En barockpärla med tyngd är Isaac Newton. Alla har hört talas om skrönan med äpplet men i verkligheten var det inte alls så han upptäckte gravitationen. Det var betydligt mer mångfacetterat än så. Newton var djupt troende och ville upptäcka Gud i naturen genom noggranna mätningar. Han såg ju att det fanns någon mystisk kraft som höll ihop materien och universum, han lyckades också mäta denna kraft som han såg som Guds egen. Det visade sig att kraften minskade med kvadraten av avståndet från en kropp. Med denna kraft inräknad kunde planeternas banor förutses och solens placering ritas in mer exakt.
Solen är ju inte exakt i centrum av vårt solsystem eftersom andra himlakroppars dragningskraft påverkar henne och det kunde Newton visa med sina beräkningar:
"the common centre of gravity of the Earth, the Sun and all the Planets is to be esteem'd the Centre of the World", skrev han i sin Philos0phiae Naturalis Principia Mathematica universums centrum ligger alltså utanför alla himlakropparna, den plats som centripetalkraften utgår ifrån är inte solens kärna inte heller någon ännu tyngre himlakropp utan ett kraftcentrum. Hela universum är en väv av tyngdkrafter som håller alltet samman och dess centrum ligger utanför himlakropparna, osynlig men ändå den mäktigaste kraften i universum.
Men ändå vet ingen, inte ens Newton visste, exakt vad denna kraft är. Utan att helt förstå kunde han dock närma sig denna kraft och utveckla den moderna mekaniken. Newton var djupt troende och menade att denna kraft är gudomlig. Han såg naturvetenskapen som ett sätt att förstå mer av Guds skaparnatur och kanske få en större bild av vem Gud är. Precis så tycker jag, även om jag inte är lika genial som Newton. Skönheten i naturvetenskapen och i dess språk, matematiken, ser jag som ett gudsbevis. Jag känner mig i gott sällskap om den åsikten.
Johannes 16: 21 När en kvinna skall föda har hon det
svårt, för hennes stund har kommit. Men när hon har fött sitt barn
minns hon inte längre sina plågor i glädjen över att en människa har
fötts till världen.
Att föda barn är en utomtidslig upplevelse. I dagens text talas det om en kort tid, i 1917 års översättning stod det en liten tid av smärta som byts i glädje. Jesus jämför med hur det är att föda barn. Jag tycker jämförelsen är genial. För det är ju precis så, mitt i förlossningen finns ingen tid den är så liten att den inte märks.
Förlossningen kan vara 10 timmar eller tio minuter det finns ingen egentlig skillnad i upplevelsen. Inget är intensivare än en förlossning och för kvinnor på Jesu tid fanns också en stor risk att inte överleva som måste ha skrämt kvinnorna när de kände den första värken rulla in. Men när väl förlossningen är igång är det bara att haka på. Tiden står stilla och så är bebisen plötsligt född och barnmorskan tittar på klockan. Så tickar tiden igång igen och all glädje och lycka en människa mäktar med tar över, normalt sett.* Förlossningstiden blir klar och tydlig och minnet av förlossningskampen blir i allmänhet stärkande.
När Jesus segrade på korset var den stora förlossningen vunnen och precis som med en vanlig förlossning kan man länge efteråt fundera på den, vrida och vända på allt som hände. Komma ihåg fler detaljer, förstå samband som mitt i den lilla tiden inte var möjliga att förstå. Så där som vi kristna ännu vrider och vänder på försoningen och ser nya aspekter och samband ännu snart 2000 år senare.
Händels uppståndelseoratorium framfört av Les musiciens du Louvre, en liten tid av ren skönhet!
* Det finns förlossningar som slutar i tragedi, barnet är dött, kanske vet föräldrarna om att det barn som ska födas är dött trots all smärta. Den tiden är också liten men bara smärta även i minnets backspegel. Andra slutar i oro om barnet är sjukt, då glöms den lilla förlossningstiden helt bort i alla bestyr för barnets hälsas skull. Ibland dör mamman.
Fick ett trevligt telefonsamtal idag från en kär vän. Hon hade för några år sedan en unghäst som vid Smillas ålder, snart fyra år, blev tjurig och trotsig. Hon kunde stå som fastvuxen i marken hur länge som helst och i hagen möttes vi av sura utfall med bakåtstrukna öron. En gång tog vi ut hästarna på tur i skogen och unghästen, som en annan vän red, bara ställde sig på ett ställe tills jag och hennes mor hade tagit oss hela vägen hem, det tog väl en halvtimme innan hon rörde sig ur fläcken.
Smilla anfaller inte i hagen däremot växer hon fast i marken så en tur som borde ta en halvtimme tar mer än en timme i värsta fall. Då sätter jag mig på bron och misströstar och tänker mörka tankar.
I ledövningar är Smilla ibland småtjurig så där så jag sätter mig och misströstar, men en dag när jag kände mig helt misslyckad eftersom jag tyckte kommunikationen mellan oss var helt bruten och att Smilla bara gick med sänkt rygg och högt huvud hela tiden stod Hr. Bråddjup och smygfotade helt utan min vetskap.
På bilderna ser jag att det inte alls var som jag tyckte. Inte på en enda bild har hon höjt och spänt huvud. Hon lyssnar och följer uppmärksamt men någon riktigt usel situation uppstod inte. Då kom jag ihåg att precis så var det ju. Två gångar drog hon upp huvudet och stod i buffalo stance men resten av tiden lyssnade hon på mina signaler. Jag insåg att jag fokuserar för mycket på "misslyckanden" och glömmer allt som fungerar bra i min fåfänga jakt på perfektion.
