Djurvänskap

Här på bloggen är vi j djurgalna både skribent och följare. Här kommer därför ett fantastiskt fint videoklipp från Lars om en flickas samspel med sin ko. Vilken enormt god sits hon har dessutom!

Motbild mot hotbild

Munken som sjöng uppståndelsepsalmer och frigavs av muslimska krigare i Syrien är en sådan uppmuntrande text att jag inte vill undanhålla mina läsare denna text.

Hästen gör oss till mer människor

Detta är måsteläsning för hästmänniskor. Moa Matthis läser hela hästgenren och några valda exempel riktade till olika åldrar av hästvänner. Hon menar att hästen gör oss till godare, mer disciplinerade och mindre konsumtionsinriktade människor. Hästböckerna, som hon jämför med den tidiga arbetarlitteraturen, är "en lisa att läsa för den som är utled på litterära gestaltningar av medelklassångest och konsumtionsmasochism."

Ja och amen! Läs och ta hennes tips till sommarbiblioteket!

Lycka är en häst som lär en leva. Aron har känt Chateau i hela sitt liv.

Hjortrongull livgivande vatten och värmande eld

Så här på den riktiga Midsommaraftonen, 24 juni påminns jag om Hjortrongull av läsningen av Johannes evangelium. Så här föreställer man sig Hjortrongull i Tolkien-nördarnas underbara värld. Här verkar hon bara vara en matmor. Så ser inte jag henne. För mig är hon både vatten och eld, värme och liv. Väldigt lik Anden som Johannes evangelium talar om. 

Hjortrongull är Tom Bombadills enda like och fru, hans härskarinna och vän. Hon beskrivs som Flodens dotter och har huvudrollen i Tom Bombadills flodfärd, där är hon den drivande karaktären liksom hon verkar var det i Toms liv i skogen när Frodo, Sam, Merry och Pippin möter honom.

Hon är visserligen en varm och generös karaktär, men elden är inte hennes element, det är vattnet. Hon rör sig som vatten, hon låter som vatten och hon är friskt vatten. Jag tror att hon är regnet som gör att hoberna måste ta en hel dags extra rast i det vilsamma huset i Gamla skogen.

Också Hjortrongull lever i fullkomlig enkelhet och rikedom. När hoberna drömmer mardrömmar är det Hjortrongulls röst som porlar tröst och förtröstan in i deras oroliga sinnen och hon gör det genom att tala om basala fakta om naturen omkring dem; ni hör bara vindens sus i träden, det är bara regnet, hit når inget ont eller farligt, alla de där sakerna som vi behöver höra när nattens mörker förstärker och förvränger alla sinnesintryck.

Vi som har barn har själva lugnt halvnynnat dessa fakta till mardrömmande barn många mörka nätter när vinden och regnet skrämt dem och när vi var barn gjorde våra vårdnadshavare; mammor, pappor, mormödrar och farmödrar samma sak för oss.

Hjortrongull är Flodens dotter och är därför allas mamma, allt levandes moder. Jag är ganska säker på att Tolkien, som var troende katolik och mycket beläst inom teologi, tänkte på Eva som betyder "allt levandes moder" när han beskrev Hjortrongull.

Lars skickade denna musikaliska illustration till Hjortrongull och Anden:

Vatten och eld

Jag döper med vatten. Mitt ibland er står en som ni inte känner. Johannesevangeliet 1:26

Det märks nog att jag just nu fördjupat mig i Johannes Döparen årstiden till ära. Då halkar jag alltid in på Johannesevangeliet som börjar med Johannes Döparen predikande vid Jordan där människor låter sig döpas och byter livsstil. De börjar dela med sig och slutar roffa åt sig.

Johannesevangeliet handlar om vatten och om eld. Det är det evangeliet som tydligast förklarar Anden och då blir det väl naturligt med vatten och eld och kvinnor. I nästan varje kapitel förekommer antikens litterära doldisar: kvinnorna och ännu oftare talas om vatten. Men huvudpersonen i evangeliet är en som vi inte känner.

