Lucia, du midvinterns strålande mö, du tröstande budbärarinna

 

Ett annat luciafirande än vårt på skolan och SVTs från Sala men jag gillar bilden pga av alla stjärngossar som ju är den allra äldsta delen av luciatåget. Bildkälla

Den svenskaste av högtider måste rimligtvis vara Luciafirandet. Midsommar firas på andra håll tex i Baltikum och andra nordiska länder,  och mestadels kommer inspirationen från katolska Tyskland, men kulten av Lucia har fått en alldeles egen utformning här hos oss. Vi har till och med exporterat Lucia till andra länder. Tex till Kongo och genom en kongolesisk präst har min filippinska flicka fått vara med om svenskt luciafirande i Cebu. Luciatraditionen är alltså en tradition som jag är mycket glad och stolt över. I årets luciatåg på skolan gjorde jag själv come back pga bristen på musikesteter. Ett tåg med en lucia, en tärna och två stjärngossar  blir lite tunt. Det var förstås jätteroligt och åldersblandningen mottogs väl. Nu hoppas jag på en blandad skolkör med både personal och elever som jag längtat efter i många år.

Att jag hävdar att Lucia är en svensk särtradition beror på att den är så blomstrande här och dessutom , alltså, sprids härifrån. Underbara luciasånger komponeras överallt i landet och de gamla visorna får nyskapande arrangemang. Den ort som får äran att visa upp sitt firande i TVs Luciamorgon visar upp sitt kulturliv på ett sätt som får mig att gråta av rörelse och glädje nästan varje år. Alla åldrars musiker och körsångare tränar i månader, som en sambaskola i Rio de Janeiro, och även orter långt från de tre storstäderna får som omväxling komma till tals. De enda som kan irritera sig är någon SD:are men det är längesedan  de sist "rasade" mot SVTs Lucia. Vi hoppas att de för alltid försover sig  , även i år, då listan på medverkande i SVTs luciatåg även i år hade en hel del "osvenska" namn. 

Lucia är alltså  en på alla sätt levande tradition eftersom den fortfarande utvecklas. Lucia har gett oss en högtid som låter oss njuta av underbar körsång varje år och detta utan uppenbara kommersiella intressen involverade. I år kommer Luciamorgon från Sala med helt briljanta musikinslag. Arrangemangen är häpnadsväckande nyskapande och undersköna. Missa inte detta!

12 december -Luciadagsafton

Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och att förkunna ett nådens år från Herren.  Matteus 4:18-19

Näst sista lucianovena-texten i åt (alltså den 11december) är den när Jesus läser Jesaja i synagogan och låter alla förstå att han är uppfyllelsen av dessa profetord. Att det är en av de texter som ingår i Lucia novenan jag följer sedan 2020 är lätt att förstå. Det lilla vi vet om Lucia av Syracusa var att hon gav sin rikedom till de fattiga, besökte fängslade kristna och gav dem mat. Hon har också blivit skyddshelgon och förebedjare för ögonsjukdomar och blinda i de gamla kyrkorna. Hon är också mitt favorithelgon-ja det finns många-men Lucia har varit och är en av årets allra viktigaste högtider för mig.

Nu är det Lucia-afton och det känns på riktigt så eftersom jag på nytt efter många år på åskådarläktaren, ska vara med i ett Luciatåg. Gamla människan , jag alltså, ska tillsammans med en körsjungande kollega stötta upp skolans luciatåg pga alltför få musikesteter i år. Och det har varit ett övande och sjungande , tvättande och strykande. Nu hoppas jag bara att jag inte börjar gråta av rörelse när jag sjunger. Jag får nog ägna luciaaftonen till att be om förbön av Lucia att fixa detta. I novenan finns några sekunder till att be om någon särskild förbön av Lucia. Ikväll får det bli "be för mig så jag kan sjunga utan att gråta i morgon."

Jesus i synagogen av Joakim Skovgaard målad 1914

 

11 december sist men inte minst- Llewelyn den siste

 Många kungligheter har ordningsnummer Elizabeth II , Karl XVI Gustav och Fredrik X är några nutida exempel. Ytterst få kallas dock den sista och är man så udda plus, dog den 11 december,  blir man förstås ett kalenderämne. Llywelyn den siste är alltså dagens lucka. Att han har fått detta udda ordningstal beror på att han var det självständiga Wales näst sista regent. Men han vara också den första som kallades Prins av Wales så i honom finns både slutet och början. Två viktiga milstolpar i Wales historia är alltså  bildligt talat resta av honom. 

