29 februari

Bartholomaios I*** vackra emblem.

Vem har inte någon gång fascinerats av dem som fötts denna dag? Som barn tyckte jag synd om dem, tänk de var bara ett år när jag var fyra. Nu när jag uppnått stabil medelålder hör jag jämnåriga tycka att det vore kul att vara född 29 februari  för att framstå som betydligt yngre än sina jämnåriga. En av dessa olyckliga/lyckliga med födelsedag vart fjärde år är en av världens mest inflytelserika människor: Bartolomaios, patriark av Konstantinopel. Född 1940 borde han i år fira 80-årsdag men han är alltså född den 29 februari och fyller alltså blygsamma 20 år. Han måste väl vara världens yngsta kyrkoledare.

Trots denna ungdom har han alltså levt igenom en av Europas mest föränderliga tidsperioder. Hans släkt tillhör de greker som levde runtom i det östra Medelhavsområdet fram till 1922 då Grekland förlorade Turkisk Grekiska kriget 1919-1922. 1914 började Turkiet folkmordet , Seyfos,på kristna minoriteter i det Osmanska riket som också drabbade Assyrier och Armenier. Greker som bott i området sedan antiken mördades eller flydde för sina liv. Grekland gick 1919 i krig mot Turkiet för att erövra grekiska områden och skydda befolkningen men  Grekland förlorade och då blev även Bartholomaios födesleö Imbros turkisk.*Numera bor endast 250 greker kvar på ön vilken bebos av 8875 invånare totalt

Mellanöstern som såg kristendomen födas för att bli världens största och mest spridda religion har under Bartholomais 80-åriga liv sett de kristna nästintill utrotas från sin födelseplats. Denna utrotning av kristna i området har pågått väldigt länge. Under lång tid försökte det osmanska muslimska riket inta Östroms kristna rike. De lyckades inta Konstantinopel 1453. Det var snart 1600 år sedan. Kejsaren fick fly men patriarken av Konstantinopel fanns kvar. Konstantinopel blev 1926 Istanbul, efter folkmordet på de kristna ville man också utplåna kulturminnet av de kristna.

När Mehmet II intog Konstantinopel 1453 gjorde han om den stora kyrkan Hagia Sofia till moské men tillät däremot ingen att rasera denna byggnad och han fördrev inga mängder av kristna från sitt rike. Det normala var ju sedan urminnes tider multikulturella riken. Mehmet II och följande muslimska härskare utsåg Konstantinopels patriark när det blev aktuellt. Turkiet tolererade således sin kristna minoritet fram till Ungturkarnas folkmord 1914-1918. Nationalismens ondskefulla århundrade hade inletts. 

Nu fanns plats bara för ett folk inom varje nations gränser och de folk som inte hörde till den sk. nationen skulle utplånas. Hitler tog intryck av Turkiets folkmord när han inledde Förintelsen. Liksom Hitler var Ungturkarna inte speciellt religiösa, de var sekulära nationalister inte islamister. Men deras folkmord blev ju per automatik förföljelse av de kristna liksom de icke-religiösa nazisterna ändå gav sig på en religion när de i nationalistisk nit försökte utrota alla judar i Europa.

För den som dör spelar det nog mindre roll vilket motivet till mordet är: nationalism eller religiös fanatism, men idag är hotet mot de kristna främst islamistiskt. När Mehmet II kontrollerade kyrkan med Dhimmi-skatter och genom att lägga sig i valet av patriark gör dagens islamister allt för att döda, fördriva och förslava de små kristna minoritetsgrupper som lever kvar i Mellanöstern. Kyrkan har alltså under 1900-talet återgått till den utsatta minoritetsposition där den en gång började.

 Ändå  finns fortfarande en patriark av Konstantinopel, som nu utses av de kristna** och ingen muslimsk härskare. Och han är alive and kickin'. Grattis på 20-årsdagen patriark Bartholomaios, ja må du leva uti hundrade år!

En hymn av Kassia passar väl bra till att fira Barholomaios I 20:e födelsedag med. VocaMe sjunger den äldsta kända kvinnliga kompositörens verk. Kassia var nunna i Konstantinopel på 800-talet.





* För att tillåtas bli patriark i Kontantinopel av den turkiska regeringen, måste han vara född på turkiskt territorium. Så detta är ingen oviktig randanmärkning.
**Turkiet tillåter en synod att välja sin patriark utifrån den begränsade grupp kvarvarande greker som bor i Turkiet.
*** För att presentera Bartholomaios I citerar jag för enkelhetesn skull Wikipedia:
Bartholomew's tenure has been characterized by intra-Orthodox cooperation, intra-Christian and inter-religious dialogue, and formal visits to Roman Catholic, Old Catholic, Orthodox and Muslim leaders seldom previously visited by an Ecumenical Patriarch. He has exchanged numerous invitations with church and state dignitaries. His efforts to promote religious freedom and human rights, his initiatives to advance religious tolerance among the world's religions, as well as his efforts to promote ecology and the protection of the environment, have been widely noted, and these endeavors have earned him the title "The Green Patriarch".^[20][21] Among his many international positions, he currently sits on the Board of World Religious Leaders for the Elijah Interfaith Institute.^[22]

28 februari 1854

Denna dag bildades det republikanska partiet i USA av antislaveriaktivister. Partiet röner snabbt stora framgångar och redan 1861 installeras den första republikanske presidenten, Abraham Lincoln vars anhängare litade på att han skulle förbjuda slaveriet. Det gjorde han också. Men Sydstaterna bröt sig lös från Unionen och vägrade gå med på detta. I stället startade inbördeskriget som fram till denna dag är det enda krig som USA utkämpat på USAnskt fastland. (om man bortser från räder och plundringar av urbefolkningarnas territorier, vilket USAnsk historieskrivning gör.) Abraham Lincoln mördades för detta beslut men slaveriet återinfördes aldrig.

