Dymmelonsdag

 Dymmelonsdag och idag börjar påsklovet i kommunen. Pga den extrema arbetsbelastning coronan inneburit för oss lärare fick vi en dag extra påsklov i år och det känns så nödvändigt. Denna fastetid har präglats av stor trötthet och överansträngning men den ahr cokså varit så minnesvärd och därför har jag kämpat mig till bloggen trots att det verkligen inte blivit någon traditionell kalender. För att minnas denna fasta och dela mina spretiga tankar har jag dessutom lyckats få till kameran så jag kan ha med nya bilder från mitt hörn av skapelsen eftersom det är så tydligt hur jag är en del i skapelsen och Gud finns i hela sin skapelse utan att vara detsamma som sin skapelse.

När jag läser Peter Halldorfs Därför sörjer jorden blir jag påmind om detta och ser framför mig skapelsen, i en förenklad och barnslig bild, som en tröja som den himmelska förälderns stickat i de mest ljuvliga och varierade färger och materialkombinationer som tänkas kan: knallrött lovikkagarn, turkos alpacka, vitt angoragarn, grönt silke, lila ryafårsull, skär gutefårsull, gul merinoull, orange bomull, knallblå islandsull, sextio nyanser av naturull av Fjällnäsfår (ja jag har en hel säck, en rikedom, Chateau bodde ju i grannbyn i flera år) och alltihop stickat i de ljuvligaste Fair isle -mönster. Tröjan är skapelsen och Gud har på sig tröjan, finns överallt i den, men utan att vara sin tröja.

Också en Gudsbild *

 

 

 

 

 *Marie Wallins design, modell Georgia Scarlet Waters, fotograf Peter Christensen

Fasteläsning

 Jag visste inte att detta var en benediktinsk sed att läsa en fastebok men nu vet jag. Jag har bara gjort det i alla år, trodde nog att jag kom på det alldeles själv, 
sedan min elev Fatima fick mig att börja hålla den kristna fastan när jag var 25 år. Hon skrev i SFI-kursen en text om att hon som muslim inte fastade som de kristna, och jag insåg att jag inte fastade, att typ bara mina polska kompisar gjorde det och att det var något jag längtade efter.

Att växa upp i en laestadianskt präglad del av världen gjorde att seder som gav ett högkyrkligt intryck inte var så kända. Fastan märktes förstås i liturgiska färger och mässmusiken, men där var det slut. JO, Långfredag sjöng vi acapella och det var ingen predikan bara läsning ur Jesu Kristi lidande bit för bit mellan psalmer som "O huvud blodigt sårat" , "Han på korset, han allena." och "Du bar ditt kors , o Jesu mild". Och som min kultur är en gråtfärdig sådan, grät jag floder så klart. "Såsom Jesu kärlek var , aldrig någons varit har." 

Jag skäms inte för mitt unga jag och skämtar inte bort mitt gamla sätt att fira fastan och påsken på. Det var en god skola för en lärjunge. Jag köpte till exempel inte godis och annat smått utan samlade i fastebössan. Redan som söndagsskolebarn gick jag runt i gårdarna och skramlade till Lutherhjälpen i vårsolens sken. När jag blev tonåring stod jag på stan med dessa bössor och käftades med snåla gubbar som menade att pengarna inte kom fram till behövande. Slipad argumentationsteknik gav det mig. Men en riktigt stilla begrundande tid var inte fastan för mig innan Fatimas uppsats gav mig en epifani-upplevelse. Hon skrev " Vi fastar inte som de kristna som inte äter kött,mjölk,  fett och sötsaker."

Jag insåg att man kan "ära Gud med sin kropp" genom fastan. Och att det är naturligt att det märks att man är kristen genom en annan livsstil, även i maten. Vegetarian var jag redan men fasta onsdag och fredag och det där med mjölk, fett och sötsaker blev ett sätt att skilja fasta från vardag.  Jag märkte att kroppen kom in i en vila och tänkte att det skulle passa med andlig läsning mer än bara Bibelläsningsplanen och "De nya kläderna" (finns någon gammal människa som känner igen den från EFS-förlaget?). Jag tänkte då att andlig läsning vore en bra sak tillsammans med veganmaten. Och på den vägen är det.