Ibland misströstar jag om att Smilla någonsin ska bli häst. Men så ringde min vän och påminde mig: "en liten tid är hon så där, men sedan blir det bättre." De oväntade bilderna gav en annan slags tröst; "det mesta går rätt okej, fokusera inte bara på det som blir fel." Jag bloggar om det nu som en påminnelse till nästa gång jag sätter mig på bron och misströstar.
Johannes 10: 3-4[…] fåren hör hans röst, och han ropar på sina får med deras namn och för ut dem. När han har släppt ut sina får går han före dem, och fåren följer honom därför att de känner igen hans röst.
Snart är tredje påskveckan över och vi ska fira 4:e söndagen i påsktiden som har temat "Vägen till livet". Det hänger så klart ihop med herdemotivet där Jesus visar fåren vägen till livet. Det så mycket att hämta ur herdeliknelsen, inte minst när vi talar om ledarskap, som jag gjorde i detta inlägg om förhållandet till hästar. Det snackas mycket om ledare just nu i alla möjliga sammanhang. Men sällan hör man talas om annat än den ledare som får följare som följer blint, antingen med manipulation som konsulter gärna lär ut, eller rent auktoritära metoder som andra konsulter lär ut. Här tycker jag Jesus lär ut hur en ledare ska vara. Herden är inte någon general för fåren, inte heller en manipulativ Storvisir eller karismatisk gängledartyp i Abu Bakr al-Baghdadi-stil. Nej den Gode herden ger sitt liv för fåren, ligger på marken med dem och delar deras villkor så till den milda grad att han till slut själv blir ett slaktat lamm. Jesus säger också att fåren känner sin herdes röst och de följer inte någon annan än sin herde det handlar alltså om en varm och förtrolig relation och sådana tar tid att bygga upp. Kanske är det därför mer modernt med quick-fixledarskap för tid tycks vi ju aldrig ha annat än till...ja vad använder vi då tiden till?
Jag vill använda den största delen av min tid till relationer-so help me God!
Francisco de Zurburán( 1598–1664) Agnus Dei (Guds Lamm)
Johannes 10:7 Sedan sade Jesus: ”Sannerligen, jag säger er: jag är grinden in till fåren.
När David sjunger om Herren som sin Herde i Psaltarpsalmen 23 gör han alltså något ganska konstigt i en religiös omgivning som präglades av olika gudar med stort välde och kunglig glans. Gudar som höll sig på långt avstånd från sina tillbedjare och hade en nyckfull och hjärtlös inställning till de folk som gav sina offergåvor till dem. Även i det judiska folket var det säkerligen en och annan som höjde på ögonbrynen inför den profanering som David utsatte deras Gud för med denna psalm 23.
Dessutom jämfördes människorna med djur och det var tidigt något som man tog starkt avstånd från i religionerna. Dichotomin människa-djur höll man hårt på. Här blandas alla andra begrepp också ihop: herden för sina får i vall, men samtidigt; «Om jag än vandrar i dödskuggans dal fruktar jag inget ont för du är med mig» sjunger David, «för din käpp och stav följer mig». Vem leder vem? Vem följer vem? Om man sedan läser hur Jesus säger,"jag är grinden till fåren" och vet att fårfållor på Jesu tid var omgärdade med murar där ingången saknade grind, det var herden själv som lade sig att sova på marken vid grinden för att hålla fåren på plats och rovdjuren ute under natten, då förstår man vidden av hur radikalt annorlunda denna gudsbild verkligen är. Gud som den hjärtnupne djurvännen, som sover på den kalla marken för att inget får ska komma bort och ingen varg ska ta sig in till de sovande fåren. Gud som ett barn med låg status i samhället som låter fåren vandra fritt under dagen men inte låter något enda litet lamm komma bort när natten kommer. Gud som en liten vallflicka som sjunger: « Du varg du varg, kom inte hit, ungen min får du aldrig». Sedan kommer det mest oerhörda av allt; Jesus liknar sig själv vid ett av fåren i flocken, det lilla lammet som slaktas i all hast till påskmåltiden för att rädda judarna från mordängeln och befria dem från slaveriet. Jo, Jesus, jag tror att jag börjar ana lite av vad du ville säga med denna liknelse, men jag kommer nog aldrig att förstå den helt och hållet. Dagens påskmusik är Agnus Dei ur J.S. Bach h-mollmässa att sjunga med i själv:
Söndagen inleder ju kyrkoveckan och söndagens tema sätter temat för hela veckan. Veckans tema blir alltså den gode herden. Få Bibeltexter är väl så älskade som psalm 23 Herren är min herde. I mina hemtrakter var det inte alla som hade tavlor på väggarna men broderade bonader med bibelspråk fanns det och åtminstone en av dem var alltid ett citat ur denna älskade psaltarpsalm.
Lite märkligt är det att vi alla så gärna identifierar oss med får just i detta fall, detta djur som fått ge sitt namn till ointelligenta människor och som använts för att bota sömnlöshet med hjälp av sin förmenta tråkighet. Den doft av gröna ängar och frihteskänslan parad med tryggheten i den gode herdens närhet har tydligen slagit an hos många trots detta. Otaliga är inte bara bonaderna utan också lite söndagskolkitschiga bilder och inte minst musik. Alla svenska barn kan ju sjunga "Bä bä vita lamm"
Här en ovanlig fårlåt, «Helgdagsrock åt far» ur 777. En Jesus-låt som jag, Hanna och Fredrik tyckte mycket om att busdansa till i vardagsrummet på Gruvfogde 14. Jag älskar dess roliga grötrim på "Bä bä vita lamm"-temat "Helgdagsrock, glädjechock, jag får vara får i Herrens flock. Helgdagsrock, glädjechock, jag som förut var en syndabock. etc." Ja lyssna själv;
Johannes 10:11 Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren.