Kristendomen och antislaveriet gick hand i hand både i Amerika och Europa. Välkänd är den stora missionsstationen i Sao Miguel (1585-1768) i Brasilien som nu blivit världsarv där Jesuiterna förde en icke-våldskamp mot slaveriet som blev till en av filmhistoriens vackraste och mest upprörande filmer "The Mission"-SE DEN! De händelser som filmen bygger på ledde till att Jesuiterna slängdes ut ur området eftersom de störde slavhandeln men i längden vann Guarani-indianerna och Jesuiterna. Påven Fransiscus är dessutom Jesuit från Latinamerika.

I Europa är väl William Wilberforce(1959-1833) kamp mot slaveriet i det engelska parlamentet mest känd. Han blev evangelisk kristen vid 26 års ålder och hela hans liv förändrades. Inte bara på det privata planet blev förändringen stor utan också på det politiska planet, han var redan parlamentsledamot. Nu blev hans främsta politiska mål reformer och han sökte sig till andra med samma mål. Slaveriet blev en av hans stora hjärtefrågor genom att han mötte abolitionister bland sina trosfränder. 1833 blev hela brittiska imperiet slaverifritt, tre dagar senare dog han.

Även den rörelse som födde det Republikanska partiet började i kyrkliga väckelsekretsar. Mycket viktig för kampen mot slaveriet blev den väckelsekristna Harriet Beecher-Stowes bok Uncle Tom's Cabin (Onkel Toms stuga) som öppnade ögonen för slaveriets grymheter på den vanlige amerikanen långt från söderns bomullsfält och tobaksplantager. 

När man dyker ner i kyrkohistorien blir man inte alltid glad. Inte sällan får man bevis på hur kyrkan gjort allt för att korrumpera och fördärva arvet från de allra första kristna. Men i antislaverirörelsens många namnkunniga och okända finner jag en tröst. Det är möjligt att följa Kristus. Det är möjligt att bygga Guds rike på vår jord.

Att just republikanska partiet totalt tappat det till demokraterna i USA är inte bara sorgligt, det visar också att även goda initiativ smittar. Numera är Demokraterna det mest progressiva partiet när det gäller mänskliga rättigheter. Men det visar också på vikten av vaksamhet på sig själv. Det parti som en gång fick Abraham Lincoln till Vita Huset har nu förfallit till att där inhysa Donald Trump, son till en Ku Klux Klan-ledare. Alltså ger dagens datum anledning till både hopp och självrannsakan. Just det som fastan innerst handlar om. 

John Newton (1725-1807) var en gång slavhandlare och blev frälst och omvänd. Han kämpade mot slaveriet fram till sin död som kom strax innan slavhandel förbjöds i England. Hans bestående arv till mänskligheten är den här sången. Här sjungs den av slavättlingar i Harlem Gospel Choir. Slavhandlare och slavar, befriade av samma nåd. Tillsammans bygger de Guds rike på vår jord.

27 februari 380

Konstantins misslyckande

Vi uttrycker oss ofta förenklat som om kejsar Konstantin införde kristendomen som statsreligion  i det romerska riket 313 AD men egentligen var det något som växte fram så småningom med många steg och beslut. Ett viktigt beslut, som jag välsignar, är mötet i Nicea där trosbekännelsen fastslog vem Jesus är ; sann Gud och sann människa, född och icke skapad. Efter detta möte där arianerna förlorade lärostriden började en kamp inom kyrkan . I stället för fortsätta samtal började man förfölja varandra. Konstantin själv blev osäker om han satsat på rätt häst. Arianerna var populära inom militären och i östra delen av riket.

Dessutom blev mötet inte det lyckade ekumeniska projekt som Konstantin hoppats på. För honom var mötet i Nicea ett försök att standardisera kristendomen för att uppnå politisk stabilitet och säkra sin makt medan de kristna ledarna såg det som ett teologiskt diskussionsforum. Tanken var att komma fram till ett koncensusbeslut -"Vi och den Heliga Ande har beslutat" -men kristendomens varianter bestod och ledde till ännu fler strider fast nu förstärkt med politisk våldsmakt bakom de stridande.

Frifräsiga falanger från Iberiska halvön och Konservativa kulturkramare från Orienten

 Vid Konstantins död 337 var det fortfarande inte tydligt avgjort om Arianerna eller Niceanerna skulle bli "standardkyrkan" och det var långt ifrån avgjort att romarriket skulle vara enbart kristet. Religionsstriderna och de olika politiska besluten angående kristendomen fortsatte bölja fram och tillbaka mellan frifräsiga falanger och konservativa kulturkramare. 

Längst i konservatism gick Konstantins efterträdare Julianus Avfällingen som försökte återinföra hellenismen och övertrumfa kristna högtider med en blandning av nyintroducerad soldyrkan och insomnande sedvänjor kring de hellenistiska och romerska riterna. Han stöttade också judendomen och alla möjliga varianter av kristen tro för att försvaga kyrkans makt genom det klassiska tricket att söndra och härska. Det blev en sista period av religionsfrihet i romersk riket för kort efter Julianus död tillträdde den frifräsige spanskfödde kejsaren Theodosius I, en hängiven Nicean som också var släkt med dåvarande påven i Rom Damasus I.

