7 mars-till England

 

Hovmannen frågade Filippos: "säg mig, vem talar profeten om-sig själv eller någon annan?" Filippos tog då till orda, och med skriftstället som utgångspunkt förkunnade han budskapet om Jesus för honom. När de färdades vägen fram kom de till ett ställe med vatten, och hovmannen sade: "Här finns vatten. Är det något som hindrar att jag blir döpt?" Han lät stanna vagnen, och båda två, Filippos och hovmannen, steg ner i vattnet, och Filippos döpte honom. Apg. 8:34-38

Precis som den etiopiske hovmannen stötte Botvid ihop med en kristen när han reste till ett annat land. I Botvids fall var det en resa till England. Vid den här tiden hade normandernas invasion 1066 ännu inte förändrat engelskan så mycket och tyskan hade inte heller förändrat svenskan så djupgående som under 1200-talet, vilket innebar att Botvid inte hade jätteproblem att samtala med dem han mötte på andra sidan Nordsjön. The Domesday book berättar om den tidens England att det fanns oerhört lite skogsmark i landet, Det var också ett land som varit kristet i hundratals år till skillnad från Botvids hemtrakter som befann sig mitt i religionsskiftet från hedendom till kristendom i slutet av 1000-talet och början av 1100-talet.

Botvid kommer alltså till en mycket annorlunda plats än den han var van vid. I England mötte han en präst, hos vilken han bodde under ungefär ett halvår. Botvid såg hos prästen hur en kristen levde:  vänligt,  generöst och rättrådigt och blev imponerad. Legenden uttrycker det så här: "När Botvid hörde prästens goda undervisning och betraktade hans berömliga gärningar, bad han, att prästen måtte unna honom nåden att bli döpt."  Sedan undervisade prästen honom och lärde honom trosbekännelsen och Fader vår utantill tills han seglade tillbaka till Södertörn med sina skeppskamrater.

Dessa två berättelser om hur människor utan någon kristen bakgrund tar emot tron tycker jag har många liknande element. Och det finns fler exempel i Bibeln. Det börjar med att de vänskapligt umgås, inte med att Filippos eller prästen prackar på hovmannen/Botvid hela evangeliet, vare sig de vill eller inte. I båda fallen berättar de kristna om Jesus, inte om sig själva. I båda fallen kommer det inte fram några hotelser om eviga straff eller annan skrämselpropaganda. Botvid ser själv att prästens livsstil visar på evangeliums sanning. Både han och hovmannen ber om att få bli döpta. Jag tänker att detta är det mönster om oftast förekommer när människor väljer att följa Jesus även idag. Jag tror också att det är det bästa sättet att hitta syskonen i Kristus.

Gud är förstås inte begränsad av någon specifik metodik. Antagligen har folk också omvänt sig av skräck för domedagen. Någon har förmodligen också kommit till tro genom envetet tjatande dörrknackare. Men jag ser inget av detta i Bibeln. Tvärtom är det som sagt ett mönster som upprepas många gånger att den som möter evangelium själv ber om att få bli döpt när berättelsen om Jesus övertygat dem. 

Botvid - skyddad av skogen

 

Jubla, du himmel, över vad Herren gjort! Ropa av glädje, jordens djup! Brist ut i jubel, ni berg, du skog med alla dina träd! Ty Herren har friköpt Jakob, genom Israel visar han sin härlighet.   Jesaja 44:23

Botvid betyder skyddad av skogen. Bot=skydd  vid= skog. Namnet är i sig en liten berättelse om hur familjen på Södertörn såg på livet. Namnet är inte kristet och vi vet att hans bror också hade ett förkristet namn: Björn, som också anknyter till skog och mark.*

Botvid blev alltså kristen på egen hand, utan en familjs traditioner att luta sig mot. Istället blev han en sådan som generationer av kristna har lutat sig mot. Jag tänker att de som gått före oss, som Botvid, för att trampa upp stigar till livets källor åt oss, är som ett träd att omfamna när vi känner oss vilse. 

Hur stort var det inte att som Botvid vara den förste i hela sin släkt att anamma kristendomen. Inte konstigt att kristna har sökt stöd hos honom sedan dess. Israels land ligger långt borta, Jesus vandrade där för länge sedan. De första kristna levde i en natur som inte liknade vår särskilt mycket. Människor jag känner från Mellanöstern idag gillar inte skogen, medan vi älskar den.  En jublande skog är för dessa mina bekanta en mysko metafor.

