Annandag Pingst-kyrkans internationaldag

 Just nu utmanas kyrkans nedärvda internationella DNA av sk. "nationalist-kristna" kommentarsfälts-talibaner De är synnerligen aktiva i "sina" kommentarsfält men syns tack och lov inte till i församlingarna. Deras enda, och helt felfria, församling är de själva, var och en, ensamma bakom sin skärm. Just nu är alltså Annandag pingst extra viktig eftersom temat är "Andens vind över världen". Dessa "talibaner" hatar nämligen kristendomens själva USP: den gäller alla oavsett etnicitet:  "glöm nu ditt folk och din faders hus och låt konungen ha sin lust i din skönhet." Jag vet att jag tjatar om detta, men jag är så oerhört tacksam att Gud inte är nationalist så Andens vind flög över världen och till slut nådde nordligaste Sverige så jag fick höra om Jesus.

David Thurfjell skriver i Dagens Nyheter en väldigt tankeväckande och klok text om Pingsten om hur , enligt Thurfjell, Gud abdikerar för att i stället flytta in i varje människa och därifrån har vi fått känslan, tanken, sanningen om det okränkbara människovärdet. Jag håller förstås med om detta men måste säga att Gud inte abdikerat utan i stället bara spritt ut sin makt och på så sätt blivit mäktigare. Från att dyrkas av  en liten folkgrupp med säregen kultur till att omfatta och bo i alla som tror är steget Gud tar på pingstdagen. Thurfjell skriver (precis som Hebréerbrevet) att: 

Gud har, enligt denna tolkning, stigit ner från sin tron och avsagt sig sin roll som lagstiftare. Istället lever han vidare i den bemyndigade människan och verkar där som en del av henne själv, som en helig ande, en hjälpare.

 

Den första pingsten kännetecknas av att många olika språk plötsligt talades. Helt olärda lärjungar predikade evangelium för alla som rest till Jerusalem för att fira Shavout/ Pingst på deras egna modersmål. Det är tydligt att Gud inte bryr sig om gränser och nationaliteter annat än som ett uttryck för sin kreativitet och hens kärlek till mångfalden, inte enfalden.

Glad pingst!

 

Sjunde dagen av novenan

 Morgonen den sjunde dagen av pingstnovenan är lite gråmulen. Endast några få snöfläckar finns kvar och vårblommorna börjar slå ut i den sydlänta rabatten; scilla var först ut, sedan kungsängsliljornas fascinerande rutighet och nu påskliljorna. Tulpanerna väntar på någon solig dag till med att slå ut men de flesta står i knopp. Häggen likaså. Just här i nordligaste norr stämmer i allmänhet kyrkoåret som allra bäst med årstidernas gång-tycker jag som levt här hela mitt liv. Det är som om kristendomen tog hela sin inspiration från oss längst i norr.

Ett tydligt exempel på detta är Sakarjas profetia i kapitel 14: 6-7: 

" Den dagen skall det inte längre finnas någon kyla eller frost. Det skall vara en ständig dag- Herren vet när den kommer- och ingen växling mellan dag och natt, utan när kvällen kommer skall det vara ljust."

 Precis så är det just nu, just här,  när vi inväntar kyrkans födelsedagsfirande. Ljust på natten, fågelsång dygnet runt. *Jag tänker också på hur det berättades om myten om Demeter och Persefone: Demeter sörjde när Persefone var i dödsriket så hon orkade inte låta något växa och snö täckte marken tills Persefone kom upp från sin hemska make Hades och våren kom tills hon sex månader senare måste ner till dödsriket igen och lämna mamma Demeter sörjande.

