31 mars 1891

föddes Ester Blenda Nordström som den yngsta av fyra syskon: systern Agda var elva år, brodern Frithiof var nio år  och systern Hildur var sju år när hon föddes. Lilla "Essan" blev snabbt familjens

glada yrhättecentrum och mammans favoritbarn. Flickan var också begåvad utöver det vanliga, hon lärde sig snabbt och tidigt flera musikinstrument och kunde många språk. Men någon mönsterelev var hon inte. Liksom Anna Sewell och många andra författar fick hon sin utbildning i hemmet, dock inte av sin mor utan av en privatlärare men trots den frihet hon såg till att skaffa sig var betygen dåliga, hon ansågs arbetsovillig. Ett år skickades hon till sin farbror den stränge kyrkoherden i Villstads pastorat i Växjö stift.

Familjen pendlade mellan Småland, där de skaffade gård när Ester-Blenda var liten, och Stockholm, där de hade en fin våning, men Ester Blenda bekände sig bara till Småland som sitt barndomshem. Hon pendlade livet igenom mellan landsbygdens lugn och storstädernas vilda sällskapsliv. I Nordströms fall innebar det att jobba exempelvis som "Piga bland pigor" på en gård i Sörmland för att samla material till reportage för Svenska Dagbladet.  Det blev också en bok om de usla villkor landsbygdproletariatet, i synnerhet kvinnorna, pigorna och hushållerskorna , arbetade under. Hon slet på gården men trivdes också med det hårda kroppsarbetet. Speciellt gillade hon att glänsa med att hon kunde köra och reparera en bil. Trots att detta hotade att avslöja henne som den flicka av övre medelklass hon var, kunde hon inte låta bli.

Sedan for hon till Stockholm, blev hyllad för sina reportage och festade med den tidens kulturelit. Tidigt utvecklade hon därför alkoholism och nikotinism. Hon verkar ha rökt oavbrutet om man får tro biografin Ett jävla solsken av Fatima Bremner. Den biografi som på sätt och vis blev anledningen till denna fastekalender 2020 då jag där träffade på så många intressanta personer : Hjalmar Lundbohm, Elin Wägner och Karin Stenberg, förutom Ester-Blenda Nordström själv. De flesta av dem jag redan kände till var kirunaanknutna på ett eller annat sätt som Karin Stenberg och Hjalmar Lundbohm. Ester-Blenda Nordström kände jag till som den som jobbade som nomadlärarinna och sedan skrev boken: "Bland kåtornas folk." jag visste också om hennes bok "Piga bland pigor." Men sedan var det inte mycket mer jag hade koll på. 

Biografin av Bremner tycks inte lämna en enda sten orörd så jag lär mig så mycket mer om Ester-Blenda och hennes tid, då så mycket förändrades så snabbt i Sverige, genom att lustläsa Ett jävla solsken. Ester-Blenda Nordström var inte bara djärv och ADHD-intensivt utlevande journalist utan hon skrev också barnböcker och det var det nyaste för mig i denna bok. Det är helt uppenbart så att hennes populära barnboksserie om busflickan Ann-Mari som började med En Rackarunge 1919 har inspirerat många efterkommande barnboksförfattare Inte minst småländskan Astrid Lindgren. Ann-Mari gör en hel del av de bus som Pippi och Madicken utför senare i Lindgrens bokserier. Dessa hyss är så snarlika att jag måste hålla med Bremner om att det i det närmaste är rakt av lån av Lindgren från Nordström.

Men till skillnad från Astrid Lindgren är Ester-Blenda ännu mer vild och äventyrlig än sitt rödhåriga alter ego Ann-Mari. Hon testar det mesta av det mesta som en enda människa kan få till under ett 57-årigt liv. Hon är fripassagerare på tåg i USA, suparkompis och musikalisk kompanjon med Evert Taube i Stockholm och musher i Kamtjatka mellan de lugna stunderna med sin mamma Lotten "honungsblomma och solstråle" i hennes liv. Men jag tror inte att jag övertolkar när jag får för mig att hon trivdes allra bäst på landet och i fjällen. Hon hade alltid djur omkring sig och längtade ständigt efter barn. Som tur var hade hon många syskonbarn som älskade sin vilda faster/moster "Essan". Det var ett av dessa syskonbarn som gav namn till och inspirerade henne till att skriva om Ann-Mari.

I biografin får jag intrycket av en rödhårig kvinna som far fram som ett yrväder i människors känsloliv genom sin outsinliga rastlösa energi och strålande begåvning. På bilderna ser jag just en sådan glatt energisk kvinna, ofta klädd i "manliga" kläder med en kort lockig tjugotalsfrisyr. Ofta med en hund eller ett syskonbarn bredvid sig. Ingen äkta "flapper" men jag kan tänka mig att hon kunde upplevas som lika provocerande som en sådan av sin samtid.

Ändå var hon på sin tid en stor stjärna och det fick mindre trevliga konsekvenser för tex Karin Stenberg. När Karin Stenbergs intellektuella tyngd och humoristiska skärpa mötte Ester-Blendas charmiga lättsinne och vitalitet vann den söta svenskan över den på riktigt insatta samiskans välförankrade argument. Hjalmar Lundbohm och Ester-Blenda Nordström var båda viktiga för att "lapp-ska-vara-lapp" -politiken vann gehör i riksdagen genom hennes bok och Hjalmars stöd till den och "nomadskoleväsendet". 

Många verkar ha älskat den vitala och busungesöta Ester-Blenda Nordström. Vi kirunabor vet berätta att Hjalmar Lundbohm friade till henne, men fick nej. I biografin får jag ta del av en ögonvittnesskildring av hur Lundbohm gråter när han får korgen av Ester-Blenda. Trots detta förblev de nära vänner fram till Hjalmars död 1926. Det är som om mamma Lottens och alla syskonens villkorslösa kärlek gjorde Ester-Blenda till en människa som alla tyckte mycket om och många blev förälskade i. En del av dessa verkar hon rätt och slätt ha utnyttjat, speciellt den stackars make hon gifter sig med endast för att få komma med på dennes expedition till Kamtjatka. En del av dessa blev kära vänner som stannade hos henne livet ut. Även hennes syskon tog hand om henne tills döden skilde dem från sin lillasyster.

Vilken tur att de alla skrev så många brev till varandra och vilken glädje att Ester-Blenda Nordström gjorde vad som föll henne in, tänker jag när jag avslutat biografin om henne. Jag tänker också på hur hennes livskamrat Carin Waern -Frisell,  som efter sin älskade "Essans" död ägnade resten av sitt liv åt ett ännu vådligare äventyr för hennes samhällsklass: pingströrelsen, kände det när Ester-Blendas författarskap och livsverk så snabbt glömdes bort. Pippi tog över efter Rackarungen Ann-Mari och en tysk manlig journalist fick ge namn åt det Ester-Blenda sysslat med redan i början av 1900-talet. 

Jag hoppas Carin blev glad åt att Ester-Blenda Nordström fanns med i boken Tio reportage som förändrade världen*. Hennes En piga bland pigor resulterade nämligen i en ny lagstiftning med reglerad arbetstid för pigor och hembiträden. Något som många av Carins nya vänner i pingströrelsen säkert hade haft glädje av i sina egna liv eftersom pingst från början, och än i denna dag, mestadels har organiserat kristna från de lägre samhällsskikten.

*Ordfronts förlag 1982

Lapp-Lisas/ Anna-Lisa Östs frimodighet passar bra som musikillustration till Ester-Blenda Nordström som trivdes så bra i Lappland just när Anna-Lisa Öst reste land ock rike kring med bland annat denna sång om att resa bort för att hitta hem. För tre år sedan kommenterade en person om Lapp-Lisa-sångerna på you tube så här:

"Första sång minna kära Mormor, lärde mig på Svenska. Jag är tredje generation Svenska, född i Chicago, och Mormor var född på Öland. Ja sjunde Barnatro på gamla Frälsningsarmén #7, och #16 corp i Chicago. Jag var kanske fem år gammal. Genom alt gott som Mormor lärde mig, älskar jag Gud, Lapp Lisa musik, och kroppkakor. Också, har jag kvar minna Barnatro hella min liv! Nu är jag gamla och har minna Barnatro kvar. Gud Välsigna dig Mormor. Du var min bästa vän och bästa exempel. Tack Gud vi skall blir tillsammans igen... endag! Hoppas himmelen har kroppkakor."

