Idag på nyårsafton nåddes världen av nyheten att Benedictus XVI påve emeritus nu befordrats till härligheten, som man säger i Frälsis-sammanhang. Han var 95 år och dog på det kloster i Vatikanstaten där han bott sedan han pensionerade sig, som den förste att göra detta sedan medeltiden. Så fort jag hörde att han blivit påve upplevde jag Andens tilltal om att han var rätt person på rätt plats. Det var ganska anmärkningsvärt eftersom jag inte är katolik och inte alls kände till kardinal Joseph Ratzinger innan han blev påven Bengt den sextonde.
Men ju mer jag läst och sett av honom har det börjat gå upp för mig hur rätt i tiden han var och vad Anden menade då när jag fick höra "Habemus papam" och denna papa var Benedict XVI. När han sedan gick i pension för att lämna över till Franciscus var saken klar: jag hade inte hört fel. Det här var sannerligen en påve utöver det vanliga. Här skriver Anders Arborelius om honom och egentligen kan jag väl inte lägga till så mycket mer än att Benedictus XVI talade nio språk obehindrat och älskade katter, vilket ju i sig hade räckt för att bli min favorit. Jag vill avsluta med att nästan-citera ur minnet Felicia Ferreira, Dagens chefredaktör, som jag nyss hörde på radion: " Han satte kyrkan före sig själv när han gick i pension."
Här bra texter om Benedictus XVI:
Gösta Hallonsten i Signum: "Han sökte gärna samtal med icke-troende intellektuella om religionens plats och Europas framtid. Mest bekant är samtalet med den ledande tyske filosofen Jürgen Habermas i München 2005. Påvenamnet Benedictus var en klar hänvisning till betydelsen av Europas kristna rötter."
Joel Halldorf " Tron på Gud och tron på sanningen- i hans tänkande hörde samman. För nihilism och relativism är ingen match för fascismen."
Crux "He set about the job with a single-minded vision to rekindle the faith in the world that, he frequently lamented, seemed to think it could do without God."
Underbart citat från John Allen Jr: "he made us sit up and think"
Böcker av Joseph Ratzinger/påve emeritus Bendictus XVI:
Introduktion till kristendomen (1967 översatt till svenska 2018)
"Att möta skönheten kan betyda att träffas av pilen, som sårar själen och på så sätt gör den klarsynt, så att den nu utifrån sin egen erfarenhet får en våg att väga argumenten på. Personligen kan jag inte glömma den Bachkonsert som Leonard Bernstein dirigerade i München. Jag satt bredvid den evangeliska biskopen Hanselmann. När den sista tonen av Thomaskyrkans kantors stora kantat klingat ut tittade vi spontant på varandra och sade lika spontant till varandra: "Den som hört detta vet att tron är sann."
Ben Kingsley är den enda manliga skådespelare som kom med i denna kalender. Han är precis som Judi Dench och Maggie Smith adlad. När de kallas Dame kallas han Sir. Han kommer inte med i julkalendern på grund av detta dels pga att han spelar narren Feste i Shakespeares Trettondagsafton/Twelfth Night i Trevor Nunns filmatisering från 1996. Den filmen har sedan dess varit en nödvändig tradition hos oss på Trettondagsafton. Vi äter då scones och dricker te i sann brittisk stil.
Kingsley platsar också här på bloggen eftersom han är en sådan mångkulturell person och en av dessa få världsberömda kväkarna som också Judi Dench tillhör. Jag vet, jag är svag för Vännernas samfund. Den käre Klaus har varit med där men nu har den församlingen blivit fluffiga i gudstjänstpraktik och teologi att det inte var något för honom i längden. Men de första kväkarna var bland de viktigaste grupperna för att demokratisera hela världen genom att William Penn bildade kolonin Pennsylvania och skrev dess konstitution utifrån sin kväkartro: pacifism, jämlikhet, religionsfrihet och demokrati. USAs konstitution bygger på denna men inte i tillräckligt hög grad. Pacifismen* saknas förstås och den antirasistiska enhetspolitik som Penn ville implementera både gentemot svarta slavar och urinnevånare i Amerika.
Kväkare i alla tider har parat sin meditativa gudstjänst där man söker att få direktkontakt med den Heliga Anden för att eventuellt dela budskapet med de andra med ett aktivt socialt arbete. Kväkare var ofta företagsledare eller ägare till stora landområden, som William Penn, och dessa användes de för att bygga upp kväkarsamhällen med rättvisa förhållanden. Exempelvis bjöd man fattiga barn på choklad eftersom den var mer näringsrik än te. Därför är de från början kväkarstyrda Cadburys och Rowntrees fortfarande chokladföretag. Kväkare grävde inte ner sina talenter vilket än idag bär god frukt. Ben Kingsley har ju tex. använt sin skådespelartalang i storfilmen om Mahatma Gandhi vilket ju går helt i linje med kväkartron.
Mångkulturalismen ingår i hela Kingsleys person eftersom hans pappa var muslimsk indier, son till en kryddhandlare på Zanzibar, Ben Kingsley hette från början Krishna Pandit Bhanji . Hans mamma föddes av en ensamstående engelsk mor som övergavs av dotterns rysk-judiske far. Hon blev av detta antisemit men Kingsley är tvärtom aktivist MOT antisemitism vilket han fick utlopp i med filmen Schindlers list där han spelade en holocaust-överlevare. Han är också aktiv i en organisation, Dramatic Need, som skickar internationella konstnärer, artister, skådespelare och musiker till afrikanska utsatta storstadsområden och fattiga landsbygdsområden där de håller i kurser och work shops.
Just nu är Sir Ben aktuell med en film av Wes Anderson som har premiär 2023. Det är något att se fram emot, speciellt för min son Elis som verkligen är en riktig filmnörd. Han är överförtjust i Wes Anderson och när manuset bygger på en bok av Roald Dahl är det svårt att inte få till en rolig komedi. Men först bänkar vi oss i TV-soffan framför DVD-filmen Trettondagsafton/Twelfth Night just på trettondagsafton.
Ett annat födelsedagsbarn, den alltför tidigt avlidna Donna Summer, får sjunga ut 2022 tillsammans med sin dotter, en mångkulturell gospelkör och Johannes evangelium, inspelad live för snart 40 år sedan i juni 1983. Bättre blir det inte. Här hon talar om framtiden som en tid av fred, glädje och nåd som ju alla nya år borde vara och det är förstås min nyårsbön:
*Även unga kväkare i Pennsylvania släppte den pacifistiska doktrinen när deras vänner bland urinnevånarna (många Native Americans är än idag kväkare på grund av de första kväkarnas mission och goda anseende).Delaware-folket attackerades av brutala skotska styrkor som invaderade kolonin efter att Penn själv tvingats återvända för att ta hand om affärer och politik i England. Endast hans utsedde efterträdare James Logan höll måttet som ledare för den perfekta fristaten Pennsylvania, medan resten svek på olika sätt vilket förmörkade Penns liv och marginaliserade kväkarna i USA. Detta förmörkade hans liv ledde till en stroke så hans andra fru (första frun dog, Hanna Callowhill fick sköta familjens affärer från England där han dog 1718. Hon ordnade så att böcker av Penn gavs ut postumt.
