Fångad

Ur djupen ropar jag till dig Herre, …ty hos Herren finns
nåd och makten att befria.
(Ps 130: 1, 7)

Våren passar kyrkoåret perfekt för oss på norra halvklotet. Livet återvänder så påtagligt när solen som för några månader sedan inte tog sig över horisonten nu lyser dygnet runt  så snötäcket försvinner under några varma veckor samtidigt som livet exploderar i fågelsång och vänlig grönska. Men hur predikar man om påsken i Australien? I tropikerna? Det är nog inte bara en slump att det var i Sydamerika som befrielseteologin började. Jag kan tänka mig att befrielsemotivet med Exodus och Jesu seger över ondskan har gjort detta till starka motiv snarare än ägg och livets återkomst också pga det geografiska läget. Vi i norr behöver förstås också befrias även om det var drygt hundra år sedan vi i Sverige var fattiga och förtryckta på latinamerikanskt vis. Ytterst få av oss har straffångar som skickats i landsflykt till en ny kontinent på andra sidan jorden i släkten vilket många i Australien har men vi har också behov av befrielse.

På you tube finns en inspelning från ett samtal  mellan  Patrik Hagman och Joel Halldorf om den fångenskap som de flesta sålt sig till med sociala medier. Vem kan ärligt säga att de inte grabbar sin mobil i tid och otid utan minsta eftertanke? Jag skulle tro att det bara är de som inte har någon internetuppkoppling och skärm på sin mobil. Redan när mobilen var en minimalt stor Nokia eller en stor "hajfena" vid namn Ericsson började min vän Mauri och jag kalla denna apparat "bojan",  kort för "Elektronisk fotboja". Nu är detta namn ännu mer berättigat. Min vän är nu död och hann därför inte se hur även gamla stabila människor som vi blivit totalförslavade från morgon till kväll.

Domherren, nu pratar den som mest

Jag lyssnar på radion i min mobil, jag skriver DM till nya fina vänner på Instagram, jag lyssnar på poddar, lyssnar på play när jag missat något program när det sändes för första gången, jag läser tidningar, jag fotar och filmar, letar efter information och lyssnar på musik och andra you tube-klipp och så SMS.ar jag vänner och bekanta. Bank-ID krävs för allt: bankärenden, svisch, sjukvårdskontakter och även i mitt arbete Och för bank-ID krävs en smart mobil. Någon gång emellanåt talar jag också i telefon med min fotboja. Förr kunde jag fasta helt från sociala medier eftersom de fanns här i min dator där jag nu sitter och är social. För mig var de nämligen endast bloggar. Men nu är det svårt eftersom frånvaro från Instagrams DM skulle skapa en liknande oro som om jag plötsligt slutade svara i telefon.

Det vore väl ingen katastrof om jag kunde stå emot impulsen att när jag ändå kontaktar kära vänner på DM också scrolla igenom flödet på Instagram. Trots att jag inte följer särskilt många konton tar det lång tid och nu har något hänt så min tid kidnappas av konton som jag aldrig följt. De liknar "mina" konton så av misstag börjar jag läsa det jag tror är National Geographic eller något häst/hundkonto som jag aktivt valt att följa. För en patologisk läsare sedan tidig barndom funkar detta som knark. Jo, det är bevisat att scrollningen i sig sätter igång vårt vane- och belöningssystem. Men läsande ovanpå det är hemskt för mig. Jag är inte intresserad av "likes" som är så skadliga för barn och unga och trots detta  är det svårt att låta bli mobilen.

Nu är jag alltså  ändå en person som kan glömma min mobil på fritiden och sällan bär med mig den under arbetsdagen. Tänk då hur låsta de är som aldrig kan vara utan sin "boja". Mobilen är ju också alldeles på riktigt en övervakningsmaskin, precis som en fotboja. Stalkarens bästa verktyg är tex Instagram där det står när en person är aktiv på appen med en grön liten signal vid personens profilbild och man kan till och med bli övervakad genom apparatens praktiska GPS-funktion. Mobilerna kan också lätt spåras vilket polis använder för att utreda brott medan brottslingar använder funktionen för att hitta sina offer. Det innebär också att jag aldrig är helt onåbar såvida jag inte slår av min mobil och lägger den i en låda därhemma. Min först mobil fick jag av pappa som alltid var en orolig hönspappa och nu fick en säkerhetskontakt med mig som jag skulle använda vid diverse kalamiteter som motorstopp, cykelhaverier och missad buss. Hans oro dämpades väsentligt av barns och barnbarns mobiler och hans glädje och sociala liv utökade avsevärt av Facebook sedan han gått i pension. 

