Andra advent: Guds rike är nära

 Det skall komma en tid, säger Herren,

då jag skall uppfylla det löfte

 jag har givit Israels folk och Judas folk. Jes. 33:14

Andra advent och Guds rike finns här osynligt ibland oss men ännu inte synligt för alla. Att leva som kristen är att alltid leva i ett Advent. Ankomsten som vi väntar är redan här och snart här,  nu mycket närmare än när Jeremia fick sin profetia. 

Mandelträdens blomning

 Judendomen firar festen TuBi Shvat just idag. Nyss avslutades firandet eftersom det , som alltid i judendom och kristendom, pågår från solnedgång till solnedgång. I år varade denna fest mellan solnedgången igår och solnedgången idag, den 6 februari som dessutom är samernas nationaldag, om man nu gillar nationaldagar. Som med så många kristna fester har alltså även kyndelsmässodagen en judisk föregångare/parallellfest.

Det tycker jag är rätt så kul eftersom 1600-talets puritaner och 1800-talets tyska antisemitiska liberalteologer hävdade att kristendomen bara härmade hedniska fester hela tiden. Bullshit! Så klart är det judendomen, liksom i allt annat, påverkat kristendomen allra mest. Så sjukt korkat att ens inbilla sig att diverse obskyra (ibland helt fritt påhittade under 1800-1900-talet)  hedniska seder påverkat oss mer än judendomen! 

Men så är ju antisemitismen själva sinnebilden för imbecill dumhet. Puritanernas "alltid vinter aldrig jul"-mentalitet är väl lite en liknande andas barn men trots allt lite mer ärlig, de gick ju ut tydligt med att de hatade katoliker och de stack inte under stol med att detta hat styrde deras förbud mot julfirande och annat kul.

 Barock-Olga tillhör i alla fall inte dessa puritanska kalaskvaddare ej heller är jag en antisemitisk hedendomskramare, utan vill påminna om denna fest för att fira mandelträdens blomning som av en händelse råkar likna kyndelsmässodagens hoppfulla budskap och firas nästan samtidigt på året.

Herrens ord kom till mig: "Vad ser du, Jeremia?" Jag svarade: "Jag ser en gren av ett mandelträd. " Herrens sade: " Du har sett rätt: jag vakar över mitt ord tills det bär frukt. Jeremia 1:11-12

Och han gav dem en liknelse: " En man hade ett fikonträd i sin trädgård, och han kom för att se om det fanns någon frukt på det men hittade ingen. Då sade han till sin trädgårdsmästare: "I tre år har jag kommit och letat efter frukt på det här trädet utan att hitta någon. Hugg bort det! Varför skall det ta upp mark till ingen nytta? Han svarade: "Herre, låt det stå kvar ett år till, så skall jag gräva runt det och gödsla. Kanske bär det frukt nästa år. Om inte, kan du hugga bort det."  Lukas 13:6-9

 

He was despised

 

Du omger mig på alla sidor,

 

jag är helt i din hand.

6

Den kunskapen är för djup för mig,

 

den övergår mitt förstånd.

1397

Var skulle jag komma undan din närhet?

 

Vart skulle jag fly för din blick?

8

Stiger jag upp till himlen, finns du där,

 

lägger jag mig i dödsriket, är du också där.

9

Tog jag morgonrodnadens vingar,

 

gick jag till vila ytterst i havet,

10

skulle du nå mig även där

 

och gripa mig med din hand.

11

Om jag säger: Mörker må täcka mig,

 

ljuset omkring mig bli natt,

12

så är inte mörkret mörkt för dig,

 

natten är ljus som dagen,

 

själva mörkret är ljus. Ps 139:6-12

Denna morgon vaknar jag med sorg och bävan och känslan av total utsatthet, "skräck på alla sidor", som Jeremia uttryckte saken. Så får jag en hälsning från den trofaste Klaus som leder till en fin version av "He Was Despised"  ur Händels Messias dessutom är denna veckas psaltarpsalm den synnerligen trygghetsskapande Psalm 139. 

Dessa två sammantaget ser jag som en hälsning från Jesus in i min situation denna skrämmande dag. 

Först och främst är jag omsluten av Herrens hand på alla sidor, inte av total utsatthet och skräck. Men jag har inga löften om att bli älskad av alla, jag har inte rätten att ha det bättre än min Herre som var föraktad och utstött, omgiven av fiender i en tid när humanism knappast var honnörsordet hos härskarna. Han dör som ett mobbingoffer, hånad och utsatt med endast ett fåtal trogna i sin närhet, trogna som inte mäktade med att göra motstånd mot mobben.

