och sociala konventioner . I stället samlar han en familj omkring sig av människor varav flera som respektabla män lät bli att befrynda sig med. Antikens idéer och det judiska samhället samverkade för kvinnans del till en begränsad tillvaro av att ständigt veta att kroppen är något äckligt, en smutsig fiende att dölja och bekämpa.**
Men när Jesus samlar ihop en egen familj ingår kvinnor som en självklar och likvärdig del i den. Jesus hade inte enbart manliga anhängare trots att det var mycket ovanligt att en rabbin hade kvinnliga lärjungar. Evangelierna nämner ibland 72 lärjungar utan angivande av kön och "kvinnor" som verkar ha varit många och trogna. Aldrig nämns de 72 och sällan "kvinnorna" vid namn men här nämner Lukas några kvinnor vid namn, som om de som först fick läsa evangeliet visste vilka de var. En av dem var Maria från Magdala, som lika orättvist som mamma Maria fått stå för något helt annat än evangelierna säger att hon var. Maria från Magdala slapp himmelsfärd och evig jungfrudom, i stället skulle hon stå för den arketypiska "goda horan"-Maria, motpolen till den alltigenom asexuella, rena och flytningsfria Madonnan Maria.
Den riktiga Maria av Magdala var förstås helt annorlunda enligt evangelierna. Hon var en välbärgad kvinna som troget följde och försörjde lärjungarna. Någon hade befriat henne från sju demoner och hon kom från den blomstrande staden Magdala där de hade så mycket som 230 fiskebåtar och handeln var viktig. Inget mer står det om hennes bakgrund och alla kvinnor som klumpats ihop med henne är inte hon: hon är inte den som smorde Jesus med Nardusbalsam och grät vid Jesu fötter, hon var inte Maria från Betania, hon var inte kvinnan som Jesus räddade från stening och hon var inte prostituerad enligt evangelierna. Allt detta är påhitt, för första gången påvligt sanktionerade av påven Gregorius I (påve mellan 590-604). När man ska sätta Jesus i någon slags romantisk berättelse brukar också denna Maria från Magdala vara det utvalda objektet för hans ömma låga, det är dock inte Gregorius fel. I nutid ska vi väl mest anklaga Dan Brown. Ändå finns det en kvinna som av Jesus nämns i varmare ton än andra kvinnor i evangelierna. Och det är Marta.
Jo, just den tråkiga Marta som sköter köket och klagar på lillasyster som inte hjälper till. Just henne var Jesus mycket fäst vid, enligt Johannes. Här står det egentligen det starkare ordet för kärlek "agapo" medan det står "filia" när systrarna kallar på Jesus och säger "han som du har kär är sjuk/din vän är sjuk". Sedan nämns också att Jesus var "mycket fäst vid Marta" och då används "agape"– ordet som står för kärleken när den flammar som starkast och är som mest intim. Agape används om någon som man inte klarar sig utan, inte vill överge och har mycket behag i. Så älskade Jesus Marta, hennes syster och brodern Lasaros. Många har spekulerat kring Evangeliernas uppräkning av syskonen i Betania (alltså inte från Magdala). De börjar oftast med Marta, inte med Lasaros. Normalt i antik tradition nämndes pojkarna först. Jämför med Jesu biologiska syskon där pojkarna räknas upp vid namn men flickorna heter "systrar" och alltid nämns sist. Men oftast nämns Marta först, ibland Maria men Lasaros alltid sist- om han nämns alls.
Kanske var det någon slags närhetsprincip som fick evangelierna att frångå den antika ordningen. De som stod honom allra närmast stod först. Är det därför Marta och Jesus talar så öppet med varandra? Vi vet inte, men vi vet att Jesus var mycket fästa vid dem alla tre och att Marta står i centrum och säger mest när syskonen är med i evangelierna. Hon talar med Jesus och alltid i ordalag som antyder att hon var så trygg att hon varken var rädd för att kritisera eller utnämna honom till Messias. Det förvånar mig att hon inte blivit placerad som Jesu "fru" eller flickvän i alla spekulativa romaner, filmer etc. som inte kan acceptera att alla människor inte har "Att bli gift" överst på agendan.