Goda sidor av den nya tekniken saknas absolut inte. Men jag ser hur tekniken medvetet används för att binda oss till denna apparat med alla medel. Vi gamlingar påverkas  men ungdomar skadas mest. I stort sett alla elever beter sig som om de hade  ADHD eller ADD idag. De släpper aldrig någonsin mobilen och har helt tappat koncentrationsförmågan.

Även förmågan att lära sig något utan att ha en speciell"uppgift" är hos de flesta helt borta. De måste få "uppgifter"som de med alla medel(och de är många idag) försöker fuska sig igenom med hjälp av texter och uppgifter på Internet. Västerlandets litteraturhistoria lärs ju ut överallt och det är lätt att hitta uppgifter som andra redan gjort . En gång hittade jag en uppgift som en av mina elever gjort på ett studentforum tillsammans med min kommentar om hens arbete. Hen hade helt enkelt sålt sin uppgift för andra elever att använda när en annan lärare ger en liknande uppgift och lagt in den som ett arbete som fått A. Det kändes läskigt.  Och när jag ser att tusentals människor har läst mitt arbete om Madame Bovary från franskstudierna på universitetet blir jag inte längre smickrad utan inser att de allra flesta med största säkerhet är elever som klippt och klistrat ihop en uppsats med hjälp av min text.*

Polyglotten taltrasten låter som en storlom, flugsnappare eller sparv

På en annan blogg skriver jag om mina intryck av böcker jag läst på engelska och franska och där märks direkt om jag skrivit om en internationellt erkänd klassiker att detta fusk är utbrett över hela jorden jag får nämligen mängder av besök just på dessa inlägg. Troligen från elever jorden runt. Om man ser på det totala utfallet av den elektroniska fotbojan måste jag nog säga att det till största delen är negativt. Just nu skriver jag på en gammal dator med begränsad tillgång till internets enorma utbud. Skulle jag använda "bojan" hade jag blivit störd av diverse hela tiden. Dessutom fixar jag inte att skriva långa texter på mobilskärm=)

Sammantaget kan jag konstatera att ingen kan påstå att inte påsk och pingst också hos oss behöver handla om befrielse från träldom och förtryck. Det är bara att försöka leva en månad utan elektronisk fotboja, den som kallas smart telefon och det är den sannerligen eftersom den alltid överlistar oss som ändå inbillar oss att det är vi som äger mobilen och inte  tvärtom.

 

*Man måste numera alltid publicera godkända C-uppsatser på nätet.

Dantes Komedi II

 Kristi Himmelsfärdsdags  tanke under pingstnovenan från Västerås stift:

Ett par fötter på ett litet moln. Bara det, fötter och moln. Det är en gammal bild för Kristi himmelsfärd. Fötter som är det mest basala i vår kropp, som grundar oss på jorden, och ett moln, det som hör himlen till. Jesus är Gud vars fötter vandrat på samma grus, sand och gräs som vi, och som också ger oss himlen som vårt hem. Allt detta oändliga, jorden och himlen ryms i Jesus, och han öppnar dessa oändliga vägar för oss. Det är himmelsfärdens budskap till oss: jorden är vår, men det är också himlen. Vi är hemma, och ännu inte.

Dante får under tre heliga påskdagar vandra genom Inferno, Purgatorio och Paradiso. Det är väldigt mycket fantasy men ändå ganska low fantasy, Dante är ju en vanlig människa som möter vanliga människor som dött före honom men det är ändå fullt fokus på livet före döden. Karl-Ove Knausgaard är nu stort hajpad med sina tegelstenar om Morgonstjärnan och Vargarna i evighetens skog som jag snart avslutat. Dessa två böcker är väl också ganska low fantasy men helt fixerad vid livet EFTER döden  eller kanske snarare det jordiska livet förlängt i det oändliga.

Det förvånar mig att så många* ser dessa böcker som någon slag teologi. Jag tycker nog Dante kan placeras in i teologifacket, med vissa reservationer, hans slutsats är ju kärleken och att leva här och nu i kärlek för att efter döden få leva i den fullkomliga kärleken hos Gud. Kärleken är ju Gud och Gud är kärleken. I detta tema är Dante väldigt mycket evangelisten Johannes efterföljare.  Dantes ärende är att vi ska lära oss leva i kärlek, inte att döden ska besegras med konstgjorda medel eftersom den redan är besegrad genom  Jesu uppståndelse.

