Kyndelsmässodagen

 Triumfera inte, du min fiende! Jag har fallit men reser mig igen, jag sitter i mörkret men Herren är mitt ljus.    Mika 7:8

Dagens GT-text är en riktig tröstetext för mig i år. Den påminner mig om att den i många bemärkelser  mörka tid som årder inte varar för evigt. Ljuset besegrar mörkret, hur litet det än är. Ett litet spädbarn kom med uppenbarelsens ljus åt oss hedningar.

Min farmor föddes 2 februari, alltså den riktiga kyndelsmässodagen, Eftersom vi här längst i norr är mer traditionella av oss, och mer finsk-ugriska språkligt sett, precis som i Finland, var Kynttilenpäivä en stor festdag och det  var också en festlighet då det var kyrkhelg, dvs  man samlades till gudstjänst i närmsta kyrkby.* 

Min farmor var kantor och att hon var  född på en av de stora kyrkosångsdagarna, kyndelsmäss, präglade både hennes och hela familjens liv. I Jukkasjärvi kyrka hade vi också en präst från Finland när jag var barn så det var en riktigt stor fest. I kyrkan fick vi barn då spela kyrkospel och jag minns att jag var Symeon som kunde dö i frid eftersom han fått se Guds frälsning bäras fram i templet och tillsammans med Hanna prisade han Gud för detta mirakel. Sedan sjöng vi förstås, bl.a "Nunken", som vi kallade den i vår lilla kör: Nunc Dimitis.

I fönstren var ljusen tända och vi hade förstås också födelsedagskalas balnd alla julljusen. Här står en advenstsstake kvar och den får vara tänd en sista gång men sedan rullas de sista juldukarna undan. Farmor minns vi förstås och på gudstjänsten vi nyss kom ifrån i en liten byakyrka sjöng vi alla för full hals kyndelsmässodagens vackra psalmer. 

Numera är  firandet mer stillsamt än när jag var barn. Farmor har gått hem i frid, efter Guds ord och ingen arrangerar kyrkospel häromkring denna dag. Men barnkören och ungdomskören sjöng i huvudkyrkans gudstjänst och gudstjänsten i byakyrkan var , som sagt var, full av sång. Mina söndagmorgnar börjar med att jag tänder i kaminen, det är mycket kallt innan brasan brinner,  och klockan sex lyssnar jag på Andliga sånger i P2. Till min glädje spelade Katarina Josefsson denna fina kyndelsmässosång även i år: 

*Det var därför Jokkmokks marknad en gång startade på just helgen kring Kyndelsmäss. Jokkmokk heter också Dálvvadis pga att det är en samlingsplats på vintern för folk från när och fjärran. Karl IX som lät bygga Lappmarkskyrkor i norra Finland och Sverige låg bakom att marknaden inrättades 1605  i Jokkmokk och den har fumgerat som samlingsplats och marknad just där och denna tid på året, utan uppehåll åtminstone sedan dess.

Mandelträdens blomning

 Judendomen firar festen TuBi Shvat just idag. Nyss avslutades firandet eftersom det , som alltid i judendom och kristendom, pågår från solnedgång till solnedgång. I år varade denna fest mellan solnedgången igår och solnedgången idag, den 6 februari som dessutom är samernas nationaldag, om man nu gillar nationaldagar. Som med så många kristna fester har alltså även kyndelsmässodagen en judisk föregångare/parallellfest.

Det tycker jag är rätt så kul eftersom 1600-talets puritaner och 1800-talets tyska antisemitiska liberalteologer hävdade att kristendomen bara härmade hedniska fester hela tiden. Bullshit! Så klart är det judendomen, liksom i allt annat, påverkat kristendomen allra mest. Så sjukt korkat att ens inbilla sig att diverse obskyra (ibland helt fritt påhittade under 1800-1900-talet)  hedniska seder påverkat oss mer än judendomen! 

Men så är ju antisemitismen själva sinnebilden för imbecill dumhet. Puritanernas "alltid vinter aldrig jul"-mentalitet är väl lite en liknande andas barn men trots allt lite mer ärlig, de gick ju ut tydligt med att de hatade katoliker och de stack inte under stol med att detta hat styrde deras förbud mot julfirande och annat kul.

 Barock-Olga tillhör i alla fall inte dessa puritanska kalaskvaddare ej heller är jag en antisemitisk hedendomskramare, utan vill påminna om denna fest för att fira mandelträdens blomning som av en händelse råkar likna kyndelsmässodagens hoppfulla budskap och firas nästan samtidigt på året.

