Featured Post

Läsa tillsammans

Nya testamentets flitigast förekommande textförfattare Paulus omvändes genom ett möte med Kristus på sin väg till Damaskus för att stoppa ...

onsdag 27 januari 2016

Herman och husdjuren


Chateau är welshponny men trivs bra i nordligaste Sverige.
Rasbiologin hade sin grund i Darwins teorier om biologisk evolution. Som Lars citerar Darwin:
At some future period, not very distant as measured by centuries, the civilized races of man will almost certainly exterminate and replace the savage races throughout the world. At the same time the anthropomorphous apes... will no doubt be exterminated. The break between man and his nearest allies will then be wider, for it will intervene in a more civilised state, as we may hope, even than the Caucasian, and some ape as low as baboon, instead of as now between the negro or Australian and the gorilla.
En företeelse som satte Darwin på spåret var husdjursaveln. Alla olika hundraser, tammöss och kor med olika egenskaper gav honom idén om naturligt urval. Människan styrde visserligen husdjursaveln medvetet men även naturen styrde arternas uppkomst märkte Darwin (och Alma Whittaker när hon studerade alla mossor på stenarna runt sitt hus). Kanske var det hans jämförelse med den medvetna husdjursaveln som gör att evolutionsbiologer än idag pratar som om myror, mossor och mullvadar medvetet väljer sina egna egenskaper och vilka mutationer de ska föra vidare.

När Darwins tankar blivit upphöjda till vetenskap var plötsligt alla intresserade av evolution och förbättringar av alla de slag. Herman Lundborg satsade stort på människans förädling och andra satsade samtidigt på husdjursaveln.  Man började skriva rasstandarder för de olika djurraserna för att få fram önskvärda egenskaper. De djur som passade standarden bäst blev avelsdjur medan de andra togs ur avel. Det slutade för många husdjur riktigt illa. 

Lundborgs husdjurs-kollegor trodde nämligen som han, att renrasighet och inavel var eftersträvansvärt. Vissa saker som sågs som tecken på rasblandning tex skäckfärg (fläckighet) försökte man avla bort. Den lilla härdiga fjällkon som mjölkade fet mjölk på magert foder höll på att gå under eftersom man fick för sig att renrasiga fjällkor var vita utan minsta tecken i annan färg. Tjurar som var rent vita hade problem med fertiliteten och helvita djur är ofta döva. Fjällkor var nära att dö ut pga denna inavelsmetodik men som tur var insåg man misstaget och började godkänna svarta tecken och numera får fjällkor ha vilken färg som helst och är betydligt livskraftigare som stam.

I hästars rasstandard finns nästan alltid en rad om färger och vanlig är frasen "alla färger utom skäck tillåtna."  Det berodde alltså på föreställningen att blandade färger är tecken på blandras. Säkert fanns också med uppfattningen att "lägre stående människoraser" inte hade några positiva bidrag att ge till den allmänneliga mänskliga kulturen och i några av de mest föraktade folkgrupperna skattas just skäckfärgade hästar högt. Tinker-hästar till exempel, har fått sitt namn från den romantiserade och djupt föraktade folkgruppen som själv kallar sig Travellers, i Sverige resandefolk*. Deras brittiska gren har uppfött dessa hästar i århundraden, främst på Irland och de valde gärna ut vackert skäckfärgade hästar när de köpte hästar från bönderna. Så kunde de få prisvärda hästar som fick uppmärksamhet på kapplöpningarna.
Gyllir, islandshäst. En ras isolerad på en ö i tusen år, världens mest renavlade hästras och alla färger, även skäck, är tillåtna. Men den höll sig sund eftersom ingen fick för sig att avla på enbart utseende. Däremot har islänningar ofta eksem, liksom tinkerhästar. Eksem som inte märks på det myggfria Island.
Så långt gick deras kärlek till skäckar att de i sin tur fick in vissa ärftliga sjukdomar som följer av inavel. På samma sätt gick det med den tyska vallhunden schäfern när den fick en rasstandard och ett enhetligt utssende men också olika hälsoproblem och lynnesfel. Den brittiska vallhunden collien tappade vallegenskaper, fick hälsoproblem och blev nervöst lagd men såg likadan ut som alla andra collies när standarden började styra aveln. Mopsar som tappar ögonen och bulldoggar som inte kan föda utan kejsarsnitt är andra kända exempel på avelns och rasstandardens konsekvenser för djuren.

Det man ser tydligast är utseendet på ett djur och en människa och på utseendet delade Herman Lundborg in människor i goda och dåliga typer. Utseendet fick också en stark övervikt över andra egenskaper hos de flesta husdjur men några klarade sig Border Collien till exempel kan se ut hur som helst och har ingen rasstandard däremot har man en lista på arbetsegenskaper som man vill ska uppfyllas för att en hund ska användas i aveln. Därför kan en Border collie se ut hur som helst: stående eller hängande öron, lång eller kort päls, vilka färger som helst, olika storlekar och ögonfärg är också godkända. Däremot gillar de alla att valla och jobba på gårdar utomhus i alla väder men helst i regn och rusk.
Elva, Border collie, red merle, blåögd med lite brunt i ena ögat. Älskar att jobba i hundväder.
 Lundborgs husdjurskollegor hade haft svårt att förstå filosofin bakom Border collien. För dem var det viktigt att kunna se direkt vilken ras man hade att göra med precis som Lundborg ville ha klart segregerade grupper av människor som man lätt kunde särskilja vid en okulär besiktning, det var därför Norrbottens län blev en svart fläck på hans rastypskarta. Här gick det inte att skilja åt folk på detta enkla sätt eftersom folk i denna del av Sverige sedan urminnes tider ansträngt sig för att INTE gifta sig med nära släktingar och de hade därför inte brytt sig om "renrasighet" vid fortplantningen. 
Smilla, PRE/Arab/Welsh /fullblod

I Norrbotten fanns inte de tydliga kategorier och rastyper som Lundborg drömde om vilket gjorde honom både intresserad och förvirrad. Här var alla människor liksom Border collies: arbetsvilliga och vana vid dåligt väder men det saknades tydliga rastyper. Hur kategoriserar man människor som talar ett språk med barn och husdjur, ett annat med myndigheter och ett tredje i kyrkan? Hur ritar man en rastypskarta över människor som inom en och samma familj kan hysa medlemmar som uppvisade lika många rastyper som familjemedlemmar i olika proportioner? 
Kapten är korsning Rottweiler och Berner sennen. Han ser ut som en stor Schweizer sennen och är betydligt friskare än en renrasig Berner sennen som tyvärr ofta drabbas av hötfledsproblem och cancer med låg medellivslängd som följd. Men hybridvigören gör sjuåriga Kapten stark och frisk.

En enkel och lättbegriplig värld med tydliga kategorier är vad många fler än Lundborg önskar sig och att den känsla av kontroll som tydliga kategorier medför är en chimär spelar mindre roll. Det är svårt att inse att verkligheten är komplex och oöverblickbar. Men jag tror vi måste acceptera fakta för att uppnå harmoni. Livet är ett vågspel. Vi lever alla på egen risk och med eget ansvar utan att kunna påverka särskilt mycket. Varken vilka gener vi föds med eller vilket väder vi får kan vi göra något åt. Att vila i att det är så gör oss både lyckligare och friskare. Att låta Gud sköta det där vi inte kan påverka är därför en god regel för sinnesfrid. Ett första steg är att sluta leka Gud för där människan blandar sig i livets byggstenar blir det i allmänhet bara fel på kort och/eller lång sikt. Och när det upptäcks hur fel det blev kan misstagen vara omöjliga att reparera.