Det var Damasus I, född i nuvarande Portugal, som initierade ett stort kliv mot att romarriket skulle bli en kristen statsbildning  just detta datum för 1640 år sedan . Då undertecknade Theodosius I, och medkejsarna Gratianus samt Valentianus II ediktet i Thessaloniki som deklarerade att niceansk kristendom var den religion som alla romare borde konvertera till. Samtidigt som man påbjöd kristen tro enligt den niceanska trosbekännelsen fastslog man att arianism och andra former av kristen tro var villoläror som inte accepterades. Detta blev alltså också ett stort steg bort från religionsfrihet. Men statskyrka i stil med reformationskyrkor som vår egen Svenska kyrka med kungen som kyrkans överhuvud var det aldrig fråga om. 

Väckelsen

Men detta politiska steg kom sig inte bara av politik utan det var också en en väckelsetid i kyrkan. Och väckelsepredikanten nummer ett var Ambrosius, biskop av Milano, som inspirerade både påven Damasus I och Theodosius medkejsare i Västrom, Gratianus. Ambrosius predikningar var också viktiga för Augustinus omvändelse till sin mor Monicas kristna tro. Och liksom Arius skrev Ambrosius kristna sånger till populära melodier varav Sv Ps 112 "Världens Frälsare kom här".

Förutom denna väckelsevåg kring Ambrosius fick kristendomen av niceanskt snitt nu också ett stabilt stöd från kejsarens våldsmonopol. Kejsar Gratianus och Damasus I genomförde en slags reformation av Roms religiösa liv inspirerade av Ambrosius. Kejsar Gratianus vägrade kalla sig Pontifex Maximus, den störste brobyggaren, eftersom det var en hednisk titel som inte anstod en kristen. Han såg även till att staten slutade bidra till Vestalernas uppehälle, flyttade det hedniska Segeraltaret från senaten och bidrog starkt till att hedniska kulter började försvinna samtidigt som han gjorde sig till ovän med hedningarna i senaten.

Damasius I många verk

Damasus körde med åtskillig blodsspillan iväg sin arianske motpåve från Rom (som etablerade sig i Milano men övervakad av Ambrosius) och deklarerade att kristendomens rätta uttolkning var den Niceanska. Damasus var också drivande bakom Vulgatas , den latinska bibelöversättningen, tillkomst och spridning. Han lyckades dessutom återförena kyrkans öst- och västliga inriktning, den niceanska delen då förstås. Och så fick han sin frände, Theodosius att sammankalla till mötet som skrev Ediktet i Thessaloniki. I öst var arianerna ännu starka men besegrades med hjälp av Ediktet som formulerade att den katolska (allmänna) och ortodoxa (renläriga) kyrkan höll sig till den Niceanska trosbekännelsen.

Därför vågar jag påstå att det var detta edikt som var den slutgiltiga spiken i kistan  för kyrkan som pacifistisk underdog i romerska riket och början på många långa blodiga sekler av att vara kyrka med maktanspråk och militärmakt. Men inget är så enkelt som att detta edikt bara var till skada. Den ambrosianska väckelsen  gav kyrkan ovärderliga skatter som den allegoriska tolkningsnyckeln till Gamla Testamentets svåra berättelser vilken i sin tur gav oss Augustinus med sina briljanta formuleringar kring tron och existensen. Vulgatas tillkomst måste ju varje bibelälskare välkomna och jag håller också helt och hållet med om den niceanska trosbekännelsen, det var bara tråkigt att man inte vågade lita till sanningens inneboende sprängkraft utan att behöva ta till våldsmakt för att vinna den teologiska debatten.

För den stora styrkan i treenighetsläran är att den är antihierarkisk och bör levas och läras ut i den andan. 

 Källor: Kristen tro Alistair McGrath (2007), Påvarna Göran Hägg (2006),  Wikipedia: "27 februari" och saker jag minns, men inte varifrån exakt de kom. Man kan misstänka vetenskapsradion Historia, på mycket goda grunder=).

Askonsdag

Psaltaren 86: 1, 14-17 

Hör mig, Herre, och svara mig, […]

Gud, de övermodiga angriper mig,

en skara våldsmän står efter mitt liv.

De räknar inte med dig.

Men du, Herre, är en barmhärtig och nådig Gud,

sen till vrede och rik på kärlek och trofasthet.

Vänd dig till mig, var barmhärtig.

Ge din tjänare kraft,

rädda din tjänarinnas son.

Ge mig ett tecken på din godhet,

och låt mina ovänner se det och blygas.

Du, Herre, hjälper och tröstar mig.

Fettisdag

Psaltaren 86: 11-13

Visa mig, Herre, din väg,

så att jag kan vandra i din sanning.

Lär mig att helhjärtat vörda ditt namn.

Jag vill tacka dig, Herre, min Gud,

av allt mitt hjärta

och alltid ära ditt namn,

ty din godhet mot mig är stor,

du räddar mig ur dödsrikets djup.

Vi vandrar vidare med Jesus mot Jerusalem med glädje, bön och tacksamhet som karta. Idag och här firar vi fettisdag med en skidtur och semlor. Med skidor mot Jerusalem låter som en tokig idé i sann karnevalstradition. Semlor likaså. Och det är ju förstås precis vad det är. Semlor och skidutflykt tillhör fastlagens uppsluppna infall i sin mest älskvärda form. 

