...hovmannen steg ner i vattnet, och Filippos döpte honom. När de hade stigit upp ur vattnet ryckte Herrens ande bort Filippos och hovmannen såg honom inte mer; han fortsatte sin resa, fylld av glädje. Apg. 8:38b-39
När Botvid rest hem med sina kamrater började han genast leva som en kristen genom att "kraftigt bistå de förtryckta" hjälpa sjuka och fattiga, samt "i den mån han kunde" kalla tillbaka "de vilsegångna till sanningens väg", dvs kristendomen. På så sätt liknar han också de etiopiske hovmannen. Etiopien är ett av de äldsta kristna länderna på jorden. Officiellt blev det kristet år 300 men det är inte ett alltför djärvt antagande att det först fanns kristna innan kungariket blev det och den etiopiske hovmannen, som ju var på väg hem från en pilgrimsfärd till Jerusalem, brukar av etiopiska kristna anges som den som först tog evangeliet med sig till Etiopien.
Forskare menar dock att den snabba expansionen av kristendomen i Etiopien berodde på Beta Israel. Beta Israel är en ålderdomlig variant av judendomen som inte firar Purim och Chanukka eftersom de tappade kontakten med övriga judar innan dessa högtider instiftades. Många har gjort aliya, dvs flyttat till Israel. Eftersom de första kristna i stor utsträckning var judar är väl den slutsatsen inte helt tagen ur luften . Men det verkar inte otroligt att etiopiska kristna har rätt om den etiopiske hovmannen. Det verkar stört omöjligt att "låta bli att tala om vad vi har sett och hört" så blir det hela tiden "ringar på vattnet, konsekvenser av tron".
Ringarna kring Botvid breder ännu ut sig, fast inte många vet att det var han som var en av många missionärer när kristendomen kom till det som skulle bli Sverige. Jag återkommer ständigt till min djupa tacksamhet för dem som gick före ända hit till nordligaste världen så även jag fick höra om Jesus. Botvid var en av dem som vi har namn på.
Hovmannen frågade Filippos: "säg mig, vem talar profeten om-sig själv eller någon annan?" Filippos tog då till orda, och med skriftstället som utgångspunkt förkunnade han budskapet om Jesus för honom. När de färdades vägen fram kom de till ett ställe med vatten, och hovmannen sade: "Här finns vatten. Är det något som hindrar att jag blir döpt?" Han lät stanna vagnen, och båda två, Filippos och hovmannen, steg ner i vattnet, och Filippos döpte honom. Apg. 8:34-38
Precis som den etiopiske hovmannen stötte Botvid ihop med en kristen när han reste till ett annat land. I Botvids fall var det en resa till England. Vid den här tiden hade normandernas invasion 1066 ännu inte förändrat engelskan så mycket och tyskan hade inte heller förändrat svenskan så djupgående som under 1200-talet, vilket innebar att Botvid inte hade jätteproblem att samtala med dem han mötte på andra sidan Nordsjön. The Domesday book berättar om den tidens England att det fanns oerhört lite skogsmark i landet, Det var också ett land som varit kristet i hundratals år till skillnad från Botvids hemtrakter som befann sig mitt i religionsskiftet från hedendom till kristendom i slutet av 1000-talet och början av 1100-talet.
Botvid kommer alltså till en mycket annorlunda plats än den han var van vid. I England mötte han en präst, hos vilken han bodde under ungefär ett halvår. Botvid såg hos prästen hur en kristen levde: vänligt, generöst och rättrådigt och blev imponerad. Legenden uttrycker det så här: "När Botvid hörde prästens goda undervisning och betraktade hans berömliga gärningar, bad han, att prästen måtte unna honom nåden att bli döpt." Sedan undervisade prästen honom och lärde honom trosbekännelsen och Fader vår utantill tills han seglade tillbaka till Södertörn med sina skeppskamrater.
Dessa två berättelser om hur människor utan någon kristen bakgrund tar emot tron tycker jag har många liknande element. Och det finns fler exempel i Bibeln. Det börjar med att de vänskapligt umgås, inte med att Filippos eller prästen prackar på hovmannen/Botvid hela evangeliet, vare sig de vill eller inte. I båda fallen berättar de kristna om Jesus, inte om sig själva. I båda fallen kommer det inte fram några hotelser om eviga straff eller annan skrämselpropaganda. Botvid ser själv att prästens livsstil visar på evangeliums sanning. Både han och hovmannen ber om att få bli döpta. Jag tänker att detta är det mönster om oftast förekommer när människor väljer att följa Jesus även idag. Jag tror också att det är det bästa sättet att hitta syskonen i Kristus.