Herrens ord kom till mig: "Vad ser du, Jeremia?" Jag svarade: "Jag ser en gren av ett mandelträd. " Herrens sade: " Du har sett rätt: jag vakar över mitt ord tills det bär frukt. Jeremia 1:11-12

Och han gav dem en liknelse: " En man hade ett fikonträd i sin trädgård, och han kom för att se om det fanns någon frukt på det men hittade ingen. Då sade han till sin trädgårdsmästare: "I tre år har jag kommit och letat efter frukt på det här trädet utan att hitta någon. Hugg bort det! Varför skall det ta upp mark till ingen nytta? Han svarade: "Herre, låt det stå kvar ett år till, så skall jag gräva runt det och gödsla. Kanske bär det frukt nästa år. Om inte, kan du hugga bort det."  Lukas 13:6-9

 

Kyndelsmässokväll

Nu brinner ljusen i fönstret denna kyndelsmässokväll

 Denna kyndelsmässotid har avslutats på bästa sätt. Idag blev det radiogudstjänst från Vännäs som jag kan rekommendera. Den passar speciellt språknördar eftersom den var flerspråkig. För mig blir det knappast bättre än med både latin och samiska i samma gudstjänst. Ja det kan bli fler språk förstås, det finns ju många fantastiska språk, men anden och musiken i denna gudstjänst var sant kosmopolitisk.

Temat var ljus, förstås, och ljuset återvänder så här års med stormsteg här i norr. PÅ eftermiddagen kunde jag rida i fullt dagsljus fast jag kom hem efter 15:30. Det blev en härlig tur med alla tre hästarna. Min tanke var att ta ut Smilla med Chateux som handhäst men sedan kom Gyllir också lunkande. Och jag blev överlycklig! Hela eftermiddagen har jag varit på gott humör.

Här följer jag hur ljuset återvänder

Det kan verka underligt att jubla över att en häst följer med oombedd*, men jag trodde absolut inte han skulle kunna följa med. Det var därför jag lät grinden vara öppen. Gyllir var nämligen med om en hemsk olycka förra torsdagen som gjort honom väldigt halt och öm i hela korset och båda bakbenen. Nu följde han med utom i den värsta djupsnön. Han tog till och med några galoppsprång, men mest lunkade han på i värdigt tempo. Eftersom han var lös och gick före oss på hemvägen kunde jag se honom röra sig och han mår mycket bättre. Kanske går det aldrig mer att rida honom, men han är glad och någorlunda rörlig, vilket betyder att han överlever denna olycka. 

Avslutar med Symeons lovsång, som sig bör en kyndelsmässokväll. I den ungdomskör jag sjöng i då när dinosaurierna vandrade på jorden, kallade vi den "Nunken" Nunc dimitis" är ju de latinska inledningsorden som betyder "Nu låter du"  och den fortsätter "din tjänare gå hädan i frid efter ditt ord. Ty mina ögon har sett din frälsning vilken du har berett till att skådas av alla folk. Ett ljus som ska uppenbaras för hedningarna och en härlighet som ska givas åt ditt folk Israel," så sjöng vi i den svenska versen som höll sig nära 1917 översättning av Lukas 2:29-32.

Här sjunger Harpa Dei, ett litet  gäng körsångare som jag nyss hitta på You tube. De sjunger underbart! Hos Minerva kan man höra ännu en ljuvlig version av Symeons lovsång.

* Jag rider såklart alltid i skogen och så lite som möjligt på skoterspår men till denna dags mirakel hörde också att det var skoterfritt den stund jag behövde rida längs detta spår som går genom hästhagen. Bra så hästarna blir skotervana, lite jobbigt dock när det är kö till skotercaféet i Björkfors. Alla skoterförare är hänsynsfulla men jag känner mig besvärlig när de är jättemånga som väntar på att vi ska skritta förbi. Jag vågar inte galoppera på spåret för det är inte alls säkert att det håller för det.

Kyndelsmässofirande

Gyllir och Chateaux just idag 4 februari. Här står deras vattenhinkar, de dricker mycket när det är så här kallt.

 När jag var barn firade vi alltså Kyndelsmässodagen storslaget. Och vi var inte ensamma. I kyrkan gjorde vi barn ett slags kyndelsmässospel kring hur Jesus bars fram i templet och mötte Symeon och Hanna. Prästen i Jukkas på den tiden hette Heikki Turakka och med sin fru Briita förde han in purfinska traditioner som svampplockning (mamma vägrade) och mer firande kring de flesta av kyrkoårets högtider.

