Lucia, du midvinterns strålande mö, du tröstande budbärarinna

 

Ett annat luciafirande än vårt på skolan och SVTs från Sala men jag gillar bilden pga av alla stjärngossar som ju är den allra äldsta delen av luciatåget. Bildkälla

Den svenskaste av högtider måste rimligtvis vara Luciafirandet. Midsommar firas på andra håll tex i Baltikum och andra nordiska länder,  och mestadels kommer inspirationen från katolska Tyskland, men kulten av Lucia har fått en alldeles egen utformning här hos oss. Vi har till och med exporterat Lucia till andra länder. Tex till Kongo och genom en kongolesisk präst har min filippinska flicka fått vara med om svenskt luciafirande i Cebu. Luciatraditionen är alltså en tradition som jag är mycket glad och stolt över. I årets luciatåg på skolan gjorde jag själv come back pga bristen på musikesteter. Ett tåg med en lucia, en tärna och två stjärngossar  blir lite tunt. Det var förstås jätteroligt och åldersblandningen mottogs väl. Nu hoppas jag på en blandad skolkör med både personal och elever som jag längtat efter i många år.

Att jag hävdar att Lucia är en svensk särtradition beror på att den är så blomstrande här och dessutom , alltså, sprids härifrån. Underbara luciasånger komponeras överallt i landet och de gamla visorna får nyskapande arrangemang. Den ort som får äran att visa upp sitt firande i TVs Luciamorgon visar upp sitt kulturliv på ett sätt som får mig att gråta av rörelse och glädje nästan varje år. Alla åldrars musiker och körsångare tränar i månader, som en sambaskola i Rio de Janeiro, och även orter långt från de tre storstäderna får som omväxling komma till tals. De enda som kan irritera sig är någon SD:are men det är längesedan  de sist "rasade" mot SVTs Lucia. Vi hoppas att de för alltid försover sig  , även i år, då listan på medverkande i SVTs luciatåg även i år hade en hel del "osvenska" namn. 

Lucia är alltså  en på alla sätt levande tradition eftersom den fortfarande utvecklas. Lucia har gett oss en högtid som låter oss njuta av underbar körsång varje år och detta utan uppenbara kommersiella intressen involverade. I år kommer Luciamorgon från Sala med helt briljanta musikinslag. Arrangemangen är häpnadsväckande nyskapande och undersköna. Missa inte detta!

12 december -Luciadagsafton

Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och att förkunna ett nådens år från Herren.  Matteus 4:18-19

Näst sista lucianovena-texten i åt (alltså den 11december) är den när Jesus läser Jesaja i synagogan och låter alla förstå att han är uppfyllelsen av dessa profetord. Att det är en av de texter som ingår i Lucia novenan jag följer sedan 2020 är lätt att förstå. Det lilla vi vet om Lucia av Syracusa var att hon gav sin rikedom till de fattiga, besökte fängslade kristna och gav dem mat. Hon har också blivit skyddshelgon och förebedjare för ögonsjukdomar och blinda i de gamla kyrkorna. Hon är också mitt favorithelgon-ja det finns många-men Lucia har varit och är en av årets allra viktigaste högtider för mig.

Nu är det Lucia-afton och det känns på riktigt så eftersom jag på nytt efter många år på åskådarläktaren, ska vara med i ett Luciatåg. Gamla människan , jag alltså, ska tillsammans med en körsjungande kollega stötta upp skolans luciatåg pga alltför få musikesteter i år. Och det har varit ett övande och sjungande , tvättande och strykande. Nu hoppas jag bara att jag inte börjar gråta av rörelse när jag sjunger. Jag får nog ägna luciaaftonen till att be om förbön av Lucia att fixa detta. I novenan finns några sekunder till att be om någon särskild förbön av Lucia. Ikväll får det bli "be för mig så jag kan sjunga utan att gråta i morgon."

Jesus i synagogen av Joakim Skovgaard målad 1914

 

11 december sist men inte minst- Llewelyn den siste

 Många kungligheter har ordningsnummer Elizabeth II , Karl XVI Gustav och Fredrik X är några nutida exempel. Ytterst få kallas dock den sista och är man så udda plus, dog den 11 december,  blir man förstås ett kalenderämne. Llywelyn den siste är alltså dagens lucka. Att han har fått detta udda ordningstal beror på att han var det självständiga Wales näst sista regent. Men han vara också den första som kallades Prins av Wales så i honom finns både slutet och början. Två viktiga milstolpar i Wales historia är alltså  bildligt talat resta av honom. 

Men det som sticker ut allra mest, och gör honom till en värdig kalenderpojke, är att han bara hade ett enda barn och denna dotter hade han med sin legitima fru Eleanor. De verkar alltså vara något så ovanligt som ett genuint kärlekspar i den walesiska kungalängden som erkände även utomäktenskapliga barn som  arvtagare. Ingen annan kung av Wales var sin gemål trogen.  Alla andra hade barn med olika kvinnor. 

På så sätt liknade kungahusen i Europa varandra men även de bibliska patriarkerna. Abraham hade barn med tre olika kvinnor. Jakob hade fyra olika barnamödrar i sin familj. Isak hade dock en enda: Rebecka. Han är också på andra sätt annorlunda. Isak verkar ha varit mer fäst vid sin mor än vid sin far. Kan den där utflykten till Moria berg där Abraham var beredd att offra sin son såsom de omgivande folken gjorde med sina barn, men i sista stund hindrades av Gud, ha påverkat deras relation?Just genom den utflykten liknar också Isak Jesus mycket mer än någon av de andra två patriarkerna. Han är också den som verkar ha det mest fredliga och bofasta livet av de tre.

Jesus adresserar inte patriarkernas hejdlösa polygami alls utan verkar förutsätta att en man ska vara gift med en kvinna. Han förutsätter också att kvinnan inte är mannens egendom utan en person med egen agens. Det hade utvecklats en praxis i judendomen vid Jesu tid med monogama äktenskap. Ingen i Nya testamentet försöker exempelvis kringgå barnlöshet genom att ta sig en extrafru. 

 Zakarias och Elisabeth var båda barnlösa tills Johannes föddes, Maria och Josef hade flera barn men Josef hade inte en mängd extrafruar och Maria gifte heller inte om sig när Josef dog,  Tre syskon, Marta, Maria och Lasarus, levde utan makar tillsammans. Petrus hade bara en fru och Hanna i templet hade inte gift om sig när hon blev änka efter sju års äktenskap. Alla familjer som nämns i pastoralbreven var monogama/monoandriska. Paulus var ogift livet ut. Flera olika familjekonstellationer beskrivs men inga polygama äktenskap nämns Nya testamentet.  

Llewleyn var alltså något så ovanligt som en kristen monark, på riktigt, även i sitt vardagsliv. Ett annat bevis för att Llewelyn brydde sig om sin fru på riktigt kan vara att den engelska kungen Edvard I kidnappade Eleanor, Llewelyns blivande brud, och höll henne inspärrad tills  han hade uppnått vissa politiska mål gentemot Wales. Det hade ju varit en meningslös kidnappning om Llewelyn bara skaffat sig en frilla för att avla barn med i Eleanors ställe. Llewelyn blev den siste genom att dö i strid mot denne Edvard I. Llywellyn fick inga barnbarn. Hans enda dotter gick i kloster där hon dog i femtioårsåldern.

Just nu förekommer en beskyddande drake i radions adventskalender så illustrationen till detta inlägg om en ovanlig kung, Llewelyn den siste, blir förstås Wales flagga:

Hanna Grönvall 10 december 1879- 22 maj 1953

Strykande kvinna målad av François Bonvin (1817-1887)

 Ingen syr fast en bit okrympt tyg på ett gammalt plagg. Då sliter ju det nya tyget med sig av det gamla och det blir en värre reva. Markus 2: 21

Hanna Grönvall är den legendariska grundaren av Stockholms hembiträdesförening. När man läser hennes biografi påminns jag om den underbara julserien om Fröken Friman som tyvärr fått sitt slut för flera jular sedan. REPRIS SVT!!!