Gud är förstås inte begränsad av någon specifik metodik. Antagligen har folk också omvänt sig av skräck för domedagen. Någon har förmodligen också kommit till tro genom envetet tjatande dörrknackare. Men jag ser inget av detta i Bibeln. Tvärtom är det som sagt ett mönster som upprepas många gånger att den som möter evangelium själv ber om att få bli döpt när berättelsen om Jesus övertygat dem.
Jubla, du himmel, över vad Herren gjort! Ropa av glädje, jordens djup! Brist ut i jubel, ni berg, du skog med alla dina träd! Ty Herren har friköpt Jakob, genom Israel visar han sin härlighet. Jesaja 44:23
Botvid betyder skyddad av skogen. Bot=skydd vid= skog. Namnet är i sig en liten berättelse om hur familjen på Södertörn såg på livet. Namnet är inte kristet och vi vet att hans bror också hade ett förkristet namn: Björn, som också anknyter till skog och mark.*
Botvid blev alltså kristen på egen hand, utan en familjs traditioner att luta sig mot. Istället blev han en sådan som generationer av kristna har lutat sig mot. Jag tänker att de som gått före oss, som Botvid, för att trampa upp stigar till livets källor åt oss, är som ett träd att omfamna när vi känner oss vilse.
Hur stort var det inte att som Botvid vara den förste i hela sin släkt att anamma kristendomen. Inte konstigt att kristna har sökt stöd hos honom sedan dess. Israels land ligger långt borta, Jesus vandrade där för länge sedan. De första kristna levde i en natur som inte liknade vår särskilt mycket. Människor jag känner från Mellanöstern idag gillar inte skogen, medan vi älskar den. En jublande skog är för dessa mina bekanta en mysko metafor.
Kristendomen föddes på en plats med en miljö på många sätt olik vår, ändå har vi fått del av den nåden som hans första lärjungar vittnat om-vi är friköpta genom Jesu namn och blod, lika mycket som de. Men kanske vi kan förstå en jublande skog lite bättre än de som växt upp med en skog som man känner sig rädd för istället för en som skyddar mot ont.
Botvid finns därför lite närmare oss skogsälskande nordbor. Vi kan vandra i skogar som liknar dem han blev skyddad av. Vi kan bada i sjöar som de han badade i. Vi kan fiska i vatten som liknar hans fiskevatten mycket mer än Gennesarets sjö. Men vi har samme frälsare som de fiskare som lydde när Jesus sa : Följ mig. Även fiskaren Botvid följde Jesus och ändrade historiens gång i det avlägsna landet långt i norr som ännu inte fått namnet Sverige.
*Jag tänker att deras namn fortfarande är typiska för oss nordbor, fast vi numera hör till den kristna kultursfären. Precis som sången "Mors lille Olle" knappast är en gullig barnvisa i Irak är tanken på att vara trygg i skogen avlägsen för de människor jag mött från Mellanöstern, denna stadscivilisationens vagga.
Runsten nära Sankt Botvids källa, kallad Söderbystenen
I år har det varit svårt att hinna med fastekalendern i min internetlösa tillvaro. Däremot hinner jag läsa en massa. Nu senast Maja Hagermans senaste bok Botvid-den förste svensken.
Första boken jag läste av Maja Hagerman var I spåren av kungens män under fem dagar av riktig jobbig influensa då det gick att sova, dricka te och läsa, inget mer. Kanske febern bidrog till intrycket av drömsk resa genom tiden, men efter den läsupplevelsen blev jag så fängslad att jag har följt hennes litterära karriär. Jag har långt ifrån läst allt, men det jag läst av Hagerman har varit välskrivet och intressant på många sätt. Nu, utan feber, har väl den där drömkänslan inte infunnit sig men boken om Botvid är oupphörligt intressant.