Knausgaard däremot talar hittills bara om evigt liv, kroppar som ska bevaras eller återuppväckas med bioteknik, döda som återkommer och plockas ihop molekyl för molekyl. I början av Vargarna... verkar Dostojejevskis Brott och straff spela en viktig roll för berättelsen men nu har jag nästan läst 670 sidor (107 sidor kvar) och Dostojevskij har nämnts men poängen med just Brott och straff lyser med sin frånvaro. Det kommer kanske någon koppling till den romanen men som sagt, inte ännu. I Dostojevskijs romaner är döden aldrig ett stort tema och absolut inte att försöka leva för evigt med bioteknik eller andra trick. 

Jag tänker på starjetsen Zosima i Bröderna Karamazov som tvärtom förmultnar ovanligt fort när han dör. Så snabbt börjar han lukta lik att folket kring honom börjar tro att det var något fel med honom eftersom de hade för sig att en helig människa skulle förmultna ovanligt långsamt. Ungefär som en egyptisk Farao balsamerad i sin torra grav där förruttnelsen inte kommer åt kroppen ens efter tusentals år ansågs vara en halvgud. Jag tror Dostojevskijs berättelse om Zosima visar på att kristendomen är tvärtom, precis som judendomens ointresse för liv efter döden är en kontrast mot Egyptens fixering vid det. För att travestera Paulus: "för oss är livet Kristus, död en vinst."

Vi kristna vill inte leva för evigt på det sätt som transhumanister menar att vi människor** ska få evigt liv. Vi lever , som biskopadjunkt Teresias ord formulerar det: "jorden är vår, men det är också himlen. Vi är hemma, och ännu inte." Dantes ärende med att vandra runt bland redan döda är att vi ska leva här och nu i kärleken som också är vårt slutmål.  Det är självklart den hållningen som jag sympatiserar med och inte alls hållningen att till varje pris*** göra döda levande och besegra åldrandet. Det som intresserar en kristen är främst livet här med sitt mångahanda, sorg och glädje, vila och möda. När vi tar farväl till sist ser vi fram emot att få vila ut i väntan på den rättvisa domen, inte att bli frystorkade i väntan på vetenskapliga framsteg. 

Vi vill lära oss att leva i kärlek inte lära oss hur man blir evigt ung; för oss är livet Kristus!

 

*Exempelvis Patrik Hagman och Joel Halldorf såg Morgonstjärnan som nästan teologisk när de diskuterade den i Läsarpodden.

**med hjälp av att exempelvis transplantera kroppar till huvuden som bevarats på olika sätt, gissa vems kroppar och vems huvuden... deras lösning är helt tydligt att rika ska leva för evigt på fattigas bekostnad så klart. Jag har svårt att tänka ut en värre omoralisk forskning än denna: lägga medicinska resurser på att ett fåtal ska leva för evigt eller åldras väldigt långsamt gör ju klyftor ännu större på alla plan. Nu skiljer sig medellivslängden mellan rika och fattiga med decennier om transhumanisterna får sin vilja fram skulle den skilja sig med millenier.

***i romanen testar en av huvudpersonerna hallucinogena svampar och får träffa sin döda mor ett ögonblick i svampruset.

Pingstnovenan

 Och jag skall sända er vad min fader har lovat. Men ni skall stanna här i staden tills ni har blivit rustade med kraft från höjden.”
Han tog dem med sig ut ur staden bort mot Betania, och han lyfte sina händer och välsignade dem.
Medan han välsignade dem lämnade han dem och fördes upp till himlen.
De föll ner och hyllade honom och återvände sedan till Jerusalem under stor glädje.
Och de var ständigt i templet och prisade Gud.  Lukas 24:49-53

Capella-gården varifrån gökottan i p1 sändes.

 

Kristi Himmelsfärdsdag brukar vara en bra radiodag med intressant extraprogram på dagens tema i P1 oftast en gökotta, i p2 underbar musik på temat.  Så var det också i år, följ länkarna så får ni några favoriter som jag råkade lyssna till. Nu hade vi också fint väder och det är ju bra eftersom vi på norra halvklotet ser det som en förebådan inför sommaren. Ska vi överleva en vinter till tänkte sig de gamla att Kristi Himmelsfärdsdag måste var en varm och vårig dag. Kyla och regn bådade elände och oår. Då gällde det att vara ännu mer påpasslig med att skörda allt som tänkas kunde, bark mer än vanligt skulle lagras och ätliga lavar tas till vara. Kanske jäste man björksav för att ha till vintern mot allehanda åkommor, för den stiger ju hur som helst vid kyla eller värme men blir ju alltför fort odrickbar om man inte kan frysa ner den. Våren är en tid då allt ska hända senast igår annars är det försent och livet kunde en gång bero på hur man hann med allt vårbruk.