Grönvall föddes i en skånsk hantverkarfamilj där pappan var smedmästare. Hon flyttade till Stockholm där hon 1910 blev sekreterare i Stockholms hembiträdesföreningen och det ödesdigra året 1914 blev hon ordförande vilket hon var fram till krigsåret 1941. Hon började arbeta som hembiträde år 1900 och hon hann uppleva hur yrket nästan helt försvann på grund av nya hushållsmaskiner och bättre villkor för hembiträdena innan hon avled 1953, så hennes liv är som en exposé över det svenska samhällets snabba  förvandling och välfärdssamhällets framväxt. 

I alla tider har människor jobbat hemma men det har aldrig räckt med kärnfamiljens mamma och pappa för att försörja en hel familj så pigor och drängar anställdes så fort man hade en liten möjlighet till det. Pigorna och drängarna var förstås de som inte hade någon som  helst möjlighet att ha en egen gård. Men när Hanna Grönvall föddes hade tjänstefolket börjat en klassresa först från trälar och sedan till egendomslösa med rätt till en ledig vecka per år då de också kunde byta arbetsgivare,  till hembiträden med möjlighet att organisera sig fackligt. Men då blev de obsoleta eftersom tjänstefolkssamhällen bygger på stora inkomstklyftor.

Medelklassens hemmafruar hade hembiträden när Grönvall började sin karriär och när hon fått sin pension började en del arbetarhushåll ha råd med en hemmafru. Denna korta parentes nådde dock inte alla. I min släkt har ingen hemmafru funnits. Ja, det har kallats för det och de har haft hela ansvaret för hemarbetet, men de har också alltid lönearbetat utanför hemmet. Både mormor och min mamma har också varit hembiträden. Mamma en kort period när jag och min bror var små i en familj där båda föräldrarna jobbade utanför hemmet.  Mamma bodde ju hemma inte på jobbet, och vi barn fick äta middag på hennes arbetsplats efter skolan. Vi använde förstås köksingången och tyckte det var mysigt i det stora prästgårdsköket. 

Mamma mindes i sin tur med glädje hur hon och de övriga yngre syskonen fick följa med till mormors arbetsgivare i Norge under dennas sommarsemester. Hon var lärare och tyckte om barn även om hon var ensamstående och barnlös själv. Mormor tvättade också åt "fruarna" och lagade kläder åt dem. Hon sydde också alla kläder till de sju barnen själv. Hon berättade hur hon ofta somnade över symaskinen på natten. Hon skulle aldrig lappat ett gammalt tyg med ett nytt okrympt tyg. 

Jesus visste mycket om hantverk och kroppsarbete. Liknelserna rör sig alltid kring det som folk kände igen från sin vardag. Just i detta fall är det sömnad och lagning av kläder som blir till en liknelse om himmelrikets helt nya kvalitet. Han måste ha varit insatt i detta eftersom en oerfaren människa nog inte skulle ha reflekterat över detta innan de gjort misstaget att blanda nytt och gammalt tyg. Jag tror han menar att himmelriket inte ska användas som något slags plåster på det mest trasiga i världen utan att hela grunden måste bytas ut. Himmelriket är inte något på sidan om, en dekoration eller ett opium som ska bedöva det arbetande folkets förslitningssmärtor. Himmelriket är själva livsväven. 

9 december Anthonis van Dyck 22 mars 1599 - 9 december 1641

 En av många flamländska barockmålare är Anthonis van Dyck och här i kalendern får han en plats på grund av sin dödsdag 9 december, Anna-dagen men också på grund av denna bild av korsfästelsen med en ledsen häst vid korset, målad 1630 mitt under brinnande 30-åriga kriget.

Han har också målat denna bedårande vardagliga  Anna- själv tredje bild, målad ca 1618, där Anna för ovanlighetens skull, under denna antisemitiska tid, faktiskt ser judisk ut medan Maria och Jesus representerar skönhetsidealen i Europa under barocken:

Andra advent -riket inom räckhåll

 Han lät dem höra en annan liknelse: "Himmelriket är som ett senapskorn som en man sår i sin åker. Det är det minsta av frön, men när det har vuxit upp är det större än alla örter och blir till ett träd, så att himmelens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna." Han använde också en annan liknelse: "Himmelriket är som en surdeg som en kvinna arbetar in i tre mått mjöl; till slut blir alltsammans syrat." Allt detta sade Jesus till folket i liknelser och han talade enbart i liknelser till dem."  Matteus 13:31-34

När Jesus förklarar några av liknelserna i detta kapitel om Himmelriket  är det alltid Gud som är aktören. Därför antar jag att det är Gud som är den som sår senapsfröet och Gud som bakar den stora degen. Knappt något är mer tydligt än att Himmelriket är nära och redan här i just dessa liknelser. Långsamt syras världen av Guds rikes surdeg tills den ska bakas ut till den nya världen där inget ont finns. Och i sinom tid växer senapsbusken till ett litet träd där fåglar kan finna vila och trygghet. 

Jag är medveten om att Jesus varnar för fariséernas surdeg men Guds rikes surdeg är raka motsatsen, den är något gott. Surdegen verkar inte genom våldsam revolution utan långsamt och därmed också mer effektivt. Surdeg är också en nästan mirakulös produkt som gör att vi många som får magbesvär av bröd  (inte dem med celiaki, så klart) tål brödet bättre. Surdegen gör också att vi kan ta till oss näringen i säden, vilket industrijästen inte alls är lika bra på. Snabbjäsning är alltså som en revolution: snabb men också föga nyttig, om det inte är tyranni man är ute efter. Snabbakat osyrat bröd, fungerar förstås bra som nödbröd när det är bråttom, men det dagliga brödet behöver vara surdegsjäst om vi inte ska bli undernärda eftersom vi saknar krävor som kan bryta ner spannmålet så vi kan tillgodogöra oss näringen i det. Surdegsjäsning är långsam och håller länge men långsamheten gör brödet till ett sant livsmedel; livets bröd.

Senap är också något gott och så här när vi närmar oss julen är det en extra viktig krydda för oss svenskar. Endast så här års kan vi även köpa senap på det gamla viset: handgjord på apoteket. Senap var nämligen förr ett läkemedel- Numera vet vi vad som hade verkan, ämnet sinegrin som är antibakteriellt, svampdödande, antioxidant, anti-inflammatoriskt och skyddar därmed från cancertillväxt. Innan man kände till sinegrin använde man ändå senap mot reumatisk värk, gikt, förkylning, influensa och huvudvärk. Jesus använde alltså inte slumpvist en ört som blir en buske utan en ört med läkande egenskaper som mestadels handlar om immunförsvaret. Guds rike skyddar oss alltså mot allehanda ont och jag ser i liknelsen hur vi människor är fåglarna som hos Gud får vila och skydd mot ondskefull cancer och rovdjur.

I ett senapsträd är det också helt säkert inga havsörnar som bygger bo, nej det är en buske för små sångfåglar. Bilden nedan tycker jag visar hur en senapsbuske i ett i övrigt livsfarligt landskap för sångfåglar kan utgöra en skyddad viloplats.

Risfält och senapsbuskar i Nepal. bildkälla: VeraVidiVici - Eget arbete.

Patrik Hagman har skrivit en bok om Lukasevangeliet som heter Riket inom räckhåll. Här samtalar han om den med Joel Halldorf: 

 

 

7 december-snickare

Den heliga familjen i snickarverkstaden av Christian Wilhelm Ernst Dietrich 1746

" Är det inte snickaren, Marias son , och bror till Jakob och Joses och judas och Simon? Bor inte hans systrar här hos oss?"  Markus evangelium 6:7

7 december 1888 föddes Carl Malmsten som nog kan sägas vara Sveriges mest kända möbelsnickare, där Jesu är världens mest berömde timmerman. Numera tillverkas mammutdyr heminredning i Malmstens namn men det han själv brann för var skolslöjden. När han var skolpojke hade han svårt att koncentrera sig på det ensidigt teoretiska upplägget men vid hyvelbänken fann han att: 

"Slöjden samlar ihop hela människan. Ena handen håller fast ämnet, den andra griper stadigt tag i verktyget. Ögat vakar skarpt över att det förs rätt. Musklerna spänns i kraftiga tag och hela kroppen arbetar med. Viljan leder och planlägger i förbund med fantasin det verk som ska tjäna ett bestämt syfte, och arbetet växer fram mot fullbordan i en takt som är naturlig för var och en."