I år omläser jag Peter Halldorfs Därför sörjer jorden. En nödvändig bok. Omläser gör jag oftast under fastan för jag vill läsa garanterat andlig fördjupning nu och den bok som tål att bli fastebok är en som tål att läsas om.  Ofta läser jag väldigt fort, men under fastan läser jag långsamt, begrundar orden, skriver upp goda citat och läser om samma stycke flera gånger. Då passar Halldorfs bok speciellt bra eftersom den är indelad i mycket korta "kapitel".

Just idag är det Earth Hour och den passar ju förstås extra bra då eftersom ämnet är eskatologi i klimatkrisens tid. "Kyrkans existensberättigande består i att vara ett vittne om framtiden. Det hopp som växer ur tron, och får kärleken att djupna, ger hela livet en eskatologisk dimension." skriver Halldorf. Detta hopp vill jag dela denna lördag före Palmsöndag som också är dagen vi firar Earth Hour. Earth Hour som blir en fasta från elektricitet och alla dessa aktiviteter som kräver denna energi. Stillhet, samtal och gemenskap kommer i centrum i stället för underhållning och städning. Fastans innersta kärna blir tydlig eftersom kyrkans uppdrag är eskatologiskt. Jordens framtid vilar i våra bedjande händer vi vet hur det går: jorden ska förnyas och uppstå i härlighet. Historiens slut är dess början.

Jungfru Marie Bebådelsedag

 Efter en underbar söndag nu på sommarhalvan av året passar denna målning av Jungfru Marie bebådelse. Jag älskar dessa lekfullhet och stillsamma humor, så det är inte sista gången jag har med den:

Psaltaren147: 7-15

Tacka Herren med sång,
lovsjung vår Gud till lyra,

han som täcker himlen med moln,
som skänker regn åt jorden
och låter gräset gro på bergen,

han som ger föda åt djuren,
åt korpens skrikande ungar.

Han gläder sig inte åt stridshästars kraft
och soldaternas snabba steg.

Nej, Herren älskar de gudfruktiga,
dem som hoppas på hans nåd.
Lova Herren, Jerusalem,
Sion, prisa din Gud.

Han gör bommarna för dina portar starka
och välsignar ditt folk där inne.

Han ger fred och välgång åt ditt land
och mättar dig med finaste vete.
Han sänder sitt bud till jorden,
snabbt löper hans ord.

Det bröd vi behöver

 

2 Kung 4: 42-44

En man kom från Baal Shalisha till gudsmannen med tjugo kornbröd, bakade på det första av den nya skörden, och med färska ax av sin gröda. ”Ge det åt männen att äta”, sade Elisha,

men hans tjänare invände: ”Skulle jag sätta fram det här åt hundra man?” — ”Ge det åt männen”, upprepade Elisha, ”ty så säger Herren: De skall äta och få över.”
Då satte han fram det, och de åt och fick över, som Herren hade sagt.

 

Brödunderberättelser möter vi redan i söndagsskolan men då med Jesus i Elishas roll. Just Elias och Elisha gör många saker som Jesus sedan gör men lite mer och annorlunda. Jesus lockar inte björnar att äta upp små barn, men i övrigt är dessa två , mästaren Elia och lärjungen Elisha, tydliga förebilder till Jesus.

Men det är ju egentligen i stort sett vardag med brödunder. Surdeg är ju ett mirakel i sig, lite mjöl och lite vatten i en ren burk med lock blir efter lite pyssel i några dagar en surdeg att baka med och då växer en liten mängd mjöl till en stor jäsande deg med hjälp av lite bubblande surdeg. Brödunder det med och jag ser det sällan så. Plötsligt fick jag bara upp ögonen för detta mirakel mitt i vardagen. Tack midfastotexterna för det. Guds ord är en levande surdeg som förvandlar vardagens mjöl till himmelskt bröd.

Midfastosöndagen

 

Min äldsta häst Chateaux och min hund Elva i stallet. Tacksamhet kunde bilden heta.

 

Andra korinthierbrevet kapitel 9, vers 8-10

Gud förmår ge er allt gott i överflöd, så att ni alltid har allt vad ni behöver och själva kan ge i överflöd till varje gott ändamål.
Det står ju skrivet: 'Han strör ut, han ger åt de fattiga, hans rättfärdighet varar i evighet.'
Han som ger säd att så och bröd att äta, han skall ge er utsäde och mångdubbla det och låta er rättfärdighet ge god avkastning.

