Missionsbefallning

Esters bok 8:17 I varje provins och i varje stad dit kungens befallning och förordning nådde blev glädjen stor bland judarna: de höll fest och firade högtid. Många ur de andra folken i landet utgav sig för att vara judar, eftersom de hade gripits av fruktan för judarna.

Shah Xerxes hade nog inte alls tänkt sig att utfärda en missionsbefallning när han lyssnade till Esters nödrop och utfärdade den förordning som räddade det judiska folket från Hamans utrotningsförsök. Men så blev det. En alternativ översättning till att "utge sig för att vara judar" är "konverterade till judendomen". Kanske var det nu den stora judiska proselytgemenskapen uppstod.

Vi vet att det fanns judiska proselyter i hela shah Xerxes forna rike när Jesus och hans lärjungar firade påsk i Jerusalem. Vi vet också att judarnas landsförvisning till Babylonien och Persien påverkade judendomen på många sätt; det vi kallar Gamla testamentet skrevs ner  och zoroastriska tankar om livet efter döden, änglar och demoner, himmel och helvete utmanade den judiska föreställningen om livet och döden. Esters bok ger ett tidigt vittnesbörd om hur kulturer berikar varandra till och med när den ena gruppen är tvångsförvisad och den andra har ett stort övertag. 

Vi har ju färskare exempel på detta hur "man är mans gamman" även i fasansfulla övergrepp och bråddjupa sociala klyftor. Det som de flesta tänker på är väl den afroamerikanska kulturens oöverblickbara inflytande på hela världens kultur trots att kulturmötet var allt annat än frivilligt. Så har också afroamerikaner genom tiderna identifierat sig med judarnas landsförvisning till Babylon där

 "De som höll oss fångna
bad oss att sjunga,

de som släpat bort oss

bad om glada visor:

”Sjung för oss en sång från Sion!”

 Men det var ju, som Esters bok visar, inte bara fångvaktarna som  påverkade fångarna. Precis som den amerikanska religiösa och sekulära musiktraditionen skulle vara en helt annan utan de forna slavarnas bidrag, skulle Mellanösterns, och i förlängningen hela världens, kultur påverkas i omätligt stor grad av den lilla hatade och envetna folkgruppen som dömts till generationer i landsflykt.

Här i Esters bok ser vi alltså ett tydligt exempel på hur redan hundratals år innan Jesus firar sin sista påsk i Jerusalem  Gud förbereder och söker upp alla människor på alla möjliga och upptänkliga sätt. Gud är inte bara intresserad av ett fåtal hängivna anhängare, hen vill nå hela världen med sin kärlek (läs här hos Underbara Clara vad hon skriver om den saken idag). och det har alltid varit Guds ärende men när Jesus går kärlekens svåra väg till Jerusalem blir detta ärende tydligt på ett nytt sätt. Vi får se hur Gud inte drar sig för något när det gäller att visa sin kärlek till hela skapelsen och samtidigt besegra hela skapelsens fiender.

Fastefest

När Mordokaj fick höra vad Ester sagt lät han svara henne: ”Tro inte att du ensam bland alla judar skall komma undan bara därför att du bor i kungens hus. Tiger du i detta ögonblick kommer befrielse och räddning för judarna från något annat håll, men du och din fars familj skall gå under. Kanske var det för en stund som denna du blev drottning.”
Då sände Ester detta svar till Mordokaj: ”Samla genast alla judar som finns i Susa och håll fasta för min skull. Ni skall inte äta eller dricka på tre dygn, varken dag eller natt. Jag och mina tjänsteflickor skall fasta på samma sätt. Sedan går jag till kungen, trots att det är mot lagen. Är jag förlorad, så är jag förlorad.” Mordokaj gav sig i väg och gjorde precis som Ester hade sagt till honom.

Nu firar judar världen över Purim. En glad och karnevalsliknande fest speciellt populär bland barnen. Bakgrunden till festen är mindre kalasartad när vi läser i Esters bok om den persiske statstjänstemannen Hamans försök att utrota alla judar i hela världen. Ja åtminstone de som bodde i perserriket och det var nog ganska precis alla judar som fanns på jorden vid denna tid:

Haman gick till kung Xerxes och sade: ”Det finns ett folk som bor utspritt bland de andra folken i ditt rikes alla provinser. De håller sig för sig själva. Deras lagar liknar inget annat folks, och kungens lagar rättar de sig inte efter. Det är mot dina intressen att låta dem hållas. Om du finner det lämpligt, så utfärda ett påbud att de skall förintas. Jag skall då väga upp 10 000 talenter silver till dina tjänstemän för den kungliga skattkammarens räkning.” Då tog kungen sin sigillring från fingret och gav den åt agagiten Haman, Hammedatas son, judarnas fiende, med orden: ”Silvret är ditt, och med folket får du göra vad du vill!”