Kring Medelhavet berättas denna version: två tredjedelar av året är Persefone med sin mamma på jorden men under den torra hemska sommaren måste Persefone ner i dödsriket och det är då Demeters depression gör att hon överger jorden så allt vissnar i den obarmhärtiga solen. För uttorkade marker verkar vintern med sina regn vara livets tid. För oss är det tvärtom. Att Jesus lämnar lärjungarna och släpper lös Anden just när den stora vårskörden infaller runt Medelhavet och folk lagrar resurser inför den torra sensommaren "Hundstjärnans onda tid"/" Mala ora caniculae"', tolkas förstås helt annorlunda än pingsten hos oss där en mager tid när förråden börjar tryta, vårvintern och våren, nu övergår i den korta överflödande sommaren.

* En minnesvärd konsert med Per-Erik Hallin i Vittangi dyker upp ur minnets brunn: det var i början av april, jag var synnerligen höggravid med barnet som beräknats till den 27 mars (men av mig till den 3 april) och föddes 20 april någon vecka efter konserten. Per -Erik Hallin sjöng en egen sång om en koltrast som sjunger när det är som mörkast just innan gryningen, jag tror den hette "Blackbird". Lite generat sa han att det var ju en dum sång här hos oss, för redan då i april var det ju ingen gryning att tala om hos oss." Och han har rätt, koltrasten sjunger även mitt i natten här för det är verkligen ingen gryning på det sättet som längre söderut. Vilken lycka att ha haft förfäder som trotsade alla jobbigheter här uppe och stannade kvar så jag fick födas in i denna årsrytm där det är självklart att koltrastar sjunger många, många timmar under dygnet eftersom det är ljust, eftersom de orkar, eftersom det finns ett överflöd av mat just nu.

Keksis kväde

 Vi gjorde som farmor och farfar tog en biltur på eftermiddagen efter Kristi Himmelsfärdsdag när vädret var försommarvarmt i Tornedalen. Planen var att våldgästa kompisar i stugan i Pajala och se på vårfloden men vi fick vända i Kattilakoski på grund av en översvämning som inte står långt efter den 1677 som soldaten Anders Mikkelson Keksi beskrev i sitt berömda kväde. Bilderna kommer från den del av Norrskensvägen som just nu är avstängd vi var bland de sista som kom så här långt. 

Pingstnovenans söndag: mellan myggfri ridtur och översvämmade älvar

Smillaväder är det när solen värmer och inga bromsar vaknat

 I min ungdom visste jag inte mycket om världen och hade ingen aning om de nio dagarnas förberedelse i bön för viktiga händelser som exempelvis Luciadagen. Sådana här korta böneperioder måste ha uppstått eftersom det tog nio dagar mellan Kristi Himmelsfärdsdag och pingsten, inser jag nu när jag vet att novenor finns. I denna min ungdom fick vårat gäng plötsligt en ingivelse att fasta mellan Kristi Himmelsfärdsdag och Pingst precis som de första kristna gjorde. Vi fick för oss att detta var någon slags nyupptäckt.* Vi var som frikyrkliga i största allmänhet alltså. Vi tänkte att vi fattade något alla andra hade missat i typ två millennier. Vi var unga, det var vår ursäkt. 

Vi kom också på att inför viktiga händelser tex Sommarkyrkan skulle man fasta och be i nio dagar  precis som lärjungarna gjorde inför Pingsten (ja, en av oss var katolik och fasta hade han koll på). Vi fattade så klart inte att dessa nio dagar kallas Novena och att ursprungs-novenan kallades för pingstnovenan . Inte heller förstod vi att denna tradition är mycket gammal. Den uppfanns inte i Jukkasjärvi socken i slutet av 1900-talet. Vi befann oss mitt i Andens vårflod som brusat sedan den första kyrkans tid och gjorde alltså som kyrkan alltid gjort utan att förstå att det var så.

