Kristendomens fördärvliga inflytande

Jesus talar med Marta och Maria

 I den allmänna demokratiskeptiska trenden av idag finns en strömning som kan kallas "Vi saknar Roms maskulina ordning". Trendsättande internet-gurus som Jordan B Peterson vill hos unga män  återupprätta ideal som att bädda sängen och sluta upp med all "kvinnlig" självömkan för att i stället äta enbart rött kött och försörja sina fruar. Om mina söner hade tagit till sig delen om att bädda sängen hade jag varit glad men i övrigt känns det rätt bra att min yngste senast igår pratade om vilken fin barndom han haft och hur artiga och trevliga han och han syskon blivit på grund av denna barndom. Och de är dessutom väldigt snälla både sönena och döttrarna. Fastän de fostrats av en mor som är vegetarian och att de dessutom tillbringat mycket tid med enbart denna mor, alltså mig, eftersom deras far jobbar 30+ mil bort blev det folk av dem. Men de är ju förstås inte "riktiga män" eftersom de inte ogillar demokrati, judar och dessutom är kristna.

I den nya trenden som drivs av många fler än Jordan B Peterson (och de flesta är betydligt värre än Peterson som i jämförelse med sina efterföljare framstår som synnerligen "feminin") ser man det som ett axiom att världen blir sämre av att kvinnor inte längre står på botten av alla samhällspyramider i alla länder. Så fort kvinnor med sina mesiga moderliga värden får det minsta lilla att säga till om faller samhället ner i ett bottenlöst moras av "momism"*. 

När började då kvinnorna femininisera världen? Jo, när kristendomen, genom en kvinna förstås-kejsar Konstantins mamma Helena- blev den dominerande religionen i Romarriket. Med Jesus kom de första larmsignalerna om att tiden började gå ur led.  Hade inte Jesus jämställt kvinnor och barn med männen hade vi fortfarande haft ett robust Romarrike med kortklippta militärer vana vid sunt friluftsliv och tränade att döda statens fiender som samhällets stöttepelare. Vi hade ännu haft en sund ekonomi byggd på slavarbetande krigsfångar och ett rättsväsende som inte såg mellan fingrarna med diverse brott mot ordningen.

Lena Andersson skrev en krönika i Svenska Dagbladet om en svensk bok som flutit upp ur denna trendiga flod: Den mjuka staten av ett gift par med det gemensamma efternamnet Olsson. Andersson  nämner redan  i rubriken att de har en hammare som söker sin spik. En metafor som passar perfekt till en bok med ärendet att misskreditera den kristna civilisationen  och framställa det vaga "förr" som mer hierarkiskt ordningsamt och önskvärt än vårt av kristendomen förklenade välfärdssamhälle. Hammaren är helt enkelt den perfekta bilden för romarriket och kristendomens skärningspunkt: det var ju romarna som spikade upp misshagliga personer på kors där de sedan lämnades att dö en långsam, förnedrande  och plågsam död.

Romarna gjorde alltså ett stort misstag, de korsfäste Jesus. Hade inte det hänt hade kristendomen som vi känner den , inte funnits medan romarrikets maskulinitet hade bevarats. Vi hade sluppit världens femininisering. Vi hade fortfarande kunnat sätta ut oönskade barn i skogen, avrätta gamla utslitna slavar och låtit den starkares rätt gälla i alla lägen. Allt på grund av en hammare som träffade de spikar som drevs genom Jesu kropp in i korset. Man kan alltså säga att när Jesus spikades fast på korset slogs också de första spikarna in i det manliga romarrikets kista. 

Ack, att vi gått miste om sådana maskulina uttryck för ett välfungerande styrelseskick! Låt oss vrida klockan tillbaka 2000 år , skippa folkskola för alla, återinföra slaveriet och låta oss kvinnor inta vår rätta underdåniga position som männens ägodelar i den sköna gamla värld som övervakades av riktiga män till poliser utrustade med piskor,  vilka de inte tvekade att använda. Piskor som kallades fasces-det namn som gett oss ordet fascism.