Det är när detta beslut blir känt för den judiska drottningen Ester som hon utlyser en tredagars totalfasta för att förhindra folkmordet. Varför gjorde hon just det? I Esters bok nämns inte Guds ingripande eller några tydliga mirakel, vad tänkte Ester skulle hända med denna fasta? Inte skulle judarna kunna försvara sig bättre efter tre dagar utan mat och dryck. Eller var det den förlamande förtvivlan som talade sitt språk , våldsoffrets frysreaktion som liknar harpaltens, den som ligger absolut stilla när räven kommer så stilla i chocktillståndet att den dör av ren skräck?

Vad som än låg bakom detta beslut blev Esters insats lyckosam. Hon riskerade livet genom att själv söka upp kung Xerxes, men han blev glad åt hennes självständiga beslut och vi vet ju att judarna inte blev utrotade utan fick både försvara sig och försvarades av kungens soldater dagen Haman hade valt ut för folkmordet.

Tyvärr finns det fortfarande våldsamma makthavare som hatar folk som lever eljest och har en synnerligen oberäknelig och hotfull attityd mot kvinnor, speciellt deras fruar. Kan fyrtio dagars fasta förändra något ? Jag tänker att Ester var den som blev mest förändrad av fastan. Gud nämns inte och vi kan väl dra slutsatsen att Guds vilja aldrig var att utrota Esters hela folk, alltså var det inte Gud som förändrades av hennes fasta. Kung Xerxes hade noll koll på judarnas situation, han verkar bara ha lyssnat på Haman och sedan glömt ärendet tills dagen då Ester berättade om det för kungen. Den som förändrades var Ester själv. Hon fick modet att söka upp kung Xerxes.

Så upplever jag att bön och fasta ofta fungerar. Förbönen förvandlar mig mest av allt och alla. När jag ber för en fiende förblir hen sällan en fiende. Rädslan eller irritationen vänds i kärlek och omtanke. Fienden kanske fortfarande avskyr mig men jag kan inte längre betala avskyn med samma mynt. Barmhärtighet och ömsinthet vaknar. Rädsla finns inte i kärleken och förbön väcker kärlek.

 När jag känner mig oduglig gör bön och fasta mig stark, precis som den verkar ha stärkt Ester. Lite bakvänt eftersom man i allmänhet blir försvagad av att inte äta eller dricka i tre dagar. Det var ändå det som hände med Ester och hela det judiska folket som inte längre i passiv chock tyst inväntade mördarna utan beväpnade sig med kungens tillåtelse efter att Ester lyckats få Xerxes på det judiska folkets sida..

Modigast av alla var dock Ester som inte kunde veta vilket humör Xerxes var på denna viktiga dag, han kunde lika gärna ha halshuggit henne:

”Alla kungens ämbetsmän och hans undersåtar i provinserna vet att för den man eller kvinna som utan kungens kallelse går in till honom på inre borggården gäller bara en lag: döden. Endast den som kungen sträcker sin gyllene spira mot får behålla livet. Själv har jag inte på trettio dagar varit kallad till kungen.”

Men efter fastan sökte hon ändå upp kungen och hon blev välkomnad av honom. Hon lyckas rädda både sig själv och sitt folk genom det mod fastan hade skänkt henne. Hon ville leva men vågade trotsa dödshotet både mot sig själv och sedan mot hennes folk genom fastan som inte bara förändrade henne och alla de som deltog i fastan, utan också historiens gång. Ester personifierar alltså uttrycket: love life, live lent, transform your world.

Bild från Purimsfest i Jerusalem


Bildkälla: By Yoninah - Own work, CC BY 2.5, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=649114

Ett klipp från en messiansk församling i USA där barnen dansar under Purimsfesten. Lägg märke till hur trist gossarna är klädda och att flickorna får ha tjusiga snurrklänningar . Läs mer om detta förtryck mot barn hos kloka Sanna, vilkens stolta faster jag är:  Aftonbladet     Expressen  Sannas egen blogg den tycker jag gott kunde heta "världens bästa mamma" in och läs!

"Nu är du mig nära i allt arbete"

Godsägare Bråddjup och Elva kämpar i snön.