Jesus hade det inte och Marta, Maria och Lasaros verkade tycka likadant. Trots evangeliernas kontext där det normala var, som hos oss, parbildning och storhushåll kring detta alfa-par, är flera människor kring Jesus ogifta. Men även ogifta kan bilda familj och det verkar av samtliga evangelier som om Marta, Maria och Lasaros var den familj Jesus trivdes allra bäst med. Annars skulle inte deras hem vara en återkommande viloplats för Jesus. Annars skulle knappast Johannes påpekat att Jesus var mycket fäst vid Marta, inte klarade sig utan henne, inte ville överge henne och hade mycket behag i Marta– och hennes syskon.
Dagens Arvo Pärt blir Für Alina:
* "En penis" utropade Freud 2300 år senare, "kvinnan lider av penisbrist och penisavund!".
"You wish ", säger vi kvinnor. Troligare vore i så fall att män lider av bystbrist och amningsavund så mycket som de gillar att klä ut sig i sådana attribut. Kvinnliga bröst är dessutom svåra att göra osynliga medan en liten snopp är osynlig för de allra flesta. Ja dessa visa män, så lite de förstår och så mycket ont deras oförståelse åsamkat mänskligheten genom årtusendena.
Sackaios i trädet, illustration till en barnbok från EFS.förlaget som mina barn nästan läste sönder.
Lukasevangeliet 19: 8- 11 Sackaios ställde sig upp och sade till Herren: ”Hälften av vad jag
äger, herre, skall jag ge åt de fattiga. Och har jag pressat ut pengar
av någon skall jag betala igen det fyrdubbelt.” Jesus sade till honom: ”I dag har räddningen nått detta hus – han är också en son till Abraham, och Människosonen har kommit för att söka efter det som var förlorat och rädda det.”
För
dem som hörde detta berättade han också en liknelse, eftersom han var
nära Jerusalem och de trodde att de redan nu skulle få se Guds rike
komma.
Johannesevangeliet 4:25- 26 Kvinnan sade: ”Jag vet att Messias kommer” (alltså den Smorde) ”och när han kommer skall han låta oss veta allt.” Jesus sade till henne: ”Det är jag, den som talar till dig.”
Här möter Jesus två människor som båda befann sig i det som med ett fult nyord kallas "utanförskapet". I båda mötena avslöjar Jesus utan omsvep att han är Människosonen som nämns i Danielsboken*, den väntade Messias. Ibland vill Jesu inte att detta ska komma ut men vid dessa tillfällen är han öppen med detta-han kommer ut ur garderoben som den han är. När han förhörs av Pilatus och Sanhedrin är han däremot förtegen och svarar med motfrågor när de ställer frågor om vem han är. Jesus vet att följa sitt eget råd om att inte kasta pärlor för svinen. Och han vet också när en människa behöver veta, vill veta på riktigt, av rent uppsåt och kommer att ta emot och bevara pärlan som den skatt det är.
Då hymlar han inte om sanningen. Då säger han rakt ut som det är. Egentligen säger han "Jag är (Ego eimi) som talar till dig (ho lalon soi). Han säger "Jag är" dvs han använder det Gudsnamn som uttalades när Mose blir kallad i ett möte med Gud i form av en brinnande buske. Det namn som skrivs JHWH och betyder "jag är" med imperfektiv aspekt vilket betyder= är, har alltid varit , kommer alltid förbli. Här blir då frågan är Jesus en man som lider av en grandios självbild utan täckning eller är han den han säger att han är? Kvinnan vid Sykars brunn anser det sistnämnda och Sackaios har inga problem med att Jesus jämför sig med människan i Daniels profetia.
Men många som förstod vad Jesus syftade på missförstod ändå. De trodde Jesus skulle bli en kung på romerskt vis, slå ned romarnas välde och ta över styret av Judéen, Galliléen och Samarien och Guds rike skulle bildas som en slags Vatikanstat på jorden. Men Jesus nöjde sig inte med det. Han hade mycket större planer för hela mänskligheten och hela skapelsen, som Lars har påpekat. Så han berättar en liknelse för att avleda uppmärksamheten från profetian i Daniels bok och för att förtydliga hur Gudsriket ska komma:
”En man av hög börd for till ett land långt borta för att få kungavärdighet och sedan komma tillbaka. Han
kallade till sig tio av sina tjänare och gav dem tio pund och sade till
dem: ’Gör affärer med detta tills jag kommer tillbaka.’ […]
Arvo Pärts Te Deum blir onsdagens fastemusik, en jublande lovsång till Herren den högste:
*Daniels bok 7: 13-14 Jag såg vidare i synerna om natten
hur en som liknade en människa kom med himlens skyar; han nalkades den
uråldrige och fördes fram inför honom. Åt
honom gavs makt, ära och herravälde, så att människor av alla folk,
nationer och språk skulle tjäna honom. Hans välde är evigt, det skall
aldrig upphöra, och hans rike skall aldrig gå under.