Jag läste en sons runa över sin mor, en Eugenia Kero, 96 år, i NSD. Där stod: "Till mina tidiga minnen hör hur mor färdades med spark vintertid till tvätten vid det gamla badhuset och sommartid tvättade i (sic!) en stor vedeldad bunke ute på gården. Matlagning, inläggning, bärplockning, syltning, sömnad, stickning m.m. upptog naturligtvis också mycket tid. Ändå fann Eugenia alltid tid att läsa en god bok; det var Vilhelm Moberg, Jan Fridegård, Moa Martinson, Sara Lidman och andra storheter som lästes och det på ett språk som inte var hennes modersmål. Eugenia hade sex års folkskola och några ekonomiska möjligheter till vidare studier hade inte funnits i småbrukarhemmet."
Sara Lidman. bild Albert Bonniers förlag
Dessa läsande kvinnor som inte alls tillhörde den medelklass som fördomarna, hos samma medelklass, säger är den enda grupp i samhället som läser böcker. Så fel de har. Numera är det nog mer en klassfråga än förut men Eugenia Kero är ett av otaliga exempel på hur det inte stämde förut i Sverige. Jag läste denna intressanta krönika av Erik Schüldt häromdagen där han gav exempel på lyssnarbrev till sitt program i P2:
Genom åren har jag fått ett och annat lyssnarmejl till mina radioprogram i P2, och de låter i regel som något av följande: Brev nr 1. " Hej, jag är en lastbilschaufför från Överkalix i 70-årsåldern som alltid älskat Beethoven, kul att du spelade hans sjunde symfoni senast!" Brev nr 2: " Hej, jag är 20 år och bor i Lärkstan i Stockholm. Jag har precis funnit ditt program. Min pappa är professor i musikhistoria och min mamma spelar i hovkapellet. Tack för fin musik!"
Schüldt visar med dessa exempel att detta att alla människor i Sverige kan tycka om klassisk musik och all slags kultur, är något som försvinner . Klassamhället börjar bi tydligt igen efter att det varit på tillbakagång. Och jag håller med. Mina elever kunde för bara några år sedan se en 1 t 40 min. lång film i två delar. Nu klarar de knappast av det fast jag delar in den i tre delar. De kunde lyssna på Christmas Carols utan protester och för tre år sedan sjöng de glatt med i Joy to the world, men nu vill de lyssna på EPA-dunk * i stället om de inte råkar ha välutbildade föräldrar, fast det är inte heller någon garanti för att de ska uppskatta annat än EPA-dunk. Nå. jag tvingar dem att vidga vyerna så klart, men inte tycker alla att det är som det var för ett antal år sedan då elever kunde skriva i sin loggbok "Var kan jag hitta den där musiken, den var så bra!". Visst protesterade en del också men då lät det så här: " Den där filmen var jättebra, men varför måste vi alltid tänka?"
För tre år sedan kunde elever lugnt läsa tjocka böcker i pocketformat under Arnes kvart** och ta hem den för att få veta hur det går. Nu är det svårt att ta sig igenom en tunn bok med korta kapitel. Det går fort nu. Sara Lidman, som var en av de författare som Eugenia Kero tog sig tid till att läsa, skulle inte funka. Hennes debut Tjärdalen och uppföljaren Hjortonlandet rensades sorgligt nog ut när vi var tvungna att göra en sådan på språkinstitutionen häromsistens.
Lidmans vackra språk fungerar helt enkelt inte längre när barns och ungas viktigaste språkliga influens är Tiktok-reels. Samtidigt finns enormt allmänbildade elever som kan mycket mer om böcker, film och musik än jag. De är i minoritet och deras föräldrar är också högutbildade. Jag är dock glad att tillhöra den breda bildade arbetarklass som Eugenia Kero också tillhörde. Mina föräldrar var inte högutbildade utan typiska arbetare. Min pappa kunde ha skrivit till Erik Schüldt om klassisk musik fast han var just lastbilschaufför och började jobba direkt efter sjuårig folkskola. Mina farföräldrar hade huset fullt av böcker, farmor spelade piano och orgel och de satsade stora pengar, trots en mycket skral kassa, på att köpa böcker till oss barn.
Sara Lidman kom in i mitt liv som en bokklubbsbok, mamma och pappa var med i Bra Böckers bokklubb så länge den fanns, Lifsens rot (om Rönnog och Love, hennes lillebror- den vackraste kärlekshistoria jag läst, någonsin) hette boken. Sedan lyssnade jag på hennes uppläsning av Jernbaneeposet via Sveriges radio P1, tyvärr går de inte längre att lyssna till men jag antar att det kommer repriser därför att Sara Lidman läser så fantastiskt bra. Det är dock också en ljuvlighet att läsa hennes prosa man hör hennes röst ändå när man läser. Jag har endast läst de nämnda romanerna av henne. Inte ens hennes reportagebok från Kiruna, Gruva, har jag läst. Jag antar att den är lite pinsam med hennes politiska naivitet och jag har väldigt lätt för att skämmas åt folk.
Men ingen sekundärskammens rodnad smyger upp på kinderna när jag läser hennes romaner om folket i hennes Västerbotten. Missenträsk, där hon föddes, är en slags stabil huvudperson i hennes romaner där "släkten följer släktens gång" i sitt anletes svett på väg mot moderna tider. Jag tror knappast Sara Lidman hade föreställt sig en ny generation av frivilliga analfabeter men där är vi nu. Dock finns hennes romaner kvar och vi som ännu inte släppt läsandet har en skatt på närmsta bibliotek. Jag hoppas förstås att släkten som följer mig ska kunna läsa om Isak-Mårten, Anna-Stava, Didrik, Rönnog och de andra missenträskarna i framtiden.
Vi behöver minnas och förstå. Vi behöver det fullödiga språket. Vi behöver Sara Lidman.
* elektronisk dagispop med icke så dagisvänliga texter och enahanda dunkande syntetbas.
** Läskvart varje morgon på Naturbruksprogrammet. Läraren som tjatat om att få till en sådan stund heter Arne och när eleverna började kalla kvarten Arnes kvart kom jag på att det också stämmer med den gamle frisksportaren Arne Tammer fast med Arnes kvart på NB får man en ny hjärna, inete en ny kropp.
Marianne Faithful var en av de artister jag stiftade bekantskap med genom radioprogrammet Spinnrock när hon kom med skivan "Broken English" och sedan dess har jag aldrig släppt taget om henne. Jag vet väldigt lite om henne som person men hennes röst räcker gott för att hon ska platsa här i julkalendern. Därför gjorde jag en liten googling, som vi gamlingar gör nu förtiden. Jag hittade denna artikel om henne där hon berättar om att överleva Covid och om ett spännande projekt där hon jobbar med de romantiska poeterna. Från den artikeln hämtar jag också bilden på henne. Artikelnamnet "She Walks In Beauty" passar väl in på bilden och julsången nedan, tycker jag.