 1 Kor. 13: 11-12 När jag var barn talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.

Ylva Eggehorn har varit en av de allra viktigaste andliga lärarna och förebilderna för mig sedan min barndom. Min vän, som begravdes på kvinnodagen, och jag sjöng ofta på begravningar och vi tog in "Var inte rädd" på begravningar innan den var allmänt känd. De anhöriga tyckte genast om den. Speciellt vid plötsliga dödsfall. Naturligtvis sjöngs den också av en solist på begravningen av min vän.

En tröstedikt genom åren som jag återkommer till ofta, speciellt under stora fastan, är en helt annan av Eggehorn: "Du är din egen" ur hennes samling Ett brev till min älskade :

Och om du inte fanns-
om allt det som varit mellan oss
visade sig vara en febrig, förflugen
försenad ungdomsdröm?
jag skulle sörja dig som man sörjer ett missfall,
drömmen vars ansikte jag aldrig fick se;
jag skulle sörja dig som ett förlorat barn,
som aldrig hann få namn.
Och i den sorgen
skulle jag överträda mina gränser,
skulle jag samlas, växa,
bli till.

Men nu är det så
att du finns.
Och overklighetens skarpa lieblad
står emellan mitt och ditt , vissa dagar
så att jag känner av dig som en värk
bultande långt ner i jorden,
under mina fötter som går och går
över det här köksgolvet.

För att vi inte ska förblandas.
Eller förmodligen bortom alla avsikter,
bara för att det är så, att du finns,
och du är inte jag,
du är din egen.

Men jag älskar dig mer nu,
för jag vet mer om dig,
Och trots allt är skillnaden stor
mellan min ensamhet innan jag mötte dig
och min ensamhet efteråt,
mellan ekot som ingen lyssnade till
och ekot du hörde,
så att jag hörde dig.
Då var du mig nära i all kärlek.
Nu är du mig nära i allt arbete,
när jag smular hårda jordkokor mellan händerna
för att ge plantorna luft,
när jag står lutad över honungen,
när jag hänger tvätt med blekta klädnypor,
lyfter sten med motståndets tunga,
torra massa,eller koncentrerar mig på en bra rubrik.
Då rör jag mig så nära dig att alla bekräftelser
bara är skuggspel, biskopsmössor, något att le åt.

När jag var barn,
tänkte och talade jag som ett barn.
Men när jag blev vuxen,
lade jag bort det som barnsligt var.
En gång
ska jag lägga bort  också det som vuxet var,
det som var styrka, frihet, oberoende.
Bortom tillit och myndighet
ska jag se dig,
som du känner mig.


Just denna morgon kom jag åter att tänka på denna dikt när jag var tvungen att skotta fram stalldörrarna för att kunna släppa ut och in hästarna*. Det är då så verkligt sant att Jesus är med mig i detta arbete för mina hästars välfärd. Min stilla söndagsmorgon med andliga sånger på P2 blev annorlunda, men inte mindre andlig, av denna svettiga syssla i gryningen.

*de går ju in när det blir jobbigt i blötsnön eller när de vill ligga ner och vila och ut när de vill äta och se sig om. Snön som faller hela tiden sedan i fredags, blöt och tung, faller med ojämna mellanrum ner från taket och blockerar stallet fullständigt. Så ock denna andra söndagsmorgon i fastan.

Frågvisdom

Ett tips denna första vecka i fastan är att lyssna till morgonandakterna med Lina Mattebo. De ger verkligen mycket klokt att tänka på och en morgonandakt att andas med.
Hon ställer några kloka frågor inför fastan som jag funderar på just nu.

1. Vad gör jag av min kraft, min tid och min kärlek? 
2. Vad får det för konsekvenser? 
3. Och vill jag ha det annorlunda?
4. Vad är livgivande?
5. Behöver jag ändra något för att bottna i mig själv igen?

I askonsdagens andakt berättar hon om en resa till Abisko. Denna andakt var mycket läkande för mig. De givmilda fjällen är en gåva av Gud för att ge oss den tröst som behövs i den djupaste förtvivlan, den tröst som Job fick när han gång på gång frågade Gud varför han måste lida så svårt:

På vilken väg strålar ljuset ut,

hur sprider sig östanvinden över jorden?

Vem öppnar rännor för störtregnet

och bestämmer åskvädrets bana

och låter det regna över folktomt land,

över öknen där ingen människa bor,

så att öde trakter mättas med vatten

och gräset spirar ur den torra marken?