30 mars 1820

Anna Sewell

föddes Anna Sewell, kväkare OCH aktiv medlem i Church of England, abolitionist, aktivist för arbetares rättigheter, nykterhet och evangelisation. Men det som är viktigast för mig är att hon älskade hästar och skrev Black Beauty under åren 1871 - 1877. Tyvärr blev det hennes enda roman eftersom hon dog fem månader efter dess publicering, 57 år gammal.

Nu när många av oss, min make, mina två universitetssbarn, min gymnasieson, bland andra, är i hemmakarantän och jobbar/pluggar hemifrån kan det vara på sin plats att påminna om vad påtvingad lugn och ro kan göra. Anna Sewell är en av många författare som skrivit pga skador som gjorde det svårt för dem att gå, eller annan isolering.* I Sewells fall var det en allvarligt  fallolycka och när hon var fjorton år som skadade hennes vrister så illa att en ledsjukdom hon led av förvärrades till den grad att hon var beroende av kryckor i resten av livet och för längre turer var hon beroende av en hästdragen liten kärra vilket väckte hennes kärlek till hästar.

Det var också hennes kärlek till hästar som gjorde henne berömd. Och det är hennes odödliga roman Black Beauty som gjort att hon hamnade i årets fastekalender. Jag läste den som barn. Den räknas nu som en av de största barnboksklassikerna, fast den var skriven för vuxna kuskar och hästskötare, och jag greps av den Vackra Svartens levnadsöde. Det är en gråtbok i indignationsgenren, precis som Onkel Toms stuga, och exakt som Onkel Toms stuga fick den till stånd förändringar.

Världens första djurskyddslagar berodde på det engagemang som boken skapade. När den kom ut blev den en snabb succé och människor upprördes över vagnshästarnas grymma tillvaro så till den grad att de som läste romanen tog strid för djurskyddslagar med början i Storbritannien och USA. Dessutom blev stuptygeln (som den kallas i min barndoms upplaga av romanen) omodern och senare förbjuden pga denna bok.

Det var när Anna Sewell 1871 fick veta att hon bara hade en kort tid kvar att leva som hon skrev Black Beauty. Det var dock inte bara hästkärlek och avskild lugn och ro som gjorde Anna Sewell till författare. Hon var dessutom hemskolad pga av att hennes familj inte hade råd att låta henne gå i skolan tills hon var tolv år. Hennes mamma var den som undervisade henne och hennes lillebror och det var också mamman som inspirerade till dotterns aktivism i de olika människorättsfrågorna som nämndes ovan. Hemskola är alltså inte helt hopplöst, vilket kan vara en tröst för föräldrar som blir hjälplärare till distansstuderande barn i dessa dagar.

Anna Sewells mamma, Mary Wright Sewell (1798-1884), var också författare av en lång rad barnböcker, från början för att finansiera sina barns utbildning. Exempelvis gjorde hon en "första-bok" för småbarn med endast enstaviga ord, Walks With Mamma, och skrev också för söndagsskolor samt för de olika samhällsförändringsprojekt hon engagerade sig i. Det var hennes författarskap som höll familjen vid liv eftersom hennes man gick i konkurs när Annas lillebror föddes. Han försörjde sig som gårdfarihandlare men ankaret i hemmet blev mamma Mary.

Det var också mamma Mary som hjälpte sin sjuka dotter att renskriva Black Beauty som till stor del författades av Anna på lösa papperslapper i sjuksängen.  Mary fick följa både sin dotter och sin make till graven men hon fick uppleva den succé som Black Beauty gjorde. Jag tänker att detta var en liten tröst för henne.  Jag tänker också att mor och dotter fick göra det de verkar ha älskat mest och var bäst på tillsammans de sista åren av Annas liv.

Det är åtminstone en tröst för mig att Black Beauty har en sådan bakgrundshistoria eftersom den boken betytt så mycket för den jag är idag. Jag har till och med min egen Black Beauty  och ett sto som är en äkta Ginger men hon kommer aldrig att bli ihjälpiskad utan får leva hela sitt liv i det harmoniska lugn som också präglade Black Beautys sista år. Och vi är många som sedan 1877 blivit förkämpar för djurs rättigheter direkt och indirekt genom romanen.

Besökare välkomnas till Sewell Park av en silhuett av Black Beauty

En av dessa djurskyddskämpar, Caroline Phelps Stoke såg också till att biblioteket i Ansonia Connecticut fick en minnesfontän och vattentråg för hästar till minne av Sewell. Vill man besöka minnesplatser för Anna Sewell är tyvärr kväkarkyrkogården i Lamas där hennes familjegrav fanns ingen bra idé. Markägaren fick plötsligt för sig att utplåna kväkarkyrkogården med bulldozers 1984 med ursäkten att kväkare inte har vigda kyrkogårdar (consecrated ground). Men huset där Anna Sewell skrev Black Beauty i Old Catton finns kvar och familjen Sewell blev till slut mer stadda vid kassa. En del av pengarna använde de till en park öppen för allmänheten i Norwich, Sewell park. Även här finns ett hästvattentråg till Anna Sewells ära.

Jag tänker att denna park är det bästa minnesmärke Anna Sewell kunde få även om det var ett illdåd att vandalisera kväkarkyrkogården med hennes familjegrav, oavsett vilka som var begravda där.


En kväkarpsalm för dessa och familjen Sewell blir dagens klipp. Jag älskar att den beskrivs som "occasioned by the spirit" alla som sjungit tillsammans med andra i anden känner igen sig i det fina arrangemanget. Alla som sjungit " Jesus, Jesus, låt mig tala om för dig." Känner också igen sig.

*För att stressa mina svenskelever kan jag skämtsamt påminna om Decamerone, italiensk klassiker som skrevs av Boccaccio när han och ett gäng andra sökte karantän på landsbygden under digerdöden. Shakespear skrev Kung Lear, isolerad under en pestepidemi, Mary Shelley skrev Frankenstein- en modern Prometeus under en sommars avskildhet i schweiziska alperna, Lina Sandell led av sviter från nervfeber som gjorde henne delvis förlamad, Elizabeth Barret Browning led troligen av en ärftlig sjukdom som gjorde hennes liv begränsat utanför skrivarstugan, ja listan kan göras lång över hur långtråkig isolering skapat mästerverk.

Gamla Chateaux, vår egen "Ginger".

Smilla, sannerligen en svart skönhet.

29 mars 2020

I år ändrar vi till sommartid på klockan just denna natt mot femte söndagen i Fastan som också var natten med Earth Hour*. Det har jag längtat efter och jag hoppas sannerligen att detta blir näst sista gången vi byter till sommartid och att vi sedan håller fast vid den här ordningen som sannerligen är allra viktigast vintertid. Det passar ju visserligen bra med övergång till sommartid som en slags rit i samband med fastan och påsken. Ibland kommer ju sommartiden natten mot påskdagen. Och med sommartiden blir dagen en timma längre genom att ljuset varar längre efter att vi slutat jobbet. Speciellt vi i östra Sverige får ju mer soltid när vi har glädje av den och det är förstås en fin symbol för påskens andliga innebörd.

Riten är aldrig oviktig, ju längre jag lever desto mer inser jag att riten och traditionen är typiskt mänsklig och en viktig del av vad det innebär att vara kristen. Senaste avsnittet av Läsarpodden handlar om just detta när den behandlar boken The Souls of China av Ian Johnson.  Riten är det som håller kristendomen vid liv under den slags hårda press som kinesisk kristen tro tvingats leva under i stort sett alltid, men allra mest sedan Mao och kommunistdiktaturen  tog över makten i Kina. 

Biblar har bränts och kristna har blivit martyrer. Nu börjar åter kyrkor rivas och pastorer fängslas. Den kristna kyrkan växer trots detta i Kina. I boken berättas om en man som lyckats gömma en bok med dopritual, han är nu en stöttepelare i kyrkan. Samtidigt har förtrycket gjort att kristendomen får en helt annan kultur än den allmänneliga kyrkans, som exempel nämner Hagman&Halldorf att fastan är okänd. Jag tänker att det kanske kan vitalisera oss andra och  att vi åter möts. Jag tar så mycket för givet och inser hur tuffa de kristna är som inte ens vet att fastan finns men ändå inte  kan låta bli att följa Jesus. De tar de små skrifter de lyckats bevara och använder dem. Nu under coronakrisen har kristna organiserat hjälparbete. Jag vet också att det finns kristna barnhem som gör ett enastående viktigt arbete vad gäller adoptioner. Jag också påmind om hur viktiga kyrkoåret och gudstjänster är för oss kristna, hur de binder ihop oss med varandra.