Att minnas Jesu död är en tröst i förtvivlan, inte motsatsen. Jesus var mobbad, som så många andra, till döds. Han vet exakt hur det känns att vara var mans niding och föraktad av mobben.

Just nu pågår återigen en debatt om homosexuellas rätt att räknas som fullt ut Guds barn i kristna församlingar. Ord om kärlek kastas som missiler mot människor och meningsmotståndare. Jag har därför skaffat mig en annan probersten i etiska frågor, eftersom ordet kärlek används så fel. Till exempel används ordet kärlek för sexuell interaktion. Inget i varken brottsstatistik, litteratur eller erfarenhet visar att sexuella handlingar automatiskt är kopplade till kärlek. Våldtäkter, våldsamma övergrepp kallade exempelvis "strypsex" och barnpornografi är exempel på hur dumt det är att komma med ord som kärlek i syfte att rättfärdiga all slags sexuella böjelser.

Lika illa, om inte värre, är det när kristna företrädare anser sig vara "kärleksfulla" genom att påpeka att visa människors medfödda ofrånkomliga egenskaper gör dem omöjliga i församlingen om de inte späker sig på ett sätt som de själva aldrig skulle underkasta sig. Jag talar alltså om heteromänniskor som glatt bildar familj utan minsta fördömanden från någon, ja de kan till och med skilja sig eller känna sig förlåtna för sin "vilda ungdom" (gäller oftast män) utan större ruelse pga sin helt medfödda ofrånkomliga egenskap, men samtidigt kräver de utan att blinka evigt celibat av den som fötts med homosexuell orientering.

Om jag funderar i tre-fyra veckor, väldigt koncentrerat, kanske jag kan se en skillnad mellan dessas "kärlek" och de "mandelmammor" som föraktar tjocka människor (alltså folk med den helt medfödda ofrånkomliga egenskapen att lagra energi väldigt effektivt) så mycket att de av "kärlek" svälter sina barn och hånar deras helt normala kroppar om de inte är lika utmärglade som sina medfött magra mammor.

Min probersten passar i båda dessa fall: 

Psaltaren 1:1 1917 års översättning som satt sig i mitt minne sedan barndomen : 

"Säll är den man 

som icke vandrar  

i de ogudaktigas råd

och icke träder in

på syndares väg,

ej heller sitter

där bespottare sitter,"

Är jag på bespottarnas sida vid korset? Står jag och spottar på Jesus och föraktar honom?  Eller är jag på Josef av Aramiteas sida, han som vågar utbe sig om Jesu kropp av sina medarbetare, vänner och släktingar i Sanhedrin, de som orkestrerar mobbningen av Jesus?

Alla vet att mobbare ger sig på både tjocka och homosexuella, lätt val alltså att inte sitta bland dem. Ingen tvekan råder om den saken. Så är diskussionen avslutad om människor som trofast lever med en partner av samma kön kan vara med på exakt samma villkor som alla andra  i den kristna församlingen.

Jag har testat denna probersten i alla möjliga fall: står jag i mobbens flock eller med Josef av Aramitea vid foten av Jesu kors? Hittills har den alltid lett i rätt riktning betydligt bättre än det missbrukade begreppet "kärlek". Det är naturligtvis kärlek i praktiken att stå med Josef av Aramitea men som debatten låter idag om  exempelvis migrationspolitiken, biståndet, hälsa, fosterdiagnostik eller homosexuellas församlingsmedlemskap, är min probersten mycket tydligare. Mobbare/ bespottare hatar feta, homosexuella, etniska minoriteter, frikyrkliga, Downspersoner, vargar, katoliker, funktionshindrade och främlingar, alltså sitter jag inte där.

 Jag står med Josef av Aramitea.

Thomas Becket 21 december 1118- 29 december 1170

 Ja, jag hör folkhopen viska:
”Skräck från alla håll!
Ange honom! Vi skall ange honom!”
Alla som stod mig nära
väntar nu på mitt fall:
”Kanske låter han lura sig,
så att vi får övertaget
och kan ta hämnd på honom.”

