Nationaldagsfunderingar- är Sverige verkligen exceptionellt sekulärt eller bara mer jämlikt än de flesta länder i världen?

 

Högt bland Saarijärvis moar bodde
bonden Paavo på ett frostigt hemman,
skötande dess jord med trägna armar;
men av Herren väntade han växten.

En sak jag alltid får höra av människor från Italien, Marocko,  Indien, Frankrike, USA , Australien, Belgien och Holland är "ni är så kristna här, det märks att ni är kristna till och med i vardagslivet". Min engelsklärare på universitetet tyckte det var så lustigt att helt vanliga svenska tidningar skrev om biskopsval och ärkebiskopsval. I Storbritannien är det bara intressant för troende. När jag guidade italienska turister runt Nordkalotten tyckte de att vi var så extremt überreligiösa vad än vi stötte på,  tex stora barnkullar. "Det är barn överallt!" var en vanlig kommentar. Och de skrattade gott åt att fartkameror annonserades i förväg. När jag förklarade att meningen var att folk skulle köra lugnt inte bli bötfällda, tyckte de att vi var skrattretande lutheranska. Tror gör man i kyrkan och ingen annanstans, var deras devis, när de skrattade ut oss lutheranska kristna. De italienska protestanter som var med på en resa  tyckte däremot att det var  fint. Ändå kallas Sverige ofta för "världens mest sekulariserade land.

Dessutom tycker jag Sverige är så löjligt påverkat av allt i USA, som inte alls kallas sekulariserat fast det är enormt sekulärt, dvs stat och kyrka är lika åtskilda som i Frankrike.  Men det är svårt att föreställa sig att tex Olof Palme skulle ha utbildats i Sorbonne, att utbytesstudenter skulle resa till Botswana för att lära sig mer engelska, att vi skulle fira La Toussaint på franskt vis istället för Halloween eller  att svenskars Spotify-listor skulle domineras av  afrikansk musik, nej vi är på många sätt en mental delstat i USA. Men där i USA är ju individualismen helt sjukt dominerande; att betala skatt till sjukvård ses ju av många som stöld. "Låt folk dö på gatorna bara jag får ha min revolver under huvudkudden och slipper skatta för andras sjukvård." tycker jag att man hör varianter på hela tiden från detta inflytelserika land. Jag kan knappt tänka mig något mer sekulariserat än när folk i kyrkorna, som kallar sig kristna, röstar på presidenter som Reagan (istället för Jimmy Carter!!!!!) och Trump. Ändå skälls Sverige för att vara mer sekulariserat än USA.

  Vi är också lika fixerade vid kapitalismen och pengar som USA. I svenska medier tillfrågas alltid BÖRSEN så fort det hänt  en naturkatastrof, ett terrordåd eller när Ryssland invaderade Ukraina. De flesta kristna känner nog igen sig i att pengarna har fel plats i livet. Vi väntar oss allt gott av dem och har orealistiska medelklassförväntningar på hur mycket vi behöver för att klara oss. Få motkrafter finns och det så "kristna" USA är verkligen ingen hjälp mot detta knäfall för Mammon. Men vilket av våra länder är mest sekulariserat, egentligen? Vi har ingen region som tillåter döds "hjälp", alla vår sjukvård oavsett försäkring och anställningsförhållanden, rasism är något vi ivrigt bekämpar inte något vi har som bas för vår nations organisation och vi har aldrig haft en statsminister som tillfrågar astrologer* inför sina beslut.

 Jag känner några få verkligt fria människor och de har alla det gemensamt att de inte planerar och sparar för att optimera sina tillgångar. De är generösa i allt: pengar, tid och omsorg. Lyckan i att ha sådana vänner är omätbar. Dessa är människor lika fria som bonden Paavo, han som hos Runeberg bodde "Högt bland Saarijärvis moar" och blandade hälften bark i brödet även det år han inte drabbades av missväxt eftersom "förfrusen står vår grannes åker". Pappa kunde den dikten utantill , han hade lärt sig den i Tuolluvaara skola 1948- 1955. Han fostrades alltså till en helt och hållet kristen attityd till ekonomiska tillgångar i en helt vanlig svensk skola i det socialdemokratiskt dominerade gruvsamhället.

Men vad är detta ingen nationalsång, den som jag alltid bjuder på den 6 juni?

Nej , här kommer den, världens bästa nationalsång: Nkosi sikelel' iAfrica med spansk** översättning som omväxling:

* Ronald Reagan gjorde det.

** hittade inget annat romanskt språk, vilket ju är typiskt;  spanska är ju näst största språk i USA.

 

Trefaldighetstiden-växandets tid

tuffingar i min rabatt som slog ut de varma dagarna i maj blommar envist vidare och mitt i isvinden slog fjällvallmon ut

Vår bil i stan  dvs. Kiruna, morgonen den 1 juni

 Förra inlägget avslutades med Tomas Hagenfors sång "Ett enat folk på väg" som inleds med orden: "i en kall och kylig värld" och det blev som en profetia. Här är nu väldigt kallt. Och inte bara här i Horn i Östergötland var det minusgrader i natt. I torsdags, den första junidagen, cyklade jag hem från jobbet 1 mil bort i blötsnöstorm. Eftersom vinden kom rakt från norr och jag cyklade rakt norrut var det motvind. Det ledde till en förkylning; som om inte vårens bronkit, som just börjat lägga sig efter två månader, var nog.

Juni är ofta kall men inte alltid kommer det snö. Nu har allt som börjat blomma för tre veckor sedan stannat där och det är ju trevligt, de vackra tulpanerna bara blommar och blommar och de verkar klara sig allihop trots lite krulliga bladändar. Bra är också att otäcka flygfän som mygg inte är igång. Och ännu mer värme kräver bromsarna, högsommarens tortyrredskap nummer ett.