* På engelska kallas de nedsättande "Tinkers"=förtennare/kittelflickare på svenska Tattare eftersom man felaktigt fick för sig att de var vilsekomna tatarer från Krim.

tisdag 26 januari 2016

måndag 25 januari 2016

Chateau i toppform

Dagens ridtur för Chateu blir denna gång med H-f.
 Chateau är nu i toppform för genom en strikt diet, ingen fri tillgång annat än för Smilla, mineraler + Irish Mash för fång- och diabeteshästar då och då, har hon klarat att hålla sig smal och vädret har varit ridvänligt i snart fyra veckor nu. Dessutom är hagen stor och jag sätter ut höet på olika ställen så hon får leta och klättra för att äta. Många säger att stor vinterhage är meningslöst för hästarna står ändå bara ett på ett ställe, men jag tycker den stora hagen behövs. Speciellt med en gammal häst är det bra att de rör på sig hela tiden. Därför försöker jag att rida varje dag och i alla händelser aldrig låta vilan bli mer än en dag lång så länge underlaget tillåter.
Långa turer i snö eller korta med mycket styrketräning håller gamla damen frisk.

Vi är många med hästar som behöver strikt diet och speciellt vintertid är det lätt att hästarna får för mycket mat eftersom de är programmerade för halvsvält under vintern men nu har vi ju stor tillgång till mat året runt och det klarar inte härdiga naturhästar av. Jag har testat med slowfeed-nät men det gör att Chateau och Gyllir blir stående där tills maten är slut. Med småtussar av samma mängd hö gömda runt hela hagen får de röra sig och Chateau äter inte ens upp på en plats innan hon vandrar till nästa numera. Smilla har fri tillgång för hon äter inte oavbrutet och är dessutom i behov av mycket mat än så länge. Men en PRE/arab/welsh är inte heller gjord för överflöd av mat året runt så tids nog får jag nog köra samma metod på henne.


Gyllir får inte äta obegränsat då dör han en smärtsam död.

Hur har Smilla fri tillgång och de andra inte? Jo, hon når att äta från den inhägnade höbalen eftersom hon är större än de andra och med täcket på känner hon inte av strömmen i stängslet om hon skulle råka röra i det. Tidigare i vinter släppte jag henne till höbalen ibland, men nu löste hon det själv på ett för mig mer praktiskt sätt och för henne trevligare. Hon gillar inte att stå timme ut och timme in ensam med höbalen som enda sällskap. Men för gamla hästar är regelbunden motion ett måste och vi får hoppas på en bra ridvinter med bra väglag för alla oss som har fina gamla hästar även om det är lika naivt att drömma om som fred på jorden redan till midsommar.
Smilla får ha täcke på men de gamla får vara utan så energin används till att hålla värmen.




söndag 24 januari 2016

Skábma är slut Jesaja 9

[…]överallt råder nöd och mörker, en ångestens natt, töcken utan någon ljusning. Men natten skall vika där ångest nu råder.
Den 19 januari, Henriksdagen, tar traditionellt skábma / kaamos slut, den mörkertid som började Andersmäss, 30 november. Midvintermörkrets tid är över. Ljuset återvänder. En tid att andas ut.
Under H-fs och min ridtur på lördagen 23 januari sveptes vi plötsligt in i ett mycket speciellt ljus. Ett magiskt sken som färgade snön i barockiga pastellnyanser. Sådana magiska ögonblick gör det så värt att bo här vid världens ände där polarnatten räcker i sex veckor. Det låter märkligt, men just ljuset gör vintern underbar och inte bara uthärdlig. Kom hit och se själva!

Det folk som vandrar i mörkret
ser ett stort ljus,
över dem som bor i mörkrets land
strålar ljuset fram.
Du låter jublet stiga,
du gör glädjen stor.
De gläds inför dig
som man gläds vid skörden,
som man jublar när bytet fördelas.
Oket som tyngde dem,
stången på deras axlar,
förtryckarens piska
bryter du sönder,
som den dag då Midjan besegrades.
Stöveln som bars i striden
och manteln som fläckats av blod,
allt detta skall brännas, förtäras av eld.
Ty ett barn har fötts,
en son är oss given.
Väldet är lagt på hans axlar,
och detta är hans namn:
Allvis härskare,
Gudomlig hjälte,
Evig fader,
Fredsfurste.
Väldet skall bli stort,
fredens välsignelser utan gräns
för Davids tron och hans rike.
Det skall befästas och hållas vid makt
med rätt och rättfärdighet
nu och för evigt.
Herren Sebaots lidelse
skall göra detta.

lördag 23 januari 2016

Midvinterhästar

Lite hängig men ute mitt på dagen har hon varit sista tiden min förkylda lilla Smilla. Annars har hon mest nyst och myst inne i stallet dessa isveckor.

I veckor har temperaturen pendlat mellan - 25 och - 35 redan dagen före Trettondagen blev
Smilla förkyld eftersom hösten och vintern fram till dess varit så onormalt varm att hon inte hunnit lägga riktig vinterpäls. det är visserligen ljuset som påverkar pälssättningen mest men hur tjock pälsen blir är beroende av vädret och när temperaturen plötsligt sjunker trettio grader inom loppet av någon timme är det förstås bara täcken som gäller.
Jag sprider höet i skogen åt dem där drar det inte så mycket och så får de äldre hästarna motion när de letar efter maten.
Eftersom jag varit bortrest hittade inte hästvakten alla täcken men sedan blev det tre täcken på fram till idag när behagliga tolv minusgrader smekte kinden. Hennes förkylning har börjat gå över redan tidigare och idag släppte jag ut henne utan täcke en stund medan solen var uppe. Hon var jättelycklig och busade runt som vildens häst i hagen. Självklart låg kameran då i tryggt förvar inomhus. Ni får tro mig på mitt ord, ja inne i köket satt förresten en stor del av familjen och en släkting så det finns fler som kan gå i god för hennes ystra uppträdande.

Jag planerade att ta med henne ut som handhäst idag men medan jag borstade henne började hon hosta lite och hon var rätt andfådd av buset så hon fick vara i stallet med värmen på medan H-f och jag red ut med Chateau och Gyllir. Båda de äldre hästarna har varit i toppform trots kylan. I stor sett varje dag har jag ridit dem båda och de har varit hur pigga som helst i kylan och pudersnön. Endast i torsdags och fredags var det för kallt för att rida ut med dem för Chateau blev pipig i luftrören när temperaturen gick ner mot 35 grader i svackorna i skogen på onsdagen och torsdag var ju årets kallaste dag.

I dag fick vi alltså ridsällskap så båda hästarna kom ut tillsammans. Det var riktigt skönt i det milda vädret och H-f fick testa Chateaus toppform. Det är härligt att rida henne just nu hon är med på alla sätt; galoppanslag, piaff, kortare sträckor passage, samlad galopp, skolgalopp, skolskritt-allt bjuder hon på och varje ridtur ger lyckorus till hennes febriga matte. Det är hästarna som hållit mig uppe denna vecka det är ett som är säkert. Tur de är så positiva för hur mycket feber man än har måste de ha mat och komma ut och röra på sig
H-f och Chateau matchar varandra även färgmässigt

Och del IV: Sola Scriptura



Kyrkan i Jukkasjärvi där vi tillbett Jesus och tolkat Ordet tillsammans sedan Shakespeares tid
Sola scriptura var ett av reformationens nyckelord. Jag kan säga direkt att detta är mitt favorituttryck från Luther et.al. "Läseriet" har haft omätligt inflytande på allt ifrån svensk demokratiutveckling till kristnas personliga tro. Att läsa Bibeln OCH ta den på allvar i sin helhet har alltid varit en grogrund för människans emancipation OCH nära relation till Jesus Kristus världens frälsare.

