Featured Post

Läsa tillsammans

Nya testamentets flitigast förekommande textförfattare Paulus omvändes genom ett möte med Kristus på sin väg till Damaskus för att stoppa ...

måndag 3 maj 2021

Eftervärme

Aron dricker vatten från en kallkälla vid Luossajärvi. Hela inlägget här.

 Biskop Martin (Lönnebo) brukar tala om eftervärme. Han vill att vi kristna ska vara kakelugnar och kallkällor som behåller sommarens värme genom hela vintern och så räddas omgivningen från att frysa och törsta ihjäl under en kall, torr tid.

Sådana kallkällor och kakelugnar finns i min släkt, som ni nog förstått vid det här laget. Men egentligen började veden värma kakelugnen när våren bröt ut i full frihet den första påsken. De kristna som fick leva med Jesus mellan uppståndelsen och himmelsfärden värmer ännu oss som lever idag. Den korta tiden de vandrade med Jesus efter uppståndelsen fördjupade och förändrade dem så mycket att de ännu sänder värmande kärleksstrålar omkring sig över hela jorden. 

Vi som värmts av påskens solstrålar blir på så sätt en del av eftervärmen och vi kan i vår tur värma upp vår omgivning och ge dem friskt rinnande vatten även under den torraste ökenvandring över de mest frusna av snövidder. 

En sådan kallkälla och kakelugn vill jag också bli en gång: So help me God!

söndag 2 maj 2021

40 dagar påsk

 

Kökets påskris är en del av tulpanbuketten och står ännu kvar.


När mina äldsta barn var små på 1990-talet köpte jag en liten pärla till bok som handlade om att fira högtider med barn. Den var skriven av en tysk präst som också var engagerad i walldorfskolor. * Hon rekommenderade ett påskris där barnen fick måla ett ägg varje dag under påsktiden att hänga upp i påskriset så det till slut var fullt av färgglada ägg. Mitt tidspressade liv har dock aldrig tillåtit ett sådant påskfirande men jag har det i åtanke inför en lugnare tid då barnbarn förhoppningsvis kan få vara med farmor/mormor under påsktiden. Jag har tänkt mig att de då kan få göra flera ägg om de inte är hos mig hela tiden, vilket ju är svårt när nu två av mina älskade ungar bor på annan ort, och sedan hänga upp när de hälsar på igen. Nu proppar jag i stället riset fullt med köpta fuskägg redan på påskdagens morgon.

Det är som min älskade kloka vän Åsa säger: bor man i periferin och tillhör en liten udda minoritet harman inte samma möjligheter som andra att bo kvar på dagligt kontaktavstånd till vänner och familj. Det är något som majoritetsbefolkningar aldrig riktigt kan omfamna eftersom de föds i tättbefolkade delar av landet. En välmående medelklass har inte alls förståelsen för flyttvånget när man måste söka arbete var som helst i landet och utbildningsorterna alla är på bekväma avstånd för dem. Justnu måste man visserligen söka sig norrut för arbete, men inte om man tillhör den klass som faktiskt är maktbärande i Sverige. Den styrande klassen kan välja att flytta eller stanna kvar utan att sänka sin levnadsstandard, vad de än väljer.




Statarsystemet är inte avskaffat på den punkten att den fattige måste flytta på sig. Det är alltid den som står i en svagare social position som måste vara beredd på uppbrott. Det är, som blivit allom bekant i dagarna, den trakasserade familjen som måste flytta från den våldsamma fadern, inte tvärtom. Filippinska barnflickor och hembiträden tar hand om andras barn över hela jordklotet och får vara glada om de kan ringa till sin egen familj och kanske träffa dem vartannat år. 

För mig**** har därför traditioner blivit viktiga och jag har, från det att jag väntade min förstfödde son när jag var 17 år, försökt förtydliga traditioner som skapar den där sammanhållningen över tid som yttre ting försöker ta ifrån oss. Påskäggsmålning och påskris som står under alla dagarna hör dit. Vi är kristna och tillhör hela den historien. När jag var barn visades en ljuvlig film på barn-TV om traditionell färgning av ägg i dåvarande Sovjetunionen, nuvarande Ukraina: Pysanka.** Så fina ägg har vi aldrig åstadkommit men denna internationella tradition ville jag ta in i min familjs historia.