Om de gamla märkesdagarna skulle gälla blir det en riktigt kall sommar: Kristi Himmelsfärdsdag var mulen och blåsig först mot kvällen kom solen och den dagens sägs vara som sommaren blir. Erik-dagen ska vara riktigt kall om sommaren ska bli varm och den dagen var en av de varmaste denna vår. Urban, Vilhelmina och Blenda ska sommaren lända. Blenda var pingstaftonens namnsdag och den dagen kännetecknades av kall blåst och sol.

Meteorologer däremot talar om att sommaren kan bli en katastrofvarmtorr sommar som 2018. Man får väl hoppas på något slags lagom mellanläge nu när jag blivit med valp. Nu ska allt växa; valpen, växtligheten och visheten. Trefaldighetstidens liturgiska färg är grön av den orsaken. Som vår sommar är grön men inte på grund av denna grönska utan på grund av att det handlar om växt på det andliga området. Oavsett väder, oår eller ett gott skördeår, kan vi växa inombords.

Denna ljuvliga tulpan är vacker i isvind och kallregn. 

Liturgisk färg grön.

Vi ser fram mot en trefaldighetstid av mognad och inre växt, djuren och jag. 

Annandag Pingst-kyrkans internationaldag

 Just nu utmanas kyrkans nedärvda internationella DNA av sk. "nationalist-kristna" kommentarsfälts-talibaner De är synnerligen aktiva i "sina" kommentarsfält men syns tack och lov inte till i församlingarna. Deras enda, och helt felfria, församling är de själva, var och en, ensamma bakom sin skärm. Just nu är alltså Annandag pingst extra viktig eftersom temat är "Andens vind över världen". Dessa "talibaner" hatar nämligen kristendomens själva USP: den gäller alla oavsett etnicitet:  "glöm nu ditt folk och din faders hus och låt konungen ha sin lust i din skönhet." Jag vet att jag tjatar om detta, men jag är så oerhört tacksam att Gud inte är nationalist så Andens vind flög över världen och till slut nådde nordligaste Sverige så jag fick höra om Jesus.

David Thurfjell skriver i Dagens Nyheter en väldigt tankeväckande och klok text om Pingsten om hur , enligt Thurfjell, Gud abdikerar för att i stället flytta in i varje människa och därifrån har vi fått känslan, tanken, sanningen om det okränkbara människovärdet. Jag håller förstås med om detta men måste säga att Gud inte abdikerat utan i stället bara spritt ut sin makt och på så sätt blivit mäktigare. Från att dyrkas av  en liten folkgrupp med säregen kultur till att omfatta och bo i alla som tror är steget Gud tar på pingstdagen. Thurfjell skriver (precis som Hebréerbrevet) att: 

Gud har, enligt denna tolkning, stigit ner från sin tron och avsagt sig sin roll som lagstiftare. Istället lever han vidare i den bemyndigade människan och verkar där som en del av henne själv, som en helig ande, en hjälpare.

 

Den första pingsten kännetecknas av att många olika språk plötsligt talades. Helt olärda lärjungar predikade evangelium för alla som rest till Jerusalem för att fira Shavout/ Pingst på deras egna modersmål. Det är tydligt att Gud inte bryr sig om gränser och nationaliteter annat än som ett uttryck för sin kreativitet och hens kärlek till mångfalden, inte enfalden.

Glad pingst!

 

Sjunde dagen av novenan

 Morgonen den sjunde dagen av pingstnovenan är lite gråmulen. Endast några få snöfläckar finns kvar och vårblommorna börjar slå ut i den sydlänta rabatten; scilla var först ut, sedan kungsängsliljornas fascinerande rutighet och nu påskliljorna. Tulpanerna väntar på någon solig dag till med att slå ut men de flesta står i knopp. Häggen likaså. Just här i nordligaste norr stämmer i allmänhet kyrkoåret som allra bäst med årstidernas gång-tycker jag som levt här hela mitt liv. Det är som om kristendomen tog hela sin inspiration från oss längst i norr.

Ett tydligt exempel på detta är Sakarjas profetia i kapitel 14: 6-7: 

" Den dagen skall det inte längre finnas någon kyla eller frost. Det skall vara en ständig dag- Herren vet när den kommer- och ingen växling mellan dag och natt, utan när kvällen kommer skall det vara ljust."

 Precis så är det just nu, just här,  när vi inväntar kyrkans födelsedagsfirande. Ljust på natten, fågelsång dygnet runt. *Jag tänker också på hur det berättades om myten om Demeter och Persefone: Demeter sörjde när Persefone var i dödsriket så hon orkade inte låta något växa och snö täckte marken tills Persefone kom upp från sin hemska make Hades och våren kom tills hon sex månader senare måste ner till dödsriket igen och lämna mamma Demeter sörjande.

Kring Medelhavet berättas denna version: två tredjedelar av året är Persefone med sin mamma på jorden men under den torra hemska sommaren måste Persefone ner i dödsriket och det är då Demeters depression gör att hon överger jorden så allt vissnar i den obarmhärtiga solen. För uttorkade marker verkar vintern med sina regn vara livets tid. För oss är det tvärtom. Att Jesus lämnar lärjungarna och släpper lös Anden just när den stora vårskörden infaller runt Medelhavet och folk lagrar resurser inför den torra sensommaren "Hundstjärnans onda tid"/" Mala ora caniculae"', tolkas förstås helt annorlunda än pingsten hos oss där en mager tid när förråden börjar tryta, vårvintern och våren, nu övergår i den korta överflödande sommaren.