En effektiv inledning på ett läsäventyr som går genom eld och vatten.

Lupinernas paraplyblad samlar regnet till pärlor där himmel och jord speglas.

Smillas dag

Måste förstås visa hur vi firade själva dagen: Smillas födelsedag.Inget märkvärdigare än morötter och lite dressyrridning i lång och låg remontform ensam utan hästkompisar i närheten. Litet kalas men en stor glädje att se hennes utveckling.

Smilla 4 år 22 juni 2015

Smilla 4 år

Smilla är stor nu, så här såg hon ut på Midsommarafton.

Idag fyller Smilla 4 år. Fyra härliga år som gått alldeles för fort. Jag är glad att jag börjat tidigt med henne för tiden flyger verkligen bara iväg med växande varelser. Nyss var hon ett litet föl och nu en unghäst 152 cm i mankhöjd.

Smilla två månader

Aron 6 år, Smilla 6 månader.

Smilla 7 månader

Elis 9 år, Smilla 9 månader

Smilla 10 månader, Flingan 1 år

Smilla 11 månader.

15 juni 2012, Smilla möter Chateau för första gången i Jukkasjärvi.

Här har hon flyttat ner till kusten. 13 månader gammal vadar Smilla i havet för första gången.

Hemma i vinterhagen 15 månader gammal.

Ett och ett halvt år.

Två-årsdagen en promenad med Chateau på morgonen.

Tömkörning blev hon bra på direkt vi började med det vid 1,5 års ålder. Här är hon och Linnea och promenerar runt byn Smilla är 26 månader.

Vid 2,5 började vi rida så smått, bara tillsammans med Chateau i början.

Sommaren 2014 hon börjar bli stor och får gå på turer ensam utan kompisar.

Ridtur utan draglok, alldeles på egen fot sommaren 2014

Ny ryttare också, Linda känner henne väl sedan tidigare men sommaren som treåring fick hon bli riden av ny människa också.

Många turer runt byn blev det i vintras med Smilla 3,5 år. Vi var insnöade i månader.

Vinetrtid står Smilla ofta på bron, staketets ström är svag och hon kliver ut ur hagen. "Jag vill vara med dig matte!"

I februari 2015 såg hon så här ståtlig ut.

Melkisedek, Tom Bombadill, Johannes Döparen och andra fria andar

Melkisedek nämns två gånger till i Bibeln förutom i 1 Moseboken, ett ställe  som får mig att tänka på Tom Bombadill och Johannes Döparen, men som också räknas som en profetia om Jesus enligt Hebréerbrevet, är denna somriga dikt ur den poetiska boken Psaltaren i psalm 110:

På heliga berg har jag fött dig

som dagg ur gryningens sköte.

Herren har svurit en ed

som han inte skall bryta:

Du är präst för evigt

i Melkisedeks efterföljd.

Herren är vid din sida,

han krossar kungar på sin vredes dag,

han dömer bland folken i sitt majestät,

han krossar hövdingar vida kring jorden.

Han dricker ur bäcken vid vägen.

Så lyfter han huvudet högt.

Psalmen 110 är ett typiskt exempel på att Bibeln är skriven av fattigt folk som inte tillhörde överklassen. Liksom i Morden i Midsomer är det alltid en överklassperson som är skyldig när den rätte detektiven kommer in i utredningen. Men innan dess är det taffliga vanliga poliser som jobbar efter devisen: "When in doubt, arrest a vagrant." som inspektör Japp på Scotland Yard ironiskt uttrycker det när han och Hercule Poirot kallats in för att lösa ett fall där just det har inträffat och naturligtvis är den stackars luffaren helt oskyldig.