* Uttrycket myntat av Philip Wylie i hans essäbok Generation of Vipers

Skärmar

Här ser barnbarnen på en annan historia som 8-åringen upplevde för långsam: "Skrot-Nisse och hans vänner"; enligt mig och barnen, samt 13-åringen, ett riktigt mästerverk på skärm.

Förr var en skärm i allmänhet just det, en lampskärm, en rumsavdelare, ett praktiskt solskydd på en keps. Ibland talade man om en bildskärm, men i allmänhet kunde en skärm betyda många saker som skyddade, beskärmade oss på olika sätt. Nu är skärmar något att frukta och det betyder då alltid bildskärmen på en mobil eller annan internetansluten dator . Och vi har alla blivit skärmberoende och måste begränsa barnens, och vår egen, skärmtid med milt våld. Skärmberoendet handlar inte om kväsares och peaky blinders behov av att se coola ut för mer än hundra år sedan, utan vi sitter fast i att titta in i skärmar där hela världen passerar revy i en vådlig och hela tiden ökande takt.

Jag och barnbarnen har tittat på en riktigt gammal TV-serie om Mumintrollen och kungen framförd som en teaterföreställning med otecknade skådespelare som Gösta Ekman, Birgitta Ulfsson. Lasse Pöysti och Nils Brandt. Tempot var extremt långsamt, de 13 avsnitten hade i dag avklarats på högst tre. Men eftersom 13-åringen är fullkomligt galen i Mumintrollens värld såg vi ändå alla tretton delarna några kvällar i början av augusti. Det var en mycket otidsenlig upplevelse där den långsamma dramaturgin fick mig att somna mellan varven, men då väcktes jag av barnbarnet och det är jag glad för eftersom serien var mycket bättre än jag hade för mig.

Hennes åttaåriga  lillebror var dock inte imponerad utan gjorde som ungdomen gör: tittade på snabba you tube klipp på sin platta samtidigt och klagade på att vi hade ljudet på TVn för högt. Vilket ljud? Replikerna hade pauser långa som 15 tiktok reels och de skrek aldrig i munnen på varandra så som det görs i dessa reels och amerikanska valdebatter. När serien gjordes 1969 tänkte man sig att TV var ett bildmedium och det innebar att långa stunder var det bara lugna bilder vi såg utan replikskiften eller bakgrundsmusik.

Ljudet i dagens "content" är också högt uppskruvat och pauserna obefintliga. Samtidigt som skärmarna lockar vår blick avskärmar de oss också från varandra och världen omkring oss. Effektivare än någonsin en kväsarkeps förblindar de oss för omgivningen  och likt buller i hamnar och lagerhus gör de oss döva för allt annat utom det skrikande smatter av ord, varav lejonparten fantasilösa svordomar, som numera kännetecknar barns och ungas kulturkonsumtion. Men det allra värsta är att vi inte lägger ifrån oss skärmarna annat än med största möjliga viljestyrka. Den som inte kan uppamma denna viljestyrka är räddningslöst förlorad.

Nu låter jag som en frikyrkopredikant på 1930-talet "dansbaneelände", "påhittade romaner", "negerjazz" och på samma sätt som vi nu  ser på dessa "faror" avfärdas alla farhågor inför nya och potentiellt skadliga företeelser. Det sägs att människor alltid varit rädda för det nya. Vilket svammel, vi har väl i alla möjliga sammanhang gjort tvärtom: kastat oss ut i okända vatten utan minsta eftertanke inför något nytt och fräscht koncept: slaveri, brännvin, scheele-grönt, DDT, valbenskorsetter, atombomber och fossila bränslen var en gång nymodigheter som omfamnades av det stora flertalet medan en minoritet gjorde invändningar för mestadels döva öron. Försiktighetsprinicipen har knappast kännetecknat människans teknikhistoria.