En annan ny tradition är att barnen ska leta påskägg på kontinentalt vis. Som fransklärare låter jag alltid mina elever berätta om sina traditioner och vare sig de kommer från Burundi, Storön, Filippinerna, Överkalix eller Syrien letar de påskägg. Det är en tradition som säkert sprids av kommersiella skäl men jag hänvisar hit igen.* Jag vill alltså inte göra mina barn till främlingsfientliga hembygdsfanatiker. Jag tror det är viktigt för en kristen minoritet att lyfta blicken och se:

en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folk och stammar och länder och språk. De stod inför tronen och Lammet klädda i vita kläder med palmkvistar i sina händer.

Och de ropade med hög röst: »Frälsningen finns hos vår Gud, som sitter på tronen, och hos Lammet.« Upp. 7:9-10

Men sedan finns förstås egna seder som hör ihop med just vår familj och en sådan bröts igår: att ta en cykelutflykt på första maj vi pysslade med gården i stället eftersom inte alla har en fungerande cykel. Min morfar hade infört seden för sin sjubarnsfamilj där alla hade cyklar men ingen hade bil. Vi som vuxit upp i Kiruna kommun vet hur efterlängtad den dag var när cykeln skulle få tas fram efter vintern och vid Valborgstider var sparkföret uselt så längtan var stor att få kunna röra sig fritt igen.*** Men man fick vänta. Man fick längta. Man fick tjata. Och så kom första maj och cykelutflykten till Holmajärvi med familjen och matsäck i mammas cykelkorg. Sedan cyklade vi förbi demonstrationstågen, ja plural. Inte gick syndikalister, LO, kommunister och sossar i samma tåg! Det var i min barndom länge sedan man kunde, som farmorsfar, vara syndikalist och socialdemokratisk ordförande i fattigvårdsnämnden i Tuolluvaara.

Första majdemonstration i Stockholm på 1890-talet. Då var farmorsfar en liten gosse i en liten by i nordligaste Lappmarken och förstod inte språket på plakaten.

Däremot demonstrerade vi aldrig. Den stora  minoriteten kristna var inte längre med på det tåget. Det berodde sannolikt på arbetarnas egen predikant och biskop: Lewi Pethrus, som efter åren i USA tagit avstånd från arbetarrörelsen som blivit alltmer ateistisk. Mina Broderskapssläktingar hade bildat KDS lokalavdelning i Kiruna kommun, fast nästan alla var Tuolluvaarabor, när Lewi Pethrus gav uppbrottssignal trots att min släkt inte var pingstvänner. Än idag är KDs starkaste förankring hemmavid i Östlaestadianska släkter i Karesuando församling. Jag antar att farmorsfar, om han hade överlevt sin 47-årsdag, hade bytt till detta tåg tillsammans med min unge far och medelålders farfar.

Det som istället för äggmålning präglar denna påsktid 2021 är tidens flykt. Mina kära svärföräldrar har

varit krassliga så den käre herr Bråddjup har bott i Kiruna med dem sedan Långfredagen då läget blev akut. Då har jag och de yngsta barnen börjat läsa en bok vid middagen: Pärlfiskaren av Karin Erlandsson. Den första delen av en serie som heter Legenden om ögonstenen. En helt ny tradition som kommer sig av traditionen att köpa böcker på bokrean, som introducerades av min far, har därmed kommit in i familjen. Och den kommer jag att slåss för lika starkt som morfar och pappa höll på cykelutflykten första maj; om det så var snöstorm, ovanligt, eller vi fick kämpa oss fram i knädjup snösörja, vanligt. Och påskriset står kvar till Kristi Himmels.




 

Vardagsrummets stora påskris står också kvar.

* Jag vet att Walldorfpedagogiken har märkliga andliga rötter, men säg ett pedagogiskt vapen som inte Jesus vred ur händerna på fienden den första påsken?

