föddes Ester Blenda Nordström som den yngsta av fyra syskon: systern Agda var elva år, brodern Frithiof var nio år och systern Hildur var sju år när hon föddes. Lilla "Essan" blev snabbt familjens
glada yrhättecentrum och mammans favoritbarn. Flickan var också begåvad utöver det vanliga, hon lärde sig snabbt och tidigt flera musikinstrument och kunde många språk. Men någon mönsterelev var hon inte. Liksom Anna Sewell och många andra författar fick hon sin utbildning i hemmet, dock inte av sin mor utan av en privatlärare men trots den frihet hon såg till att skaffa sig var betygen dåliga, hon ansågs arbetsovillig. Ett år skickades hon till sin farbror den stränge kyrkoherden i Villstads pastorat i Växjö stift.
Familjen pendlade mellan Småland, där de skaffade gård när Ester-Blenda var liten, och Stockholm, där de hade en fin våning, men Ester Blenda bekände sig bara till Småland som sitt barndomshem. Hon pendlade livet igenom mellan landsbygdens lugn och storstädernas vilda sällskapsliv. I Nordströms fall innebar det att jobba exempelvis som "Piga bland pigor" på en gård i Sörmland för att samla material till reportage för Svenska Dagbladet. Det blev också en bok om de usla villkor landsbygdproletariatet, i synnerhet kvinnorna, pigorna och hushållerskorna , arbetade under. Hon slet på gården men trivdes också med det hårda kroppsarbetet. Speciellt gillade hon att glänsa med att hon kunde köra och reparera en bil. Trots att detta hotade att avslöja henne som den flicka av övre medelklass hon var, kunde hon inte låta bli.
Sedan for hon till Stockholm, blev hyllad för sina reportage och festade med den tidens kulturelit. Tidigt utvecklade hon därför alkoholism och nikotinism. Hon verkar ha rökt oavbrutet om man får tro biografin Ett jävla solsken av Fatima Bremner. Den biografi som på sätt och vis blev anledningen till denna fastekalender 2020 då jag där träffade på så många intressanta personer : Hjalmar Lundbohm, Elin Wägner och Karin Stenberg, förutom Ester-Blenda Nordström själv. De flesta av dem jag redan kände till var kirunaanknutna på ett eller annat sätt som Karin Stenberg och Hjalmar Lundbohm. Ester-Blenda Nordström kände jag till som den som jobbade som nomadlärarinna och sedan skrev boken: "Bland kåtornas folk." jag visste också om hennes bok "Piga bland pigor." Men sedan var det inte mycket mer jag hade koll på.
Biografin av Bremner tycks inte lämna en enda sten orörd så jag lär mig så mycket mer om Ester-Blenda och hennes tid, då så mycket förändrades så snabbt i Sverige, genom att lustläsa Ett jävla solsken. Ester-Blenda Nordström var inte bara djärv och ADHD-intensivt utlevande journalist utan hon skrev också barnböcker och det var det nyaste för mig i denna bok. Det är helt uppenbart så att hennes populära barnboksserie om busflickan Ann-Mari som började med En Rackarunge 1919 har inspirerat många efterkommande barnboksförfattare Inte minst småländskan Astrid Lindgren. Ann-Mari gör en hel del av de bus som Pippi och Madicken utför senare i Lindgrens bokserier. Dessa hyss är så snarlika att jag måste hålla med Bremner om att det i det närmaste är rakt av lån av Lindgren från Nordström.
Men till skillnad från Astrid Lindgren är Ester-Blenda ännu mer vild och äventyrlig än sitt rödhåriga alter ego Ann-Mari. Hon testar det mesta av det mesta som en enda människa kan få till under ett 57-årigt liv. Hon är fripassagerare på tåg i USA, suparkompis och musikalisk kompanjon med Evert Taube i Stockholm och musher i Kamtjatka mellan de lugna stunderna med sin mamma Lotten "honungsblomma och solstråle" i hennes liv. Men jag tror inte att jag övertolkar när jag får för mig att hon trivdes allra bäst på landet och i fjällen. Hon hade alltid djur omkring sig och längtade ständigt efter barn. Som tur var hade hon många syskonbarn som älskade sin vilda faster/moster "Essan". Det var ett av dessa syskonbarn som gav namn till och inspirerade henne till att skriva om Ann-Mari.