Kristendomen föddes på en plats med en miljö på många sätt olik vår, ändå har vi fått del av den nåden som hans första lärjungar vittnat om-vi är friköpta genom Jesu namn och blod, lika mycket som de. Men kanske vi kan förstå en jublande skog lite bättre än de som växt upp med en skog som man känner sig rädd för istället för en som skyddar mot ont. 

Botvid finns därför lite närmare oss skogsälskande nordbor. Vi kan vandra i skogar som liknar dem han blev skyddad av. Vi kan bada i sjöar som de han badade i. Vi kan fiska i vatten som liknar hans fiskevatten mycket mer än Gennesarets sjö. Men vi har samme frälsare som de fiskare som lydde när Jesus sa : Följ mig.  Även fiskaren Botvid följde Jesus och ändrade historiens gång i det avlägsna landet långt i norr som ännu inte fått namnet Sverige.

*Jag tänker att deras namn fortfarande är typiska för oss nordbor, fast vi numera hör till den kristna kultursfären. Precis som sången "Mors lille Olle" knappast är en gullig barnvisa i Irak är tanken på att vara trygg i skogen avlägsen för de människor jag mött från Mellanöstern, denna stadscivilisationens  vagga.

Fastekalender-Sankt Botvid

 

Runsten nära Sankt Botvids källa, kallad Söderbystenen

I år har det varit svårt att hinna med fastekalendern i min internetlösa tillvaro. Däremot hinner jag läsa en massa. Nu senast Maja Hagermans senaste bok Botvid-den förste svensken. 

Första boken jag läste av Maja Hagerman var I spåren av kungens män under fem dagar av riktig jobbig influensa då det gick att sova, dricka te och läsa, inget mer. Kanske febern bidrog till intrycket av drömsk resa genom tiden, men efter den läsupplevelsen blev jag så fängslad att jag har följt hennes litterära karriär. Jag har långt ifrån läst allt, men det jag läst av Hagerman har varit välskrivet och intressant på många sätt. Nu, utan feber, har väl den där drömkänslan inte infunnit sig men boken om Botvid är oupphörligt intressant. 

Jag visste inte mycket om Botvid innan  jag läste denna bok. Botkyrka och en liten del av hans legend hade jag koll på, men den rika historien kring Botvid och hans helgonkult var okända för mig. Hagerman är absolut rätt person för att introducera detta tidigmedeltida helgon för en oinformerad allmänhet. Hon börjar med att måla upp landskap och tidsanda där Botvid växte upp på en storbondegård i Södertörn. Landskapet där Botvid växer upp är rikt på runstenar där många visar upp en kristen tro och den kristne kung Inge av Stenkilska ätten styr landet. Men Botvid och hans familj är inte kristna. 

Fastekalendern i år kommer att följa Sankt Botvid, detta fascinerande helgon som Hagerman, på goda grunder, menar är den förste svensken. 

Kyndelsmässodagen

 Triumfera inte, du min fiende! Jag har fallit men reser mig igen, jag sitter i mörkret men Herren är mitt ljus.    Mika 7:8

Dagens GT-text är en riktig tröstetext för mig i år. Den påminner mig om att den i många bemärkelser  mörka tid som årder inte varar för evigt. Ljuset besegrar mörkret, hur litet det än är. Ett litet spädbarn kom med uppenbarelsens ljus åt oss hedningar.

Min farmor föddes 2 februari, alltså den riktiga kyndelsmässodagen, Eftersom vi här längst i norr är mer traditionella av oss, och mer finsk-ugriska språkligt sett, precis som i Finland, var Kynttilenpäivä en stor festdag och det  var också en festlighet då det var kyrkhelg, dvs  man samlades till gudstjänst i närmsta kyrkby.* 

Min farmor var kantor och att hon var  född på en av de stora kyrkosångsdagarna, kyndelsmäss, präglade både hennes och hela familjens liv. I Jukkasjärvi kyrka hade vi också en präst från Finland när jag var barn så det var en riktigt stor fest. I kyrkan fick vi barn då spela kyrkospel och jag minns att jag var Symeon som kunde dö i frid eftersom han fått se Guds frälsning bäras fram i templet och tillsammans med Hanna prisade han Gud för detta mirakel. Sedan sjöng vi förstås, bl.a "Nunken", som vi kallade den i vår lilla kör: Nunc Dimitis.

I fönstren var ljusen tända och vi hade förstås också födelsedagskalas balnd alla julljusen. Här står en advenstsstake kvar och den får vara tänd en sista gång men sedan rullas de sista juldukarna undan. Farmor minns vi förstås och på gudstjänsten vi nyss kom ifrån i en liten byakyrka sjöng vi alla för full hals kyndelsmässodagens vackra psalmer. 