Lukas 12: 1-3 Under tiden hade människor samlats i
tusental, så att de höll på att trampa
ner varandra. Jesus vände sig
först till sina lärjungar och sade: ”Akta er för fariseernas surdeg,
hyckleriet. Det finns ingenting gömt som inte skall komma i dagen och ingenting dolt som inte skall bli känt. Därför
skall också det som ni har sagt i mörkret bli hört i dagsljuset, och
det som ni har viskat i enrum skall ropas ut från taken.
Johannes 3: 10- 21 Jesus svarade: ”Du skall vara lärare för Israel och förstår inte det! Sannerligen, jag säger dig: det vi vet förkunnar vi, och det vi har sett vittnar vi om, men ni tar inte emot vårt vittnesbörd. Om ni inte tror när jag talar till er om det jordiska, hur skall ni då kunna tro när jag talar till er om det himmelska? Ingen har stigit upp till himlen utom den som stigit ner från himlen: Människosonen. Liksom Mose hängde upp ormen i öknen, så måste Människosonen upphöjas för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv. Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom. Den som tror på honom blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte har trott på Guds ende sons namn. Och
detta är domen, att när ljuset kom in i världen, då älskade människorna
mörkret mer än ljuset, eftersom deras gärningar var onda. Den som gör det onda avskyr ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas. Men den som handlar efter sanningen, han kommer till ljuset, för att det skall bli uppenbart att han gör vad Gud vill.”
Jag är inte ensam om att se Jesu samtal med Nikodemos som "överandligt". Det är som om Jesus vill göra stackars rädde Nikodemos förlägen, sätta honom på det hala eftersom han ser sig som så lärd. Tonen är ganska aggressiv från Jesu sida, det är den alltid mot fariséerna, men även i detta samtal där Nikodemos är ensam farisé bland Jesus och lärjungar till honom. Dessutom låter det han säger ganska gnostiskt i mina öron. Anden verkar på något sätt vara bättre än kroppen och det låter inte judiskt-kristet där kropp och ande alltid är manifestationer av samma varelse. Men kanske handlar det omm att fariséerna som såg sig som bättre genom att vara födda av judiska mammor skulle veta att det är möjligt för alla, oavsett vilken folkgrupp din mamma tillhör, att bli frälst. Likadant kan en som är född jude inte räkna med frälsningen om de förkastar Jesus. I övrig är ju också Jesus klart icke-gnostisk. Han talar om hur allt orent kommer inifrån människans tankar inte från kroppen eller "oren" mat. Raka motsatsen till gnosticismen.
Detta samtal är när man ser det tillsammans med det Jesus säger till fariséerna i Lukasevangeliet 12 egentligen mycket anti-gnostiskt. Gnostikerna talade nämligen om en kunskap som var dold för dem som inte är visa och tillhör en andlig elit. Jesus säger tvärtom att inget är hemligt, allt kommer att ropas ut på hustaken. Så är det ju också med detta samtal med den vise och lärde Nikodemos. I nattens mörker smyger Nikodemos i väg för ett hemligt samtal med Jesus och nu läser vi om det över hela världen. Dessutom finns en av Bibelns mest citerade verser i detta samtal: "Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv." Detta ord ropas verkligen ut från hustaken, på graffiti-målningar, under TV-sända fotbollsmatcher och de flesta kristna kan det utantill. Det kallas "lilla Bibeln" för där sammanfattas Guds budskap till mänskligheten uppenbarat i Jesu liv:
Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.
Här kommer hon med hundarna i släptåg, till och med Elva vill gå bakom pga snödjupet.
Malla kom denna söndag också, nu har det blivit typ var fjortonde dag och det är så roligt. Det tycker Chateau också som hälsar med en liten mumlande gnäggning när Malla kommer. Det sitter långt inne för min gamla dam att skaffa nya vänner men Malla har hon tagit till sig som kompis väldigt fort. Nu var snöförhållandena jobbiga. Blötsnö fallandes i sjok och starka vindar på det.
Innan Malla var jag ute med Smilla och Chateau för att få upp ridvägarna och Smilla var helt slut efter att ha banat travrundan. Jag tänkte längst ben går först och nu är hon pigg och frisk igen så det kan behövas. Det börjar alltid med rätt mycket energi och bus med Smilla just nu men igår var den biten snabbt överstökad pga snön som drivit ihop på sina ställen. I år tänker jag försöka hålla ridvägarna öppna mellan snöröjningsvarven. Får se vad SMHI säger om den intentionen.