Men det som sticker ut allra mest, och gör honom till en värdig kalenderpojke, är att han bara hade ett enda barn och denna dotter hade han med sin legitima fru Eleanor. De verkar alltså vara något så ovanligt som ett genuint kärlekspar i den walesiska kungalängden som erkände även utomäktenskapliga barn som  arvtagare. Ingen annan kung av Wales var sin gemål trogen.  Alla andra hade barn med olika kvinnor. 

På så sätt liknade kungahusen i Europa varandra men även de bibliska patriarkerna. Abraham hade barn med tre olika kvinnor. Jakob hade fyra olika barnamödrar i sin familj. Isak hade dock en enda: Rebecka. Han är också på andra sätt annorlunda. Isak verkar ha varit mer fäst vid sin mor än vid sin far. Kan den där utflykten till Moria berg där Abraham var beredd att offra sin son såsom de omgivande folken gjorde med sina barn, men i sista stund hindrades av Gud, ha påverkat deras relation?Just genom den utflykten liknar också Isak Jesus mycket mer än någon av de andra två patriarkerna. Han är också den som verkar ha det mest fredliga och bofasta livet av de tre.

Jesus adresserar inte patriarkernas hejdlösa polygami alls utan verkar förutsätta att en man ska vara gift med en kvinna. Han förutsätter också att kvinnan inte är mannens egendom utan en person med egen agens. Det hade utvecklats en praxis i judendomen vid Jesu tid med monogama äktenskap. Ingen i Nya testamentet försöker exempelvis kringgå barnlöshet genom att ta sig en extrafru. 

 Zakarias och Elisabeth var båda barnlösa tills Johannes föddes, Maria och Josef hade flera barn men Josef hade inte en mängd extrafruar och Maria gifte heller inte om sig när Josef dog,  Tre syskon, Marta, Maria och Lasarus, levde utan makar tillsammans. Petrus hade bara en fru och Hanna i templet hade inte gift om sig när hon blev änka efter sju års äktenskap. Alla familjer som nämns i pastoralbreven var monogama/monoandriska. Paulus var ogift livet ut. Flera olika familjekonstellationer beskrivs men inga polygama äktenskap nämns Nya testamentet.  

Llewleyn var alltså något så ovanligt som en kristen monark, på riktigt, även i sitt vardagsliv. Ett annat bevis för att Llewelyn brydde sig om sin fru på riktigt kan vara att den engelska kungen Edvard I kidnappade Eleanor, Llewelyns blivande brud, och höll henne inspärrad tills  han hade uppnått vissa politiska mål gentemot Wales. Det hade ju varit en meningslös kidnappning om Llewelyn bara skaffat sig en frilla för att avla barn med i Eleanors ställe. Llewelyn blev den siste genom att dö i strid mot denne Edvard I. Llywellyn fick inga barnbarn. Hans enda dotter gick i kloster där hon dog i femtioårsåldern.

Just nu förekommer en beskyddande drake i radions adventskalender så illustrationen till detta inlägg om en ovanlig kung, Llewelyn den siste, blir förstås Wales flagga:

Hanna Grönvall 10 december 1879- 22 maj 1953

Strykande kvinna målad av François Bonvin (1817-1887)

 Ingen syr fast en bit okrympt tyg på ett gammalt plagg. Då sliter ju det nya tyget med sig av det gamla och det blir en värre reva. Markus 2: 21

Hanna Grönvall är den legendariska grundaren av Stockholms hembiträdesförening. När man läser hennes biografi påminns jag om den underbara julserien om Fröken Friman som tyvärr fått sitt slut för flera jular sedan. REPRIS SVT!!!

Grönvall föddes i en skånsk hantverkarfamilj där pappan var smedmästare. Hon flyttade till Stockholm där hon 1910 blev sekreterare i Stockholms hembiträdesföreningen och det ödesdigra året 1914 blev hon ordförande vilket hon var fram till krigsåret 1941. Hon började arbeta som hembiträde år 1900 och hon hann uppleva hur yrket nästan helt försvann på grund av nya hushållsmaskiner och bättre villkor för hembiträdena innan hon avled 1953, så hennes liv är som en exposé över det svenska samhällets snabba  förvandling och välfärdssamhällets framväxt. 

I alla tider har människor jobbat hemma men det har aldrig räckt med kärnfamiljens mamma och pappa för att försörja en hel familj så pigor och drängar anställdes så fort man hade en liten möjlighet till det. Pigorna och drängarna var förstås de som inte hade någon som  helst möjlighet att ha en egen gård. Men när Hanna Grönvall föddes hade tjänstefolket börjat en klassresa först från trälar och sedan till egendomslösa med rätt till en ledig vecka per år då de också kunde byta arbetsgivare,  till hembiträden med möjlighet att organisera sig fackligt. Men då blev de obsoleta eftersom tjänstefolkssamhällen bygger på stora inkomstklyftor.