Jag tänker på hur olika Gud och fienden,Världen, är varandra. Världens eviga gravallvar som gör det lustigaste skämt till en elakhet och den gladaste min till en grotesk mask, tål inte tanter som åker skidor till minne av Jesu sista vandring till Jerusalem. Världen vill inte bjuda på semlor utan dåligt samvete. Okej, ät semlor men spy genast upp dem i självförakt och kroppshat. Och åker du skidor ska det vara på tid och för att bli i fysisk toppform inför badsäsongen inte som ett uttryck för glädje och avkoppling. I Världen ska man anstränga sig till det yttersta för att sedan aldrig få känna sig varken nöjd eller glad eftersom allt är en tävling där bara vinnaren har rätt att vara glad, en mycket kort stund.

Gud är tvärtom och bjuder i stället upp till dans inför fastan. Kyrkoårets fastlag är en dans på gravens rand, javisst. Men det är en dans i glädje bara för glädjens egen skull "ty din godhet mot mig är stor, du räddar mig ur dödsrikets djup." Visst kan man sälja semlor och skidor. Men något säger mig att ingen säjer eller köper en tant som åker skidor till Jerusalem med en semla som färdkost och glädje, bön och tacksamhet som karta.

Soweto Gospel Choir sjunger Umbombela: "It speaks of cross-border trains taking people into exile, and it recognises the pain of lovers and families left behind." Fettisdagens dans på gravens rand mellan karnevalsyra och djupaste allvar illustreras väl av denna dansanta sorgesång. Ta dig tid att följa hela den lilla filmberättelse som presenteras i klippet!

Blåmåndag

Psaltaren 86: 8-10

Herre, bland gudarna är ingen som du,

inga gärningar är som dina.

Alla de folk du har skapat

skall komma och tillbe inför dig, Herre,

och de skall ära ditt namn.

Ty du är stor, du gör under,

du ensam är Gud.

Visst känns de här raderna som en refräng i psalmen. Även i blues kan det ju komma in ett stråk av glädje mitt i det midnattsblå och då som refräng: " I'm so glad I'm living, I cried I'm so glad you're mine." Tänkte Paulus, den beläste rabbinen, på Psaltaren när han lärde oss detta?

Var alltid glada, be ständigt och tacka hela tiden Gud.

Paulus liv lämpade sig verkligen för blues. Vi med facit i hand vet att han blev en av världens viktigaste människor som fick enormt genomslag för sin verksamhet. Men om det visste inte Paulus mycket när han torterades, fängslades och till slut avrättades för att ha predikat evangeliet om Kristus för många av de folk som Gud skapat. När han skrev detta till församlingen i Thessaloniki var han redan väl förtrogen med att det inte var ett liv på en räkmacka att predika om Jesus som korsfäst.

Jag tänker att detta som Paulus påminner om så ofta är en slags refräng det också. Till detta ska vi alltid återvända i det kristna livet:  glädje, bön och tacksamhet. På väg till våra Jerusalem får vi visst vara rädda men för att inte tappa orienteringen måste vi sjunga samma refräng om glädje, bön och tacksamhet om och om igen. Glädjen som orienteringspunkt, bönen som kompass och tacksamheten som vägval är den karta Paulus ger oss att lära oss utantill på färden genom livet.

Kärlekens väg

Psaltaren 86: 1-7

En bön av David

Hör mig, Herre, och svara mig,

jag är hjälplös och fattig.

Beskydda mig, jag är trogen,

rädda din tjänare, som förtröstar på dig.

Du är min Gud, förbarma dig, Herre,

jag ropar till dig hela dagen.

Låt din tjänare glädjas,

Herre, jag sätter mitt hopp till dig.

Ja, Herre, du är god, du förlåter,

rik på kärlek till alla som åkallar dig.

Herre, lyssna till min bön,

hör mig när jag ber.

I nödens stund ropar jag till dig,

och du svarar mig.

David sjunger som vanligt blues. Man kan fråga sig hur Sauls depressioner kunde drivas på flykten av Davids vemodiga och/eller ilskna sorgesånger. Spontant tänker jag att det skulle vara bättre med lite Jokkmokks Jokke-eller Tore Skogman-låtar*, om någon behöver dras upp ur depressionens svarta djup.

På väg till Jerusalem vet Jesus vart han är på väg. Men hans lärjungar vet inte. Sjunger de muntra marschsånger i stil med "Vårt stridsrop heter Tjosan" eller psaltarpsalmer, som nästan alla är blues? Är det Jesus som tar upp en psalm blir det kanske denna psalm 86 "Rädda din tjänare, som förtröstar på dig", en blues av David. Det lärjungarna som var med fann viktigt att minnas och berätta vidare var dock inga sånger utan detta:

De var nu på väg upp mot Je­ru­sa­lem, och Je­sus gick först. De var fyll­da av bävan, och de and­ra som följ­de med var rädda. Då sam­la­de han de tolv och ta­la­de om för dem vad som skul­le hända med ho­nom: ”Vi går nu upp till Je­ru­sa­lem. Människo­so­nen skall utlämnas åt överste­präster­na och de skriftlärda, och de skall döma ho­nom till döden och utlämna ho­nom åt hed­ning­ar­na, som skall göra narr av ho­nom och spot­ta på ho­nom, pryg­la ho­nom och döda ho­nom, och ef­ter tre da­gar skall han upp­stå."