Fotografen Aron orkar inte följa med och se oss rida, för mycket snö.
Nattsamtal mellan Jesus och Nikodemos målad av Crijn Hendricksz Volmarijn 1601-1645.
Lukas 15 1-2 Alla tullindrivare och syndare sökte sig till Jesus för att höra honom. Fariséerna och de skriftlärda förargade sig och sade: ”Den mannen umgås med syndare och äter med dem.”
Johannes 3 :1- 8 Bland fariséerna fanns en man som hette Nikodemos och var medlem av judarnas råd. Han
kom till Jesus en natt och sade: ”Rabbi, vi vet att det är från Gud du
har kommit som lärare. Ingen kan göra sådana tecken som du utan att Gud
är med honom.” Jesus svarade: ”Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.” Nikodemos svarade: ”Hur kan någon födas när han är gammal? Han kan väl inte komma in i moderlivet och födas en gång till?” Jesus svarade: ”Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född av vatten och ande kan inte komma in i Guds rike. Det som har fötts av kött är kött, och det som har fötts av ande är ande. Var inte förvånad över att jag sade att ni måste födas på nytt. Vinden
blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån
den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av
anden.”
Jesus umgicks med fel personer tyckte fariséerna samtidigt verkar de lite blyga för att synas tillsammans med honom. Nikodemos smyger till honom i skydd av mörkret men tullindrivare och syndare sökte upp honom utan att skämmas för det. Som jag alltid känt det, är man en sådan supernörd som jag är man redan totalt fel i alla respektabla sammanhang. Man kan lika gärna komma ut som hard core kristen.
De första kristna var också i allmänhet fattiga, slavar och judar. Inget som placerade någon överst på inbjudningslistorna till societetsfesterna i Romarriket alltså. Det verkar vara lättare för oss som har litet socialt anseende att förlora, inget ansikte att tappa och ingen heder att slå vakt om att söka upp Jesus. Men även de som har mycket att förlora kommer till Jesus ibland. Och Jesus visar inte bort någon varken de som ansågs långt borta:syndarna, eller de som ansåg sig nära: fariséerna.
Nikodemos smyger till Jesus på natten för som medlem av Sanhedrin, stora rådet som hade sametingets funktion för judar i Romarriket, hade mycket anseende att förlora, ett ansikte värt att hålla reda på och heder att slå sorgfälligt vakt om. Ändå kunde han inte låta bli. Längtan var för stor. Skulle jag, om jag var en cool typ, våga riskera min sociala position av längtan till Jesus?
En bekant ville veta varför man fastar just nu och hur det går till och jag ska försöka förmedla det jag förstått om fastan. Ja, kristna fastar 40 dagar innan påskdagen för att minnas Jesus fasta i öknen i 40 dagar innan han började sin verksamhet direkt efter dopet i Jordan. Men också för att bättre ha tid för att försöka förstå Jesu lidande under Stilla veckan. Fastan är en tid för stillhet, på engelska kallas den lent från latinets lentus som betyder sakta, stilla. Den stora fastan pågår i 40 dagar men Askonsdagen, som inleder fastan, ligger inte precis 40 dagar före påskdagen eftersom söndagar aldrig är fastedagar.
Fastan ska fördjupa den kristnas andliga liv genom att man avstår från saker man annars unnar sig och i stället ge mer till de fattiga här kan man läsa mer om detta. Man avlastar också skapelsen genom att äta enklare eller fasta helt och hållet. De flesta kristna avstår helt från kött under fastan och nöjer sig med söndagssteken. Jag följer den ortodoxa traditionen där man äter "paradismat"* dvs veganmat som inte tillretts så mycket; färsk frukt och grönsaker, rotfrukter och nötter. Jag gör mycket storkok av soppor för att få tid till annat än mat. Tiden använder jag mest till att läsa i pappersböcker, skriva och vara med familjen och djuren. Fast förra veckan blev det meditativ snöskottning. Den sortens arbeten är perfekta under fastan anser jag-monotona och tydliga sysslor som måste göras om och om igen. För mig är det ett bra tillfälle till bön och stillhet. **
Jag gillar också att städa och sortera under fastan. Yttre och inre rening hör tiden till. Här en bra text om den kristnes vapenrustning och rening. Hos oss stämmer ju kyrkoåret så bra med naturens år och just nu är det knappa tider för djur och natur. De sista vinterförråden börjar tömmas och våren är ännu mycket långt borta tid. Därför måste man spara.Vi är väl aldrig snyta-oss-i-gardinen-rika, men den här tiden brukar
vara kärv ekonomiskt hur som helst, så för att fastan inte bara ska bli
en dygd av nödvändigheten ger jag mig själv mer tid genom att avstå det
mesta av skärmtid och galen radiot som jag är lyssnar jag betydligt
mindre på radion.
