Moder vår

"Smilla, Miss Smilla; häst, arbetskamrat, kompis, morotsälskare. Lär mig rida dig på bästa sätt och utföra de stordåd som du har kapacitet för. Du som äter, lever och busar just nu, just här, dig säger jag detta!"

Igår var det mors dag, den första utan att jag hade någon mamma att gratulera och tacka för allt hon gjort för mig. Lagom till denna dag blossade en bönestrid upp i SvK. Bisp Ragnar Persenius, Uppsala stift , reagerade på kollektbönen som rekommenderats av SvK centralt för trefaldighetsdagen:

 Gud, Heliga Treenighet, Fader och Moder, Son – syster och broder, och Ande – livgiverska och inspiratör, led oss till dina djup av rikedom, kunskap och vishet, så att vi uppmuntras att utföra kärlekens uppdrag och kan vittna om nådens hemlighet. Du som lever och verkar från evighet till evighet, till dig ber vi om detta. Amen. 

Han tyckte att man ska skilja på bön och förkunnelse/undervisning och där är jag med till hundra procent. Trist nog  reagerade han nog mest på att just denna predikobön benämnde Gud med en mängd epitet, varav en del var kvinnliga. Jag däremot reagerar enbart på tilltalet-eller bristen på tilltal.

Själv är jag just nu väldigt inne på funderingar om bönen som hjärtats samtal med Gud. Min dagliga andaktsbok av Maria Küchen behandlar just nu bönen och språket. Det gör att jag känner mig än mer allergisk mot förkunnelse förklädd till bön än jag vanligtvis gör. Oftast förekommer den förkunnande bönen i frikyrkan eftersom man där skyr färdigformulerade böner, knappt ens Fader vår är riktigt koscher i vissa riktigt frifräsiga grupper. Bönen där leds av någon frimodig person som tar tillfället i akt att berätta för åhörarna om sin egen teologiska syn snarare än ett tilltal till Gud.

För att vara lite elak kan man jämföra en sådan bön med hur vi hyllar mamma på morsdag, de som ännu har en mor att hylla. Här i frikyrkoversionen:

"Åh, mamma, du är en god mamma, du kan göra storverk, du kan baka bullar och vi ska inte vara rädda för att be dig om bullar för du vill ge oss bullar, du vill bara goda ting för oss, Du ger inte dina barn en sten när vi ber om en bulle, du ger oss inte en orm när vi ber om fiskpinnar. Du är en god mor, en stor mor, en mäktig mor värd all respekt och vi ska respektera dig inte dissa dig, inte vara olydiga mot dig som så många är här i familjen. Så många går ifrån dig , så många av dina barn bryr sig inte om det du lärt oss, så mpnga sätter inte in disken i diskmasjkinen utan lämnar den på bordet, så många slänger sina saker omkring ig för att du ska plocka upp efter hen, så många av dina barn vänder dig ryggen, ringer aldrig och låter din kärlek falla till marken, åh kärleksfulla mor...."ja, det kan pågå rätt länge.

Men även i Svenska kyrkan är de skrivna bönerna ofta förkunnande, då låter de snarare så här:

”DU livgiverska, du som fött mig och ber för mig, du som älskar dina barn och barnbarn, du som bakar och lagar cyklar, du som bygger skjul och ser på TV-serier, hjälp mig att gå ut och bygga skjul och baka, ge mig tips på de bästa serierna på TV och ge mig ett tålamod som ditt.”

Nej, så säger ingen till mor på morsdag. Vi säger "Grattis älskade mamma!" Varför är det så svårt att tilltala Gud just med ett tilltal som inte är till för omgivningen utan riktar sig till Gud? Jesus lärde oss att be med ett direkt tilltal och väldigt få ord. Biskop Ragnar skriver om bönens viktigaste ord: "De viktigaste böneorden bör vara tack, förlåt och hjälp." Det tycker jag är så klokt så jag delar länken till hans text och kommentarerna* till den här.

"Åh , Smilla, du som har en sådan fin stamtavla, med så många kända namn. Du som är så lättlärd och vacker, så sugen på morötter att du gör vad som helst för att få dem och därför är så läraktig, tack för att du bär mig på din starka rygg på äventyr i skog och mark , på dressyrängen och över berg och dalar. Du Smilla, den finaste PRE.korsningen i byn, alla vill ha en sådan häst som du och du är min. Låt mig bli värdig denna ynnest. låt mig förstå hur jag rätt ska ta till vara alla dina goda kvaliteter och lär mig att belöna dig på rätt sätt vid rätt tidpunkt."

* Varför bisp Ragnar kallar mig Lena vet jag inte, det är lite skämmigt eftersom jag heter Andersson i efternamn och jag vill inte blandas ihop med den Lena Andersson som är så ilsken på Jesus och skattefinansierad välfärd. Men ni som läser här vet ju att vi inte är samma person.

På spaning efter den själ som flytt i den glömda skapelseberättelsen

Gud, geometrikern, skapar kosmos med hjälp av en passare för att uppnå perfekt harmoni. Målning från en naturvetenskaplig bok på medeltiden när man höll matematik, astronomi och geometri för att vara de skönaste av vetenskaper och därför ville man lära allt om dem och hur naturen var beskaffad, också för att lära känna Gud bättre. Så skapades de första universiteten till Guds ära.

Bibel 2000:

När Herren Gud gjorde jord och himmel, när ingen buske fanns på marken och ingen ört hade spirat, eftersom Herren Gud inte hade låtit något regn falla på jorden och ingen människa fanns som kunde odla den – men ett flöde vällde fram ur jorden och vattnade marken – då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse. 

1917 års översättning:

Då bar jorden ännu ingen buske på marken, och ingen ört hade ännu skjutit upp på marken, ty HERREN Gud hade icke låtit regna på jorden, och ingen människa fanns, som kunde bruka jorden; men en dimma steg upp från jorden och vattnade hela marken. Och HERREN Gud danade människan av stoft från jorden och inblåste livsande i hennes näsa, och så blev människan en levande varelse.