Bild från tidigare i januari nu är det mer snö

Kyndel är ett gammalt ord för ljus och förr i tiden hade man vid denna tid på året stöpt ljus inför året som komma skulle efter julens tabberas på dem. Dessa ljus tog man till kyrkan på kyndelsmässodagen för att få dem välsignade. Hemma hos oss nöjer vi oss med att tända ljus i fönstret. Levande ljus ska det vara tycker jag. Farmor tände ett enda ljus men jag har fått en så tjusig ljusstake ur svärmors digra samling som är gjord för fyra ljus. Därför blir det fyra ljus under kyndelsmässotiden hos oss.

Bild från tidigare, Elis in från snöskottningen

I Frankrike äter man pannkakstårta på "Le jour de la Chandeleur" och på Spanarna hörde jag att belgarna flamberar pannkakor garnerade med sylt och chokladsås. Hos oss var ju förstärkt "Swedish fika" gängse eftersom farmor fyllde år den riktiga kyndelsmässodagen. Hon var till råga på detta också kyrkomusiker och kyndelsmässodagen är en av kyrkans stora musikhögtider. I Jukkasjärvi församling sjöng barnkörer den dagen. Även min barnkör förstås. Den som jag saknar så mycket här i förskingringen dit Chateaux ledde mig.* 

För farmor och farmorsmor var detta också en viktig märkesdag i naturen: björnen vände sig i idet och halva vintern var förliden. Det räknades också som halvsnödagen dvs den snö som kommit skulle fyllas på med lika mycket till innan det blev vår. Då blir det mycket snö i år för det har kommit stora mängder av varan under januari som vanligtvis är kall och torr. Men nu är ju redan medeltemperaturen  2 grader varmare här i norr och det märks. Lääängre höst och mycket mildare och nederbördsrikare vintrar. 

Nu är det dock 25 minus och halvklart väder. Vi har nästan glömt hur det är efter en lång period med mulet och 0 gradigt till 10 minus under januari. Högvintertiden börjar med Jungfru Marie kyrkogångsdag och det känns som den mest förhoppningsfulla tiden på året. Jag tackar och tar emot!

* Jag är glad att hon gjorde det. Det mesta är bättre här, framförallt att bo med sina hästar.

Kyndelsmässodagen

 

Jusepe de Ribera Symeon och Jesusbarnet 1647

 1647Den "riktiga" kyndelsmässodagen firas idag den 2 februari. Vi har alltid firat denna dag och det beror på två saker, den var viktig i norra Sverige, liksom i Finland, och min farmor fyllde år 2 februari. Ett annat namn på dagen är Jungfru Marie kyrkogångsdag och det beror på att det som firas är hur Jesus bars fram i templet efter Marias "reningstid". Så här berättar Lukas evangelium om denna händelse:

När tiden var inne för deras rening enligt Moses lag tog de honom till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren —
det står nämligen i Herrens lag att varje förstfödd av mankön skall helgas åt Herren —
och för att offra två turturduvor eller två unga duvor, så som det är föreskrivet i Herrens lag.
I Jerusalem fanns en man vid namn Symeon, som var rättfärdig och from och som väntade på Israels tröst. Helig ande var över honom,
och den heliga anden hade uppenbarat för honom att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Messias.
Ledd av Anden gick han till templet, och när föräldrarna kom in med barnet Jesus för att göra med honom som det är sed enligt lagen,
tog han honom i famnen och prisade Gud och sade:

”Herre, nu låter du din tjänare gå hem,
i frid, som du har lovat.

Ty mina ögon har skådat frälsningen

som du har berett åt alla folk,

ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna
och härlighet åt ditt folk Israel.”
Hans far och mor förundrade sig över vad som sades om honom.
Och Symeon välsignade dem och sade till hans mor Maria: ”Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid —
ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd — för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.”
Där fanns också en kvinna med profetisk gåva, Hanna, Fanuels dotter, av Ashers stam. Hon var till åren kommen; som ung hade hon varit gift i sju år,
sedan hade hon levt som änka och var nu åttiofyra år gammal. Hon vek aldrig från templet utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön.
Just i den stunden kom hon fram, och hon tackade och prisade Gud och talade om barnet för alla som väntade på Jerusalems befrielse.
När de hade fullgjort allt som föreskrivs i Herrens lag återvände de till sin hemstad Nasaret i Galileen.
Pojken växte och fylldes av styrka och vishet, och Guds välbehag var med honom.

Kyndelsmäss

 

Talgoxens glada tjirpande ger löfte om vår.

När tiden var inne för deras rening enligt Moses lag tog de honom till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren –det står nämligen i Herrens lag att varje förstfödd av mankön skall helgas åt Herren –och för att offra två turturduvor eller två unga duvor, så som det är föreskrivet i Herrens lag.