Jag har ett par örhängen som jag tycker mycket om, jag köpte dem på Jukkasmarknaden för många år sedan av en silversmed från Jokkmokk. På örhänget finns en liten bild ingraverad av en människa som ser ut att bära ett litet djur i famnen på ena axeln. Jag kände att jag genast ville ha dem. Tjejen som gjort örhängena sa; Det föreställer Raadin Áttin Bárdni." Ja, då förstod jag varför jag fastnade så för dem, för det är ju ingen annan än Jesus, den rådande faderns son.Bilden var ju en mycket stiliserad variant av de tidiga bilderna av Jesus som den gode herden med ett litet lamm vilande mot sin ena axel. Det är en ung skägglös Jesus med kort romersk tunika som finns på dessa bilder som sedan stiliserats till det samiska tecknet för den rådande faderns son.
Söndagens tema denna tredje söndag i påsktiden är just den gode herden. Texterna handlar om Jesus som herde. På många ställen i Bibeln jämförs vi med får som har en djurvänlig herde, Jesus eller Herren, som aldrig är för lat för att göra sitt jobb ordentligt och på allvar. Israels mest berömde kung, David, började sin karriär som herdepojke och de första som fick veta att Jesus hade fötts i Bibeln var just herdar.
Denna visualisering av Gud som en herde är väldigt populär och begriplig. Även om vi sällan stöter på herdar nuförtiden är vi nordbor väldigt hjärtnupna när det gäller djur och kan mycket väl förstå värmen i bilden av herden som pysslar med sina får. Men vi som lever ganska långt från herdelivet missar kanske andra aspekter av denna liknelse. Som den att fåren får springa ganska fritt under herdens extensiva tillsyn. Får i Israel på Jesu tid hölls mer som renar hålls idag än som får hålls numera i Sverige. Man såg till dem och hade hundar som höll vakt mot rovdjur och herden "följde" sina får, samtidigt som herdarna visste vägen till vatten och betesmarker var det på sätt och vis fåren som lärt den lilla herden var dessa fanns. Det finns ett samspel mellan en god herde och djuren han har ansvar för som inte liknar en dressörs ordergivning alls. Får man också klart för sig att lille David var långt ifrån den enda lilla ungen som var herde så klarnar bilden ytterligare. Det är inte alls någon slump att de första kristna avbildade Jesus, herden som den där skägglöse pojken med kort tunika-motsvarigheten till det tidiga 1900-talets kortbyxor för småpojkar, herdar var ofta barn. Så är det än idag i många länder på jorden. Herde är det första jobbet ett barn får. Redan i femårsåldern kan barn få det ansvaret på sig. I Sverige fick de små barnen vakta djur i trakter med varg, men där det fanns björn var det tonårsflickor och pojkar som vaktade djuren, för de var inte lika lätta att tas med som vargar. Få människor var herdar hela livet, de som fortsatte med yrket var ofta fattiga, med barnets ekonomiska och sociala status även när de blivit vuxna.
Giovanni Bellini (ca 1430-1516) målade en triumferande Jesus svävande över graven med segerns baner i handen, märkligt oskadd av tortyren. Det jag gillar är de olika attityderna övriga påskens vittnen uppvisar på bilden. Även inför detta mirakel kvarstår valet hur vi ska förhålla oss till det.
Uppenbarelseboken 1:5-6 Jesus Kristus, det trovärdiga vittnet, den förstfödde från de döda och
härskaren över jordens kungar. Han som älskar oss och har löst oss från
våra synder med sitt blod och som har gjort oss till ett kungadöme, till präster åt sin Gud och fader.
Så här presenteras Jesu i början av Bibelns sista bok Uppenbarelseboken. Så här års talar vi i kyrkan om påskens vittnen, de som såg den tomma graven och mötte Jesus efter hans uppståndelse. Jag har fram tills nu inte tänkt på att Jesus själv är ett av dessa vittnen.Men så blev jag påmind om detta bibelord och insåg att så är det ju. Jesus är själv ett trovärdigt vittne om både påskens befrielse och segern över döden.
Men inte ens här tränger sig Gud på. Vi får tro eller inte tro. Det finns alltid ett utrymme för tvivel. Vi tänker oss att om vi verkligen mötte någon som uppstått från de döda, då skulle allt vara enkelt, då skulle vi inte säga emot. Många mötte Jesus efter uppståndelsen, många mötte Lasaros efter att han uppväckts från de döda. Hela universum talar om detta. Men man kan alltid bortförklara. Utan den möjligheten försvinner frivilligheten. Den som absolut vill förneka Guds existens eller säga nej till gemenskap med henom måste få göra det och kommer också att göra det. Kärlek bygger på fri vilja.
De flesta av oss var inte med vid graven i gryningen, såvitt jag förstår är det bara aposteln Tomas som stuckit sina fingrar i Jesus spikhål, De flesta av oss har enbart vittnesbördet från den uppståndne och alla som mötte honom under hans fyrtio påskdagar på jorden. Vi har det som den rike mannens bröder, han med den fattige Lasaros*. Vi har Mose och profeterna plus Nya Testamentet : Abraham sade: ’Lyssnar de inte till Mose och profeterna, då låter de inte övertyga sig ens om någon står upp från de döda.’
Vad gör då Jesus till ett trovärdigt vittne? Ja enligt denna text att han uppstått från de döda. De första kristna menade att Jesus segrade på korset, det var som triumfator han nedsteg i dödsriket. men denna seger materialiserades inför människors ögon när Jesus uppstod från de döda. Uppståndelsen bekräftade allt som Jesus vittnat om och att han vunnit seger. När han dog och uppstod fick all hans undervisning ett giltighetsbevis.