Men detta kan problematiseras för de första kristna hade inte den Bibel vi har idag. Många av dem kunde inte läsa alls, liksom en stor andel av kristna i världshistorien. De hade muntliga berättelser och brev från apostlarna utöver det vi nu kallar Gamla testamentet. Men eftersom de flesta kristna hade judisk bakgrund kunde de Gamla testamentet desto bättre. Trots detta var det viktigaste och primära sättet att få den stora berättelsen om Guds smärtande kärlek uttryckt i Jesus Kristus i gemenskap med andra troende. Detta gäller förstås lika mycket idag, många goda kristna har aldrig läst hela Bibeln på egen hand utan får den uppläst under kyrkoårets gudstjänster. I sitt andra brev skriver Petrus:
Nu kan vi ännu mer lita på profetorden. Dem bör ni låta lysa för er som en lampa i ett mörkt rum, tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan. Och framför allt skall ni tänka på att man aldrig kan tyda en profetia i skriften på egen hand. *
 Här kommer alltså gemenskapen in. I lutherska sammanhang har man antingen tystat ner detta Bibelord eller tolkat det som om jag i ensamhet tillsammans med den Heliga Ande ska läsa Bibeln och förstå profetiorna i Gamla Testamentet. Det är inte alls vad Petrus skriver. Men en både fruktbar och farlig väg beträddes med reformationens utbrott. Humanismen som tankesystem var enligt mig tveklöst en god utveckling för mänskligheten och som sådan en del i att den Heliga Anden leder oss till en större förståelse av Jesus OCH frälsningen. Men i reformationens iver att gå till källorna i sann renässansanda glömde man det vackra ordet OCH.

Visst ska vi ad fontes, som i en kär reformationsberättelse i GT är när Isak åter gräver upp de brunnar som Abraham en gång grävde :

Isak grävde åter upp de brunnar som hans far Abrahams män hade grävt men som filisteerna hade fyllt igen efter Abrahams död, och han gav brunnarna samma namn som hans far hade gett dem. När Isaks män grävde efter vatten i dalen fann de en källåder. Men herdarna från Gerar kom i tvist med Isaks herdar och sade: ”Det är vårt vatten!” Och han kallade brunnen Esek, därför att de trätte med honom. Sedan grävde Isaks män en annan brunn, och det blev tvist om den också; därför kallade han den Sitna. Han bröt upp därifrån och grävde ytterligare en brunn. Den blev det ingen tvist om, och därför kallade han den Rechovot, ”ty”, sade han, ”nu har Herren gett oss utrymme, så att vi kan föröka oss här i landet”.**
 Först och främst gick Isak till Abrahams gamla brunnar, ad fontes, och grävde men han fick gräva nya brunnar för att få leva i frid. Reformationsteologerna menade att de gjorde just så, gick tillbaka till ursprunget av kristendomen. Men de glömde fortsättningen att Isak grävde nya brunnar, eller så gjorde de just det. För med principen Sola scriptura i betydelsen "gemenskapen betyder inget alls för min kristendomsförståelse, vi funderar var och en i sin egen kammare, vi gräver egna brunnar startar egna kyrkor och ser oss som bättre än de gamla som i stort sett gjorde allt fel", leder däremot fel. Återigen om man tappar bort ordet OCH blir allt skevt och vi ramlar från den rätta vägen ner i ett svårforcerat dike.

Den kyrka Luther ville reformera satt fast i motsatt dike där bara präster och experter läste Bibeln medan de hindrade andra att fundera på egen hand. Man hade institutionaliserat gemenskapens betydelse i så grad att de gav "traditionen" exakt samma dignitet som det apostlarna sagt. De kunde motståndslöst ta till sig allehanda läror som stämde med tidens uppfattning utan att i verkligheten rådfråga hela den kristna gemenskapen. Västkyrkan hade inte närmat sig öst- och sydkyrkan på tusen år, de stora konciliernas tid var förbi, och Romkyrkan menade sig ensam kunna avgöra hur kristen tro skulle uttryckas. Ett fåtal MÄN högt upp i den kyrkliga hierarkin, som var förvillande lik den romerska statens hierarki även efter Romarrikets fall, bestämde självsvåldigt vad som var den sanna läran och när påven talade Ex cathedra skulle hans beslut uppfattas som exakt lika normerande som evangelierna och pastoralbreven i NT.

Vilken oändlig sorg att reformationens goda avsikter ledde till ännu större splittring, inte en sann återgång till källorna. För detta kan man skylla både Luthers egensinniga bitterhet och en maktfullkomlig kyrklig hierarki som redan såg sig som förmer än alla andra kristna på jorden. En kyrklig maktapparat som redan splittrat upp kyrkan i flera olika delar som inte längre talade med varandra hade mått väl av att lyssna till Luther och Kalvin. 

Hela kristenheten hade behövt gå tillbaka till de gamla brunnarna och gräva tillsammans. De hade behövt lämna alla jordiska maktanspråk och mötts i ett nytt koncilium för alla kristna igen. De hade behövt formulera en ny allkristen bekännelse som byggde på de nya andliga insikter som den kristna humanismen  tveklöst fått uppenbarat av den Heliga Anden där ordet OCH dominerade. Vi tror på sola scriptura OCH de heligas gemenskap. Vi tror på en enda helig allmännelig kyrka OCH varje enskild kristens eget ansvar för att leva Himmelrikt. Vi tror på en kyrka som lever i världen OCH redan nu i Guds rike på ett synligt sätt. Vi tror på Jesus Kristus sann Gud OCH sann människa. Vi tror att människan har en djup fallenhet för synd OCH är nästan ett gudaväsen.

Vi tror att allt vi behöver är Bibeln OCH den Heliga Ande uttryckt i den kristna gemenskapen för att förstå Guds vilja. Vi har bara varandra och det är inte så bara.

*2 Petr. 1:19-20

** 1 Mos 26: 18–22

torsdag 21 januari 2016

Hagerman om Herman

Vagabonder, tattare, kriminella etc. i folktypsboken. 
Veckans läsning har varit Käraste Herman- Rasbiologen Herman Lundborgs gåta av Maja Hagerman. När Alma gjorde mig glad och kreativ har Herman gjort mig rädd och dyster. Det hjälper nog att en dunderförkylning slagit till, men Herman Lundborgs liv och tankar räcker alldeles på egen hand för att göra den muntraste nedstämd. 

Maja Hagerman lyckas väcka vår nyfikenhet för en man som anser inavel vara något eftersträvansvärt och förespråkar, samt praktiserar, både abort och sterilisering av "rasblandade" och "svaga typer" genom att presentera honom med hjälp av de brev som människor skrivit till honom. Det var väldigt många unga kvinnor som skrev förtroligt till psykiatrikern och rasbiologen Lundborg som skrev ut mediciner till dessa kvinnor som följde med honom på hans expeditioner runt om i Sverige för att assistera vid mätningar och fotograferingar och han behandlade dem som sina hålldamer.

