Ibland händer oväntade saker, inga tecken i månen eller stjärnorna men tydliga tecken på hopp. Som när en dag en elev väljer en dikt av Ylva Eggehorn, en djupt kristen text om att dela, att analysera. Just nu känns den dikten så viktig för mig, kyrkans enhet har alltid varit viktig för mig. När jag var nykonfirmerad fick jag en natt uppleva det Göran Greider bland många andra upplevt; att se Jesus tydligt framför mig och han talade till mig om sin kropps enhet.
Tecken på himlen behövs inte när Alma finns.
Det mötet har gjort att kyrkans enhet och gemenskap varit högst på dagordningen för mig i alla lägen. Kärleken till varandra måste vara överordnad det andra. Om en kroppsdel lider gör hela kroppen det, vare sig vi förstår det eller inte. Då blev Ylva Eggehorn en av mina absolut viktigaste andliga mödrar och hon har fortsatt vara det. Tillsammans med Magnus Malm som skrev i tidningen Nytt liv /Trots allt har de format min tro i grunden. Båda två är kraftfulla inspiratörer just till att dela och till ekumenik.
Och just nu väljer min elev just den dikten, när det finns så många att välja och hen väljer den. Inte bara Eggehorn utan precis dikten "Ska vi dela". För mig handlar den dikten om nattvardens djupa gemenskap. Då ville jag läsa mer av Ylva Eggehorn och snubblade över den här artikeln som jag missat tidigare: http://www.svd.se/godheten-har-varit-det-obegripliga
Sådana händelser ser jag som Guds tilltal i en svår tid. En tröst när allt annat bara sargar och sårar.
Så i morse får jag ett mess av Hr. Bråddjup om en artikel i NSD, min lilla släkting och namne (jag minns hennes dop som igår, var det verkligen nästan 16 år sedan?) figurerar på ett sätt som man bara kan bli själaglad av. Förutom namnet har vi också många intressen gemensamt bl.a konståkningen och nu detta: http://www.nsd.se/nyheter/lulea/alma-16-far-hogsta-betyg-i-engagemang-9556435.aspx
Sedan ringer en snäll bybo och säger att jag får hämta en skottkärra full med älgslaktavfall till hundarna alldeles gratis.
Månen kan ha vilken färg som helst, detta var tre tecken på hopp som gör att jag orkar ännu en dag i denna tåredal.
Johannes evangelium 6: 33- 35 Guds bröd är det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv.” De bad honom då: ”Herre, ge oss alltid det brödet.” Jesus
svarade: ”Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig
hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta."
En helt rättvist fördelad* astronomisk upplevelse var pojkarna och jag med om i morse, vi såg den där röda månen som det talats om: blodmånen. Samtidigt såg Hr. Bråddjup samma sak. Vi var ute i markerna och han såg den över gruvberget i Kiruna, ja, man kunde se den överallt där inte molnen störde.
Kvällen innan var vi med om en orättvis upplevelse, en stor traktor kom med höförråd till hästarna. En snäll tornedalsbonde körde i timmar till oss med höbollar proppfulla med sommarens hö. Då tänker jag att kyrkan är en underbar familj att ha, stor och generös. Utan den hade jag aldrig träffat först en familj som gav oss gratis torrhö tills de inte längre orkade göra hö av åldersskäl och genom den deras släkting bonden med den fina traktorn och han, som är lika blyg som jag, hade behövt leta djurägare bland helt obekanta.
I kyrkan möts nämligen människor som annars inte hade mötts, bonden med stora ängar som gått i arv i generationer i bördiga Tornedalen hade inte mött en fjällnära familj med hungriga hästar från de egendomslösas kast. Hade det inte varit för Jesus och det han lärde oss hade kanske heller inte bonden brytt sig om den egendomslösa familjen. Jesu lära har påverkat oss i tusen år till att inte bara se till våra egna behov och lärt oss att dela kan betyda två saker: Dela intresse, upplevelse och samhällsklass= tillhöra samma grupp, dela samma erfarenhet. Dela bröd: ta ett bröd och bryta det i många delar så fler får äta även dem man inte delar erfarenheter med.