Skulle min tro och hela kristenheten bero av hur vi känner oss för stunden, huruvida vi upplever att vi har "frid med Gud" eller "syndanöd" ja, då vore det inte mycket med kristendomen.  Just när jag känner mig trossvag och tvekande är gudstjänsten och gemenskapen kring nattvardsbordet som nödvändigast. Vi bär varandras bördor som hel kristenhet också. Som under kyrkans hela historia kan också den del av kroppen som mår bra stödja den del som är svag för stunden, och det gör vi bland annat med hjälp av traditioner och kyrkoårets rytmiskt återkommande omväxling. Ändå är det något mer som håller tron vid liv hos oss, för i Kina hade de som sagt var kanske bara en del av en Bibel eller enbart en dopritual att bygga riten kring eftersom traditionsbärarna dödats.

Dagens Psaltarpsalm talar om detta tycker jag, att våren återkommer och påsken firas igen är ju också ett bevis för att Gud har tålamod med oss och vet att vi är mull som behöver riter och traditioner, vin och bröd, dopvatten och kyrkomusik för att hålla ihop både som individer och som gemenskap.

Psaltaren: Psalm 103:8-14
Barmhärtig och nådig är Her­ren, sen till vre­de och rik på kärlek. Han går in­te ständigt till rätta med oss, hans vre­de va­rar in­te för evigt. Han hand­lar in­te mot oss som vi förtjänat,han ger oss in­te våra syn­ders lön. Ty så hög som him­len välver sig över jor­den, så väldig är hans nåd över dem som fruk­tar ho­nom. Så långt som öster är från väster, så långt från oss förvi­sar han vår synd. Som en far vi­sar ömhet mot bar­nen, så vi­sar Her­ren ömhet mot dem som fruk­tar ho­nom. Ty han vet hur vi är ska­pa­de, han minns att vi är mull.

*vi brukar alltid fira den med levande ljus och muntliga berättelser i dunklet, men i år var jag för trött och sov mig genom denna rit och högtid. Nya rutiner är så tröttande, det är ju enbart distansundervisning nu på mitt jobb. Tomma skolsalar och ekande korridorer. Där står jag mol allena i ett av klassrummen och pratar med en skärm. Och alla dessa uppgifter som ska visa att eleverna gjort sin lektion även om jag bara kunnat prata med fyra pga tal/speaking/ production orale. Tekniken funkar förstås sporadiskt vilket adderar stress. Som en lärare sa: "Jag börjar hellre på Coop än han har det så här i flera år. Ingen energi!"

28 mars 1979

havererade en reaktor i kärnkraftverket i Harrisburg, Three Mile Island, Pennsylvania. Detta namn kan jag helt utantill och behöver inte kolla upp stavningen. Denna händelse präglade nämligen min tonårstid på samma sätt som Greta Thunbergs klimatkamp präglar unga människors liv nu. Vi som ännu inte var röstberättigade insåg att det här handlar om oss och vår framtid och våra barnabarns, om vi skulle hinna få sådana.

I Sverige lyckades miljörörelsen med Tage Danielsson som frontfigur få igenom att vi skulle folkomrösta om kärnkraftens framtid i mars 1980. Först fanns två alternativ för fortsatt kärnkraft, för avveckling av kärnkraften. Spiken i kistan för mitt och mångas förtroende för Socialdemokraterna slogs in i och med att Olof Palme lanserade en "linje 2" som ville ha kvar kärnkraft men låtsades stå för avveckling av den. I stället för två tydliga alternativ blev det tre varav två i princip stod för samma sak men med olika partier bakom. Linje 2 var ett låtsasalternativ för att få ha kärnkraften kvar utan att SAP tydligt skulle visa sig som kompis till Moderaterna. Med linje 2-segern skulle de också sedermera kunna bygga ut kärnkraften eftersom Palme et.al. älskade kärnkraft men insåg att motståndet mot kärnkraften var så stort efter Harrisburg-olyckan att ja till avveckling och förbud mot kärnkraft skulle vinna stort om de inte kom med en fint.

När man är tonåring är nyanser inte den bästa grenen. Men fortfarande efter all denna tid som gått sedan mars 1980 är jag bara onyanserat arg på detta fula tilltag. Och förtroendet för SAP är lika förbrukat nu som då. Vid varje val minns jag Linje 2 och röstar alltid på något annat parti än SAP. Det som helt avvecklades med linje två var alltså SAP som självklart regeringsalternativ för mina föräldrar och farföräldrar och många med oss. Min stora tröst i frågan är att kärnkraften inte är speciellt lönsam, den skulle aldrig överleva utan kraftfulla statliga subventioner vilket gör att de enda som vill ha kärnkraft numera är kärnvapennationer eller sådana som önskar bli det. 

Ändå yrslar högern och socialdemokraterna numera om kärnkraften, med sitt avfall som är livsfarligt i hundratusentals år och med trettio års drift innan bygget generar mer energi än det förbrukat, som en lösning på klimatkrisen. Högern kan aldrig få nog av fientligheter mot skapelsen, inte ens när det inte lönar sig utan statlig inblandning. Dessutom har högern möblerat om sig och visar sig mer fascistisk än på länge så det kanske är kärnvapen som står på agendan så småningom? Fast varför älskar Sossarna kärnkraft?

Att den fick testas fullskaligt hade alltså det goda med sig att alla insåg hur olönsam kärnkraften är. Och så har vi ju Tjernobyl och Fukushima också numera. Dessutom har alternativen , som avsevärt fördröjdes pga "linje 2"-segern, också blivit prisvärda och el kan produceras av solpaneler på småhustaken. Mer fri och privatiserad energiförsörjning kan man knappt tänka sig. Det borde älskas av högern om man tror på deras retorik. Men högern älskar varken frihet eller självständighet hos flertalet. Den älskar makt. Liksom Palmes socialdemokrati gjorde. 

Låt oss anta att det aldrig blir en folkomröstning i denna fråga igen.

27 mars 1482

dog Maria av Burgund. Att jag fastnade för henne beror på dessa tre showartister som präglade min barndom:

Man kan tydligen fortfarande se dem på Öppet arkiv, men det vågar jag inte göra. Jag är ganska säker på att barndomens magi skulle skingras om jag såg dem nu i svartvitt. Det var förstås detta att Viktor var en docka från medeltids/renässans-Burgund som gjorde mig nyfiken på detta land som jag länge trodde var en saga. Nu när jag vet bättre så kastar jag mig över det mesta som har med Burgund att göra .

Detta är en berättelse om vänskap: Maria av Burgund är ett intressant levnadsöde. Hon föddes 13 februari 1457 och levde alltså precis under den period när jag tänker mig att Viktor, nytillverkad och glad, turnerade på marknader i Burgund. Det var också under hennes regeringstid som Nederländerna blev enat och en stormakt i Europa. Hon kallades Maria den rika för när hennes far dog på slagfältet ärvde hon kungariket Burgund och blev vid 19 års ålder dåtidens största arvtagerska. 

Maria hade inte mycket kontakt med sin pappa, som ständigt var på resande fot och ute i fälttåg, utan uppfostrades av sin styvmor Margaret av York (1446-1503) som blev hennes vän och förtrogna. Deras vänskap började när Margaret gifte sig med Marias far i ett bröllop som var så ståtligt att det spelas upp vart femte år för besökare från när och fjärran i Brügge. Nästa gång blir 2022.

Maria och Margaret inledde sitt gemensamma liv med en resa och blev snabbt ett dreamteam. Den intelligenta och självständiga unga drottningen och hennes elva år yngre styvdotter hade mycket

Margaret får L'histores de Troyes av "sin" boktryckare.

gemensamt, bland annat tyckte båda om att läsa. Margaret var den förste boktryckarens i England mecenat. Kvinnorna bodde mest i slottet i Gent ( i nuvarande Belgien) där man numera har ett slags ståtlig hembygdsgård med skådespelare som gestaltar livet i Burgund under dess glansperiod. Riktiga harpospelare är bakgrundsmusiker i slottet och ibland spelar en ensemble musik från Marias och Margarets tid. Den tid som räknas som en lycklig era. De båda hade samma intressen, bland annat tyckte de om att träna och jaga med jaktfalkar, och vänskapen fördjupades ju äldre och "mer jämnårig" Maria blev.*

När Marias far dog visade sig kvinnornas vänskap ovärderlig för Burgund. Frierierna till de båda superrika unga och, enligt hävdatecknare, stiliga kvinnorna strömmade in. De arrangerade tillsammans ett politiskt klokt äktenskap för Maria. Margaret gifte inte om sig alls utan förblev Maria och Burgund trogen. Hon höll ihop familjen även efter Marias död som blev ett svårt slag för Margaret.