Många kan dö för sin åsikt men bara en har uppstått. Det blir en tydlig bekräftelse på att budskapet stämmer, ett trovärdigt vittne gör som han säger att han ska göra. Jesus hade ju sagt att han skulle dö och uppstå innan de gick till Jerusalem. Tex säger han detta: ”Detta släkte är ett ont släkte. Det vill ha ett tecken, men det skall inte få något annat än Jona-tecknet. Ty liksom Jona blev ett tecken för folket i Nineve skall Människosonen bli det för detta släkte"**
Barockryttare är inte kända som skogsluffare precis. De förknippas med ståtliga ridhus och strikta ridvägar på exakt utmätta ridbanor. Inget av detta stämmer på mina hästar och mig. Vi är mest av allt ute i skog och mark. Hoppar över stockar och rundar många stenar. Alla goda renar som vi möter är vana vid vår framfart och släpper fram oss när vi säger vår kärestas namn.
Varje dag är en ny naturupplevelse: storm och snöfall, regn och dimma, sol och gnistrande skare. Att rida är att komma vilda djur närmare än när man går. Speciellt fåglar bryr sig inte alls om ett hästekipage.
Men på ett sätt är vi verkligt barockiga. Barockens ryttare ville hitta hästens sanna natur och förstärka den och i skog och mark är hästarna betydligt närmare sitt ursprung än i kristallkroneprydda ridhus.
Smilla och jag är ännu inte fena på longering precis, men sakta går det framåt nu skrittar hon på en volt någon meter ifrån mig åtminstone och stannar på kommando. Det låter inte avancerat men det har varit väldigt svårt för henne med detta. Att longera henne från hästryggen går jättebra däremot. Chateau går på en liten volt och hon på en större utanför. Men vintertid har jag ingen plats som är stor nog för det. Ledövningar går okej i alla möjliga positioner utom att gå på volten långt från mig.
Här ville Jasmine att vi skulle posera i en hörnpassering och som synes gjorde Smilla allt för att se stilig ut trots att jag inte står i rätt position för tygelträning eftersom Jasmine inte ville ha min rygg på bild.
Ibland måste jag bara summera det som går bra också för det känns väldigt frustrerande med detta att longering är så jättesvårt för henne. Jag förstår att det varit lättare om jag haft en medhjälpare men nu måste jag ju ta det som det är.
Det som går riktigt bra är att träna tygelhjälper från marken. Hon har ju tryggheten av mig vid huvudet då och sedan har hon haft lätt för att förstå tömkörning och tygeltag från början. Vi tränar på böjda och raka spår nu och det går förvånansvärt bra. Jasmine fotade oss en dag och det är ju kul att ha bilder från saker som fungerar.
Att vara människa är inte alltid så enkelt. Konflikt med skapelsen uppstår egentligen alltid. Vi lever helt på de gröna växternas bekostnad och sedan tar vi oss också rätten att leva av andra levande varelser som liksom vi också har blodomlopp och kan känna fruktan och tillfredsställelse. Jag har ju varit nästan totalvegetarian/vegan sedan jag var tolv år. Men jag har en son som är allergisk mot väldigt mycket av normala födoämnen som gör vegan- eller vegetariankost otillräcklig och dessutom kommer jag ju från en trakt där det naturliga är att slakta djur och ta till vara allt på dem.
Renar och får fyller våra frysar med kött som passar multiallergiska barn, men jag är medveten om att det kostat en levande varelse livet. För de flesta är det dock något man inte tänker på. När barnen fick se mig spänna ut renskinnet från julrenen stod det plötsligt klart för dem att revbensspjället de gnagde i sig dagen innan kom från ett djur med en mjuk päls och klövar perfekta för att springa över snövidder med.
Aron som sett köket förvandlas till charkuteri i december var det inte lika spännande som för Emma-Lie och Jasmine. "Är det där huvudet suttit, där det är så blodigt?" Läskigt och fascinerande men jag hoppas det är bra för dem att se sambanden i naturen. Renar lever goda liv i frihet innan de slaktas. De får skydd och extrafoder av sina ägare, i utbyte får de ge sitt liv till mat och kläder. En god renskötare är en verkligt god herde som ger mycket av sin hängivna tid för att djuren ska ha det bra.
Även om jag själv helst inte äter döda djur anser jag att renar är ett bra alternativ om man vill äta kött. Lika bra är fårkött från bonden här i byn. Därför finns sådant kött i vår frys och våra hundar får det som människor inte vill äta. Det är ett dilemma att vara en predator men så här har vi löst det.
Johannes 10:10 Jag har kommit för att de skall ha liv, och liv i överflöd.
Jesus kom inte för att starta en filosofisk skola eller ett teologiskt universitet. Han kom för att ge liv och mer än så. Som Klaus skrev i en kommentar till förra Påskinlägget, Fundamenta:
"Antingen - eller när det egentligen är Både - och! Så som i himmelen så
och på jorden. Så som på jorden så och i himmelen. Det går åt båda
hållen tror jag.
Min favorit-teologi är inkarnationen; att universum skapades, att J kom till och faktiskt på många andra sätt också.
Jag
har svårt att förstå något slags religion där man s.a.s går förbi J och
direkt till Gud. Detta därför att dessa två (med anden tre, förstås) är
olika sidor av samma sak! De fås inte separat! […] Jag tror att det andliga kommer att fortsätta
att materialiseras, bli konkret, och det materiella kommer att
förandligas, bli medvetet (och inse att kärlek och sanning är något helt
nödvändigt).
Och precis så, tror jag, kommer en himmel som är ny och en jord som är ny att födas. Vi lever i födslovåndorna till detta."