Eftersom han själv upplevde slöjden så positiv blev han en ivrig förespråkare för skolslöjd. Han menade att vi behöver se på handens arbete som ett annat sätt att väcka tankeverksamhet och att teori och praktik borde följas åt. På så sätt var han, antagligen ovetandes, en förespråkare för det som klosterordnarna betecknar "ora et labora". Magnus Malm talar sig varm för manuellt och "rejält" arbete, typ snickeri och skogsarbete, som motvikt till dagens alltmer skärmcentrerade liv. 

Jag tänker mig att just därför att Jesus var snickare , inte trots att han var snickare, var han intellektuellt briljant. Visst finns människor med tummen mitt i handen som tänker ut briljanta idéer, men Jesus delade de flesta människors villkor, inte Stephen Hawking-liknande undantagsfall. Därför är det naturligt att Jesus , liksom Malmsten, fick "betänketid" när han byggde hus och snickrade. Liksom hela adventstiden för de flesta av oss är en tid av hantverk, ofta under det förminskande namnet "pyssel"*,  OCH en "betänketid". 

Skolslöjden är nu hotad av siffernissar och högerpolitiker som med fartblint kunskapsförakt vill fasa ut konkret slöjd, bildämnet och musik till förmån för programmering, matte  och annan sifferexercis med hög status på det enögda sätt som skolpolitiken alltid kastar sig från dike till dike på lärandets väg.  Därför vill jag med Malm och Malmsten hylla hantverkets välgörande inverkan på andligt liv med ett citat ur en artikel om Malmsten:

"Människor talar med vackra ord

och folk ropar underbart,

men den som vill snickra ett användbart bord

- han måste tänka klart."

*när kvinnor och barn utför det. 

försenad adventskalender 6 december

 Idag lyssnar jag på Magnus Malm i Sändarens sista podd-avsnitt Sänd. Han berättar att människor har lättare att föreställa sig jordens undergång än att kapitalismen skulle göra detsamma. Samma morgon berättar en kvinna som undervisar barn i skapande skrivande att det blir alltmer vanligt att barnen låter sina berättelser sluta med att alla dör i ett bombanfall eller att hjälten som ligger med brutet ben i en källare blir ihjälslagen av skurkarna. Det här är alltså barn. Små. Barn.

Det är då en lisa för själen att lyssna till Magnus Malm som talar om Guds dröm för våra liv. Drömmen, som är oerhört mycket större än vi kan föreställa oss, borde vara en kristens ledstjärna istället för den kapitalistiska drömmen om att bli rik. En som levde Guds dröm om sitt liv var Sankt Nikolaus. Genom att han inte såg sin rikedom som något att spara på och slå vakt om blev han en förebild och världskändis, inte i en kvart, utan i 1700 år.

Idag firar vi St. Nikolaus helgondag över hela världen med att ge gåvor till barn, precis som han gjorde. Barn som växte upp till en värld som i kristendomens spår blev allt fredligare. Visst ser vi att våldsbrott och krig fortfarande finns här på jorden , men den mentalitetsförändring som kristendomen innebar gör att vi förfasar oss och ser hur fel det är. Det gjorde man inte för 2000 år sedan.

Barn sågs också bara som lättpåverkade små tjänare, av de flesta, inte bara isolerade grupper av gängkriminella och terrororganisationer. Jesus satte i stället barnen i centrum. Sankt Nikolaus levde i den andan genom att bland annat ge till den som inte kan ge tillbaka: fattiga barn. Detta blir därför en perfekt början på en försenad adventskalender, julfastan handlar ju just om detta motvalls liv: att ge utan att förvänta sig något igen är själva essensen av antikapitalismens kristenliv. 

Pärlor

 Ett känt bibelord som jag nog alltid läst väldigt endimensionellt är Matteus 7:6 :

Ge inte det som är heligt till hundarna, och kasta inte era pärlor åt svinen; de trampar på dem och vänder sig om och sliter sönder er. 

Jag kom att tänka på detta ord när jag mötte en människa som farit illa i ett pietistiskt väckelsesammanhang som ung pga sin rädsla för att "vittna" på det där sättet som den sortens rörelser kräver av oss. "Bekänn Jesus så  kommer han att bekänna dig!" och naturligtvis fanns hotet om man inte "vittnade" att Jesus skulle låtsas som om jag inte finns. Sanningen är ju att den sortens skräckdrivna "vittnande " verkligen leder exakt till detta att barnen blir , bildligt eller bokstavligt, sönderslitna av dem som inte värdesätter det som för barnen är det värdefullaste barnen vill dela med dem.

Jag fick mothugg av bibeltrogna vänner som jag respekterar , de ville stryka orden ur Bibeln. Och jag som sett det som en tröst för harhjärtade , och tigerhjärtade, människor som känt sig sönderslitna fattade inget. Jag förstår att en del människor är mindre känsliga än jag och de kanske inte heller hade lyssnat till denna podd(avsnitt 57) eller liknande erfarenheter. De kanske också reagerar mot att Jesus kallar folk för svin. 

Nåja, bibelordet gav mig ingen ro och så när jag matade mina djur igår kväll kom jag på att denna metafor har fler sidor än att skydda bräckliga små kristna syskon, den säger också något om "svinen" och deras behov. 

Vi som pysslar med djur vet ju att blotta ljudet av en hink full med mat får hästar att trava in i stallet, till och med vandrar de flesta glatt in i transporten med en hägrande foderhink skramlande i fören på transporten. Om man skulle fylla hinken med pärlor eller ädelstenar, som vi människor värderar högt,  hade det varit en stor besvikelse för dessa hungriga hästar. De vill inte ha pärlor, de tycker inte diamanter är ett stos bästa vän. De vill ha mat.

Och vad vill svin ha? Skulor! Om vi kommer med en hink full av de vackraste pärlor till hungriga grisar som längtar efter att mumsa i sig skulor är det inte konstigt om de surnar till. Pärlor är inte mat. Det är lätt att se kopplingen till hur vi ska "vittna" om Jesus. Om vi exempelvis skulle sätta oss ner och läsa högt ur vår favoritbok Bibeln från pärm till pärm på Panzi-sjukhuset i stället för att utföra vårduppgifter undanhåller vi det som patienterna behöver och till och med har rätt att förvänta sig. Ibland är just skulor den allra bästa gåvan vi kan ge och det gäller särskilt om mottagaren av gåvorna är en hungrig flock grisar. Liknelsen lär oss alltså också att ta större hänsyn till den vi vill välsigna med våra pärlor. Är det bara jag som värdesätter pärlorna bör jag anstränga mig för att ta reda på vilken gåva som efterfrågas.

Att ge skulor till svin och pärlor till dem som uppskattar pärlor är helt enkelt att uppfylla den gyllene regeln om att "göra det vi vill att andra ska göra mot oss." Inte på så sätt att eftersom jag vill ha en hink med pärlor måste den som jag möter längta efter detsamma. Utan på så sätt att jag försöker vara lyhörd för vad mina medmänniskor vill ha. För visst vill jag ha det jag behöver och inte vad någon annan behöver. Jag vill inte ha skulor men grisar älskar det. Jag vill få det jag längtar efter och behöver.  På samma sätt är det med grisar. Min uppgift blir då att ge grisarna vad de behöver: skulor, även om jag tycker pärlor är mycket bättre för mig.

Jesus själv visar  hur man är lyhörd för dem som verkligen kan uppskatta pärlor. Han munhuggs lite med de flesta fariséer vi möter i bibeln, men med Nikodemos samtalar han en hel natt. Det var säkerligen många kvinnor som hämtade vatten vid Sykars brunn, men det var en speciell kvinna som blev hans "Rakel" och "Sippora" där. När folket i Dekapolis blev upprörda över att Jesus botat en man med självskadebeteende genom att låta en grisflock skena mot Genesarets sjö, lämnar han lugnt området utan att gå till angrepp mot dem som ville köra bort honom men först efter att han botat mannen från hans självskadande.