* En minnesvärd konsert med Per-Erik Hallin i Vittangi dyker upp ur minnets brunn: det var i början av april, jag var synnerligen höggravid med barnet som beräknats till den 27 mars (men av mig till den 3 april) och föddes 20 april någon vecka efter konserten. Per -Erik Hallin sjöng en egen sång om en koltrast som sjunger när det är som mörkast just innan gryningen, jag tror den hette "Blackbird". Lite generat sa han att det var ju en dum sång här hos oss, för redan då i april var det ju ingen gryning att tala om hos oss." Och han har rätt, koltrasten sjunger även mitt i natten här för det är verkligen ingen gryning på det sättet som längre söderut. Vilken lycka att ha haft förfäder som trotsade alla jobbigheter här uppe och stannade kvar så jag fick födas in i denna årsrytm där det är självklart att koltrastar sjunger många, många timmar under dygnet eftersom det är ljust, eftersom de orkar, eftersom det finns ett överflöd av mat just nu.

Keksis kväde

 Vi gjorde som farmor och farfar tog en biltur på eftermiddagen efter Kristi Himmelsfärdsdag när vädret var försommarvarmt i Tornedalen. Planen var att våldgästa kompisar i stugan i Pajala och se på vårfloden men vi fick vända i Kattilakoski på grund av en översvämning som inte står långt efter den 1677 som soldaten Anders Mikkelson Keksi beskrev i sitt berömda kväde. Bilderna kommer från den del av Norrskensvägen som just nu är avstängd vi var bland de sista som kom så här långt. 

Pingstnovenans söndag: mellan myggfri ridtur och översvämmade älvar

Smillaväder är det när solen värmer och inga bromsar vaknat

 I min ungdom visste jag inte mycket om världen och hade ingen aning om de nio dagarnas förberedelse i bön för viktiga händelser som exempelvis Luciadagen. Sådana här korta böneperioder måste ha uppstått eftersom det tog nio dagar mellan Kristi Himmelsfärdsdag och pingsten, inser jag nu när jag vet att novenor finns. I denna min ungdom fick vårat gäng plötsligt en ingivelse att fasta mellan Kristi Himmelsfärdsdag och Pingst precis som de första kristna gjorde. Vi fick för oss att detta var någon slags nyupptäckt.* Vi var som frikyrkliga i största allmänhet alltså. Vi tänkte att vi fattade något alla andra hade missat i typ två millennier. Vi var unga, det var vår ursäkt. 

Vi kom också på att inför viktiga händelser tex Sommarkyrkan skulle man fasta och be i nio dagar  precis som lärjungarna gjorde inför Pingsten (ja, en av oss var katolik och fasta hade han koll på). Vi fattade så klart inte att dessa nio dagar kallas Novena och att ursprungs-novenan kallades för pingstnovenan . Inte heller förstod vi att denna tradition är mycket gammal. Den uppfanns inte i Jukkasjärvi socken i slutet av 1900-talet. Vi befann oss mitt i Andens vårflod som brusat sedan den första kyrkans tid och gjorde alltså som kyrkan alltid gjort utan att förstå att det var så.

Kamlungeforsen mäktig just nu

Det vet jag dock nu och tacksam för den långa traditionen håller jag alltid denna novena. I år är den extra nödvändig på grund av en envis luftrörskatarr med följande allergiproblem nu när snömögel tinar fram, och pollen börjar flyga omkring i vårvindar friska. Gyllir och jag hostar, andra nyser men alla sover vi trött i vårsolen. Men pingstnovenan är ändå en så välsignad tid. Mygg och bromsar har inte vaknat till, medan växtligheten gör just det: vaknar. Än blommar bara sälg och små rosa scillor i min rabatt. Men häggens och syrenens knoppar sväller. Björksaven har välsignat oss med lite lindring i allergin tills nu små björklövsmusöron av vänlig grönska börjar synas just denna söndagsmorgon. Fågelsången är förstås makalös och jag har öppnat luckan till stallet så svalorna kan bygga bo på sina vanliga ställen där.**

Jag läser ur Apostlagärningarna 1:12-14

Då återvände de till Jerusalem från det berg som kallas Olivgårdsberget och som ligger bara en sabbatsväg från staden. Och när de kom dit gick de upp till det rum i övervåningen där de höll till, Petrus, Johannes, Jakob och Andreas, Filippos och Tomas, Bartolomaios och Matteus, Jakob, Alfaios son, Simon seloten och Judas, Jakobs son. Alla dess höll ihop under ständig bön, tillsammans med några kvinnor, Maria , Jesu mor, och hans bröder.

Här låg det Särkilax kapell som flöt iväg med vårfloden 1677 i år är det lika översvämmat i Tornedalen.

* Som jag fick för mig när jag första gången läste Bibeln rakt igenom i den bokslukarålder jag aldrig lämnat. Jag blev helt förtrollad av Psaltaren 23 och skrev med grön tuschpenna på en lapp: "Herre är min herde, mig skall intet fattas (1917 års översättning)" och inte fattade att det finns mängder av tjusiga vykort, broderade tavlor och musikstycken med denna psalmvers. För mig var den ny och oändligt trösterik. De urgamla orden levde för mig och talade in i mitt liv och verklighet. Självklart var jag ganska traditionslös även om jag gått i söndagsskolan hela mitt tioåriga liv. Vi hade sjungit "Jesu lilla lamm jag är, på sin axel han mig bär" men dessa ord i original kändes helt nya. Och jag fattade inte det fanns andra som hittat denna pärla i Bibeln förut utan måste skriva upp den själv och hänga över sängens huvudända. Nu vet jag att jag ingår i en lång "läsartradition" på både gott och ont. Vi läsare förundras över Bibeln och hur dess ord liksom flyger upp ur boksidorna och ger liv. Orden blir starka påminnelser om Andens kraft att skapa nytt. Samtidigt finns det väl inget läseri som inte på något sätt har dragit iväg i högmod och trott sig veta allt och fatta mer än alla andra, på barnets vis.