Jag visste inte mycket om Botvid innan jag läste denna bok. Botkyrka och en liten del av hans legend hade jag koll på, men den rika historien kring Botvid och hans helgonkult var okända för mig. Hagerman är absolut rätt person för att introducera detta tidigmedeltida helgon för en oinformerad allmänhet. Hon börjar med att måla upp landskap och tidsanda där Botvid växte upp på en storbondegård i Södertörn. Landskapet där Botvid växer upp är rikt på runstenar där många visar upp en kristen tro och den kristne kung Inge av Stenkilska ätten styr landet. Men Botvid och hans familj är inte kristna.
Fastekalendern i år kommer att följa Sankt Botvid, detta fascinerande helgon som Hagerman, på goda grunder, menar är den förste svensken.
Triumfera inte, du min fiende! Jag har fallit men reser mig igen, jag sitter i mörkret men Herren är mitt ljus. Mika 7:8
Dagens GT-text är en riktig tröstetext för mig i år. Den påminner mig om att den i många bemärkelser mörka tid som årder inte varar för evigt. Ljuset besegrar mörkret, hur litet det än är. Ett litet spädbarn kom med uppenbarelsens ljus åt oss hedningar.
Min farmor föddes 2 februari, alltså den riktiga kyndelsmässodagen, Eftersom vi här längst i norr är mer traditionella av oss, och mer finsk-ugriska språkligt sett, precis som i Finland, var Kynttilenpäivä en stor festdag och det var också en festlighet då det var kyrkhelg, dvs man samlades till gudstjänst i närmsta kyrkby.*
Min farmor var kantor och att hon var född på en av de stora kyrkosångsdagarna, kyndelsmäss, präglade både hennes och hela familjens liv. I Jukkasjärvi kyrka hade vi också en präst från Finland när jag var barn så det var en riktigt stor fest. I kyrkan fick vi barn då spela kyrkospel och jag minns att jag var Symeon som kunde dö i frid eftersom han fått se Guds frälsning bäras fram i templet och tillsammans med Hanna prisade han Gud för detta mirakel. Sedan sjöng vi förstås, bl.a "Nunken", som vi kallade den i vår lilla kör: Nunc Dimitis.
I fönstren var ljusen tända och vi hade förstås också födelsedagskalas balnd alla julljusen. Här står en advenstsstake kvar och den får vara tänd en sista gång men sedan rullas de sista juldukarna undan. Farmor minns vi förstås och på gudstjänsten vi nyss kom ifrån i en liten byakyrka sjöng vi alla för full hals kyndelsmässodagens vackra psalmer.
Numera är firandet mer stillsamt än när jag var barn. Farmor har gått hem i frid, efter Guds ord och ingen arrangerar kyrkospel häromkring denna dag. Men barnkören och ungdomskören sjöng i huvudkyrkans gudstjänst och gudstjänsten i byakyrkan var , som sagt var, full av sång. Mina söndagmorgnar börjar med att jag tänder i kaminen, det är mycket kallt innan brasan brinner, och klockan sex lyssnar jag på Andliga sånger i P2. Till min glädje spelade Katarina Josefsson denna fina kyndelsmässosång även i år:
*Det var därför Jokkmokks marknad en gång startade på just helgen kring Kyndelsmäss. Jokkmokk heter också Dálvvadis pga att det är en samlingsplats på vintern för folk från när och fjärran. Karl IX som lät bygga Lappmarkskyrkor i norra Finland och Sverige låg bakom att marknaden inrättades 1605 i Jokkmokk och den har fumgerat som samlingsplats och marknad just där och denna tid på året, utan uppehåll åtminstone sedan dess.
Var inte rädd, jag har friköpt dig, jag har gett dig ditt namn , du är min. Jesaja 43:1b
Söndagen efter trettondagen handlar om Jesu dop och detta är den gammaltestamentliga läsningen för dagen i alla tre årgångarna. Min andra nattvardsgpng ägde rum i Gällivare kyrka och när jag tog emot bröd och vin hörde jag en röst som tydligt och klart sa: " Jag har kallat dig vid namn, du är min." Då visste jag inete att det var ett bibelcitat, men jag könde igen Herdens röst direkt. Ingen annan hörde rösten mitt i den stora gemenskapen under högmässan en Allhelgonahelg med ungdomsläger i Gällivare /Malmberget.