Om man tänker på ett gäng hungriga grisar som vill ha skulor men i stället får en hink med oätliga pärlor är det ju helt naturligt om de surnar till och anfaller den som kommer med en retsam hink full av oätligheter. Det är väldigt lätt att sympatisera med svinen här.  Jesus använder alltså inte den här liknelsen bara för att trösta den som kommer med hinken full av pärlor utan också för svinen. Vi ska inte "vittna" av tvång inför kreti och pleti utan att ta reda på vad våra medmänniskor verkligen behöver och längtar efter.  Några behöver pärlor, andra behöver mat och en säng att sova i, en tredje behöver en vän som inte ser hen som ett "frälsningsobjekt".

Dessutom kan man hävda att det inte alltid  är pärlor att berätta om sig själv. I nya testamentet är pärlor en metafor för himmelriket och inte för den enskilda kristna. Att prata om mig och min lilla tro är inte direkt vad Bibeln menar är att vittna. Med denna liknelse är det alltså som med himmelriket: det finns mycket mer att förstå än det som man först ser: ett litet senapskorn, en lerig åker eller ett fiskenät kan innehålla oskattbara rikedom. Kanske till och med en månskensskimrande pärla som kallas himmelriket. Men just jag är i de allra flesta fall ointressant och vi kan lugnt bevara vår integritet för att i stället visa på Himmelrikets skönhet.

Därmed inte sagt att den enskilda människan är ointressant men vi bör nog vara försiktiga med det heliga, även det heliga som bor i oss. Den otrevliga ovanan att låta folk stå i predikstolen för att "vittna" om heliga ting som borde stannat mellan den enskilda människan och Gud, eller bara plockas fram i små intima sammanhang där tilliten är maximal, är förmodligen också en sedvänja som Jesus går till rätta med i denna liknelse. Det är en styggelse att man exempelvis låter nykristna fd missbrukare turnera runt och berätta om sin nya fragila tro för kreti och pleti. Oavsett om de själva sökt estraden eller om andra knuffat upp dem på scenen, borde mogna kristna se till att de väntar utanför rampljuset tills huden tjocknat och de goda vanorna satt sig i ryggmärgen.

Så kan vi alltså sammanfatta liknelsen om pärlor för svinen så här:

• Ingen ska känna starkt obehag för att tala om  Jesus, det är att kasta pärlor för svin. Vi ska vänta tills den heliga Ande ger oss tillfällen att nå rätt personer. Apg. 2.
• Om någon behöver sjukvård eller mat ska den personen absolut få detta innan någon enda dristar sig till att börja tala om trons skatter.
• Det är inte att vittna om Jesus och himmelriket att man talar om sig själv, sin tro, sin omvändelse och de mirakel man upplevt på sistone
• Vi har ingen skyldighet att erbjuda våra syskon, eller oss själva som kanonföda för svin som inte är intresserade av våra pärlor. Integritet! Kyskhet! 
• 

Sykars oändliga djup: Sabbatsmannen

 Om vi återkommer till Jesu första uppmaning till kvinnan vid brunnen  i Sykar, som vi nu vet är Sippora och Rakel i den nya tid som Jesus initierar. Han frågar efter hennes man och får då veta att hon inte har en man. Han säger då att hon haft fem män och den hon nu bor hos är inte hennes man. Vi vet alltså också att Jesus motsvarar Moses och Jakob, dvs den man som efter mötet vid en brunn gifter sig med Rakel/Sippora. Jesus blir alltså kvinnans sjunde man. Den fullkomlige himmelska mannen och även sabbatsmaken.

Kvinnan blir alltså arbetsbefriad av Jesus. Hon måste inte bli hans husslav och egendom. Efter detta behöver hon inte gifta sig mer utan hon blir i stället mor till en stor mängd andliga barn. Kanske var hon infertil och av den anledningen blivit förskjuten fem gånger? Kanske är Jesaja 54 en profetia om henne? Jag tycker nog att det verkar vara precis så:

Jubla, du ofruktsamma,

som aldrig har fått barn,

brist ut i jubelrop, 

du som aldrig har fött!

Den övergivna ska få fler barn

än den gifta kvinnan, säger Herren.

Gör mer plats åt ditt tält,

spänn ut dina tältdukar, 

snåla inte,

 gör linorna längre,

slå ner pluggarna stadigt .

Åt söder och norr ska du utbreda dig,

dina ättlingar ska fördriva de främmande folken

 och bosätta sig i de övergivna städerna.

Var inte rädd, du skall inte förödmjukas.

 Nej, du skall glömma din ungdoms skam,

inte mer minnas änketidens smälek.

Ty din man är han som har skapat dig,

han vars namn är Herren Sebaot 

 din befriare är Israels helige,

han som kallas hela jordens Gud. 

 Herren kallar på dig, övergivna och olyckliga kvinna.

 

Sykars djup: alla sanna gudstillbedjare

 Kvinnan som har haft fem män sitter vid brunnen där hon just träffat Jesus och eftersom hon kan skrifterna känner hon igen honom som Messias/Taheb och profeten, den ende. Moses som förebild till Jesus är inte lika uppenbar för oss sena tiders protestantiska barn som exempelvis Herrens lidande tjänare i Jesaja 53, men icke desto mindre är även Mose en förebild till Jesus. Och här vid brunnen blir det mycket tydligt. Som skrivet var i förra posten brukar Esra kallas "den andre Moses men här gör Johannes evangelium tydligt att det är Jesus som är den andre Moses, precis som Johannes tidigare förklarat att Johannes döparen är den andre Elia. 

Esra var den som tog avstånd från samarierna och drev dem ut i ett föraktat utanförskap som gjorde dem starkt vakthållande om sin urgamla identitet. När en judisk kung beordrat förstörandet av deras tempel på Gerizim 150 år f.Kr. svarade de genom att orena Jerusalems tempel med dödas ben. Samariska kvinnor får inte giftas bort med annat än samariska män Men här sitter Jesus, en judisk rabbi och talar med en kvinna som känner igen honom som som profeten och det första han frågar är om hennes civilstånd. Under det misogyna 1500-talet trodde man att det betydde att han gav henne en reprimand för lösaktigt leverne. Men inget tyder på det.

Däremot är det viktigt att kvinnan är ogift därför att här vid Jakobs källa möter Jesus henne som Moses mötte Sippora. Han gör ett profetiskt statement. Jesus är den andre Moses , inte Esra med sin etniska rensning. Jesus visar här hur alla kan bli Guds barn genom att känna igen honom. Han grundar det nya gudsfolket som absolut är judarna men också samarierna som ju egentligen alltid tillhört Guds folk, det var redan skördetid i Samarien när Jesu kom dit. Men också alla människor på hela jorden: 

Ni tillber det som ni inte känner till. Vi tillber det som vi känner till. Vi tillber det som vi känner till, eftersom frälsningen kommer från judarna. Men den tid kommer , ja, den är redan här, då alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning.  

Att mötas vid en brunn har alltså i Bibelns värld betydelsen av ett kärleksmöte. När Jakob mötte Rebecka vid brunnen slutade det med giftermål med allt vad det innebär av faror och vedermödor för Rebecka som dör i barnsäng när Benjamin föds. Sippora gifte sig med Moses och föder honom barn som Moses ändå inte riktigt känns vid. Han omskär inte Gersom* när han föds så Sippora måste rådigt rädda Mose liv när Gud vill döda honom, förmodligen pga detta att han inte riktigt erkände sin son som var ättling till Abraham, liksom Mose, genom att snabbt omskära Gersom och bestryka (samma ord som när dörrposterna beströks med påskalammets blod i Egypten) Mose kläder. Jesus är alltså inet helt och hållet som Moses utan den fullkomlga versionen av honom.  Han är Moses fullbordan som får en massa barn med den samaritiska kvinnan, barn som han genast erkänner när lärjungarna återvänder med maten. Samarierna som "den andre Moses", Esra en gång hade förkastat erkänns nu av Jesus, den sanne Moses, Jesus, som sitt folk.