När jag läser om Margaret och Maria tänker jag på Noomi och Rut. Förutom att Margaret och Maria blev goda vänner var det också Margaret som visade upp och klädde av Marias son Filip den sköne/ I av Kastilien för att visa att babyn var en pojke. Exakt som Noomi gjorde med Ruts förstfödde. Jag ser detta som ett tecken på att deras vänskap var äkta. De var ju också nästan jämnåriga. Den , enligt samtida beskrivningar, intelligenta Margaret av York blev också en god rådgivare när Maria blev furstinna som tonåring. Och när den tragiska ridolyckan som dödade Maria vid 25 års ålder inträffade 1488 var Margaret en kort tid Burgunds enda regent.

Maria av Burgund, gravyr .

Margaret av York verkar ha varit född till mor åt moderlösa. Efter ridolyckan, då den damsadelridande Marias häst snubblade och föll över Maria som bröt ryggen under en jakt med falkar, var hon Marias stöd. Maria dog av inre skador efter plågsamma veckor när hon skrev ett detaljerat testamente , då tog Margaret hand om familjen,  Marias två barn och kungariket. Men det sistnämnda bara i ett år ,sedan tog den make hon valt till Maria över som regent.  Slaget kanske blev extra hårt eftersom det var Margaret som fostrat Maria till att älska ridning och jakt. Till slut blev Margaret också den som fostrade Marias barnbarn, Filips och hans hustru Johannas barn. Men hennes liv blev aldrig så lyckligt igen som när hon och Maria styrde Burgund med vishet och glädje.

Margarets personliga förluster blev bara fler. Som tur var dog Margaret ett år innan hennes älskade bonusbarnbarn, Marias förstfödda, Filip dog. Då var hon 57 år.

Rut 4: 13-16 Så tog Boas Rut till hustru. När han låg med henne lät Herren henne bli havande, och hon födde en son. Då sade kvinnorna till Noomi: ”Lovad vare Herren, som i dag har låtit dig få en skyldeman. Han skall bli ryktbar i Israel. Han skall ge dig nytt livsmod och sörja för dig på din ålderdom. Det är ju din sonhustru som har fött honom, hon som älskar dig och är mer för dig än sju söner.” Noomi tog pojken i sin famn, och det blev hon som vårdade honom. 

* När äldste sonen och jag tågluffade tillsammans med en god vän kom vi till Brügge och Gent och det var en riktig höjdpunkt. Båda de små närliggande städerna är värt en resa-med tåg. Kanske i augusti 2022 när Margarets bröllop återskapas igen?

26 mars 1888

föds Elsa Brändström aka "Sibiriens ängel". Jag har hört uttrycket och när jag såg att hon var född detta datum måste jag ta reda på mer. Hon föddes i Sankt Petersburg av svenska föräldrar. Hennes pappa var diplomat. Hennes första utbildningsväg blev som för de flesta som gör en klassresa eller

I dagens Tyskland är Elsa Brändström en folkhjälte man minns med stolthet

genusresa, hon blev lärare. Nästa stora valmöjlighet som var öppen för kvinnor var sjuksköteerskeyrket. Den utbildningen tog hon när första världskriget bröt ut i sin födelsestad Sankt Petersburg.

Igår kom jag att prata om järnvägsstationen i Karungi med en elev och idag läser jag att Elsa Brändström arbetade där när det var en viktig led genom det neutrala Sverige, järnvägen från Karungi till Ystad. Lustigt sammanträffande=) Brändström tog där hand om sårade krigsfångar som utbyttes mellan Tyskland och Ryssland. 1915 började hon arbeta i Sibirien för Röda korsets räkning även här var det krigsfångar hon tog hand om.

När oktoberrevolutionen segrade över den demokratiska revolutionen råkade hon i onåd och undkom med knapp nöd arkebusering. Efter kriget skrev hon ner sina minnen från Sibirien i en bok som blev mycket spridd: Bland krigsfångar i Ryssland och Sibirien (1921). Bokförsäljningen finansierade både krigsfångarnas återkomst och ett barnhem i hennes nya hemland Tyskland. När hon gift sig i Tyskland startade hon ett sanatorium för krigsskadade tidigare fångar och flyktingar. Hon fick flera utmärkelser för sitt arbete i Tyskland men nazisterna hotade hennes make så de flydde till USA 1934.

Även i USA engagerade hon sig i flyktingarbete. Hela sitt liv levde hon för att göra andras liv bättre. Jag tror , med vetenskapligt stöd, att hon var en riktigt lycklig människa.

Arvo Pärt f. 1935 har liksom Brändström en kosmopolitisk livshistoria på grund av politiska beslut och krig. Han är flerspråkig: tyska, estniska, ryska och engelska är alla hans starkspråk. Hans musik är läkedom för själen. Den är starkt inspirerad av den ryskortodoxa kyrkan som han nu tillhör.

25 mars varje år i mer än 2000 år

L'anunciazione  av Fra Angelico

"Min själ prisar Herrens storhet,

min ande jublar över Gud, min frälsare:

han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna.

Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig:

stora ting låter den Mäktige ske med mig,

hans namn är heligt,

och hans förbarmande med dem som fruktar honom

varar från släkte till släkte.

Han gör mäktiga verk med sin arm,

han skingrar dem som har övermodiga planer.

Han störtar härskare från deras troner,

och han upphöjer de ringa.

Hungriga mättar han med sina gåvor,

och rika skickar han tomhänta bort.

Han tar sig an sin tjänare Israel

och håller sitt löfte till våra fäder:

att förbarma sig över Abraham

och hans barn, till evig tid.”

24 mars 1980

mördades Oscar Romero i sin kyrka medan han förrättade mässan. Han hatades av högermilisen

eftersom han aktivt tog parti för fattiga och förtryckta i det våldsutsatta El Salvador. Han föddes 1917, precis som min farmor. Han var barn i en familj som relativt sett hade det välbeställt men de var utan rinnande vatten, elektricitet, barnen sov på golvet och han fick inte gå i skolan mer än till 12 års ålder pga att familjen inte hade råd.  I stället satte de honom i lära för att han skulle bli snickare och han blev en lovande snickarlärling men hans längtan var att bli präst. Redan som trettonåring lyckades han ta sig till det lägre prästseminariet i San Miguel och hans studier avslutades till slut i Rom 1942, mitt under brinnande världskrig, och långt från sin stolta familj.

När han blev ärkebiskop i El Salvador valdes han som ett, för Vatikanen, säkert konservativt kort i ett land där befrielseteologin var stark pga att de fjorton adelsfamiljerna som styrde landet behandlade landets fattiga bondebefolkning som livegna. Dessa familjer hade en "egen" armé av betalda mördare och våldsmän som höll befolkningen i skräck. Ett riktigt maffiavälde rådde som i slutet på 1970-talet ledde till förspelet till inbördeskrig i El Salvador. En korrupt president kom till makten som med pengar från USA stödde jordbruksaristotkratins sida och de våldsamma styrkor som 1977 hade mördat, torterat och våldtagit så många att inte ens de vidrigaste attacker blev uppmärksammade utomlands.

Oscar Romero var aldrig befrielseteolog, men som kristen kunde han inte tigande se på mördandet och förtrycket av de fattiga som ju alltid varit kristendomens fokus (men som ofta glömts bort) . Hans valspråk som ärkebiskop tog han från St. Ignatius "to be of one mind with the church". Han försökte väcka omvärlden inför det som hände i El Salvador. Ett brev till president Jimmy Carter **"as fellow Christian" om att stoppa pengarna till regimen blev först obesvarat och när Carter till slut stoppade bidragen efter mordet på fyra nunnor, kom strax den republikanske presidenten Ronald Reagan till makten och rev upp det beslutet.  Han var ju ingen "fellow christian" så Romero vände sig istället till påven för att vädja om att han skulle få till en utredning av alla mord på bönder och kyrkfolk; präster, nunnor, diakoner, lekmän alla som sågs som ett hot mot maktelitens intressen.