Medelklassens hemmafruar hade hembiträden när Grönvall började sin karriär och när hon fått sin pension började en del arbetarhushåll ha råd med en hemmafru. Denna korta parentes nådde dock inte alla. I min släkt har ingen hemmafru funnits. Ja, det har kallats för det och de har haft hela ansvaret för hemarbetet, men de har också alltid lönearbetat utanför hemmet. Både mormor och min mamma har också varit hembiträden. Mamma en kort period när jag och min bror var små i en familj där båda föräldrarna jobbade utanför hemmet.  Mamma bodde ju hemma inte på jobbet, och vi barn fick äta middag på hennes arbetsplats efter skolan. Vi använde förstås köksingången och tyckte det var mysigt i det stora prästgårdsköket. 

Mamma mindes i sin tur med glädje hur hon och de övriga yngre syskonen fick följa med till mormors arbetsgivare i Norge under dennas sommarsemester. Hon var lärare och tyckte om barn även om hon var ensamstående och barnlös själv. Mormor tvättade också åt "fruarna" och lagade kläder åt dem. Hon sydde också alla kläder till de sju barnen själv. Hon berättade hur hon ofta somnade över symaskinen på natten. Hon skulle aldrig lappat ett gammalt tyg med ett nytt okrympt tyg. 

Jesus visste mycket om hantverk och kroppsarbete. Liknelserna rör sig alltid kring det som folk kände igen från sin vardag. Just i detta fall är det sömnad och lagning av kläder som blir till en liknelse om himmelrikets helt nya kvalitet. Han måste ha varit insatt i detta eftersom en oerfaren människa nog inte skulle ha reflekterat över detta innan de gjort misstaget att blanda nytt och gammalt tyg. Jag tror han menar att himmelriket inte ska användas som något slags plåster på det mest trasiga i världen utan att hela grunden måste bytas ut. Himmelriket är inte något på sidan om, en dekoration eller ett opium som ska bedöva det arbetande folkets förslitningssmärtor. Himmelriket är själva livsväven. 

9 december Anthonis van Dyck 22 mars 1599 - 9 december 1641

 En av många flamländska barockmålare är Anthonis van Dyck och här i kalendern får han en plats på grund av sin dödsdag 9 december, Anna-dagen men också på grund av denna bild av korsfästelsen med en ledsen häst vid korset, målad 1630 mitt under brinnande 30-åriga kriget.

Han har också målat denna bedårande vardagliga  Anna- själv tredje bild, målad ca 1618, där Anna för ovanlighetens skull, under denna antisemitiska tid, faktiskt ser judisk ut medan Maria och Jesus representerar skönhetsidealen i Europa under barocken:

Andra advent -riket inom räckhåll

 Han lät dem höra en annan liknelse: "Himmelriket är som ett senapskorn som en man sår i sin åker. Det är det minsta av frön, men när det har vuxit upp är det större än alla örter och blir till ett träd, så att himmelens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna." Han använde också en annan liknelse: "Himmelriket är som en surdeg som en kvinna arbetar in i tre mått mjöl; till slut blir alltsammans syrat." Allt detta sade Jesus till folket i liknelser och han talade enbart i liknelser till dem."  Matteus 13:31-34

När Jesus förklarar några av liknelserna i detta kapitel om Himmelriket  är det alltid Gud som är aktören. Därför antar jag att det är Gud som är den som sår senapsfröet och Gud som bakar den stora degen. Knappt något är mer tydligt än att Himmelriket är nära och redan här i just dessa liknelser. Långsamt syras världen av Guds rikes surdeg tills den ska bakas ut till den nya världen där inget ont finns. Och i sinom tid växer senapsbusken till ett litet träd där fåglar kan finna vila och trygghet. 

Jag är medveten om att Jesus varnar för fariséernas surdeg men Guds rikes surdeg är raka motsatsen, den är något gott. Surdegen verkar inte genom våldsam revolution utan långsamt och därmed också mer effektivt. Surdeg är också en nästan mirakulös produkt som gör att vi många som får magbesvär av bröd  (inte dem med celiaki, så klart) tål brödet bättre. Surdegen gör också att vi kan ta till oss näringen i säden, vilket industrijästen inte alls är lika bra på. Snabbjäsning är alltså som en revolution: snabb men också föga nyttig, om det inte är tyranni man är ute efter. Snabbakat osyrat bröd, fungerar förstås bra som nödbröd när det är bråttom, men det dagliga brödet behöver vara surdegsjäst om vi inte ska bli undernärda eftersom vi saknar krävor som kan bryta ner spannmålet så vi kan tillgodogöra oss näringen i det. Surdegsjäsning är långsam och håller länge men långsamheten gör brödet till ett sant livsmedel; livets bröd.