Moses och Sippora gifter sig enligt Disneys version i "Prinsen av Egypten". Sipporas pappa, prästen i Midjan, viger dem. 

* och kallar honom det bittra namnet Gersom =främling/bofast främling eftersom han känner sig främmande i Midjan. Eller var det för att inte riktigt erkänna Gersom som del av sitt folk?

 

* och kallar sonen det bittra namnet främling/en bofast främling eftersom han känner sig främmande i Sipporas hemtrakter och släkt.

Sykars oändliga djup del 2: skörden

 

Jesus och den samariska kvinnan talar om livets vatten  brunn av Angelika Kauffmann 1796

När Esra återvände från den babyloniska fångenskapen och fick tillåtelse att återuppbygga Jerusalems tempel vägrade han tillåta de israeliter som också kallas samarier som bodde i landet att vara med. Redan under översteprästen Elis* tid när han flyttade tillbedjan till Silo hade Israels rike i norr börjat ta avstånd från dem som inte ville tillbe på deras heliga berg Gerizim. Samarierna ser därför judendomens idé om tempelberget i Jerusalem som en oacceptabel novation.  När Esra utestängde dem från tempelbygget utvecklades deras tro till en som starkt tog avstånd från nymodigheter som Jerusalems tempel och infogandet av profeterna, de historiska böckerna och de poetiska böckerna  i den heliga skriften.

Esra var den store rasisten bland profeterna, likväl som den stora reformatorn. Han kallas ofta för "den andre Moses" Boken med hans namn avslutas med en stor etnisk rensning då Esra skickar bort alla icke-judiska kvinnor med de barn de fått i sina äktenskap med judiska män**. Det är förstås helt i karaktär att han inte tillåter de israeliter som hela tiden stannat kvar i landet att vara med om återuppbyggandet av landet efter att eliten  av de landsförvisade judarna kom tillbaka från Babels floder om inte ens de fick behålla sina familjer om de gift sig utom sin etnicitet. 

Om vi får tro Esra och den av honom återupptäckta Tanakh var samarierna ett blandfolk av israeliter och folkgrupper från norr,  I Tanakh berättas det att fem olika tvångsförflyttade folkgrupper skulle ersätta de fördrivna israeliterna. Dessa blandade sig med israeliterna/samarierna och de sades ta med sig sina egna gudar förutom att de också började tro på Jahve.  Av denna synkretism syntes inget spår hos samarierna ens på Jesu tid. Däremot levde en legend bland judarna om de fem folkgrupperna kvar då man menade att de tagit in varsin avgud, ba'alim  till samariernas tro. Judarna ville ju, som det står i texten, inte ha något att göra med samarierna- 150 år tidigare hade den judiske kungen Hyrcanus II jämnat templet på Gerizim med marken. Jakobs källa, där Jesu mötte kvinnan, stod inte heller högt i kurs hos judarna. Men kanske är det denna tradition om fem avgudar som avspeglas i att Jesus tar upp den samariska kvinnans fem tidigare män. 

Med sin starka monoteistiska hållning som vägrar att på minsta sätt förmänskliga Gud eller modernisera sedvänjor förefaller det högst osannolikt att de verkligen skulle ta in andra gudar i religionen. Däremot förefaller det högst troligt att de folkgrupper som assyrierna tvångsförflyttade till Nordriket Israel blev monoteister eller monolatriker * i mötet med samarierna . Det må vara hur det vill med den saken men resultatet är ändå att judisk tradition skiljer sig åt från samariernas självbild i fråga om samariernas monoteism. Medan judarna ser dem som en utbrytning/sekt med fem avgudar, dock släkt med judendomen, ser sig samarierna själva som de äkta israeliterna som bevarat den mosaiska trons ursprungliga uttryck och deras monoteism är orubblig, enligt dem själva.

Jesus har en annan syn på samarierna än andra judar ser vi i evangelierna. I Lukas evangelium har vi den kända historien om den barmhärtige samariten, men också berätteslen om tio spetälska varav alla utom en struntade i att tacka Jesus för sitt helande. Lukas skriver tydligt att denna enda person var samarier Lukas 17:12-16. Och här i Johannes evangeliums kapitel 4:35-38 säger Jesus om samarierna: 

Ni säger: fyra månader till, så är det dags att skörda. Men jag säger er: lyft blicken och se hur fälten redan har vitnat till skörd. Den som skördar får sin lön, han bärgar grödan till evigt liv, så att den som sått och den som skördar kan glädja sig tillsammans. Här gäller ju ordet att en sår och en annan skördar. Jag har sänt er att skörda där ni inte behövt arbeta. Andra har arbetat, och ni får lönen för deras möda.«

En trosföreställning som gjorde de samarier Jesus mötte vid Sykar mer benägna att tro på honom än många andra är den samaritiska föreställning om Messias, Taheb (den som återställer). De talar bland annat om att Taheb ska leva ganska obemärkt och sedan dö och då  ska uppståndelse från de döda komma. Detta bygger de på löften i de fem Moseböckerna där, den enda profeten de erkänner , Moses, finns med. De har också en tanke om denna profetens återkomst. Att den samaritiska kvinnan kallar Jesus profet är därför ett tecken på att hon känner igen Jesus som profeten och Taheb. Det står nämligen inte "jag ser att du är en profet" utan "jag ser att du är profeten". Jesus visar alltså att samarierna är såväl förberedda för skörd som efterföljansvärda exempel.

Intressant är att även assyrierna som bodde ungefär i nuvarande Syrien och Libanon blev tidigt kristna och är enormt stolta över sitt kristna arv. Även de hade vissa lagar och traditioner som gjorde dem "förkristna". Det var just till Assyriens huvudstad Nineve Jona skickades för att predika omvändelse- och de omvänder sig genast. Till och med djuren inbegrips i assyriernas botgöring. Man kan faktiskt hitta arkeologiska bevis på att assyrier lät hästar fasta och i samband med detta rakade av dem manen.  Mer om Jona, assyrierna och evangelierna framöver.

Det finns alltså inget slumpartat i att Jesus stannar just här i Samarien, talar till just denna kvinna som är väl bevandrad i skrifterna så hon känner igen profeten och Taheb/Messias i Jesus. Det är heller ingen slump att hon haft fem män men när Jesus träffar henne är ogift. Mer om detta i nästa post.

*en som tror att det finns flera gudar men bara tillber en av dem, som de första judarna ofta var.

** Jesus är tydlig med att skilsmässa aldrig är tillåtet. Man kan tolka det som att han i polemik med Hillel enbart motsätter sig skilsmässor i sin samtid där mannen hade all rätt att skiljas och kvinnor ingen, liksom det fortfarande är hos vissa ortodoxa judiska grupper, muslimer och samarierna. Men jag tror att Esra, som kallas den andre Mose, är en av Jesu måltavlor här. Hans kategoriska avvisande av skilsmässa är ju ett kraftfullt mothugg mot Esras masskilsmässa för att åstadkomma etnisk rensning. Samtidigt tar Jesu alltså samariernas parti även i denna bibelpassage när han inte godtar några skilsmässor alls oavsett orsak. Jesu stamtavla innehåller ytterst få kvinnor men samtliga kvinnor som nämns är icke-judar.

Sykars oändligt djupa brunn del 1, mytkrossande

Jesus sitter ner vid brunnen i Sykar och talar med den samariska, och samaritiska, kvinnan.

I Johannes evangelium kan vi läsa den kända berättelsen om Sykars brunn och mötet mellan en samarisk kvinna och Jesus vid den brunnen. Jag har hört många utläggningar om denna text genom åren och när jag börjar forska i i denna text inser jag att så mycket av det jag hört har varit myter.