Vänstervågen från 1968 hade helt tydligt ebbat ut. I kyrkorna talade vi mycket om Romeros kamp, och mina föräldrar såg honom som en ny Martin Luther King Jr med sin icke-våldskamp mot våldet och fattigdomen. Men egoismens högervindar blåste kallt över världen och Romero fick ingen betydelsefull hjälp utifrån för att stoppa mordet på sitt folk. Vid krigets slut hade minst 80 000 människor mördats och 800 000 är "försvunna" och El Salvador är Latinamerikas minsta land med  ca 5miljoner invånare.  Kyrkan var rädd för kommunismen och svaret från den polskfödde påven JP II var därefter.

Oscar Romero organiserade fredliga protester tex en stor utomhusmässa som hölls när alla andra kyrkor "mässtrejkade" och alla som kunde tog sig till denna enda jättemässa i San Salvador. Alla Romeros försök att rädda sitt folk och få regimen att ändra sig retade makteliten. Jag var en engagerad tonåring och gjorde inte heller något vettigt i frågan i stället lade jag mycket energi på kärnkraftsomröstningen fast vi inte fick rösta. Hade vi varit mer högljudda i kyrkan kanske historien sett annorlunda ut, men även kyrkan blev fast i tokiga inre strider under denna tid. Livets ord började växa fram, Jesusfolket började få barn och vänstern var mer intresserad av Nicaragua och Chile, (varifrån det kom ganska många flyktingar vid denna tid) än det pytteland där Romero var ärkebiskop. Inte ens kyrkorna var ens hälften så engagerade för El Salvador som för en massa annat, trots det lilla landets uppfordrande namn.

Den 23 mars 1980 höll Romero ett tal till militären och vädjade till deras samveten. Han tilltalade dem med att de var bröder och nästor till dem de mördade och avslutade med att säga: " Jag befaller er i Gud namn att sluta upp med förtrycket." Dagen efter höll han begravningsmässa.I sitt griftetal påminde han om liknelsen om vetekornet som måste falla i jorden och dö för att bära rik frukt. Några ögonblick senare tog sig en betald mördare in i kapellet och sköt Romero till döds.

Vid hans begravning samlades 50000 sörjande på torget utanför domkyrkan. De sjöng och viftade med palmblad. En representant för påven Johannes Paulus II höll tal. Regimen tog tillfället i akt och från presidentpalatset föll en bomb ner på torget och eldgivning riktades mot folkmassan från alla håll. 7000 människor tog skydd i katedralen som rymde tretusen. Som genom ett under dog bara ett femtiotal personer. Men inbördeskriget och folkmordet var nu i full gång och avslutades först 12 år senare genom intervention från FN. *

Oscar Romero helgonförklarades 2015 och är även helgon i den Anglikanska kyrkofamiljen.

Jag gråter medan jag skriver detta och funderar på vilka blinda fläckar kyrkan har idag. Vilken kämpande kyrka gör vi inte tillräckligt för? Vem vädjar till oss nu utan att vi lyssnar? Jag hoppas brev till påven hjälper idag och jag hoppas medieexplosionen ska få fler att se vad som händer både långt borta och nära. Men nu pratas bara om Corona och en tonårsflicka med långa flätor som kämpar för framtidens värld. Den gamla dam jag nu är med kortare flätor än då borde dock också se till vad som händer nu. Jag ber om syn för de blinda denna fastetid.

Brukar du hoppa mina musiktips, gör det inte denna gång. Kyriet ur Missa Criolla.

Señor, ten piedad de nosotros

Ten piedad

Señor, ten piedad

De nosotros

Cristo, ten piedad de nosotros

https://lyricstranslate.com

Señor, ten piedad de nosotros

Ten piedad

Señor, ten piedad

De nosotros

Cristo, ten piedad de nosotros

https://lyricstranslate.com

* citat från Wikipedia: "Sedan inbördeskriget tagit slut har den politiska situationen i El Salvador förbättrats avsevärt, stegvis har avgörande steg mot demokrati tagits under 1990-talet och de senaste president- och parlamentsvalen i landet har betraktats som fria och demokratiska. Den konservativa högern organiserade sig på 1980-talet i partiet ARENA (Alianza Republicana Nacionalista) och behöll makten fram till valet 2009 då det socialdemokratiska oppositionspartiet, och före detta gerillagruppen FMLN, gick segrande ur valet."

**detta brev spelade en viss roll för filmen "The Mission" från 1986.

23 mars 1969

Karin Stenberg och Carl Lindhagen 1919.

dog Karin Stenberg (född 1/5 1884), legendarisk lärare och folkbildare från Arvidsjaur och en av mina stora förebilder. Man ser på bilden intill hur intelligent och humoristisk hon var. Hon hör till dem som påverkat mitt liv mer än jag förstått förrän jag på gamla dar läste hennes texter från pappas samling. Hon och hennes aktivism  har påverkat mina föräldrar och deras vänner, ja delar av vår världsbild beror mycket på hennes inflytande. Jag önskar att fler vore som jag på det sättet för hon var en klok lärare. 

Hon var den som gav en röst åt samer när storsvenskarna i sin patriarkalt koloniala omsorg ville göra om skolväsendet i lappmarkerna till en slags renrasighetsutbildning med apartheid som metod.  Samiska barn med renskötande föräldrar skulle tvingas bo i dragiga skolkåtor med risgolv för "lapp ska vara lapp" och inte skämmas bort i varma hus med för dem onödig bildning. Karin Stenberg skriver så träffande i  Dat läh mijen stud! –Detta är vår vilja: en vädjan till den svenska nationen från samefolket (1920) :

"De många, både kunskapsrika och välmenande män och kvinnor , som i övrigt skildrat samefolkets liv[…]Det har ej varit samefolket som skildrats utan […] ett exotiskt land med en gubevars, nog så intressant befolkning, som dock vunnit i intresse ju mera olikartad andra människovarelser och ju närmare djurets ståndpunkt man kunde framställa den[…]. "

Tyvärr lyssnade staten inte på Stenberg utan lät Hjalmar Lundbohm med vänner bestämma att apartheid skulle råda i Sverige på skolområdet. Samiska barn med renägande föräldrar skulle gå i kåtaskolor med nomadlärare och en enklare läroplan som enbart syftade till att fostra framtida renskötare med exotiska vanor som hölls renrasiga genom segregation. Man fäste ingen vikt alls vid att Stenberg och Arvidsjaurs sameförening enhälligt stod bakom att samer skulle få samma skolning som alla andra i Sverige. Vitalis Karnells uttryck "Lapp ska vara lapp" blev i stället ledord för sameskolväsendet, och i allt väsentligt bedrivs samskolan på liknande aparheidsätt ännu idag. Med den skillnaden att man går i vanliga skolbyggnader med värme och man kan välja skola, utom att "svenska" barn inte kan välja sameskola/förskola. En universitetsutbildning i traditionell slöjd blev aldrig av eftersom universitet inte får ha apartheidutbildningar och då hoppade utbildningsanordnarna av, vilket visar att Karnell och Lundbohm fortfarande regerar.

Hjalmar Lundbohm kallar den svenske medförfattaren till Dat läh mijen stud!, Valdemar Lindholm, för "en odåga", vad han kallade Karin Stenberg vet jag inte. Han ansåg antagligen att hon var otillräknelig och lät därför hennes inlaga bero på hennes obildade och "lappska" mentalitet. Han älskade ju samerna som många älskar katter, speciellt de som inte lever med katter. Han ville ju bara samefolket väl. Blev de bortklemade i uppvärmda skolor skulle de lämna sina exotiska liv och vart skulle då företagsledare som Lundbohm ta sina turistande vänner om det inte fanns kåtor och torkat renkött med kaffeost och en öppen eld för turisterna att prova på?

Jag har själv dragit runt med turister till tillrättalagda kåtor med kaffeost, suovas (rökt renkött) och hällkakor. Jag har till och med bakat dessa hällkakor åt besökare.  Men när en grupp envisades med att vilja åka till en riktig "sameby" när jag förklarat hundra gånger vad det var, tog jag dem till slut till bekanta i Rensjön. Turisterna blev närmast rabiata (de var italienare) för samerna de mötte bodde i vanliga villor. De vägrade att ens att titta på frun i husets fina bandslöjd. Sedan förfasade de sig över renslakteriet mitt i byn(de var absolut inte vegetarianer)  och jag fick köra tillbaka till hotellet med ett gäng mycket missnöjda turister. Det var människor de mött! De var besvikna.