Förutom att det även i denna psaltarpsalm är någon mäktig som är skyldig och skall krossas beskrivs också den mest aktningsvärde som en som vandrar efter vägarna och dricker ur bäcken vid vägen. Den störste översteprästen med direktkontakt med skaparen själv, är en som är född på heliga berg som dagg ur gryningens sköte, ett markernas barn och en vandrare som inte äger något och därför har allt han behöver.

Då är det inte alls så konstigt att Jesus säger så här när han möter en skriftlärd som vill bli hans lärjunge:

"En skriftlärd kom fram och sade till honom: ”Mästare, jag skall följa dig vart du än går.” Jesus svarade: ”Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget ställe där han kan vila sitt huvud.” 

Detta gör Jesus i Matteus evangeliums åttonde kapitel. Ganska typiskt eftersom just detta evangelium tydligt vänder sig till en läsekrets som känner väl till den judiska traditionen och naturligtvis också kan psalm 110 om den evige översteprästen som vandrar längs vägarna och dricker ur bäckar samtidigt som han själv är dagg; vatten från himmelen som vattnar jorden och ger den liv.

Perfekt sommarhage

Stor hage med inbjudande galoppsträckor. Inte ens Chateau kan låta bli.

Branta backar, stock och sten.

Aldrig har Chateau varit i så fin form på sommaren. det beror på sommarhagen, vår egen jättestora skogshage. "Ni har inte mycket bete här" säger folk och jag jublar, precis så här har Chateau alltid haft det vid foten av fjället. Nu mår hon så bra. Inget stapplande, ingen övervikt, stark och frisk, glad och lugn. Gyllir som nyss haft fång är också i god form nu. Igår fick han bli av med green guarden efter att ha varit gräsklippare i trädgården utan minsta värme i hovarna.

Hagen är kraftigt kuperad och med varierad växtlighet. De tuggar i sig tallskott, gräs av många olika arter, lövsly, bärris och örter av olika slag: , inga växter i blom* eller ormbunkar, som hästar har för vana. Detta "magra bete" är så bra för dem. Hårremmarna glänser fast Smilla är den enda jag ryktar varje dag. Hon hatar myggsprej så jag borstar in myggmedel i pälsen på henne. Chateau är inte det minsta grådassig utan glänsande kopparröd liksom den gyllene Gyllir glänser som guld.

Sly och tallstruntar gillas av Gyllir

han hinner inte riktigt med Smilla, men gör sitt bästa.

*rallarros går ner nu innan de blommar de enda blommorna som äts i blom är Chateaus favorit maskrosor.

Tom Bombadill och Melkisedek - två mystiska mystiker

Renässansmålaren Dirk Bouts d.ä från Antwerpen målade sin bild av hur Abraham tar emot bröd och vin av Melkisedek präst och kung i Salem 1464-1467

Tom Bombadill har blivit föremål för spekulationer av alla dem som bergtagits av Tolkiens värld, de som lär sig Quenya, tar sig en Midgårdsidentitet och ritar kartor med utgångspunkt från Tolkiens kartor och berättelserna i Silmarillion, Bilbo och Ringen -trilogin. Han passar nämligen inte in. Hur passar han ihop med alla folken i Midgård? Varifrån är han? Varför lyder träden honom? Varför är han helt opåverkad av ringen som till och med Gandalf och drottning Galadriel fruktar?

Hörde en kulturknutte som prisade Peter Jacksons beslut att, som så många innan honom, stryka Tom Bombadill ur filmerna om Härskarringen: "Of course he left out Tom Bombadill, I would have left him out of the book." Och det är han nog inte ensam om att tycka. Tom passar inte in i den världsbild vi har växt upp med. Fantasy får inte vara så fantasifull. På samma sätt är det med Bibeln. Hur mycket borde inte ha utelämnats där? Som propagandaskrift är den värdelös. Den hänger inte ihop. Varför en antologi när en sammanhängande krönika hade funkat så mycket bättre? Varför en mängd okända redaktörer och författare när t.ex Saxo Grammaticus hade gjort jobbet så mycket bättre?