I Jerusalem fanns en man vid namn Symeon, som var rättfärdig och from och som väntade på Israels tröst. Helig Ande var över honom, och den Heliga Anden hade uppenbarat för honom att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Messias. Ledd av Anden gick han till templet, och när föräldrarna kom in med barnet Jesus för att göra med honom som det är sed enligt lagen, tog han honom i famnen och prisade Gud och sade:

»Herre, nu låter du din tjänare gå hem,

i frid, som du har lovat.

Ty mina ögon har skådat frälsningen

som du har berett åt alla folk,

ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna

och härlighet åt ditt folk Israel.«

Hans far och mor förundrade sig över vad som sades om honom.

Och Symeon välsignade dem och sade till hans mor Maria: »Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid – ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd – för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.«

Där fanns också en kvinna med profetisk gåva, Hanna, Fanuels dotter, av Ashers stam. Hon var till åren kommen; som ung hade hon varit gift i sju år, sedan hade hon levt som änka och var nu åttiofyra år gammal. Hon vek aldrig från templet utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön. Just i den stunden kom hon fram, och hon tackade och prisade Gud och talade om barnet för alla som väntade på Jerusalems befrielse.

När de hade fullgjort allt som föreskrivs i Herrens lag återvände de till sin hemstad Nasaret i Galileen. Pojken växte och fylldes av styrka och vishet, och Guds välbehag var med honom.

 Kyndelsmässodagen är en festdag i kyrkoåret som vi aldrig missar. Dels  var det en fest vi firade i kyrkan när jag var barn med en liten teaterföreställning där vi spelade upp scenen i templet med Hanna och Symeon som mötte Jesus och genast kände igen Gud i spädbarnet som bars fram av sina unga och fattiga föräldrar*.

Dels är det farmors födelsedag. Hon var kantor i Jukkasjärvi församling och bakade sjutton sorters kakor till alla festtillfällen. Kyndel betyder ljus och min farmor var en ljusmänniska, glad och humoristisk. Rolig på ett vasst sätt, musikalisk, generös och härligt galen, sådan var farmor. Jag upplevde det som om hon alltid hade tid för mig, pappa såg henne som överbeskyddande. Det var nog bra med en generations distans för vår relation,  men även mamma såg farmor som sin bästis. Hon är oändligt saknad och varje Kyndelsmäss tänder jag förstås ljus och tänker på henne. Dessutom bar hon det vackra namnet Saima. Hade jag fått en dotter till hade hon fått heta Saima. Nu får jag hoppas på ett barnbarn med det namnet.  

Farmor älskade blommor och krukväxter. Tulpaner så här års var en favorit hos henne.

Sist men inte minst återvänder ljuset nu , skábma/kaamos är slut och varje dag blir längre. Snön reflekterar ljuset och man börjar höra fågelsång från övervintrande sångfåglar. Vid fågelmatningen flockas domherrar, talgoxar, nötskrikor och talltitor. Min energi som varit på reserven återvänder och hoppet om att överleva en vinter till med den. På samma sätt lever husdjuren upp. I söndags var till och med Gyllir pigg även på väg bort från stallet och galopperade med enorm kraft uppför grannberget.

Domfrun och Domherren

 

Tänd ljus
Låt inte mörkret hindra dig
att söka Ljuset.
Och när du funnit det,
låt andra se,
pröva, övertyga sig.

Vill du, att ljus skall leva,
tänd då hos andra
samma längtan.

Tänd frimodighetens ljus
i rädslans mörker,
tänd rättens ljus
i korruptionens mörker,
tänd frihetens ljus i ofrihetens mörker,
tänd Trons ljus
i förnekelsens mörker,
tänd Hoppets ljus
i förtvivlans mörker,
tänd kärlekens ljus
i dödens mörker.
Tänd ljus!

                                                        Bo Setterlind 

Tysk 1400-talsmålning av Kyndelsemässodagens tema, Josef bär på ett ljus, Maria bär Jesus.

* Ja Josef var Jesus förälder, jag är helt ense med Lukas om den saken, biologi har inget med saken att göra. Maria blev gravid av den Heliga Andes intervention i hennes äggcell men den som är förälder behöver inte vara varken ägg- eller spermiedonator till barnet. Föräldraskap är ett livslångt åtagande  i helg och söcken, 24 timmar om dygnet och alla dagar om året. Inte ens döden skiljer en förälder från sitt barn om det är som det ska. Förälderns avtryck finns där hela livet hos barnet.

Kyrie på kyndelsmäss

Nu närmar sig fastetiden och solen återvänder. På vägen till Jerusalem passar Sara Parkmans senaste skiva Vesper, trots att det är tid för Laudes, morgonbön nu. Jag blev väldigt starkt berörd av hennes "Jag ropar"  i kyndelsmässodagens Andliga sånger i P 2 där hennes pappa, som är präst, inleder med kyrkans gröna dagars Kyrie, dvs den version de flesta känner igen och kan sjunga med i.