Nu verkar fler och fler kristna ta fastan på allvar även på den lutherska sidan. Nu är det många som avstår på olika sätt. En präst lever på samma dagpenning som asylsökande, 61 :- om dagen under fastan t ex. De flesta hoppar över godis och fikabröd men också skärmfasta börjar bli vanligt-och nödvändigt. Här finns fler konkreta idéer.
Botpsalmer hör till fastetiden och fasteseriens musik i kyrkan är så vackert mollstämd. Det är en tid på året som jag alltid längtar till. Det är som om min själ är stämd i fastetonart och just nu är jag som mest i fas med tiden. Fastans psalmer är underbara och den som sammanfattar fastans mening bäst i Sverige är nog "Se vi gå upp till Jerusalem".
*Den som lärde mig om den ortodoxa fastan var en palestinsk muslim som
heter Fatima som var insatt i Östkyrkans traditioner. Då fann jag "min"
fasta. Jag är ju ändå inte köttätare, jag lever ju under västkyrkliga
fasteförhållanden till vardags så mina katolska vänners fasta var inte
så "schemabrytande" att det märktes. Detta med paradismat känns därför
helt rätt för mig, men även köpstopp på annat än nödvändiga varor passar
i tiden. När jag var barn var fastan en tid för att samla pengar till
Lutherhjälpen, vi barn knackade dörr och samlade tomglas. Men i övrigt
iakttogs ingen fasta hos oss förutom semlan på fettisdagen. Det var alltså genom vänner från andra kulturer
som fastan kom in i mitt liv.
** Bibelord om fastan:
Jesaja 58: 3-12
Ni sköter era sysslor på fastedagen,
ni driver på era drängar,
ni fastar under bråk och gräl
och skändliga slagsmål.
Som ni fastar i dag
blir inte er bön hörd i höjden.
Är det en sådan fasta jag vill se:
en dag då man späker sig,
hänger med huvudet som ett strå,
ligger i säck och aska?
Kallar du det fasta,
en dag som behagar Herren?
Nej, detta är den fasta jag vill se:
att du lossar orättfärdiga bojor,
sliter sönder okets rep,
befriar de förtryckta,
krossar alla ok.
Dela ditt bröd med den hungrige,
ge hemlösa stackare husrum,
ser du en naken så klä honom,
vänd inte dina egna ryggen!
Då bryter gryningsljuset fram för dig,
och dina sår skall genast läkas.
Din rättfärdighet skall gå framför dig
och Herrens härlighet gå sist i ditt tåg.
Då skall Herren svara när du kallar,
när du ropar säger han: ”Här är jag.”
Om du gör slut på allt förtryck hos dig,
hot och hån och förtal,
om du räcker ditt bröd åt den hungrige
och mättar den som lider nöd,
då skall ljus bryta fram för dig i mörkret,
din natt bli strålande dag.
Herren skall alltid leda dig,
han mättar dig i ödemarken
och ger styrka åt benen i din kropp.
Du skall bli som en vattenrik trädgård,
en oas där vattnet aldrig sinar.
Dina uråldriga ruiner skall byggas upp,
gångna släktens grunder skall du sätta i stånd.
Du kommer att kallas
”den som murar igen rämnorna”,
”den som gör det nedrivna beboeligt”.
Joel 1: 12
Påbjud en fasta!
Kungör en högtidssamling!
Kalla de äldste
och alla som bor i landet
att samlas i Herrens, er Guds, hus.
Ropa till Herren i er nöd.
Tob. 12:8
Det finns mer gott i bön och fasta och i den rättfärdiges välgörenhet än i den orättfärdiges rikedom. Det är bättre att ge allmosor än att samla skatter av guld,
Gode Gud, låt oss
inte strax förkasta det som vi inte begriper. Ge oss mod att möta det nya,
tålamod att söka fatta det främmande och visdom att ta emot det goda som kan
finnas där vi minst väntat det. Hjälp oss att vörda all god vilja och ärlig
strävan. Och om vi avvisar en människas åsikter, bevara oss då från att visa
bort henne själv. Amen
Lukas 8: 19-21 Hans mor och hans bröder kom dit, men de kunde inte ta sig fram till honom i trängseln. Man sade till honom: ”Din mor och dina bröder står där ute och vill träffa dig.” Men han svarade: ”Min mor och mina bröder, det är alla dessa som hör Guds ord och handlar efter det.”