** Då var seden så starkt förknippad med kristen påsk att Sovjetunionen förbjöd denna vackra sedvänja som dock överlevde bland ukrainare i förskingringen och blev en påsksed att beundra i mitt hem. God moves in mysterious ways.

*** under min barndom och ännu mer mammas barndom tilläts ju barn leka utan vuxen tillsyn dagarna i ända. det var Bullerbyn på det sättet även i gruvstäder och tornedalsbyar. Fast inte alltid lika snällt.

**** Eftersom denna påskkalender, liksom fastekalendern blivit någon slags egocentrisk självbiografi infogar jag här en helt färsk selfie.

söndag 18 april 2021

Minns du, Johannes? Kommer du ihåg, Maria?


I denna tidning , inköpt 1993, finns texten av Stefan Andhé.


Minns du, Johannes, när Jesus gick på vattnet. Vilken tur att jag inte var där, jag hade absolut svimmat. Min unge! Vandra omkring på stormigt vatten! Jo, du vet ju hur jag aldrig kunde glömma att han var mitt barn.

 Jo, du glömmer ju aldrig att jag är din systerson, kära moster. Om jag så blir hundra år. 

 Förlåt mig, men det var inte så lätt. Du, min systerson, vet ju om de visa österlänningar som färdas hit ibland. De talar om den store upplyste som redan som barn fick vackra blommor att växa i sina fotspår, alla såg att han var utvald ingen ifrågasatte honom, prinsen som var så saktmodig och vis. Så var det inte med Jesus. Han kunde var så egensinnig redan som barn. Hans småsyskon älskade honom men ändå sa lillebror Judas en gång. " Mor, jag tror Jesus är ett hopplöst fall." Det var nog när vi kom hem från påsken i Jerusalem , då när han försvann. Småsyskonen stannade med din mamma, han var ju tolv så vi tänkte att det var dags för honom att komma till templet, men de andra var för små. 

  Och här är vi, två hopplösa fall om det inte vore för honom. Nog minns jag när han gick på vattnet men ännu mer minns jag när han stod på stranden, elden brann, doften av nybakt bröd som slog emot oss och hans ... ja du vet, det där sättet han hade : "lägg ut näten igen." och så gjorde vi det. Den morgonen glömmer jag aldrig om jag så blir hundra år. 

Det kanske du blir. Du kanske aldrig dör men min stund är nu kommen.

Nej, moster, du ska inte tro på de där ryktena, det var ju några som trodde han sa det, den där morgonen. Men det var inte så, han sa bara "Om jag vill att han skall bli kvar tills jag kommer, vad rör det dig? Du skall följa mig."Du vet hur noga han var med att inte prata om andra, bara vända sig direkt till den han talade med. 

Du måste nog skriva ner det där, och skicka ut till församlingarna. Ryktet består, Och bland har jag tänkt, varför brorsonen Johannes, varför inte mina egna barn? Men nu när vi sett hur det blev fattar jag. Så många barn har jag sett dö för sanningens skull. Men du finns kvar ändå. Du blir nog hundra år. Skriv ner våra minnen, du som kan. Du vet att jag bevarat så mycket i mitt hjärta. Det får inte dö med mig.

Men Lukas läkaren skriver ju redan till de gudfruktiga om hans liv. Han pratade ju med dig, minns du inte? 

Jo, men du var med hela tiden , du kanske glömde något eller så tycker han att det där på bröllopsfesten i Kana inte var så viktigt. Du var så liten, men du var där. Eller den där kvinnan vid Sykars brunn, du vet att Paulus inte är så förtjust i den händelsen, du måste skriva för jag hade så fel när jag var ung. Han var inte Israels tröst, han var hela världens tröst. Det var för att var och en som tror på honom skulle kunna bli Guds barn som han kom till oss. Inte bara för oss, för alla. Skriv, Johannes! Du kanske blir hundra år, men vi vet inte. Så skriv! 