 Karl XIIs Bibel
ALtså är himmel och jord tilkommen/ tå the skapade wordo/ på then tijd/ tå HERren Gudh giorde himmel och jord. Förra än någor stielck war på markene/ och förra än någor ört wäxte på jordene/ förty HERren Gudh hade än tå intet låtit regna på jordena/ och ingen menniskia war som brukade jordena. Men een dimba gick vp af jordene/ och watnade alla markena.
OCh HERren Gudh giorde menniskiona af jordenes stofft/ och inblåste vthi hans näso en lefwande anda/ och så wardt menniskian een lefwande siäl.

Tanach JPS 1917

Then the LORD God formed man of the dust of the ground, and breathed into his nostrils the breath of life; and man became a living soul.
 

Ordet själ fanns inte i svenskan innan kyrkan kom till Norden. Då inlånades det från fornengelskan för att översätta det grekiska begreppet αἰόλος vars grundbetydelse är rörlig. Fornengelskans sāwol betydde alla tre aspekterna som man funderade på som möjliga ordval vid översättningen av denna passage i Bibel 2000, nämligen: “själ, liv, rörlig och varelse”. Av någon anledning valde både 1917 och 2000 bibelkommissioner att utesluta ordet själ i den glömda skapelseberättelsen som citeras ovan.

Laestadianer gillar inte den nya översättningen, bland annat på grund av denna förändring från "levande själ" till "levande varelse". Det beror på gruppens konservatism och på att de helst läser den gamla finska översättningen, som bygger på Karl den XII:s översättning. Den senaste översättningen har tagit bort de flesta gånger ordet själ användes i de äldre översättningarna. Men just i denna skapelseberättelse blir konsekvenserna av bortvalet som tydligast. Jag tycker man åtminstone kunde valt att skriva : "Gud blåste sin livsande in i människan och så blev hon en levande varelse med själ/sinne". Så här i pingst- och trefaldighetstider (i östkyrkan är det pingsttid när vi har trefaldighet) är det intressant att läsa denna lite undanskymda skapelseberättelse eftersom pingsten handlar om ett andra inblåsande av en rörlig och levande Ande i människan efter att "den andre Adam", Jesus, blivit början på en ny mänsklighet.
 

Markku satte mig på spåret till denna språkspaning som också innehåller så mycket annat än språkligt finlir. Och jag håller verkligen med honom -och Laestadius efterföljare- om att ordet själ förtjänar ett bättre öde än att uteslutas ur skapelsen och numera enbart återfinnas i idiomet "kropp och själ". Detta bygger dessutom på ett ordspråk som på latin lyder: Mens sana in corpore sano, ett ordspråk som förminskar uttrycket själ till att betyda endast sinne/tänkande. Ändå vet vi intuitivt att själen är så mycket mer än vår mentala (ursprunget till ordet mental är förstås latinets mens, mentis) förmåga, dvs tänkandet. Som om den svårt hjärnskadade skulle vara själlös.

 I gnostiskt influerad kristendom gör man också felslutet att ande, själ och kropp är tre åtskilda ting som dessutom är rangordnade i samma ordning som de brukar nämnas så att anden är finast och kroppen är närmast värdelös med en själ som är lite mittemellan. "Människan är en ande som har en själ och bor i en kropp." dundras det ut från estraderna i egoteologiska, men också mer sansade, sammanhang.

Därför är det inte bara språkpoliser som borde slåss för att återupprätta ordet själ i helg, söcken och bibelöversättningar. Om vi börjar dela upp ordet själ i sina beståndsdelar och ge dem olika namn gör vi både antropologin och teologin en stor otjänst. Men vi gör motsatsen genom att börja återanvända det fornengelska sawol=soul=själ som grundläggande beskrivning av människan. 

Låt oss alltså återerövra ordet själ och ge det tillbaka sin forna glans och vida betydelse. Vi människor är själar; vi har både yttre och inre rörelseförmåga och vi är levande varelser. Om vi ser till ordet själs alla betydelser så är det bara det ordet vi behöver. Så kommer man automatiskt ifrån den där gnostiska graderingen av människans alla aspekter. Människan är en enda helhet,. Hon skapades hel och odelad av jord och Gud inblåste sin livsande i henne " så wardt menniskian een lefwande siäl.

Vi behöver inte långa listor för att förklara vad en människa är. Hon är helt enkelt en levande själ.

Det kinesiska tecknet för "skapa" innehåller element från den glömda skapelseberättelsen mittemellan de två mer välkända.

Guds ärende

Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem. Gud välsignade dem och sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden.” Gud sade: ”Jag ger er alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med frö i sin frukt; detta skall ni ha att äta.(H-fs trädgård i varma Skellefteå där vinbärsbuskarna redan står gröna).

Apostlagärningarna 5:30 – 39 "Våra fäders Gud uppväckte Jesus, som ni hängde upp på en träpåle och mördade. Honom har Gud upphöjt med sin högra hand och gjort till hövding och frälsare för att Israel skall kunna omvända sig och få förlåtelse för sina synder. Om allt detta kan vi vittna, och likaså den heliga anden som Gud har gett åt dem som lyder honom.”

       Rådsmedlemmarna blev ursinniga och talade om att döda dem. Men då reste sig en av fariséerna i rådet som hette Gamaliel, en laglärare som var högt aktad av hela folket, och sade till om att männen skulle föras ut ett tag. Sedan fortsatte han: ”Israeliter, tänk er för innan ni gör något med de här männen. För inte så länge sedan uppträdde Theudas och gav sig ut för att vara något, och han fick säkert fyrahundra anhängare. Men han dödades, och hela skaran som hade följt honom upplöstes och försvann. Efter honom, medan skattskrivningen pågick, kom Judas från Galileen och lyckades dra med sig många människor. Men också han miste livet, och hela skaran som hade följt honom skingrades. Därför säger jag er nu: lämna de här männen i fred och låt dem gå. Om detta är människors påfund och verk försvinner det av sig självt. Men är det från Gud, då kan ni inte krossa dem. Det kan visa sig att ni kämpar mot Gud själv.”