Jo, det stämmer, jag har varit på föreläsning för lärare om AIs välsignelser. Och ja, jag är bitter!

Egen dator

 Jag tror kanske ingen annan längtat men jag har gjort det, längtat efter en egen dator. och denna blogg Min vackra flicka "Mittemellan" av alla fem syskonen, fick en ny ännu kraftfullare speldator när hon fyllde år och gav mig sin gamla,  så här sitter jag med den lyxigaste laptop jag någonsin vidrört. Min käre Hr Bråddjup installerade den och jag hittade mitt google konto plättlätt så jag kan åter komma åt min gamla trogna barockblogg.

Det har funnits så många saker jag hade tänkt skriva om medan jag bara hade tillgång till bloggen via mobilen, men att uttrycka sig med hjälp av mobilen är för mig inte lätt. Dessutom blir det svårt att läsa mina krypterade meddelanden. Krypterade av autokorrekt och inte mig, därför fattar jag knappt själv vad jag tex messat. Här ett typiskt exempel:

"Vi tänkte jälsa på men duärtudougen upptagen." hur kan den tro att jag vill skriva detta? Omöjligt att förstå. Och när jag försöker mig på andra språk blir det allt som oftast något udda svenskt ord mitt i allt. Jag ser av någon anledning inte hela texten innan jag skickat iväg den utan bara de fem sex senaste orden. Därför ser sista delen av messet ut så här: "Kan vi komma förbi i morgon?" helt enligt mina intentioner och fullt begripligt för hen jag kontaktade. 

Glädjen är alltså stor när jag nu hoppas kunna återknyta kontakten med er tålmodiga bloggläsare. Jag har full förståelse om ni tappat tålamodet, men hoppas så klart på att ni droppar förbi någon gång och skickar någon vänlig rad, eller välformulerad invändning, som ni brukar. Jag tror nämligen att kommentarer också ska fungera nu när jag slipper de brandväggar som jobbet införskaffat efter den ryska ransomware-attacken. Nu kan jag ju sitta hemma i skogen och skriva igen.

Lily 1 år!

 På grund av brandväggar kan jag bara göra inlägg via mobilen. Fördelen: lätt med egna foton. Nackdelen kan inte utveckla resonemang på detta lilla tangentbord.  

Lily fyllde 1 år 14 april. Här några aktuella bilder.

Skärvor

Så kom där en fattig änka och lade ner två kopparslantar, alltså några ören. Då kallade han till sig sina lärjungar och sade: "Sannerligen , den där fattiga änkan har lagt mer i tempelkistan än alla de andra. De gav alla av sitt överflöd, men hon gav i sin fattigdom allt hon ägde, allt hon hade att leva på.  Markus 12: 42-44

Följande betättelse tar Ingvild Riishöi upp i en intressant intervju i Dagen; En skogsbrand bröt ut och rädfningstjänst med bilar och helikoptrar jobbar för att släcka branden. Skogens fåglar samlas EM bit bort. Men en duva flyger oförtrutet till en sjö och tillbaka med vatten i näbben som den släppte på den stora branden. De övriga fåglarna undrar varför, det gör ju ingen skillnad. Duvan svarar: Jag vill vara med på den sidan som släckte branden. 

Jag tänker att det är jag som. är duvan.  Typ inget förändras av mina texter, mina små penningbidrag, mitt arbete eller mina böner. Men tillsammans med de andra som också vill det jag vill i den stora kyrkan händer något som är oerhört mycket större än jag och mitt lilla bidrag.

I den inledande texten stod det i 1917 års översättning att änkan gav två skär ar. Jag gillar ordet skärvar eftersom det passar in i berättelsen om oss som lerkärl. Rätt ofta känner jag mig som en krossad lerkruka. Jag sitter med skärvirna av mig runt omkring mig och försöker pussla ihop delarna. 

