8 mars- missionären Botvid

 

...hovmannen steg ner i vattnet, och Filippos döpte honom. När de hade stigit upp ur vattnet ryckte Herrens ande bort Filippos och hovmannen såg honom inte mer; han fortsatte sin resa, fylld av glädje.  Apg. 8:38b-39

När Botvid rest hem med sina kamrater började han genast leva som en kristen genom att "kraftigt bistå de förtryckta" hjälpa sjuka och fattiga, samt "i den mån han kunde" kalla tillbaka "de vilsegångna till sanningens väg", dvs kristendomen.  På så sätt liknar han också de etiopiske hovmannen. Etiopien är ett av de äldsta kristna länderna på jorden. Officiellt blev det kristet år 300 men det är inte ett alltför djärvt antagande att det först fanns kristna innan kungariket blev det och den etiopiske hovmannen, som ju var på väg hem från en pilgrimsfärd till Jerusalem, brukar av etiopiska kristna anges som den som först tog evangeliet med sig till Etiopien.  

Forskare menar dock att den snabba expansionen av kristendomen i Etiopien berodde på Beta Israel. Beta Israel är en ålderdomlig variant av judendomen som inte firar Purim och Chanukka eftersom de tappade kontakten med övriga judar innan dessa högtider instiftades. Många har gjort aliya, dvs flyttat till Israel. Eftersom de första kristna i stor utsträckning var judar är väl den slutsatsen inte helt tagen ur luften . Men det verkar inte otroligt att etiopiska kristna har rätt om den etiopiske hovmannen. Det verkar stört omöjligt att "låta bli att tala om vad vi har sett och hört"  så blir det hela tiden "ringar på vattnet, konsekvenser av tron". 

Ringarna kring Botvid breder ännu ut sig, fast inte många vet att det var han som var en av många missionärer när kristendomen kom till det som skulle bli Sverige. Jag återkommer ständigt till min djupa tacksamhet för dem som gick före ända hit till nordligaste världen så även jag fick höra om Jesus. Botvid var en av dem som vi har namn på. 

Etiopiskt processionskors

7 mars-till England

 

Hovmannen frågade Filippos: "säg mig, vem talar profeten om-sig själv eller någon annan?" Filippos tog då till orda, och med skriftstället som utgångspunkt förkunnade han budskapet om Jesus för honom. När de färdades vägen fram kom de till ett ställe med vatten, och hovmannen sade: "Här finns vatten. Är det något som hindrar att jag blir döpt?" Han lät stanna vagnen, och båda två, Filippos och hovmannen, steg ner i vattnet, och Filippos döpte honom. Apg. 8:34-38

Precis som den etiopiske hovmannen stötte Botvid ihop med en kristen när han reste till ett annat land. I Botvids fall var det en resa till England. Vid den här tiden hade normandernas invasion 1066 ännu inte förändrat engelskan så mycket och tyskan hade inte heller förändrat svenskan så djupgående som under 1200-talet, vilket innebar att Botvid inte hade jätteproblem att samtala med dem han mötte på andra sidan Nordsjön. The Domesday book berättar om den tidens England att det fanns oerhört lite skogsmark i landet, Det var också ett land som varit kristet i hundratals år till skillnad från Botvids hemtrakter som befann sig mitt i religionsskiftet från hedendom till kristendom i slutet av 1000-talet och början av 1100-talet.

Botvid kommer alltså till en mycket annorlunda plats än den han var van vid. I England mötte han en präst, hos vilken han bodde under ungefär ett halvår. Botvid såg hos prästen hur en kristen levde:  vänligt,  generöst och rättrådigt och blev imponerad. Legenden uttrycker det så här: "När Botvid hörde prästens goda undervisning och betraktade hans berömliga gärningar, bad han, att prästen måtte unna honom nåden att bli döpt."  Sedan undervisade prästen honom och lärde honom trosbekännelsen och Fader vår utantill tills han seglade tillbaka till Södertörn med sina skeppskamrater.

Dessa två berättelser om hur människor utan någon kristen bakgrund tar emot tron tycker jag har många liknande element. Och det finns fler exempel i Bibeln. Det börjar med att de vänskapligt umgås, inte med att Filippos eller prästen prackar på hovmannen/Botvid hela evangeliet, vare sig de vill eller inte. I båda fallen berättar de kristna om Jesus, inte om sig själva. I båda fallen kommer det inte fram några hotelser om eviga straff eller annan skrämselpropaganda. Botvid ser själv att prästens livsstil visar på evangeliums sanning. Både han och hovmannen ber om att få bli döpta. Jag tänker att detta är det mönster om oftast förekommer när människor väljer att följa Jesus även idag. Jag tror också att det är det bästa sättet att hitta syskonen i Kristus.