Speciellt den vackra lärarinnan Hilja Holm 22 år från Svappavaara hänger länge med på hans resor, hälsar på nere i södra Sverige och blir nästan en familjemedlem, hon verkar till och med accepterad av fru Thyra Lundborg. Hennes bror är lappfogde och hon talar finska, samiska och svenska så det är inte bara det att hon är söt och beundrande ung som gör den manipulative Lundborg, 55 år gammal, fäst vid henne. Han verkar annars närmast besatt av unga vackra kvinnor; lärarinnor, gymnastikdirektörer och fotografer. Trots sina åsikter om rasblandning finner han flera vackra kvinnor också i Norrbottens län, det län som han färgat helt svart på en "rastypskarta" som tecken  på att här bor endast svårt rasblandade folktyper, en av dem blir hans andra fru; Maria Isaksson från Övre Soppero. Men från henne finns inga brev att läsa. 

Hans förfärliga åsikter gör honom hänsynslös trots all generositet och respekt han bemöts med. En stackars släkt på Listerlandet i Blekinge blir så illa förtalad av honom, i vetenskapens namn, att de än idag inte hämtat sig. När Sara Poidnakk* inte ville fotograferas av Lundborg grabbar hans vän Ossian Elgström tag om henne bakifrån och med ett stadigt grepp med händerna om vardera hennes bröst(!) håller han fast henne. Denna förnedrande bild publicerar sedan Lundborg helt skamlöst på sin stora "folktypsutställning" och i boken som publicerades till minne av den.

Mina äldre släktingar minns dessa mätningar och rasbiologer, så sent som på 1950-talet skallmättes min pappa i småskolan, de tyckte själva mätandet inte var så farligt men de upprördes över tvångsfotograferingarna. Förutom att leastadianer inte tagit bort andra budet i tio Guds bud, det om att inte avbilda något skapat, var det genant att fotograferas utan finkläder och möjlighet att kamma sig**. Lundborg var noga med att bara fotografera nordiska typer på ett smickrande sätt. 

En samisk kvinna som han uppenbarligen tyckte var ful, och dessutom ser ut att vara lätt utvecklingsstörd, fotades mot ett vitt skynke med okammat hår som ett exempel på särskilt ofördelaktig rasblandning. Men en vacker kvinna som han fått för sig var same av "ganska ren typ", kläddes ut i kolt*** och fotograferades i den och helt naken. Nordiska typkvinnor som avbildades nakna verkar däremot varit professionella modeller enligt institutets räkenskaper och den nordiska nakne mannen representeras av en noga utvald vältränad ung rekryt som Lundborg letade länge efter innan han fann. Han fotograferade "lappar av ganska ren typ" utomhus vid en bäck eller i en björkskog medan de som han kallade "finnar" fotograferades inomhus hos en familj i Kurravaara. Allt för att accentuera skillnader mellan människor utifrån den strikta apartheid Lundborg önskade, men till sin besvikelse aldrig fann, i nordligaste Sverige.

Hagerman skriver: 
Bland förvånade människor skapar han "raser" , upprättar skillnader, hierarkier, och uttalar ord som äter sig in i tänkandet. Även om verkligheten är sådan att man talar flera språk, samiska, meänkieli eller finska och klär sig på olika sätt och bär många namn, både svenskklingande och andra, och även om en del av släkten är bofast  och en annan inte, och identiteten som 'finsk' eller 'lapsk' eller 'svensk' i själva verket är glidande, så lämnas ett eko kvar. Rasbiologen drar gränser, uppmärksammar skillnader och skapar främlingar.
Lundborgs identitetspolitik och vetenskapsmissbruk har tyvärr inte alls dött ut som den blindtarm på människans vetenskapliga och sociala utveckling de var. Det  mest rysansvärda med denna bok är att det mesta känns igen idag. Den stackars Listerlands-släkten håller ännu på att återhämta sig. Men andra påverkades på ett mycket värre och djupare sätt, de tog själva till sig Lundborgs idéer. När sameföreningar upprörs över icke-samiska jojkare eller Gudrun Sjödéns koltinspiration är Lundborgs ande högst levande och i dagens migrationsdebatt är Lundborgs rasbiologiska agenda aktuellare än någonsin:
Åt invandringen måste också ägnas stor uppmärksamhet så att ej undermåliga individer av främmande folkslag få obehindrat inflytta och bosätta sig i landet. ****
En sällsynt renrasig nordisk flicka från Norrland från folktypsboken.

* Senare Sara Ranta-Rönnlund.
** Dessutom helt naken ibland.
 *** En samisk dräkt som hon varken ägde eller någonsin bar, ej heller var den sydd enligt det skick som rådde i hennes hemby.
****Pamflett skriven av Lundborg 1922 kallad Degenerationsfaran och riktlinjer för dess förebyggande.

fredag 15 januari 2016

Alan Rickman och Gunnel Vallqvist in memoriam

2016 har börjat med stora förluster för mig. Först på det rent privata planet när min äldsta moster lämnade oss i sorg och saknad på Trettondagen. Sedan en kvinna som var betydligt äldre än henne men ändå samma slags klippa för mig, då i kristliga sammanhang: Gunnel Vallqvist. I går kväll fick jag också höra att en av mina favoritskådespelare Alan Rickman dött.

Jag har aldrig sett Rickman spela skurk, första gången jag blev förälskad i honom var när han spelade rollen som colonel Brandon i Ang Lees filmatisering av Förnuft och känsla. Austen skrev bara utsökta böcker och denna filmatiserig är lika utsökt från castingen till regin. Sällan ser man en roman bli så perfekt överförd till film och väldigt mycket beror på den skådespelarkvartett som spelar de centrala karaktärerna. Alan Rickman har väl aldrig haft så likvärdiga medspelare som i den filmen och inte Kate Winslet  heller. Till och med Hugh Grant fixar sin roll perfekt trots att han annars inte håller Alan Rickman-, Emma Thompson- eller Kate Winslet-klass.

Även i Love Actually får Alan Rickman spela mot Emma Thompson i samma film som Hugh Grant. Han spelade lika utsökt i den. Hans rolltolkningar i dessa romantiska komedier är oförglömliga. Sedan spelade han en liknande roll i rysaren  Parfymen, den oroliga pappan och gör det förstås också perfekt. Men för de flesta är det förstås han som för alltid blivit Severus Snape i Harry Potter-böckerna. Så är det i alla fall för mig. De andra karaktärerna har kvar sina anletsdrag från min första läsning av böckerna, men böckernas Snape är nu för mig helt påverkad av Rickmans geniala tolkning av denna hjälte i förklädnad.

Gunnel Vallquist
Gunnel Vallquist hade samma kvalitet av utsökt exakthet som Alan Rickman. Hon kom in i mitt liv betydligt tidigare än Rickman genom sina kristna texter. Sedan tidskriften Pilgrims start har jag prenumererat och där var hon med i redaktionsgruppen. Vallquist var en sådan kristen gestalt som jag som protestant inte tvekar att kalla helgon. En blid och bildad variant av den Heliga Birgitta är hon för mig. Hon var mer bildad och bättre på franska än jag någonsin kommer att bli men jag hoppas kunna bli mer lik henne andligt sett innan jag säger farväl till denna grymma, galna, vackra värld.