Här får ni länken till dagens Andliga sånger : "Ljusets sånger".

Releasefestens digitala affisch för Sara Parkmans Vesper. KÖP! Spotifaja!

Maria mamma och människa del III: treenigheten

Det var när den högsta gudomliga makten blev en manlig symbol som kvinnans lott blev att bara vara utsatt för och/eller förmedla den manliga allmakten. I den ortodoxa kristna treenigheten uteslöts till och med denna möjlighet att nå Gud genom en kvinnlig person*. I den kristna teologin kan det kvinnliga alltså bara uppträda som ett uttryck för skapelsen, inte som en sida hos Gud. Det kvinnliga representerar antingen den ursprungliga skapelsen, det goda stoff som Gud skapade, eller Den nya skapelsen, det eskatologiska (eskatologi = läran om det ytterst avgörande) samfund som pånyttföddes genom Kristi lidande. I den egenskapen är det kvinnligt goda den andliga princip som passivt tar emot Guds återskapande kraft.                                      Rosemary Radford Ruether** 

Så skrev 1983 en av de första teologer som intresserade sig för vad teologin gör med förhållandet manligt-kvinnligt utifrån förutsättningen att vi är ett i Kristus.  Vi är inte helt olika och hierarkiskt ordnade så att mannen ska vara kvinnans huvud "liksom Kristus är kyrkans huvud"; en alldeles märklig misslyckad metafor sk. katakres, som skadat så många så mycket under tvåtusen år.  Radford Ruether hävdar att mariologin kan användas annorlunda än den blivit använd historiskt, Maria i Bibeln kan förmedla ett befrielsens budskap för de fattigaste fattiga.

Jag förstår att grunden till Mariadyrkan består i ett behov hos oss människor. Vi längtar instinktivt efter gudsgemenskap, det tror jag är genetiskt. Men vi längtar inte bara efter en rättvis domare eller pappa, vi längtar efter en mamma också. Varje bebis har haft kontakt med sin mamma även om pappan av någon anledning inte funnits där. Teologins irrvägar som gått vilse i fråga om Guds person så ofta, har utelämnat Guds alla kvinnliga sidor. Då har Maria-dyrkan blivit resultatet eftersom hålet i teologin måste fyllas ut.

Målaren och lekbrodern Murillo har här målat den Heliga familjen och den Heliga Anden 1675-1682

Men att upphöja Maria till himladrottning behövs inte heller av det skälet. Gud är ju redan både far och mor, både manlig och kvinnlig. Det är lite typiskt att i den heliga treenigheten byts Helig Ande ut mot just Maria. Den heliga Ande är ju med i alla "kvinnliga" eller ska vi säga moderliga, aktiviteter sedan Genesis: hon föder världen när hon flyger över kosmos fostervatten, är med när treenigheten diskuterar att göra människor, hon blåses in i allt levande för att ge dem liv och hon är med när Jesus blir till i mamma Maria. Vid skapelsen säger Gud: ”Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. […] Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem. Gud välsignade dem och sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er […]"

Tydligare än så skulle det inte behöva uttryckas att Gud är både man och kvinna. "Men vad då, Jesus säger ju Fadern om Gud?" ja, men vi glömmer då att Gud fortfarande är en gemenskap av manligt och kvinnligt, att Gud inte förändrats sedan skapelsen och det finns förstås en moderlig sida av den himmelska förälder Jesus talar om. Det visar han själv i liknelser där Gud gör traditionellt kvinnliga saker: Gud bagerskan som knådar in Himmelriket i världen. När man läser texten är det en jättedeg som knådas, ingen normal bagerska skulle baka så stora degar för det är Gud själv som bakar. Och i en parallell-liknelse till "Den förlorade sonen" är Gud inte en far som väntar på sin son utan en kvinna som letar efter ett mynt:

Eller om en kvinna har tio silvermynt och tappar bort ett av dem, tänder hon då inte en lampa och sopar hela huset och letar överallt tills hon hittar det? Och när hon har hittat det samlar hon väninnor och grannkvinnor och säger: Gläd er med mig, jag har hittat myntet som jag hade förlorat. På samma sätt, säger jag er, gläder sig Guds änglar över en enda syndare som omvänder sig.” Luk. 15:8-10

Magnificat av Botticelli, 1481-1485 i Uffizierna i Florens

Det finns ytterligare belägg hos profeterna och i hela Bibeln några så tydliga så ingen kan ta fel, andra synliga om man bara tar av sig kulturens patriarkala glasögon. Men jag nöjer mig med att ta upp det gåtfulla gudsnamnet El-Shaddai.  Det brukar översättas med Gud den allsmäktige ett derivat från "Bergets gud", vilket är en av de minst troliga översättningarna enligt bl.a Ola Wikander. Både teologer och språkforskare är helt klart inne i den patriarkal världsbilden och ser inte det en språkkunnig kyrkoherde och laestadian såg, Ewert Aronsson hette han.***