I Bibeln finns naturligtvis en sådan där Tom Bombadill-figur, en gestalt som inte passar in, som vi Bibelnördar aldrig upphör att fascineras av medan de som desperat vill att Bibeln ska "stämma" i varje enskild detalj, hoppar över eller hittar på en massa förklaringar som får honom att passa in; Melkisedek.

 I 1 Mosebok 14 nämns denne märkvärdiga gestalt första gången. Efter att Abram* har dragit ut i krig och segrat tillsammans med kungarna i Sodom, Gomorra, Adma, Sevojim och Bela för att befria Lot och andra krigsfångar från kungar som angripit dessa välmående städer på Jisreel-slätten kommer kungen i Salem ut till dem:

"När Abram hade slagit Kedorlaomer och de kungar som var i förbund med honom kom han på återvägen till Shavedalen, den nuvarande Kungadalen. Där kom kungen av Sodom honom till mötes.

Melkisedek, kungen i Salem, kom ut med bröd och vin; han var präst åt Gud den Högste, och han välsignade Abram:

”Välsignad vare Abram av Gud den Högste,

himlens och jordens skapare.

Välsignad vare Gud den Högste

som gav dina fiender i ditt våld.”

Och Abram lämnade honom tionde av allt."

Efter mötet med Melkisedek tycks Abram ha blivit ännu mer självständig och hans integritet börjar närma sig Tom Bombadills:

"Kungen av Sodom sade till Abram: ”Ge mig folket och behåll själv bytet.” Abram svarade honom: ”Jag lyfter min hand och svär vid Herren, Gud den Högste, himlens och jordens skapare: Aldrig skall jag ta så mycket som en tråd eller en skorem av det som är ditt. Aldrig skall du kunna säga att du har gjort Abram rik. Jag själv skall ingenting ha. Det räcker med det som mina män har förbrukat och den del som tillkommer mina följeslagare. Aner, Eshkol och Mamre skall ha sin del.”

Så slutar kapitel 14 och nästa kapitel börjar med att Abram en tid efter mötet med Melkisedek får möta Gud själv och får sitt nya namn Abraham.

Peter Paul Rubens har här målat sin bild av hur Abraham offrar tionde till Melkisedek, jag gillar att Melkisedek ser ut som Sankt Nikolaus, vår jultomte, Rubens Sinter Claas.

*Detta hände innan Isak kom på tal och då hette Abraham Abram och hans fru Sara hette Saraj. Namnen betyder detsamma men detta signalerar troligen en språklig förändring som visar att det hebreiska språket börjar få sina egna särdrag som så småningom gör hebreiskan till ett eget språk avknoppat från akkadiskan, modern till alla de semitiska språken varav arabiskan och hebreiskan är mest bekanta för oss.

Glänsande hästar i vår vackra midsommar

Efter två veckor i stora sommarhagen ser hästarna fantastiska ut.

Chateau i god form och utan minsta svullnad i benen

Midsommaraftonens gräskalas i trädgården visar tre glänsande gräsklippare

Mätta och trötta på kvällen. Gyllir har för säkerhets skull green guard. Chateau har kunnat kasta sin med hjälp av perfekt bete och motion.

Midsommardagen firar vi Johannes Döparen- Tom Bombadill i öknen

Johannes Döparens dag. Då passar det med målningar av Barock-Olgas älskling Caravaggio eftersom hans älskling verkar ha varit Johannes Döparen som han målade om och om igen.

Caravaggio, som vanligtvis gillar det lite våldsamma, starka uttrycket har konstigt nog valt att oftast skildra Johannes som yngling i ödemarken. Man kan tycka att den realistiska Caravaggio skulle ha älskat att framställa Johannes döpande och predikande för skaror av udda och avsidestagna i samhället, men hans vanligaste motivval är alltså Johannes innan han började predika. Självklart har han ju målat Johannes i mer dramatiska situationer som halshuggningsmålningarna, men mest är det symbolmättade och stillsamma vildmarksbilder han målat av Johannes.