Johannes 6:41-42 Judarna förargade sig över att han hade sagt: ”Jag är brödet som har kommit ner från himlen”, och
de sade: ”Är det inte Jesus, Josefs son? Vi känner ju hans far och mor.
Hur kan han då säga att han har kommit ner från himlen?”
Den äldsta boken i Nya testamentet är Jakobs brev. skrivet av Jesu äldsta lillebror, liksom Judas brev. Dessa brev är intressanta, inte bara därför att de ligger så nära Jesus både i tid och rum. Utan också pga Jakobs och Judas relation till Jesus. Att vara lillebror till en storebror är alltid lite skrämmande. Det duktiga storasyskonet som blir föräldrarnas hjälpreda i att ta hand om småsyskonen kan få den sturskaste att tappa självförtroendet. Om dessutom storebror liksom förnekat sina småsyskon, vilket jag tänker att småsyskonen måste tänkt då Jesus säger att "alla som tror på mig är min familj", hur känns det då? När storebror säger att du är inte mer värd än alla andra för mig är kanske inte första tanken att han bryr sig så oändligt mycket om alla andra OCKSÅ. Snarare tänker man nog att jag inte är särskilt viktig för honom.
Vi som inte var Jesu familj blir glada och inkluderade, men hur kände sig familjen? Familjekär i traditionell mening kan man inte säga att Jesus var. Människorna skulle lämna allt, även familjen, och följa honom sa han upprepade gånger. Ändå verkar hans nära familj ha utgjort en slags kärna i den första kristna församlingen, hans äldsta lillebror Jakob blir en av Jerusalemförsamlingens ledare och Judas som är nummer tre av de yngre bröderna fick också en ledande position i församlingen. Romarriket var ett stort imperium där "la familia" var den del av samhället som man höll högst. Utanför familjen var man osäker. Judarna var lite annorlunda eftersom de räknade alla andra judar som ganska närstående, men sedan tog det slut. Jesu berättelse om den barmhärtige samariern var revolutionerande, eftersom ens nästa för åhörarna betydde antingen familjen eller andra judar beroende på bakgrund. En människa från en annan folkgrupp var verkligen ingens "nästa".
För judarna var det också viktigt att kunna placera in folk i rätt familj inom folket och att Jesus var Marias och Josefs förstfödde son var viktigt för hans plats i frälsningshistorien. Messias skulle vara en prästkung av Melkisedeks slag.** Josef var av Davids hus, kungasläkten. "Hosianna Davids son!" sjöng ju folket när Jesus red in i Jerusalem. Och Maria var av Arons släkt, prästsläktet. Som förstfödd till både Josef och Maria var han alltså arvtagare till båda rollerna: kung och präst. De första kristna var judar så detta med Jesu familj hade alltså en större betydelse i evangelierna än ren dokumentation.
Tydligen förstod åtminstone delar av Jesu familj det stora han gör när han säger att alla som tror på honom är hans familj. I stället för att degradera sin mamma och sina syskon, som inte trodde på honom lika lättvindigt som lärjungarna, lyfter han upp och enar hela mänskligheten till denna familjs nivå: präster och kungar i Guds rike. Någon "talibankristen" skrev en gång att Margareta Melins sång "Vi sätter oss i ringen" helt saknar bibelstöd. Då har man läst Bibeln bra ytligt tänker jag. "Vi är en massa syskon som tycker om varann. Tack gode Gud för jorden och alla människor! Gör en familj av alla, en enda jättestor." är ju tvärtom en av hörnstenarna i evangelium. Jesus gör oss alla till Guds husfolk, sina medarvingar till Riket som kommer.*
Också denna veckans sista version av Miserere är en kort gosskörsversion. Stor dynamik i Westminster Abbeys körs version av denna den vackraste alla vackra fastesånger.