Numera är  firandet mer stillsamt än när jag var barn. Farmor har gått hem i frid, efter Guds ord och ingen arrangerar kyrkospel häromkring denna dag. Men barnkören och ungdomskören sjöng i huvudkyrkans gudstjänst och gudstjänsten i byakyrkan var , som sagt var, full av sång. Mina söndagmorgnar börjar med att jag tänder i kaminen, det är mycket kallt innan brasan brinner,  och klockan sex lyssnar jag på Andliga sånger i P2. Till min glädje spelade Katarina Josefsson denna fina kyndelsmässosång även i år: 

*Det var därför Jokkmokks marknad en gång startade på just helgen kring Kyndelsmäss. Jokkmokk heter också Dálvvadis pga att det är en samlingsplats på vintern för folk från när och fjärran. Karl IX som lät bygga Lappmarkskyrkor i norra Finland och Sverige låg bakom att marknaden inrättades 1605  i Jokkmokk och den har fumgerat som samlingsplats och marknad just där och denna tid på året, utan uppehåll åtminstone sedan dess.

Tjugondag Knut dansas julen ut

 Var inte rädd, jag har friköpt dig, jag har gett dig ditt namn , du är min. Jesaja 43:1b

Söndagen efter trettondagen handlar om Jesu dop och detta är den gammaltestamentliga läsningen för dagen i alla tre årgångarna. Min andra nattvardsgpng ägde rum i Gällivare kyrka och när jag tog emot bröd och vin hörde jag en röst som tydligt och klart sa: " Jag har kallat dig vid namn, du är min." Då visste jag inete att det var ett bibelcitat, men jag könde igen Herdens röst direkt. Ingen annan hörde rösten mitt i den stora gemenskapen under högmässan en Allhelgonahelg med ungdomsläger i Gällivare /Malmberget.  

När jag långt senare läste dessa ord i Jesaja blev jag förstås glad att det var ett profetord som för första gången uttalades för mer än 2700 år sedan. Jag minns förstås höndelsen utan minsta svårighet men att ha orden på pränt, bara att slå upp är en glädje. 

Traditioner som julfirandet som idag avslutas i svensk tradition. Ibland räknas Kyndelsmässodagen som det definitiva avslutet på allt julfirande, men vi brukar ju säga att julen dansas ut på Knutgillen och julgransplundringar. Traditioner fungerar som det där med att jag kan slå upp orden ur Jesaja för att påminnas den stunden vid nattvardsbordet när jag fick veta att Jesus kallat mig vid namn, jag är hans.

Jag vet att det kanske kan liknas vid Simon Petrus lite barnsliga önskan att bygga hyddor på förklaringsberget. Men hela kyrkan håller ju traditionen vid liv för att alla ska få höra om Jesus och få varje ord skrivet i sitt hjärta. Bibeln är ju på sätt och vis en hydda på förklaringsberget och utan den hade ju bara de som var med där och då fått höra om Jesus. Då hade ordet aldrig nått oss i den mörka Norden och vi hade haft en lång, kall, trist och tröstlös vinter iställer för en lång rad med fester som avslutas idag med en julgransplundringsfest. Eller som i Shetland med processioner och brännandet av ett vikingaskepp under Up Helly Aa-firandet. 

Jag får härma Dag Hammarskjöld och kalla dessa fester och Bibelns alla samlade traditioner för vägmärken. Och vi behöver vägmärken för att inte gå vilse. Jag behövde tilltalet vid nattvardsbordet för att veta att det var dags att ta ut kompassriktningen för att gå i Jesu fotspår dit han leder. Festen är något mer än ett vägmärke, den är en viloplats där vi kan glädja oss över all det vackra Gud vill ge oss.

N bjuder jag upp till dans med vår egen julgransplundringsskiva, Jingle Bells med Frank Sinatra. Att skutta runt granen till denna klämmiga swingversion av den gamla Bjällerklang är vad vi kallar ett riktigt Knutsgille.

10 januari- Nikanor diakonen i skábmá/kaamostidens polarkyla

Han har kommit med budskap om fred för er som var långt borta och fred för dem som var nära. Ef. 2:17

 Just nu fryser jag nästan dygnet runt i min lilla 1800-talsstuga. I arla morgonväkten börjar jag elda i kaminen och när dagen slutar lägger jag in en stadig brasa igen som alltid slocknat när jag vaknar vid ca 3:45 och under kroppens ivriga protester tar mig upp ur sängvärmen för att raka ur askan ur spisen och sedan tända nästa brasa. Och jag som vanligtvis är en rent irriterande morgonglad person morrar istället från morgon till kväll. På jobbet är det också kallt och torgvantarna är rent nödvändiga där och frysandet tar så mycket energi. 