Idag ska vi nämligen hylla henne på födelsedagen genom att lyssna på en underbar gammal julsång " I SawThree Ships" med den lite udda tolkningen av julevangeliet att Maria och Jesus seglade till Betlehem som inte ligger nära något hav. Hon spelade in den tillsammans med en grupp som jag verkligen inte skulle vilja leva utan: The Chieftains*. De har gett oss den irländska folkmusiken och de inspirerade Euskefeurat vars sångerska och gitarrist Sonja Harr var min körledare i några år vilket förstås är ett lyckligt minne.
Marianne Faithfuls hesa altröst gör sig perfekt tillsammans med de spröda traditionella instrumenten tin whistle, keltisk harpa och fiol. Irländsk musik är julmusik för mig och eftersom Faithful fyller år under julen passar det ju bra med denna inspelning.
Grattis på födelsedagen Marianne!
*Hela skivan är en fin lite annorlunda julskiva i irländsk folkton. The Chieftains samarbetar på den med många kända musiker även systrarna Mc Garrigle som jag också lärde känna genom Spinnrock. De finns ju redan representerade i årets adventskalender på andra advent men jag ger en bonussång från denna julskiva med dem sjungandes på franska förstås. En fransk julsång som jag inte vill vara utan under julen: Il est né le divine enfant/ han är född det gudomliga barnet i en mash med Ca Bergers/ dessa herdar låt oss samlas för att gå iväg och se Messias). Bonuslyssna och njut av kanadensisk franska även i årets julkalender:
Tillsammans med sin nära vän Dame Judi Dench är Dame Maggie Smith en institution, inte bara en skådespelare. Hon var också med i Te med Mussolini där jag för första gången insåg att dessa formidabla kvinnor fanns. Hur kan man bli så tagen av skådespeleri egentligen? Jag fattar att berättelsen är gestaltad i handling, i stället för i ord på papper i en bok. Det där miraklet som sker när jag läser kan dock inte alla skådespelare åstadkomma. Ofta ser jag bara en kändis läsa repliker, här kommer jag på två exempel: Micael Persbrandt och Jack Nicholson. Men det finns fler. Maggie Smith är dock en skådespelare som får mig att uppleva läsandets mirakel i ord och bild. Hon ÄR professor McGonagall och lika mycket är hon Downton Abbeys hjärta Violet Crawley.
Harry Potter i bokform är så klart allra bäst men sedan jag sett filmerna ser professor MacGonagall ut just så som Maggie Smith ser ut i filmen för hon var exakt så som jag föreställt mig McGonagall redan när jag bara läst böckerna. Det är mycket ovanligt att det lyckas för en skådespelare att kliva in i bokens person så som hon gjorde i Hogwarts universum. Detta universum som ger mig en härlig julkänsla: "pojken som överlevde" löftesbarnet som segrar när han förlorar, ondskan som utplånar sig själv i sin gränslösa girighet, den modiga Snape som vågar allt för sin barndoms kärlek Lilly, ett julpyntat slott och Dobby-den fria husalfen!!!
Samtidigt tänker jag aldrig "Ah det är Maggie Smith, hon som är med i Harry Potter-filmerna" när hon gestaltar en farmor i en julberättelse för barn utan hon är farmor i berättelsen. Lika lite som jag tänker på de enskilda bokstäverna i en god bok tänker jag att Maggie Smith är skådespelaren bakom godtrogna Lady Hester i Te med Mussolini efter att hon kommit in i bild. Det är för övrigt en underbar film! Se den!
Idag fyller Dame Maggie 88 år och jag hoppas hon får leva och agera länge än.
Minnet är subjektivt och med det menar jag att vi alla har varsin minnesbild av ett skeende och ännu mer av en person. När min vän AnnaCarin begravdes, alldeles för tidigt, blev det extra tydligt. De som kände henne i byn där hon bodde och på orten där hon arbetade hade en helt annan bild av henne än vi som kände henne i Kiruna när hon var barn och ung. Kanske inte helt annan, men musiken, som var så viktig i vår vänskap, nämndes inte alls på begravningen. Hon var det närmaste ett gitarrgeni jag varit och sjöng bra men det man talade om på begravningen var hennes goda ledarskap på arbetsplatsen.
Jag minns henne mest utanför arbetet; i kyrkan, i kören, i vår lilla sånggrupp, på promenad med hennes pudel Ludde** när vi blev förstagångsföräldrar nästan samtidigt* och under vårdutbildningen som ledde henne till att bli barnmorska. Tokiga upptåg och galna äventyr delade vi, inte arbetsplats. Vi delade exempelvis vår ordspråksbok: "Ordspråk och talesätt från den svenska lappmarken". Där kunde man läsa visdomsord som: " Han luktar luktfri tvål.", "Ful, fet och gammal är man, ut i skogen ska man." och " När man är kristen kan man ha vilken mössa som helst."
Viktigast av allt: vi delade tron på Jesus. Jag är säker på att min tro blev mer grundad och trygg tack vare och tillsammans med AnnaCarin. Hon var min första närkontakt med någon jämnårig frikyrkokristen, hon var med i Örebromissionen, och hon kände folk från alla möjliga håll: Frälsis, Pingst, Katolska kyrkan och Gode Herden i Övre Soppero. Hon bodde ju i Kiruna och jag i Jukkas där det fanns SvK att tillgå. Jag drog med henne till Kyrkans unga och hon drog med mig till frikyrkorna i stan. Vi möttes hos min klasskompis i Jukkas, tillika AnnaCarins kusin, när jag hade ett allvarligt skov av lutheranism. Min klasskompis och jag hade föresatt oss att lära oss Luthers lilla katekes inför konfirmationen några år bort i våra liv*** och detta ledde till diskussioner med den mer frifräsiga AnnaCarin. Och vi blev vänner på det där djupa sättet som man blir i barndomen men utan att det var en uteslutande tvåsamhet, nej vi lärde känna varandras kompisar och dessa bildade tillsammans med oss ett kreativt och underbart gäng. PS
Vi fotade med systemkamera som laddades med film för 24 eller 36 bilder sedan lämnade man in dem till framkallning och fick tillbaka ca 10 hyfsade kort men man fick lite avdrag på priset för de totalt misslyckade om man lämnade in filmrullarna på Domus. Sedan klistrade vi in bilderna i album och skrev "roliga"kommentarer till. Vännen Lotta gjorde ett oförglömligt album**** till mitt bröllop. Ja, min man var också med i gänget.
Vi sjöng och spelade tillsammans, vi gjorde gatuteateruppsättningar och julspel, vi evangeliserade på gator och torg, ordnade luciavakor med film och fika och samlade pengar till Lutherhjälpen på stan. Vi reste också runt i en -56 Volvo Duett med delad framruta och treväxlad osynkad växellåda. Med vidöppna fönster skråljojkade vi och retade upp folk med dekalerna som klistrats på rutorna: "Nu har du tid, ge Gud en chans!" och " Det går en bro från tro till ro." Duetten tog oss till både Nedre och Övre Soppero, Vittangi, Tornehamn och Gällivare/Malmberget. Men till Narvik, Göteborg och Vidsel åkte vi buss med hela kören som först var en ungdomskör i Svenska kyrkan under mammas ledning och sedan blev ekumenisk och kallades EKUM. I Kyrkans unga gjorde vi även en påskmusical som vi turnerade med i Tornedalen och luciatågen som mamma och församlingsassistenten Lotta ordnade blev legendariska. Vi var förstås också med i EKUM-uppsättningen av musicalen "Pappa".