Kamlungeforsen mäktig just nu

Det vet jag dock nu och tacksam för den långa traditionen håller jag alltid denna novena. I år är den extra nödvändig på grund av en envis luftrörskatarr med följande allergiproblem nu när snömögel tinar fram, och pollen börjar flyga omkring i vårvindar friska. Gyllir och jag hostar, andra nyser men alla sover vi trött i vårsolen. Men pingstnovenan är ändå en så välsignad tid. Mygg och bromsar har inte vaknat till, medan växtligheten gör just det: vaknar. Än blommar bara sälg och små rosa scillor i min rabatt. Men häggens och syrenens knoppar sväller. Björksaven har välsignat oss med lite lindring i allergin tills nu små björklövsmusöron av vänlig grönska börjar synas just denna söndagsmorgon. Fågelsången är förstås makalös och jag har öppnat luckan till stallet så svalorna kan bygga bo på sina vanliga ställen där.**

Jag läser ur Apostlagärningarna 1:12-14

Då återvände de till Jerusalem från det berg som kallas Olivgårdsberget och som ligger bara en sabbatsväg från staden. Och när de kom dit gick de upp till det rum i övervåningen där de höll till, Petrus, Johannes, Jakob och Andreas, Filippos och Tomas, Bartolomaios och Matteus, Jakob, Alfaios son, Simon seloten och Judas, Jakobs son. Alla dess höll ihop under ständig bön, tillsammans med några kvinnor, Maria , Jesu mor, och hans bröder.

Här låg det Särkilax kapell som flöt iväg med vårfloden 1677 i år är det lika översvämmat i Tornedalen.

* Som jag fick för mig när jag första gången läste Bibeln rakt igenom i den bokslukarålder jag aldrig lämnat. Jag blev helt förtrollad av Psaltaren 23 och skrev med grön tuschpenna på en lapp: "Herre är min herde, mig skall intet fattas (1917 års översättning)" och inte fattade att det finns mängder av tjusiga vykort, broderade tavlor och musikstycken med denna psalmvers. För mig var den ny och oändligt trösterik. De urgamla orden levde för mig och talade in i mitt liv och verklighet. Självklart var jag ganska traditionslös även om jag gått i söndagsskolan hela mitt tioåriga liv. Vi hade sjungit "Jesu lilla lamm jag är, på sin axel han mig bär" men dessa ord i original kändes helt nya. Och jag fattade inte det fanns andra som hittat denna pärla i Bibeln förut utan måste skriva upp den själv och hänga över sängens huvudända. Nu vet jag att jag ingår i en lång "läsartradition" på både gott och ont. Vi läsare förundras över Bibeln och hur dess ord liksom flyger upp ur boksidorna och ger liv. Orden blir starka påminnelser om Andens kraft att skapa nytt. Samtidigt finns det väl inget läseri som inte på något sätt har dragit iväg i högmod och trott sig veta allt och fatta mer än alla andra, på barnets vis.

** Alla som äter myggor är välkomna, oavsett hur mycket de skräpar ner. "Det är ett stall, inte ett slott." som min dotter sa en gång.

Kristi Himmelsfärdsdag II- "Kristus är världens ljus, han och ingen annan"

 

Vy över Delft 1660-61

Ja, detta med radion på Kristi Himmelsfärdsdag är en stor glädje för mig. Dagens radiogudstjänst var också en sådan härlig Kristi Himmelsgudstjänst. Rekommenderas! Program nummer två som jag vill dela med  mig av var ett reportage av Cecilia Blomberg om den nederländska målaren Johannes Vermeer. "Historien om Vermeer- Sfinxen från Delft."

Kvinna som läser ett brev 1662-1663

Jag fick lära mig något nytt även av detta program. Tydligen var Vermeer starkt påverkad av Jesuiter  hans närhet och deras fokus på ljuset både som religiös metafor och som fysikaliskt,  naturvetenskapligt  fenomen. Medan jag lyssnade och bakade bröd tog jag fram bilderna de talade om på mobilskärmen. Det låter trist med den lilla skärmen, men det ger verkligen en extra dimension eftersom Cecilia Blomberg också beskriver målningarna så levande. 