Under den tid när Nya testamentet skrevs var vildmark och ödemark en otrevlig plats där djinnerna härjade fritt och farliga ormar regerade. Det rådde inte alls en sådan vurm för orörd vildmark som vi är vana vid.

Denna förtjusning i den "otämjda naturen" uppkom på sent 1700-tal. Men redan under barocken började pastoralmotivet bli populärt i konsten. Pastoralmotivet speglade en slags längtan till lagom vild natur, lite halvtama ängsbackar och hagar, skogsdungar i ett prunkande odlingslandskap och upphöjandet av herdeflickor och herdepojkar som ledde till att man i högreståndskretsar , åtminstone om man var någorlunda ung,började äta utomhus på filtar, så kallad pique-nique, utklädda till idealiserade herdeflickor och herdepojkar vid mitten av 1700-talet.

Caravaggio målade aldrig pastoralidyller, men den unge Johannes i vildmarken är lite grann en bärare av samma idé om den naturliga människan som inte kräver konstlade sjurättersbanketter och svårbegripliga sällskapsseder för att "känna att man lever". I den översta bilden ser vi en yngling, nästan naken, med få ägodelar som gosar med en vädur, en vildget som man annars vanligen inte gosar med-hornen är inte bara till prydnad,-eller ett får. Lugn och harmoni mellan människa och natur kännetecknar bilden.

Samtidigt lurar döden i de typiska barocksymbolerna i dessa målningar. Vissna blommor syns i målning ett och tre här ovan. Väduren eller fåret syftar på den vädur som offrades när Abraham trodde att Gud ville att han, likt folken i landet gjorde, skulle offra sitt barn till Gud. När Abraham skulle sticka kniven i Isak, sa Gud: Abraham, vad tar du dig till? och sände en vädur för Abraham att offra i stället. Detta har sedan setts som en förutsägelse av Jesu död för andras skull och fåret i den andra målningen syftar naturligtvis också på Jesus som det offerlamm som räddar världen från döden.

Om vi skulle missa denna symbolik ser vi också Johannes stav som formar ett kors längst upp och den röda färgen på manteln av kamelhår är martyriets färg, Johannes skulle ju sluta sitt liv som en av de första martyrerna. Märk väl att en riktig martyr aldrig dödar någon annan utan bara blir dödad för sin åsikts skull. Att kalla människor som mördar genom att begå självmord för martyrer är i sanning en skymf mot dem som har dött och dör för sina åsikters skull-en martyr dör, hon dödar inte!

I barockmålningar är döden ständigt synlig i symbolik om inte annat. Konsten skulle stämma till eftertanke; memento mori. Det spelade ingen roll hur blomstrande naturen var, hur vackra människorna var på bilderna-alla skulle de förr eller senare bli torrt hö och dö och man såg konstens uppgift som att påminna om detta, speciellt när kyrkan var uppdragsgivare, som det var i Caravaggios fall.

Jag gillar detta drag hos barocken, med vetskapen om döden förhöjs livskänslan, vem kan verkligen känna livsleda om man inser att vi all ska dö- när som helst? Ta vara på livet! ropar barockmåleriet till oss idag-vi är alla döda nu och du gör oss snart sällskap, så ta vara på tiden-lev medan du gör det! Schopenhauer, Siddharta Gautama och Predikaren var alla rika och övermätta människor. Inte Johannes-han hade allt han behövde men inte mer. Någon snobb som predikade för fattiga skaror att man skulle sluta längta efter mat, rättvisa och fritid; att bli lyckligt andligt upplyst genom att sluta leva, var han inte. Därför passar Caravaggios målning just nu, just här i den korta midsommartiden, när solen aldrig går ner. Så ska vi leva och glädja oss åt nuet just nu, inte upphöra att vilja leva.