Vi sjöng också i den lilla konstellationen mamma, Ellen, AnnaCarin och jag på begravningar och bröllop. Sedan bildade vi en liten trio, eftersom mamma inte alltid hade tid, som framförde covers lite varstans tex på midsommarfirande i Kangos. Vår feministiska version av "Deirdres samba" *****som en anti-Vreeswijksappell mot sexhandel och trafficking blev särskilt bra, tycker jag. Men mest önskade var "Goahtoeanan", "Var hälsad vackra Tornedal", "Daenu Májjá" ****** "Visa från Utanmyra" och "Like A Prayer" fick vi också till så minnet inte kräver skämskudde. Och riktigt kul blev det när AnnaCarin bluesade till det på gitarren i "He's the Rock that Doesn't Roll", "Det lille ljus jag har" och "Proud Mary". Till avslut sjöng vi alltid "Goodnight Sweetheart" à capella.
Genom yrkesvalen flyttade vi ifrån varandra men minst en gång om året hörde vi av oss med en lägesrapport tills AnnaCarin rycktes bort av en massiv hjärtinfarkt. På begravningen var det bara hennes föräldrar och jag som mindes de kreativa musikåren. Men så länge jag lever finns dessa år kvar och i evigheten ska vi sjunga "Freedom Is Coming" igen men förstås med texten "Freedom Is Here Now" och "Jag fröjdar mig över min Gud" som inte behöver ändra texten alls. Då har vi ju tid att sjunga hela vår repertoar till AnnaCarins geniala gitarrspel och jag kan av hela mitt hjärta klämma i med textraderna, som vi ofta sjöng tillsammans: "Det var hon som i mitt innersta slog an en ton och hon trösta min själ när tungsinnet över mig kom."
PS: I gänget ingick en professionell dansare som dansat i både Paris och New York och nu är danskonsulent för samerna i Sverige, en yrkeskalligraf (som sorgligt nog dog i ännu yngre ålder än AnnaCarin) en heltidskonstnär, ett gäng musiker, ett gäng konsthantverkare och en världsberömd författare.
Resten är fortfarande kreativa och begåvade även om de inte jobbar med kreativitet som inkomstkälla utan som pastorer, bilmekaniker, lärare, renskötare, psykologer, ridskoleföreståndare, programmerare, biståndsarbetare, lastbilschaufförer, museipedagog, flygledare, verkstadsmekaniker, på Lantmäteriet m.m. De flesta av oss gjorde rejäla klassresor. Vi är alla mångkulturella och var det långt innan ordet blev modernt.
AnnaCarin blev själv barnmorskechef som syster Julienne i Barnmorskan i East End. Vilken ynnest att ha fått umgås med alla dessa begåvade människor som delade samma tro!
* diskuterandes Barnaboken som jag INTE höll med om allt i, jag ville uppfostra barn afrikanskt dvs fysiskt nära dag som natt, men AnnaCarin hade fått den av sin dotters farmor och tyckte den var mer användbar än jag gjorde.
**som blev tokig i mig, vi gillade verkligen varann, Ludde och jag.
***ja, jag har alltid varit en religious wacko!
**** som min äldsta dotter fascinerat läste om och om igen och sedan har inspirerats av till egna album.
***** Originalets titel är "Quem te viu, quem te vê". Ur Wikpedia: " Låten är från Chico Buarques tidiga år. Han var 21 år när han 1965 började bli populär i den dåvarande bossanova-vågens kölvatten. "Quem te vê" skrevs och spelades in två år senare. Den portugisiska låttitelns "Vem såg dig, vem ser dig" syftar på ett brasilianskt talesätt med den ungefärliga betydelsen "Se den du har blivit" eller "det kunde man inte tro om dig". Texten handlar om minnen från förr mellan bekanta och om samban i sig." Det är nästan spöklikt hur denna beskrivning av vårt paradnummer i original stämmer in på denna min bloggpost.
****** Den sistnämnda hade vi lärt från ett kassettband med Daednogádde Nuorrát som gick om och om igen på bandspelaren. AnnaCarin spelade förresten in ett helt kassettband med en av sina favoritlåtar. Ja, bokstavligen EN. Om och om igen gick den och sedan var det bara att vända på bandet för att höra samma låt en timme till. Jag ska inte avslöja vilken låt här, vissa ungdomliga nycker är det bäst att glömma.
En version av "Deirdres samba", som liknar vår feministiska antikoloniala version i stämningen mycket mer än Vreeswijks upprörande muntert sexistiska "flickan-i Havanna"-version, får ni här. Tyvärr har vi inte en enda inspelning av det vi gjorde ihop. Det var ögonblickspoesi för evighetens öron.
Stefanos var fylld av nåd och kraft och gjorde stora under och tecken bland folket.
Då uppträdde några medlemmar i den synagoga som kallades De frigivnas (dit hörde folk från Kyrene, Alexandria, Kilikien och Asien) och började disputera med Stefanos.
Men de kunde inte hävda sig mot visdomen och anden i det han sade.
Därför skickade de fram några som skulle säga att de hört honom yttra sig hädiskt om Mose och Gud.
De hetsade upp folket och de äldste och de skriftlärda, och sedan kom de och grep Stefanos och förde honom till rådet.
Där fick falska vittnen träda fram och säga: »Den här mannen angriper ständigt och jämt både denna heliga plats och lagen.
Vi har hört honom säga att Jesus, han från Nasaret, skall förstöra denna plats och ändra på de seder och bruk som vi har från Mose.«
Alla som satt i rådet gav noga akt på Stefanos och tyckte då att hans ansikte var som en ängels.
[...]
Styvnackade är ni, oomskurna till hjärta och öron. Alltid gör ni motstånd mot den heliga anden, ni som era fäder.
Finns det någon profet som era fäder inte har förföljt? De dödade dem som förutsade att den Rättfärdige skulle komma, och nu har ni förrått och mördat honom,
ni som fick lagen utfärdad åt er av änglar men inte har hållit den.«
När de hörde detta blev de så ursinniga på Stefanos att de skar tänder.
Men fylld av helig ande riktade han blicken mot himlen och såg Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida,
och han sade: »Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.«
Då ropade de högt och höll för öronen, och alla störtade sig över honom på en gång
och släpade ut honom ur staden för att stena honom. Vittnena lade sina mantlar framför fötterna på en ung man som hette Saul.
Så stenade de Stefanos, som åkallade Herren och sade: »Herre Jesus, ta emot min ande.«
Han föll på knä och ropade högt: »Herre, ställ dem inte till svars för denna synd.« Med de orden dog han. Apg. 6:8-15, 7:1-15, 51-60
St . Staffan målning i Dädesjö gamla kyrka målad under ledning av mästaren Sighmunder under senare delen av 1200-talet
Sankt Staffan är förstås den stora helgondagen för oss svenska hästvänner. Det finns även andra helgon med hästar under sitt beskydd , främst St. Eligius med helgondag 1 december. Eligius var fransk hovslagare som enligt legenden plockade lös svårskodda hästars ben medan han skodde dem, därefter satte han tillbaka benet. Det låter mindre troligt men han var uppenbarligen en människa med stor kärlek till djur och människor. Han blev känd för sitt arbete med fattiga och för att han blev kung Dagobert I:s chefsrådgivare och senare biskop. Missionsverksamheten bland hedningarna i Flandern är också bekräftad. Från början var han enligt traditionen guldsmed men verkar alltså även ha sysslat med grövre smide som hovslageri. Han är därför inte bara skyddshelgon för hästar, hovslagare och andra hästyrken utan också för metallarbetare av olika slag.