Och även idag är det tyvärr så att samer, speciellt unga sådana, anpassar sig till dessa förra sekelskiftessvenskars syn på nordligaste Sverige och de låter sig betraktas som "etnografiska föremål, tillhörande en tid, som redan är förfluten, varför vi ej böra ens göra en antydan om, att vi vilja någon utveckling". för att åter citera Stenberg. Man inbillar sig att jojken är medfödd för samer ,omöjlig för andra människor att frambringa. En same som sjunger något annat på hög nivå röner absolut inget intresse medan en same som uppenbart inte är någon jojkare ändå kan tralla på och få vara med i Eurovision som exotiskt smycke i bakgrunden av någon popdänga från Norge. BTW i Eurovision var för några år sedan en sångare från Polen/ Ungern/Tjeckien/Bulgarien?, som jojkade. Men ingen kallade det för jojk fast det uppenbart var just den urgamla tekniken han använde, och mycket väl dessutom.

So what, jojk spelar väl ingen  roll? Jo, jag tycker attityden till jojk tydligt visar vad Karin Stenberg sa, just för att det räknas som ett medfött läte, snarare än en förvärvad folklig sångteknik som kulning eller joddling. Min gamle vän som föddes i Rautas 1941 berättade att när han var barn hölls bön i hans föräldrahem och då inledde den finsktalande predikanten med orden "Lappalaiset ja ihmiset" (samer och människor) och den attityden lever kvar i synen på exempelvis jojk eller att Gudrun Sjöden får inspireras av precis alla andra kulturer i hela världen men inte av samiskt dräktskick. Djurläten och djurhudar kan inte övertas av andra varelser, men musik och kläder kan man ta intryck av när vi alla räknas som fullvärdiga människor.

Och visst är det trevligt med Frost II på nordsamiska men vad skulle Karin Stenberg ha sagt om framställningen av samerna där:  de ständigt genomgoda och trollkunniga naturbarnen, "...ju närmare djurets ståndpunkt..." Men Frost säljer ju och ger publicitet åt samer i hela världen. Är inte all publicitet god? För turistnäringen blir det ett tveklöst  JA på den frågan.

Så för turistnäringen hade Lundbohm rätt och Stenberg fel. Men för människovärdet?*

Så här i fastetider kan det var bra att veta att även om man inte kommer hela vägen direkt med sin aktivism så kan man som Karin Stenberg ändå påverka en hel del. Hon var initiativtagare till Samernas folkhögskola och samer får numera samma utbildning som andra i Sverige, Sameskolan är ett val inte ett tvång. Hon vann i längden.

Jag måste få tacka filmen Frost för att den gjort Frode Fjellheims "Härlig är jorden"-variant världskänd. Här i en härlig kvinnokörtappning. (Jo jag tycker om filmerna! Med reservationer för människosynen.)

*Och för de andra ursprungsbefokningarna i norr, de som inte ansågs renrasiga eller gulliga, var det en kulturkatastrof. Utan laestadianismen hade de troligen totalt utplånats.

22 mars internationella vattendagen

Idag är det söndag och då firas Jungfru Marie Bebådelsedag som ju egentligen firas senare i veckan. Det är också internationella vattendagen, en lika angelägen sak att minnas. I fastan ska vi också sätta hela världen på vatten och bröd. Rent vatten och näringsrikt bröd är en bristvara på många håll. Ja, rent vatten kan vara helt omöjligt att få tag på. Nu när alla pratar om hur viktigt det är att tvätta händerna i tvål och vatten kan det vara bra att påminna sig om att dessa varor inte är lättillgängliga överallt.

Tvärtom gör klimatförändringarna rent sötvatten till en sällsynthet på fler och fler platser. Men även haven hotas, både av uppvärmningen och nedsmutsningen. Vi har alla hört talas om öarna av plastskräp mitt i oceanerna. Små åtgärder likaväl som gigantiska behövs för att säkra vårt vatten, det enda som finns. Vi kan alla göra de små sakerna och tillsammans de gigantiska. Jag ser tecken på hopp i hur folk svarat på Corona-problemet. Nu vidtas åtgärder som verkligen är bra för klimatet. Jag hoppas att det blir som vid oljekrisen på 1970-talet att goda vanor inpräntas nu, vanor som består.

Två exempel: min mamma och svärmor kokade alltid vatten och mat utan lock på grytan. Svärmor, född sent 1930-tal, gör det fortfarande. Min generation och alla yngre än vi skulle aldrig göra en sådan sak. Vi gör dessutom inte som man gjorde när jag var liten: tänder alla lampor i huset och låter dem brinna i alla rum, oavsett om någon är där eller ens hemma. Vi barn blev på 1970-talet "som snåla gamlingar" tyckte de då vuxna, födda på 1940-talet. Vi for runt och släckte lysen hela dagarna. Och det sitter i hos de flesta än idag.

Fastan är ju till för att låta oss testa nya och klimatsmarta, miljövänliga och fattigdomsbekämpande vanor som ofta sitter i längre än så. Nu upplever hela jorden en fastetid som förhoppningsvis ger världen bestående bättre vanor, låt oss ta vara på denna gåva utan att sluta fasta och be för att Corona-smittan ska besegras.

Det är söndag så varför inte se hela musikalen Befriad med Choralerna, en 1970-talspärla. Vid 16 min börjar just en sång om Jesu möte med kvinnan vid Sykars brunn. Det handlar om vatten.

21 mars internationella dagen mot rasism och för Downs syndrom. Rocka socka!

Vårdagjämning och Noruz

Idag finns mycket att fira. Det är svårt att hitta mer behjärtansvärda ändamål att lyfta fram än internationella dagen mot rasism och att rocka sockorna passar därför utmärkt idag. Dessutom firas Noruz över hela världen och vårdagjämning är väl något att glädjas åt. Mitt i fastan får vi fira och kämpa för allas rätt att finnas.

Världens reaktion på att miljontals gamla och sjuka kan få en kvalfull kvävningsdöd ger mig hopp om att vi kanske kan sluta utrota människor med 47 kromosomer. Förintelsen av Downs-människor går skrämmande snabbt, så jag ser inte att vi har någon tid att förlora. Jag vet också att utrotningen av en variant aldrig blir slutpunkten för folkmord. Först den varianten sedan någon annan variation tills de enda som återstår är ...ja, vilken variant kommer att räknas som den enda livsvärdiga i framtiden? 

Låt oss aldrig komma till den punkten där bara en variant återstår!

Rocka socka  #rockasockor #rockthesocks

Superstjärnan Wiyaala från Ghana är en god representant för oss som vill bevara all biologisk mångfald, också den inom mänskligheten. Lite ovanlig fastesång kanske , men tydlig i sitt budskap om att alla får finnas. Rock it!

20 mars 1852

utkom Harriet Beecher-Stowes epokgörande roman Onkel Toms stuga. Den blev inte stilbildande för hur vi skriver romaner men den gjorde så att det nybildade republikanska partiets presidentkandidat Abraham Lincoln valdes till president i USA  med löfte om att förbjuda slaveriet.

När jag ska förklara för mina elever det centrala målet som handlar om att lära sig hur litteraturen påverkat samhället tar jag alltid upp denna roman för den är ett klockrent exempel tillsammans med Anna Sewells Black Beauty. De är nämligen två av få romaner som lyckats ändra opinionen så mycket att lagstiftningen i ett land ändras till det bättre och rättvisare. 

Harriet Beecher-Stowe var dessutom vän med fastekalenderns Elizabeth-Barret Browning och Fredrika Bremer, den tidens radikala författare höll kontakten. De var alla kristna och drevs av samma glöd som Siri Dahlqvist och Amos: 

Vem kan höra lejonet ryta

utan att gripas av skräck?

Vem kan höra Herren Gud tala

utan att bli hans profet?

Beecher-Stowe talade och skrev så en stor allmänhet förstod att svarta människor var just människor precis som de själva. För oss (förhoppningsvis) en självklarhet, men det fanns "vetenskap" som stödde slaveriet om de förslavade var icke-européer och då särskilt svarta afrikaner. Man menade att deras huvuden var mer slagtåliga än vitas och att de hade mindre hjärnvolym vilket gjorde att de måste styras av andra för att få något gjort. De var starkare och tåligare i största allmänhet, de stod emot virussjukdomar , vilket inte USAs urinvånare gjorde, så de dög inte till plantagearbetare utan fördrevs i stället. 

Ekonomer stödde också slaveriet eftersom det ansågs omöjligt att driva plantager med betald arbetskraft, oavsett hur lite de fick betalt. Betalda arbetare hade inte stannat kvar tillräckligt länge för att lära sig arbetet. Att plocka bomull effektivt krävde både kunskap och erfarenhet, sockerrör och tobak likaså. 