Vi har att leva detta liv på jorden så som i Himlen det som de första kristna gjorde efter att Jesus dött och uppstått. Jag hoppas kunna återkomma till ämnet nu när jag läser en intressant bok i ämnet. Tills dess: Lars skickade denna länk om kristet kommunitetsliv som jag tycker var mycket inspirerande:
Idag såg jag ett fenomen jag aldrig sett förut, en häst som spårar med nosen mot marken en lång sträcka. Det var Smilla som gjorde det på vår morgonpromenad på skoterspåret som går över vår mark. På samma ställe gick sedan hundarna också med nosen i backen, något intressant måste ha passerat där. Men att hundar gör så är ju inte märkvärdigt på något sätt. Jag har dock aldrig sett en häst följa ett spår på det sättet förut. Är det någon som känner igen detta?
Så här travade Smilla fram i ett spår som också hundarna följde när de var ute senare på dagen.
Markus 16:6 Ni söker efter Jesus från Nasaret, han som blev korsfäst.
Den unge man i vitt som möter kvinnorna vid graven har i uppgift att ge den som letar efter Jesus ett budskap: att han inte är där för han har uppstått. Han har gått till Galliléen.
Vill man finna Jesus är det inte i gravar, arkeologiska fynd och travar av dokument han finns utan i det vanliga livet. Att möta Gud är att möta livet och att möta livet är att möta Gud.
Många söker och söker men finner inte eftersom de söker på fel ställe. De tror att Jesus är en religion, en filosofi, en bok. Ja, väldigt många tror att Jesus är en bok.
Min favoritbok Bibeln, som jag aldrig blir färdig med, världens mest trovärdiga dokumentsamling med världens mest angelägna ämne, misstas av många kristna för att vara Jesus. Det misstaget förvandlar denna fantastiska skriftsamling till ett dödligt vapen och Jesus till ett sprött papyrusfragment.
Spröda papyrusfragment är ömtåliga och tål inte att stötas och blötas. De tål knappt beröring annat än med silkesvantar utan att likt döda fjärilsvingar lösas upp till färglöst stoft. Det säger sig självt att de som tror att Jesus är så där känslig blir rädd att skada honom själv genom att rådbråka texterna, fundera på innebörder och låta skrift tolka skrift och sedan vända dem ett varv till och fundera igen och sedan bli knytnävshamrande arg på Jesus eller blötpussande jättekär i honom.
"Nej, stopp! Hanteras varsamt! Det finns bara en innebörd i varje ord på detta spröda fragment. För Bibeln är inte en bok utan den enda Jesus som finns. Och han vilar hjälplös mellan pärmar och behöver ihärdigt försvaras av oss för att inte förvandlas till fjärilsvingestoft i vinden."
Jag tror Jesus ser med stor ömhet på oss som ibland eller permanent fastnar i den tron att han är en bok. Vi som söker efter Jesus från Nasaret, han som blev korsfäst, och kommer fel. Vi som stannar vid en grav, en dokumenttrave, en religion, ett arkeologiskt fynd.
Han sänder någon till oss, för någon sänds alltid till oss; en fågel, ett barn, en söndagsskollärare, som sitter vid den öppna Bibeln och säger: Här ser du bara den torra puppan men där ute flyger den vackraste fjärilen av dem alla, mitt i ditt liv vill han möta dig så han har gått före dig till Galliléen. Och då händer det märkliga att Bibelns spröda papyrusblad får liv och när jag tar av silkesvantarna och tar Jesus i handen, börjar orden läsa mig.
Nu är det mer tid för barn och hästar denna vecka med åtta söndagar, som den kallas på franska, påskveckan. Smilla får välbehövlig träning i att ha fler människor omkring sig än bara mig. Chateau är överlycklig över många små borstande vänner som hjälper henne av med det kliande vinterhåret. Jasmine som varit med henne varje morgon sedan påskdagen har blivit favoriten. Igår mumlade hon vänligt när Jasmine kom och idag var det mummel och vänligt nosande mest hela tiden. Jasmine är lycklig och jag får naturligtvis tårar i ögonen av glädje. Håhåjaja, tornedalsgenerna igen.
Här leder Jasmine Chateau som följer hennes minsta vink, de är numera bästisar.
De tre yngsta får träna på olika saker som aldrig hinns med på en ridskola. Idag blev det att raspa hovar.
Aron raspar Chateaus hovar. Kanske vill han bli hovslagare som vuxen, men han är inte säker.
Smilla fick leka ridskolehäst och gå på volt med Chateau och Emma-Lie som tränade takt och rytm.
Emma-Lie börjar bli väldigt trygg med piggponnyn nu när hon varit här i fem dagar och det gick utmärkt att hon red på helt egen hand medan jag tränade Smilla på halter och böjningar.
De första som kom till graven hade svårt för att tro sina sinnen. De väntade förstås inte alls på någon uppståndelse. den enda som väckt människor från de döda var ju själv död nu. Men för den skull kan vi inte döma dem som trögfattade och klentrogna. Ytterst
få människor är så fyllda av friskt mod att hälften är vunnet redan när
de öppnar ögonen på morgonen. Väldigt få tror, utan att tveka, att en kär vän uppstått från de
döda.
De var inte heller godtrogna lättlurade vidskepliga människor utan väldigt lika oss, trots att nästan 2000 år skiljer oss åt. Ibland inbillar vi oss att mycket mer har förändrats än det verkligen har. Trots allt har nog den vise Predikaren väldigt rätt i att inget är nytt under solen. Vi är vana vid det vanliga. När något ovanligt inträffar, något som verkligen är nytt, då saknas facit för hur vi ska bete oss. Var i erfarenhetsförrådet passar uppståndelsen in?
Då kommer Jesus till lärjungarnas hjälp. Mitt i det ogripbart nya anknyter han till det allra mest hemtama, det de var allra mest vana vid; en Jesus som vandrar på stranden av Galileiska sjön. Jerusalem , världens religiösa centrum, var inte deras hem. Galiléen, den romerska provinsen Judéens föraktade Norrland, var däremot hemtamt. Cirkeln sluts. Där de hörde Jesus säga "följ mig" första gången, dit skulle de nu följa honom igen på välkända stigar.