Om det är något jag fostrats in i så är det att "en givares hand blir aldrig tom" generositet har varit en grundbult i hela min kultur. Att ge är lätt och glada givare är det normala men att ta emot är svårare. Även att ta emot från Gud är ibland svårt, hur tokigt det än låter.

Mina hästar ,som jag fått på så olika sätt även om alla förstås ytterst är gåvor från Gud, skådar jag dock aldrig i munnen. Det är fortfarande ett mirakel varje dag att de finns där. Att de bor hos mig är ett mysterium. Precis som med mina barn är det ofattbart att allt detta överflöd givits mig. Jag borde aldrig kunna vara ledsen mer i hela mitt liv som fått så goda gåvor. Jag är så orättvist behandlad till min fördel att jag borde skämmas- och det gör jag. Ofta. Och då är det väldigt lätt att vara ledsen trots att jag har det så bra och då skäms jag ännu mer och så skriver Lena Mellin att vi som har det så bra inte borde vara deprimerade eller kunna drabbas av självmordstankar utan beter oss som löjliga prinsessor på ärten- och så har jag vandrat runt ett varv till i skamdepressionsspiralen.

Så känner jag aldrig inför att ge. Generositet är ett så självbelönande beteende så det är verkligen mystiskt att det finns en enda snålvarg här på planeten sedan Dickens skrev om Ebenezer Scrooge. Men jag ska inte fundera mer på det, då blir även givandet en källa till skam och självupptagenhet. De som menar att givande och godhet är något avskyvärt och egoistiskt tillhör nog de där som aldrig ens testat på generositetens självbelöning. En riktig generös person behöver ju inte ens ett tack, givandet är belöning nog och kanske är det därför vi mår så bra av det. Anakoreten som gav hela sitt liv rent bokstavligt blir plötsligt mer begriplig. Vi blir som mest lika det vi ska vara : Guds avbild, när vi ger. För "Våran pappa brukar bara slösa, allting som han äger ger han bort." som vi sjöng i musikalen "Pappa" av Ingemar Olsson. 

Men Gud tar ju gärna emot också, lovsång, dansföreställningar, kantater, konstverk, blombuketter, kyrkobyggnader och presenter. När jag var barn skrev jag brev och ritade teckningar till Jesus som jag lade på TVn, på något sätt förstod jag att detta var en viktig plats i huset. En gång klippte och pysslade jag ihop en båt av tandpetare, bomullstops och gamla kuvert inspirerad av någon söndagsskolelektion om lärjungarna och Jesus på Gennesarets sjö. Jag är säker på att Gud tog emot allt detta utan att skämmas. Jag önskar jag kunde vara lika generös i mottagandet så jag släpper skammen och bara kunde vara tacksam och glad.  So help me God.

 

2 Kung 4: 42-44

En man kom från Baal Shalisha till gudsmannen med tjugo kornbröd, bakade på det första av den nya skörden, och med färska ax av sin gröda. ”Ge det åt männen att äta”, sade Elisha,

men hans tjänare invände: ”Skulle jag sätta fram det här åt hundra man?” — ”Ge det åt männen”, upprepade Elisha, ”ty så säger Herren: De skall äta och få över.”
Då satte han fram det, och de åt och fick över, som Herren hade sagt.

 

 

 

Psaltaren 107: 7-9 

Han lät dem finna den rätta vägen
till en stad där människor bodde.

De skall tacka Herren för hans godhet,
hans underbara gärningar mot människor.

Han ger de törstande att dricka
och mättar de hungriga med allt gott.

 

 

Tredje söndagen i fastan

Smilla och Lady lördag morgon 6 mars, slutet på tredje fasteveckan.

 

 

 

 

Varje lördag köper vi hem en bukett tulpaner som överlevnadskit, för denna vinter har varit tung: snö i mängder och halvdistans* i skolan tar energi. Denna söndags tema är Kampen mot ondskan och GT- texten handlar om David och Goliat men det är nog episteltexten från Efesierbrevet "Lev som ljusets barn — ljuset bär frukt överallt där det finns godhet, rättfärdighet och sanning —" och Psaltartexten : "De som fruktar Herren blir hans förtrogna," som talar till mig just nu.