** Alla som äter myggor är välkomna, oavsett hur mycket de skräpar ner. "Det är ett stall, inte ett slott." som min dotter sa en gång.

Kristi Himmelsfärdsdag II- "Kristus är världens ljus, han och ingen annan"

 

Vy över Delft 1660-61

Ja, detta med radion på Kristi Himmelsfärdsdag är en stor glädje för mig. Dagens radiogudstjänst var också en sådan härlig Kristi Himmelsgudstjänst. Rekommenderas! Program nummer två som jag vill dela med  mig av var ett reportage av Cecilia Blomberg om den nederländska målaren Johannes Vermeer. "Historien om Vermeer- Sfinxen från Delft."

Kvinna som läser ett brev 1662-1663

Jag fick lära mig något nytt även av detta program. Tydligen var Vermeer starkt påverkad av Jesuiter  hans närhet och deras fokus på ljuset både som religiös metafor och som fysikaliskt,  naturvetenskapligt  fenomen. Medan jag lyssnade och bakade bröd tog jag fram bilderna de talade om på mobilskärmen. Det låter trist med den lilla skärmen, men det ger verkligen en extra dimension eftersom Cecilia Blomberg också beskriver målningarna så levande. 

Alla borde unna sig detta reportage denna lite kalla och kulna Kristi Himmelsfärdsdag. Mina händer är iskalla, trots vantar, nu när jag skriver eftersom det är så kallt utomhus "en bra dag för städning" uttryckte en vän. Men jag varken kan eller vill välja bort utomhuslivet idag dock passar jag på att baka mellan varven. På det hela taget är det en perfekt Kristi Himmelsfärdsdag med en påminnelse om livets bröd och världens ljus.

Kristi Himmelsfärdsdag I: "Min själ upphöj Guds ära, stäm upp din glädjesång, till den som vill oss nära och fröjda på en gång."

Idag firar vi att Jesus inte längre är begränsad till det lilla landet som var provinsen Judéen i det stora Romarriket. Nu kan inte bara hans nära vänner, som alla kom från denna lilla  judiska provins och avkrok i Romarriket, utan alla människor vara Jesus nära oavsett tid och rum. Jag tolkar det också så att med himmelsfärden blev Jesus närvarande inte bara 2000 år framåt i tiden utan också  bakåt i tiden enligt den ortodoxa traditionen att Jesus predikade i dödsriket medan han låg i sin grav. Jag tänker att alla tecken på vem Jesus skulle vara och hur Jesus skulle kännas igen hos profeterna beror på at Jesus var där, han har ju alltid funnits, men  nådens tid började ju med att han övervann ondskan och döden på korset.

Kristi Himmelsfärdsdag är en högtid jag älskar på grund av andra saker också. Exempelvis att P1 och P 2 har så bra program. Idag blev jag speciellt berörd av två program, först detta om Mesopotamisk mat. Eftersom akkaderna trodde att gudarna måste blidkas med flera mål god mat om dagen har de sparat mängder av recept. Även dagens smaklökar uppskattar maten från denna jordbrukets vagga. Och då fattade jag varför profeterna tjatar sig blå, som den värsta lärare eller förälder, om att JHWH inte vill ha offer utan att vi ska vara goda mot varandra och främst änkor, fattiga, föräldralösa och främlingar. 

Ofta säger profeterna att Gud inte är hungrig och inte behöver vår mat. Jag trodde det handlade enbart om offer i forngermansk stil med djur som dödas. Jag visste inte att det lagades avancerad mat fyra gånger om dagen till gudarna som sedan präster och andra i samhällseliten fick dela med gudarna. Även romare och greker offrade till gudarna i hopp om god skörd och friska barn. Det verkar ha varit en föreställning spridd över hela jorden att offer var vad gudarna behövde för att inte släppa lös sin vrede mot människan i form av översvämningar och hungersnöd. Lågt blodsocker hos gudarna var livsfarligt och fick aldrig riskeras.

Profeterna och Jesus visar på raka motsatsen: "jag är livets bröd" säger Jesus och i mässan bjuds vi in till  att dela en måltid tillredd av Gud själv med Jesu kropp och blod som enda ingrediens. Jesus visar att alla föreställningar om människans uppdrag på jorden är helt feluppfattad. Vi behöver inte blidka Gud och mata Treenigheten. Vår uppgift att ta emot kärlek och mat, vårens hela liv, och dela med oss av detta till varandra som Guds älskade barn.

Paulus och de tappra galaterna

 Ni är ju kallade till frihet, bröder. Låt bara inte den  friheten ge köttet något tillfälle, utan tjäna varandra i kärlek.

Hela lagen sammanfattas i detta enda bud: " Du skall älska din nästa som dig själv.". Men om ni biter och sliter i varandra är det fara värt att ni gör slut på varandra- Nej, säger jag, låt er Ande leda er så ger ni aldrig efter för köttets begär. Köttet är fiende till Anden och Anden till köttet. De två ligger i strid så  ni inte kan göra det ni vill.

Men om Anden får styra er står ni inte längre under lagen.  Galaterbrevet 5: 13-18 

Namnet Galater betyder Kelter. Dessa galater tillhörde alltså denna hårdföra och krigiska folkgrupp som stred mot romarna så framgångsrikt* att Julius Caesar beskrev gallerna som de tappraste av hans motståndare i De Bello Gallico. Kelterna var ett strikt klassuppdelat samhälle med hårdföra överbefälhavare i toppen av samhällspyramiden.  De användes som legosoldater av kungar i Mindre Asien och utgjorde ett militärt härskarskikt i dessa områden som kom att kallas Galatien. De verkar ha varit öppna för nya kulturell impulser, inte minst religiösa sådana och det fanns alltså kristna galater så tidigt att Paulus skrev brev till dem.