 Så här har jag brukat göra hela mitt liv. Inte förrän jag läste Jesus a Pilgrimage av James Martin SJ visste jag att ungefär så här gör man i den Ignatianska bibelmeditationen: lever sig in i en bibelberättelse efter läsningen. Ibland ritar jag, målar eller skriver en sång. Men oftast skriver jag mig in i berättelsen. Den här gången var det också en påskbetraktelse av Stefan Andhé som tog tag i mig. Jag kan tänka mig att fler än jag och jesuiterna kan skriva sig till insikter på detta sätt. 


Varken jag, Stefan Andhé eller Jesuiterna menar att denna inlevelse i bibelordet är en sann uppenbarelse på samma sätt som ordet i sig, men det har många gånger avslöjat nya djup i bibelordet för mig liksom för andra som använt denna metod för att förstå ordet. Det är mitt förnuft och känsla som mediterar kring ordet. Knappast hade jag sett lillebror Judas säga detta om "hopplöst fall" om jag inte visste att hans helgon"ansvar" är just hopplösa fall. 

Även vi har ju, precis som Paulus, Guds Ande. Om man är medveten om detta samspel kan man nog få ut mycket av detta. Men blir man galen och tror att jag fått "uppenbarelsekunskap", totalt stridande mot ordet,som en del brukar hävda att de fått,då är det farligt. Alla får pröva och behålla det goda, även jag. Ni får helt ignorera mig, eller skicka mig till psykakuten, om jag börjar hävda att jag är Kristi brud, bara jag och ingen annan.

lördag 10 april 2021

En vecka sedan påskdagen

Koltrasten söker skydd vid fågelmatningen under aprilsnöstormen.

 

Johannes evangelium 21:1-1

Sedan visade sig Jesus igen för lärjungarna vid Tiberiassjön. Det gick till så:
Simon Petrus och Tomas, som kallades Tvillingen, Natanael från Kana i Galileen, Sebedaios söner och två andra lärjungar var tillsammans.
Simon Petrus sade till de andra: ”Jag ger mig ut och fiskar.” De sade: ”Vi följer med dig.” De gick ut och steg i båten, men den natten fick de ingenting.
När morgonen kom stod Jesus på stranden, men lärjungarna förstod inte att det var han.
Och Jesus frågade: ”Mina barn, har ni ingen fisk?” De svarade nej,
och han sade: ”Kasta ut nätet på högra sidan om båten, så får ni.” De kastade ut nätet, och nu orkade de inte dra in det för all fisken.
Den lärjunge som Jesus älskade sade då till Petrus: ”Det är Herren!” När Simon Petrus hörde att det var Herren knöt han om sig ytterplagget, för han var inte klädd, och hoppade i vattnet.
De andra lärjungarna kom efter i båten med fångsten på släp; de hade inte långt till land, bara ett hundratal meter.
Då de steg i land fick de se en glödhög och fisk som låg på den och bröd.
Jesus sade till dem: ”Hämta några av fiskarna som ni just fick.”
Simon Petrus gick upp på stranden och drog i land nätet, som var fullt av stora fiskar, 153 stycken. Och fast det var så många gick nätet inte sönder.
Jesus sade till lärjungarna: ”Kom och ät.” Ingen av dem vågade fråga honom vem han var; de förstod att det var Herren.
Jesus gick fram och tog brödet och gav dem, och likaså fisken.
Detta var tredje gången som Jesus visade sig för sina lärjungar sedan han uppstått från de döda.

Den här påskberättelsen är så ljuvlig, jag har alltid älskat den sedan jag först hörde den i Barnens Bibel-versionen i söndagsskolan. Det är inte bara nostalgi som gör att jag fortfarande blir så djupt berörd av den här scenen. För mig känns den ständigt ny och fräsch som våren. Den stora omsorgen är nog det som fångar mig, Jesus har uppstått från döden och det han gör är inte att res runt till Herodes, Pilates och andra makthavare sina 40 dagar på jorden som uppstånden. Nej, han lagar mat åt sina närmaste och ger dem fiskelycka ovanpå det. Han beter sig som en gammaldags husmor som vill att ingen ska gå hungrig från bordet. I Emmaus delar han brödet till kvällsmaten och här har han gjot upp elden och lagat frukost åt sina vänner. 