När jag långt senare läste dessa ord i Jesaja blev jag förstås glad att det var ett profetord som för första gången uttalades för mer än 2700 år sedan. Jag minns förstås höndelsen utan minsta svårighet men att ha orden på pränt, bara att slå upp är en glädje.
Traditioner som julfirandet som idag avslutas i svensk tradition. Ibland räknas Kyndelsmässodagen som det definitiva avslutet på allt julfirande, men vi brukar ju säga att julen dansas ut på Knutgillen och julgransplundringar. Traditioner fungerar som det där med att jag kan slå upp orden ur Jesaja för att påminnas den stunden vid nattvardsbordet när jag fick veta att Jesus kallat mig vid namn, jag är hans.
Jag vet att det kanske kan liknas vid Simon Petrus lite barnsliga önskan att bygga hyddor på förklaringsberget. Men hela kyrkan håller ju traditionen vid liv för att alla ska få höra om Jesus och få varje ord skrivet i sitt hjärta. Bibeln är ju på sätt och vis en hydda på förklaringsberget och utan den hade ju bara de som var med där och då fått höra om Jesus. Då hade ordet aldrig nått oss i den mörka Norden och vi hade haft en lång, kall, trist och tröstlös vinter iställer för en lång rad med fester som avslutas idag med en julgransplundringsfest. Eller som i Shetland med processioner och brännandet av ett vikingaskepp under Up Helly Aa-firandet.
Jag får härma Dag Hammarskjöld och kalla dessa fester och Bibelns alla samlade traditioner för vägmärken. Och vi behöver vägmärken för att inte gå vilse. Jag behövde tilltalet vid nattvardsbordet för att veta att det var dags att ta ut kompassriktningen för att gå i Jesu fotspår dit han leder. Festen är något mer än ett vägmärke, den är en viloplats där vi kan glädja oss över all det vackra Gud vill ge oss.
N bjuder jag upp till dans med vår egen julgransplundringsskiva, Jingle Bells med Frank Sinatra. Att skutta runt granen till denna klämmiga swingversion av den gamla Bjällerklang är vad vi kallar ett riktigt Knutsgille.
Han har kommit med budskap om fred för er som var långt borta och fred för dem som var nära. Ef. 2:17
Just nu fryser jag nästan dygnet runt i min lilla 1800-talsstuga. I arla morgonväkten börjar jag elda i kaminen och när dagen slutar lägger jag in en stadig brasa igen som alltid slocknat när jag vaknar vid ca 3:45 och under kroppens ivriga protester tar mig upp ur sängvärmen för att raka ur askan ur spisen och sedan tända nästa brasa. Och jag som vanligtvis är en rent irriterande morgonglad person morrar istället från morgon till kväll. På jobbet är det också kallt och torgvantarna är rent nödvändiga där och frysandet tar så mycket energi.
Mot elever och kollegor klarar jag att vara artig, om än tankspridd och glömsk pga frostskadad hjärna, men hemma ryter jag åt mig själv och djuren som en jättebamsing till björn. Tålamodet är lika med noll och allt som går fel i kylan orsakar explosioner i min, alltså i övrigt djupfrysta hjärna. Hundarna känns jobbiga och hästarna som står inne i kylan (de väljer ju själva) kräver bara mer mockning och service. I min inbillning är jag en saktmodig och lugn person men när jag fryser är jag stressad, stridslysten och gravt djur- och folkilsken.
Så i går eftermiddag byltade jag på mig på ett nytt sätt när jag fixade med djuren efter jobbet. Och jag blev för första gången på veckor ...varm. Och plötsligt blev allt ljust och glättigt. Jag blev snäll och tålmodig. Lugnet spred sig i kroppen och naturligtvis gick allt lättare med de frusna vattendunkarna, det sinande vedförrådet, mina rara hästar och gulliga hundar. Och till sist den kalla resan till övriga familjens tillflykt under vår tid som evakuerade från det vattenskadade storhuset blev som en liten nöjestripp, trots att den är nödvändig för att hämta vatten och laga mat.