  Van vid att få Gud beskriven som den himmelska föräldern läste han Bibeln på hebreiska och såg att ordet El-shaddai är nästan identiskt med ordet shaddayim som betyder kvinnobröst. Han visade att det troligaste är att El-Shaddai betyder "Den ammande guden/kvinnobröstens Gud". Märkligt att Ola Wikander, min guru huru på akkadiska och hebreiska inte sett det. Han ser att ordformen är plural och uppfattar det då som att det handlar om många gudar. Men kvinnor har oftast två bröst. Jag kan bara skylla den tolkningen på förförståelsen man får i vår kultur om Gud som enbart manlig.

Alltså: vi behöver inte leta efter moderlighet i en människa hur mycket vi än beundrar och hedrar henne-vilket jag gör med mamma Maria. 

Nu tid för Bach Magnificat, jag är så tacksam för all vacker konst som Maria inspirerat till. Bach och jag, båda med en annan bild av Maria än Botticelli, prisar henne ändå salig hon som sjöng: 

Han störtar härskare från deras troner,

och han upphöjer de ringa.

Hungriga mättar han med sina gåvor,

och rika skickar han tomhänta bort.

*** Ewert Aronsson, en fattig man från Bohuslän som genom sin extraordinära språkbegåvning kunde få läsa till präst genom ett Lappmarksstipendium. Om man gick med på att lära sig finska och sedan arbeta i Lappmarken fick man utbildningen betald. Detta system tror jag fortfarande lever om någon känner sig hågad men medellös. Aronsson kom till Lappmarken efter att ha lärt sig både finska, grekiska och hebreiska under sin studietid. Där blev han snabbt gripen av den laestadianska väckelsen och läste allt av L.L. Laestadius. Han gifte sig med en flicka från Vettasjärvi som kom från en känd predikantsläkt och kände genast igen den himmelska föräldern som laestadianer vänder sig till i Jesu namn som El-Shaddai. Aronsson var kyrkoherde i Jukkasjärvi församling i min barndom och har betytt mycket för oss alla. Tillsammans med sin fru var han till och med barntimmeledare, det var den siste man och kyrkoherde jag sett i den positionen.

Maria- mamma och människa del II: det hedniska inflytandet

Madonnan  i rosengård målad av Stefan Lochner 1448.

Det enorma avståndet till Gud som gör att man liksom har trappan helgonen, St. Anna (Anna själv tredje, Marias legend-mamma), Maria, Jesus och sist Gud fader i många historiska kristna kyrkor är det hedniska i Mariologin. Även hedendom har ofta, liksom gnosticismen, en syn på det andliga som högre än det kroppsliga men hedendom är främst ett sätt att blidka nyckfulla gudar utan större intresse av människor om dessa inte kommer med offer som passar gudarnas smak och därför gör dem välvilligt inställda till dem som ger offren och som resultat av rätt formler och tillbedjan ger dem goda skördar och friska barn.

Den hedniska värld där de första kristna levde var djupt präglad av hellenismens pantheon. Maria som eget böneobjekt har i den föreställningsvärld som fanns i det hellenistiska romarriket först blivit mycket populär i trakter där man länge dyrkat Isis, Osiris och deras lilla Horus-barn. Den äldsta bönen till Maria, det som nu bygger upp mycket av RKKs liturgi, kommer från Egypten på 300-talet: ”Under ditt beskydd tar vi vår tillflykt, heliga Guds moder”. Just där kulten av Isis var som populärast började man alltså först se Maria som medlare mellan människor och Gud. Bibeln har ingenting som antyder att Maria skulle ha denna roll. I Bibeln finns två förespråkare inför Guds tron nämnda: Den Heliga Ande, som på grekiska ofta kallas Parakleitos= försvarsadvokat i Nya Testamentet och Jesus själv. Här ger jag fyra exempel:

På sam­ma sätt är det när An­den stöder oss i vår svag­het. Vi vet ju in­te hur vår bön egent­li­gen bör va­ra, men An­den vädjar för oss med rop ut­an ord, och han som ut­fors­kar våra hjärtan vet vad An­den me­nar, ef­tersom An­den vädjar för de he­li­ga så som Gud vill.  Rom. 8: 26-27

Ty Kristus gick in­te in i en hel­ge­dom som var byggd av människo­hand och ba­ra en bild av den verk­li­ga. Han gick in i själva him­len för att nu träda fram inför Gud med vår sak.  Heb. 9:24