Har regnet någon far?

Vem avlar daggens droppar?

Ur vilket sköte kommer isen?

Vem föder himlens rimfrost?

Vattnet döljs av stenhårt täcke,

djupets yta stelnar.

Det verkar ju helt tokigt att svara Job med en Naturkunskapslektion, men alla som varit där Job var vet att det är en oerhörd tröst att förstå hur liten man själv är och hur stor skapelsen är. En tröstebok för de förtvivlade och djupt deprimerade är Jobs bok, just för att den påminner oss om vår litenhet. Det som fjällens vidder och virvlande jokkar kan påminna oss om.

Sofia Jannok:      Árvas där hon sjunger om árvas douttar= de generösa lågfjällen och tundran kring Torne träsk och Abisko. Jo fjället Dundrets namn kommer från detta ord tunturi/duottar.

Askonsdag: Skapelserået inom oss

För en tid sedan fick jag denna video i min mejlbox. Det gick inte att se vem avsändaren var men jag gissar på någon av er mina fina följare som varit ett sådant stöd under dessa svåra år.

Jag tycker den passar så här i fastans inledning. En blind elefant som lyssnar och dansar till Bach på piano. Fastans tema av djupt allvarlig glädje slås an så väl av denna video.

Förfastan 2019 har i min familj varit en tid av avsked och sorg, tacksamhet och kärlek. Först miste jag en god ungdomsvän som jag musicerat tillsammans med i många år. Hon fick 52 år på jorden.
En vecka senare, 1 mars, dog vår gamla underbara hund Kapten 10,5 år gammal. Jag vet att ni som läser här förstår hur tufft det är att mista ett husdjur. För mig gör det rent fysiskt ont att Kapten inte längre är hos oss med sin vänliga trygghet och trofasta kärlek.

Kapten påminde mycket om den här dansande elefanten: stor, stark, stillsam och snäll i allvarsamt samspel med människor i sin närhet. Djuren är som vi människor på många sätt men utan synd. Just av att studera Kapten har jag förstått mer av hur man kan bli arg utan synd. På något sätt har jag fått för mig att arg = synd. Så är det inte. Att slå vakt om heliga platser och gränser som måste fredas är något gott. Onda avsikter är det som gör alla känslor till synd. Känslorna i sig är inte onda.

Samspelet med djuren lär mig mer om Gud på många plan och, tror jag, om meningen med allt. Skapelsens samspel och kärlek över artgränserna var ärendet när Gud sa:

Gud sade: ”Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. De skall härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden.” Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem. Gud välsignade dem och sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden.”

Själv tycker jag ordet "råda" passar bättre än "härska". Jag tänker mig människan som ett "skapelserå" liksom folktron hade flera rån;skogsrå, bergsrå, havsrå med flera har Bibeln ett rå: människan som råder i världen men precis som Skogsrået är människan också en oskiljaktig del av den värld hon råder över. Detta blir synligt i människans förhållande till djuren när det förhållandet är som bäst.

Lägg märke till vad människan skulle äta, inte andra djur utan fröbärande örter, dvs de levande varelser som vill bli uppätna, de som har som strategi att sprida sig genom att vandra genom växtätares tarmsystem. 

Gud sade: ”Jag ger er alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med frö i sin frukt; detta skall ni ha att äta. Åt markens djur, åt himlens fåglar och åt dem som krälar på jorden, allt som har liv i sig, ger jag alla gröna örter att äta.” Och det blev så. Gud såg att allt som han hade gjort var mycket gott. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den sjätte dagen.

 Så när människan spred sig spred hon också frön från Eden. Hon tog också med sig djuren som ville leva med människan; hundar, åsnor, katter och papegojor. Jag tror muýterna om skogrået, bergsrået och deras systrar egentligen är halvt glömda berättelser om människor som levt särskilt nära djuren och växterna; människor med "djuröga" och "gröna fingrar" som kom ihåg de första människornas närhet till Gud och skapelsen.

Under fastan äter ortodoxa kristna bara sådan Paradismat, dvs mat som åts i Eden: frukter och bär, mat som vill ätas. Det är en fin sed som jag brukar följa under fastan. Kanske en idé även för andra nu när så många talar om matens klimatpåverkan. Frukter och bär kan ju också odlas i kruka inomhus. Speciellt lyckat har för mig varit att "mjölka" physalisfrön som växt till stora buskar och ger frukt ända in i december när de får bo utomhus på sommaren och sedan ljust och svalt i lillstugan. De sköts alltså som pelargoner.