Som Tom Bombadill, fast på riktigt, som Hjortrongull, fast i öknen, ropar Johannes till oss genom millenierna: Rik nog som nöjd är! Men rättvisa först.

Favorit som alltid går i repris så här års: Tom Bombadill

Tom Bombadill som nörd-sajten Middle Earth Centre föreställer sig honom

En karaktär som de flesta adaptioner av Sagan om ringen hoppar över är mystikern Tom Bombadill. Glädjande nog gör LEGO det otippade att ta med honom som en figur i sin datorspelsversion av Sagan om ringen. Man kan bli Tom Bombadill med vissa av hans egenskaper efter att ha klarat ett antal levlar. I datorspelsvärlden borde han naturligtvis vara självskriven med sina speciella krafter och sin totala makt över tillvaron, en makt så stor att inte ens Den enda ringen har något som helst inflytande på honom. Enda orsaken till att man inte kan ge den åt honom är att den är så ointressant så han skulle tappa bort den med risk att ringen hittas av någon annan som inte har Toms integritet. Av någon anledning är dock LEGO de enda speltillverkarna jag vet som tagit med honom.

Likadant är det med dramatiseringarna av Ringen-trilogin. I filmer och seriealbum, ja till och med den bästa dramatiseringen som finns av Tolkiens sago-trilogi; radioteaterns version från 1995 lyser Tom Bombadill med sin frånvaro; också den enda varelse som har makt över honom, hans älskade Hjortrongull, glöms bort. Jag tror det handlar om att Hjortrongull och Tom Bombadill är svåra att förstå sig på för de flesta människor. De är som illustrationer till ordspråket "Rik nog som nöjd är" och det är tydligen svårt att förhålla sig till sådana karaktärer för dramaturger av i vårt kapitalistiska samhälle som kräver ständigt missnöje hos dem som har tillräckligt för att gå runt.

Min och Tolkiens favorit är det rika paret i Gamla skogen i alla fall. Mina barn tycker detsamma nu när vi läser första delen tillsammans som sommarlovsläsning; högläsning ur klassiker hör sommaren till i vår familj. Tolkien skrev om Tom Bombadill innan Ringen-trilogin kom till redan på 1930-talet och Tom följde honom genom livet vad jag kan förstå. Från början var Tom Bombadill en docka från Holland som Tolkiens barn lekte med och Tolkien berättade sagor om honom för barnen som han skrev ned som rimmad vers; "Tom Bombadills äventyr" och "Tom Bombadills flodfärd" är de två första berättelserna om Tom. Under flodfärden träffar Tom Hjortrongull, eller ska vi säga att Hjortrongull hittar Tom och fångar hans uppmärksamhet genom att kasta honom i floden, hon är ju flodens barn. Flodfärden leder honom också till Fylke och där har han en god vän i bonden Maggot, som också är en stark karaktär utesluten i den senaste filmatiseringen av Sagan om ringen.

Att jag skriver om honom just idag är för att vi firar Johannes Döparen i dagarna tre just nu och det finns några bibliska karaktärer som påminner mycket om mystikern Tom Bombadill, en av dem är just Johannes som lever i vildmarken i fullständig välmåga av vildhonung och källvatten.

Johannes Döparen i vildmarken målad av Caravaggio ca. 1608

Gratulation

23,5% bonde, begår årsdag.

En modern dänga på denna barockblogg får i dag tjäna till att hylla Hr. Bråddjup som firar födelsedag den 14:e juni; Wilhelm Peterson-Bergers "Gratulation" ur Frösöblomster :

Beowulf-tips från Lars

Sen sommar med midnattssol

Sista gången dricker de vatten innan de flyttar ut i sommarhagar.

Det är försommar enligt almanackan men mest liknar det en ljus november. Sommaren dröjer. Dock bjuder speciellt tidiga morgnar på sol och sena kvällar på sol och nätterna har förstås midnattssol så det är skönt att den tiden är molnen ofta bortblåsta. Nattsömnen blir kort men livet blir lättare.