Senap är också något gott och så här när vi närmar oss julen är det en extra viktig krydda för oss svenskar. Endast så här års kan vi även köpa senap på det gamla viset: handgjord på apoteket. Senap var nämligen förr ett läkemedel- Numera vet vi vad som hade verkan, ämnet sinegrin som är antibakteriellt, svampdödande, antioxidant, anti-inflammatoriskt och skyddar därmed från cancertillväxt. Innan man kände till sinegrin använde man ändå senap mot reumatisk värk, gikt, förkylning, influensa och huvudvärk. Jesus använde alltså inte slumpvist en ört som blir en buske utan en ört med läkande egenskaper som mestadels handlar om immunförsvaret. Guds rike skyddar oss alltså mot allehanda ont och jag ser i liknelsen hur vi människor är fåglarna som hos Gud får vila och skydd mot ondskefull cancer och rovdjur.

I ett senapsträd är det också helt säkert inga havsörnar som bygger bo, nej det är en buske för små sångfåglar. Bilden nedan tycker jag visar hur en senapsbuske i ett i övrigt livsfarligt landskap för sångfåglar kan utgöra en skyddad viloplats.

Risfält och senapsbuskar i Nepal. bildkälla: VeraVidiVici - Eget arbete.

Patrik Hagman har skrivit en bok om Lukasevangeliet som heter Riket inom räckhåll. Här samtalar han om den med Joel Halldorf: 

 

 

7 december-snickare

Den heliga familjen i snickarverkstaden av Christian Wilhelm Ernst Dietrich 1746

" Är det inte snickaren, Marias son , och bror till Jakob och Joses och judas och Simon? Bor inte hans systrar här hos oss?"  Markus evangelium 6:7

7 december 1888 föddes Carl Malmsten som nog kan sägas vara Sveriges mest kända möbelsnickare, där Jesu är världens mest berömde timmerman. Numera tillverkas mammutdyr heminredning i Malmstens namn men det han själv brann för var skolslöjden. När han var skolpojke hade han svårt att koncentrera sig på det ensidigt teoretiska upplägget men vid hyvelbänken fann han att: 

"Slöjden samlar ihop hela människan. Ena handen håller fast ämnet, den andra griper stadigt tag i verktyget. Ögat vakar skarpt över att det förs rätt. Musklerna spänns i kraftiga tag och hela kroppen arbetar med. Viljan leder och planlägger i förbund med fantasin det verk som ska tjäna ett bestämt syfte, och arbetet växer fram mot fullbordan i en takt som är naturlig för var och en."

Eftersom han själv upplevde slöjden så positiv blev han en ivrig förespråkare för skolslöjd. Han menade att vi behöver se på handens arbete som ett annat sätt att väcka tankeverksamhet och att teori och praktik borde följas åt. På så sätt var han, antagligen ovetandes, en förespråkare för det som klosterordnarna betecknar "ora et labora". Magnus Malm talar sig varm för manuellt och "rejält" arbete, typ snickeri och skogsarbete, som motvikt till dagens alltmer skärmcentrerade liv. 

Jag tänker mig att just därför att Jesus var snickare , inte trots att han var snickare, var han intellektuellt briljant. Visst finns människor med tummen mitt i handen som tänker ut briljanta idéer, men Jesus delade de flesta människors villkor, inte Stephen Hawking-liknande undantagsfall. Därför är det naturligt att Jesus , liksom Malmsten, fick "betänketid" när han byggde hus och snickrade. Liksom hela adventstiden för de flesta av oss är en tid av hantverk, ofta under det förminskande namnet "pyssel"*,  OCH en "betänketid". 

Skolslöjden är nu hotad av siffernissar och högerpolitiker som med fartblint kunskapsförakt vill fasa ut konkret slöjd, bildämnet och musik till förmån för programmering, matte  och annan sifferexercis med hög status på det enögda sätt som skolpolitiken alltid kastar sig från dike till dike på lärandets väg.  Därför vill jag med Malm och Malmsten hylla hantverkets välgörande inverkan på andligt liv med ett citat ur en artikel om Malmsten:

"Människor talar med vackra ord

och folk ropar underbart,

men den som vill snickra ett användbart bord

- han måste tänka klart."

*när kvinnor och barn utför det.