 Nog är det märkligt att Gamaliels kloka råd inte följs. Om man nu verkligen tror på Gud, som exempelvis Daesh (de som kallar sig IS) säger sig göra, varför inbillar de sig då att Gud behöver deras ingripande för att visa att de har rätt gudsbild? Om man är den romerska kejsaren som till varje pris vill behålla makten kan jag förstå att förföljelse och förtryck är logiskt. Men för en som tror på en Gud som skapat allt och håller allt i sin hand?

Om något är tydligt i Bibeln och den kristna traditionen så är det att Gud inte behöver människors fanatiska våld för att klara sig. Tvärtom har människors fanatiska våld begränsat Guds vilja med människorna om vi ska tro på programförklaringen i den minst kända av berättelserna om människans skapelse från början av 1 Moseboken: 

|…[då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse. Och Herren Gud planterade en trädgård österut, i Eden, och satte där människan som han hade format. Herren Gud lät alla slags träd växa upp ur marken, sådana som var ljuvliga att se på och goda att äta av.[…]Herren Gud tog människan och satte henne i Edens trädgård att bruka och vårda den.

Inget står om våld och övergrepp på Guds uppdrag här. Jag vill gå så långt att jag menar att ju mer fanatiskt våldsbejakande en person är desto svagare är hans tro på Gud, den han tror på är sin egen person och sin egen makt och styrka. Eftersom jag har  profetord på saken vågar jag påstå att jag har rätt. Så här uttrycker profeten Habackuk saken:

Sedan far de vidare som vinden och är borta,

dessa som gör sin styrka till gud.

Du är ju till sedan urtiden, Herre,

min Gud, min Helige, du skall aldrig dö.

Herre, har du satt dem att skipa rättvisa?

Du klippa, har du skapat dem till att straffa?      […]Skall de få fortsätta att dra sina svärd

och slakta folken utan förskoning?

 Gud svarar på Habackuks fråga:

Se, den falske far bort med vinden,

men troheten räddar den rättfärdiges liv.

[…]

Ve dig som fyller ditt hus med rövat gods

och bygger ditt näste högt över marken

för att rädda dig undan olyckan!

Dina planer drar skam över ditt hus.

Du har förintat många folk

och förverkat ditt eget liv.

Stenarna skall ropa ur muren,

och stockarna i bjälklaget skall svara.

Ve dig som bygger städer med mord

och lägger deras grund med brott!

"troheten räddar den rättfärdiges liv"

Frimod

Hästar, bilar och fåglar symboliserar ofta friheten i vår kapitalistiska kontext, antingen något man kan köpa eller något ouppnåeligt. Men efter den första pingsten kan vi bli fria som fjällgäss. frimodiga.

Apostlagärningarna 4: 13 När de såg hur frimodiga Petrus och Johannes var och märkte att båda var enkla och olärda män, förvånade de sig. 

Vilket fint ord detta är: frimodig. Fri och modig, modig och fri. Fri som humörvariant, liksom vemodig är någon som känner sig ledsen känner sig den frimodige fri.

När Petrus och Johannes visade sig frimodiga möttes de av häpnad eftersom frimod inte hör till de enklas och olärdas personlighetsspektra. De enkla och olärda ska stå med mössan i hand och känna sig ofria, förslavade och längta efter det omöjliga: ekonomiskt oberoende; den sanna friheten. Hur kunde det komma sig att enkelt folk utan förmögenhet kunde känna sig fria?

Med kristendomen kunde till och med slavar bli frimodiga. Oerhört. De som inte ens fick en människas begravning när de dog uppfattade sig som lika mycket värda som kejsaren i Rom. Vilket frimod visade inte de första kristna när de gjorde slavar till församlingsledare och när Paulus, född fri romersk medborgare, vädjar för en kristen slav till hans kristna ägare med dessa ord: 

När jag skickar tillbaka honom till dig är det som om det vore en del av mig själv. Jag hade helst velat ha honom kvar hos mig för att han skulle vara mig till hjälp i ditt ställe, när jag nu sitter fången för evangeliets skull. Men utan ditt samtycke ville jag ingenting göra; det goda du gör skall inte ske av tvång utan av fri vilja. Kanske fick du vara utan honom en tid just för att få honom tillbaka för alltid, inte längre som en slav utan som något mer än en slav: en kär broder. Det är han i högsta grad för mig. Hur mycket mer skall han då inte vara det för dig, både som människa och som kristen.

Ännu mer underligt måste frimod hos fattiga uppfattas idag, trots att slaveriet inte är lika vanligt som när Paulus skrev till slavägaren Filemon om hans förrymda slav Onesimus .  Allt är ju centrerat kring materiell framgång idag, inte ens en storbonde kan känna sig riktigt fri enligt kapitalismens normer om hen inte är extremt rik. Genom god ekonomi får du hälsa, blir vacker och aldrig ensam. Det finns gratistjänster på internet för att umgås, som Skype, men vill du tillhöra dem med högsta statusen är det betalningsansvar som gäller. Fjortonåringen gav oss en ekonomisk chock genom att vi plötsligt fick en jätteräkning på en sådan tjänst för de coola, då insåg jag hur oerhört det är idag att en fattig kan vara frimodig. 

Så hur kan en enkel och olärd människa inbilla sig att hon kan känna sig fri? Hur blev Petrus och Johannes frimodiga? Jesus säger att sanningen ska göra oss fria-inte "ekonomiskt oberoende". Sanningen att ytterst och innerst är vi alla lika, Petrus och Johannes, dessa olärda fiskare såg sig som jämlikar med dem som rynkade på näsan åt deras frimod. Hade detta bara varit inbillning hade de inte varit fria, men nu är det ju så att vi är lika. De som har råd med dyra internettjänster är lika värdefulla som den som aldrig sett en mobiltelefon. Den som inte får bankkort och är helt beroende av kontanter är innerst inne och ytterst ute lik alla som har bankkort. 

Att verkligen begripa att inför Gud, den yttersta och innersta verkligheten, är vi alla lika; det är att bli fri och modig.

Ett nyfött barn är en frimodig person. Helt ekonomiskt och på alla andra sätt beroende, men också helt utan fördomar och statustänk. Zacharias bryr sig inte om ordet värdefull, han är i hela sin person fullständigt avslappnad och tillitsfull. Ett förvånande frimod för oss som strävar och kämpar och ett föredöme- Som Jesus säger: vi måste bli som barn för att rymmas i Guds rike. Gud blev ju själv barn i Jesus för att visa oss.

