Ave Maria- du snällhetens moder

Rebella och jag har ett givande samtal i bloggposten från KristiHImmelsfärds dag och detta samtal påminde mig om Magnus Malm och hans bibelstudier som jag ännu inte hunnit lyssna på.
Här får ni länken till det första som jag nu hunnit lyssna på från årets HÖNÖ-konferens

Lars skickade också ett musikklipp från You Tube i samma ämne: mamma Maria. Det är så fint när ni läsare lägger er i och leder samtalet vidare. Det är precis det som är meningen med detta sociala medium.

Rebella länkade i kommentaren nedan till denna illustration:

Guds mänsklighet som leder till vår mänsklighet och MEDmänsklighet är ärendet för denna bloggpost där de flesta orden inte är mina, utan Magnus Malms, och som inspirerats av Lars och Rebella. Jesus var snäll, mamma Maria uppfostrade en snäll pojke som växte upp till en man som var snäll, vänlig och barmhärtig. Vi ska bli som han. Magnus Malm tar upp hur Maria är en symbol för kyrkan. Och kyrkan ska vara den mamma som uppfostrar sina barn till just snälla barn, anser jag.

Tiden vi lever i rekommenderar knappast snällhet. Snarare är det hårda tag eller, som det ofta eufemistiskt kallas, "tydlighet" som är tidens melodi. Vi ska ställa "krav" och "sätta gränser". De utpekade som ska fostras med hårda handskar och "tydlighet" är nästan aldrig direktörer eller kapitalägare utan i stort sett alltid flyktingar, fattiga eller (bildligt eller bokstavligt)föräldralösa. Visst, det kan behövas gränssättande men mot vad och mot vem och av vilken orsak? Sätter man gränser med elakhet eller snällhet som grund? Och vilka gränser ska sättas, är det Pelle Svanslös eller Elake Måns revir vi bör markera? Hur sätter vi gränserna? Usama Bin Ladins gränssättande är helt annat än Lars Lerins. Och som kristen vet jag vilken av dessa gränssättare vi ska efterlikna.*

Tidsandan säger dock att vi ska sätta hårt mot hårt. Debattklimatet är inte alls snällt och den partiledarkandidat som har snällhet som motto blir bevisligen inte vald. Det parti som tidigare skälldes för att vara för snällt och frikyrkomesigt bufflar nu tillsammans med gamla skinheads som låtit håret växa, men inte snällheten, och den statsminister som förra mandatperioden stod upp för just snällheten pläderar nu mestadels för snålheten.

Snäll är alltså lika med hopplöst ute, "SÅÅ 2015". Men nu är ju vi kristna, och speciellt Barock-Olga, inte alls intresserade av att vara tidsenliga, snarare sätter vi en ära i att vara otidsenliga (åtminstone jag). Så jag slår härmed ett vänligt men bestämt slag, med vadderade silkesvantar, för snällheten.

 Bamse lär ut att vi blir bäst tillsammans. Så som denna blogg blir till i samarbete med er, mina kära följare.

*Då kanske ni invänder: Lars Lerin sätter väl inga gränser? Då säger jag: tog han på sig banankostymen som Junior ville att han skulle bära på karnevalen i Lerins lärlingar? Alltså: man kan sätta gränser snällt och inte genom aggressiva utbrott, tvingande lagstiftning eller mord. 

Tyvärr läser nog varken Ebba Busch Thor, Ulf Kristersson,  Nyamko Sabuni, Jimmie Åkesson, Jonas Sjöstedt eller regeringens företrädare denna eminenta blogg, men jag uppmanar dem ändå: sjung varje morgon tillsammans i Riksdagshusets kör: NU SKA VI VARA SNÄLLA. Utan ironi.

Tal ur tystnaden

2 Petrusbrevet 1:20 Och framför allt skall ni tänka på att man aldrig kan tyda en profetia i skriften på egen hand.

 

Jag har tidigare i kommentarer antytt att jag befunnit mig på retreat, en tyst sådan, i slutet av juni. Jag vill starkt rekommendera alla trötta, och speciellt dem som jobbar i yrken där vi ständigt stöts och blöts med människor tex i vård och omsorg, minst en tyst retreat om året. Tystnad i grupp läker själens skavsår.

I tystnaden får också Anden i oss komma till tals samt kyrkans hela samlade erfarenhet i form av text och ton från Bibeln och kyrkans hela historia. Det är ju sant det Petrus skirver , vi behöver varandra för att Anden ska kunna leda oss till hela sanningen. Ju fler röster som får komma till tals, desto mer förstår vi. Om kyrkan alltid hade tagit Petrusbrevet på allvar hade vi sluppit mycket elände i kyrkohistorien.

Lyssna till så många röster som möjligt och vaska fram guldkornen, det hinner jag på en tyst retreat. För även i min ensamhet har jag en tendens att prata med mig själv mest och när jag talar högt med mig själv är det oftast i form av skäll på mig själv. Jag är helt enkelt ganska elak mot mig själv när jag öppnar munnen. Inte ens när jag är ensam lyssnar jag alltså utan går mest bara på och fokuserar på diverse uppgifter och problemlösning, plus detta skällande på mig själv med hög röst.

På retreaten slutar jag säga till mig själv på skarpen och låter i stället andra göra detsamma och tänk så mycket snällare kyrkohistorien talar till mig än jag själv.