Majestix får här illustrera galaternas hierarkiska samhälle.

Han går till rätta med deras hierarkiska samhällssystem genom att sända församlingens portalparagraf till dem: "Alla är ni nämligen genom tron Guds söner, i Kristus Jesus. Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus." Gal. 3: 26-28.

Asterix, Obelix och Idefix får visa på församlingens egalitära princip.

 När galaterna blivit kristna börjar de strax dras med i elitistiska villoläror som menar att alla måste omskäras och följa hela Mose lag till punkt och pricka. Paulus angriper dessa idéer och framhåller att kärleken är allt och kärleken räcker eftersom det som görs i kärlek automatiskt aldrig bryter mot lagen. 

                                                                      Jag återkommer då och då till den Agatha Christie-filmatisering som inleds med två personer på ett tåg som diskuterar att alla människor skulle behöva en polis med sig hela tiden så brott inte begås från första början.  Ja, den "polisen" är vad Paulus talar om, Anden i oss. Lyssnar vi till Anden vill vi helt enkelt varken, mörda, ljuga, stjäla eller baktala folk. Och allt det där som inte är olagligt men ändå omoraliskt som att inte göra sin plikt, smita från det vi uppfattar som tråkiga ansvar, elaka tankar om andra som "måste den där tjockisen verkligen äta så mycket", "Kan inte den där korkade typen hålla mun så han inte avslöjar sig så där pinsamt?" eller "Jag kastar den här glasflaskan här på badstranden , alla andra gör ju det." 

Den friheten vi har i Anden är att göra det vi verkligen vill, inte drivas hit och dit av dåliga impulser "köttet" kallar Paulus det. Jag skulle säga den där otrevliga typen som vi alla bär med oss livet igenom som bara vill oss och vår omgivning illa. Den där som Pippi Långstrump ofta säger till på skarpen. Paulus talar om att det "onda jag inte vill, det gör jag men det goda jag vill, det gör jag inte" en benägenhet till slö och illvillig förstörelselusta mot vår innersta önskan och vilja. Impulsen att sticka hål på en ballong och skada en människas självkänsla med en giftig replik är en del i detta som kallas arvsynden. Alla föds med denna grundskada och vi kan jobba med detta problem men  jag blir då aldrig helt fri från irrationella behov att av slöhet eller ren illvilja göra skada.  Och ibland dras vi bara med utan att kunna värja oss det allra minsta. Försök till exempel att inte vara en del i den globala uppvärmningen. 

Paulus ger oss ett enkelt svar på detta problem: "Tjäna varandra i kärlek." det låter enkelt men alla som försökt vet att detta är den smala vägen som mycket sällan ger omedelbara dopaminkickar. Tvärtom besannas ofta ordstävet: "Otack är världens lön." när vi gör det goda som vi djupast sett vill. Ändå vill jag verkligen försöka vandra den vägen. Jag tar rygg på den gode herden, han vet var stigen går.

*  inte bara en liten by i Gallien där druiden Miraculix förser hjältar som Asterix och Obelix med trolldryck  för att de ska kunna stå emot Caesars legionärer. Till deras förtrytelse skrev dock Caesar att de belgiska gallerna var tapprast, inte de i Bretagne där Asterix lilla okuvliga by ligger.=)

Guds lamm och gode herde

 

Agnus Dei Francisco de Zurbarán ca, 1640

Denna målning betyder mycket för mig. Den visar hur Gud släpper på dikotomier mellan Gud och skapelse, djur och människa. Liksom när Johannes får bevittna den himmelska gudstjönsten och får veta att han ska få se segraren, Lejonet av Juda. Lejonet av Juda som var en kunglig titel. Ingen tänkte sig ett riktigt lejon utan en mäktig kung när de hörde de orden. Absolut ingen väntade sig det Johannes fick se: ett lamm som såg ut att ha blivit slaktat. 

Den här veckans texter handlar om Jesus som den gode herden och det gör detta budskap ännu starkare, tycker jag. Herden ger sitt liv för fåren genom att själv bli ett får. För att ingen enda ska gå förlorad i hans flock blir han det lamm som ska offras. Alla andra slipper slakten. Nu är de får utan Herde? Nej, Herden har i stället besegrat den som krävde att fåren slaktades. Och jag menar INTE Gud Fader jag menar Satan, synden och döden. Jesus är Gud, Fadern är Gud, Anden är Gud, tre sidor av samma väsen,

Den som besegras är fienden det är INTE Gud som bevekas. Hur många profeter tjatar inte in detta budskap: JHWH vill inte ha offer, han vill ha kärlek, vänlighet, rättvisa och solidaritet. Ändå finns fortfarande folk som inbillar sig att Jesus offrades för att Gud behövde se sonen dö på ett plågsamt sätt för att kunna älska mänskligheten. Gud är subjektet, den som handlar i Jesu död, inte objektet, den som påverkas av Jesu död. VI är objektet som påverkas, Satan och döden är ett annat objekt som påverkas. Men det är Gud som handlar. I Jesus på korset är Fader , Son och Ande verksamma. När Jesus besegrat döden och uppstår igen på Påskdagen är det JHWH som uppstår och har besegrat döden.

Vår gode Herdes handlingar räddar oss när han besegrar ondskan. Vi behöver bara följa hans röst för att få del av denna seger.

3:e söndagen i påsktiden Den gode herden

 

Den gode herden , rysk ikon från 1800-talet. Jag tycker om hur lammet ser så tillitsfullt på Jesus, den gode herden.

Agnus dei från Bach H-mollmässa är bland det vackraste jag vet och Meg Braigle har en så intressant röst och diktion, det hörs vad hon sjunger.  Den här lilla barockensemblen Voices of Music tycker jag också mycket om.