Första sommarhagen, Elva vakar över hästarnas flocksammanhållning. Gyllir som nyss haft fång har green guard på sig. Chateau har slarvat bort sin, men den kommer strax på så fort jag hittat den

Jag vill vara ute hela natten och får jättemycket gjort som ursäkt för att slippa lägga mig, som en liten unge blir jag i midnattssolsljuset.

Kapten tar det betydligt lugnare och myser bara.

Chateau och Smilla njuter av grönbetet.

Nationaldag

Vi behöver nationalstater, vi behöver ordning och reda och någon som fördelar skattepengar till dem som behöver hjälp i livets alla skiften. När staten inte fungerar blir det som för romerna, de måste söka sig någon annanstans. Förr såg jag romska tiggare bara i Italien och Frankrike, stora länder med en katolsk befolkning varav många tar sin tro på sådant allvar att det märks i vardagslivet. Nu kommer de också till Sverige. Jag är stolt över det ,om man nu kan vara stolt över att ha råkat födas inom ett visst rikes gränser. Tur som en tokig hade jag på min födelsedag och mina föräldrars födelsedagar och deras föräldrars födelsedagar och...

Nationalstaten gör alltså skillnad. En demokrati med en välfärdsstat är en försmak av Guds rike på många sätt och jag tror inte det är en slump att det är bättre att leva i det av kristendomens väckelserörelser starkt präglade Sverige än i Nordkorea med en blandning av kommunistisk och solgudsmonarkisk diktatur. Men nationalismen har också gjort oändlig skada. Jag gladde mig därför storligen under förra lördagens långa hundpromenad då jag avlyssnade detta hoppingivande program om skotsk nationalism. Denna slags nationalism är precis vad jag efterlyser när jag varje nationaldag spelar världens bästa nationalsång: Gud välsigne Afrika, den är dessutom skriven på flera språk i original.

Här en version från Rugby-VM, lyssna till publiken! Klickar ni in er på you tube får ni hela texten översatt till flera språk därav svenska. Sedan kommer förstås den klassiska versionen med Miriam Makeba, Ladysmith Black Mambazo och Paul Simon innan Sydafrika blev fritt och den ovan nämnda trespråkiga versionen av sången ännu  var en dröm om en framtid som många inte vågade hoppas på. Den här bönen bads ändå envetet om och om igen. Märk att den övergår i ännu en bönesång: "Reveal yourself!" Jag tror Gud hörde bönen. Vi fortsätter att välsigna Afrika till dess 1 Kor 15 slagit in hos alla och överallt och kanske efter det också. Jag kan tänka mig att alla på jorden då vill sjunga "Gud välsigne världen" med Miriam Makeba, Mahalia Jackson , Nelson Mandela och änglarna:

Kalla och regnig vår i norr och mördande hetta i Indien

Vårt lilla dike blev en älv som efter någon dag blev denna lilla å efter en hel dags regn i tropisk stil fast mycket kallare.

Vårens regnrekorddag, Pingstafton, blev plötsligt snöstorm och frusna fåglar flockades kring vår lilal fågelby för att samla energi.

Chateaus födelsedag , den 1 juni, började så här vackert men på kvällen blåste iskalla vindar och regnet vräkte in i sidled.

Efter en stormig och blöt natt var morgonen så här idyllisk men redan vid 6-tiden hade molnen skockat sig igen i den starka vinden. Så hrä har vädret varit hela våren ofta en solig morgon sedan mulet och regn. Väderrekord i hela Sverige och i Norrbotten med midnattssolhar det varit extremt solfattigt. Samtidigt kokar Indien. För tjugo år sedan hörda jag klimatforskare som förutpådde denna utveckling pga växthuseffekten, men det är naturligtvis bara påhitt. De hade bara betalt för att säga det. Frågan är bara vem som betalade?