Vilket vägsällskap hade jag varit? Hade jag tyckt att Jesus var för grubblande och dyster och Tomas som tycker vi ska gå och DÖ med Jesus i Jerusalem,vilken olyckskorp. Hade jag satt igång med en munter visa när Jesus talat färdigt?

Jag är rädd att det kunde ha blivit något  Gulligullan-liknande för att få sällskapet på gott humör. Det är lätt att glömma att  muntra karnevalsvisor inte låter glada utan hånfulla för en drunknande. Självhjälpsböcker och hurtfriska hälsoråd skadar en deprimerad mer än dystra profetior. Det är en visdom från David att ta vara på att gråta med dem som gråter.

Leonard Cohen var en sentida ättling till David och Jesus. Han sista skiva och denna sång kunde nog lämpa sig för denna lärjungarnas och Jesu sista vandring till Jerusalem: "I'm ready my Lord."

* jag föraktar inte Jokkmokks Jokke , tvärtom, min farmorsmor tyckte mycket om honom och jag ser hans musik som en genuin kulturskatt att hedra och minnas. Han är dock ett gott exempel på konsekvent genomförd musikalisk munter optimism.

Bygga altaren åt Herren- lite om berg

1 Mos 12: 5-9 När de kom fram till Kanaan fortsatte de in i landet, ända till den heliga platsen vid Shekem, till Orakelterebinten. På den tiden bodde kanaaneerna i landet. Herren uppenbarade sig för Abram och sade: ”Åt dina ättlingar skall jag ge detta land.” Abram byggde där ett altare åt Herren, som hade uppenbarat sig för honom. Därifrån fortsatte han till bergen öster om Betel och slog läger så att han hade Betel i väster och Aj i öster. Där byggde han ett altare åt Herren och åkallade honom. Sedan flyttade Abram längre och längre ner mot Negev.

När jag skulle fylla femton år önskade jag mig en prenumeration på Nytt Liv som sedan blev Trots Allt och sedan kom Pilgrim som blev min följeslagare och kommer så att förbli så länge den ges ut. I Nytt Liv, då för länge sedan, läste jag om vad dessa verser betydde: att Abram byggde altaren åt Herren mitt i kultplatserna för andra religioner.

Då och då känner jag hur något slår an på ett särskilt sätt i mig. Detta var en sådan gång. Sedan dess har jag strävat efter att bygga altaren vid världens alla orakelterebinter. Jag har nu stött på ett sådant altare. En okänd människa har byggt ett altare åt Herren på oväntad plats. Och vilken glädje och välsignelse denna okända "Abram" skänker mig varje söndagkväll när mitt Yogapass på TC avslutas och är som tyngst innan det är dags för Död mans position.

Det tog ett tag innan jag hörde orden ordentligt pga att passet är så tungt och komplext just då. Men redan första gången tyckte jag mig höra min kärastes namn. Jag lyssnade mer uppmärksamt nästa gång och blev mer säker på min sak. Till slut hade jag lyckats pussla ihop många textrader och lärde mig fraser utantill för att leta upp sången på nätet. Det är verkligen en sång att vila i. En tillbedjan att landa i. En lovsång att sjunga när kroppen är fullständigt närvarande.

Sången visade sig heta "Mountain" och är den första Hillsonglovsång jag hört (som jag vet är en Hillsonglåt). Ja jag vet. Det låter som om jag bor under en mossig sten. Inte riktigt, men nära.  Jag bor i skogen, omgiven av gamla böcker och alla årgångar av Pilgrim. Jag sjunger mycket men populärmusik är inte min starka sida. Så bra tänker jag, att jag fick höra Hillsong på detta välsignade sätt på en plats där jag inte väntat det.

Till historien hör att min pappas bästis var kyrkoherde och konstnär. Liksom pappa var han djupt förbunden med fjällen. Han menade att alla behövde ett Sinai berg för sin andliga hälsas skull, hans heter Kaisepakte, hans och pappas vänskapsberg heter Haukivárri och sedan jag var liten har jag ett eget litet berg, Puimunen. Aron och jag har också ett berg i Pite älvdal. Pappas vän kyrkoherden är nu död men Kaisepakte står kvar. Pappa är också död men Haukivárri finns kvar. När jag inte lever längre kan Aron ändå klättra i vårt berg. Bergen finns oavsett oss men vi får alltid återvända till dem. Och i årets andaktsbok Inte långt borta från någon enda av oss påminner Liselotte J Andersson om bergen 19 februari:

Guds rättfärdighet är som väldiga berg, säger skriften,  och Gud lovar att om än bergen viker bort ska Guds nåd inte vara lika lättflyktig. Den omgivning vi växt upp med är ofta med och formar vår gudsbild. Så vad berättar bergen om Gud? De är ju hårda och ointagliga, berg behöver besegras. Samtidigt har diktaren rätt som skriver: "Det vackraste i bergen är en ömhet, så outsäglig att den blott kan anas."

"Mountain" blev alltså för mig en trippel kärlekssång: dels där och då en hälsning från en okänd "Abram", liksom en uppmuntran inför mina egna altarbyggen och, mest av allt, bevis på Guds omsorg som aldrig sviker. Alla som bygger altaren vid Orakelterebinter får alltså en uppmuntran. Dessa bloss av tillbedjan på oväntade platser leder obevekligt hem. För oss trötta själar betyder det ...allt.

Sexagesima

Jeremia 23: 23-29

Är jag bara Gud på nära håll,

säger Herren,

och inte Gud långt borta?

Kan någon gömma sig så väl

att inte jag ser honom?

säger Herren.

Uppfyller inte jag både himmel och jord?

säger Herren.