Livet vann! Pyyhinpirtti hos Zacharias

Min farmor brukade alltid säga att det kom en ersättare när någon i släkten dog. Det barn som föddes efter att en älskad anhörig dött såg hon fram emot på ett alldeles speciellt sätt. När farfar dog blev det mellandottern som föddes den 20 april, farfars födelsedag, året efter som fick vara tröstaren för farmor. Nu är det lille Zacharias 49 cm lång och 3050 gr. vid födseln som tröstar oss i sorgen efter de kära som lämnat oss de senaste åren, nu senast mamma. Zacharias föddes på oändligt saknade vännen Sonjas födelsedag den 7:e maj.

Zacharias vilar på stolte farfars arm.

I Tornedalen gråter man, vi brukar skämtsamt kalla den för Tåredalen. Vi gråter även när vi är mycket glada. Av pur glädje och tacksamhet över lille Zacharias gråter farbror Aron och jag. Vi är alltså inte sorgsna-bara överväldigade. Fast visst är det lite sorgligt att mamma inte fick se lille Per Valter Zacharias:

Nej, vi avundas inte att vi just då inte fick hålla i Zacharias, vi gråter av djupt känd tacksamhet, Aron och jag.

Men mamma hann träffa den stolta storasystern, namne till min mormor Signe:

Stolt syster Signe i ny sommarklänning från faster H-f.

Här nedan syns det tydligt varför det heter att gå på "pyyhinpirtti" i Tornedalen när man hälsar på en ny liten människa för första gången. Pyyhinpirtti betyder helig stuga och syftar förstås på stallet där Jesus föddes. På bilden omges den nyfödde Zacharias av beundrande människor som fått nytt hopp liksom man ofta framställer den nyfödde Jesus i konsten. Så som Jesus togs emot av änglar, herdar och vise män bör alla barn tas emot. Efter flera år av många sorger och svårigheter är vi så glada över Zacharias som översatt till svenska heter "Gud har inte glömt".

Farfar och farbröderna beundrar lille Zacharias ljuvlighet.

Per Valter Zacharias född 7 maj på vännen Sonjas födelsedag.

Den självklara musiken på pyyhinpirtti är förstås "For unto us a Child is Born" ur Händels Messias.

"En kvart om dagen"

I förrgår citerade jag kloke Hasse Pella, nu låter det som om jag ska säga emot hans klokskap genom att citera min häst-guru Huru: Inga Gustafsson. Hon brukar säga att det räcker med en kvarts ridning i skritt per dag om man gör det medvetet och jobbar helt rätt. Men som med så mycket annat i tillvaron kan båda sakerna vara helt sanna även om de i förstone ser ut att vara motsägelser. Vill man bygga muskler och lära känna sin häst från sadeln kan en kvarts ridning räcka gott och väl. Speciellt om man rider verkligt muskelbyggande kan en kvart vara så mycket hästen orkar med.

Det är inte varje dag vi hinner ut i skogen på långtur för att träna böjd på rakt spår. Men  det funkar hemma på gården också.

Med detta sagt har jag ju inte alls sagt emot Hasse Pella, allt umgänge med hästen räknas, inte bara "ren" utbildning. Smilla har ju fått vara med mig när jag skottar snö på gården och krattar dito. Hon hänger med oss när vi äter utomhus också. Vi promenerar i skog och mark. Jag har borstat henne, masserat henne över hela kroppen, lyft hovar och tricktränat sedan hon var några månader gammal. Vi har tränat inkallning och sprejning (det är ett pågående projekt) sedan hon fortfarande bodde med sin stomamma Isa. Kort sagt-i umgänget med hästen räknas verkligen all hängiven tid, inte bara ridningen.

På promenad kan man också umgås. Så kan man motionera två hästar på en gång, men inte tre-done that!

Nu måste erkännas att man inte hinner allt. Ibland blir det för lite av tid med mina hästar och då märks det allra först på Smilla att det blivit så. Hon gillar absolut inte stress. Skyndar jag mig blir hon precis som barnen, sölig. En gång när jag skulle hinna till sjukhuset i Sunderbyn, en lång väg, med mamma stod Smilla i sin buffalo stance mitt på byvägen i 20 minuter. Jag lämnade henne där till slut och då först kom hon  galopperande efter mig. Då lärde jag mig att inte göra något med henne under tidspress. Hellre då jobba en stund från marken  här på gården i en kvart i skritt med böjningar, korta och länga steget, böjd på rakt spår, öppna och sluta, bakdelsvändningar, halvhalter och halter. Då blir vi båda glada och nöjda med passet.

Inte världens bästa halt, men en god början. Kapten övervakar träningspasset.

Tredjedag pingst

Fjällgås källa : wikipedia.

Här hänvisar jag bara till Pilgrimsbloggens intressanta inlägg på tredjedag pingst.

"Ju mer man håller på med hästen, desto bättre blir den"

 Jag tänker ofta på Hasse Pellas kloka ord. Det är inte frågan om att vara expert på något sätt eller hylla den enda sanna tekniken eller ridläran. För att få en trevlig häst är det en sak som krävs: hängiven tid. Det är sannerligen inte en enkel idé Hasse för fram, tvärtom, tid är väl den sak de flesta upplever som sin knappaste bristvara. Hur hinna med all denna hängivna tid?

Jag har verkligen inget bra svar på den frågan. Jag borde hinna med mycket mer än jag gör med hästarna. I lördags började jag vårstäda hagen och fick inte vara ifred för Smilla. Tre dagar utan ridning eller annan träning hade det blivit pga tjänsteresor och massor av prov att rätta. Smilla är sådan att hon tydligt visar att hon är uttråkad och vill vara ut med matte på äventyr så jag satte vårstädningen på paus och tog en långtur med henne. Medan jag bytte kläder gick hon och ställde sig i stallet och väntade på att bli ompysslad-sådan är hon min lillflicka. Hr. Brådjup kom ut och sa att han ville med när jag skulle sitta upp så det blev en härlig vårtur med två hästar upp på berg och ner i dalar.