Till och med blev jag så kreativ att jag stannade och försökte fota den stora älg som numer vistas vid vägen mellan mina två boplatser. I stället för galet stresspåslag när jag såg den stora trafikfaran, blev jag lugn av att betrakta dess lugna mumsande på småtallarna vid vägen fast det var för mörkt för foton eller filmer. I stället fotade jag biltermometern, - 29 grader, godmodigt skrockande över att det inte var -30 där älgen betade. Hur kan man vara så enkel? Maslows behovstrappas första steg trumfar alltså decennier av kristet liv och lärjungaskap.
Dagens namnsdagsbarn fram till 1901, Nikanor, var en av diakonerna som utnämndes när det uppstod gnissel mellan arameisktalande kristna judar och grekisktalande dito och de grekisktalandes änkor kände sig förfördelade vid matutdelningen, dvs av resurserna som då delades lika av alla Jesus-följare. Här var det hunger som gjorde att människor som till och med mött Jesus både före och efter uppståndelsen, började bråka. Och bråket löstes med att 7 diakoner med grekiska namn utsågs till de första diakonerna med ansvar för matutdelningen till både arameisk- och grekisktalande änkor, kan vi läsa i Apostlagärningarnas kapitel 6.
En liten tröst är det att se att även för de första , modiga och trosstarka kristna spelade grundbehoven roll för humöret. Fred stiftades genom mat precis som jag blev mitt mer vanliga fridsamt djurälskande jag med varma kläder. Många kristna tycker att Jesus kom med en slags andlig känsla av frid, de flesta av oss bor i den del av världen som i stort sett har glömt hur det är både att frysa och att hungra, därför kan vi förstås unna oss lyxen att behandla den fred Jesus kom med som en abstrakt känsla snarare än en konkret förbättring av de materiella villkoren för alla i församlingen.
Ändå är det ju övertydligt att de samhällen som är fredligast är de välfärdsstater där grundbehoven är hyfsat tillfredsställda för alla. Den fred Jesus kom med var inte en lättköpt känsla utan påtagligt fysisk mat, ljus och värme, som kostade på. För just Nikanor berättar legenden att hans diakonitjänst kostade honom livet. Diakonen Stefanos och han sägs ha blivit martyrer samtidigt, men Stefanos stenades i Jerusalem medan Nikanor befann sig på Cypern dit han farit för att sprida evangelium om fred för dem som var långt borta och fred för dem som var nära.
Kungar från Tarshish och fjärran kuster skall komma med gåvor, kungar från Saba och Seba skall bära fram sin tribut. Ps. 72:10-11
Dagens namn är Erland som är ett västgermanskt namn som betyder främling, utländsk, främmande. Vi som var främmande bär nu fram våra gåvor till Jesus under denna välsignade jultid. De flesta av oss har inte guld, rökelse och myrra eller andra dyrbarheter. Vi kan ju trösta oss med att Gud inte vill ha offergåvor utan vår kärlek och att vi gör gott och tar oss an den fattiga, faderlösa och främlingen.
Good King Wencelas passar av flera skäl idag. Ett av dessa är förstås vädret som är verkligt vintrigt i hela landet. Här ner mot minus 28 grader och kallare under natten. Det andra är budskapet.
...stjärnan som de hade sett gå upp gick före dem, tills den slutligen stannade över den plats där barnet var. När de såg stjärnan fylldes de av stor glädje. De gick in i huset och där fann de barnet och Maria, hans mor, och föll ner och hyllade honom. Matt. 2:11-12
Trettonhelgens mat är hos oss arabiskt ris som smakar orienten på alla sätt och vis. Curry, banan och russin sörjer för den saken. Vi vill ha en extra stark orientprägel när vi minns Orientens visa män med sina dyrbara gåvor till den nyfödde Jesus. Men det beror också på att nu firas julen i Orienten. I Egypten är 7 januari allmän helgdag på grund av att det är den juldag den koptiska kyrkan firar eftersom de ännu följer den julianska kalendern för kyrkoårets fester.
Idag kan vi därför sjunga med Fairouz och hennes tolkning av Bizets sång om de vise männen.
Honom skall alla kungar hylla, alla folk ska tjäna honom. Han räddar den fattige som ropar, den arme som ingen hjälper.
Han förbarmar sig över de svaga och fattiga, räddar de fattigas liv.