Jag har hört vad profeterna säger, de som profeterar lögn i mitt namn: ”Jag har haft en dröm, en dröm, en dröm!” Är det jag som verkar i de profeter som profeterar lögn och predikar sina egna bedrägliga påfund? Med de drömmar de berättar för varandra tänker de få mitt folk att glömma mitt namn, så som deras fäder glömde mitt namn för Baal. Den profet som har haft en dröm, han berättar en dröm, men den som har fått ta emot mitt ord, han förkunnar verkligen mitt ord. Det är skillnad på halm och säd, säger Herren.

Är inte mitt ord som en eld, säger Herren, en slägga som krossar klippan?

Idag är det reformationssöndagen som också kallas sexagesima som talar om att det är mindre än 60 dagar kvar till påsk.  Förfastan är en barmhärtig tid som förstår att längtan och väntan kan kännas lång. Först får vi glädja oss åt att det är mindre än sjuttio dagar till påsk och veckan därpå mindre än 60 dagar. "Håll ut" säger sexagesima, " mindre än sextio dagar kvar." Sexagesima är en Spiritual som säger "All My Troubles Soon Be Over". Jag behöver denna påminnelse , ofta.


Det levande ordet är temat för denna söndag och vad passar då inte bättre än denna underbara sång om "Tanterna" som bereder sig på att ta över. Det är en humoristisk sång men med lika djupt allvar bakom som Jeremia-citatet. I min kunniga följeslagare Det står skrivet av Gunnel André förklaras Jeremia-citatet, liksom alla GT-texter under kyrkoåret. André avslutar: "Med andra ord gäller det i den utomordentligt farliga politiska situation som Jeremia och hans samtid befinner sig i att inte gripa efter ett halmstrå utan se till att man i tro på JHWH har råg i ryggen."

 Jag tror ju inte bara det är en tröstande metafor med tanterna som knäpper sina bibelfodral utan en verklighet. De som har Guds råg i ryggen och inte griper efter spröda halmstrån i en tuff tid har allt att vinna. Vi tanter kommer en dag att ta över. I längden är det tanter av alla kön och alla åldrar som med sina böner och biblar tar över hur mörkt det än ser ut nu. "Håll ut!" säger tanterna. Håll ut säger Sexagesima.

Åtminstone behöver jag själv denna uppmuntran idag. Hoppas att någon annan finner samma tröst hos Jeremia och Tanterna.

Reklamanalys

Just nu jobbar mina Svenska 3 elever med reklamanalys.

Intressant då att en reklamfilm just nu blir en NYHET.

Allmänt kända fakta om hur skandinaver tagit till sig goda idéer från andra kulturer och gjort dem till sina egna blev en storm bland de små veka offerkoftor som i sin spröda överkänslighet inte orkade se videon till slut innan de kontaktade storebror Ryssland som genast startade en kampanj mot filmen.

En kortanalys av filmen i den stil mina elever ska göra låter så här:

En reklamfilm klart inspirerad av Volvos reklamkampanj utifrån "En vintersaga" ofta kallad "Zlatan-reklamen", där Sverige framställs som ett exotiskt land med många internationella kopplingar i klart positiv dager. Den börjar  , liksom Volvos filmer, med en uppräkning av olika kända fakta om numera skandinaviska företeelser utan att vi ser en skymt av SAS. När Volvos filmer klipper in scener från Sveriges alla landskap gör SAS-filmen samma sak med företeelser från Sverige, Norge och Danmark. I all "ödmjukhet" plockar filmen fram vikingatiden i slutet och först därefter får vi reda på att detta är reklam för att flyga med SAS.

 Patos flödar i slutet av filmen så en tornedalstant får patriotiska tårar i ögonvrån. Varifrån kom de? Jag är ju allt utom nationalist? Reklammakarna vet hur man låter patos flöda med hjälp av musik och bilder av älskande människors möten. Bilderna alluderar, liksom i Volvos fall, till frihet och trygghet, öppenhet och lokalfärg. Exotismerna flödar. Både de skandinaviska kallbadande pappalediga vikingarna och de länder som presenteras med idéerna vi tagit till oss presenteras i exotistisk polityr och allusioner till kända filmer och personer. Vinterskräckisen "Shining", blonda flätor och blåsiga fjordar smeker alla fördomar om Norden behagligt medhårs.

Ethos och logos bygger upp det långa mittpartiet med de fakta som visar hur smarta skandinavier alltid varit genom att plocka "hem" det bästa och göra något eget av det. Men inget av detta logos handlar om flygsäkerhet eller utsläppsmängder  all fakta syftar till att skapa ethos för SAS genom att understryka att SAS är ett skandinaviskt bolag.

I slutet får vi se vad filmen vill sälja in; flygresor med SAS. Då kommer det mest storvulna ljud- och bildspråket in. Den som inte blir stolt av att vara skandinav av denna film har antingen dålig syn, svag hörsel eller ett hjärta av bohusgranit. Hela AIDA är genomtänkt genomfört från första till sista rutan:

Attention och Interest väcks båda samtidigt genom en fråga och bilder av blonda kvinnor av två olika generationer. Större delen filmen bygger på att skapa intresse och få ett svar på frågan.