Alla borde unna sig detta reportage denna lite kalla och kulna Kristi Himmelsfärdsdag. Mina händer är iskalla, trots vantar, nu när jag skriver eftersom det är så kallt utomhus "en bra dag för städning" uttryckte en vän. Men jag varken kan eller vill välja bort utomhuslivet idag dock passar jag på att baka mellan varven. På det hela taget är det en perfekt Kristi Himmelsfärdsdag med en påminnelse om livets bröd och världens ljus.

Kristi Himmelsfärdsdag I: "Min själ upphöj Guds ära, stäm upp din glädjesång, till den som vill oss nära och fröjda på en gång."

Idag firar vi att Jesus inte längre är begränsad till det lilla landet som var provinsen Judéen i det stora Romarriket. Nu kan inte bara hans nära vänner, som alla kom från denna lilla  judiska provins och avkrok i Romarriket, utan alla människor vara Jesus nära oavsett tid och rum. Jag tolkar det också så att med himmelsfärden blev Jesus närvarande inte bara 2000 år framåt i tiden utan också  bakåt i tiden enligt den ortodoxa traditionen att Jesus predikade i dödsriket medan han låg i sin grav. Jag tänker att alla tecken på vem Jesus skulle vara och hur Jesus skulle kännas igen hos profeterna beror på at Jesus var där, han har ju alltid funnits, men  nådens tid började ju med att han övervann ondskan och döden på korset.

Kristi Himmelsfärdsdag är en högtid jag älskar på grund av andra saker också. Exempelvis att P1 och P 2 har så bra program. Idag blev jag speciellt berörd av två program, först detta om Mesopotamisk mat. Eftersom akkaderna trodde att gudarna måste blidkas med flera mål god mat om dagen har de sparat mängder av recept. Även dagens smaklökar uppskattar maten från denna jordbrukets vagga. Och då fattade jag varför profeterna tjatar sig blå, som den värsta lärare eller förälder, om att JHWH inte vill ha offer utan att vi ska vara goda mot varandra och främst änkor, fattiga, föräldralösa och främlingar. 

Ofta säger profeterna att Gud inte är hungrig och inte behöver vår mat. Jag trodde det handlade enbart om offer i forngermansk stil med djur som dödas. Jag visste inte att det lagades avancerad mat fyra gånger om dagen till gudarna som sedan präster och andra i samhällseliten fick dela med gudarna. Även romare och greker offrade till gudarna i hopp om god skörd och friska barn. Det verkar ha varit en föreställning spridd över hela jorden att offer var vad gudarna behövde för att inte släppa lös sin vrede mot människan i form av översvämningar och hungersnöd. Lågt blodsocker hos gudarna var livsfarligt och fick aldrig riskeras.

Profeterna och Jesus visar på raka motsatsen: "jag är livets bröd" säger Jesus och i mässan bjuds vi in till  att dela en måltid tillredd av Gud själv med Jesu kropp och blod som enda ingrediens. Jesus visar att alla föreställningar om människans uppdrag på jorden är helt feluppfattad. Vi behöver inte blidka Gud och mata Treenigheten. Vår uppgift att ta emot kärlek och mat, vårens hela liv, och dela med oss av detta till varandra som Guds älskade barn.

Paulus och de tappra galaterna

 Ni är ju kallade till frihet, bröder. Låt bara inte den  friheten ge köttet något tillfälle, utan tjäna varandra i kärlek.

Hela lagen sammanfattas i detta enda bud: " Du skall älska din nästa som dig själv.". Men om ni biter och sliter i varandra är det fara värt att ni gör slut på varandra- Nej, säger jag, låt er Ande leda er så ger ni aldrig efter för köttets begär. Köttet är fiende till Anden och Anden till köttet. De två ligger i strid så  ni inte kan göra det ni vill.