Peter Halldorf skriver i sitt fina minnesord om henne:
Gunnel Vallquist tillhörde en generation som formades av ett bildningsideal som i dag blir allt mer sällsynt. Som kristen var hon samtidigt en genuint bedjande människa. Hon berättade att det hon redan som barn sökt i kyrkan var ”den inre samling som gör en lyhörd för Guds tilltal”. Om detta skrev hon senare: ”Av allt som kyrkan har givit mig är den erfarenheten, den möjligheten, det som jag skattar högst.” 

Halldorf citerar också: ”Hunger och törst efter Gud var den enda form av religion jag kände.”  ”Ingen skandal är större, ingen sorg djupare än den förblivande splittring som ännu hindrar de kristna från att mötas vid samma nattvardsbord”. Det var nog därför hon blev så viktig för mig. Precis så har jag alltid upplevt tron, ekumeniken och gudstjänsten, där är vi redan helt lika. 

Att hitta en klok äldre människa som känner igen mina erfarenheter och kan leda mig vidare på den redan inslagna vägen var särskilt viktigt i mina tonår. Att hitta personer som kunde sätta de perfekta orden på mina egna erfarenheter gjorde min ungdom betydligt lättare. Gunnel Vallqvist var en av dem som gjorde det. Tillsammans med bl. a. Ylva Eggehorn och Magnus Malm har hon format min tro med goda välformulerade ord. Och nu har hon gått in i vår Herres glädje. Det är henne väl unt, men hon fattas mig. Tur hon skrivit så mycket att återvända till. Jag hoppas på att det blir någon slags återutgivning av hennes texter nu.

torsdag 14 januari 2016

Och del III

På södra delen av altartavlan syns Laestadius knäböjande vänd mot Jesus i centrum så han inte skymmer Jesus för de andra människorna i bild. Ovanför honom syns Maria Clemensdotter med midnattssolen som gloria runt huvudet
Ibland lättade dock tungsinnet över Laestadius och en sådan minnesvärd händelse var när han mötte "läsaren" Maria Clemensdotter i Åsele kyrka. Laestadius var på predikoresa för att vila upp sig efter en utmattningsdepression och Maria sökte upp honom efter den predikan han hållit. Hon tyckte sig märka att den dystre prästen saknade frälsningsvisshet och hon kände sig manad att tala om för honom att hans synder var förlåtna i Kristi namn och blod. Laestadius berättade: "Jag kände en försmak av himmelrikets glädje i mötet med Maria."

Efter detta livsavgörande möte fick Laestadius predikningar en ny glöd och den laestadianska väckelsen nådde snart hela Nordkalotten. Mycket förblev strängt och lutherskt, men två saker förändrades och gör laestadianismen annorlunda än andra reformationskyrkor. För det första har bikt och botgöring en stor roll i den kristnas liv och för det andra bytte Laestadius ut den stränge Gud fader mot den varma och moderliga "Himmelska föräldern". Båda sakerna mycket välgörande ur själavårdssynpunkt.

Laestadius hade mycket på fötterna när han gjorde det förstås, bikt och bot borde vara självklara för alla kristna och Bibeln är full av gudsbilder men ingen enda säger att Gud är endast* en gubbe klädd i nattskjorta på ett moln. Nej, Gud jämförs med både manliga och kvinnliga karaktärer; hönsmamman Gud samsas med bagerskan Gud och pappan som ger sitt barn bröd när barnet ber om det. Och när hen skapar människan till sin avbild, skapas hon till man OCH kvinna. Gud är alltså både mor OCH far. Kanske underlättade finskan och samiskan Laestadius lanserng av detta begrepp. I finsk-ugriska språk finns ingen genusfixering och som i majoriteten av språk på jorden saknas pronomina för han och hon, alla kallas hän.**

Denna himmelska förälder strålar av värme mot sina små i Laestadius vackraste predikningar, hän hatar synden men älskar sina barn, sina fågelungar, sina valpar och lyfter dem från världens kalla jordgolv för att amma dem. Denna gudsbild är helande och var nödvändig för de många som likt Laestadius (och Luther) hade grymma, hårdhjärtade fäder. som enda referenspunkt när man talade om Gud Fader Så blir den himmelska föräldern OCH den gode Jesus varandras vänner och likar igen efter den lutherska dualismens splittringsförsök. För ord betyder något, ord gör skillnad. Exempelvis det lilla ordet "och".

 "I tro under himmelens skyar", psalm 228 Tornedalspsalmen framför andra. Skriven av en präst från Kalix just som ett uttryck för den laestadianska fromheten. En av mina älsklingar i psalmboken.

* kom ihåg att "endast" är motsatsen till "och" och därmed fiende till Guds fullhet och Jesus som sann Gud och sann människa.

**Därför anses svenska och andra nordiska språk vara odugliga till att tala om Gud så laestadianska predikanter predikar alltid på finska men de tolkas till andra språk så alla hänger med. I himeln kommer dock alla att tala meänkieli, det är visst och sant. Fråga Bengt Pohjanen!

onsdag 13 januari 2016

Och del II

Laestadius predikar lagen för drinkare och tjuvar i lagens karga vinterlandskap, norra delen av triptyken i Jukkasjärvi kyrka.
Luther stod alltså gnosticismen nära i sin splittrade Gudsbild: gnosticismens onde skapargud, Demiurgen, är till förvillelse lik den lutherske Gud som kräver blodiga offer för att bevekas i all sin nyckfulla stränghet och Jesus Kristus var den ljusa okroppsliga Gud som inte skapat något av det som är till eftersom skapelsen bara är ond enligt gnostikerna. Luther är nog helt omedveten om detta, men inte desto mindre var hans gudsbild oerhört kluven. Inte god och farlig, utan "endast" god som Jesus eller "endast" farlig som Gud fader.

Lappmarkens "egen Luther", Lars Levi Laestadius var väldigt mycket lutheran. Han berättar i en av sina färgstarka predikningar om haren som jagas av både hunden och människan men till slut i sin trängda position mellan jakthunden och jägaren hoppar upp i jägarens famn. Gud representeras av jägaren, hunden föreställer Satan-de kosmiska makterna och haren är då en metafor för människan. Laestadius menade säkert att visa hur god Gud är som då troligen ger nåd åt haren som tar sin tillflykt till jägarens famn men metaforen haltar betänkligt för jägarens mål är ju primärt att döda den stackars haren som inte gjort annat ont än att födas som just hare vilket knappast kan anses vara ett fritt val eller syndfullt. Och Satan är ju knappast Guds jakthund, men i luthersk teologi stämmer Laestadius har-metafor perfekt.

När man har glömt bort det lilla ordet "och" blir ju Gud endast farlig och därför till förvillelse lik Satan, sådan herre sådan hund, heter det ju. I luthersk teologi är människosynen dessutom oerhört mörk. Vi är födda i synd och kan aldrig ta oss ur den, varje försök att omvända oss eller att följa Jesu uppmaning om att göra gott är inte bara meningslöst utan direkt kontraproduktivt eftersom vi då hemfaller åt katolsk "gärningslära" och hyckleri, så blir den andra synden värre än den första, enligt de stora strömningarna i reformationsteologin. Att ta itu med sin synd i bikt och bekännelse är egentligen lika fruktlöst och botgöring är omöjlig, ja närmast en synd i sig. Det är nämligen att tro att man "kan något" och Jakobs brev som menar att vi kan en hel del, borde strykas ur Bibeln, hävdade Luther. Tro utan gärningar är för Luther just den enda frälsande tron som existerar så när Jakob menar att tro utan gärningar är död har han bara tvärt fel, tyckte Luther.