En sak som sannerligen tar tid just nu är att borsta hästarna, kilovis med vinterpäls ska skrapas av och man blir aldrig klar utan får tänka "det får räcka tills nästa gång" för det tar verkligen aldrig någonsin slut. Men de tycker verkligen det är skönt att bli avhårade, det kliar nog hemskt. Detta oändliga avhårande stärker banden till hästarna precis som all hängiven tid man ägnar sina hästar.

Och Hasse har rätt, Smilla blir bara trevligare och trevligare ju mer jag pysslar med henne. En dag glömde jag stänga stalldörren bakom mig så Smilla klampade ut och började äta av höbalen utanför hagen. Men jag bara ropade på henne så vände hon om och kom till mig så jag fick sätta på henne grimman och leda in henne igen. Mattehjärtat klappar stolt när sådant händer. Dessutom är det praktiskt.

Kyrkans internationaldag

Kyrkan i Jukkasjärvi, en gång ansågs den ligga vid världens ände, även hit nådde de goda nyheterna.

Apg. 2: 36-39 Hela Israels folk skall alltså vara fast förvissat om att Gud har gjort honom till Herre och till Messias, denne Jesus som ni har korsfäst.”
        Orden träffade dem i hjärtat, och de frågade Petrus och de andra apostlarna: ”Bröder, vad skall vi göra?” Petrus svarade: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den heliga anden som gåva. Ty löftet gäller för er och era barn och alla dem långt borta som Herren, vår Gud, vill kalla.”

Annandag pingst, Andens vind över världen har denna dag som rubrik i evangelieboken. Kyrkans internationaldag den tredje festdagen i kyrkans födelsedagsfirande i de största kristna festernas treenighet jul, påsk och pingst är det den här dagen som kommer mig allra mest inpå bara skinnet för utan den kristna kyrkans iver att berätta om de goda nyheterna hade jag aldrig fått reda på dem. Jag kan tänka mig att Jesus ändå hittat sin väg till mitt hjärta på något sätt vi inte kan föreställa oss. Men han valde denna bräckliga men ändå stabila väg: från hjärta till hjärta.

Den eld som vår frälsare tände ska bäras från vän och till vän. Till alla han budskapet sände som själv han ju bjuder oss än: "Gå ut i hela världen förkunnande mitt ord, för allt som Fadern skapat för folken på vår jord. Än räckes Guds frälsning, än räckes Guds frälsning till den som sig ångrar och tror."*

Typiskt nog är detta den festdag som för oss svenskar skiljer agnarna från vetet. Svenska annandag pingst har av riksdagen bytts ut mot den svenska nationaldagen, kyrkans internationaldag mot Sveriges nationaldag-tydligare kan det inte uttryckas. Tydligare kan inte vi kristna visa att Guds rike är helt annorlunda än världens nationalstater än genom att fira Annandag pingst.

Ha en glad och välsignad annandag pingst!

*Svensk psalm 228, den mest kända psalmen som fångar det bästa i den laestadianska väckelsen. Kantor Andreas Holmberg berättar här mer om denna intressanta psalm. Pingst är tid för stora samlingar för västlaestadianerna i Kiruna. Där har man hållit fast vid annandagen, men också tredje och fjärdedag pingst så samlingarna slutar på onsdagen. Ett efterföljansvärt exempel!

Smilla växer och mognar

Här om dagen mätte vi Smilla 154 cm i mankhöjd är hon nu. Äntligen växer hon också rejält på bredden. Sadelgjorden måste justeras jättemycket mellan henne och Chateau numera.

 Hon börjar också hitta samling i alla tre gångarter. Hennes  jogg är som värsta westernhästens och alla gångarter är som att sväva på moln. Hon är mycket mjukare att rida än Gyllir. Nu orkar hon också med en kortare galopp under ryttare. Plötsligt börjar hon mogna till en mycket trevlig ridhäst.

Pingstbad

Årets första "vada i vattnet"-gympa för hästarna genomfördes i pingstsolen. Nu är all is borta från Bjumisträsk och vattenståndet är verkligen vårhögt Smilla och Gyllir tyckte det var härligt att vada runt i vatten ända upp till magen på Gyllir. Smilla har lärt sig av Chateau att plaska matte blöt:

Elva simmade förstås med stor glädje även i sjön.

Dags att gå hem efter vårdoppet. Lägg märke till att Elva redan är torr på ryggen. Hennes päls är sannerligen skotskanpassad.

Glad pingst!

Pentecôte av Jean II Restout målad 1732

Apostlagärningarna 2:1 – 13 När pingstdagen kom var de alla församlade. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt. De såg hur tungor som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem. Alla fylldes av helig ande och började tala andra tungomål, med de ord som Anden ingav dem.
    I Jerusalem bodde fromma judar från alla länder under himlen. När dånet ljöd samlades hela skaran, och förvirringen blev stor när var och en hörde just sitt språk talas. Utom sig av förvåning sade de: ”Men är de inte galileer allesammans, dessa som talar? Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål talas? Vi är parther, meder, elamiter, vi kommer från Mesopotamien, Judeen och Kappadokien, från Pontos och Asien, från Frygien och Pamfylien, från Egypten och trakten kring Kyrene i Libyen, vi har kommit hit från Rom, både judar och proselyter, vi är kretensare och araber – ändå hör vi dem tala på vårt eget språk om Guds stora gärningar.” I sin häpnad visste ingen vad han skulle tro, och de frågade varandra: ”Vad betyder detta?” Men andra gjorde sig lustiga och sade: ”De har druckit sig fulla på halvjäst vin.”

Den tredje stora högtiden under kyrkoåret är pingsten, kyrkans födelsedag, firar vi nu. Mitt i värsta vårruschen när allt händer i naturen. Helgerna behövs just nu. På våren händer det lika mycket på en dag som under en månad på vintern. Men framförallt är det stora som hänt att Gud flyttade in i sin kyrka, att Jesus nu finns överallt. Att det pappa sa varje kväll till oss barn "Jesus är med dig!" verkligen , verkligen stämmer. Värt att fira varje dag, men absolut värt en långhelg.

