Nationaldagsfunderingar- är Sverige verkligen exceptionellt sekulärt eller bara mer jämlikt än de flesta länder i världen?

 

Högt bland Saarijärvis moar bodde
bonden Paavo på ett frostigt hemman,
skötande dess jord med trägna armar;
men av Herren väntade han växten.

En sak jag alltid får höra av människor från Italien, Marocko,  Indien, Frankrike, USA , Australien, Belgien och Holland är "ni är så kristna här, det märks att ni är kristna till och med i vardagslivet". Min engelsklärare på universitetet tyckte det var så lustigt att helt vanliga svenska tidningar skrev om biskopsval och ärkebiskopsval. I Storbritannien är det bara intressant för troende. När jag guidade italienska turister runt Nordkalotten tyckte de att vi var så extremt überreligiösa vad än vi stötte på,  tex stora barnkullar. "Det är barn överallt!" var en vanlig kommentar. Och de skrattade gott åt att fartkameror annonserades i förväg. När jag förklarade att meningen var att folk skulle köra lugnt inte bli bötfällda, tyckte de att vi var skrattretande lutheranska. Tror gör man i kyrkan och ingen annanstans, var deras devis, när de skrattade ut oss lutheranska kristna. De italienska protestanter som var med på en resa  tyckte däremot att det var  fint. Ändå kallas Sverige ofta för "världens mest sekulariserade land.

Dessutom tycker jag Sverige är så löjligt påverkat av allt i USA, som inte alls kallas sekulariserat fast det är enormt sekulärt, dvs stat och kyrka är lika åtskilda som i Frankrike.  Men det är svårt att föreställa sig att tex Olof Palme skulle ha utbildats i Sorbonne, att utbytesstudenter skulle resa till Botswana för att lära sig mer engelska, att vi skulle fira La Toussaint på franskt vis istället för Halloween eller  att svenskars Spotify-listor skulle domineras av  afrikansk musik, nej vi är på många sätt en mental delstat i USA. Men där i USA är ju individualismen helt sjukt dominerande; att betala skatt till sjukvård ses ju av många som stöld. "Låt folk dö på gatorna bara jag får ha min revolver under huvudkudden och slipper skatta för andras sjukvård." tycker jag att man hör varianter på hela tiden från detta inflytelserika land. Jag kan knappt tänka mig något mer sekulariserat än när folk i kyrkorna, som kallar sig kristna, röstar på presidenter som Reagan (istället för Jimmy Carter!!!!!) och Trump. Ändå skälls Sverige för att vara mer sekulariserat än USA.

  Vi är också lika fixerade vid kapitalismen och pengar som USA. I svenska medier tillfrågas alltid BÖRSEN så fort det hänt  en naturkatastrof, ett terrordåd eller när Ryssland invaderade Ukraina. De flesta kristna känner nog igen sig i att pengarna har fel plats i livet. Vi väntar oss allt gott av dem och har orealistiska medelklassförväntningar på hur mycket vi behöver för att klara oss. Få motkrafter finns och det så "kristna" USA är verkligen ingen hjälp mot detta knäfall för Mammon. Men vilket av våra länder är mest sekulariserat, egentligen? Vi har ingen region som tillåter döds "hjälp", alla vår sjukvård oavsett försäkring och anställningsförhållanden, rasism är något vi ivrigt bekämpar inte något vi har som bas för vår nations organisation och vi har aldrig haft en statsminister som tillfrågar astrologer* inför sina beslut.

 Jag känner några få verkligt fria människor och de har alla det gemensamt att de inte planerar och sparar för att optimera sina tillgångar. De är generösa i allt: pengar, tid och omsorg. Lyckan i att ha sådana vänner är omätbar. Dessa är människor lika fria som bonden Paavo, han som hos Runeberg bodde "Högt bland Saarijärvis moar" och blandade hälften bark i brödet även det år han inte drabbades av missväxt eftersom "förfrusen står vår grannes åker". Pappa kunde den dikten utantill , han hade lärt sig den i Tuolluvaara skola 1948- 1955. Han fostrades alltså till en helt och hållet kristen attityd till ekonomiska tillgångar i en helt vanlig svensk skola i det socialdemokratiskt dominerade gruvsamhället.

Men vad är detta ingen nationalsång, den som jag alltid bjuder på den 6 juni?

Nej , här kommer den, världens bästa nationalsång: Nkosi sikelel' iAfrica med spansk** översättning som omväxling:

* Ronald Reagan gjorde det.