Han befriar dem från våld och förtryck, deras liv är dyrbart i hans ögon. Ps. 72:11-14
Jesus kommer med Guds rike, Himmelriket där den fattige är dyrbar. Nuförtiden kommer folk från nyfascistiskt håll och säger att alla människor har olika värde och att vi översatt fel när vi talar om männsikovärde, det ska vara värdighet. Detta visar två saker: 1: de har i grunden rätt; I Guds ögon är den fattige värdefull. Vi ser aldrig att Bibeln säger att kungar och rika människor är värdefulla. De svaga är dyrbara, de starka... vad vet jag? Bibeln säger inget om dem som i väldends ögon är värdefulla och "värdiga".
Jag vet att detta inte är vad dessa högerspöken menar med att inte alla har lika värde. Tvärtom menar de motsatsen. De tar upp exempel som visar att exempelvis en börsmäklare är mer värd än en städpersonal och beviset är: PENGAR, En mycket svag bevisföring eftersom ingen skulle sakna börsmäklare om de så for till sitt skatteparadis , stannade där för gott och aldrig lyfte ett finger mer i livet. Många gör just det. Vem saknar dem? Vad fungerar inte i deras bortavaro? Jag kan inte komma på ett enda exempel. Ändå tjänar de mycket mer än den städpersonal som börjar saknas av alla berörda efter två dagar.
Och var finns deras värdighet? De blir rika på att producera exakt noll av värde för omgivningen. De bara flyttar pengar åt rika. Skillnaden på en börsmäklare och en "hustler"* är marginell. Stort värde i plånboken, kan jag upplysa er "värdighetsivrare" är i detta fall detsamma som exakt noll mänsklig värdighet. Ändå ser jag i Bibeln att Jesus faktiskt ser på tullindrivare med kärlekens ögon. En av dem fick skriva ett av evangelierna, också den text som alltid är evangelietext just idag Matteus 2:1-12. En annan fick var värd för en fest som Jesu bjuder in sig till. Deras yrke var inget värdigt yrke men de har i Guds ögon ett oändligt värde. Så stort att de fick speciell uppmärksamhet av Jesus själv.
2. Om man kan svenska tillräckligt bra för att uppfatta dess valörer inser man snabbt att värdighet inte är rätt översättning av human dignity i de sammanhang som högerspökena menar. Jag kan lugnt säga ; "Jag skiter i min värdighet, huvudsaken är att jag inte fryser." eller " När man föder barn är det bara att kasta all värdighet över bord där man ligger och svettas och skriker med bar underkropp inför obekanta i förlossningsrummet." Men har jag för den skull frånsagt mig allt mänskligt värde? Nej, självklart inte. En födande kvinna har ett oändligt stort värde även om värdigheten just där och då är noll. Det är dessutom inte värdelöst med många lager av varma kläder hur ovärdig man än ser ut i dessa gamla slitna paltor.
Att engelskan,på detta område , är fattigare än svenskan är ingen ursäkt för ren dumhet. Ska vi också bannlysa ett av orden frid och fred , bara för att engelskan ofta översätter dem båda till peace? Eller är det okej att folk utarmar svenskan genom att sluta använda "sin" eftersom engelskan saknar detta utmärkta reflexiva pronomen? Och varför envisas med "värdighet" när det lika gärna kan kallas "dignitet"?
Exemplen är legio på hur dålig språkkänsla "värdighetsivrarna besitter. För att inte tala om hur ihåliga deras argument är. Naturligtvis är de flesta "värdighetsivrare" bara lurade. De kan inte tillräckligt mycket svenska och engelska för att fatta att de som först har börjat ifrågasätta människovärdet gör det av helt andra skäl än lingvistiska: de vill verkligen att vi ska sluta anse att alla människor har ett okränkbart och oändligt värde. De är alltså Guds och människors fiender. Lyssna inte på dem! Lyssna på Jesus i stället! Och Elisabeth Sandlund!
*fifflare. skojare, lurendrejare som lever från hand i mun på att lura folk, begå småbrott, sälja stöldgods tex bränna CD-skivor illegalt och sälja dem eller lura pensionärer på deras sparpengar via telefon. En hustler blir inte rik på sitt fiffel och båg, men gör inte heller ett skapande grand gott för samhället utan hankar sig bara fram utan att göra någon nytta.