Här i Sverige är det dock sankt Staffan som förknippas med hästar fast Stefanos, den förste martyren, inte har någon hästkoppling i Bibeln. Desto fler hästkopplingar har han dock i de nordgermanska områdena där Stefanos firades med kappritter och studentupptåg som numera märks i luciatågen. Stjärngossarna var alltså de första att gå runt i sjungande tåg innan Lucia anslöt när skolavslutningen firades 13 december. På den tiden gick endast gossar i skola så vill SD fira supertraditionell Lucia bör tåget BARA bestå av pojkar. Från 1700-talet finns nedteckningar av luciafirande med kvinnliga lucior.
Så har traditionerna berikat livet för oss här i midvintermörkret och blandats upp med inslag från hela den kristna världen under århundraden. Jag är mycket väl medveten om Stefanos verkliga historia men ändå gör en staffansritt julen komplett. Därför har jag självklart tagit mig en ridtur på förmiddagen. Det är verkligen ett underligt sätt att fira den första martyren men martyrernas unga kyrka förtjänar att bli ihågkommen. Var skulle vi vara utan den?
Om de fegade ur och gick hem till sina jordbruk, fiskenät och tiggarstavar när romarriket förbjöd dem att predika evangelium hade det sannerligen varit vinter jämt men aldrig jul. Slaveri och spädbarnsmord, våldtäkter och offer av unga flickor hade ansetts som helt normalt. Ingen tröst hade funnits med att islam har haft en effekt på fasansfulla traditioner eftersom islam är på alla sätt beroende av den 600 år gamla kristna historien som omgav Muhammed när han grundade islam.
Hästar var och är viktiga inom islam också. Jag vet inte om de har någon motsvarighet till staffansritten och staffansvisorna men jag vet att martyrium betyder något annat än inom kristenheten så för att klargöra detta: en martyr dödar inte- en martyr dör. Att vissa grenar av islam har för sig något annat är ingen anledning att sluta fira martyrernas unga kyrka i midvintertid. Om det är med sjungande ljuståg eller vilda galopper i djupsnö vi firar spelar ingen roll. Tacksamheten, minnet och traditionen är desamma.
"Vittskövlevisan" är en favorit bland staffansvisor. Melodin är vacker och texten berättar legenden om Staffan som var stalledräng hos Herodes när Jesus föddes, alltså en väldigt fri berättelse om Stefanos långt från bibeltexten eller så handlar den om en helt annan person som kanske aldrig funnits. Vackert berättat hur om helst och evangelium predikas genom skönlitteraturen, som så ofta förr.
Min favorit Bartolomé Estaban Murillo målade denna bild av Jesu födelse som illustrerar Hagmans artikel.
Jesus föddes för över 2000 år sedan och faktiskt blev inget sig likt efter det, vad än ateister och andra svamlar om, går detta inte att motsäga. Patrik Hagman skrev i DN igår om att:
Det är faktiskt med kristendomen som viljan att förändra världen föds. Det finns andra historiska exempel, men ingenting kan mäta sig med den kraft med vilken den tidiga kristendomen tar sig an sin samtid.
Läs hela artikeln som är mycket klok (även om jag inte håller med om att en "hamartolos" var en möjlig prostituerad, utan troligen hedning/ en hednings slav som tex spådde folks framtid eller gjorde något annat med dragning åt ockultism). Detta är något jag tänkt på de sista åren. Ju mer vi lär oss om de första indoeuropéerna desto mer fattar jag att det inte är något mindre än ett gigantiskt mirakel att vi nu har FN, välfärdspolitik, Röda Korset och missionssjukhus runt om i världen.
Jesu födelse förvandlade en hel kultur av machomän med föga respekt för människoliv, eller djurliv. för den delen, till en kultur som ser det svaga livet som skyddsvärt. Indoeuropéerna hade fruktansvärt hierarkiska samhällen med helt rättslösa slavar i botten och en liten minoritet av psykopater i toppen. De slog ständigt om makten och krig var vardag, fred ett undantag och den fred som fanns var att någon extra strak grupp förtryckte alla andra à la Pax Romana eller det indiska kastväsendet.
Religionen i den kulturen såg ut som samhället med en kader gudar som slogs sinsemellan och ständigt krävde offer av olika slag, inte så sällan människooffer, barn, speciellt flickebarn, och vuxna slavar av båda könen. Barn begravdes inte ofta, spädbarn aldrig, under det vi idag kallar Vendel - och vikingakulturen, men sedan , när kristendomen kom, begravdes spädbarnen på hedersplatsen närmast kyrkan så takdroppet, som ansågs välsignat, föll ner på deras små gravar.
Vad var det som gjorde denna enorma skillnad? En kultur av hat, rädsla och förtryck vändes på några sekler till en medeltida kultur med lagstiftning mot spädbarnsmord och våldtäkt? Rövarband av soldater fick inte straffritt plundra bönder när det för något sekel sedan rådde den starkes lag: "störst går först". Från att skrivkonsten kallades för "hemligheter" till klosterskolor där föräldralösa flickor och pojkar fick lära sig alfabetet och mammor uppmanades strängt att läsa hela sitt husfolk att läsa och skriva tog det bara några hundra år här i fjärran Norden.
Från en kultur som likande Game of Thrones till en kultur som mer liknar Narnia under drottningarna Lucy och Susan och kungarna Peter och Edmund tog det ca 500 år i Europa och allt började i en liten romersk provins dominerad av indoeuropéer men mestadels befolkad av semitiska folk med föreställningar om en enda Gud som inte slogs med någon om herraväldet för hen VAR,ÄR och BLIR helt annorlunda och helt suverän i hela universum.
Men hade dessa människor i utkanten bara fortsatt att tro på den suveräne helt annorlunda enda guden, som de ju gjort i millennier redan för 2000 år sedan, hade knappast romare, greker, vikingar och kelter bildat FN och skrivit under på att alla människor har okränkbara rättigheter bara genom att finnas till. Nej den där enda guden föddes som ett litet skyddslöst barn. Juden Johannes skrev det oerhörda i Johannes evangeliums första kapitel: "Ordet var Gud [...]Ordet blev människa och bodde bland oss..."
Där och då började det bli möjligt att tänka på förändring. Där och då sköts den indoeuropéiska våldskulturen i sank. Det tog århundraden innan skeppet sjönk, fortfarande guppar vrakspillror av det omkring på tidens hav, men läckan i skrovet var ohjälplig och åsikten att den starkare alltid har all rätt att göra vad som helst är starkt ifrågasatt överallt numera.
Våldta kvinnor, mörda spädbarn, anfalla fredliga grannländer, bränna skördar och bomba sjukhus anses numera som nidingsdåd och inte som hjältedåd. Tack Jesus för det!