Mi­na barn, det­ta skri­ver jag till er för att ni in­te skall syn­da. Men om någon syn­dar har vi en som för vår ta­lan inför Fa­dern, Je­sus Kristus som är rättfärdig.  1 Joh. 2:1

 […]vem kan då fälla? Kristus är den som har dött och därtill den som har uppväckts och sit­ter på Guds högra si­da och vädjar för oss. Rom. 8:3

Isis och Horus-barnet

Vem var då Isis och varför tror de flesta forskare på området att hon var en modell för Maria som himladrottning och mer älskad än barnet hon födde? Jo, hon representerade liv och död och hennes lille son, som hon fick med guden Osiris efter att ha återuppväckt honom från de döda, Horusbarnet, står för vårens återuppståndelse liksom Demeter och Persefone i den grekiska mytologin men i den myten är inte Persefones make, Hades, någon hjälte. Osiris är visserligen dödsgud men god, mördad av sin bror  Set och gudomliggjord genom sin maka/syster Isis. Hon avbildas ofta som här till vänster. Isis var oerhört populär bland slavar och kvinnor i hela det hellenistiska området, samma grupper som först tog till sig kristendomen.

Genom Isis blev Osiris och Horusbarnet*gudar. Vid ungefär samma tid som den första Maria-bönen skrevs började man i Alexandria kalla Maria för gudaföderska: Theotokos. Vid kyrkomötet i Kalcedon 451 fastställdes att hon var gudaföderska och man lade också till att hon var Evig Jungfru. Man började fira hennes syndfria avlelse den 8 december och hennes födelsedag, förstås, den 8 september från 600-talet. Då firade man också hennes dödsdag, senare upptagande till himlen, den 15 augusti. 1950 fastslogs den sistnämnda legenden som den romersk katolska kyrkans officiella lära om Marias avslutning på jordelivet. En himladrottning var född.

* Horusbarnet som Isis födde efter att ha räddat Osiris och sett till att han befruktade henne när hon förvandlad till en flygande pappersdrake cirklade kring honom,

Maria – mamma och människa del I gnostiska influenser i Mariologin

Herdarnas tillbedjan enligt Domenico Ghirlandaio 1485

Gnosticism är för mig ett ganska neutralt begrepp som täcker det de själva säger om sig (ny-gnostikerna alltså). De står för en kosmologi där kroppen är del av den onda materian och andlighet är det enda riktigt verkliga. Dessa tankar har alltid varit ett hot mot mänskligheten i oss just pga sitt förnekande eller föraktande av det påtagliga och konkreta och pga sin bedrägligt ”andliga” och ”upphöjda” syn på verkligheten. Vi människor verkar ha en tendens till "andlighet" som en motsats till kroppslighet, kanske pga allt lidande vi upplever med vår kropp. Utan kroppen inga sinnen som kan känna smärta, sorg eller syndanöd.

Magnus Malm menar, och jag håller helt med honom, att gnostiska tankar är ett hot mot kristen tro eftersom de förnekar att Jesus är sann människa och allt mänskligt hos oss ska därför förtryckas och föraktas vilket leder till andligt högmod eller total sekularisering men knappast sund andlig tillväxt och mognad.

På det gnostiska trädets många grenar finns flera som vuxit sig rakt in i den kristna kyrkan, en av dem är mariologin, läran om Jesu mor Maria som den utvecklats efter 1500-talet i västkyrkan, Romersk katolska kyrkan, förkortad RKK. I den läran finns några mycket gnostiska punkter som helt saknar stöd i Bibeln. Man lär till exempel att Maria aldrig hade sex och aldrig födde  några fler barn efter Jesus. Men Bibeln säger:

”Josef, Davids son, var inte rädd för att föra hem Maria som hustru, ty barnet i henne har blivit till genom helig ande. Hon skall föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder.” Allt detta skedde för att det som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas: Jungfrun skall bli havande och föda en son, och man skall ge honom namnet Immanuel (det betyder: Gud med oss). När Josef vaknade gjorde han som Herrens ängel hade befallt och förde hem sin trolovade. Han rörde henne inte förrän hon hade fött en son. Och han gav honom namnet Jesus.

Alltså: "Han rörde henne inte förrän hon hade fött en son. Och han gav honom namnet Jesus." Efter Jesus födelse hade Josef ett vanligt äktenskapligt samliv med sin fru. Att förneka Marias normala äktenskapliga liv är en del i den gnostiska tankevärlden där kroppen är del av det onda och själen del av det goda. Kroppen med sin sexualitet och speciellt kvinnan är Demiurgens* verk. Men även kvinnor kan bli frälsta; nämligen genom upplysning. Så kan de bli män och slippa sin äckliga kropp och dess onda funktioner efter döden.  Maria är i den traditionen en kvinna som blivit  en upphöjd "man" som helt lämnat kroppsliga -åtminstone sexuella-begär redan i tonåren.