Apostlagärningarna 2:41– 42 De som tog till sig hans ord lät döpa sig, och den dagen ökade de troendes antal med inemot tre tusen. Och de deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna.

Det brinner en eld, en sång för blandad kör om den stora dagen när Gud inte bara besökte utan också flyttade in i sitt folk.

Pingstaftonsfunderingar IV

 Apostlagärningarna 1: 4 Alla dessa höll ihop under ständig bön, tillsammans med några kvinnor, Maria, Jesu mor, och hans bröder.

Vilken tur att de fick denna lugna tid innan den stora explosionen som firas i morgon. Vilken rikedom att kyrkoåret hela tiden återkommer till dessa förberedelsetider när det är legitimt att dra sig undan för att samla krafterna inför stora händelser. Jag tänkte på detta när jag en sen kväll denna yrkesmässigt hektiska vecka hade svårt att komma ner i varv och sällade mig till familjen i TV-soffan. Männen i mitt liv älskar Schlagerfestivalen så det var den de förkylningströtta, men förtjusta, fylkades kring. Då kommer strax en flicka på skoter in i bilden och mitt hemlands vita vidder fyller rutan med frid.

Det är Norges bidrag och artist som presenteras bland annat med att artisten av hälsoskäl hållit sig undan intervjuer och marknadsföring. Så modigt i en tid när den utåtriktade och "socialt kompetenta" människan är den där "riktiga människan" som under antiken bara kunde vara en man. I vår tid är både män och kvinnor som inte vill göra reklam för sig och inte klarar av att ständigt stå i händelsernas centrum räknade som den där 70% människan som Aristoteles menade att kvinnan var. 

Idag, Pingstnovenans sista dag, får vi därför lyssna till Agnete som vågar erkänna att hon behöver gå in i fridens vita rum ibland. Isbrytaren är för mig förstås den Heliga Ande som bröt kommunikationens is mellan kvinna, man, hedning, jude, slav och fri, den första pingstdagen.  Och sedan kan ni ladda ner Charlotte Höglund som beskriver dessa fridens vita rum i denna ljuvliga sång, sista låten på B-sidan.

Pingstaftonsfunderingar III

Apostlagärningarna 1:14 Alla dessa höll ihop under ständig bön, tillsammans med några kvinnor, Maria, Jesu mor, och hans bröder.

Läste igår en oinsatt persons reflektioner kring kristendom, judendom och islam. Han menade att kristna, judar och muslimer har det gemensamt att de ser kvinnor som orena. Där har han fel. Orenhetsbegreppet i den mening han tar upp hör till judendom och islam. Evangelisterna ägnar stora delar av sina texter åt att visa hur Jesus gick emot judiska föreställningar om orenhet och resten av skrifterna som de första kristna tog med i kanon har samma ärende vad gäller rituell orenhet. 

Däremot var förstås även de första kristna djupt rotade i ett patriarkalt samhälle där alla män, alltifrån rika bildade hedningar* till minsta lilla olärda slav alltid såg en kvinna som underlägsen och som en slags utvecklingsstörd människa. Oberörbarheten hos kvinnorna var av samma slag som den som drabbar de låga kasterna i det hinduiska samhällsbygget. Därför är det inte konstigt att kvinnorna sällan nämns vid namn i nya testamentet utan buntas ihop som "några kvinnor".

Där i den anonyma gruppen "några kvinnor" kanske den enda person, utöver Johannes, som nämns som en som Jesus älskade: Marta, döljer sig. Vi vet inte men jag känner att detta lilla rum av anonyma hängivna passar mig så bra. Att slippa ståta med namn i evangelierna var nog en lisa för den som ofta måste återvinna energi genom ensamhet och kontemplation. Lite längre ner i texten ser vi att även onämnda män fanns med vid tillfället för plötsligt blir de aktuella när de ska välja efterträdare till Judas (han som tog livet av sig när han insåg vad han gjort genom att ange Jesus för Sanhedrin) genom lottning. De vanliga, de som glöms bort i de stora historiska redogörelserna, de som göms i anonymiteten har alla kön.

Ikon föreställande St. Matthias, han som kom ut ur anonymiteten för ett ögonblick och lottades fram som apostel i Judas ställe, sedan försvinner han or offentlighetens sökarljus.

*Aristoteles åsikt att kvinnan  var en man som blivit skadad i fosterlivet och därmed var ca 70% människa räknades som vetenskapligt belagt i det antika samhället. När senare Muhammed och hans lärjungar började utveckla islams samhällssyn  förenklade de uträkningen genom att ge kvinnan ett halvt människovärde.

Pingstaftonsfunderingar II

Apostlagärningarna 1:14 Alla dessa höll ihop under ständig bön, tillsammans med några kvinnor, Maria, Jesu mor, och hans bröder.

De stora högtiderna är tillfällen att låta evigheten genomskära tiden och åter leva med de första kristna som levde i väntan utan visshet. De hade ingen aning om exakt när de skulle få Helig Ande. De samlades i väntan, de bad och väntade och de var tillsammans. Ensamvargar som jag, vad gjorde de? Valde de ett hörn i rummet, i templet, där de kunde läsa skrifterna ifred? Stannade de hemma i Betania, för Lasaros och Marta nämns inte, fast de kunde säkert ha varit där utan att bli med annat än som "några kvinnor".

Västkyrklig bild av Andens uppfyllande och kyrkans födelse, målad av Duccio di Buoninsegna 1308.

Pingstaftonsfunderingar I

Apostlagärningarna 1: 4 Alla dessa höll ihop under ständig bön, tillsammans med några kvinnor, Maria, Jesu mor, och hans bröder.

Själva det svenska namnet på denna efterlängtade högtid låter krispigt skönt, speciellt pingstafton med sina fjärilslätta konsonanter och det vidöppna a:et. Kombinationen "ing" är svenska språkets lilla silverklocka. Antagligen är det den stavelsen som gör att andraspråkstalaren av svenska Silvia Bernadotte, Sveriges drottning, utnämnde "ingenting" till svenskans vackraste ord. Att denna högtid,  som i så hög grad handlar om språk och kommunikation har ett skönt klingande namn anstår den. 