Markus 9:1 ”Sannerligen, några av dem som står här skall inte möta döden förrän de har sett Guds rike komma med makt.”
Ljög Jesus när han sa det här? Eller svamlade han? Ja, det har diskuterats genom tiderna. Redan Johannesevangeliet innehåller en passus som syftar på diskussionerna kring när Guds rike ska "komma med makt"*. De första kristna väntade detta i sin livstid men ännu väntar vi, eller gör vi det?
De första kristna levde i en orolig tid, med tanke på hur Judéen låg geopolitiskt just vid tiden för Jesu liv kan man fundera på varför "tiden var inne" just där och då. Romarriket kontrollerade hela Medelhavet och man upprätthöll Pax Romana med alla medel. Gränsområden mot rivaliserande riken kontrollerades extra hårt. Provinsen Judéen gränsade mot Partherriket som liksom Rom kämpade om resterna av Alexander den stores rike och gärna ville ha kontroll över en kustremsa mot Medelhavet.
Minsta lilla uppror slogs ner stenhårt, att Jesus inte fick leva var inte alls underligt. När sedan kejsar Nero behövde en grupp att skylla den stora branden i Rom år 64 på var det för honom självklart att den lilla sekten som härstammade från en korsfäst upprorsledare i Judéen var en utmärkt syndabock. De var mestadels judar, utlänningar, slavar och kvinnor, bara ett fåtal var romerska medborgare, och de levde på ett sätt som stack ut. Speciellt deras måltids- och egendomsgemenskap ansågs löjlig och äcklig. Äta någons kropp och blod! Rykten spreds om barnaoffer i kannibalistiska riter, ja de behandlades som vilka judar som helst.
Ändå kallades de för just kristna skilt ifrån den judiska gruppen, det yttre motståndet gjorde att man började få en uppfattning om sig själv som en grupp som hade något mer att komma med gamla testamentet räckte inte och de började skriva ner sina minnen av Jesus. Markusevangeliets kortfattade karaktär talar för att det skrevs ner i all hast av Johannes Markus (Hammaren) och dikterades av Simon Petrus (Klippan) som bodde i Rom där Neros förföljelser började och var som mest hätska. Den flitigaste skribenten av de kristna var annars Paulus som kunde Bibeln utan och innan, den del som vi kallar Gamla testamentet. Men han hade aldrig mött Jesus före hans himmelsfärd.
Kanske bad Paulus Markus ta denna diktamen av Petrus? Markus som Paulus en gång blivit sur på eftersom han tyckte att han var en svikare. Nu svek inte Markus. I nöden prövas vännen och Markus visade sig ha mognat och lyckades rädda Petri berättelse till eftervärlden medan Petrus själv blev korsfäst, enligt traditionen upp och ner eftersom han inte ville dö lika ärorikt som Jesus som han själv svek en gång i nödens stund. Markus och Petrus, Hammaren och Klippan som till slut visade att det går att bli pålitlig om man får en ny chans.
Men alla som hört Jesus säga det Markus skrev ner mötte döden innan Jesu andra tillkommelse. Ingen enda av de första kristna lever här på jorden nu. Inte har vi sett hans rike komma med makt. Här knogar vi på i tåredalen. Kristna korsfästs åter, nu av IS. I Pakistan kastades nyligen ett kristet par som var gravida in en brinnande ugn. Var ser vi att Guds rike kommit med makt?
Detta funderade de första kristna också på men de gav sig inte. Vad höll deras hopp vid liv i de fruktansvärda förföljelserna under kristendomens tre första sekel? Hur kunde denna religion som var så hårt trängd och orimlig sprida sig så snabbt både inom och utom romarrikets gränser? Jag tror att det kan vara så som många av de första kristna lärde, exempelvis biskop Ambrosius av Milano: Guds rike kom med makt när Jesus uppstod från de döda.
Ambrosius stödde sig på hur Jesus talar om de yttersta tiderna i Lukasevangeliet. När Markus talar om den sista stora nöden är det som en direkt beskrivning av vad de första kristna fick uppleva och ännu upplever på många håll i världen. Matteus och Lukas lägger till att de inte ska följa vem som helst som kallar sig Messias eller säger att han finns på någon hemlig och svårtillgänglig plats.**
Men Lukas, som är bättre på grekiska än de övriga evangelisterna, skriver inte kadaver och gamar, utan kropp och örnar. Lukas 17: 37"De frågade honom: ”Var blir det, herre?” Han svarade: ”Där liket ligger, där samlas gamarna.” Gam och örn är samma ord på grekiska. Ambrosius läste detta som liket, kroppen av Jesus och de där örnarna som kommer till liket är kvinnorna vid graven i den tidiga gryningen***. Matteus skriver mer detaljerat om allt än vad Markus gjorde och han berättar så här om uppståndelsen i början av kapitel 28:
Efter sabbaten, i gryningen den första veckodagen, kom Maria från Magdala och den andra Maria för att se på graven. Då
blev det ett kraftigt jordskalv, ty Herrens ängel steg ner från himlen
och kom och rullade undan stenen och satte sig på den. Hans utseende var som blixten och hans kläder vita som snö. Vakterna skakade av skräck för honom och blev liggande som döda. Men ängeln sade till kvinnorna: ”Var inte rädda. Jag vet att ni söker efter Jesus, som blev korsfäst. Han är inte här, han har uppstått, så som han sade. Kom och se var han låg. Skynda er sedan till hans lärjungar och säg till dem: ’Han har uppstått från de döda, och nu går han före er till Galileen.