Men Herren står på min sida,
stark och fruktansvärd.
Därför skall mina förföljare snava,
de skall komma till korta
och stå där med skam,
de skall inte ha framgång —
en smälek som aldrig skall glömmas. Jeremia 20:10-11

Thomas av Becket från Cheapside, London var inte alls lika snabblärd som Anna Wästberg från Vittskövle(han hade problem med latinet hela livet), men även han fick en utbildning trots inte helt goda ekonomiska förutsättningar. När studiemedlen tog slut tog han jobb som bokhållare och kom så att bli tjänsteman i statsförvaltningen vilket innebar att bli en kungens man. Han skötte sitt jobb väl och blev slutligen prästvigd, det som varit målet med han studier från början.

När han sedan utnämndes till ärkebiskop av Canterbury förväntade sig kung Henrik II att han skulle förbli en lojal kunglig ämbetsman. Men så såg inte Thomas på saken. Han såg sig nu som kyrkans tjänare utan lojalitetsband till kungamakten. Det gillade inte kungen Henrik II och såg till att fyra adelsmän mördade ärkebiskopen i hans egen katedral.

Detta mord har gjort ärkebiskop Thomas till ett av de mest älskade helgonen i engelska kyrkan och han vördas både av katoliker, anglikaner och protestanter. men även andra, agnostiker och ateister, har sett Thomas av Becket som ett gott exempel på att stå emot en totalitär överhet.*

Kung Henrik II, som för övrigt regerade på ett sätt som gagnade utvecklingen av England, fick dock sitt rykte totalförstört. Numera är han mest ihågkommen för detta mord på en ärkebiskop i dennes egen katedral. Katedralen blev snabbt ett mål för pilgrimsfärder eftersom Thomas av Becket kanoniserades bara tre år efter sin död och hans goda rykte spreds snabbt över hela Europa. Även i Skåne** smyckades en dopfunt med bilder av Thomas martyrdöd bara några år efter mordet.

På så vis inspirerade Thomas också till Middle English största litterära verk Geoffrey Chaucers Canterbury Tales, en samling berättelser löst hopfogade genom en grupp människor på pilgrimsfärd till katedralen i Canterbury och ärkebiskopens grav. Efter mordet på Thomas blev nämligen, den redan ganska populära, vallfartsorten Canterbury en riktig pilgrimsmagnet.

Om nu Thomas av Becket är populär bland antiauktoritära grupper så är han förstås lika avskydd av makthavare med totalitära anspråk. Därför är det helt logiskt att Henrik VIII, som bröt med katolska kyrkan för att själv bli kyrkligt överhuvud i Englands nya anglikanska kyrka, lät avlägsna och bränna Thomas av Beckets kista i hopp om att stävja kulten kring denna frihetssymbol och eventuellt försökte han också ta Thomas plats i engelsmännens hjärtan.

Han misslyckades.

Målning i en katalansk kyrka, Santa Maria de Terrassa,  som skildrar och hedrar Thomas av Beckets martyrskap och helgonskap.

*https://en.wikipedia.org/wiki/Becket_Fund_for_Religious_Liberty

**Lyngsjö kyrka

Värnlösa barns dag

 Rop hörs i Rama, gråt och högljudd klagan: Rakel begråter sina barn, hon låter inte trösta sig, ty de finns inte mer. Jer. 31:15

 

Apostladagen- söndagen som inleder en vecka om kallelsen

Herrens ord kom till mig:

Innan jag formade dig i moderlivet

utvalde jag dig,

innan du kom ut ur modersskötet

gav jag dig ett heligt uppdrag:

att vara profet för folken.

Men jag svarade: »Nej, Herre, min Gud, jag duger inte till att tala – jag är för ung!«

Då sade Herren till mig:

Säg inte att du är för ung

utan gå dit jag sänder dig

och säg det jag befaller dig!

Låt dem inte skrämma dig,

ty jag är med dig

och jag skall rädda dig,

säger Herren.

Och Herren sträckte ut handen, rörde vid min mun och sade:

Jag lägger mina ord i din mun.

I dag ger jag dig makt

över folk och riken.

Du skall rycka upp och vräka omkull,

förstöra och bryta ner,

bygga upp och plantera.

Det här är Apostladagens gammaltestamentliga läsning hämtad ur Jeremia 1: 4-10. Det är en passande text mitt i norra halvklotets sommar då just röjning och plantering hör till vardagssysslorna mer påtagligt än i december. Men jag tycker att ett viktigt steg i kallelsen glöms bort genom redigeringen där man tagit bort de första verserna:

Detta är Jeremias ord. Han var son till Hilkia, en av prästerna i Anatot i Benjamins land. 