Precis som den stackars haren aldrig kan bli varken hund eller jägare är människan fast i sin hopplösa position och kan endast lita på Guds nåd för hundens/Satans nåd är inte att räkna med. Guds kärlek blir så en grym hustrumisshandlares hjärntvättande "kärlek" där människan ständigt påminns om att hon är mer än värdelös; hon är direkt skadlig och motbjudande, men Guds nåd är så stor att han står ut med henne ändå. Av en sådan gudsbild och självbild blir ingen människa glad och hon blir knappast hel heller. För helhet krävs ett viktigt "och": människan är både en syndare frälst av nåd och en övermåttan underbar varelse som är kärlek värd.* När Gud skapat människan till man OCH kvinna tyckte hen att det var mycket gott, liksom hela skapelsen, man får anta att även hararna räknas dit. **

Suurunmaa gör Sions sånger/Siionin laulut, den laestadianska sångboken, rättvisa. Den här fina versionen av "O vad sällhet då ska bliva" är en sång som framkallar Tornedalstårarna hos Barock-Olga.


* Höga visan har i kristen tradition lästs som en kärleksförklaring av Jesus Kristus till församlingen och där står bl.a: "Allt hos dig är skönt, min älskade,
                              hos dig finns ingen brist."

**Gud sade: ”Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. De skall härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden.” Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem. Gud välsignade dem och sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden.”

Gud sade: ”Jag ger er alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med frö i sin frukt; detta skall ni ha att äta. Åt markens djur, åt himlens fåglar och åt dem som krälar på jorden, allt som har liv i sig, ger jag alla gröna örter att äta.” Och det blev så. Gud såg att allt som han hade gjort var mycket gott. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den sjätte dagen.

tisdag 12 januari 2016

Och

Jesus som Bror Hjort visar honom som både Christos Pantocrator och den lidande Människosonen i mittenbilden av triptyken som är altartavla i Jukkasjärvi kyrka.
Och är ett fantastisk litet ord. Det är en samordnande konjunktion som binder samman två satser som är likvärdiga men inte likadana. Ordet "och" är därför nödvändigt för att leva ett helt liv. Vi behöver inte endast vatten, eller endast bröd, vi behöver både och. Vi är inte endast själar, vi är kropp och själ.

Kristendomens viktigaste ord kan sägas vara just denna samordnande konjunktion "och". Det är inte konstigt att de företeelser som skadat kristen tro och människans gudsgemenskap mest är att byta ut "och" mot "eller" så det till slut blir en massa "endast" kvar av gudsbild och människosyn. Tydligast uttrycks detta "endast" i Luthers och Kalvins reformation, men vi ser det också i andra kyrkliga system , ett tydligt exempel är mariologin i de historiska kyrkorna där mamma Maria från att i evangelierna framstå som människa och benådad, kropp och själ,  förvandlats till endast benådad själ tills hon blivit så okroppslig att hon förvandlats till en slags viktlös gudinna som varken föddes som andra människor eller dog på vanligt vis och däremellan levde endast ett syndfritt okroppsligt liv utan normalt sexliv med sin man Josef som genomgått samma förvandling från hel människa till halv i traditionen.

 Magnus Malm tar upp detta viktiga ord "och" i sin bok Som om Gud inte finns, han tar upp denna fråga också i poddar och videoklipp utgivna av Hönö-konferensen som är mycket värda att lägga tid på. Förutom att Malm också är hästmänniska har hans teologi alltid varit en aha-upplevelse för mig ända sedan jag läste mina föräldrars Nytt Liv-tidningar och önskade mig min första egna tidskriftsprenumeration i 15-årspresent. Från första stund har han lyckats ordsätta det jag tänker och tror. Inte minst mina tankar om ordet "och". Jag har alltid haft svårt för "endast"-teologier, främst den teologi som gör Jesus till endast människa och därmed gör Gud till hans antagonist som om treenigheten inte finns.

Denna teologi är väl tydligast i islam och Jehovas Vittnen, men den käre Luther hade verkligen i grund och botten samma syn på Gud som endast farlig och Jesus Kristus som den ende barmhärtige. Reformationens favoritord "endast" tog bort Gud som Fader och son och Ande. Den fornkristna tanken om en gemenskap av tre likvärdiga manifestationer av JHWH=jag är, som säger "Låt oss göra människor" , treenigheten, delas upp i en gnostisk gudsbild där Jesus är snäll och Gud fader elak. *

Tydligast förklarar Anselms försoningslära,  den sk. "objektiva" eller "juridiska" försoningsläran, denna kluvna, antingen eller- gudsbild. Ordet "objektiv" i denna försoningstanke betyder samma sak som i grammatiken, Gud är objekt för försoningen. dvs. Jesus dör för Guds skull. Men när Paulus säger att Jesus friköpte oss med sin död på korset så var det Satan som fick lösensumman, inte Gud fader. Enligt Paulus är alltså Satan objekt och Gud subjekt, den som handlar, i försoningen. 

Paulus talar om slaveriet under synden , Satan och döden, när han talar om korset som friköpande.** Han levde i ett samhälle med slaveri och såg bilden av den onde slavägaren Satan som fick en friköpesumma av Gud genom det Gud gör på korset i Jesus (som är Gud*** inte bara en snäll människa), Paulus skriver aldrig att människan skulle friköpas från Gud, ändå tolkar juristerna Anselm och Luther, korsdöden just på detta vis som en konsekvens av deras kluvna gudsbilder.

Det Nya testamentet däremot talar om är den klassiska försoningsläran som de första kristna trodde på. Den går ut på att Gud och Jesus tillsammans besegrar ondskans makt med korsdöden genom att lura de onda makterna i fällan eftersom  de inte kan förstå hur någon frivilligt går i döden för någon annans skull. "Den som ger sitt liv för sina vänner" som Jesus själv uttrycker saken, är obegriplig för den som bara vill ha makt och överleva på andras bekostnad. CS Lewis beskriver denna klassiska försoningslära i Häxan och lejonet.  Där är lejonet Aslan mycket lik Gud Fader, Son och Ande och Aslan beskrivs som både god och farlig. Se där en hel gudsbild där det lilla ordet "och"  gör hela skillnaden.



* Human nature mirrors the duality found in the world: in part it was made by the false creator God and in part it consists of the light of the True God. (The Gnosis Archive)

** T.ex Gal. 4:3-7: 
Så länge vi var omyndiga var vi slavar under de kosmiska makterna. Men när tiden var inne sände Gud sin son, född av en kvinna och född att stå under lagen, för att han skulle friköpa dem som står under lagen och vi få söners rätt. Och eftersom ni är söner har Gud sänt sin sons ande in i vårt hjärta, och den ropar: ”Abba! Fader!” Alltså är du inte längre slav, utan son. Och är du son har Gud också gjort dig till arvtagare.
*** T.ex Fil.2:6-7
Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss.

söndag 10 januari 2016

Åsne-hyllning

Lars länkade till denna medeltida hyllning av åsnan:
Här en BBC-dokumentär med vildåsnor:

Alma om Alma

Julen är för mig den självklara tiden för läsning. I julklapp får jag oftast minst en bok. I år fick jag tre och alla tre är underbar lustläsning.  Bara en var en roman, men vilken roman! Knappast kommer någon roman att överträffa denna 2016. Och typiskt nog var det min svärmor som gav mig den. Hon har en häpnadsväckande förmåga att hitta rätt romaner till mig. En skön förmåga att strunta i snobbfaktor och mångårig bokcirkelerfarenhet ligger nog delvis bakom denna begåvning.