** hittade inget annat romanskt språk, vilket ju är typiskt;  spanska är ju näst största språk i USA.

 

Trefaldighetstiden-växandets tid

tuffingar i min rabatt som slog ut de varma dagarna i maj blommar envist vidare och mitt i isvinden slog fjällvallmon ut

Vår bil i stan  dvs. Kiruna, morgonen den 1 juni

 Förra inlägget avslutades med Tomas Hagenfors sång "Ett enat folk på väg" som inleds med orden: "i en kall och kylig värld" och det blev som en profetia. Här är nu väldigt kallt. Och inte bara här i Horn i Östergötland var det minusgrader i natt. I torsdags, den första junidagen, cyklade jag hem från jobbet 1 mil bort i blötsnöstorm. Eftersom vinden kom rakt från norr och jag cyklade rakt norrut var det motvind. Det ledde till en förkylning; som om inte vårens bronkit, som just börjat lägga sig efter två månader, var nog.

Juni är ofta kall men inte alltid kommer det snö. Nu har allt som börjat blomma för tre veckor sedan stannat där och det är ju trevligt, de vackra tulpanerna bara blommar och blommar och de verkar klara sig allihop trots lite krulliga bladändar. Bra är också att otäcka flygfän som mygg inte är igång. Och ännu mer värme kräver bromsarna, högsommarens tortyrredskap nummer ett.

Om de gamla märkesdagarna skulle gälla blir det en riktigt kall sommar: Kristi Himmelsfärdsdag var mulen och blåsig först mot kvällen kom solen och den dagens sägs vara som sommaren blir. Erik-dagen ska vara riktigt kall om sommaren ska bli varm och den dagen var en av de varmaste denna vår. Urban, Vilhelmina och Blenda ska sommaren lända. Blenda var pingstaftonens namnsdag och den dagen kännetecknades av kall blåst och sol.

Meteorologer däremot talar om att sommaren kan bli en katastrofvarmtorr sommar som 2018. Man får väl hoppas på något slags lagom mellanläge nu när jag blivit med valp. Nu ska allt växa; valpen, växtligheten och visheten. Trefaldighetstidens liturgiska färg är grön av den orsaken. Som vår sommar är grön men inte på grund av denna grönska utan på grund av att det handlar om växt på det andliga området. Oavsett väder, oår eller ett gott skördeår, kan vi växa inombords.

Denna ljuvliga tulpan är vacker i isvind och kallregn. 

Liturgisk färg grön.

Vi ser fram mot en trefaldighetstid av mognad och inre växt, djuren och jag. 

Annandag Pingst-kyrkans internationaldag

 Just nu utmanas kyrkans nedärvda internationella DNA av sk. "nationalist-kristna" kommentarsfälts-talibaner De är synnerligen aktiva i "sina" kommentarsfält men syns tack och lov inte till i församlingarna. Deras enda, och helt felfria, församling är de själva, var och en, ensamma bakom sin skärm. Just nu är alltså Annandag pingst extra viktig eftersom temat är "Andens vind över världen". Dessa "talibaner" hatar nämligen kristendomens själva USP: den gäller alla oavsett etnicitet:  "glöm nu ditt folk och din faders hus och låt konungen ha sin lust i din skönhet." Jag vet att jag tjatar om detta, men jag är så oerhört tacksam att Gud inte är nationalist så Andens vind flög över världen och till slut nådde nordligaste Sverige så jag fick höra om Jesus.

David Thurfjell skriver i Dagens Nyheter en väldigt tankeväckande och klok text om Pingsten om hur , enligt Thurfjell, Gud abdikerar för att i stället flytta in i varje människa och därifrån har vi fått känslan, tanken, sanningen om det okränkbara människovärdet. Jag håller förstås med om detta men måste säga att Gud inte abdikerat utan i stället bara spritt ut sin makt och på så sätt blivit mäktigare. Från att dyrkas av  en liten folkgrupp med säregen kultur till att omfatta och bo i alla som tror är steget Gud tar på pingstdagen. Thurfjell skriver (precis som Hebréerbrevet) att: 

Gud har, enligt denna tolkning, stigit ner från sin tron och avsagt sig sin roll som lagstiftare. Istället lever han vidare i den bemyndigade människan och verkar där som en del av henne själv, som en helig ande, en hjälpare.

 

Den första pingsten kännetecknas av att många olika språk plötsligt talades. Helt olärda lärjungar predikade evangelium för alla som rest till Jerusalem för att fira Shavout/ Pingst på deras egna modersmål. Det är tydligt att Gud inte bryr sig om gränser och nationaliteter annat än som ett uttryck för sin kreativitet och hens kärlek till mångfalden, inte enfalden.

Glad pingst!

 

Sjunde dagen av novenan

 Morgonen den sjunde dagen av pingstnovenan är lite gråmulen. Endast några få snöfläckar finns kvar och vårblommorna börjar slå ut i den sydlänta rabatten; scilla var först ut, sedan kungsängsliljornas fascinerande rutighet och nu påskliljorna. Tulpanerna väntar på någon solig dag till med att slå ut men de flesta står i knopp. Häggen likaså. Just här i nordligaste norr stämmer i allmänhet kyrkoåret som allra bäst med årstidernas gång-tycker jag som levt här hela mitt liv. Det är som om kristendomen tog hela sin inspiration från oss längst i norr.