Den gode herden är i Jesus inte bara herden som försvarar sina får till sista blodsdroppen utan också den herden som så helt identifierar sig med sina får att han själv blir ett av fåren: det offerlamm som räddar fåren ur döden och slaveriet. 

Åttondedag påsk-veckan med åtta söndagar

Caravaggios: Tomas tvivel (1601-1602)

 Frågar man honom då vad det är för sår han bär på kroppen, så svarar han: "Dem fick jag hos mina vänner." Sakarja 13:6

Denna söndag som avslutar påskveckan (stilla veckan är före påsk, påskveckan är efter påsk) och inleder andra veckan i påsktiden minns vi hur Tomas propsade på att få se Jesu sår efter korsfästelsen. Han kallas "tvivlaren" men jag har ju många gånger hävdat att han är en naturvetare och källkritiker som vi alla borde ta rygg på. De olika reaktionerna på den otroliga händelsen, uppståndelsen, kan lära oss något. Tomas reaktion fyller en viktig funktion här. Vi är nog många som tvivlar ibland och är glada åt hans  kritiska syn på vännernas berättelser. Vi får ju dessutom veta att vi är saliga, vi som tror utan att ha sett allt med egna ögon.

Jag är också säker på att kvinnorna som fick bli de första påskevangelisterna tyckte det var skönt att Tomas vågade röra vid Jesus. De fick ju inte göra det eftersom Jesus förklarade att de inte kunde göra det så direkt efter uppståndelsen. Och vi som lever nu och därför får tro på deras vittnesbörd är förstås djupt tacksamma för att såren fanns kvar och att Tomas vågade undersöka dem grundligt.

Återigen får jag också förundras över hur exakt de drömspelsliknande profetiorna hos Sakarja stämmer in på Jesus. De inledningsvis citerade orden kan också översättas, mer ordagrant, mindre elegant översatt: "Vad är dessa sår mellan dina händer?" "Det är de skador jag fick i min väns hus."  Sådana upptäckter gör att jag när jag läser Sakarja och då  utropar jag, som Tomas: "Min Herre och min Gud!" På många sätt är detta att "se" på liknande vis som Tomas gjorde.

En av de tolv, Tomas, som kallades Tvillingen, hade inte varit med när Jesus kom. De andra lärjungarna sade nu till honom: "Vi har sett Herren.", men han sade: "Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag inte. " En vecka senare var lärjungarna samlade igen, och Tomas var med. Då kom Jesus, trots att dörrarna var reglade, och stod mitt ibland dem  och sade: "Frid åt er alla." Därefter sade han till Tomas: "Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro!" Jesus sade till honom: "Du tror därför att du har sett mig. Saliga är de som inte har sett men ändå tror." Johannes evangelium 20:24-29

En påsksång från Tanzania, det land där halva mitt hjärta bor. Mfurahini:

 

Mose=Jesus sjättedag påsk

Gladaste påsksången; "Tom är graven i klippan" med barnkör och 70-talsarr, som det ska vara!           Text: Margareta Melin Musik: Lars-Åke Lundberg

På kvällen samma dag, den första i veckan, satt lärjungarna bakom reglade dörrar av rädsla för judarna. Då kom Jesus och stod mitt ibland dem och sade till dem: "Frid åt er alla." Sedan visade han dem sina händer och sin sida. Lärjungarna blev glada när de såg Herren. Jesus sade till dem igen: "Frid åt er alla. Som Fadern har sänt mig, sänder jag er." Sedan andades han på dem och sade: "Ta emot Helig Ande. Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, om ni binder någon i hans synder, så är han bunden." Johannes 20:19-23

Jag har ju utmanat mig till att läsa den drömlikt strukturerade (alltså ostrukturerad som en dröm)  Sakarjas bok under fastan. Det visade sig att det inte bara var en hästbok utan också en bok som från början till slut går igenom hela frälsningshistorien med en mängd olika mycket specifika och exakta referenser till evangelierna om än inte i helt kronologisk ordning, man kan lugnt säga att fabel och intrig inte är desamma i Sakarjas bok. Nu firar vi kristna påsk och samtidigt har judarna precis avslutat sitt Pesach-firande. Då kom jag att tänka på att även Moses är en förebild till Jesus. När Emmausvandrarna fick veta varför Messias måste lida och dö var det ju "med början hos Mose och profeterna" som den främling, som de senare förstod var Jesus, avslöjade detta.

Moses är alltså en förebild till Jesus. Och när jag lyssnade på andakten på Pesach sista dag kom jag att se flera tydliga likheter som dessutom ger tröst när kristendomens existens tycks prekär. Det första jag kom att tänka på var att båda två formerade den första församlingen för respektive religion. Jesus ägnade inte mycket tid åt, vad det verkar, organisationen av den första kristna församlingen men det gjorde sannerligen Mose, det tycks ha varit hans huvudsakliga syssla att få ihop det följe av slavar, trashankar och torpare av olika etniciteter som drog upp ur Egypten den första påsknatten i världshistorien.

Jesus överlämnar just den biten till oss, sina lärjungar. Det kunde han ju också göra relativt lugnt eftersom det var judar som sedan tusentals år hade en beundransvärd uthållighet i att bevara Guds ord på sitt CV. Det hade  dock inte den blandade skara av slavar som knotande och motvilligt leddes runt i öknen av Mose i fyrtio år. Ändå är det just den rollen jag insåg passar så bra in på oss kristna och Jesus. Men Jesus går åt motsatt håll TILLBAKA i Mose fotspår. Och Jesus hade också ett trumfkort på hand som Mose saknade, vilket jag återkommer till senare.