Filmens peripeti kommer 1: 37 med en designmöbel där filmen får en replipunkt för att understryka budskapet om det goda resultatet av den gamla vikingatraditonen att resa ut i världen och ta med sig goda idéer och sedan göra något eget av dem. "It's a unique Scandinavian thing." Säger voice over-rösten som följt oss genom filmen med sin "Scandinavian English accent" vid 1:43. Därefter kommer ytterligare en uppräkning av företeelser som ska skapa "Desire" vid 1:48 får vi en kort glimt av ett LEGO-flygplan med SAS-design och kort därefter säger "voice-overn" "piece by piece lite friställt så man kan tro att det först handlar om PEACE=fred. Från detta klipp blir det tydligare att man vill få oss att "desire" resor: med trygga SAS.

"Who found the best of our home to bring home" är ett av många citat som använder det värdeladdade ordet "home" för att skapa det patos som väter ögonvrår på lättrörda patrioter och icke-dito. Slutet får även den mest hårdhudade flygskammare att tänka att det är tur vi har ett flygbolag i Skandinavien. Vikingarnas djärvhet parad med Nordens trygga kvalitet accentueras i slutorden  i SAS-logons färger och typsnitt: WE ARE TRAVELERS.

Den nationalistiska offerkofta som snorar ner sin tröjärm pga denna film kan nog bäst kallas "snowflake" (amerikanskt uttryck), en politiskt överkänslig dumskalle. Snöflingor är för övrigt något som södra Skandinavien knappt sett till denna vinter bland annat pga flygtrafikens utsläpp av växthusgaser.

Jag vet, det är att sparka på en som ligger att påpeka dumheten hos dem som kampanjar mot denna reklamfilm pga att de ser den som "anti-nordisk" eller "oikofobisk"*. Men jag kan inte låta bli och liksom när jag tidigare hånat nazister et.al. dumhet lovar jag att göra bot och bättring så fort jag postat detta angrepp på det extremt låga IQ, eventuellt diminutiva språkkunskaper, som orsakar en nationalistisk hatstorm mot denna film som fullkomligt dryper av skandinavisk stolthet. Och min tagelskjorta ligger redo, men innan jag drar på den trycker jag på publicera. Den sortens hycklare är jag.

*Eller är det bara ett knep med denna obegripliga hatkampanj för att få folk att sprida filmen och börja gilla SAS? Okej, jag gick på den lätta. Jag bjuder på den eftersom det är en bra analysövning.

Svar om Fridsförbundet brev till SvKs biskopar ( men kanske mest till biskop Åsa)

Rebella frågade om detta brev från Fridsförbundet till biskoparna i SvK

Detta brev skulle jag säga är första steget till att även Fridsförbundet drar sig undan som redan Väst har gjort i praktiken. Jag tror dock knappast Väst kommer att göra det mer än steg för steg, utan större åthävor eftersom de gamle höll fast vid kyrkan hur korrupt den än var. I praktiken kan man nog säga att detta gäller även för Fridsförbundet. HOPPAS JAG, men de har nära band med EFS-jag ska förklara varför det gör detta brev allvarligt för Luleå stift:

Laestadianer har ju ingen prästvigning utan lekmannapredikanter i första hand. Om någon laestadian blir präst blir dock HAN den präst som alltid anlitas vid högmässa och förrättningar. De är absolut inte högkyrkliga, precis tvärtom, men även högkyrkliga präster accepteras fast Öst föredrar alltid "sina" präster och dessa tror ju inte på kvinnliga präster, ergo; de kan inte prästvigas om biskopen fäster vikt vid denna "tolkningsmiss".

Med Väst är det lite annorlunda. De använde kyrkoherde em Jan- Erik Kuoksu  fram till hans död, fast han inte alls var emot kvinnliga präster, hans dotter är nu präst. Däremot anlitas inte Gertrud Koivuniemi eller hennes mamma Teresia fast de är leastadianer. Viktigast är y-kromosomen. Men när predikanterna sa att ingen skulle gå till SvK på första advent pga fel kön på prästen kom några fina människor till Missionskyrkan där jag just då ledde, och de tackade mig så mycket och varmt efter gudstjänsten. (rätt släkt och jag är lekman). Man kan le åt detta och jag gör det, men inte helt och hållet elakt.

Detta brev kommer ganska snart efter att vår biskop blev Åsa Nyström. Detta var ett stort steg från biskop Hans som dessutom är östlaestadian.https://sv.wikipedia.org/wiki/Hans_Stiglund

Men som vi är vana i norr, bet de ihop och väntade på bättre tider tills detta beslut kom: https://www.dagen.se/nyheter/efs-prast-i-lulea-avkragas-efter-asikt-om-evolution-och-homosexuella-1.1636566

Jag tror som Elisabeth Sandlund, att det här var ett uselt beslut. Lika dumt som att skära tungan av Maximos Bekännaren och att slänga ut Arius (som förresten också tillhörde en etnisk minoritet i Bysans, han var berb. Sedermera kom berberna att bli väldigt hårdföra muslimer. Det var under berbiskt ledarskap som Spanien genomled sin mörkaste tid religionsfrihetsmässigt under muslimskt styre).

Elisabeth Sandlund uttrycker precis vad jag känner inför detta genomkorkade beslut: https://www.dagen.se/ledare/elisabeth-sandlund-beslutet-att-avkraga-prasten-i-lulea-innebar-risker-1.1636836

Här ytterligare en artikel i frågan där man ifrågasätter var i kyrkans lära det förbjuds att uttrycka tvivel på evolutionsteorin: https://www.dagen.se/nyheter/efs-prast-i-lulea-avkragas-efter-asikt-om-evolution-och-homosexuella-1.1636566

Tidigare har Luleå stift varit hem och tillflykt för de här "svärmiska läsarna" som jag och min släkt tillhör. EFS och Laestadianismen har präglat alla kristtrogna i Luleå stift även om vi inte håller med till 100%.  Vi som kamperar med RKK och pingstvänner, läser Pilgrim och håller fast vid det allmänna prästadömet, därmed bryr vi oss inte om snopp eller snippa på den som gör altartjänst är ändåglada åt dessa vitala väckelserörelser. Ungefär som man kan vara ortodox utan att tro på den befängda idén att kvinnor är rituellt orena.