Vi kan börja med tiden på dagen, 12-tiden, det är inte varmast då, utan vid tretiden på eftermiddagen. Kvinnan och Jesu var vid brunnen vid en normal tid att hämta vatten. När Mose möter sin blivande  fru Sippora är det vid samma tid på dagen som Jesu möter kvinnan vid Sykars brunn.  Och detta tror jag är viktigt för berättelsen. Jesus verkar på många sätt ha just Samarierna som en målgrupp och att anknyta till Mose fru Sippora  så tydligt som här där Jesus möter en kvinna och ber henne om vatten vid 12 på dagen vid Jakobs brunn är nog ingen slump. Inte heller tidpunkten som är när den enda profet som samarierna erkänner, Mose, träffar sin blivande fru Sippora. Det var också vid 12 på dagen och vid brunnen Jakob såg Rakel för första gången i Paddan-Aram. Bara det absolut viktigaste kom med. Och att Jesus gör precis som Mose och Jakob sätter sig vid en brunn och erbjuder en ogift kvinna vatten, satte nog både  judar och samarier på spåret ganska snabbt. 

Evangelierna skrevs ju inte alls på samma sätt som denna bloggtext. Raskt flyger fingrarna över tangentbordet och minsta lilla nyck kan man skriva ner utan ansträngning. Så var det inte när Johannes evangelium traderades och skrevs ner. Just denna berättelse missar de övriga evangelisterna, var det kanske så att Johannes stannade med Jesus medan de övriga lärjungarna köper mat i Sykar? Detta är ju hur som helst en oerhört central text för Jesus och hela hans uppdrag på jorden

Myt ett som krossats av mina efterforskningar var alltså att det var så varmt vid middagstid att kvinnan gick ut vid 12 för att slippa träffa folk. Hon gick ut vid middagstid eftersom det var en normal tid att hämta vatten och kanske ännu mer för att Jesus skulle kunna påminna henne om Jakobs möte med Rakel. Att tidpunkten dessutom är densamma som när Mose mötte Sippora vid brunnen och halar upp vatten till henne, är förstås inte en slump eftersom samarierna bara erkänner Mose som profet ingen annan. Däremot väntar de på en efterföljare till Mose som kallas "profeten" kort och gott. Mer om detta i nästa post om kvinnan vid Sykars brunn. 

Myt nummer två som krossades var att denna kvinna skulle varit typ prostituerad och därmed föraktad och tvungen att hämta vatten när det är som varmast på dagen. Detta är en konstig idé som först dök upp på 1500-talet. Tvärtom tyder det mesta på att hon hade en stark samhällsposition. Ingen hade lyssnat till hennes tal om Jesus om hon varit utstött. Hon  är också kunnig i skrifterna, dvs de fem Moseböckerna och den samaritiska traditionen Samaritisk religion är verkligt konservativt mosaisk. De följer strikt Mose lag och erkänner enbart de 5 Moseböckerna som helig skrift. Men kvinnor har ändå haft en förhållandevis stark religiös roll i samhället trots de stränga renhetslagarna som betraktar menstruerande och nyförlösta kvinnor som orena. Detta gör att de inte kan gå till synagogan eftersom de kan råka få mens just när de är i synagogan.

Kvinnan vid Sykars brunn tillhör alltså de kvinnor som inte bara var etniska samarier (vers 7)  utan Johannes kallar henne också samaritisk(vers 9) för att understryka att hon var troende och kunnig i den samaritiska religionen. Mer om detta senare. Detta om hennes förmodligen starka status i Sykar och kvinnors ställning i religionen hittade jag här och här. Väldigt mycket klarnar då, så även kopplingen till prästdottern Sippora.*

 Jesus frågar kvinnan om hon har en man och genast drog 1500-talets predikanter slutsatsen (här passar det engelska uttrycket "jump to a conclusion" perfekt) att hon var prostituerad. Kärnbibeln menar dock att hon förmodligen var änka, eller blivit bortvald i skilsmässa,  och bodde hos en manlig släkting, vilket också bekräftas av mina efterforskningar i, mestadels judiska digitaliserade uppslagsverk. Tyvärr hittar jag inga samariska  källor annat än citat från samarier. Samarierna, vars namn kommer av verbet  shamar=bevara, tycker än i denna dag att det är de som har bevarat den ursprungliga mosaiska tron bäst men de är inte så aktiva på internet. 

Liksom många kulturer i Mellanöstern än i denna dag, sätter samarier en stor lit till just kvinnornas förmåga att föra traditioner vidare och därför vaktas de hårt av sina manliga släktingar i "hederns" namn, Samarierna  slår stenhårt vakt om detta bevarande. Så hårt att gruppen är starkt påverkad av en lång tradition av ingifte. I en judisk historieskrivning från början av 1900-talet , då rasbiologi och beskrivningar av utseendet ansågs särskilt intressant, berättas att det finns en stor överrepresentation av blonda, rödhåriga och blåögda samarier vilket brukar bero på ett litet genetiskt urval. På grund av generationer av kusingiften är andelen missfall, spädbarnsdöd och dödfödda barn hög.  Flickor och kvinnor gifts i stort sett aldrig bort med judiska män medan judiska kvinnor i sällsynta fall kan gifta sig med en samarisk man efter en lång konversionsprocess.

Det absolut mest sannolika är alltså, enligt Kärnbibeln, att denna kvinna har blivit änka eller bortvald i skilsmässa flera gånger. Samarierna håller ännu fast vid Mose lag om skilsmässor som gör det oerhört lätt för en man att skilja sig, men så klart, omöjligt för en kvinna att göra detsamma. På grund av sin konservatism, som håller Mose lag för alltings rättesnöre, är det således lätt för en samarisk man att skilja sig medan en samarisk kvinna absolut inte kunde välja skilsmässa på Jesu tid. Det symboliska i att hon varit gift just fem gånger och nu bor hos, förmodligen, en manlig släkting, enligt samarisk tradition och är ogift när hon talar med Jesus är så intressant och kommer att avhandlas i nästa post. 

Nu kan vi dock nöja oss med att konstatera att det inte var synd om kvinnan vid Sykars brunn och att Jesus talar med henne där beror inte på att han ömkar henne utan på att han kände igen hennes kunskap och tro. På samma sätt kände hon igen Jesus ganska snart just för att hon var väl insatt i skrifterna och den samaritiska religionen. Sippora var en prästdotter och måhända var också denna kvinna släkt med någon samaritisk präst eller så är hon bara mycket väl insatt i sin religion ändå. Här vid brunnen är det tydligt att Mose och Jesus befinner sig i samma obrutna tradition, Mose är en av många förebilder till Jesus i Gamla Testamentet och detta understryks i detta möte med en kvinna som var väl bekant  med texterna om Mose.

* Sippora var dotter till prästen i Midjan som har två namn Reguel= Guds vän och Jetro=överflöd, mer än nog/Ers höghet/ers förträfflighet (kanske en titel) , alltså släkt till Abrahams son Midjan. I judisk tradition sägs både Sippora och Mose vara släkt med Abraham i rakt nedstigande led 7 generationer för Mose och 6 generationer för Sippora. Midjaniterna tillbad också den ende Guden Jahve. PÅ många sätt liknar förhållandet mellan midjaniterna och Mose förhållandet mellan samarierna och Jesus.

Kristendomens fördärvliga inflytande

Jesus talar med Marta och Maria

 I den allmänna demokratiskeptiska trenden av idag finns en strömning som kan kallas "Vi saknar Roms maskulina ordning". Trendsättande internet-gurus som Jordan B Peterson vill hos unga män  återupprätta ideal som att bädda sängen och sluta upp med all "kvinnlig" självömkan för att i stället äta enbart rött kött och försörja sina fruar. Om mina söner hade tagit till sig delen om att bädda sängen hade jag varit glad men i övrigt känns det rätt bra att min yngste senast igår pratade om vilken fin barndom han haft och hur artiga och trevliga han och han syskon blivit på grund av denna barndom. Och de är dessutom väldigt snälla både sönena och döttrarna. Fastän de fostrats av en mor som är vegetarian och att de dessutom tillbringat mycket tid med enbart denna mor, alltså mig, eftersom deras far jobbar 30+ mil bort blev det folk av dem. Men de är ju förstås inte "riktiga män" eftersom de inte ogillar demokrati, judar och dessutom är kristna.