Igår begravdes min svärmor Svea. Hon levde ett långt liv och dog i frid men hon fattas mig.
Svea var yngsta syster i en stor syskonskara av två systrar och resten bröder varav endast två ännu lever. Fyra bröder dog av alkoholrelaterade skador i tidig ungdom till medelålder. Storasyster Eva som stod Svea nära, dog nyss fyllda 60 av cancer för snart 30 år sedan. Ingen i hennes familj har hittills levt så länge som Svea gjorde trots att hon föddes med hjärtklaffsfel. Men hon har förstås aldrig druckit alkohol, massmördaren spriten har hon skytt! När hon fick nya hjärtklaffar i sextioårsåldern blev det tydligt hur jobbigt hon haft det med hälsan för då började hon blomma ut med körsång och bokcirklar. Hon blev en pånyttfödd kulturtant med ork för allt det roliga i livet.
Men hon hade varit med om mycket kul innan det också. Hon berättade när vi sågs sista gången om sina lyckliga år på Kalix folkhögskola och den spännande resa de gjorde till efterkrigstidens Europa. Det var hennes bästa tid i livet som hon ofta sagt. Men nu fick vi veta mer om den tiden. Vi fick också veta att hon fick åka till Stockholm för att "lära sig rikssvenska" som del i utbildningen till vårdbiträde. Efter två veckor fick hon veta att det inte alls hördes att hon kom från Norrland längre. Fint beröm på den tiden!
Svea var ändå meänkieli trogen hela sitt liv även om hon förlorade sin "norrländska" i Stockholm. Hon var ju född i meänkielis absoluta hjärtland: Kangos. När hjärtklaffarna fixats började hon översätta Dan Andersson till meänkieli och deklamera dessa dikter i olika sammanhang. Hon behöll också gården i Kangos även när alla flyttat därifrån, hon till Kiruna. Stugan på gården var hennes bästa ställe varje sommar fram till slutet.
Svea fick uppleva mycken sorg och glädje. Efter att ha mist sin förstfödda, en dotter som dog i åttonde månaden efter att Svea smittats med röda hund, fick hon två söner. För dessa söner är jag evigt tacksam eftersom den äldsta av dem nu är min man sedan ungdomen. Vi har fostrat fem barn tillsammans och Thomas lillebror har gjort sammalunda med fyra barn. Vår storson Fredrik var upp i somras och hälsade på i Kiruna med Signe och Zacke och det gladde båda mina svärföräldrar mycket, men även Fredrik med familj var glada att de hann ses en sista gång, fast vi då inte visste att det var den sista.
Thomas bror har tre barnbarn som hans äldsta dotter fått, så Svea hade en stor familj omkring sig de sista jobbiga sjukdomsåren vilket vi alla är tacksamma för. Annars var Sveas liv alltid präglat av barn i både helg och söcken. Hon utbildade sig till förskolepedagog och jobbade med detta till 67 års ålder. Det är många barn hon har fått vara del i att ge en rik och trygg uppväxt. Sina egna barn och barnbarn och barnbarnsbarn men också alla de barn som också vara hennes i arbetet. För alla dem läste hon, Till sina barn och barnbarn och barnbarnsbarn köpte hon böcker. Även till mig. Till jul och födelsedagar kom det ofta en god bok från Svea. Bokintresset delade vi till fullo.
Nu när jag sitter och skriver förstår jag att det är därför årets adventskalender fått en litterär prägel. Svea tar farväl med litteraturen som betydde så mycket för henne. Jag tackar henne med litteraturen. Det anstår henne på alla sätt. Så vet ni det: årets adventskalender är en hyllning till Svea. Because she is worth it!
Sveas favoritsång var "O Store Gud" och hennes favoritartist var Elvis Presley: hans gospelproduktion och julskiva, inte rocklåtarna. Tänk att hon sjunger i himmelens kör nu hon med sopranerna och Elvis bland tenorerna! Rätt åt henne!
Vanessa Paradis, artist och skådespelare, kom in i mitt och många andras liv när hon 13 år gammal fick en världshit med "Joe le Taxi" så sent som 1987. "Så sent som"? Jo, för numera är det inte jätteofta icke-engelska låtar blir världshitar. Till och med Eurovision är totaldominerat av engelska med olika accenter. Där har till och med ett franskt bidrag delvis framförts på engelska. O tempora , o mores! (ni ser hur jag tar mig för pannan, hoppas jag). Nå, trots anglofilin i Sverige fick Vanessa Paradis en hit med denna underbara låt om den musikälskande taxichauffören som både spelar saxofon och kör en "saxo jaune" en modell av Citroën som här jämförs med en amerikansk "Yellow cab" fast franska taxibilar har vilka färger som helst (som jag tolkar texten iaf).
Sedan dess har hennes karriär tuffat på som TGV i stora delar av världen, men mer under radarn här i Sverige där hon mest kopplats ihop med Johnny Depp. Hon är dock en given kalenderlucka hos mig som ju är både anglo- och frankofil. Här ska jag inte presentera "Joe le Taxi" utan denna kloka chanson, en kärleksförklaring till litteraturen "Il y a (là la literature)" med ett riktigt konstverk till video (och min ord-för ord-översättning):
Il y a là la peinture Måleriet finns där
Des oiseaux, l'envergure fåglar, vingspannet
Qui luttent contre le vent som kämpar mot vinden
Il y a là les bordures gränserna finns där
Les distances, ton allure avstånden, din dragningskraft/lockelse
Quand tu marches juste devant när du går precis framför/precis före
Il y a là les fissures det finns sprickor där
Fermées les serrures stängda låsen
Comme envolés les cerfs-volants som får drakarna att lyfta
Il y a là la littérature litteraturen finns där
Le manque d'élan bristen på igångssättningsenergi
L'inertie, le mouvement trögheten, rörelsen
Parfois on regarde les choses ibland ser man sakerna
Telles qu'elles sont sådana som de är
En se demandant pourquoi man frågar sig varför
Parfois, on les regarde ibland ser man dem
Telles qu'elles pourraient être som de skulle kunna vara
En se disant pourquoi pas medan man säger sig "varför inte"
Il y a lalala det finns trallalala
Si l'on prenait le temps om man tog sig tid för det
Si l'on prenait le temps om man tog sig tid för det
Il y a là la littérature litteraturen finns där
Le manque d'élan bristen på igångssättningsenergi
L'inertie, le mouvement trögheten/orörligheten, rörelsen
Parfois on regarde les choses Ibland ser man sakerna...
Telles qu'elles sont
En se demandant pourquoi
Parfois, on les regarde
Telles qu'elles pourraient être
En se disant pourquoi pas
Il y a là les mystères Mysterierna finns där
Le silence sous la mer tystnaden vid havet
Qui luttent contre l'temps som kämpar mot tiden
Il y a là les bordures gränserna finns där...
Les distances, ton allure
Quand tu marches juste devant
Il y a là les murmures Viskningarna finns där
Un soupir, l'aventure en suck, äventyret
Comme emmêlés les cerfs-volants som trasslar till drakarna
Il y a là la littérature Litteraturen finns där...