Jesus sa sig vara det brödet som ger liv. Inte bara människorna utan hela världen får liv genom Jesus. Något händer när vi delar livets bröd, vi vill också dela det dagliga brödet med varandra. Ja , det dagliga brödet är livets bröd, de går inte att skilja från varandra, men det brödet går att dela med varandra.
* om man inte räknar med att alla inte alls kan se, alla kan inte gå upp på morgonen, alla kan inte gå över huvud taget etc. etc.
Lövhyddohögtiden är en skördefest, här syns en del av årets skörd från vår egen gård.
Johannes evangelium 7: 2- 9 Judarnas lövhyddefest närmade sig. Hans bröder sade då till honom: ”Stanna inte här utan gå till Judeen, så att också dina lärjungar får se dina gärningar. Ingen verkar i skymundan om han vill bli allmänt känd. Om du gör sådana ting, visa dig då för världen.” Inte heller hans bröder trodde på honom. Men Jesus sade till dem: ”Min tid är ännu inte inne, men för er är det alltid rätt tid. Er kan världen inte hata, men mig hatar den därför att jag vittnar om att dess gärningar är onda. Gå ni upp till högtiden. Jag gör det inte den här gången, min tid är ännu inte inne.” Och han stannade själv kvar i Galileen.
Också nu och här närmar sig lövhyddohögtiden, den börjar i år 27 september och pågår fram till 4 oktober. En fin tid på året även här fastän det knappast är lika bekvämt att bo i lövhyddor på hösten i Norra glesbygden som i Israel. Men en mysig utomhusmåltid kanske det blir väder för.
Också Jesus och hans familj förbereder firandet i den här texten och hans bröder är på väg till vallfartsorten Jerusalem. De tycker storebror ska följa med och visa lite underverk för lärjungarna som tydligen också var på väg till Jerusalem. Men Jesus stannar kvar i Galileen. Jag gillar dessa passager, som är många, i evangelierna där Jesus är så kantig och ovillig att göra reklam för sig. Åter hävdar han att hans tid inte är inne och fram tills dess stannar han i Galileen och lever sitt fördolda liv på en ort som hade låg religiös status.
Återigen ser jag hur olik Jesus är allt vi föreställer oss. Ska man berätta sanningen om livets mening borde man ju vilja visa upp sig, skaffa sig en publik visa upp lite "tecken" som folket ständigt tjatar om, skaffa sig en fan club. Men Jesus bryr sig inte ens om att gå till Jerusalem med sina lärjungar. Och inte är han så smidig mot sina småbröder heller: "[…] för er är det alltid rätt tid […]" en retlig storebror, skulle Jesus vara sådan? Ja, tydligen.
Just sådana små passager gör evangelierna så trovärdiga. Grekisk filosofi, som bestämde vad man tyckte var rätt och fel i Romarriket, förespråkade stoiskt lugn; man skulle absolut inte visa känslor på ett obehärskat sätt. Jesus, däremot blir ibland irriterad och hans hävdatecknare evangelisterna tar med dessa incidenter. De hade tydligen förstått att Jesus inte var intresserad av att göra reklam-hans ärende är sanningen och livet.
Johannes evangelium 6: 67- 70 Jesus sade till de tolv: ”Inte vill väl ni också gå er väg?” Simon Petrus svarade: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och vi förstår att du är Guds helige.” Jesus sade: ”Har jag inte själv valt ut er tolv?"
I vår egocentriska tid finns det en och annan som kan göra nästan vad
som helst för att "finna sig själv". De bör lyssna på vad brorsonen
Ruben 8 år säger om saken: "Vadå hitta sig själv, jag hittar ju dig!" Han har så klart alldeles rätt, det kanske går att hitta sig själv, men det är synnerligen meningslöst.
Aron, Aviel och Ruben har funnit varandra.
Om du gått vilse i skogen tjänar det lite till att hitta sig själv men om någon annan hittar dig kommer du hem. Man kan också leta upp någon som känner vägen, det är också en bra idé men att leta efter sig själv leder ingen vart.