Gud är förstås inte begränsad av någon specifik metodik. Antagligen har folk också omvänt sig av skräck för domedagen. Någon har förmodligen också kommit till tro genom envetet tjatande dörrknackare. Men jag ser inget av detta i Bibeln. Tvärtom är det som sagt ett mönster som upprepas många gånger att den som möter evangelium själv ber om att få bli döpt när berättelsen om Jesus övertygat dem. 

Botvid - skyddad av skogen

 

Jubla, du himmel, över vad Herren gjort! Ropa av glädje, jordens djup! Brist ut i jubel, ni berg, du skog med alla dina träd! Ty Herren har friköpt Jakob, genom Israel visar han sin härlighet.   Jesaja 44:23

Botvid betyder skyddad av skogen. Bot=skydd  vid= skog. Namnet är i sig en liten berättelse om hur familjen på Södertörn såg på livet. Namnet är inte kristet och vi vet att hans bror också hade ett förkristet namn: Björn, som också anknyter till skog och mark.*

Botvid blev alltså kristen på egen hand, utan en familjs traditioner att luta sig mot. Istället blev han en sådan som generationer av kristna har lutat sig mot. Jag tänker att de som gått före oss, som Botvid, för att trampa upp stigar till livets källor åt oss, är som ett träd att omfamna när vi känner oss vilse. 

Hur stort var det inte att som Botvid vara den förste i hela sin släkt att anamma kristendomen. Inte konstigt att kristna har sökt stöd hos honom sedan dess. Israels land ligger långt borta, Jesus vandrade där för länge sedan. De första kristna levde i en natur som inte liknade vår särskilt mycket. Människor jag känner från Mellanöstern idag gillar inte skogen, medan vi älskar den.  En jublande skog är för dessa mina bekanta en mysko metafor.

Kristendomen föddes på en plats med en miljö på många sätt olik vår, ändå har vi fått del av den nåden som hans första lärjungar vittnat om-vi är friköpta genom Jesu namn och blod, lika mycket som de. Men kanske vi kan förstå en jublande skog lite bättre än de som växt upp med en skog som man känner sig rädd för istället för en som skyddar mot ont. 

Botvid finns därför lite närmare oss skogsälskande nordbor. Vi kan vandra i skogar som liknar dem han blev skyddad av. Vi kan bada i sjöar som de han badade i. Vi kan fiska i vatten som liknar hans fiskevatten mycket mer än Gennesarets sjö. Men vi har samme frälsare som de fiskare som lydde när Jesus sa : Följ mig.  Även fiskaren Botvid följde Jesus och ändrade historiens gång i det avlägsna landet långt i norr som ännu inte fått namnet Sverige.

*Jag tänker att deras namn fortfarande är typiska för oss nordbor, fast vi numera hör till den kristna kultursfären. Precis som sången "Mors lille Olle" knappast är en gullig barnvisa i Irak är tanken på att vara trygg i skogen avlägsen för de människor jag mött från Mellanöstern, denna stadscivilisationens  vagga.

Fastekalender-Sankt Botvid

 

Runsten nära Sankt Botvids källa, kallad Söderbystenen

I år har det varit svårt att hinna med fastekalendern i min internetlösa tillvaro. Däremot hinner jag läsa en massa. Nu senast Maja Hagermans senaste bok Botvid-den förste svensken. 

Första boken jag läste av Maja Hagerman var I spåren av kungens män under fem dagar av riktig jobbig influensa då det gick att sova, dricka te och läsa, inget mer. Kanske febern bidrog till intrycket av drömsk resa genom tiden, men efter den läsupplevelsen blev jag så fängslad att jag har följt hennes litterära karriär. Jag har långt ifrån läst allt, men det jag läst av Hagerman har varit välskrivet och intressant på många sätt. Nu, utan feber, har väl den där drömkänslan inte infunnit sig men boken om Botvid är oupphörligt intressant. 

Jag visste inte mycket om Botvid innan  jag läste denna bok. Botkyrka och en liten del av hans legend hade jag koll på, men den rika historien kring Botvid och hans helgonkult var okända för mig. Hagerman är absolut rätt person för att introducera detta tidigmedeltida helgon för en oinformerad allmänhet. Hon börjar med att måla upp landskap och tidsanda där Botvid växte upp på en storbondegård i Södertörn. Landskapet där Botvid växer upp är rikt på runstenar där många visar upp en kristen tro och den kristne kung Inge av Stenkilska ätten styr landet. Men Botvid och hans familj är inte kristna. 

Fastekalendern i år kommer att följa Sankt Botvid, detta fascinerande helgon som Hagerman, på goda grunder, menar är den förste svensken.