Jeremia hade en bakgrund som ställde honom inom hörhåll för Guds röst. Detta är återkommande i berättelser om profeter och evangelister , att det finns en social början till lyssnandet. Jeremias pappa var präst. Hur tänkte han när sonen blev profet? Blev han stolt, rädd eller avundsjuk? Detta kan vi bara spekulera i. Hur som helst verkar detta med socialt sammanhang betyda något. De allra flesta profeter placeras in i ett socialt, geografiskt och historiskt sammanhang

Om profeten Amos får vi veta att han var fåraherde i Tekoa, eller egentligen fåruppfödare, alltså inte bara herde utan också en som anställde herdar. En av många profeter som bara förekommer en gång i skriften, Jachasiel, får en grundlig släkttavla: "son till Sakarja, son till Benaja, son till Jeiel, son till leviten Mattanja av Asafs ätt, där ahn stod mitt i församlingen"( 2 Krön 20:14). Om Elia står det väldigt lite, men även hos denna föregångare till Johannes Döparen, vars familjebakgrund vi känner så väl,  finns en kort notis om socialt sammanhang "en man från Tishbe" (1 Kung 17). Och det första denna man från Tishbe får göra är att vandra några kilometer utanför byn till en bäckravin där han bara umgås med korpar som förser honom med mat. Vatten finns förstås i bäcken Kerit.

Jag menar inte att profeterna lär oss att det är kört om man inte fötts i en kristen familj eller i ett kristet land, nej det vet vi ju att det inte är, kyrkan skulle inte existera annars. Men kyrkan uppstod inte heller ur intet utan ur en lång judisk tradition där profeterna visat vägen genom århundraden. Det är en trygghet att veta att det finns de som gått före, röjt marken för mig. Och när jag måste vara den som röjer mark är det en glädje att veta att någon kommer att gå den stig jag banat. Därför kan vi inte hoppa över den tuffa röjningen och bara plantera på redan röjd mark, för var ska då nästa generation plantera?

Sexagesima

Jeremia 23: 23-29

Är jag bara Gud på nära håll,

säger Herren,

och inte Gud långt borta?

Kan någon gömma sig så väl

att inte jag ser honom?

säger Herren.

Uppfyller inte jag både himmel och jord?

säger Herren.

Jag har hört vad profeterna säger, de som profeterar lögn i mitt namn: ”Jag har haft en dröm, en dröm, en dröm!” Är det jag som verkar i de profeter som profeterar lögn och predikar sina egna bedrägliga påfund? Med de drömmar de berättar för varandra tänker de få mitt folk att glömma mitt namn, så som deras fäder glömde mitt namn för Baal. Den profet som har haft en dröm, han berättar en dröm, men den som har fått ta emot mitt ord, han förkunnar verkligen mitt ord. Det är skillnad på halm och säd, säger Herren.

Är inte mitt ord som en eld, säger Herren, en slägga som krossar klippan?

Idag är det reformationssöndagen som också kallas sexagesima som talar om att det är mindre än 60 dagar kvar till påsk.  Förfastan är en barmhärtig tid som förstår att längtan och väntan kan kännas lång. Först får vi glädja oss åt att det är mindre än sjuttio dagar till påsk och veckan därpå mindre än 60 dagar. "Håll ut" säger sexagesima, " mindre än sextio dagar kvar." Sexagesima är en Spiritual som säger "All My Troubles Soon Be Over". Jag behöver denna påminnelse , ofta.


Det levande ordet är temat för denna söndag och vad passar då inte bättre än denna underbara sång om "Tanterna" som bereder sig på att ta över. Det är en humoristisk sång men med lika djupt allvar bakom som Jeremia-citatet. I min kunniga följeslagare Det står skrivet av Gunnel André förklaras Jeremia-citatet, liksom alla GT-texter under kyrkoåret. André avslutar: "Med andra ord gäller det i den utomordentligt farliga politiska situation som Jeremia och hans samtid befinner sig i att inte gripa efter ett halmstrå utan se till att man i tro på JHWH har råg i ryggen."

 Jag tror ju inte bara det är en tröstande metafor med tanterna som knäpper sina bibelfodral utan en verklighet. De som har Guds råg i ryggen och inte griper efter spröda halmstrån i en tuff tid har allt att vinna. Vi tanter kommer en dag att ta över. I längden är det tanter av alla kön och alla åldrar som med sina böner och biblar tar över hur mörkt det än ser ut nu. "Håll ut!" säger tanterna. Håll ut säger Sexagesima.

Åtminstone behöver jag själv denna uppmuntran idag. Hoppas att någon annan finner samma tröst hos Jeremia och Tanterna.