Var man än är vilse: i tillvaron, i skogen eller i pannkakan nyttar det föga att "finna sig själv" det man då bör göra är att leta och lyssna noga efter någon som säger: "Jag har hittat dig."
Uppdatering: Hr Bråddjup kommenterade med denna intressanta länk.
Johannes evangelium 6:45 Det står skrivet hos profeterna: Alla skall bli Guds lärjungar. Var och en som har lyssnat till Fadern och lärt av honom kommer till mig.
Angela Merkel är politiker och sällan tar Barockbloggen upp maktens människor här eftersom maktens människor sällan är så intressanta som vi tror och sysslar en blogg med Bibeln, djur, barn och Bach gör makthavare svaga avtryck. Nu är det dock dags för ett undantag. Angela Merkel, förbundskansler i det enda land i världen som tycks kunna lära av historien: Tyskland.
Hon har trätt fram som den pastorsdotter hon är och visat vägen för en något mer human politik gentemot de som flyr från krig EU varit med om att elda på genom att smita från sitt långsiktiga ansvar att bygga demokrati efter att man störtat en grym diktator (Irak och Libyen) eller genom att stå handlingsförlamade när Syrien går under i krig mellan Daesh (mördarsekten som vill kalla sig islamiska staten) och andra grupper däribland diktatorn Al Assad.
När hon får kritik om hotande islamisering från xenofober som finns överallt, även i Tyskland (xenofober kan nämligen inte lära sig av historien) svarar hon: "Gå i kyrkan!" Om nu kristendomen är så viktig för er, visa det!
Ingen kristen som är en Jesu lärjunge kan rimligtvis se en grupp människor som inte hört talas om Jesus som ett hot. Vi kan inte se dem som annat än som "syskon i hoppet"*. Vi borde vara glada över ett missionsfält som kommer till oss.
En man sjöng och berättade om sitt liv som vårdbiträde för oss i Lappträsk i somras. Han berättade då om sin vän som föddes som muslim i en annan del av världen men nu jobbar som undersköterska i äldrevården. Denna muslim ville höra sången "Säg känner du det underbara namnet som till frälsning Gud oss gav?" det var hans favoritsång. Tror någon att han fått lyssna till den sången om han inte kommit till Norrland och fått jobba med en man som varit kristen missionär i Tanzania?
Johannes evangelium 5:20 Fadern älskar Sonen och visar honom
allt vad han själv gör, och ännu större gärningar skall han visa honom,
så att ni kommer att häpna.
Ibland händer oväntade saker av lättsammare karaktär och en av de mest oväntade är också riktigt bizarr; tisdagkvällar ägnas åt mitt livs andra dokusåpa "Tro, hopp och kärlek". Mitt intresse för dejtande är minimalt men nu råkar en av deltagarna vara min svägerskas syster. Eva som prästen David fastnade för först eftersom han tyckte hon såg bra ut. Det gör hon också. Ser bra ut alltså.
Även förra gången jag följde en såpa var bekanta med. Det var den gräsliga såpan "Frufritt i Övre Soppero" en mycket pinsam historia. Även denna gång kommer skämskudden (med "Frufritt" var det snarare en skämsmadrass man behövde) till heders då och då. Men jag kommer också på mig med att bry mig om änklingen som miste sin fru för tre år sedan efter att ha vetat om hennes cancer i hjärnan i endast två månader.
Den barnslige fritidspedagogen som lever för hårdrock och klampar på som jätten Rumblebuffin i Narnia känslomässigt blir också en människa att känna sympati för. Inte bara de fyra prästerna/pastorerna, utan alla träder fram som människor. Även söta Eva får presentera sig som den varma och spontana person hon är. Men bäst av allt, hon berättar att denna dokusåpa har fördjupat hennes kristna tro.
Jag tänker att Guds vägar är sannerligen vägar jag aldrig kunnat gissa i förväg, jag skulle aldrig passa som spågumma för livet kommer ständigt med nya överraskningar. Att Evas självklara tro som burit henne genom livet skulle fördjupas av något som verkar så ytligt hade jag aldrig kunnat tippa.
