Apostlaveckan och det vart afton och det vart morgon den sjätte dagen

Psaltaren 40:

Lycklig den som litar fast på Herren

och inte vänder sig till de trotsiga

och dem som avfaller till lögnens makter.

Stora är de ting du har gjort,

Dina under, Herre, min Gud,

Dina planer med oss.

Ingen kan mäta sig med dig.

Jag vill tala och berätta om dem,

men de är fler än jag kan räkna.

 

Slaktoffer och matoffer önskar du inte,

du har lärt mig att lyssna.

Brännoffer och syndoffer begär du inte,

därför säger jag: Jag är här.

I bokrullen står vad jag skall göra.

Gärna gör jag din vilja, min Gud,

jag har din lag i mitt hjärta.

Jag bär bud om din trofasta hjälp

till den stora tempelskaran.

Jag håller inte tillbaka mina ord,

det vet du, Herre.

Jag tiger inte om din hjälp,

att du är trofast och räddar förkunnar jag.

Jag döljer inte din godhet och trohet

för den stora tempelskaran.

Du, Herre, håller inte tillbaka

din barmhärtighet mot mig,

din godhet och din trohet

skall alltid bevara mig.

Det är det här en Apostel gör: berättar om vem Gud är, vad hen har gjort. En Apostel svarar på frågan "Vart är vi på väg?" med : Till Himmelriket.

Stora är de ting du har gjort,

Dina under, Herre, min Gud,

Dina planer med oss.

Ingen kan mäta sig med dig.

Jag vill tala och berätta om dem,

men de är fler än jag kan räkna.

Och Himmelriket är det tillstånd där Gud är, var och alltid kommer att vara. Himmelriket är evighet, är nu. En Apostel lanserar inte en religion utan berättar om hur det är. Meningen med skapelsen och alla liv i den är att glädja sig, göra gott och leva i gemenskap med skaparen av allt detta liv.

Jag fylls av tacksamhet över sommarens extra allt av överflödande liv och det enda svaret som känns relevant inför livets gåva är att vända sig till den treenige och ge tillbaka det enda jag kan ge:

Brännoffer och syndoffer begär du inte,

därför säger jag: Jag är här.

Apostladagen- söndagen som inleder en vecka om kallelsen

Herrens ord kom till mig:

Innan jag formade dig i moderlivet

utvalde jag dig,

innan du kom ut ur modersskötet

gav jag dig ett heligt uppdrag:

att vara profet för folken.

Men jag svarade: »Nej, Herre, min Gud, jag duger inte till att tala – jag är för ung!«

Då sade Herren till mig:

Säg inte att du är för ung

utan gå dit jag sänder dig

och säg det jag befaller dig!

Låt dem inte skrämma dig,

ty jag är med dig

och jag skall rädda dig,

säger Herren.

Och Herren sträckte ut handen, rörde vid min mun och sade:

Jag lägger mina ord i din mun.

I dag ger jag dig makt

över folk och riken.

Du skall rycka upp och vräka omkull,

förstöra och bryta ner,

bygga upp och plantera.

Det här är Apostladagens gammaltestamentliga läsning hämtad ur Jeremia 1: 4-10. Det är en passande text mitt i norra halvklotets sommar då just röjning och plantering hör till vardagssysslorna mer påtagligt än i december. Men jag tycker att ett viktigt steg i kallelsen glöms bort genom redigeringen där man tagit bort de första verserna:

Detta är Jeremias ord. Han var son till Hilkia, en av prästerna i Anatot i Benjamins land. 

Jeremia hade en bakgrund som ställde honom inom hörhåll för Guds röst. Detta är återkommande i berättelser om profeter och evangelister , att det finns en social början till lyssnandet. Jeremias pappa var präst. Hur tänkte han när sonen blev profet? Blev han stolt, rädd eller avundsjuk? Detta kan vi bara spekulera i. Hur som helst verkar detta med socialt sammanhang betyda något. De allra flesta profeter placeras in i ett socialt, geografiskt och historiskt sammanhang

Om profeten Amos får vi veta att han var fåraherde i Tekoa, eller egentligen fåruppfödare, alltså inte bara herde utan också en som anställde herdar. En av många profeter som bara förekommer en gång i skriften, Jachasiel, får en grundlig släkttavla: "son till Sakarja, son till Benaja, son till Jeiel, son till leviten Mattanja av Asafs ätt, där ahn stod mitt i församlingen"( 2 Krön 20:14). Om Elia står det väldigt lite, men även hos denna föregångare till Johannes Döparen, vars familjebakgrund vi känner så väl,  finns en kort notis om socialt sammanhang "en man från Tishbe" (1 Kung 17). Och det första denna man från Tishbe får göra är att vandra några kilometer utanför byn till en bäckravin där han bara umgås med korpar som förser honom med mat. Vatten finns förstås i bäcken Kerit.

Jag menar inte att profeterna lär oss att det är kört om man inte fötts i en kristen familj eller i ett kristet land, nej det vet vi ju att det inte är, kyrkan skulle inte existera annars. Men kyrkan uppstod inte heller ur intet utan ur en lång judisk tradition där profeterna visat vägen genom århundraden. Det är en trygghet att veta att det finns de som gått före, röjt marken för mig. Och när jag måste vara den som röjer mark är det en glädje att veta att någon kommer att gå den stig jag banat. Därför kan vi inte hoppa över den tuffa röjningen och bara plantera på redan röjd mark, för var ska då nästa generation plantera?