För en kristen är detta en stor högtid och en friluftsdag  av större dignitet än till och med fettisdagens skidutflykt med åtföljande semla. På samma sätt som fettisdagen är sista dagen av vanlig mat och godsaker är Kristi Himmelsfärdsdag sista dagen av sötebrödsdagar, för den som hade något överflöd vid denna tid på året, innan pingstnovenan tar vid. I vår ungdom hade gänget i Kiruna dålig koll på alla dessa gamla traiditioner men vi kom själva på att det här var en bönetid för de första kristna och vi fastade och bad i all enkelhet under perioden långt innan vi visste vad den kallades för. Jag är övertygad om att Anden talade till oss om detta för i vår extremt lågkyrkliga omgivning där minsta korstecken kunde uppröra var det inget vi hade lärt oss.  Det är på senare år jag lärt mig att novenor finns och att de ursprungligen hämtat sin inspiration från denna period mellan Kristi Himmelsfärd och Pingst. 

I år har Terésia Derlén biskopsadjunkt i Västerås stift välsignat oss med en liten bönbok eller vägledning genom novenan som alla kan nå via denna länk.

I vårbrukets allehanda kan man ju ändå ta en lugn stund, låta magen vila med enklare mat igen efter påskens fester. Björksaven har nu stigit färdigt för i år men andra vårens ljuvligheter kan man passa på att njuta av: lättkokta skott av rallarros i lite salt vatten är som den godaste sparris just nu, granskott smakar mums och allehanda örtteer kan man plocka nu: maskros (renande), fjälldaggkåpa (smärtstillande vid tex mensvärk), rölleka(mot förkylningar så torka till vintern). Man kan äta maskrosbladen också, späd gräslök,  syror som vi kallade surblad som barn och mycket mer finns där ute just nu. Om man orkar och hinner kan man få ihop en hel sallad nu och det känns som  om kroppen får en boost av allt detta liv. 

Nu är dessutom myggen ännu inte så många och nätterna ljusa, dygnet känns oändligt här hos oss.  Ora et labora känns mer än  vanligt som en nåd just nu. Jag ska försöka tänka på det och njuta även om det aldrig är så hektiskt som nu med jobbet och alla gårdssysslor nästan dygnet runt. "Gå du och gör sammalunda!"

Dantes Komedi I

 Tack vare den nåd Gud har gett mig har jag som en klok byggmästare lagt en grund som någon annan bygger vidare på. Men var och en måste tänka på hur han bygger. Ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns, och den är Jesus Kristus. På den grunden kan man bygga med guld, silver eller ädelstenar, trä, gräs eller halm, och det skall visa sig hur var och en har byggt. Den dagen skall avslöja det, ty den kommer med eld, och elden ska pröva vad vars och ens arbete är värt. De vars byggnad består skall få lön. Den vars verk brinner ner skall bli utan. Själv skall han dock räddas, men som ur eld. Förstår ni inte att ni är Guds tempel och att Guds ande bor i er? Om någon förstör Guds tempel skall Gud förgöra honom. Ty Guds tempel är heligt, och ni är det templet. 1 Kor 3: 10-17

 

Då och då återkommer jag till Dantes komedi och just nu är den extra aktuell för mig. Förra skolåret valde en elev att analysera "Skärselden" och radion har gjort en mycket intressant serie om den: "Himmel och helvete". Just nu avhandlas "Purgatorio/Skärselden", som ju har ett lite svåröversatt namn eftersom det är ett berg, ingen eld, i Komedin. Inte svårt för en italienare eftersom Purgatorio betyder reningsplats, elden är inte med i ordet som på svenska. Uppför detta branta berg klättrar Dante med sin guide Vergilius för att möta syndare som ångrat sig och därför får denna chans att bättra sig efter döden och så nå himmelsk frid och salighet. Jag inser att den laestadianska idén om att någon som  i dödsögonblicket ropar Jesus blir frälst även om de levt som förhärdade ateister och bottenlösa skurkar hela livet.

Jag har vuxit upp med tårdrypande berättelser om människor som när skutet faller ner över dem ropar Jesus. Någon slumrade på kökssoffan när ett tungt strykjärn föll ner och krossade tinningen men just när strykjärnet damp ner ropade  hen "Jesus". Det var ofta saker som föll ner på folk, eller så föll de själva ner i gruvschakt och bortglömda dagbrott i skogen, alternativt blev de dödade av ilskna björnhonor i dessa berättelser. Alla slutade med visshet om personens frälsning för:  "så full av nåd är Gud, hän vill inte att en enda människa ska gå förlorad. Den sanna lutherska läran är ingen gärningslära, se så mycket bättre vi är än de där gärningsfariséerna i katolska kyrkan!" Så läser jag Dante och inser att den idén är katolsk! Att den idén utvecklats från rövaren som får löfte om paradiset där han hänger bredvid Jesus till att Dante låter olika syndare som ropat Marias namn i dödsögonblicket få en ny chans på reningsberget.