Skämskudden kommer fram även nu i skrivandes stund, för det är på sin plats att skämmas när jag har så låga tankar om Jesus att jag blir förvånad över de fantasifulla vägar han väljer för att nå en människas hjärta. Och detta fastän jag blivit förvarnad av Johannes.
"O,magnum mysterium" Palestrinas häpnadsväckande sköna körverk med Philip Ledger & King's College Choir, Cambridge
Så kom sommarvärmen under den ljuvliga höstmånaden september. Nu är skördetiden för oss i norr bär och svampar, grönsaker och rotfrukter ska plockas in och sparas inför vintern.
Frosten bet på denna sten så rallarrosen lyser.
Humle torkas till vinterns behov av sömnmedel: humlekuddar att gömma i örngottet.
Nattdimmor faller tidigare för varje kväll och sveper in landskapet i sagoskimmer.
Lars skickade denna länk med en häst som generöst delar sitt hö med sin vän. Så typiskt hästar och så typiskt människor. Vi matar hästar och visar så vår vänliga avsikt, vi matar varandra och gör detsamma. Så enkelt kan det vara, varför krånglar vi då så ofta till det?
Just nu syns mycket övermäktigt svårt och tungt både i den lilla världen hemma och i den stora världen utanför. Då ser jag på dessa bilder av Aviel och Signe när de ses för första gången på flera veckor i Kiruna kyrkas vapenhus. De säger så mycket om ljus i mörker, godhet i en värld av ondska och hopp i förtvivlan. Livet går vidare, ondskan kommer inte att segra i slutändan och mörkret har ingen makt över ljuset.
Så märkligt tröstande en begravning kan vara. Fortfarande är tomheten efter mamma som en ekande katedral runt omkring mig. Både ett tryggt skydd och något som isolerar mig från omvärlden. Människor rusar hit och dit. "Vad folk alltid har mycket att skynda sig till", tänker jag när jag ser ut genom ett fönster där jag sitter i min ekande katedral. Men på begravningen var jag inte ensam i katedralen. Vi var många som tillsammans mindes mamma och det tröstar. "Vi har bara varandra" är bland det klokaste någon formulerat, tack Tomas Di Leva! Tillsammans blir alla bördor lättare att bära.
De tre äldsta barnbarnen med respektive bar mamma
Skönhet är också en lindring i sorgen. Fantastiska vännen Ammi som arbetat med mamma i decennier spelade Enyas "Athair Ar Neahm" som ingångsmusik så alla kunde ana Himmelrikets skönhet. På orgel var det ännu mer himmelskt än i denna Enyas egen version som inleder denna bloggpost. Till utgångsmusik spelade Ammi och Emma Lindberg sjöng "Joyful.joyful" och ni har alldeles rätt , trots varandes synnerligen icke-rojalistiska i familjen var det samma ingångs- och utgångsmusik som på prinsessan Sofias bröllop. Mamma såg till och med reprisen av det bröllopet bara för musikens skull så Ammi och jag tyckte hon kunde få en kunglig inramning på sin begravningsgudstjänst.
Det vackra bårtäcket vävt av Doris Wiklund som mamma varit med om att ta fram bidrog också till den tröstande skönheten. Blommor och psalmer likaså: först O hur saligt att få vandra Sv.Ps 300, sedan Sv. Ps 758 Herre till dig får jag komma och sist mammapsalmen framför andra denna gudstjänst: De ska gå till den heliga staden Sv. Ps 172. "De ska sjunga, sjunga ja, sjunga en ny jublande sång" som mamma kunde sjunga den! Stark och klar var hennes stämma, stämman hos en riktig försångare från Nordkalotten. Anna nämnde den rösten i sitt griftetal, vännen Anna som känt mamma i hela sitt liv, precis som jag.
Mamma vid vävstolen fick pryda kistan.
Så sjöng Emma Lindberg "Alltid på väg" som blev mammas favorit de senaste åren. Emma gjorde en egen tolkning som lät varje ord få sin rätta tyngd. Ingen kunde gjort den bättre. Kusin Cecilia lyckades också med "Tröstevisa" på klarinett trots att hon var så ledsen, hon är ju ett proffs , men ändå. Hon stod min mamma så nära. Lotta stod också mamma nära och speciellt de sista åren fick de mycket tid för varandra vilket hon tog fram i sitt vackra tal med sin mjuka och bäriga röst som höll ända till slutorden om hur tacksam hon var för alla minnen.