* Några ord om Jesu familj i pastoralbreven:
Ef. 2: 14-22 Ty han är vår fred, han har med sitt liv på jorden gjort de två lägren till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen. Han
har upphävt lagen med dess bud och stadgar för att i sin person skapa
en enda människa av de två, en ny människa, och så stifta fred. I en enda kropp försonade han de båda med Gud genom korset, då han i sin person dödade fiendskapen. Han har kommit med budskap om fred för er som var långt borta och fred för dem som var nära. Ty genom honom kan både vi och ni nalkas Fadern, i en enda Ande. Alltså är ni inte längre gäster och främlingar utan äger samma medborgarskap som de heliga och har ert hem hos Gud. Ni har fogats in i den byggnad som har apostlarna och profeterna till grund och Kristus Jesus själv till hörnsten. Genom honom hålls hela byggnaden ihop och växer upp till ett heligt tempel i Herren; genom honom fogas också ni samman till en andlig boning åt Gud.
Gal. 4: 5-7 för att han skulle friköpa dem som står under lagen och vi få söners rätt. Och eftersom ni är söner har Gud sänt sin sons ande in i vårt hjärta, och den ropar: ”Abba! Fader!” Alltså är du inte längre slav, utan son. Och är du son har Gud också gjort dig till arvtagare.
1 Pet 2: 9-10 Men ni är ett utvalt släkte, kungar och präster, ett heligt folk, Guds eget folk som skall förkunna hans storverk. Han har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus. Ni som förut inte var ett folk är nu Guds folk. Ni som förut inte fann barmhärtighet har nu funnit barmhärtighet.
Jak. 2: 5 Hör på, mina kära bröder: har inte
Gud utvalt dem som är fattiga i världens ögon och skänkt dem trons
skatter ocharvsrätt till det rike han har lovat dem som älskar honom?
Judasbrevet: 1- 3 Från Judas, Jesu Kristi tjänare, Jakobs bror, till de kallade som är älskade av Gud fadern och bevarade åt Jesus Kristus. Barmhärtighet, frid och kärlek åt er i allt rikare mått.Mina kära, i min stora iver att
skriva till er om vår gemensamma frälsningkänner jag mig tvungen att
sända er en maning att kämpa för den tro som en gång för alla har
anförtrotts de heliga.
** Om Jesus som en präst lik Melkisedek står det mycket i Hebréerbrevet.
Rembrandt målade "Jesus stillar stormen" så här 1632
Lukas 8:22-25 En dag steg han i en båt
tillsammans med sina lärjungar och sade till dem: ”Låt oss fara över
till andra sidan sjön.” De lade ut, och under färden somnade han. Men en stormby svepte ner över sjön, så att de tog in vatten och var i fara. Då
gick de fram och väckte honom: ”Mästare, mästare, vi går under!” Han
vaknade och hutade åt vinden och vågorna, och de lade sig och det blev
lugnt. Och han frågade
lärjungarna: ”Var är er tro?” Häpna och förskräckta sade de till
varandra: ”Vem är han som till och med befaller vindarna och vattnet och
får dem att lyda?”
Johannes 6:16-21 När det hade blivit kväll gick hans lärjungar ner till sjön och
steg i en båt för att ta sig över till Kafarnaum på andra sidan. Det
var redan mörkt, och Jesus hade ännu inte kommit tillbaka. Det blåste hårt och vågorna gick höga. När de hade rott en halvmil fick de se Jesus komma gående på sjön och närma sig båten. De blev rädda, men han sade till dem: ”Det är jag, var inte rädda.” Då ville de ta med honom i båten, och med ens var den framme vid stranden dit de var på väg.
I Bibeln står "var inte rädda/rädd" 73 gånger. Här sägs dessa ord av Jesus till fiskare mitt i en storm som hotar dränka den lilla båten med hela besättningen. Ylva Eggehorn avslutar en dikt om Jesu födelse med orden: " När därför
ängeln höjer handen för att dämpa/körerna i himlarymderna och säger
sitt: "Var inte rädda"/ tror jag att dom första orden evangelium/ och
det som det hela handlar om/har blivit förkunnat".
Oftast är det änglar som säger "var inte rädda" men Jesus säger detta vid stranden av sjön eller på sjön där lärjungarna fiskade. Deras trygghetszon, egentligen, inte hans; han var ju timmerman. För mig betyder det mycket att Jesus möter lärjungarna på jobbet. Han stannar inte i synagogan eller sin egen verkstad varje gång de fiskar. Jesus gör inte skillnad på sabbat och arbete han är med i både arbete och vila.