Le manque d'élan
L'inertie, le mouvement
Parfois on regarde les choses Ibland ser man sakerna...
Telles qu'elles sont
En se demandant pourquoi
Parfois, on les regarde
Telles qu'elles pourraient être
En se disant pourquoi pas
Parfois on regarde les choses
Telles qu'elles sont
En se demandant pourquoi
Parfois, on les regarde
Telles qu'elles pourraient être
En se disant pourquoi pas
Idag infaller julfriden. Fram till Tjugondag Knut är det absolut förbjudet att döda något alls. Hela skapelsen ska befrias av Jesus och detta vårt framtidshopp manifesteras och firas med julefrid.
Julen ska nu vara förberedd, så snart kan även mor i huset vila lite. Det är tid att kura skymning och läsa goda böcker. En av de bästa är förstås författad av Selma Lagerlöf: "Gudsfreden" en novell ur samlingen Osynliga länkar. Läs och må väl! Och lyssna på Mahalia Jacksons sång om julefridens innebörd:
Jag är inte mycket till TV-tittare men en serie jag aldrig missar ett enda avsnitt av genom det smarta SVT-play är Barnmorskan i East End/ Call the Midwife. Det är den perfekta berättelsen som liksom Rydbergs tomte får mig att tänka på de stora frågorna i en trygg miljö av goda människor i ett kollektiv där ingen är ensam huvudrollsinnehavare. Jag känner hur evangelium genomströmmar denna serie och de goda skådespelare som bär den angelägna berättelsen. En av dessa är Jenny Agutter som verkligen ÄR syster Julienne, den högsta ansvariga systern i Nonnatus house.
Agutter är den typiska välutbildade brittiska skådespelare som gör minsta biroll intressant och trovärdig. Hon och de övriga i teamet kring Barnmorskan i East End gör Poplar i East End till ett litet mikrokosmos där hela världen förklaras utifrån liv och död i en fast övertygelse om att kallelsen finns och den gör livet meningsfullt fram till slutet. Kallelsen för dessa nunnor och barnmorskor är att göra livet levbart i en svår miljö där fattigdom och sjukdom hotar livet från dess sköra början till dess slut. Och mitt i allt beds tidebönerna.
Jenny Agutter växte upp i ett troende katolskt hem men i TV-serien är hon trovärdigt troende anglikan och trofast i sitt kall. Privat är hon djupt engagerad i olika välgörenhetsorganisationer och hon är mycket aktiv i kampen mot cystisk fibros. Hon har två syskon i himlen pga denna sjukdom och hon vet att hon själv bär på anlaget. Hon är gift (med en svensk man) och har ett barn. Och i sin roll som syster Julienne ger hon mig livsmod även de tyngsta av dagar.
Mamma lyssnade alltid på radio när vi var hemma. Hon berördes starkt varje gång Èdith Piaf sjöng och det gjorde också jag fast jag inte förstod orden bara den starka rösten som visst går att härma men inte efterlikna. Jean Cocteau sa efter hennes död att ingen kommer att bli lik henne och det är sant. Ingen annan fransk sångare har nått ut så långt i världen som hon. För en fransktalande person att bli känd i USA krävs det Piaf hade : röstkontroll och en spännande livshistoria. Och det är väl just detta: att ett liv som hennes kombinerat med en sådan röst är extremt ovanligt. Tack och lov, ska vi väl säga. Gärna röster men helst aldrig levnadsöden som hennes.
Visst är det spännande att ta del av hennes tragiska livshistoria men att något barn ska behöva växa upp som hon , övergiven av sina föräldrar först omhändertagen av mormor, som verkar ha varit en bra tid, och sedan på en bordell med farmor som med hårda nypor styrde över den. När hennes pappa tyckte att hon var mer självgående och kunde bidra till hans inkomster som underhållare på gatorna fick hon lämna bordellen och börja uppträda med honom på gatorna, Jag minns särskilt en scen ur en av filmerna om hennes liv La Vie en Rose där hon sjunger marseljäsen så folk stannar upp och lyssnar hänförda av hennes röst och närvaro.
Hon hade ju en mycket speciell röst som turligt nog finns bevarad i många skivinspelningar av god kvalitet. Hur hon trots ohälsa och missbruksproblem kunde bevara dess styrka bokstavligen fram till sin död är ett mirakel i sig. Den sista sången "L'homme de Berlin" spelades in i hennes sjukrum tre dagar innan hon dog av levercancer 47 år gammal. Men jag är rädd att den blandning av ren och fin omsorg om den utsatta här blandas med vår grundskada, arvsynden, så vi också fascineras av hennes levnadsöde mer än av hennes formidabla röst.
När man ser filminspelningar av henne är det lätt hänt att gripas av hur svårt hon hade det. Hon var ju så liten! 147 cm sägs det, men hennes tunna sparvliknande kropp gör intrycket ännu mindre. Så betyder hennes artistnamn "la môme piaf" senare bara Piaf, sparvunge på parisslang. Det är lätt att se metaforen där hon sjunger på gatan för att få del av förbipasserandes smulor. När hon blev känd var hon dock välbärgad men lika sparvliknande och ännu magrare på grund av missbruket och levercancern som tog hennes liv. Fast när man hör henne sjunga är det svårt att inte beröras bara av rösten, som jag gjorde som barn. Jag visste inget om hennes tragiska livsöde, delat av alltför många barn också idag, jag bara hörde hennes kraftfulla stämma.
Den räcker då för att få mig att gråta. Få kan ännu idag beröra som Édith Piaf. Hon fick visserligen inte någon begravningsmässa på grund av sin livsstil men hennes begravningsceremoni på Pére Lachaise-kyrkogården i Paris samlade runt 100 000 människor. Man hade fuskat med hennes dödsdatum, hon dog egentligen den 10 oktober på Rivieran men fraktades till Paris och annonserades som död 11 oktober. Parisborna tålde hennes många äktenskap och drogmissbruket men klass- och Parisförräderi var man rädd att de inte skulle tåla. Trots att detta trick med dödsdagarna nu är känt är hennes grav en av de mest välbesökta på Père Lachaise än idag.
Voici "Les neiges de Finlande" avec la formidable: Édith Piaf!
Un rêve a fait le tour du monde En dröm har färdats jorden runt Sur les épaules d'un marin på en sjömans axlar Un rêve a fait le tour du monde en dröm har färdats jorden runt C'était le mien den var min
Mon rêve a fait de beaux voyages Min dröm har gjort vackra resor Et m'en rapporte des cadeaux och har tagit med sig julklappar till mig Entre les mains de mes nuages mellan mina mörka molns händer Il met le ciel de Bornéo har den lagt Borneos himmel
Tout ce qu'il dit devient merveilleux Allt som den säger blir mirakel Le monde est plein de bruits d'abeilles världen är full av surrande bin Et je le crois och jag tror på det
Le méchant loup est un archange Den stygga vargen är en ärkeängel Les ogres mangent des oranges Träsktrollen äter apelsiner Et je le crois och jag tror på det
Les Cendrillons filent la laine Askungarna spinner ullen Pour habiller Croque-Mitaine för att klä hjärnspökets skurk Et je le crois och jag tror på det
Alors je dors sur des légendes Alltså sover jag på legender och sagor Et je peux voir de mon grenier och jag kan se från mitt vindsfönster Tomber les neiges de Finlande snön från Finland falla Sur les Noëls d'Aubervilliers, över Aubervilliers*bornas jular.**
* en arbetarförort i stor- Paris nordöstra hörn som numera är mycket mångkulturell , liksom Piaf själv var ; hennes mormor var berb från Marocko, morfar fransk-italienare, mamman föddes i Toscana, pappan var normand och Piaf föddes i 18:e arrondissementet i Paris, som då var lika utpräglat en fattig del av Paris norr om centrum av staden. Montmartre ligger där. Numera är 18: arrondissementet gentrifierat och shabby chic men det var mer shabby än chic på Piafs tid.