Tacksam är också jag, för mamma som visade mig vägen till Livet och för vännerna och släkten som burit mig genom livet och delade sorgen och tacksamheten på begravningen i "Sveriges vackraste kyrka".
Utgångsmusiken "Joyful.joyful" i prinsessbröllopsversionen. Det var så rätt åt mamma att hon fick sjunga och dansa gospel in i Evigheten! Här följer texten i sin helhet:
Joyful, joyful, we adore Thee, God of glory, Lord of love; Hearts unfold like flow’rs before Thee, Op’ning to the sun above. Melt the clouds of sin and sadness; Drive the dark of doubt away; Giver of immortal gladness, Fill us with the light of day!
All Thy works with joy surround Thee, Earth and heav’n reflect Thy rays, Stars and angels sing around Thee, Center of unbroken praise. Field and forest, vale and mountain, Flow’ry meadow, flashing sea, Singing bird and flowing fountain Call us to rejoice in Thee.
Thou art giving and forgiving, Ever blessing, ever blest, Wellspring of the joy of living, Ocean depth of happy rest! Thou our Father, Christ our Brother, All who live in love are Thine; Teach us how to love each other, Lift us to the joy divine.
Mortals, join the happy chorus, Which the morning stars began; Father love is reigning o’er us, Brother love binds man to man. Ever singing, march we onward, Victors in the midst of strife, Joyful music leads us Sunward In the triumph song of life.
Joyful, joyful, we adore Thee, God of glory, Lord of love; Hearts unfold like flow’rs before Thee, Op’ning to the sun above. Melt the clouds of sin and sadness; Drive the dark of doubt away; Giver of immortal gladness, Fill us with the light of day!
Igår var det augustis sista dag och den sista sommarmånaden tog slut i solsken och fullmåne. När folk i allmänhet sammanfattar sommaren talas det om regn. Jag talar om trasmattan. Mamma var en väverska och hade en egen vävblogg som ni kan se här. Sommaren var en trasmatta för mig, något riktigt vackert vävt i olika färger och olika grova material.
En riktigt fin och mjuk trasa av färgglad t-shirttrikå var alla ridturer. Smilla har blivit en så duktig ridhäst för svägerskan Bea har återupptagit sin ridkarriär och då har jag en ridkompis vilket ökar Smillas mod och framåtbjudning avsevärt. Att rida ut ensam med en unghäst är en kamp, hon får tuggummi under hovarna och tappar koncentrationen varje gång de hemmavarande hästarna gnäggar till henne. Bra mental träning både för mig och Smilla men vill man jobba med själva ridningen är det bra med en hästkompis som sällskap.
Beatrice och Gyllir tar täten
Regnets blåa trasor har gjort min trädgård vacker men en månad senare än normalt.
En av få bilder från min trädgård som landat i min dator.
Sen men riklig vinbärsskörd
Bjärt färgglada bomullstrasor i glada kontrastfärger var alla barnen denna sommar. Vilken lycka att ha många barn omkring sig som trivs på min gård som för dem är ett sommarparadis.
Många barn blir det!
En gyllene rand i mattan blev eklateringen av Kristinas och Fredriks förlovning. Sedan fick vi in udda och oväntade ränder när kompisar från förr dök upp. En av dem var Johannes som pluggar till präst och gjorde praktik i närheten (med Kiruna-mått mätt). Då fick vi en kväll i Boden när vi skjutsade hem honom. Boden var just då förklädd till stad i sydligare delar av Europa, fast ljusare:
Jag hoppas solen och värmen i den fina sommarkvällen märks på dessa bilder från Boden en kväll i juli, 23 grader varmt och uteserveringar öppna.
De varmaste trasorna av sammet i djupa nyanser av rött och blått vävdes in i mattan av mamma, här flankerad av sin storasyster och svåger. Vår sista sommar tillsammans blev den grundfärg sommarmattan har fått : djupblå sammet med ljusa silverstråk av ren tacksamhet.