Jesu liv börjar med dessa ord till herdarna från änglarna. Herdarna var också på jobbet. Petrus får höra detta "Var inte rädd." från Jesus när han först möter honom på morgonen efter ett arbetspass som inte gav något. Lärjungarna får höra det när de sliter i stormen som hotar dränka dem. Våra arbeten är viktiga för Jesus, han är med oss där. När det blir frustrerande lite uträttat och när vi hotas dränkas av överkrav och stress. Men även när arbetsdagen går som bäst. Jesus är med också där. För våra arbeten är nästan alltid del i att bygga Guds rike. Det passar alltså att arbetsveckan med temat "Kampen mot ondskan" i kyrkans fastekalender börjar och avslutas med orden: "Det är jag. Var inte rädda."
Denna kör har jag hört live dock inte med just detta verk som hör fastan till inte heller just dessa medlemmar var då med i kören, gossopraners karriär är kort som en sommar i Kiruna. Men det var ändå en upplevelse. Så här framfördes den på Allegris tid då kvinnor inte fick sjunga i kyrkokörer. Man krävde en hel del av småpojkar på 1600-talet. Nu är vi lite mildare mot barn så detta är den kortaste versionen av veckans Miserere.
Lukas 4: 42 Tidigt nästa morgon gick han
därifrån, bort till en enslig plats. Folket började leta efter honom och
kom ända dit där han var, och de ville hindra honom från att lämna dem.
Johannes 6: 14-15 Då människorna såg vilket tecken han hade gjort sade de: ”Detta måste vara Profeten som skall komma hit till världen.” Men
Jesus, som förstod att de tänkte tvinga honom med sig för att göra
honom till kung, drog sig undan till berget igen, i ensamhet.
Varför smiter Jesus undan när folk känner igen honom som Guds Messias, den smorde, kungen? Varför inte bara förklara: " jo jag är Messias men inte som ni tror att Messias ska vara utan som jag är." Inget av ögonvittnena till Jesu verksamhet återger någon fullständig teologisk förklaring till vad Jesus anser om sig själv som Messias. I stället dör han, uppstår och så besegrar han ondskan. Han bara är Messias. Men de teologiska utläggningar Jesus delar efter sin uppståndelse får vi veta mycket litet om. Vi får stå där utan facit och utan synlig Messias. Som människorna Jesus mötte då kring år 33 i Galliléen blir vi lämnade åt oss själva medan han vandrar i ensliga berg. Därför tror jag att det är där vi kan möta honom, inte som vi tror att han är utan som "jag är".
Miserere med The Sixteen som också bjuder på engelsk översättning av texten som är hämtad ur Psaltaren 50-51.
Illumination av detta bibelställe i Codex Egberti från år 985
Lukas 4: 38-41 Sedan lämnade han synagogan och
gick hem till Simon. Men Simons svärmor låg i hög feber, och de frågade
honom till råds om henne. Han
gick fram och böjde sig över henne och talade strängt till febern, och
den lämnade henne. Genast steg hon upp och betjänade dem. Vid solnedgången kom alla till honom med dem som led av olika sjukdomar. Och han lade händerna på var och en och botade dem. Från
många for det också ut demoner, som skrek: ”Du är Guds son.” Han hutade
åt dem och förbjöd dem att säga mer, eftersom de visste att han var
Messias.
Johannes 2:12 Sedan gick han ner till Kafarnaum tillsammans med sin mor och sina bröder och lärjungarna, och där stannade de några dagar.
Inga evangelier innehåller speciellt många notiser om Jesu och lärjungarnas vardag. Men de finns. De bildar lugna replipunkter i det snabba skeende som leder från krubban till korset i ett rasande tempo även hos den mer utförlige Lukas. Speciellt när Jesus helar Petrus svärmor skymtar den vanliga människan Jesus fram. Den "söndagsskole-Jesus", som jag inte alls föraktar och de flesta svenskar har en bild av, lyser med sin frånvaro. Efter en händelserik dag i kampen mot ondskan helar han en äldre kvinna och låter sig sedan passas upp av den nyss svårt sjuka kvinnan. Så lärde vi oss inte i söndagsskolan och jag ser det inte som ett efterföljansvärt exempel, bara väldigt mänskligt.
Jesus var en man av sin tid och en människa som blev trött och behövde vila och omsorger från sina vänner och släktingar i en stad där han verkar ha blivit relativt väl mottagen. Gå du och gör sammalunda!
En mer söndagsskoleplanschliknande bild av samma händelse målad av John Bridges 1839
The Choir of New College, Oxford, framför dagens version av Miserere. Den lugnaste och mest nedtonade versionen denna vecka. Gör som Jesus-vila en stund vid denna källa av skönhet.