Men om Anden får styra er står ni inte längre under lagen.  Galaterbrevet 5: 13-18 

Namnet Galater betyder Kelter. Dessa galater tillhörde alltså denna hårdföra och krigiska folkgrupp som stred mot romarna så framgångsrikt* att Julius Caesar beskrev gallerna som de tappraste av hans motståndare i De Bello Gallico. Kelterna var ett strikt klassuppdelat samhälle med hårdföra överbefälhavare i toppen av samhällspyramiden.  De användes som legosoldater av kungar i Mindre Asien och utgjorde ett militärt härskarskikt i dessa områden som kom att kallas Galatien. De verkar ha varit öppna för nya kulturell impulser, inte minst religiösa sådana och det fanns alltså kristna galater så tidigt att Paulus skrev brev till dem.

Majestix får här illustrera galaternas hierarkiska samhälle.

Han går till rätta med deras hierarkiska samhällssystem genom att sända församlingens portalparagraf till dem: "Alla är ni nämligen genom tron Guds söner, i Kristus Jesus. Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus." Gal. 3: 26-28.

Asterix, Obelix och Idefix får visa på församlingens egalitära princip.

 När galaterna blivit kristna börjar de strax dras med i elitistiska villoläror som menar att alla måste omskäras och följa hela Mose lag till punkt och pricka. Paulus angriper dessa idéer och framhåller att kärleken är allt och kärleken räcker eftersom det som görs i kärlek automatiskt aldrig bryter mot lagen. 

                                                                      Jag återkommer då och då till den Agatha Christie-filmatisering som inleds med två personer på ett tåg som diskuterar att alla människor skulle behöva en polis med sig hela tiden så brott inte begås från första början.  Ja, den "polisen" är vad Paulus talar om, Anden i oss. Lyssnar vi till Anden vill vi helt enkelt varken, mörda, ljuga, stjäla eller baktala folk. Och allt det där som inte är olagligt men ändå omoraliskt som att inte göra sin plikt, smita från det vi uppfattar som tråkiga ansvar, elaka tankar om andra som "måste den där tjockisen verkligen äta så mycket", "Kan inte den där korkade typen hålla mun så han inte avslöjar sig så där pinsamt?" eller "Jag kastar den här glasflaskan här på badstranden , alla andra gör ju det." 

Den friheten vi har i Anden är att göra det vi verkligen vill, inte drivas hit och dit av dåliga impulser "köttet" kallar Paulus det. Jag skulle säga den där otrevliga typen som vi alla bär med oss livet igenom som bara vill oss och vår omgivning illa. Den där som Pippi Långstrump ofta säger till på skarpen. Paulus talar om att det "onda jag inte vill, det gör jag men det goda jag vill, det gör jag inte" en benägenhet till slö och illvillig förstörelselusta mot vår innersta önskan och vilja. Impulsen att sticka hål på en ballong och skada en människas självkänsla med en giftig replik är en del i detta som kallas arvsynden. Alla föds med denna grundskada och vi kan jobba med detta problem men  jag blir då aldrig helt fri från irrationella behov att av slöhet eller ren illvilja göra skada.  Och ibland dras vi bara med utan att kunna värja oss det allra minsta. Försök till exempel att inte vara en del i den globala uppvärmningen. 

Paulus ger oss ett enkelt svar på detta problem: "Tjäna varandra i kärlek." det låter enkelt men alla som försökt vet att detta är den smala vägen som mycket sällan ger omedelbara dopaminkickar. Tvärtom besannas ofta ordstävet: "Otack är världens lön." när vi gör det goda som vi djupast sett vill. Ändå vill jag verkligen försöka vandra den vägen. Jag tar rygg på den gode herden, han vet var stigen går.

*  inte bara en liten by i Gallien där druiden Miraculix förser hjältar som Asterix och Obelix med trolldryck  för att de ska kunna stå emot Caesars legionärer. Till deras förtrytelse skrev dock Caesar att de belgiska gallerna var tapprast, inte de i Bretagne där Asterix lilla okuvliga by ligger.=)