Det förvånar väl ingen att den tidens djupt rasistiska vetenskap stödde slaveriet och även idag är många kapitalistiska ekonomer de som aldrig överger grymma och förhatliga praktiker för att de är moraliskt fel om de lönar sig pengamässigt. Men även teologer stödde slaveriet med lösryckta bibelverser som helt saknade stöd i Bibelns kontext och exeges. Jag har ju denna fasta redan berättat om hur judiska slavar ansågs omöjliga eftersom de hade uppfattningen att de var människor med samma värde som slavägaren. "Att köpa en judisk slav är att köpa sig en Herre." sa man i antikens vidsträckta imperier i Mellanöstern och kring Medelhavet.

Paulus tog inte avstånd från slaveriet som sådant men han sa att slavägaren skulle behandla sin slav exakt som vilken annan kristen broder som helst. De första kristna hade inte så få slavar som kyrkoledare medan deras herrar var med i menigheten. Enligt marxistiska historiker var det detta som gjorde slaveriet olönsamt så det försvann från Europa. Men delar av 1850-talets kristna USA var inte bekant med dessa teorier och de stödde sig , som vi så ofta gör, på lösryckta verser och hoppade, liksom nu, över de stora sammanhangen. Profeten Amos verkar man aldrig ha öppnat alls.

Men obskyra verser som den om att "Kaanan ska var sina bröders slav" eftersom Ham (och menade att svarta människor var barn till Ham) blottade sin faders blygd och retade Noa när han blev full av vinet han planterade efter att jorden torkat upp på sluttningarna av Ararat, tog man till sig med full kraft. Det gjorde man också i 1900-talets sydafrikanska apartheid-stater Rhodesia och Sydafrika.

Jag tänker att vi alltid , även som kristna, är inlåsta i vår tids vetenskap och ekonomiska system, men stämmer dessa inte med Jesu budskap i evangelierna måste vi lyda Gud mer än människor. Och vad var Jesu budskap? Ja knappast att slaveriet skulle bestå till tidens slut utan "befrielse för de fångna och syn för de blinda." 

Harriet Beecher-Stowe fick vara en av många små-Jesusar som kom med befrielse för de fångna och syn för de blinda. En nation fick upp ögonen för slaveriets ondska och amerikaner som stulits från Afrika befriades från livslångt slaveri.

19 mars

har Josef namnsdag. Det firar vi med denna underbara återpublicering av Bartolomé Esteban Perez Murillos målning Den heliga familjen med en fågel målad 1645-1650. Lägg märke till att hunden inte nämns i titeln, den är en del av familjen:

 

18 mars 731 och 15 mars 752

valdes Gregorius III till påve i Rom. Han var syrier och den näst siste på påvestolen av östromersk härkomst, hans släkting och efterträdare Zakarias med himmelsk födelsedag, alltså dödsdag, 15 mars, blev den allra sista grekiska/östromerska påven. Gregorius III blev alltså den sista påven som  erkändes både av Östroms kejsare och Västeuropeiska makthavare.

Gregorius III och Zakarias var påvar under en tid när kyrkans inre kärnområden låg i gungning medan de geografiskt perifera kyrkliga områden stärktes. Som redan antytts var kontakten med Romarriket, som fortfarande var starkt i östra delen, medan det var raserat i väst, ansträngd. Det berodde på det starka militära hotet från islam som börjat kriga mot kristenheten i stort sett när religionen grundades. Halva kristenheten hade fallit för den muslimska anstormningen; hela Nordafrika och Spanien var förlorat och Frankiska riket verkade gå samma öde till mötes. Östrom hade med knapp nöd lyckats försvara Konstantinopel mot islams anfallskrig under 670-talet.

Samtidigt eroderade kyrkan inifrån på grund av striden om bilderna, ikonoklast-striden. Östromerska kejsaren och många kristna i Östrom hade påverkats av islams tankar om bilder och de stödde sig på samma skriftord som Muhammeds anhängare, de tio budorden. Närmare bestämt bud nummer två:

2 Mos. 20: 3-6: Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem. Ty jag är Herren, din Gud, en svartsjuk Gud, som låter straffet för fädernas skuld drabba barnen intill tredje och fjärde led när man försmår mig men visar godhet mot tusenden när man älskar mig och håller mina bud. 

Kaliferna som tagit över den kristna kulturens starkaste fästen tolererade kristendomen i allt utom bilderna. Krucifix, bilder av Maria och andra ikoner, förbjöds med hänvisning till att judar och kristna skulle följa Tio Guds bud. Östroms kejsare styrde fortfarande i delar av det vi räknar som Västrom: Sicilien, Syditalien och Ravenna och blev samtidigt starkt influerad av de muslimer han ständigt fick försvara sitt rike mot. Hans anhängare kallades ikonoklaster och de förstörde ikoner, statyer och mosaiker i sin nit. En stor kulturskatt utplånades av dessa hängivna kristna på mycket kort tid i stil med det Daesh och andra Salafistiska jihadister gjort i vår närtid i Mellanöstern.

Men de som höll sig till påven i Rom; ikonodulerna (bilddyrkarna) höll stånd och därför har vi idag kvar fornkristen , även Bysantinsk, konst i Norditalien, inte minst i Ravenna. Men Ravenna tillhörde ju Östrom? Jo, men när man försökte förstöra konsten lynchades kejsarens sändebud som skulle genomdriva kejsarordern av folket på platsen. Det fanns alltså fanatiker på båda sidor. Samtidigt var det ikonoduliska kristna som utbredde påvarnas domäner norrut; Germanien kristnades och  England, Irland, Skottland och Wales närmade sig påvarna i Rom. Gregorius III kom visserligen från Syrien, hjärtlandet för Östrom och kyrkans vagga, men han var starkt emot ikonoklasterna och inflytandet från islam.

Han exkommunicerade ikonoklasterna och fördömde deras bildstormande. Därmed hade den siste påven som också godkänts av Östroms kejsare exkommunicerat denne kejsare. Kejsaren konfiskerade alla påvens egendomar i Sicilien och Syditalien samt fråntog påven överhögheten över dennes besittningar i Balkan. Brytningen mellan Öst- och det forna Västrom var nu fullbordad. Gregorius III styrde en kyrka som trängdes av sina forna trosfränder under Patriarken i Konstantinopel, langobarder, germaner som besatt norra Italien och muslimska erövrare som nu gjorde framgångsrika framryckningar i Gallien . Men där, i Gallien vände krigslyckan för araberna när den frankiske Karl Martell slog den arabiska hären vid Poitiers 732. 

Gregorius III och hans släkting och efterträdare Zacharias stärkte nu banden till den framväxande frankiska stormakten. Zacharias såg till att  riksförståndarna avsattes, och den siste maktsvage merovingiska kungen "motades in i ett kloster ", skriver Göran Hägg i sin bok Påvarna. Zacharias krönte och smorde Pippin den lille till konung i Guds namn och så hade den karolingiska dynastin fått sin gudomliga legitimitet. En legitimitet som Gregorius III ansåg självklar utifrån att detta kungarike stoppat den till synes ofrånkomliga muslimska invasionen.

Ringens brödraskap som de framstår i filmformat

Det är nog inte alls en slump att Sagan om ringen avslutas med att den siste riksföreståndaren i Gondor brinner upp, förhäxad av Saurons palantir medan kung Aragorn tar över makten. Och att Pippin den lille har fått ge namn till hoben Pippin, är förstås självklart. 

Hela denna vanskliga tid för kyrkan har absolut stått modell för berättelsen om krigen i Midgård. Inre strider som kom sig av ett yttre militärt hot och påverkan av sinnet på kristna härskare är ju en direkt bild av denna vanskliga tid i kyrkans historia. De trofasta små hoberna, alverna och deras vänner längst i väster liknar mycket de keltiska kristna som ute i Västerhavet höll fast vid, spred och utvecklade den kristna kulturen som hotades på kontinenten.

Ofta läser vi förstås Tolkien som en allegori över 1900-talshistorien men när jag läser om 600-700-talens kristna svårigheter kan jag inte låta bli att se parallellerna. Liksom Bilbo-en hobbits äventyr är allra mest lik Beowulfs-eposet tycker jag Sagan om ringen påminner om Gregorius III och Zacharias pontifikat. Det finns få saker som lär mig så mycket som skönlitteratur, både om världen och om mig själv. Men så fungerar även historia ibland. Kombinationen historia och skönlitteratur är därmed oslagbar. 