Att sedan hitta på att Maria var syndfri, och att hon inte dog som vanligt utan upptogs till himmelen direkt är alla dogmer helt i linje med gnosticismen. Om Maria var syndfri är hon ju inte en människa som du och jag utan halvt gudomlig. Denna dogm antogs så sent som 1854 och det beror på att man då förstått äggets betydelse för en människas tillblivelse. Innan dess hade man omfattat den antika tron från Grekland där mannen sådde ett komplett människofrö i livmoderns mylla. Men äggets upptäckt gjorde att gnostiskt influerade västkyrkor inte kunde acceptera tanken på att Maria var en vanlig människa eftersom hon gett Jesus mer än bara en livmoder att växa i utan också sina gener.

Att Marias ägg var halvgudomligt eller eventuellt helt och hållet gudomligt/andligt  säger emot den urkristna uppfattningen om Jesus som "den andre Adam", dvs sann människa. Jag kan inte ge ett enda bibelord som ens snuddar vid dessa tankar om Marias syndfrihet för de existerar inte. Däremot kan jag citera Sören Wibes utmärkta genomgång av mariologins framväxt:

I katolsk och ortodox tradition är Marias renhet central. Den obefläckade avlelsen, att Maria var fri från arvsynd, blev dogm i den katolska kyrkan 1854. Motiveringen var att hon måste varit fullkomlig, eftersom Kristus fick sin mänskliga natur från henne. 

Detta innebär enligt de flesta katoliker att Maria var utan synd hela livet från befruktning till jordelivets slut men i detaljerna menar dess teologer att hon blev, eller möjligen bara hennes ägg, syndfri just när den heliga Ande befruktade henne och sedan liksom spred sig denna obefläckelse till hela Maria. Hur man än vrider och vänder på denna sena dogm är hela tanken helt gnostisk och utan grund i Bibeln. I Bibelns värld är det onödigt att ens fundera på Marias ägg, Jesus är helt och hållet människa lika mycket som han är Gud, det är evangeliernas axiom. Så här berättar Johannes om Jesu födelse i sitt evangelium:

I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till.

[…]

Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.

Johannes börjar också sitt första brev med att berätta om Jesu människoblivande och han fortsätter:

Om vi säger att vi är utan synd bedrar vi oss själva, och sanningen finns inte i oss.

 Skulle Maria vara en sådan person, en som felaktigt påstår sig vara utan synd? Jag har svårt att tro det. Enligt evangelierna och den äldsta traditionen stod Maria och Johannes varandra nära och hon dog i hans vård, han den ende av lärjungarna som enligt samma tradition inte dog martyrdöden utan av hög ålder. Två gravplatser för Maria pekas ut en i Efesos där traditionen menar att Johannes dog och en i Jerusalem. Den i Jerusalem är en praktfull kyrka idag men katoliker har sedan 1950 inte vallfärdat dit i några större skaror eftersom man 1950 antog dogmen att Maria inte dog utan fördes till himlen direkt.

Denna dogm är nog den tydligast gnostisk/hellenistiska av alla utombibliska dogmer i mariologin. Enligt hellenistisk syn är kroppen så oren att den inte får begravas i jorden som anses vara ett "rent" element. Detta avspeglas i zoroastrismens begravningar av människor i tystnadens torn där kropparna utsätts för väder, vind och asätande fåglar i stället för att multna i jorden. Jag fick också lära mig av Rebella och Lars att samma föreställning om att inte begrava människor i jorden ligger bakom att romer inte begraver i jord utan i gravkammare eller mausoléer ovan eller under jord, men där verkar de vara tvärtom att man inte vill att kroppen ska ligga i den smutsiga jorden. Ingenstans i Bibeln finns en sådan föreställning om kroppens eller jordens orenhet. Tvärtom, skapelseberättelsen i 1 Mosebok avslutas:

Gud såg att allt som han hade gjort var mycket gott.

Marias grav i Jerusalem.    Det finns två gamla traditioner kring Marias begravning ;en att hon begravdes i Jerusalem en att hon begravdes i Efesos. En modern tradition som antogs 1950 av romersk katolska kyrkan säger att Maria inte alls dog utan togs upp till himlen direkt som Jesus 40 dagar efter sin uppståndelse eller profeten Elia.

*Den onde skaparguden som skapat allt materiellt och därmed allt lidande och all ondska i tillvaron.