Det funkar förstås inte. Någon annan måste hjälpa till. Jag har ofta upplevt att just Jesus som sa att änkans lilla bidrag, skärvarna, blir värdefulla i Jesu ögon. Jesus är ju  enligt kristen tro Gud. Jesus ör alltså oändligt rik. Allt ör ytterst sett hans. All koppar i universum tillhör honom  allt guld och dilver likaså.  Inte ens Jeff Bezos är rik i den jämförelsen.  

Ändå ser Jesus kopparslantar av lägsta valör och krukskärvor av ett misslyckat försök att pussla ihop sitt krossade jag som värdefullt.  Duvan små näbbfullar vatten. Gjorde ingen skillnad för skogsbranden. Men hon var med på den sida som släckte branden till slut. 

Det är därför jag kämpar vidare med skärvorna och skärvarna. Exempelvis kämpar jag på.med denna blogg fast det tekniska gör mig stort men just nu. Jag skriver detta på mobilen eftersom det inte går på min dator som varit med om en hackerattack på jobbet. Inte många läser. Kommentarsfunktionen krånglar.  Ibland blir det för jobbigt för själen och ofta finns inte tiden. Men jag blev uppmuntrad av Ingvild Riishöis duva. 

En skärva jag försöker pussla på plats är ridningen som blivit trasig efter att jag hittade min älskade Chateaux död.  Ingen kan påstå att min flock av två hästar  en katt och 2,5 hundar gör någon skillnad för en bättre värld. Men min flock kämpar i alla fall på den sida somsläcker skogsbranden.Min bön när jag rider är alltid: "Herre vandra mitt ibland oss, förlåt min synd och skuld och gör oss till din egendom." Här syns Lily och Gyllir 16 mars.

28 februari sprucket lerkärl

 Men denna skatt har jag i lerkärl för att den väldiga kraften ska vara Guds och inte komma från mig. 2 Kor. 4:7

Mina bloggkalendrar har blivit verkligt bortglömda denna mycket hårda vinter som burit så mycket sorg med sig på alla håll och kanter-även här. Jag såg så fram emot en tidig fasta men inte förrän idag kom orken till fastekalendern tillbaka.

Det som kommit allra tyngst och närmast av dessa sorger är att jag efter en vädermässigt fasansfull vecka* hittade min äldsta häst död i hagen. Chateaux, älskade Chatuxen-fuxen, min vän och guide i livet. Hon som lett mig till så många vänner och till och med ledsagat mig hit. Hon som var som en del av mig. Hon som fick hela vår familjs liv att ändras i en underbar riktning. Hon som hälsade mig med ett mjukt hurmlande från dag ett hos oss. Min lilla blå häst. Guldponnyn, låg död i hagen. Hon blev 32 år. Hon fick ligga under sitt täcke omgiven av gravljus tills hon kunde hämtas på måndagen. Chocken har inte gått över ännu. Sorgen får jag leva med tills vi möts igen, som det är med alla stora förluster.

Bibelordet ovan fick en ny belysning i dagens andakt på radion denna morgon. Paulus var ju jude och judiska berättelser avslöjar hur idévärlden Paulus och de första kristna levde i. Inte minst Jesus använde ju sig av denna tradition med liknelser och berättelser som öppnar ordet för oss. När man sedan hör en judisk variant av liknelsen eller metaforen får man ett nytt ljus över ordet. Detta hände mig i morse.

 Då berättade Nike Snijders om en kvinna som bara hade ett sprucket lerkärl att hämta vatten med från brunnen. Varje gång hon kom hem var krukan halvfull. Så fortsatte det dag efter dag och hon bekymrade sig över sitt hårda slit som alltid resulterade i bara en halvfull kruka vilket tvingade ut henne nästa dag igen. Men så en dag märkte hon att hon inte vandrade på torr sand längre, utan på en grästäckt stig. Runtomkring hennes stig var landskapet torrt men just där hon vandrat varje dag med sin läckande kruka spirade grönt gräs. En annan utveckling av Paulus tanke om det spruckna lerkärlet har jag fått från ytterligare en jude, Leonard Cohen; "there is a crack in everything, that is where the light comes in."