Grekisk-ortodox ikon som visar den första pingsten.

Pingstnovenan

Många långa promenader med familjen i väntan på kyrkans födelsedag är mitt sätt att fira pingstnovenan.

Den adventstid som firas just nu inför den Heliga Andes ankomst, kyrkans födelsedag, kallas på kyrkiska Pingstnovenan, nio dagar är det ju mellan Kristi Himmelsfärd och Pingstdagen. Pingst är fornsvenskans uppfattning om uttalet av grekiskans femtionde= πεντηκοστή, ῆς, ἡ  pentecoste. Germanska språk drar gärna ihop ord med apokope, dvs obetonade ljud i ord försvinner. Ett tydligt exempel är badstugan och förstugan som nu kallas bastu respektive farstu.

Själva helgen har vi kristna dock förlängt. För Jesu lärjungar och judar än idag, var pingsten en endagsfest femtio dagar efter påsken. Man firade vårskörden av vete och eftersom den var i full gång hade man bara tid att fira en enda dag, någon annandag fanns inte. Men kristendomen införde till slut flera helgdagar i rad andra, tredje och fjärdedag pingst behövdes för att resa till kyrkhelgen och vara med om alla dop som förrättades denna dag. Av den anledningen heter dagen på engelska Whitsunday och pingsten som kyrklig högtid Whitsun. De som döptes var ju klädda i vitt så den färgen dominerade helgfirandet. 

Däremot var pingstbröllop bara en lek för unga där någon stackars föraktad flicka kläddes ut till "pingstbrud" och tvingades, eller var frivilligt med på "bröllop" med hundar eller någan annan mobbad ungdom av motsatt, eller samma, kön. Riktiga bröllop var vanligast på hösten när man här hos oss hade överflöd av mat vid skördetid. Men i Israel med omnejd finns den första skörden att tillgå femtio dagar efter påsk så detta var en skördefest. Höstens Allhelgona motsvaras av vårens Valborg och höstens tacksägelsedag motsvaras således av pingsten.

Kyrkan firar sin födelsedag till pingst och under de nio dagarna mellan  det att Jesus blir allestädes närvarande, Kristi Himmelsfärds dag, till den dag då kyrkan föds när Gud flyttar in i de kristna genom den Heliga Ande, pingstdagen kommer denna adventstid. Så många år har det varit svårt att fira dessa dagar som jag vill pga läget på skolterminen. Men i mitt förra liv som kroppsarbetare i bl.a. kyrkans tjänst kunde jag fira mer som jag vill eftersom jag hade så mycket ensamtid på arbetet och dessutom jobbade mestadels utomhus. Nu tog jag dock de tre första dagarna i novenan till det jag vill: ett stilla liv nära naturen i väntan.

Korsdrag i stallet är underbart ljumma vårkvällar när myggen börjar fylkas kring hästarna. Kors-drag vill jag ha i mitt liv för att vädra ut det onda och andas in det goda.

Vinden blåser vart den vill, och du hör dess sus, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den är på väg. Så är det med var och en som är född av Anden. Joh 3:8


"Han låter snö falla som ull,

rimfrost strör han ut som aska.

Han kastar ner hagel som smulor,

hans köld får vattnet att frysa.

Han sänder sitt ord, och isen smälter,

han andas, och vattnet strömmar."

Så reflekterar jag, mediterar över heter det på kyrkiska, med hjälp av Bengt Pleijel:

Vinden blåser vart den vill, och du hör dess sus, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den är på väg. Så är det med var och en som är född av Anden. Joh 3:8


TANKAR: Det vinden gör, det gör Anden. Det vinden och Anden gör, det gör den som är född av Anden:

1. Blåser = slutar ”sucksitta”, du kommer i rörelse.

2. Vart den vill = får en nya vilja. Din fria vilja, som blivit bunden av andras viljor, blir löst.

3. Hör dess sus = inte skryt och ”bångeribull”. En ny ton, stilla, glad, lycklig

4. Vet inte varifrån den kommer = blir obegriplig för världen (se Sv Ps 258:1). ”Vad har hänt med den?”

5. Vart den är på väg = har fått en ny målsättning för Livet.

På väg.

Från gryning till morgon-Kristi Himmelsfärdsdagsgospel

Pietro Perugino målade Kristi Himmelsfärdsdagens gospel så här 1496-1500

Hebréerbrevet 9: 11–12 Men nu har Kristus trätt fram som överstepräst för det goda som skall komma. Han har gått genom det större och fullkomligare tält som inte är gjort av människohand, det vill säga inte tillhör denna världen. Och med sitt eget blod, inte med blod av bockar och kalvar, har han en gång för alla trätt in i helgedomen och vunnit befrielse åt oss för evigt. 

Idag är det den sista söndagen i påsktiden. Påsktiden, den välsignade, börjar lida mot sitt slut. Under denna påsktid har den viktigaste läsningen varit Peter Halldorfs Mellan skymning och mörker- åtta betraktelser om trons utblottelse.  Nu har vi passerat den ljuvliga Kristi Himmelsfärdsdag som mitt i veckan erbjuder en synkop i vardagens visor. Den ger oss gospel i slutet av påsktiden:

Apostlagärningarna 1: 5–11 ”Johannes döpte med vatten, men ni skall bli döpta med helig ande om bara några dagar.” De som hade samlats frågade honom: ”Herre, är tiden nu inne då du skall återupprätta Israel som kungarike?” Han svarade: ”Det är inte er sak att veta vilka tider och stunder Fadern i sin makt har fastställt. Men ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.” När han hade sagt detta såg de hur han lyftes upp i höjden, och ett moln tog honom ur deras åsyn. Medan de såg mot himlen dit han steg upp stod plötsligt två män i vita kläder bredvid dem. ”Galiléer”, sade de, ”varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen skall komma tillbaka just så som ni har sett honom fara upp till himlen.”