Han har kommit med budskap om fred för er som var långt borta och fred för dem som var nära. Ty genom honom kan både vi och ni nalkas Fadern, i en enda Ande. Alltså är ni inte längre gäster och främlingar utan äger samma medborgarskap som de heliga och har ert hem hos Gud. Ef. 2:17-19
Trettondagsafton är en viktig fest hos oss. De vise som kom till Jesus långt ifrån förebådar ju vår möjlighet att också få tillhöra Guds folk genom Jesus. Det ger oss all anledning att fira att Gud blev människa i Jesus. Därför samlas vi så många vi kan och ser Trevor Nunns version av Shakespeares (Twelfth Night) medan vi dricker te och äter scones med marmelad. Trettonhelgen är för mig så dyrbar och en viktig del av hela julfirandet. Jag tillhör verkligen inte den amerikaniserade sorten som slänger ut granen på Annandagen. Nej, julen varar i tjugo dagar och Trettondagsafton är den tolfte dagen i julfirandet.
Dessutom har vår äldsta dotter Hanna namnsdag. Samuels mamma är den som hyllas och profetissan Hanna i templet som profeterade över Jesus när han bars fram av sina föräldrar. Namnet betyder "den lyckliga" och jag tror nog att det alltid passat vår glada, egensinniga unge perfekt. Hon heter dessutom Hanna-Félice så dubbel lycka önskade hennes storebror henne, det var nämligen han som mycket bestämt hävdade att hans lillasyster skulle heta just det. Långt innan vi ens visste att det var en lillasyster (innan hon var född alltså, jag har aldrig tagit reda på barnets kön i förväg)visste han med profetisk övertygelse vem vi väntade på.
Jag önskar er, kära bloggläsare en fin Trettonhelg med början i kväll. Leta gärna upp Trevor Nunns filmversion, den är väl värd att ses om och om igen varje år.
Jag förtärdes av längtan till Herrens förgårdar. Nu jublar min själ och min kropp mot den levande Guden.
Sparven har funnit ett rede och svalan ett bo för sina ungar: dina altaren, Herre Sebaot, min konung och min Gud.
Lyckliga de som bor i ditt hus och alltid kan sjunga ditt lov. Ps. 84:2-5
Som barn ville jag alltid vara i kyrkan. Inte bara på söndagsskolan, utan på helt vanliga gudstjänster. När jag hörde om Samuel som fick bo i templet med prästen Eli ville jag göra som han. Idag blir jag förfärad över att Hanna gav sin son till en gammal präst och sedan bara hälsade på en gång om året. Anne de Vries redigerade nog bort den delen med Samuels ovanliga uppväxt i Barnens bibel. Jag föreställde mig aldrig att bo i kyrkan skulle innebära att jag aldrig träffade min familj, min familj var ju alltid med mig i kyrkan. Mamma var söndagskollärare och farmor kantor, farfar kyrkvärd och sedan kyrkvaktmästare och resten var med på gudstjänsterna.
För mig vore att bo i kyrkan bara underbart: sjunga så mycket jag ville, lyssna på bibelord och predikningar, se alla vackra tavlor och bara vara i heligheten och gemenskapen som jag inte hade ord på men upplevde tydligt. Gudstjänsten var för mig en trygg och lycklig plats och så har det förblivit. Söndagens Psaltarpsalm har blivit en sång jag gärna sjunger och spelar:
Jag har längtat , längtat att få komma hit och får jubla och prisa ditt namn. Här kan min själ och min kropp finna ro hos dig, ro hos dig.
Sparven och svalan har funnit ett näste dit de kan komma och vila och bo. Här kan min själ och min kropp finna ro hos dig, ro hos dig.
Hit får jag komma från vardagens möda hela min själ hämtar glädje och tro. Här kan min själ och min kropp finna ro hos dig, ro hos dig.
Kraften och glädjen som nyss var försvunnen rinner tillbaka som regn till min själ. Här kan min själ och min kropp finna ro hos dig, ro hos dig.
Tyvärr hittade jag den inte på you tube, texten citerar jag ur minnet.
En kyrka där jag ofta varit på gudstjänst i mitt liv, jag är också konfirmerad och gift här, alla mina biobarn är döpta i denna kyrka. Jag har dessutom jobbat här och sjungit på gudstjänster och även på många begravningar i olika konstellationer och solo, plus en och annan vigsel. Jag är en lycklig människa.