Japaner lagar med guld, Själva sprickan är det fina, påminde Nike Snijder om. Så tänker jag att Jesus helar oss. Sackeus blev inte bara sedd och slutade fuska med tullen. Han gav tillbaka och dubbelt upp, vad han fuskat till sig tidigare och fick en vän i Jesus. Den lame som firades ner från taket till Jesus blev inte bara frisk i benen utan fick också sin synd förlåten. Maria Magdalena, Tornet, blev inte bara fri från sju demoner utan hon blev också den apostel som fick bära budet om Jesu uppståndelse till världen. Jesus målar ,ed varsam pensel guld på våra sprickor men låter oss också vattna jorden där vi går fram genom torra marker och skatten lyser ut ur sprickorna i mörkret. Dessutom sprider Guds lysande sol ljuset i oss genom sprickorna.

Den stora sprickan som Chateaux' plötsliga död skapade i mig hoppas jag får fungera på detta sätt. Men mest är det nog dags för vårsolen att lysa in genom sprickan. Just nu känns det omöjligt att något gott kan läcka ut från mitt frostskadade inre.

*måndag 40 cm blötsnö och nollgradigt. I fyra timmar fick jag dra runt med snöslunga för att kunna ta mig ut från gården dagen därpå. Det gick knappt att köra hem från jobbet på oplogade vägar. Torsdag morgon var det några minusgrader och sol utlovades. Chateux blev av med täcket. Under dagen sjönk plötsligt temperaturen till minus 20. När jag hittade henne var hon redan kall. 

Mig äger ingen-utom Jesus

 

Bilder ur ACT SvKs kampanj mot tvångsäktenskap för  unga flickor

Bryt en tradition!

Lucia,  Lucia, älskade flicka som vägrade påtvingat äktenskap, bad sin mor till helande vid St. Agatas grav och delade ut det som skulle blivit din hemgift och brudkista till de fattiga i Syracusa, både i fängelset och i fattigkvarteren.

 Jag skriver detta öppna brev till dig denna mörka adventstid 2023. Nyss såg jag en kvinna som dött i ett bombanfall i Gaza och på hennes kropp skrevs det "martyr". Så klart var hon inte det, hon dog inte på grund av att hon vittnade om sin tro. Hon dog därför att hennes regering består av galna terrorister som räknar människoliv för intet. Deras  sk. "egen" befolkning är kanonmat och sköldar som kallas martyrer, i deras propaganda.  Och deras grannar i Israel är i deras ögon inte ens människor, de är Jahoud och de ska utrotas för att domedagen ska påskyndas genom det kaos deras terror skapar. Hamas övergripande mål är en värld helt utan judar och helt under deras fascistiska kontroll.

Du, Lucia, är däremot martyr på riktigt. Du valde själv, helt aktivt att inte avsäga dig din tro. I stället bejakade du din längtan efter ett liv i celibat. Kanske längtade du efter att grunda ett kloster?  Kanske skulle du ha grundat ett kloster i Gaza om du fått leva? Nu pulvriseras gamla kyrkor och kloster där av bomber avsedda för terrorister som gömmer sig bland civila. Civila som absolut inte har valt att lida och alltså inte alls är martyrer. De är sorgliga dödsoffer för en nihilistisk dödssekt som hatar kvinnor, barn, bögar  och alla "otrogna". 

Ja, dig också Lucia, du representerar nästan allt som Hamas hatar: frihet att välja själv fast du är kvinna, olydnad mot föräldrar, opassande beteende genom att ensam vandra runt med mat till både män och kvinnor och framför allt var du otrogen,  kristen och enbart Jesu egendom, absolut ingen mans, inte kejsarens. Du gladde dig åt att enbart vara Kristi brud och du erkände honom som din Herre Gud. Du hade blivit martyr även idag om du hade bott i Gaza, det hade Hamas "modiga gossar" sett till. Med eller utan hjälp av israeliska bomber.