För mig är de där spektakulära striderna i dagens GT-text och evangeliet denna fastetid fjärran, tack och lov, det handlar just nu om uthållighet.  För att ta en bild som svenskar och norrmän förstår så här års: det handlar mer om Nordenskiöldsloppet  än sprint. Då blir också vätskekontrollerna viktiga: exempelvis en föreläsning av Magnus Malm på internet , den vänliga själ som håller Bengt Pleijels blogg vid liv och utedagar med djuren, varje dag. Och tulpaner, detta överflöd av skönhet utan minsta annan funktion än just skönhet.
 

*jag åker dock till jobbet i stort sett varje dag för alla dagar kommer några elever att vara på plats i skolan.

Synder

 Om du lade synder på minnet,
Herre, vem kunde då bestå?

Detalj från en av fastans tulpanbuketter.

Detta kunde gott ha varit en bibelspråksaffisch i ett östlaestadianskt hem från min barn- och ungdomstid. Jag inser att jag, fastän jag läst bibeln sedan 10 årsåldern fått en skatt av visdom genom dessa affischer . Repetitio est mater studiosum och vi som såg dessa affischer , tavlor, vykort och broderade bibelordsbonader har i sanning fått studera visdomsord från Bibeln så de sitter i ryggmärgen.

Häromkvällen lyste ett norrsken upp himmeln samtidigt som jag studerade Bibeln tillsammans med en kär vän. Vi stoppade ner näven i godispåsen och fick sannerligen upp alla möjliga slags "Bertie Botts All Flavoured Beans" många av orden verkar först mest lite knasiga men ofta byts leendet i ett förklarat  aha! när vi tänker efter. Jesus Syrak har mycket att lära om livet men knappast om barnuppfostran. Ordspråksboken likaså. Vi letade efter korta kärnfulla citat och letade förstås mest i GTs poetiska böcker.  Men sedan fastnade jag för detta från Lukas evangelium:

Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid

Det blir åter en påminnelse om hur Guds godhet, tydligast visad i Jesus, inte välkomnas av alla, utan tvärtom är Jesus ett vilt lejon som inte alla står ut med. Ja denna motvilja växte till i så hög grad att de till slut mördade Jesus. Liksom Psaltarcitatet ovan visar denna profetia om Jesus att Guds godhet är svår för människorna som så länge vant sig vid motsatsen. Just Psaltarcitatets budskap ihop med detta Lukascitat blev plötsligt en viktig bit i mosaiken treenigheten för mig. Guds godhet väljer också att glömma den ondska vi människor är mäktiga när vi omvänder oss och ber om förlåtelse. Och det är sant, skulle min ondska bestå skulle jag gå under i Gods godhets närhet. Nu finns det hopp, eftersom Gud inte bara dömer utan det är "min broder Jesus" som dömer, men också glömmer.

 

Hedniska hundar

 

Michael Angelo Immenraets bild av detta möte målad 1673-1678

Matteusevangeliet kapitel 15, vers 21-28

Därifrån drog sig Jesus undan till området kring Tyros och Sidon.
En kanaaneisk kvinna från dessa trakter mötte honom och ropade: ”Herre, Davids son, förbarma dig över mig! Min dotter plågas svårt av en demon.”
Han gav henne inget svar. Då gick hans lärjungar fram och bad honom: ”Säg åt henne att ge sig i väg, hon går ju bakom oss och ropar.”
Han svarade: ”Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk.”
Men hon kom och föll ner för honom och sade: ”Herre, hjälp mig.”
Han svarade: ”Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.” —
”Nej, herre”, sade hon, ”men hundarna äter ju smulorna som faller från deras herrars bord.”
Då sade Jesus till henne: ”Kvinna, din tro är stark, det skall bli som du vill.” Och från den stunden var hennes dotter frisk.

Tänk att stå och käftas med en judisk rabbi som dessutom är omgiven av sina lärjungar. Alla föraktar henne, ingen ser henne som en fullvärdig människa av så många skäl. Hon är kvinna och hon är hedning och hon har en sjuk dotter, inte en son. Är hon också fattig? Hur som helst är det tydligt vilken låg social position hon har i sammanhanget. Hon kastar sig på marken till och med. 