Det är den noggranne historikern Lukas ger oss den vanligaste Kristi Himmelsfärdsdagstexten i Apostlagärningarna och därmed grunden till Kristi Himmels-gospeln. Löftet om Anden som Matteus skriver om och avslutar sitt evangelium, sin version av den stora berättelsen om de goda nyheterna; hans gospel: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.” Också Johannes soloinsats i Kristi Himmelsfärdsdagens gospel handlar om Jesu närhet, men också återkomst, som hos Lukas:

Sedan sade han till honom: ”Följ mig!”
Petrus vände sig om och fick se att den lärjunge som Jesus älskade följde efter, han som under måltiden hade lutat sig bakåt mot Jesu bröst och frågat vem som skulle förråda honom. När Petrus såg honom frågade han Jesus: ”Herre, hur blir det med honom?” Jesus svarade: ”Om jag vill att han skall bli kvar tills jag kommer, vad rör det dig? Du skall följa mig.” Därför spred sig ett rykte bland bröderna att den lärjungen inte skulle dö. Men Jesus hade inte sagt till Petrus att lärjungen inte skulle dö utan: ”Om jag vill att han skall bli kvar tills jag kommer, vad rör det dig?”

Ingen äkta gospel, inget sant evangelium utelämnar någonsin mörkret i tillvaron och här flikar Markus in med alt 2 och bas 2 i en eftertänksam bridge :

"Och de sade ingenting till någon, för de var rädda."

 För mig är det viktigt att höra Kristi Himmelsfärdsgospeln tidigt på morgonen, gökottan är för mig lika kär som jul- dito och trots att mycket gör mig rädd är det ändå Lukas refräng som jublar ikapp med fågelsången varje Kristi Himmelsfärdsdag:

Medan han välsignade dem lämnade han dem och fördes upp till himlen. De föll ner och hyllade honom och återvände sedan till Jerusalem under stor glädje. Och de var ständigt i templet och prisade Gud.

 Jag har funderat på vad denna dag betyder. Och nu tror jag mig ha fått en ytterligare ledtråd till ett svar. Kristi Himmelsfärdsdag är gökottan som kommer efter påskdagens allt förvandlande gryning. Den inleder åter en tid av förväntan, en ny adventstid när vi minns hur den lilla spröda kristenheten i glädje, men också rädsla, väntade på den heliga Andens ankomst in i deras omskakade liv. Men också en stor adventstid som ännu pågår för hela skapelsen inför den synliga befrielsens dag. Redan här och ännu inte, är den kristna kyrkans tidsuppfattning. Vid den tomma graven uppfylldes det mesta som Jesus sagt om den yttersta tiden. Det är också Peter Halldorfs budskap i min påskbok:

Om det som ska komma i djupaste mening redan har skett, om vi fått del i det vi ännu väntar, då behöver vi inte stå frågande, inte vara rädda,, inte ängsligt undra vad som ska ske i framtiden. Allt vi behöver göra att slå följe med kvinnorna till graven.[…]Vår dopgrav är Kristi grav, den tomma graven ur vilken han uppstått, och vi med honom. Ett enda är nu nödvändigt: Håll fast vid ditt dop. Det är din påsk. I dopet har du nått tidens slut.

 Vadå, är allt redan färdigt, är skapelsen redan befriad? Ja, i kyrkan är den det, enligt Nya testamentet. Vi väntar på Jesus återkomst och han är redan helt och hållet närvarande i sin kyrka. Halldorf pekar på eukaristin, den heliga nattvarden:

[…]en måltid som hör till nästa eon och gör oss till ögonvittnen till det som har skett– och det som ännu inte har skett. Den måltid i vilken vi stiger upp till himmelen, till platsen som väntar oss på andra sidan Kristi ankomst och på andra sidan vårt dop–bekräftelsen på att denna världens härskare nu är dömd och att Guds rike har brutit in med ljus, kraft och härlighet.

Sjung med i den stora gospeln!  Här leds vi av en ungdomskör från Uganda:

I can see freedom. Freedom is coming. I can see freedom from above. It's an amazing thing from the Lamb of God. I can see freedom, freedom from above.

So many, many times I looked around. I found no joy, no joy for my soul. I came to Jesus who gave me joy. I can see freedom, freedom from above.

So many, many times I looked around, I found no peace, no peace for my soul. I came to Jesus who gave me peace. I can see freedom, freedom from above.

So many many times I looked around, I found no life, no life for my soul. I came to Jesus who gave me life. I can see freedom, freedom from above"

Härliga vårkvällar

Nu är kvällarna ljusa och långa och ännu är inte myggen helt outhärdliga så det blir ridturer för oss i stort sett varje kväll. Elis följer ofta med som fotograf för att få kondition till sin älskade fotboll.

Finfrämmande

Jag har tidigare avhandlat detta märkliga begrepp, "främmande" om vänner och bekanta som hälsar på i ens hem. "Finfrämmande" är en precisering av detta märkvärdiga uttryck. Sådant hade vi Kristi Himmelsfärdsdag. Paulinka som jag lärde känna på ormsafarin visade sig vara ridtjej som fick rida alltför sällan i storstaden Wien så jag bjöd in henne och Fanda till ridtur när jag kom hem från studieresan till Stockholm och Uppsala. Vädret var perfekt och ridturen blev lång med glada tjejer, men Gyllir är lite ur gängorna och försökte dra hemåt ibland. Så hästfördelningen blev Fanda-Smilla, Paulinka- Chateau och jag tog surgubben Gyllir som nog är lite tagen av pälsbytet trots tillskott för att fixa pälsbytet. Han surar vid borstningen och vill alltid hem hela tiden-i högsta fart.

Ormsafari

1 maj anordnade naturskyddsföreningen  ormsafari. En härlig promenad i bästa tänkbara vårväder till en plats där ormar gärna lägger sig och solar på stenblock och hittar sig en lämplig partner inledde safarin. Och ganska genast fick alla se denna skönhet en 60 cm, drygt, lång hona:

Nya bekantskaper gjorde vi och Aron busade runt med sin skolkompis Vashek.  Jag lärde känna hans kusin från Wien, Paulinka.

Vasheks äldre bröder är mina elever, de var också på safarin. Här poserar de med kusin Paulinka, bredvid störstbror Fanda med mellanbror Chemek vid sin sida.