Alma Whittakers betydelsefulla upptäckter (The Signature of All Things) heter romanen Jag skriver sällan om de böcker jag läser, inte för att de är betydelselösa, men de kommer ibland upp i "Desperately Seeking Dorothea" om jag hinner med, där har jag min läslogg. Men med Alma är det annorlunda, det var som att läsa när jag var tio år då alla böcker blev livsavgörande. Alma Whittakers livshistoria var ett underbart läsäventyr skrivet i den stil som alla stora romaner är skrivna i, nämligen 1800-talsromanens. Den där romanen som mer  tar sin läsare på allvar än sig själv. Självupptagna modernistiska experiment kan också ha sitt värde men vill man verkligen ha ett läsäventyr där berättelsen är i centrum så är det den stora romanen som stilbildades på 1800-talet som gäller.

Jag har aldrig hört talas om författaren till denna ljuvliga historia, hon heter Elizabeth Gilbert och hade en delvis likadan barndom som Alma, full av böcker. Precis som min. Min familj var snarare fattig än förmögen, men ändå känner jag igen mig i Almas välbärgade barndom, vilket ju visar att välfärdssamhället fört med sig en revolution i barnens vardag. Hade jag varit född 1800 precis som Alma Whittaker hade min sociala ställning gjort att jag troligen aldrig kommit i närheten av andra böcker än Psalmboken och någon postilla, med lite tur kanske en Bibel och då knappast en illustrerad utgåva.

Men nu föddes jag under andra hälften av 1900-talet och fick gå i skolan och böcker flödade över i mitt hem. Många var billiga små PIXI-bilderböcker, men de gav mig viktiga läsupplevelser i all anspråkslöshet. Jag hade massor av ritpapper, ibland riktiga ritblock, ibland baksidan av dokument eller valsedlar för Kyrkans väl som min farfar var engagerad i och därtill kritor och pennor i överflöd.  I min skola fanns också byns bibliotek och jag hade ett eget exemplar av Ursings Fältflora med mig på långa utflykter med mina hundar. Jo, även de mindre bemedlade kan ge sina barn en stimulerande barndom tack vare den altruism som uttrycks i en generell välfärdsstat.

För Alma Whittaker var just denna altruism gåtan hon aldrig löste. Genom studier av mossornas fascinerande liv kom hon fram till en evolutionsteori men vägrade publicera den eftersom hon aldrig blev färdig med den. Hon kunde nämligen aldrig förklara "Prudence-problemet" dvs varför människor tar sig an hundar, vårdar sjuka trots risken att smittas, hjälper barn de inte är genetiskt släkt med, vågar livet för andra i krig och katastrofer och tar beslut som de förlorar på för att någon annan ska bli lycklig. I denna altruism ingår också välfärdssamhället. Alma Whittaker kunde, liksom Darwin och andra evolutionsbiologer, inte ge svar på den frågan. Hon kunde inte heller förklara konsten, litteraturen och religionen genom sina teorier kring transmutationer och den starkastes överlevnad.

Som jag ser det har ingen evolutionsbiolog gett någon tillfredsställande förklaring på det problemet ännu. Men jag är glad att företeelserna finns och jag inser också att allt inte kan förklaras med naturvetenskapliga metoder. En viktig orsak till att jag ser kristendomen som det mest intellektuellt hederliga alternativet för livshållning är just att den svarar på frågan Alma Whittaker inte kunde finna svaret på. Kristendomens svar är att kärleken är skapelsens yttersta drivkraft och om vi människor inte får uttrycka kärlek förvrids vi till en karikatyr till varelse. För oss är ingen plåga större än att leva utan kärlek och utan någon att visa den till. Det tror jag beror på att  vi är skapade till Guds avbild och Guds väsende är kärlek och gemenskap. Som det står i 1 Mosebok 1: "Låt oss göra människor till att vara oss lika." 

Jag håller alltså till 100% med om Elizabeth Gilberts åsikt som hon uttrycker i en intervju kring romanen om Alma Whittaker: 
Jag har gott om plats i mitt sinne och min själ för att vara både vetenskaplig och andlig. Jag förstår inte varför de två måste stå i motsats till varandra. Jag kan mycket väl leva i en rationell värld där fakta är fakta – samtidigt som jag är öppen för livets magi och mysterium. Jag tror att man måste omfamna båda sidorna – det rationella och kreativa, det verkliga och drömmarna – om man vill leva ett rikt och helt liv. Så jag har inga problem med att tro på Gud samtidigt som jag tror på vetenskap.


fredag 8 januari 2016

Tacksamma tankar: vildrenar, vildhästar och vargar.

Nya vetenskapliga rön visar att svenska tamrenar (Rangifer tarandus tarandus) troligen inte är släkt med skandinavisk vildren (Rangifer tarandus fennicus) utan nenetsernas tamrenar. Samer som bodde grannar med nenetserna under kallperioden 400 – 600 e.Kr. lärde sig att sköta tamrenar, mjölka, köra in dem och använda dem i vardagen av nenetserna.  De använde sig alltså av dessas renar i stället för att börja med det mödosamma arbetet att tämja vilda renar. Tamrenar har under lång tid selekterats för sin förmåga att leva med människor och låta sig tämjas. Att börja med att tämja vildrenar var helt enkelt en onödig omväg att gå när nenetserna redan "uppfunnit hjulet".

Husdjursarkeologer/ biologer brukar tala om att tamdjuren har vissa egenskaper som avlats fram för att göra djuren mer anpassade till människans behov och förmåga. Exempelvis är aggressiviteten betydligt lägre hos tamdjur än dess vilda släktingar. När århundraden av  vänliga renar valts ut för avel och förstärkt de människovänliga anlagen fanns ingen anledning att börja med att tämja vildrenar med sina anlag för aggressivitet, svårförutsägbara vandringsmönster, skygghet och större behov av mat när det fanns renkalvar till salu som redan var vana vid det betydligt mer kringskurna livet hos människan. För att slippa få in vildrensgener  och vildrensuppror i tamrensflockarna, samt för att slippa konkurrens om renbetet, satsade dessutom renskötarna på att aktivt utrota vildrenen i Sverige  och lyckades med detta 1868. I Norge och Finland finns det dock vildrenar kvar, därav fick de namnet Rangifer tarandus fennicus.
Tamrenar står ut med mycket som vildrenarna i Finland aldrig skulle tillåta. De vet att människan är jobbig, men också bra att ha ibland. "Människans kaka är liten men säker" kan en tamren säga, medan vilda renar stundom kan vältra sig i lättjefyllt överflöd men också svälta ihjäl när tiderna blir bistra mumsar tamrenarna hö i inhägnader som skyddar mot rovdjur.

På samma sätt var det länge sedan hästarna tämjdes, tamhästar skiljer sig därför mycket från vildhästar. Det vet man genom att en diminutiv grupp vildhästar (Equus ferus przewalskii) från Mongoliet överlevt i djurparker trots att även dessa utsatts för utrotning av samma skäl som vildrenarna utrotades av renskötarna: de stör tamhästhållningen och de ger kött och hudar . På Nordens ark finns en flock där man kan studera vildhästlivet.