Jesus talar också om solförmörkelse som ett tecken på att Guds rike kommer med makt och vid korsfästelsen förmörkades solen, det var då Jesus citerade Psalm 22: "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?" Ambrosius slutsats blir att Guds rike kom med makt när Jesus uppstod från de döda. En av ökenfäderna, Antonios, skriver i sina brev om en enda tillkommelse. Jesus kommer inte två gånger utan en enda. Guds rike kom med makt när Jesus dog och uppstod.
Det gjorde att de kristna härdade ut. Jesus uppståndelse var tecknet som inte gick att ta miste på. Därför vet vi att historien får ett lyckligt slut och ondskan som besegrades på korset har sin tid utmätt, som Jesus säger i avskedstalet till lärjungarna vid den sista måltiden: Denna världens härskare är dömd.
*Joh. 21:21-23 När Petrus såg honom frågade han Jesus: ”Herre, hur blir det med honom?” Jesus svarade: ”Om jag vill att han skall bli kvar tills jag kommer, vad rör det dig? Du skall följa mig.” Därför
spred sig ett rykte bland bröderna att den lärjungen inte skulle dö.
Men Jesus hade inte sagt till Petrus att lärjungen inte skulle dö utan:
”Om jag vill att han skall bli kvar tills jag kommer, vad rör det dig?”
** Matt 24: 25- 28 Nu har jag sagt er det i förväg. Om ni alltså får höra: Han är ute i öknen, så gå inte dit, eller: Han är inne i kammaren, så tro det inte. Ty liksom blixten kommer från öster och lyser ända till väster, så blir det vid Människosonens återkomst. Där kadavret ligger, där samlas gamarna.
*** Eftersom örnen är symbolen för den Helige Andes inspiration i kristendomen. Jag tänker, i tillägg inte motsägelse, till Ambrosius att detta kanske också handlar om den zoroastriska traditionen att lägga lik på höga "tystnadens torn" där gamarna äter upp kroppen. Jesus talade alltså om en begravningssed som inte alls var obekant för hans åhörare.
Vi associerar till en krigsskådeplats med flera döda men Jesus säger kadaver/lik i ental. Kanske talade han bara om graven eftersom det inte handlar om många kadaver/kroppar utan en enda? Samtidigt hade ju Jesus vunnit slaget mot ondskan, denna världens härskare, och vid den tomma graven stod det klart att segern var vunnen så han kan medvetet ha valt en metafor som leder tanken både till krig och begravningsseder.
Andrea Mantegna målade korsfästelsen så här 1457-1459
Markus 15:29 ”Du som river ner templet och bygger upp det igen på tre dagar – hjälp dig själv nu och stig ner från korset.”
Människan är en social varelse och för en stor del av mänsklgheten är det viktigare att få vara med i ett socialt sammanhang än att följa sina goda instinkter om att hjälpa en lidande. Det är så mobbing uppstår. Av rädsla för att inte få vara med eller av ett behov att hålla ihop min grupp som hotas av inre sönderfall utses en syndabock som alla ger sig på fullständigt hänsynslöst. Människan har i allmänhet en stark empatisk förmåga och den använder hon i mobbing för att hitta de absolut mest plågsamma tortyrmetoderna mot sitt offer.
Detta är något som återkommer i mobbingscenerna i evangelierna, för visst är Jesu lidande mobbingoffrets lidande. Visst ser vi alla psykologiska mekanismerna bakom mobbing i dessa nästa tvåtusen år gamla ögonvittnesskildringar. Pilatus som gillar att tortera fångar så de vet vem som bestämmer och som fegt avrättar en person han förstår är oskyldig för att upprätthålla sin position i det sociala spelet är ju typfall A av mobbare och prästerna ville hålla ihop det judiska samfundet som hotades av inre splittring i dessa oroliga tider*
Jesus hade nyss stått i templet och talat om att det ska rivas ner men sedan också byggas upp igen. Markus förklarar inte detta men Johannesevangeliet säger:
Men det tempel han talade om var hans kropp.När han sedan uppstod från de döda kom hans lärjungar ihåg att han hade sagt detta, och de trodde på skriften och på ordet som Jesus hade sagt.Joh. 2:21-22
Den lilla kommentaren lär oss att Jerusalems tempel ännu stod ograverat när evangelierna skrevs (inte som ibland påståtts att Jesus förutsåg det som redan hänt) evangeliernas förmedlare och första åhörare visste bara om Jesu död och uppståndelse och trodde då på en helt symbolisk tolkning av Jesu ord om templets fall.
Vi lär oss också att mobbare snappar upp känsliga punkter hos sitt offer och har gott minne för detaljer som kan plåga offret. Torterare och mobbledare har en väl utvecklad empatsik förmåga som de använder för att plåga sitt offer mer effektivt. Vi vet av evangelierna att Jesus inte hade den övermodiga tron i detta sammanhang utan snarare den darrande tron hos kvinnan med blödningar. Vi vet att han våndades svårt i Getsemane trädgård inför det lidande som skulle komma. Vi vet också att han kände sig övergiven av Gud, sin egen far, på korset. Tydligen fattade mobbarna att det var en svag punkt hos Jesus där vad gäller uppståndelsen, fast inte de visste exakt vad det var, nosade de upp hans våndas kärna: den darrande tron som inte alls var säker på utgången av det drama han var huvudperson i.
Långfredagen liksom Jesu födelse är tillfällen då det framstår som mycket tydligt att Jesus är sann människa och delar våra mänskliga villkor och maktlöshet fullt ut. Passionshistoriens kulmen när Jesus ropar: ”Eloi, Eloi, lema sabachtani?” (det betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?). Markus 15:34 kan vi alla förstå in i minsta känslomässiga detalj. Någon gång i livet blir vi så förtvivlade och känner oss så övergivna att vi retirerar till vårt modersmål och ropar i förtvivlan.