I den nya trenden som drivs av många fler än Jordan B Peterson (och de flesta är betydligt värre än Peterson som i jämförelse med sina efterföljare framstår som synnerligen "feminin") ser man det som ett axiom att världen blir sämre av att kvinnor inte längre står på botten av alla samhällspyramider i alla länder. Så fort kvinnor med sina mesiga moderliga värden får det minsta lilla att säga till om faller samhället ner i ett bottenlöst moras av "momism"*. 

När började då kvinnorna femininisera världen? Jo, när kristendomen, genom en kvinna förstås-kejsar Konstantins mamma Helena- blev den dominerande religionen i Romarriket. Med Jesus kom de första larmsignalerna om att tiden började gå ur led.  Hade inte Jesus jämställt kvinnor och barn med männen hade vi fortfarande haft ett robust Romarrike med kortklippta militärer vana vid sunt friluftsliv och tränade att döda statens fiender som samhällets stöttepelare. Vi hade ännu haft en sund ekonomi byggd på slavarbetande krigsfångar och ett rättsväsende som inte såg mellan fingrarna med diverse brott mot ordningen.

Lena Andersson skrev en krönika i Svenska Dagbladet om en svensk bok som flutit upp ur denna trendiga flod: Den mjuka staten av ett gift par med det gemensamma efternamnet Olsson. Andersson  nämner redan  i rubriken att de har en hammare som söker sin spik. En metafor som passar perfekt till en bok med ärendet att misskreditera den kristna civilisationen  och framställa det vaga "förr" som mer hierarkiskt ordningsamt och önskvärt än vårt av kristendomen förklenade välfärdssamhälle. Hammaren är helt enkelt den perfekta bilden för romarriket och kristendomens skärningspunkt: det var ju romarna som spikade upp misshagliga personer på kors där de sedan lämnades att dö en långsam, förnedrande  och plågsam död.

Romarna gjorde alltså ett stort misstag, de korsfäste Jesus. Hade inte det hänt hade kristendomen som vi känner den , inte funnits medan romarrikets maskulinitet hade bevarats. Vi hade sluppit världens femininisering. Vi hade fortfarande kunnat sätta ut oönskade barn i skogen, avrätta gamla utslitna slavar och låtit den starkares rätt gälla i alla lägen. Allt på grund av en hammare som träffade de spikar som drevs genom Jesu kropp in i korset. Man kan alltså säga att när Jesus spikades fast på korset slogs också de första spikarna in i det manliga romarrikets kista. 

Ack, att vi gått miste om sådana maskulina uttryck för ett välfungerande styrelseskick! Låt oss vrida klockan tillbaka 2000 år , skippa folkskola för alla, återinföra slaveriet och låta oss kvinnor inta vår rätta underdåniga position som männens ägodelar i den sköna gamla värld som övervakades av riktiga män till poliser utrustade med piskor,  vilka de inte tvekade att använda. Piskor som kallades fasces-det namn som gett oss ordet fascism.

* Uttrycket myntat av Philip Wylie i hans essäbok Generation of Vipers

Skärmar

Här ser barnbarnen på en annan historia som 8-åringen upplevde för långsam: "Skrot-Nisse och hans vänner"; enligt mig och barnen, samt 13-åringen, ett riktigt mästerverk på skärm.

Förr var en skärm i allmänhet just det, en lampskärm, en rumsavdelare, ett praktiskt solskydd på en keps. Ibland talade man om en bildskärm, men i allmänhet kunde en skärm betyda många saker som skyddade, beskärmade oss på olika sätt. Nu är skärmar något att frukta och det betyder då alltid bildskärmen på en mobil eller annan internetansluten dator . Och vi har alla blivit skärmberoende och måste begränsa barnens, och vår egen, skärmtid med milt våld. Skärmberoendet handlar inte om kväsares och peaky blinders behov av att se coola ut för mer än hundra år sedan, utan vi sitter fast i att titta in i skärmar där hela världen passerar revy i en vådlig och hela tiden ökande takt.

Jag och barnbarnen har tittat på en riktigt gammal TV-serie om Mumintrollen och kungen framförd som en teaterföreställning med otecknade skådespelare som Gösta Ekman, Birgitta Ulfsson. Lasse Pöysti och Nils Brandt. Tempot var extremt långsamt, de 13 avsnitten hade i dag avklarats på högst tre. Men eftersom 13-åringen är fullkomligt galen i Mumintrollens värld såg vi ändå alla tretton delarna några kvällar i början av augusti. Det var en mycket otidsenlig upplevelse där den långsamma dramaturgin fick mig att somna mellan varven, men då väcktes jag av barnbarnet och det är jag glad för eftersom serien var mycket bättre än jag hade för mig.

Hennes åttaåriga  lillebror var dock inte imponerad utan gjorde som ungdomen gör: tittade på snabba you tube klipp på sin platta samtidigt och klagade på att vi hade ljudet på TVn för högt. Vilket ljud? Replikerna hade pauser långa som 15 tiktok reels och de skrek aldrig i munnen på varandra så som det görs i dessa reels och amerikanska valdebatter. När serien gjordes 1969 tänkte man sig att TV var ett bildmedium och det innebar att långa stunder var det bara lugna bilder vi såg utan replikskiften eller bakgrundsmusik.

Ljudet i dagens "content" är också högt uppskruvat och pauserna obefintliga. Samtidigt som skärmarna lockar vår blick avskärmar de oss också från varandra och världen omkring oss. Effektivare än någonsin en kväsarkeps förblindar de oss för omgivningen  och likt buller i hamnar och lagerhus gör de oss döva för allt annat utom det skrikande smatter av ord, varav lejonparten fantasilösa svordomar, som numera kännetecknar barns och ungas kulturkonsumtion. Men det allra värsta är att vi inte lägger ifrån oss skärmarna annat än med största möjliga viljestyrka. Den som inte kan uppamma denna viljestyrka är räddningslöst förlorad.

Nu låter jag som en frikyrkopredikant på 1930-talet "dansbaneelände", "påhittade romaner", "negerjazz" och på samma sätt som vi nu  ser på dessa "faror" avfärdas alla farhågor inför nya och potentiellt skadliga företeelser. Det sägs att människor alltid varit rädda för det nya. Vilket svammel, vi har väl i alla möjliga sammanhang gjort tvärtom: kastat oss ut i okända vatten utan minsta eftertanke inför något nytt och fräscht koncept: slaveri, brännvin, scheele-grönt, DDT, valbenskorsetter, atombomber och fossila bränslen var en gång nymodigheter som omfamnades av det stora flertalet medan en minoritet gjorde invändningar för mestadels döva öron. Försiktighetsprinicipen har knappast kännetecknat människans teknikhistoria.

Jo, det stämmer, jag har varit på föreläsning för lärare om AIs välsignelser. Och ja, jag är bitter!

Egen dator

 Jag tror kanske ingen annan längtat men jag har gjort det, längtat efter en egen dator. och denna blogg Min vackra flicka "Mittemellan" av alla fem syskonen, fick en ny ännu kraftfullare speldator när hon fyllde år och gav mig sin gamla,  så här sitter jag med den lyxigaste laptop jag någonsin vidrört. Min käre Hr Bråddjup installerade den och jag hittade mitt google konto plättlätt så jag kan åter komma åt min gamla trogna barockblogg.

Det har funnits så många saker jag hade tänkt skriva om medan jag bara hade tillgång till bloggen via mobilen, men att uttrycka sig med hjälp av mobilen är för mig inte lätt. Dessutom blir det svårt att läsa mina krypterade meddelanden. Krypterade av autokorrekt och inte mig, därför fattar jag knappt själv vad jag tex messat. Här ett typiskt exempel:

"Vi tänkte jälsa på men duärtudougen upptagen." hur kan den tro att jag vill skriva detta? Omöjligt att förstå. Och när jag försöker mig på andra språk blir det allt som oftast något udda svenskt ord mitt i allt. Jag ser av någon anledning inte hela texten innan jag skickat iväg den utan bara de fem sex senaste orden. Därför ser sista delen av messet ut så här: "Kan vi komma förbi i morgon?" helt enligt mina intentioner och fullt begripligt för hen jag kontaktade. 