Det intressanta är att dessa hästar, som är mycket vana vid människor, inte alls beter sig som tamhästar. De är mycket vänliga men kan bli för nyfikna och påträngande, då får man absolut inte göra som med tamhästar och knuffa dem ifrån sig för då får man en smäll av deras hårda små hovar.  På Nordens ark har skötarna med sig sopkvastar som de måttar med mot hästarnas ben om det skulle behöva motas bort en häst. Dessa djur är de för skötarna farligaste att pyssla med av alla djuren på Nordens ark. Knuffande  ses som aggression av vildhästarna medan vi helt automatiskt tycker att hästar ska flytta på sig som svar på en människas knuff.

Tänk att de låter oss rida på dem, ja, de tycker till och med att det är roligt, tamhästarna.
Tamhästar däremot skulle aldrig protestera våldsamt mot ett tryck från en människa. På sin höjd står tamhästen bara kvar om den inte lärt sig gå undan för tryck, men de slår absolut inte mot människan. Till slut förväntar vi oss att hästen ska flytta på bakdelen eller framdelen bara genom att vi pekar mot den kroppsdelen. Det skulle aldrig en vildhäst göra. Jag kan inte minnas den dag då Smilla inte kunde flytta på sig när jag knuffade på henne trots att hon var så liten när vi lärde känna varandra. Och det vore otänkbart att få en spark som svar på det bestämda buffandet nu när hon flyttar på sig bara av att en människa rör sig i hennes närhet. Man behöver ingen sopkvast i stallet annat än för städning. Beter sig en häst felaktigt, kan man bara ta två bestämda steg mot den så backar den undan och vet att inte upprepa det oönskade beteendet.
Men hästar är ändå väldigt lika sina vilda kusiner med 66 kromosomer. De äter mesta delen av dygnet och måste få vara med sina kompisar för att trivas. Här får Smilla äta "straight from Gyllir's mouth". Men Gyllir och Smilla gillar inte bara andra hästar, de trivs också med sina tvåbenta flockkamrater. De mongoliska vildhästarna har svårare för att förstå vad människor vill, de är så bråkiga och oberäkneliga, tycker de. Ena stunden kommer de med mat och bjuder in och andra stunden knuffar de bort en och mucker gräl.

Detta är bara ett av många exempel på hur tamhästar beter sig annorlunda än vildhästar. Tamhästen behöver alltså studeras i sin egenskap av tamhäst. Många tar vildhästars beteenden som grund för hur man ska bete sig med tamhästar, precis som Guru Huru i USA på hundar, César Milan, hävdar att studiet av vargar är perfekt för att umgås med tamhunden. Visst finns stora poänger med det och vargar är betydligt mer lika hundar än vildhästar är lika tamhästar, Przewalski häst har inte ens samma kromosomantal som tamhästen*, men det är ändå många generationer av tamhundar mellan vargflockarna i Karpaterna för 10000 år sedan och Elva och Kapten. Elva och Kapten är abnormt oskygga, lättledda och dagaktiva jämfört med vilken varg som helst. Och till skillnad från en varg vill de inte leka burdust med oss, bara med varandra, för människor vill de inte bestämma över om de slipper, de nöjer sig med att följa oss. En hund blir olycklig av att vara flockledare, en varg tar utan knot på sig den rollen om den vinner det förtroendet.
En varg skulle tycka att det var läskigt utöver läskigt att gå i koppel med en ung skridskoåkare. Kapten tycker det är höjden av lycka.


På samma sätt gillar tamhästar att slippa ledaransvar. Eva Schaeder, hon med kraftskapande ridkonst, brukar prata om att ta vara på alla tusentals år av tamhästavel och inte behandla hästar som om de vore aggressiva vildhästar som vi måste dominera med diverse brutala maktlekar. De vildhästar som man valt ut för avel var av den vänligaste sorten av en redan fredlig art av gräsätare. För en bräcklig människa är ju även en vänlig vildhäst farlig, speciellt i jämförelse med våra tamhästar som har sin håg till att följa en tvåbent vän med sig redan från födseln och bara skadar människor av misstag. Detta gör mig djupt tacksam; alla åren av hästtämjare, ryttare, kuskar och uppfödare som i generation efter generation uppfött de vackraste och vänligaste djuren som tänkas kan: tamhästarna.
Vackra Smilla, tänk att du vill vara min vän! Tack alla munkar/nunnor, bönder, beduiner och  boskapsherdar som tämjt och uppfött alla Smillas förfäder! Och tack Gud för alla vackra vänliga vänner som hästarna är.

* 66, tamhästen har 64.

fredag 1 januari 2016

Gott nytt borgerligt år

Advent är kyrkoårets första månad och en månad senare kommer det borgerliga nyåret. Det gillar jag mycket, för en kristen ska var lite före och lite skev, ett gruskorn i Mammons skor. Det ger ju oss även tillfälle att under en lång tid varje år reflektera över det solvarv som gått och det som kommer. Detta ger oss möjligheter att dra ut vår livslinje under en hel månad , som Tomas Sjödin kallar det:
– Nuet är överskattat, ”carpe diem” är överspelat, det finns inget kravlöst liv. Allt som betyder något i ens liv kostar något. Om man definierar krav utifrån kärlek så finns det en massa saker som hör till - som man måste. Det finns ingen kravlös kärlek, speciellt inte i förhållande till den man älskar.
– Jag tror man istället för att jaga nuet behöver dra ut sin livslinje lite mer – man har sin historia och en möjlig framtid. Man behöver fundera ”vad är viktigt?” När man är upptagen av nuet, då blir allt viktigt.
 Årsskiften hjälper oss med att dra ut den där livslinjen både bakåt och framåt och till detta tar jag återigen hjälp av Bartolomé Esteban Murillo, lekmannabroder inom Karmeliterorden och sin hemstad Sevillas konstakademis president, en av Barockbloggens konstfavoriter. Just denna dag, den 1:a januari, 1618 döptes han. 1667 målade han denna bild av den heliga familjen som tar skydd och vilar under flykten till Egypten. Jag tycker denna bild drar ut linjen som dominerat 2015 med flyktingströmmar över världen men gör något bättre av situationen som jag hoppas att det blir 2016. Den lilla familjen ser så trygg ut även om det syns att de är på flykt, Josefs ovårdade hår och den lilla packningen av det allra nödvändigaste signalerar flykt men just här syns att de är oändligt trygga. I Egypten får de skydd från Herodes mordplaner och de kan vila ut efter sin färd. Från Jesus utgår bildens ljus och två knubbiga barnänglar håller vakt vid familjens läger.

Det ser ju inte så betryggande ut med sådana skyddsänglar, men jag tänker att de låter visa sig så där små och beskedliga för att inte skrämma upp dem som de ska beskydda. Precis som Gud visar sig som ett spädbarn på flykt kan den som är tillräckligt mäktig kosta på sig att visa upp skyddslöshet "så Gud sin kärlek för all världen visar. O, kom låt oss tillbedja, vår Herre Krist!"
Descanso en la huida a Egipto, finns nu att se i Eremitaget i Sankt Petersburg

En nyårsbön för att dra ut livslinjen från det lilla barnet som är Gud och var en flykting för mer än 2000 år sedan till kommande år finns här.