Ett tydligt exempel på detta är Sakarjas profetia i kapitel 14: 6-7: 

" Den dagen skall det inte längre finnas någon kyla eller frost. Det skall vara en ständig dag- Herren vet när den kommer- och ingen växling mellan dag och natt, utan när kvällen kommer skall det vara ljust."

 Precis så är det just nu, just här,  när vi inväntar kyrkans födelsedagsfirande. Ljust på natten, fågelsång dygnet runt. *Jag tänker också på hur det berättades om myten om Demeter och Persefone: Demeter sörjde när Persefone var i dödsriket så hon orkade inte låta något växa och snö täckte marken tills Persefone kom upp från sin hemska make Hades och våren kom tills hon sex månader senare måste ner till dödsriket igen och lämna mamma Demeter sörjande.

Kring Medelhavet berättas denna version: två tredjedelar av året är Persefone med sin mamma på jorden men under den torra hemska sommaren måste Persefone ner i dödsriket och det är då Demeters depression gör att hon överger jorden så allt vissnar i den obarmhärtiga solen. För uttorkade marker verkar vintern med sina regn vara livets tid. För oss är det tvärtom. Att Jesus lämnar lärjungarna och släpper lös Anden just när den stora vårskörden infaller runt Medelhavet och folk lagrar resurser inför den torra sensommaren "Hundstjärnans onda tid"/" Mala ora caniculae"', tolkas förstås helt annorlunda än pingsten hos oss där en mager tid när förråden börjar tryta, vårvintern och våren, nu övergår i den korta överflödande sommaren.

* En minnesvärd konsert med Per-Erik Hallin i Vittangi dyker upp ur minnets brunn: det var i början av april, jag var synnerligen höggravid med barnet som beräknats till den 27 mars (men av mig till den 3 april) och föddes 20 april någon vecka efter konserten. Per -Erik Hallin sjöng en egen sång om en koltrast som sjunger när det är som mörkast just innan gryningen, jag tror den hette "Blackbird". Lite generat sa han att det var ju en dum sång här hos oss, för redan då i april var det ju ingen gryning att tala om hos oss." Och han har rätt, koltrasten sjunger även mitt i natten här för det är verkligen ingen gryning på det sättet som längre söderut. Vilken lycka att ha haft förfäder som trotsade alla jobbigheter här uppe och stannade kvar så jag fick födas in i denna årsrytm där det är självklart att koltrastar sjunger många, många timmar under dygnet eftersom det är ljust, eftersom de orkar, eftersom det finns ett överflöd av mat just nu.

Keksis kväde

 Vi gjorde som farmor och farfar tog en biltur på eftermiddagen efter Kristi Himmelsfärdsdag när vädret var försommarvarmt i Tornedalen. Planen var att våldgästa kompisar i stugan i Pajala och se på vårfloden men vi fick vända i Kattilakoski på grund av en översvämning som inte står långt efter den 1677 som soldaten Anders Mikkelson Keksi beskrev i sitt berömda kväde. Bilderna kommer från den del av Norrskensvägen som just nu är avstängd vi var bland de sista som kom så här långt. 

Pingstnovenans söndag: mellan myggfri ridtur och översvämmade älvar

Smillaväder är det när solen värmer och inga bromsar vaknat

 I min ungdom visste jag inte mycket om världen och hade ingen aning om de nio dagarnas förberedelse i bön för viktiga händelser som exempelvis Luciadagen. Sådana här korta böneperioder måste ha uppstått eftersom det tog nio dagar mellan Kristi Himmelsfärdsdag och pingsten, inser jag nu när jag vet att novenor finns. I denna min ungdom fick vårat gäng plötsligt en ingivelse att fasta mellan Kristi Himmelsfärdsdag och Pingst precis som de första kristna gjorde. Vi fick för oss att detta var någon slags nyupptäckt.* Vi var som frikyrkliga i största allmänhet alltså. Vi tänkte att vi fattade något alla andra hade missat i typ två millennier. Vi var unga, det var vår ursäkt. 

Vi kom också på att inför viktiga händelser tex Sommarkyrkan skulle man fasta och be i nio dagar  precis som lärjungarna gjorde inför Pingsten (ja, en av oss var katolik och fasta hade han koll på). Vi fattade så klart inte att dessa nio dagar kallas Novena och att ursprungs-novenan kallades för pingstnovenan . Inte heller förstod vi att denna tradition är mycket gammal. Den uppfanns inte i Jukkasjärvi socken i slutet av 1900-talet. Vi befann oss mitt i Andens vårflod som brusat sedan den första kyrkans tid och gjorde alltså som kyrkan alltid gjort utan att förstå att det var så.