Då vet vi att Jesus också varit där. Vår ensamhet blir aldrig lika stor som hans efter den stunden för min fasta övertygelse är att i den mörkaste förtvivlan när vi känner oss övergivna även av Gud är ändå Jesus med oss och vet hur det är.
*Prästerna ser alla Messiaspretendenter som hot mot deras hela existens som sedan den babyloniska fångenskapen har upprätthållits med hjälp av att fasthållande vid skrifterna och lagen utan att stöta sig alltför mycket emd den politiska makten. Jesus var inte som andra messiaskandidater. Han ifrågasatte till och med lagen, inte främst hedningarna. Jesus ville reformera grunden i den judiska tron inte upprätta ett nytt Israel och när andra upprorsledare jämförde sig med kung David jämförde sig Jesus med ...JHWH.
Markus 9:32 Men de förstod inte vad han menade och vågade inte fråga.
Jesus berättar för lärjungarna om vad som ska hända denna sitt livs sista ödesmättade vecka och de förstår inte vad han säger, men något har de i alla fall fattat för de vågar inte fråga. De känner på sig att de borde förstå och att detta är viktigt, men mer än så förstår de inte.
Och hur skulle de kunna det? De lever ju Ante Christum på så sätt att ännu har Jesus varken dött eller uppstått, de två händelser som startade denna mäktiga världsrörelse. De följde honom gärna, som judiska människor följde sin Rabbi, men inte visste de att det var han som var den "människosonen" han talade om:
”Människosonen skall överlämnas i människors händer, och de kommer att döda honom, och tre dagar efter sin död skall han uppstå.”
Jag förundras över lärjungarnas trofasthet som var så mycket större än min. Jag beundrar Rut och David och alla de andra som levde Ante Christum men också Ante Babyloniska fångenskapen då judendomen tog till sig ett liv efter döden. De som tjänade Gud och ville göra gott trots att de hade noll och ingen förväntning på eviga belöningar efter döden. Liksom dessa gestalter ur Gamla testamentet hade lärjungarna ingen klar bild av vem Jesus var. De hade nog svårt att föreställa sig att timmermannen Jesus från Nasaret också var Gud själv. Ändå lämnade de sina nät och andra sysslor för att följa honom.
Deras medvetna jag visste inte vem Jesus var, men jag tror deras Ande genast kände igen honom och förstod att livet blir inte liv om vi inte följer honom. Det ser jag på deras beredvillighet att lämna allt och följa Jesus trots att de inte levde med facit i hand som vi gör. Ja, de första kristna och många kristna även idag, betalar ju allt för att få leva i Jesu efterföljd men vad betalar vi?
Katolska kyrkan i dagens Betania , mosaiker föreställande Marta och Maria med brodern Lasarus i mitten.
Mark 14:8 Hon har gjort vad hon kunde.
På tisdag kväll eller onsdagen i stilla veckan brukar kvinnan som smörjer Jesu fötter i Simon den spetälskes hus hyllas i kyrkan världen över. Denna namnlösa kvinna som gjorde vad hon kunde en syster till den fattiga änkan som ger några ören i tempelkistan och därmed gav bort allt hon hade att leva på, har blivit inskriven i religionshistorien på grund av måttlöst slöseri. Sådana initiativ hyllas förstås av Barockbloggen vars motto är: more is more.
Nardusbalsamflaskan är en påminnelse mitt i den allvarligaste delen av fastan om att inte låta askesen ta över livet utan låta "onödiga" replipunkter lysa som vänligt välkomnande värmande lägereldar i världens mörka natt .Jesus är den enda i sällskapet kring middagsbordet hos Simon den spetälske, en farisé som blivit helad av Jesus, som vet att han snart kommer att dö. Därför uppfattas troligen hans försvar av kvinnans psykiskt instabila handlande som märkligt. Vadå smörja till begravning, han är ju ung och frisk!
Nu mister Jesus också åtminstone en av lärjungarnas förtroende, Judas, som har hand om lärjungarnas kassa. Han säger det som många kristna säger än idag: varför slösa när det finns så många fattiga? Jag vet att ekonomin hänger ihop och det jag gör påverkar andra. Alla mina ekonomiska val påverkar andras valmöjligheter.
Ändå är denna slösaktiga kvinna som undanhåller 300 denarer från de fattiga ett föredöme för oss enligt Jesus. Jag tänker på sommarstugor, hästar, kyrkokonst och parfym. Ska vi verkligen satsa på sådant i en värld av nöd?
Ja, säger Jesus, utan att glömma de fattiga får vi inte heller glömma Predikarens budskap:
Ät ditt bröd med glädje
och drick ditt vin med glatt hjärta -
Gud har redan sagt ja till vad du gör.
Klä dig alltid i vitt,
låt oljan flöda över ditt huvud.
Njut livet med den kvinna du älskar,
alla dagar i ditt flyktiga liv,
det som Gud har gett dig under solen,
ditt flyktiga liv.
Att inte ta vara på Nardusbalsam och hästar, sommarstugor och kyrkokonst är att spotta skaparen av allt vackert och gott i ansiktet. Livets mening är att leva i Guds rike med glädje. Späkelse är inte livets mål utan kan ibland vara en väg till ett mål. Målet är att glädja sig åt allt det goda Gud skapade då hen såg att det var gott. Till och med i dödens närhet predikar Jesus riket när han försvarar balsamslöseriet.
Men han skaffar sig fler fiender på samma gång, vem tror han att han är som tycker han är värd balsam för 300 denarer? Och Judas tar kontakt med de religiösa ledarna medan Jesus somnar hos systrarna i Betania. I huset sprids en doft av Nardusbalsam som om en kung sov där.