I biografin får jag intrycket av en rödhårig kvinna som far fram som
ett yrväder i människors känsloliv genom sin outsinliga rastlösa energi
och strålande begåvning. På bilderna ser jag just en sådan glatt energisk kvinna, ofta
klädd i "manliga" kläder med en kort lockig tjugotalsfrisyr. Ofta med en hund eller ett syskonbarn bredvid sig. Ingen äkta
"flapper" men jag kan tänka mig att hon kunde upplevas som lika
provocerande som en sådan av sin samtid.
Ändå var hon på sin tid en stor stjärna och det fick mindre trevliga konsekvenser för tex Karin Stenberg. När Karin Stenbergs intellektuella tyngd och humoristiska skärpa mötte Ester-Blendas charmiga lättsinne och vitalitet vann den söta svenskan över den på riktigt insatta samiskans välförankrade argument. Hjalmar Lundbohm och Ester-Blenda Nordström var båda viktiga för att "lapp-ska-vara-lapp" -politiken vann gehör i riksdagen genom hennes bok och Hjalmars stöd till den och "nomadskoleväsendet".
Ändå var hon på sin tid en stor stjärna och det fick mindre trevliga konsekvenser för tex Karin Stenberg. När Karin Stenbergs intellektuella tyngd och humoristiska skärpa mötte Ester-Blendas charmiga lättsinne och vitalitet vann den söta svenskan över den på riktigt insatta samiskans välförankrade argument. Hjalmar Lundbohm och Ester-Blenda Nordström var båda viktiga för att "lapp-ska-vara-lapp" -politiken vann gehör i riksdagen genom hennes bok och Hjalmars stöd till den och "nomadskoleväsendet".
Många verkar ha älskat den vitala och busungesöta Ester-Blenda Nordström. Vi kirunabor vet berätta att Hjalmar Lundbohm friade till henne, men fick nej. I biografin får jag ta del av en ögonvittnesskildring av hur Lundbohm gråter när han får korgen av Ester-Blenda. Trots detta förblev de nära vänner fram till Hjalmars död 1926. Det är som om mamma Lottens och alla syskonens villkorslösa kärlek gjorde Ester-Blenda till en människa som alla tyckte mycket om och många blev förälskade i. En del av dessa verkar hon rätt och slätt ha utnyttjat, speciellt den stackars make hon gifter sig med endast för att få komma med på dennes expedition till Kamtjatka. En del av dessa blev kära vänner som stannade hos henne livet ut. Även hennes syskon tog hand om henne tills döden skilde dem från sin lillasyster.
Vilken tur att de alla skrev så många brev till varandra och vilken glädje att Ester-Blenda Nordström gjorde vad som föll henne in, tänker jag när jag avslutat biografin om henne. Jag tänker också på hur hennes livskamrat Carin Waern -Frisell, som efter sin älskade "Essans" död ägnade resten av sitt liv åt ett ännu vådligare äventyr för hennes samhällsklass: pingströrelsen, kände det när Ester-Blendas författarskap och livsverk så snabbt glömdes bort. Pippi tog över efter Rackarungen Ann-Mari och en tysk manlig journalist fick ge namn åt det Ester-Blenda sysslat med redan i början av 1900-talet.
Jag hoppas Carin blev glad åt att Ester-Blenda Nordström fanns med i boken Tio reportage som förändrade världen*. Hennes En piga bland pigor resulterade nämligen i en ny lagstiftning med reglerad arbetstid för pigor och hembiträden. Något som många av Carins nya vänner i pingströrelsen säkert hade haft glädje av i sina egna liv eftersom pingst från början, och än i denna dag, mestadels har organiserat kristna från de lägre samhällsskikten.
"Första sång minna kära Mormor, lärde mig på Svenska. Jag är tredje generation Svenska, född i Chicago, och Mormor var född på Öland. Ja sjunde Barnatro på gamla Frälsningsarmén #7, och #16 corp i Chicago. Jag var kanske fem år gammal. Genom alt gott som Mormor lärde mig, älskar jag Gud, Lapp Lisa musik, och kroppkakor. Också, har jag kvar minna Barnatro hella min liv! Nu är jag gamla och har minna Barnatro kvar. Gud Välsigna dig Mormor. Du var min bästa vän och bästa exempel. Tack Gud vi skall blir tillsammans igen... endag! Hoppas himmelen har kroppkakor."