Glädjen är alltså stor när jag nu hoppas kunna återknyta kontakten med er tålmodiga bloggläsare. Jag har full förståelse om ni tappat tålamodet, men hoppas så klart på att ni droppar förbi någon gång och skickar någon vänlig rad, eller välformulerad invändning, som ni brukar. Jag tror nämligen att kommentarer också ska fungera nu när jag slipper de brandväggar som jobbet införskaffat efter den ryska ransomware-attacken. Nu kan jag ju sitta hemma i skogen och skriva igen.

Lily 1 år!

 På grund av brandväggar kan jag bara göra inlägg via mobilen. Fördelen: lätt med egna foton. Nackdelen kan inte utveckla resonemang på detta lilla tangentbord.  

Lily fyllde 1 år 14 april. Här några aktuella bilder.

Skärvor

Så kom där en fattig änka och lade ner två kopparslantar, alltså några ören. Då kallade han till sig sina lärjungar och sade: "Sannerligen , den där fattiga änkan har lagt mer i tempelkistan än alla de andra. De gav alla av sitt överflöd, men hon gav i sin fattigdom allt hon ägde, allt hon hade att leva på.  Markus 12: 42-44

Följande betättelse tar Ingvild Riishöi upp i en intressant intervju i Dagen; En skogsbrand bröt ut och rädfningstjänst med bilar och helikoptrar jobbar för att släcka branden. Skogens fåglar samlas EM bit bort. Men en duva flyger oförtrutet till en sjö och tillbaka med vatten i näbben som den släppte på den stora branden. De övriga fåglarna undrar varför, det gör ju ingen skillnad. Duvan svarar: Jag vill vara med på den sidan som släckte branden. 

Jag tänker att det är jag som. är duvan.  Typ inget förändras av mina texter, mina små penningbidrag, mitt arbete eller mina böner. Men tillsammans med de andra som också vill det jag vill i den stora kyrkan händer något som är oerhört mycket större än jag och mitt lilla bidrag.

I den inledande texten stod det i 1917 års översättning att änkan gav två skär ar. Jag gillar ordet skärvar eftersom det passar in i berättelsen om oss som lerkärl. Rätt ofta känner jag mig som en krossad lerkruka. Jag sitter med skärvirna av mig runt omkring mig och försöker pussla ihop delarna. 

Det funkar förstås inte. Någon annan måste hjälpa till. Jag har ofta upplevt att just Jesus som sa att änkans lilla bidrag, skärvarna, blir värdefulla i Jesu ögon. Jesus är ju  enligt kristen tro Gud. Jesus ör alltså oändligt rik. Allt ör ytterst sett hans. All koppar i universum tillhör honom  allt guld och dilver likaså.  Inte ens Jeff Bezos är rik i den jämförelsen.  

Ändå ser Jesus kopparslantar av lägsta valör och krukskärvor av ett misslyckat försök att pussla ihop sitt krossade jag som värdefullt.  Duvan små näbbfullar vatten. Gjorde ingen skillnad för skogsbranden. Men hon var med på den sida som släckte branden till slut. 

Det är därför jag kämpar vidare med skärvorna och skärvarna. Exempelvis kämpar jag på.med denna blogg fast det tekniska gör mig stort men just nu. Jag skriver detta på mobilen eftersom det inte går på min dator som varit med om en hackerattack på jobbet. Inte många läser. Kommentarsfunktionen krånglar.  Ibland blir det för jobbigt för själen och ofta finns inte tiden. Men jag blev uppmuntrad av Ingvild Riishöis duva. 

En skärva jag försöker pussla på plats är ridningen som blivit trasig efter att jag hittade min älskade Chateaux död.  Ingen kan påstå att min flock av två hästar  en katt och 2,5 hundar gör någon skillnad för en bättre värld. Men min flock kämpar i alla fall på den sida somsläcker skogsbranden.Min bön när jag rider är alltid: "Herre vandra mitt ibland oss, förlåt min synd och skuld och gör oss till din egendom." Här syns Lily och Gyllir 16 mars.

28 februari sprucket lerkärl

 Men denna skatt har jag i lerkärl för att den väldiga kraften ska vara Guds och inte komma från mig. 2 Kor. 4:7

Mina bloggkalendrar har blivit verkligt bortglömda denna mycket hårda vinter som burit så mycket sorg med sig på alla håll och kanter-även här. Jag såg så fram emot en tidig fasta men inte förrän idag kom orken till fastekalendern tillbaka.

Det som kommit allra tyngst och närmast av dessa sorger är att jag efter en vädermässigt fasansfull vecka* hittade min äldsta häst död i hagen. Chateaux, älskade Chatuxen-fuxen, min vän och guide i livet. Hon som lett mig till så många vänner och till och med ledsagat mig hit. Hon som var som en del av mig. Hon som fick hela vår familjs liv att ändras i en underbar riktning. Hon som hälsade mig med ett mjukt hurmlande från dag ett hos oss. Min lilla blå häst. Guldponnyn, låg död i hagen. Hon blev 32 år. Hon fick ligga under sitt täcke omgiven av gravljus tills hon kunde hämtas på måndagen. Chocken har inte gått över ännu. Sorgen får jag leva med tills vi möts igen, som det är med alla stora förluster.

Bibelordet ovan fick en ny belysning i dagens andakt på radion denna morgon. Paulus var ju jude och judiska berättelser avslöjar hur idévärlden Paulus och de första kristna levde i. Inte minst Jesus använde ju sig av denna tradition med liknelser och berättelser som öppnar ordet för oss. När man sedan hör en judisk variant av liknelsen eller metaforen får man ett nytt ljus över ordet. Detta hände mig i morse.

 Då berättade Nike Snijders om en kvinna som bara hade ett sprucket lerkärl att hämta vatten med från brunnen. Varje gång hon kom hem var krukan halvfull. Så fortsatte det dag efter dag och hon bekymrade sig över sitt hårda slit som alltid resulterade i bara en halvfull kruka vilket tvingade ut henne nästa dag igen. Men så en dag märkte hon att hon inte vandrade på torr sand längre, utan på en grästäckt stig. Runtomkring hennes stig var landskapet torrt men just där hon vandrat varje dag med sin läckande kruka spirade grönt gräs. En annan utveckling av Paulus tanke om det spruckna lerkärlet har jag fått från ytterligare en jude, Leonard Cohen; "there is a crack in everything, that is where the light comes in."

Japaner lagar med guld, Själva sprickan är det fina, påminde Nike Snijder om. Så tänker jag att Jesus helar oss. Sackeus blev inte bara sedd och slutade fuska med tullen. Han gav tillbaka och dubbelt upp, vad han fuskat till sig tidigare och fick en vän i Jesus. Den lame som firades ner från taket till Jesus blev inte bara frisk i benen utan fick också sin synd förlåten. Maria Magdalena, Tornet, blev inte bara fri från sju demoner utan hon blev också den apostel som fick bära budet om Jesu uppståndelse till världen. Jesus målar ,ed varsam pensel guld på våra sprickor men låter oss också vattna jorden där vi går fram genom torra marker och skatten lyser ut ur sprickorna i mörkret. Dessutom sprider Guds lysande sol ljuset i oss genom sprickorna.

Den stora sprickan som Chateaux' plötsliga död skapade i mig hoppas jag får fungera på detta sätt. Men mest är det nog dags för vårsolen att lysa in genom sprickan. Just nu känns det omöjligt att något gott kan läcka ut från mitt frostskadade inre.

*måndag 40 cm blötsnö och nollgradigt. I fyra timmar fick jag dra runt med snöslunga för att kunna ta mig ut från gården dagen därpå. Det gick knappt att köra hem från jobbet på oplogade vägar. Torsdag morgon var det några minusgrader och sol utlovades. Chateux blev av med täcket. Under dagen sjönk plötsligt temperaturen till minus 20. När jag hittade henne var hon redan kall.