Jesus går tillbaka i Mose spår. Han börjar i öknen i fyrtio dagar,  leder en skara lärjungar och gör många mirakel i tre års tid. Sedan går han mot Jerusalem. Mose börjar i faraos hov som lillprins adopterad av faraos dotter. Mose kan sedan leda ut folket ur Egypten och det måste ha varit en triumfmarsch på många sätt. Jesus går rakt in i maktens centrum och börjar med att rida in in i ett triumftåg på en åsna som Sakarja hade förutsagt. Sedan blir han själv påskalammet som slaktas i Egypten för att dödsängeln ska avväpnas. Han tar striden med alla tiders "farao" , ondskans makt bryts på korset och dödens makt visar sig vara lika besegrad som ondskan på påskdagens morgon.

Jesus går alltså tillbaka i Mose fotspår och besegrar, inte bara en mäktig kung som gör gudomliga anspråk: Herodes/ farao Ramses II, utan all ondskas ursprung och samlar ett folk kring sig av mestadels slavar, trashankar och marginaliserade från hela världen som blir Guds husfolk. Och vi, Guds husfolk, kan lära oss mycket av den förste Mose och hans tappra arbete med att organisera Guds folk. Men vi har trumfkortet som Mose saknade: den Heliga Ande. Mose och folket han ledde hade eldpelaren på natten och molnstoden om dagen. Nu har vi både elden och vattnet inom oss, var och en i det knotande, bångstyriga folket.

Visst bygger vi också guldkalvar och längtar till Egyptens goda lök ibland. Vi svamlar till det på otaliga sätt. Vi har till och med varit rasister och anstiftat folkmord på vår färde genom öknen. Men aldrig förstummas sången från Himlen helt och bönen. "Befria oss! Fräls oss ifrån ondo!" besvaras oupphörligen.

Guldkalv 2 Mos. 32

Lök 4 Mos 11:4-9

Rasism 4 Mos 12

Folkmord 4 Mos 31

femtedag påsk och Pesach

 

Vi har sett på Prinsen av Egypten denna "la semaine de huit dimanches" som den heter på franska. 8 söndagar eftersom man på medeltiden gav folk en hel vecka ledigt på grund av att detta är den viktigaste festen under kyrkoåret. De första kristna var ju också judar och påsken är även i judendomen en stor fest då man firar flykten från slaveriet i Egypten. Även i den kristna påsken firar vi detta uttåg ur Egypten och formandet av den judiska identiteten. 

För kristna slavar har denna berättelse varit en inspiration och mycket musik har det blivit. Här "Wade in the Water" med en ungdomskör i London där många medlemmar har rötterna i Västafrika. Därav den västafrikanska patois de sjunger.

Tredje ´dag påsk och JS Bach: Påskoratoriet

 

"Den dagen" Annandagsvandring till Emmaus

Jesus i Emmaus när han välsignar kvällsmaten målad av Caravaggio 1601.

 Den dagen skall det stå helgad åt Herren" på hästarnas bjällror, och grytorna i Herrens hus skall vara som offerskålarna framför altaret. Varje gryta i Jerusalem och Juda skall vara helgad åt Herren Sebaot , och alla som offrar  skall komma och ta en sådan och koka i den. Den dagen skall det inte längre finnas några krämare i Herren Sebaots hus. Sakarja 14: 20-21

Så här slutar Sakarjas bok. Med facit  i hand, dvs evangelierna , är det lätt att se hur Sakarja talar om Jesus från början till slut. Men det måste ha varit svårt att förstå vad denna bok berättade om Före Kristus, Ante Christum. Man behöver inte vara analfabet för att inte begripa vad Sakarja profeterar om. Jag har under denna fasteutmaning, som jag fick som ett infall pga hästarna som finns med från början till slut i denna bok, känt mig som Kleopas och hans fru, när de vandrade med en okänd man från Jerusalem till Emmaus och började förstå vad profeterna sa om Jesus och främlingen förklarar : "Skulle inte Messias lida allt detta och gå in i sin härlighet?" Och med början hos Mose och alla profeterna förklarade han för dem vad som står om honom i skrifterna.".

Lustigt nog har årets Passionsberättelse har varit Johannesseriens. Alltså berättelsen om Jesu sista vecka i livet fram till uppståndelsen som Johannes evangelium berättar den. De fyra evangelierna turas om och i år var det alltså Johannes tur. Johannesevangeliet som jag nu märkt har väldigt många Sakarja-hänvisningar. Till exempel är det i Johannes evangelium bröllopet i Kana skildras. Välsignade vattenkrukor blir fyllda med gott vin.  Och evangelierna berättar om brödundret där Jesu välsignar mat så den räcker åt alla. Heliga måltider ska i framtiden vara vardag, enligt Sakarja. Fårdammen och andra anspelningar på får och herdar finns i alla evangelier,  men speciellt i Johannes evangeliums kapitel 10. Det handlar helt och hållet om den gode herden: "Jag är den gode herden och jag känner mina får och mina får känner mig, liksom Fadern känner mig och jag känner Fadern. Och jag ger mitt liv för fåren." Den herde som Herren Sebaot identifierar sig med hos Sakarja är alltså här helt tydligt Jesus.

Men när Sakarjas ganska nyckfulla Herde plötsligt tröttnar på sina får, trots att han är den gode herden, gör inte Jesus det. Hesekiels gode herde (Hes. 34) är betydligt mer lik Jesus. Det dunkla och drömlikt osammanhängande hos Sakarja får stringens, förklaring och relevans i evangelierna. Herden är  i Jesus konsekvent trofast in i döden. Jag förstår att Kleopas och hans fru inte förstod innan Jesu förklarade. Profeterna är som en gåta att tyda för den som verkligen behöver förstå hur det kunde bli som det blev. Att Jesus, Messias, såldes för priset av en slav och dödades på vidrigast möjliga sätt och dessutom med ett skamstraff: korsfästelse, vilket gjorde att de som dödar honom också ser upp till honom, måste vara en sådan sak som Jesus förklarar för Emmaus-vandrarna.. 