Om jag var en av lärjungarna hade jag troligen tyckt de övriga betedde sig som svin och i tysthet hade jag ryckt Jesus i ärmen och sagt: "Du , hon behöver hjälp, varför gör du inget?" Varför tror jag att jag skulle göra det? Jo, för jag är fostrad till att göra så. Ja, mina föräldrar hade nog helst sett att jag med hög röst hade sagt: "Håll mun!" , till lärjungarna, och med ännu tydligare diktion: " Jesus, ta hand om henne!" till Jesus. Men tyvärr, mina föräldrar lyckades inte hela vägen, men i smyg hade jag definitivt tagit denna kvinnas parti. Så gör jag ofta, jag tål inte mobbing och skitsnack men jag är tyvärr ingen Anne på Grönkulla, Pippi Långstrump eller Kulla-Gulla. Jag är nog mer lik Skorpan Lejonhjärta eller Lille Skutt.

I detta evangeliestycke blir det hur som helst så tydligt att evangelierna skrevs kort efter Jesus död och uppståndelse, eftersom moralen ännu inte hade blivit kristen. Hade evangelierna skrivits nu hade detta stycke antagligen redigerats bort därför att detta inte stämmer med kristen etik. Surdegen har syrat betydligt mer av jättedegen nu än när evangelierna skrevs och lärjungarnas ohyfsade uppträdande var måhända ohyfsat även då, men på ett annat sätt. Kanske tänkte man att de inte borde ha stört Jesus med denna kvinnas ärende över huvud taget. Judar såg ju som sitt uppdrag i världen att inte beblanda sig med hedningar. De skulle utmärka sig som Guds eget husfolk genom att i allt leva avskilt och annorlunda gentemot alla andra kulturer i sin omgivning.

Jag är därför så glad att evangelierna skrevs ner utan censur. Även denna episod där alla , utom den hjälpsökande kvinnan, beter sig illa på ett eller annat sätt kom med i Bibeln. Detta tycker jag är ett av många bevis för att Bibeln är sann och inte tillverkad som propagandaskrift. Detta är dessutom ett meningsutbyte mellan en hednisk kvinna och en judisk man där kvinnan vinner med ett judisk-rabbinskt retoriskt grepp. Hon visar sig därmed som både smartare och roligare än den judiske Jesus, som dessutom är Gud. Jesus som nästan alltid vinner med just detta grepp över fariséerna blir besegrad med sina egna metoder. Jag tänker att denna tuffa brud i hednisk förpackning vann Jesus beundran av många skäl.

Inte nog med det: hon är numera ett helgon, en människa som vi ska se som en förebild. Jag tycker allt hos henne är beundransvärt: hon är inte rädd för att göra bort sig, hon är envis, hon är oerhört modig och dessutom extremt kvicktänkt och intelligent. Hon vågar också tappa ansiktet för en dotters skull i en värld och tid då kvinnor sågs som ungefär halva människor och döttrar var en belastning vars öde var att giftas bort och ta hand om sina svärföräldrar, inte sin åldriga mamma, i framtiden. Och när hon kallas för skällsord som "hund"

Hur ofta har vi inte hört om hur kvinnorna Jesus möter beter sig annorlunda: kvinnan vid Sykars brunn är ute vid middagshettan, Maria Magdalena och hennes vänner försörjer lärjungarna och Jesus och mamma Maria är ständigt lika okvinnligt frimodig på gott och ont. Jag tänker att det även i dagens Mellanöstern kan vara svårt för en ensam kvinna att vara ute och gå utan eskort av en manlig släkting. Den här kvinnan med en sjuk dotter hänger dessutom på ett gäng män och söker mycket aktivt deras uppmärksamhet. Hon är på alla sätt en motsats till en anakoret* inlåst  i sin grav från unga år.  Och hon är ett helgon, en förebild i tro, det har vi Jesu egna ord på : "Kvinna , din tro är stark, det ska bli som du vill." 

Detta är en text på andra söndagen i fastan, vi vet alla vart Jesus är på väg; till Getsemane trädgård där Jesu egen vilja inte ändrade på Guds plan för att besegra ondskan på korset. " Ske min vilja , inte din" ber Jesus knäböjande medan hans tidigare så sturska lärjungar har svårt att hålla sig vakna denna Jesu sista natt innan korsfästelsen. Här på hednisk mark, där ingen lärjunge ännu anar korset,  säger han till en envis kvinna framför sina fötter: " det ska bli som du vill."

* över huvud taget finns inga som helst anakoreter i Bibeln.