Jag tror inte ett ögonblick på yin och yang -teorin, därtill fostrad av denna släkt som jag beskrev i inlägget om Årets svensk. Många östlaestadianer gör det inte heller. De tror att präster ska vara män eftersom det alltid varit så. De har sällan eller aldrig aristoteliska/ RKK-förklaringar för detta, bara traditionen. Uppfattningen att kvinnor är längre från Gud eller tron är helt främmande, snarare ser man det ,liksom Laestadius, att kvinnor står närmare Gud och tron (vilket kyrkohistorien tydligt visar).

EFS och Östlaestadianer står oerhört nära varandra. Rosenius och Laestadius var nära vänner och bröt aldrig med varandra. Det är geografi snarare än teologi som skiljer EFS från Fridsförbundet. EFS godkänner kvinnliga präster men banden är ändå varma och nära. Detta tokbeslut av LULEÅ stift kan alltså splittra stiftet och driva både EFS och Laestadianerna ut ur kyrkan. Jag tror ingen vill detta. Det tror nog dessa lekmannapredikanter också och hoppas på att stiftet och domkapitlet ändrar sig i denna fråga.

Men jag känner att detta är ett led i hatets spiral som splittrar ett samhälle som varit det fredligaste på jorden. Girjasdomen är den världsliga delen. *Detta skadar så mycket och så djupt. Hoppas brevet inte blir bensin på brasan utan får domkapitlet att ta sitt förnuft till fånga.

Tecken i tiden som aviserar en brytning
 EFSare i Kiruna är i allmänhet medlemmar i Equmenia av tradition från Waldenströms tid. Nu drar de sig i stället åt Kuttainen-hållet(Fridsförbundets starka fäste). Detta kan bli en dyrköpt erfarenhet för biskop Åsa som borde fattat bättre beslut i denna fråga. Biskopens uppgift är ju att hålla ihop sin flock, inte hävda sina egna hjärtefrågor. Hur nu detta med evolution kan var en sådan hjärtefråga för henne, det övergår mitt förstånd! Aristoteles är död! Vi behöver inte vara naturkunskapslärare i kyrkan. SUCK.

Biskop Åsa, jag välsignar dig men varför tog du detta beslut?(bild från SvKs hemsida av hennes vigning)

* Denna dom var så helt onödig. Staten begick ett rättsövergrepp när de släppte jakt och fiske på kronoöverloppsmark fri för kreti och pleti att köpa 1993. Hade staten följt lagen hade det då nybildade sametinget (1992)fått upplåtelserätten i samarbete med de redan fungerande Jakt- och fiskevårdsföreningarna i Lappland. Men nej, den skulle plötsligt kunna köpas av Vem von Helst genom Länsstyrelsen, tyckte högerregeringen.

Detta olagliga beslut 1993 bäddade för denna lagenliga dom som skapar hat och hot och slänger bensin på konflikter av både klass-, släkt- och etnicitetsnatur, när vi minst av allt klarar av det. Jag är helt emot detta hat mot samer, så klart, som uppstått pga denna dom som grundar sig i ett olagligt beslut 1993, men domen är orättfärdig den med. Alla samer tillhör inte samebyar. Många har aldrig gjort det, Andra har på oklar grund blivit utslängda från dem. Samebyar är ekonomiska föreningar, företag, det vet inte alla svenskar. BILDNING krävs för att förstå hur stor skada detta åsamkar oss här i norr. Det handlar inte om att samer "inte fattar att de måste följa med sin tid" det handlar om så mycket: mat, klassklyftor, släktfejder, rasism,  men absolut inte att "samer inte fattar att det är 2020".
 
Fjällen är vidsträckta, det är inte det minsta trångt där. Att hävda sin "rätt" att köra skoter i kalvningsland, när renarna kalvar är ren vandalism och borde inte ens kunna diskuteras. Försök att kräva den frihet vi har i fjällen på ett Skånskt gods. Ingen borde klaga pga "frihetsinskränkningar" på domen. Det är själva grunden som är fel. Statens orättfärdiga kolonialpolitik i norr som sedan 1866 har gått ut på att söndra och härska. Nu ser den politiken ut att lyckas. Vem ropar "ÄNTLIGEN"?


Länk till historisk kunskap: https://popularhistoria.se/politik/samernas-historia-kampen-om-lappmarken

Kyrie på kyndelsmäss

Nu närmar sig fastetiden och solen återvänder. På vägen till Jerusalem passar Sara Parkmans senaste skiva Vesper, trots att det är tid för Laudes, morgonbön nu. Jag blev väldigt starkt berörd av hennes "Jag ropar"  i kyndelsmässodagens Andliga sånger i P 2 där hennes pappa, som är präst, inleder med kyrkans gröna dagars Kyrie, dvs den version de flesta känner igen och kan sjunga med i.

Här får ni länken till dagens Andliga sånger : "Ljusets sånger".

Releasefestens digitala affisch för Sara Parkmans Vesper. KÖP! Spotifaja!