** som vanligt en ord-för-ord översättning av mig.
Lille Viggs äventyr på julafton förgyllde min pappas, min och mina barns barndom. Vi har nu en bilderbok med
Viktor Rydberg ca 1890
Harald Wibergs illustrationer som följt barnen genom åren och kommer fram varje jul även om den yngste nu närmar sig 18 år. God litteratur saknar bäst före datum och åldersgräns.
Författaren till Lille Vigg är Viktor Rydberg som också skrev romantiska romaner som Singoalla och Den siste athenaren. Mest känd är han nog för sin poesi. Jag är mycket förtjust i hans sena verk "Den nya grottesången" som gjorde den gamle konservative mannen till en favorit i arbetarrörelsen. Han ar alltså den där gammaldags konservativa sorten som motsatte sig snabba revolutioner men krävde hederlighet och rättvisa som sammanhållande länk. De som nu kallar sig konservativa skulle behöva studera Rydberg. Allt det som kallas konservativt idag: nyliberal skattepolitik, kapitalets rofferi och främlingsfientlighet var främmande för Rydberg. Men så kan man ju också konstatera att den hederliga konservatism som han stod för är raka motsatsen till den nyliberala främlingsfientlighet som präglar till exempel Trump och SD. Rydbergs konservatism kan även en frihetlig kristen socialist respektera.
I "Den nya Grottesången" kritiserar Rydberg industrialismens förtingligande av människorna som arbetar i fabrikerna. Genialiskt visar han hur kungen ser sig själv som offer när han offrar människor till kvarnen som maler fram guld åt honom och Mammonprästen:
"Kanslern-Mammonsprästen kommer,
gör en sirlig bock,
säger: större arbetskraft
kräver Grotte än han haft,
vida större än den förre, den han hittills haft. Dina trälars kraft förslår ej, fastän hundratusen män, och den helga kvarnen går ej, om ej flere draga den.
Större, större arbetsflock krävas för de ständigt tyngre, ständigt tyngre kvarnstensblock. Giv mig ock trälinnorna, som de äldre, så de yngre! Kungen sade: o de yngre, o de vackra kvinnorna! Käre präst och kansler, måtte du förskona dem från Grotte! Skona dem, min käre präst! - Nej, de yngre draga bäst. - Nå, så tag trälinnorna! O, vad offer gör jag ej för Grotte! "
Detta storslagna verk är väl värt att läsas än idag och tyvärr ännu mer aktuellt än då. Men så här i juletider är det två dikter som alltid återkommer: "Gläns över sjö och strand", med två underbara melodier att välja på för alla luciatåg och julkonserter, och "Tomten". Den senare kunde min pappa deklamera utantill från början till slut och därför påminns jag om honom varje jul då vi får höra denna dikt. Den tål verkligen att höras.
Rydbergs filosoferande gårdstomte är ett bra exempel på hur man kan låta saga och sanning lyfta varandra genom den goda litteraturen. Därför är den en värdig lucka den fjärde advent 2022.
Émilie du Châtelet porträtterad av Maurice Quentin de la Tour
Émilie du Châtelet var , precis som Anne Conway, en upplysningsfilosof som också intresserade sig för teologin. Du Châtelets största verk är översättningen av Newtons Principia till franska. Till sin översättning bifogade hon också sina egna upptäckter i fysik som delvis motsade Newtons teorier inom mekanik och om energiprincipen. Hon var alltså i grunden fysiker och det var inom värmeenergi coh infraröd strålning som hennes första rön kom. När hon sa emot Newton var det i fårga om energin hos ett föremål i rörelse och hur dess massa tillsammans med hastigheten i kvadrat påverkade energinivån i föremålet. Det är alltså inte som Newton, Voltaire och andra upplysningsfysiker trodde att det var en direkt proportionell energiökning. För denna upptäckt fick du Châtelet medlemskap i vetenskapsakademin i Bologna.
Hennes första större publikation var dock inte denna översättning som hon fullbordade kort innan sin död i barnsäng vid endast 42 års ålder. Nej, det var en fysik- och filosofibok som hon skrev till sin son som då var 13 år. Boken kallade hon Institutions de Physique (Lektioner i fysik). Hon förklarade olika viktiga filosofers tankar där men lade också själv fram sina egna filosofiska tankar bland annat detta bevis för Guds existens:
L'étude de la nature nous élève à la connoisance d'un Être suprème; cette grande verité est encore plus necessaire, s'il est possible, à la bonne Physique qu'à la morale,& elle doit être le fondement & la conclusion de toutes les recherches que nous faisons dans cette science.*
Jag känner mig så befryndad med Èmilie du Châtelet när jag läser detta så kallade gudsbevis. Jag är verkligen inte alls på hennes kunskapsnivå men när jag tar del av forskningsrön blir jag allt mer övertygad och stärkt i min tro på Guds visa godhet synlig i skapelsen . Till exempel när biologin mer och mer inser att det är samarbete och sammanhang som driver skapelsen vidare och är den drivkraft som vidmakthåller hela kosmos. Utan samarbete bland oss organismer här på jorden skulle vi inte ens ha någon atmosfär. Darwin hade fel. Tillvaron är inte en ständig kamp där den starkaste överlever. Vi skulle inte ha denna enorma variation och mångfald av liv om han hade rätt i denna fatala idé.
Nej, drivkraften är samarbete och ömsesidigt beroende. Men om man glömmer det du Châtelet såg som grunden och målet med all forskning, att inse att Gud finns, både för moralen men ännu mer för själva forskningen, då blir vetenskapen lätt ondskefull. Från Darwin drogs linjen till rashygien och förintelsen. Från fysikers energiforskning utgick atomvapnen. Du Châtelets princip hade sannerligen behövts i de laboratorier som var involverade i dessa ondskefulla aktiviteter.
Èmilie du Châtelet intresserade sig alltså för ljus och värme under hela sitt korta liv. Det känns ju extremt angeläget just denna december 2022 därför är Émilie du Châtelet en given kalenderlucka.
* Min ord-för ord översättning:
Studien av naturen upphöjer oss till kunskapen om ett högre väsen, denna stora sanning är ännu mer nödvändig, om möjligt, för den goda fysiken än den är för moralen och den måste vara grunden och slutsatsen i all forskning vi gör inom denna vetenskap.
PS. Jag vet att hon var Voltaires vän och en tid även hans kärlekspartner, men det är det enda man hör om henne jämt så detta PS får räcka som upplysning om detta.
.jpg)