Mot elever och kollegor klarar jag att vara artig, om än tankspridd och glömsk pga frostskadad hjärna,  men hemma ryter jag åt mig själv och djuren som en jättebamsing till björn. Tålamodet är lika med noll och allt som går fel i kylan orsakar explosioner i min, alltså i övrigt djupfrysta hjärna. Hundarna känns jobbiga och hästarna som står inne i kylan (de väljer ju själva) kräver bara mer mockning och service. I min inbillning är jag en saktmodig och lugn person men när jag fryser är jag stressad, stridslysten och gravt djur- och folkilsken. 

Så i går eftermiddag byltade jag på mig på ett nytt sätt när jag fixade med djuren efter jobbet. Och jag blev för första gången på veckor ...varm. Och plötsligt blev allt ljust och glättigt. Jag blev snäll och tålmodig. Lugnet spred sig i kroppen och naturligtvis gick allt lättare med de frusna vattendunkarna, det sinande vedförrådet, mina rara hästar och gulliga hundar. Och till sist den kalla resan till övriga familjens tillflykt under vår tid som evakuerade från det vattenskadade storhuset blev som en liten nöjestripp, trots att den är nödvändig för att hämta vatten och laga mat. 

Till och med blev jag så kreativ att jag stannade och försökte fota den stora älg som numer vistas vid vägen mellan mina två boplatser. I stället för galet stresspåslag när jag såg den stora trafikfaran, blev jag lugn av att betrakta dess lugna mumsande på småtallarna vid vägen fast det var för mörkt för foton eller filmer. I stället fotade jag biltermometern, - 29 grader, godmodigt skrockande över att det inte var -30 där älgen betade. Hur kan man vara så enkel? Maslows behovstrappas första steg trumfar alltså decennier av kristet liv och lärjungaskap. 

Dagens namnsdagsbarn fram till 1901, Nikanor, var en av diakonerna som utnämndes när det uppstod gnissel mellan arameisktalande kristna judar och grekisktalande dito och de grekisktalandes änkor kände sig förfördelade vid matutdelningen, dvs  av resurserna som då delades lika av alla Jesus-följare. Här var det hunger som gjorde att människor som till och med mött Jesus både före och efter uppståndelsen, började bråka. Och bråket löstes med att 7  diakoner med grekiska namn utsågs till de första diakonerna med ansvar för matutdelningen  till både arameisk- och grekisktalande änkor, kan vi läsa i Apostlagärningarnas kapitel 6.

En liten tröst är det att se att även för de första , modiga och trosstarka kristna spelade grundbehoven roll för humöret. Fred stiftades genom mat precis som jag blev mitt mer vanliga fridsamt djurälskande jag med varma kläder. Många kristna tycker att Jesus kom med en slags andlig känsla av frid, de flesta av oss bor i den del av världen som i stort sett har glömt hur det är både att frysa och att hungra, därför kan vi förstås unna oss lyxen att behandla den fred Jesus kom med som en abstrakt känsla snarare än en konkret förbättring av de materiella villkoren för alla i församlingen. 

Ändå är det ju övertydligt att de samhällen som är fredligast är de välfärdsstater där grundbehoven är hyfsat tillfredsställda för alla.  Den fred Jesus kom med var inte en lättköpt känsla utan påtagligt fysisk mat, ljus och värme, som kostade på. För just Nikanor berättar legenden att hans diakonitjänst kostade honom livet. Diakonen Stefanos och han  sägs ha blivit martyrer samtidigt, men Stefanos stenades i Jerusalem medan Nikanor befann sig på Cypern dit han farit för att sprida evangelium om fred  för dem som var långt borta och fred för dem som var nära.  

8 januari Erland

Kungar från Tarshish och fjärran kuster skall komma med gåvor,                                                                kungar från Saba och Seba skall bära fram sin tribut.                                                                     Ps. 72:10-11

Dagens namn är Erland som är ett västgermanskt namn som betyder främling, utländsk, främmande. Vi som var främmande bär nu fram våra gåvor till Jesus under denna välsignade jultid. De flesta av oss har inte guld, rökelse och myrra eller andra dyrbarheter. Vi kan ju trösta oss med att Gud inte vill ha offergåvor utan vår kärlek och att vi gör gott och tar oss an den fattiga, faderlösa och främlingen. 

Good King Wencelas  passar av flera skäl idag. Ett av dessa är förstås vädret som är verkligt vintrigt i hela landet. Här ner mot minus 28 grader och kallare under natten. Det andra är budskapet.