Paulus nämner i 1 Kor.3 att vi ska renas genom eld efter döden och då ser man om vi byggt på strå och halm eller guld och ädla stenar.* I övrigt är inte Nya testamentet så extremt fokuserat på döden och inte heller här är dödsriket intressant utan domen. Judendomen ännu mer så. Det finns i GT få föreställningar om vad som händer efter döden och ett liv efter döden verkar fjärran, eller åtminstone helt ointressant, innan judarna mötte zoroastrismen vid Babels floder där de satt och grät med sina harpor upphängda i pilträden eftersom de inte orkade bjuda på sina folksånger för att roa sina fångvaktare.

Jag tänker att det berodde på Egypten, som de lämnat bakom sig på alla sätt. Den stora formerande judiska händelsen är ju egentligen inte Saras och Abrahams flytt till nuvarande Israel, Palestina och Jordanien, utan det är ju Exodus; uttåget ur Egypten, slaveriets slut. Om det är något som är tydligt med det forna Egyptens världsbild så är det att de hade extremt mycket fokus på döden. Dödsboken är väl den mest kända längre boken från denna tid**, myten om Isis, Osiris och Horus-barnet är en dödsmyt och inte ens det minsta barn har väl missat de praktfulla gravar som byggdes under större delen av varje faraos livstid för att försäkra denna om en god tillvaro i dödsriket. Dessutom är inga monument över funderingar om döden  mer berömda än de jättelika pyramider som var uråldriga redan när Maria och Josef flydde med sin nyfödda pojke,  Jesus,  till Egypten.

Judarna däremot fokuserar på livet här och nu, de är inte egyptier och markerar det så ofta de hinner. Ännu under Jesu tid fanns det en grupp, saddukéer, som höll fast vid den gamla tron att livet inte har någon fortsättning efter döden. Den mer "moderna" gruppen, fariséerna trodde på ett liv efter döden, men absolut inte den egyptiska idén. De  hade i stället tagit intryck av zoroastrismens idéer om ett liv efter döden där de onda straffas med evig eld. Jesus höll med dem i diskussionerna med saddukéerna. Jesus var tydlig med att det blir en dom till slut efter döden. Även Jesus tala om elden som Paulus nämner. Denna eld som renar så att det som byggts av strå och halm förintas och endast lämnar själva människan kvar, kallas skärseld, från ordet skära=rena. Men livet efter döden, nej, bara domen som kommer efter uppståndelsen är skildrad.

Paulus nämner alltså detta en enda gång. Petrus talar om "andarna i dödsriket" en enda gång. Jesus talar i en liknelse om dödsriket en enda gång och då för att tala om att leva rättfärdigt här och nu i livet. Men egyptiernas nyfikenhet på döden verkar ha influerat kristendomen efter 300-talet, när många andra egyptiska tankar kom in i kristendomen, antagligen eftersom det under 300-talet också förbjöds att konvertera till judendomen och gifta sig med judar. Det är under denna tid kristna blir antisemiter och judiska kristna tvingades välja sida. Hednisk filosofi fick alltså inte längre det judiska tuggmotståndet som jag tror var nödvändigt för att kyrkans skuta inte skulle kantra. Och dödsriket blev ett fokusområde som aldrig förr, varken i judendomen eller kristendomen.

 

* en gammal söndagsskolesång handlade om att "liksom himmelens stjärnor de då skola lysa i hans korna för evigt och lova hans namn." en sång som gjorde mig rörd, men att vara en rubin eller smaragd i en krona kändes som en svår metafor för barn. Det var ingen lockande framtidsvision att sitta fast infattad i en metallkonstruktion i evighet för mitt klaustrofobiska rörliga, dansanta barnajag. Men ändå blev jag märkligt glad och berörd av sången. 

** hippies på 1960-70-talen försökte använda boken för att uppväcka döda eller besöka dödsriket med hjälp av hallucinogena droger. Boken hade dock aldrig den funktionen för egyptier, läsningen och texter från den, skulle i stället leda den döde till "fridens fält" efter döden och i livet kunde man genom läsningen förbereda sig för de frågor man skulle få besvara innan man fick gå in på fridens fält efter döden.