Kamlungeforsen mäktig just nu

Det vet jag dock nu och tacksam för den långa traditionen håller jag alltid denna novena. I år är den extra nödvändig på grund av en envis luftrörskatarr med följande allergiproblem nu när snömögel tinar fram, och pollen börjar flyga omkring i vårvindar friska. Gyllir och jag hostar, andra nyser men alla sover vi trött i vårsolen. Men pingstnovenan är ändå en så välsignad tid. Mygg och bromsar har inte vaknat till, medan växtligheten gör just det: vaknar. Än blommar bara sälg och små rosa scillor i min rabatt. Men häggens och syrenens knoppar sväller. Björksaven har välsignat oss med lite lindring i allergin tills nu små björklövsmusöron av vänlig grönska börjar synas just denna söndagsmorgon. Fågelsången är förstås makalös och jag har öppnat luckan till stallet så svalorna kan bygga bo på sina vanliga ställen där.**

Jag läser ur Apostlagärningarna 1:12-14

Då återvände de till Jerusalem från det berg som kallas Olivgårdsberget och som ligger bara en sabbatsväg från staden. Och när de kom dit gick de upp till det rum i övervåningen där de höll till, Petrus, Johannes, Jakob och Andreas, Filippos och Tomas, Bartolomaios och Matteus, Jakob, Alfaios son, Simon seloten och Judas, Jakobs son. Alla dess höll ihop under ständig bön, tillsammans med några kvinnor, Maria , Jesu mor, och hans bröder.

Här låg det Särkilax kapell som flöt iväg med vårfloden 1677 i år är det lika översvämmat i Tornedalen.

* Som jag fick för mig när jag första gången läste Bibeln rakt igenom i den bokslukarålder jag aldrig lämnat. Jag blev helt förtrollad av Psaltaren 23 och skrev med grön tuschpenna på en lapp: "Herre är min herde, mig skall intet fattas (1917 års översättning)" och inte fattade att det finns mängder av tjusiga vykort, broderade tavlor och musikstycken med denna psalmvers. För mig var den ny och oändligt trösterik. De urgamla orden levde för mig och talade in i mitt liv och verklighet. Självklart var jag ganska traditionslös även om jag gått i söndagsskolan hela mitt tioåriga liv. Vi hade sjungit "Jesu lilla lamm jag är, på sin axel han mig bär" men dessa ord i original kändes helt nya. Och jag fattade inte det fanns andra som hittat denna pärla i Bibeln förut utan måste skriva upp den själv och hänga över sängens huvudända. Nu vet jag att jag ingår i en lång "läsartradition" på både gott och ont. Vi läsare förundras över Bibeln och hur dess ord liksom flyger upp ur boksidorna och ger liv. Orden blir starka påminnelser om Andens kraft att skapa nytt. Samtidigt finns det väl inget läseri som inte på något sätt har dragit iväg i högmod och trott sig veta allt och fatta mer än alla andra, på barnets vis.

** Alla som äter myggor är välkomna, oavsett hur mycket de skräpar ner. "Det är ett stall, inte ett slott." som min dotter sa en gång.

Kristi Himmelsfärdsdag II- "Kristus är världens ljus, han och ingen annan"

 

Vy över Delft 1660-61

Ja, detta med radion på Kristi Himmelsfärdsdag är en stor glädje för mig. Dagens radiogudstjänst var också en sådan härlig Kristi Himmelsgudstjänst. Rekommenderas! Program nummer två som jag vill dela med  mig av var ett reportage av Cecilia Blomberg om den nederländska målaren Johannes Vermeer. "Historien om Vermeer- Sfinxen från Delft."

Kvinna som läser ett brev 1662-1663

Jag fick lära mig något nytt även av detta program. Tydligen var Vermeer starkt påverkad av Jesuiter  hans närhet och deras fokus på ljuset både som religiös metafor och som fysikaliskt,  naturvetenskapligt  fenomen. Medan jag lyssnade och bakade bröd tog jag fram bilderna de talade om på mobilskärmen. Det låter trist med den lilla skärmen, men det ger verkligen en extra dimension eftersom Cecilia Blomberg också beskriver målningarna så levande. 

Alla borde unna sig detta reportage denna lite kalla och kulna Kristi Himmelsfärdsdag. Mina händer är iskalla, trots vantar, nu när jag skriver eftersom det är så kallt utomhus "en bra dag för städning" uttryckte en vän. Men jag varken kan eller vill välja bort utomhuslivet idag dock passar jag på att baka mellan varven. På det hela taget är det en perfekt Kristi Himmelsfärdsdag med en påminnelse om livets bröd och världens ljus.