Det finns inget storslaget i detta, det är bara nära och kärleksfullt. Omtanken som går den andra milen helt på eget initiativ är det som Jesus fokuserar på efter sin uppståndelse. Jesus är raka motsatsen till kungar och andra religionsstiftare: han är de andras tjänare även efter den största triumfen. Han beter sig sannerligen inte som en romersk segerherre som lät sig dras runt på en triumfvagn med en slav vid sin sida som viskade :" memento mori". Inte bara eftersom Jesus besegrat döden utan också eftersom detta sätt att triumfera är tomt och menngslöst efter uppståndelsen. Inte bara för Jesus utan för alla.


Med uppståndelsen från de döda rasar hierarkier och alla mänskliga triumfer smulas sönder till obetydligt fnas. Det verkligt viktiga är en eld, en frukost och fiskelycka tillsammans med vännerna. En PR-konsult hade slitit sitt hår över hur Jesus skötte sin USP, uppståndelsen, men det var ändå exakt så här kristendomen blev en världsrörelse så att påsk firas överallt även knappt 2000 år efter denna frukost på stranden.

Vi är alla lika i våra grundläggande behov, en koltrast och jag behöver mat, värme och trygghet och just det  ser Jesus till när han uppstått och söker upp sina vänner som fiskat hela natten.



 

torsdag 8 april 2021

Fjärdedag påsk

 När den kristna allmogen fick bestämma var denna vecka en vecka med åtta söndagar , precis som i Frankrike. Men som vi vet tillät inte kung Gustav Vasa en massa katolsk lättja så påskdagarna blev 1571 fyra till antalet och 1772 avskaffade en kunglig förordning tredje och fjärdedag påsk, pingst och jul. Nu har också annandag pingst avskaffats och bytts ut mot nationaldagen den 6 juni. Jag mår lika illa varje gång jag påminns om detta vedervärdiga beslut: kyrkans INTERnationaldag byts mot Sveriges nationaldag vilket är en hädelse. Kristendomen är en global rörelse och vi får väl bara anpassa oss efter att Sverige är en nationalstat som mer och mer börjar bli en nationalistisk nationalstat. Men jag firar ju , som trogna bloggläsare vet, alltid Annandag pingst och med nationaldagen gör jag som de flesta svenskar, firar inte alls men blir glad om dagen infaller utanför en helg så det blir en ledig dag den stressade vårterminen.

För visst kan en kristen göra som de allra fösta kristna, fira alla högtider utan att det sanktionerats av statsmakten, men den gemensamma ledigheten får inte underskattas i vår stressade tid. Vi behöver gemensam vila för att verkligen kunna återhämta oss. Hur vilsamt är det att känna sig lat? Inte alls, det bara stressar. Men om de flesta har ledigt blir det en vila som man kan njuta av.

Fjärdedag påsk håller jag förstås också i ära.  Jag tänker att detta bör vara en dag att särskilt uppmärksamma vad uppståndelsen betyder för hela skapelsen: "Nu han sänder oss ut enligt Faderns beslut: evangelium åt alla." Annandag pingst handlar specifikt om missionen då tycker jag att frjärdedag påsk ska hanlda om hela skaåelsen, vad uppståndelsen innebär för hela planeten jorden.

" För de grekiska kykrofäderna var uppståndelsen en logisk konsekvens av inkarnationen. Redan genom Guds männsikoblvande blir skapelsen "kristnad"; i Kristus förenar sig Gud själv med själva materien. Och Gud kan inte dö! Den plågade värld vi lever i är skapad för uppståndelsen." skriver Peter Halldorf i min fastebok som nu är min påskbok: Därför sörjer jorden.