Så vad lär jag mig av dessa sammanflätade berättelser, historien om Gregorius III och Zacharias , samt Tolkiens romaner? Jag tänker att detta med att vi kristna är en kropp inte bara innebär att om en del lider lider alla delar, utan också att om en del mår bra håller sig kroppen ändå frisk trots stora svårigheter.

När centrala delar av kristenheten led av bildbråk och angrepp från välorganiserade och nyväckta jihadister blomstrade den keltiska och engelska kyrkan och Germanien kristnades samtidigt som den ryskortodoxa kyrkan växte fram med hela sin rikedom på tryggt avstånd från muslimska erövrare. Och tänk på hur ikonerna blivit nästan synonyma med östkyrkan idag medan de reformerta kristna kyrkorna i väst ännu är, mycket fredliga, ikonoklaster. 

Det är en tröst när vi hör hur kristna över hela världen förföljs och kyrkan i Gregorius och Zacharias hemland Syrien inte minst. Då tröstar historien om deras tid som påvar. Just under dessa svåra år för kristenheten kring Medelhavet seglade iriska munkar över Nordsjön och vi nordbor fick de första kontakterna med Jesus. Det är jag evigt tacksam för (jag vet att jag tjatar om det, men det är sant).

Tänk att Jesus predikades i Tyskland så vi fick släkten Bachs musik att leva av i fastan. Här Erbarme Dich av Johann Sebastian.

17 mars 1978

vann U2 en talangtävling som hölls denna St. Patrick's Day i Limerick. Då hette bandet ännu The Hype. Ett år senare bytte de dock namn och 1980 kom det första albumet Boy. Jag läste om dem i Nytt Liv och hörde dem på radion vid denna tid och blev betagen. Jo, jag läste om dem först. Det är inte ofta man fastnar för musik på det sättet men så var det.

Sedan har jag aldrig slutat lyssna på deras kreativa sånger med djupt meningsfulla texter. Ett speciellt minne har jag när jag pluggade på distans och hade sammankomster i på Luleå tekniska universitet någon helg då och då var jag och vännen Jocke en kväll på någon slags studentbaluns. Diskjockeyn tog emot önskningar och jag , som alltid vill bygga altaren åt Herren i Mamres terebintlund, hittade U2 bland hans skivor. Jag valde Gloria. Den är ju inte den perfekta danslåten med sin refräng som bryter rytmen.

Den märkliga saken hände att hela dansgolvet stannade upp och det uppstod en märklig stillhet, inte pinsam, bara stilla vid varje refräng. Jag glömmer det aldrig och fast jag nog bara uppfattades som tant av mig själv och mina närmaste då, flödade förstås tornedalenstantens tårar över:

          "Gloria in te Domine / Gloria exultate"

16 mars 1750

föddes musikern och astronomen Caroline Herschel som yngsta dotter i en judisk medelklassfamilj i

Porträtt av astronomipionjären vid 92 års ålder

.

Tyskland. Men det var i England hon blev astronom. Där blev hon bland annat den första kvinnan i världen som fick betalt för detta yrke av själva kungen. Det var nog bra att hon flyttade till England med sin bror för hennes far var död, han som ville att hon skulle få en teoretisk utbildning, medan hennes mor inte ville att hon skulle ha någon ordentlig utbildning annat än i praktiska sysslor som enklare sömnad och hushållsarbete. 

Fadern, som var självlärd oboist, försökte lära upp Caroline i smyg när modern var bortrest men det var svårt för Caroline att hinna med studier eftersom hon hade stort ansvar för hushållsarbetet. Modern trodde att den korta flickan, 140 cm, aldrig skulle bli gift och hon ville inte att hon skulle få en egen lön och självständighet som guvernant, vilket en utbildning skulle kunna ha lett till. Men modern lät henne följa med storebror William till England efter faderns död. Caroline återvände inte till Tyskland förrän brodern var död och även där blev hon då hyllad av kungahuset för sitt vetenskapliga arbete.

I England försörjde sig brodern, William, som kyrkomusiker och mot moderns önskan utbildades Caroline till sångare. Som sådan blev hon mycket uppskattad men brodern ledsnade på musiken och hon fick i stället bli hans assistent i hans nya passion: astronomin. Hon antecknade hans nattliga upptäckter på stjärnhimlen och ansvarade för att teleskopen fungerade som de skulle. Med tiden blev hon allt mer självständig som astronom, speciellt sedan brodern gift sig och hon fått en brorson att lära upp till astronom, John Herschel. Genom hennes snabba och noggranna arbete kartlades stjärnhimlen och hon upptäckte också på egen hand ett antal himlakroppar, mest känd av dem den andra följeslagaren till Andromedagalaxen med det föga fantasieggeande namnet: M110(NGC 205). Hon upptäckte också en rad kometer och nebulosor med ett Newton-teleskop.

Nej , Caroline var inte den som gav kometer och nebulosor spännande namn, istället fokuserade hon på att göra stjärnkatalogen komplett och korrekt. Hon renskrev och kompletterade tidigare astronomers verk, förutom sin brors. Under sin tid i England blev hon också avlönad hovastronom , den första kvinnan i en värld där ytterst få män fick pengar för att studera stjärnhimlen. Hon fick också Astronomical Societys guldmedalj för sitt värdefulla arbete 1828. Nästa kvinna som fick denna medalj var Vera Rubin 1996.

Att vi vet detta (och mycket mer finns att ta reda på) beror bland annat på att Caroline Herschel blev mycket gammal, 98 år och var fram till sin död rörlig till kropp och själ Hon hann med att skriva sin självbiografi där hon är förhållandevis frispråkig om familjelivet i barndomshemmet och sedan i England. Den sista tiden var för henne mindre intressant eftersom hon inte kunde observera natthimlen i storstaden Hannover på samma sätt som på den engelska landsbygden. Hon berättar där också vad som krävs för att bli en sådan framgångsrik astronom som hon blev: att vara snabb och noggrann med anteckningar och beräkningar. 

Även om hon inte gav sina astronomiska upptäckter namn som är lätta att lägga på minnet, men desto lättare att katalogisera korrekt, har hon själv fått ge namn till senare astronomiska upptäckter; asteroiden 281 Lucretia är uppkallad efter hennes andranamn och kratern C. Herschel på månen är uppkallad till hennes minne. Det tycker jag är helt rätt åt denna både mån- och mångbegåvade kvinna som jag och andra som fascineras av stjärnhimlen och stjärnkartor har så mycket att tacka för.

Ibland måste man inte förändra själva världen utan bara beskriva den på ett nytt sätt för att öppna nya universa för mänskligheten. Caroline Lucretia Herschel är en förebild i att göra det lilla hon kunde, villigt och glatt, noggrant, snabbt och precist och det lilla visade sig vara så mycket större än hon själv kunde greppa. Hon levde sannerligen inte förgäves.

Jag kan inte undanhålla denna underbara hyllningsdikt till Caroline Herschel skriven av Adrienne  Rich 1968:

Planetarium

Thinking of Caroline Herschel (1750—1848)
astronomer, sister of William; and others.

A woman in the shape of a monster   

a monster in the shape of a woman   

the skies are full of them

a woman      ‘in the snow

among the Clocks and instruments   

or measuring the ground with poles’

in her 98 years to discover   

8 comets

she whom the moon ruled   

like us

levitating into the night sky   

riding the polished lenses

Galaxies of women, there

doing penance for impetuousness   

ribs chilled   

in those spaces    of the mind

An eye,

          ‘virile, precise and absolutely certain’

          from the mad webs of Uranusborg

                                                            encountering the NOVA   

every impulse of light exploding

from the core

as life flies out of us

             Tycho whispering at last

             ‘Let me not seem to have lived in vain’

What we see, we see   

and seeing is changing

the light that shrivels a mountain   

and leaves a man alive

Heartbeat of the pulsar

heart sweating through my body

The radio impulse   

pouring in from Taurus

         I am bombarded yet         I stand

I have been standing all my life in the   

direct path of a battery of signals

the most accurately transmitted most   

untranslatable language in the universe

I am a galactic cloud so deep      so invo-

luted that a light wave could take 15   

years to travel through me       And has   

taken       

I am an instrument in the shape   

of a woman trying to translate pulsations   

into images    for the relief of the body   

and the reconstruction of the mind.

Lina Sandell skrev om just detta som Caroline Herschel gjorde till sitt livsverk, att göra det lilla i det stora och se det stora i det lilla vardagliga strävandet.