De bedrövade Emmaus-vandrarna har mist allt hopp. Den som de hoppats på och följt, åtminstone Kleopas fru, Maria hette hon som så många andra,  vet vi vandrade med Jesus och var en av kvinnorna som försörjde Jesus och lärjungarna (Lukas 8) hon hade alltså satsat både tid och ekonomiska resurser på Jesus och det rike han talade om som skulle  bryta igenom med honom. Men medan de går där sida vid sida med främlingen "brinner deras hjärtan". Det uttrycket är så exakt beskrivet hur det känns när Bibelns böcker liksom öppnar sig. Så har Sakarjas snåriga bok öppnat sig denna fastetid. Plötsligt ser jag stigen genom den först så ogenomträngliga snårskogen. Och nu ser jag vart stigen ledde: till Jesus som rensade templet från krämare och genom att Gud levt ett vanligt liv mitt i skapelsen, helgat allt i denna skapelse, från hästarna till matlagningen. Som Jesus sa: Guds rike är nära , himmelriket är mitt ibland er.  Vi kan välja att leva så redan nu. Även om  vi också väntar och längtar. 

En sydafrikansk sång inspirerad av Emmaus-vandringen med Fjedur.

 

Påskhelgen sammanfattad i bild

Gott om tid för hästarna och vackert väder har präglat Stilla veckan och påskhelgen. Här står Smilla och torkar efter vår svettiga ridtur medan jag gör i ordning Gyllir som varit en surgubbe mot Smilla nu när han tappar vinterpälsen. Det syns på mitt knä som kom emellan när han klippte till henne med bakhoven. Idrottsskador är vardag med hästar. Säskilt som Smilla alltid ska vara med även om det är en annan häst som ska pysslas om. Chateaux nöjer sig med suröron, men Gyllir klipper till då och då.

Udda långfredagsgudstjänst blev det, utan minst lilla psalmton. Vi läste psalmernas första verser gemensamt. En fin kontemplativ stund (23 minuter!)  men radions mer musikaliska gudstjänst gav också mycket insikt genom helt nyskriven musik och visa betraktelser av Åsa Molin. Altaret i kyrkan var avklätt sedan kvällen innan, det medeltida altarskåpet var stängt hela veckan och de fem rosorna låg på altaret vilket jag tycker var en starkare symbol än när de står i en vas med vatten.

Påskbordet på påskdagsmorgonen

Hundarna och hästarna har fått mycket motion i finvädret. Gyllir, som varit skadad länge,  börjar nu bli sig lik.

Chateaux har varit på många  promenader, hon är ju snart 31 år och hårfällningen tar mycket energi så vi promenerar med varandra.

Påskdagsmorgonens sol och måne dansar av glädje inför Kristi uppståndelse tidigt på påskdagsmorgonen.

 

Kristus är uppstånden!

 

Fra Angelicos bild av kvinnornas upptäckt av den tomma graven.

 

Jesus möter Maria av Magdala på kyrkogården.Fritz von Uhde, sent 1800-tal

Krist är uppstånden! Fri från nöd och vånden , ty må all sorg nu fara-Krist vår tröst vill vara!

"Dräp herden så att fåren skingras"

Caravaggios bild av hur Jesu begravning gick till, målad ca. 1603

 Upp, svärd, mot min herde, mot min förtrogne, säger Herren Sebaot. Dräp herden så att fåren skingras!    Sakarja 13:7

Johannes evangelium berättar om vad som hände efter Jesu död:

Josef från Aramitea, som var lärjunge till Jesus fast i hemlighet, av rädsla frö judarna, bad efteråt Pilatus att få ta ner Jesu kropp. Pilatus tillät det, och Josef gick och tog ner kroppen. Nikodemos kom också dit, han som första gången hade söt upp Jesus på natten, och han hade med sig en blandning av myrra och aloe, omkring trettio kilo. De tog Jesu kropp och lindade den med linnebindlar tillsammans med kryddorna så som judarna brukar göra vid en gravläggning. Intill platsen där Jesus hade blivit lagd. Där lade de Jesus, eftersom det var den judiska förberedelsedagen och graven låg nära. Johannes 19:38-42

                       Ruht Wohl ur Johannespassionen av JS Bach med Nederländernas Bach-sällskap. 

Två modiga fariséer, en av dem medlem av själva Sanhedrin (det judiska stora rådet) tar över när de flesta lärjungar skingrats och gömt sig av rädsla för att råka ut för samma straff som Jesus. Josef av Aramitea och Nikodemos går till Pilatus för att få tillstånd att begrava Jesus. Pilatus, som enligt samtida källor inte var en mild härskare, går med på deras begäran på samma sätt som Sakarja fick flytta tillbaka till Jerusalem för att återuppbygga templet. Vi tycker inte det är konstigt. Att ta kontakt med statsministern eller kungen är aldrig ens i närheten av farligt i en demokrati. 

Men det var inte demokratier Sakarja och lärjungarna hade att hantera. Tvärtom , de levde under ockupationsmakter kända för sina vidriga straff som kunde drabba vem som helst: drottning Ester var av goda skäl livrädd för att ens tilltala sin make shahen av Persien så hon utlyste en tredagars fasta innan hon vågade sig på det, Johannes Döparen blev halshuggen pga en nyck på en fest och Jesus blev torterad och korsfäst utan att ha gjort något ont. 

 Josef av Aramitea och Nikodemos var modigare än vi kan förstå. Men även om det är svårt att begripa är det inte omöjligt att ha dem som föredömen.