Han fortsätter: " Ljuset från påsken sprider sig långsamt nedåt, uppåt, åt sidorna. Vid tidens slut, vid Kristi ankomst skriver Clément, «ska det flamma upp i allting». Allt ska till sist dras med i uppståndelsens dynamik." Vi kristna ska precis som Jesus lida med skapelsen tills den uppstår i härlighet. En alltför välmående kyrka har en tendens att glömma det eskatologiska perspektivet och överlåta talet om tidens slut och skapelsens nyfödelse åt tokiga konspirationsteoretiker som just nu gör sig breda i alla sociala medier med sina huvudlösa idéer om vaccinationer som vilddjurets märke och om att klimatförändringarna är ett kinesiskt påhitt för att få kontroll över världshandeln. Men vi får inte släppa talet om uppståndelsen som en förebild för hur allt och alla ska uppstå i härlighet vid tidens slut. Skapelsen längtar efter den dagen och det bör även vi göra. Halldorf avslutar kapitel 77: " Ett levande hopp ger resurser att skapa det som är gott i väntan på «det som är bättre».

Det vill jag meditera över fjärdedag påsk.



tisdag 6 april 2021

You tube-fynd

 Malla Mannola har gjort denna You tube- video där hon sammanställt en fin hyllning till Dan Andersson och Thorstein Bergman  kring dikten/sången "Syner"



Tredjedag påsk



 Igår var det annandag påsk och dessutom födelsedag för Elis. Annandagar är dagar jag verkligen gillar. Fördjupning är något vår tid saknar och annandagen ger oss just det. I gårdagens morgonandakt fick jag också en upplysning som jag inte vetat om, nämligen att Emmausvandrarna var det gifta paret Maria och Klopas och så Jesus förstås. Det var de två som bjöd Jesus in att äta med dem efter det att han hade förklarat vad som hänt honom och varför i Jerusalem. Egentligen är det ju ganska självklart att det var ett gift par som bodde i samma hus och denna Maria , gift med Klopas (Kleopas ibland, i vissa traditioner två olika personer i ortodox och katolsk en person) nämns ju i Johannes evangelium 19:25 som en av de tre mariorna vid korset.

Jag har alltid tyckt om denna berättelse och den stilla sorg som vilar över den. Sorgen byts sedan ut i en sprittande energi: när det redan blivit mörkt raskar sig paret tillbaka till Jerusalem för att berätta om mötet med Jesus och "att han hade "gett sig till känna" för dem när de skulle äta. 

Hur gav han sig till känna? Såg de spikärren när han delade brödet? Gjorde han något speciellt som han alltid hade gjort vid deras måltider? Drog han av sig en huva? Som vanligt i Bibeln får vi bara de viktigaste upplysningarna och resten får vara vi får själv fylla i konturerna, så berättelsen har för mig fått olika färger genom livet.  Ibland har jag sett framför mig hur de upptäcker hans trasiga händer när han räcker dem brödet. Andra gånger har jag sett framför mig hur de tänder en oljelampa vars ljus lyser upp hans ansikte, de gick ju hem i skymningen och när de var framme var det mörkt. Just nu tänker jag mest att han gör något välbekant som var hans specialitet när han delade brödet, kanske sjöng han en egen variant på bordsbönen.

Men vad som speciellt förvånar nu är att de först har gått en ganska lång väg FRÅN Jerusalem och det hade blivit mörkt, då springer de tillbaka för att dela nyheten. Från att ha gått med, som jag föreställer mig, tunga steg i dagsljus, joggar de fram i mörkret, så ser jag det framför mig iaf. Denna energi som en oväntad glädjechock ger känner jag i alla fall igen hos mig själv. Och nu i pandemitider är det speciellt tydligt hur mycket energi jag får av att på olika sätt möta människor jag saknat.

Egentligen är det dock en sak som händer mig varje vår, just i påsktider när vädret är som ombytligast: först kommer ett blött snöglopp som plötsligt byts i fullt solsken och den deprimerande energislukande avgrunden man såg framför sig blir plötsligt utbytt mot en lättsprungen skogsstig. Och vi blir väl alla lika glada när vi öppnar dörren i gryningen och hör koltrastens sång. Ett kärt återseende som skapar energi i denna mellanperiod då vi fortfarande kan få besök av en domherre vid fågelbordet om vädret slagit om till snöstorm. Precis så var det idag denna tredjedag påsk och både koltrast och domherre fastnade på bild.