Adventskalendern börjar Första advent-Lydia

Därifrån fortsatte vi till Filippi, en stad som ligger i första makedoniska distriktet och är en romersk koloni. Där stannade vi några dagar. 13På sabbaten gick vi ut genom stadsporten och ner till en flod, där vi trodde att det skulle finnas ett böneställe. Vi satte oss där och talade till de kvinnor som hade samlats. 14En av dem hette Lydia. Hon var från Thyatira och handlade med purpurtyger, och hon hörde till de gudfruktiga. När hon nu lyssnade öppnade Herren hennes hjärta så att hon tog till sig det som Paulus sade. 15Hon och alla i hennes hus blev döpta, och sedan bad hon oss: »När ni nu har blivit övertygade om att jag tror på Herren, kom då och bo hos mig.« Och hon gav sig inte. Apostlagärningarna 16:12-15

 Första advent är i år den 3 december med den kära Lydia som helgonnamn. Hon som blev den första kristna européen och lät församlingen i Filippi mötas i hennes hus. Lydia som kom från  nuvarande Turkiet , trots att hon bodde i Grekland blev alltså en slags Pontifica Maxima (analogt med Pontifex Maximus= den största brobyggaren, en av påvens titlar). Hon byggde broar mellan Mindre Asien och Europa, mellan hednakristna och judekristna, mellan antiken och vår tid. 

En motsats till Lydia, en Anti-Lydia dog denna dag 316 e.Kr.  "Santifex Maximus" skulle man kunna kalla kejsar Diocletianus som orkestrerade den sista stora statligt organiserade kristendomsförföljelsen i Romarriket. Hela hans idé var att stärka och stabilisera Roms makt. Han införde en tetrarki som var ett slags maktdelning mellan fyra personer där två var kejsare och två vicekejsare just för detta ändamål. Hans hat mor kristendomen, men även Manikéerna, var logisk utifrån denna målbild: att dyrka kejsarna med Roms egna gudomar som mytologiskt fundament. Att dela en ideologisk värdegrund, skulle cementera Romarrikets makt och skydda rikets vidsträckta territorium från sönderfall. Diocletianus var alltså nationalist 1500 år innan uttrycket myntades.

Lydia , däremot, var som kristen immigrant från Mindre Asien en gränsöverskridare. Vi kristna är ju globalister* på riktigt. Vi vill att Jesunamnet ska höras runt kring hela globen. Som i en av de mest oundgängliga adventspsalmerna, Bereden väg för Herran:

Gör dina portar vida för Herrens härlighet,                                                se folken kring dig bida att nå din salighet.                                            Kring jordens länder alla                      ska denna lovsång skalla:          Välsignad vare han,                             som kom i Herrens namn.

 

*Ja, jag vet att det är ett vanligt kodord för judar bland antisemiter på högerflanken när de vänsterextrema talar om sionister. Men vi kristna är ju inympade i judendomen så globalist kallar jag mig gärna. Det är ju också en mycket exakt och rättvis beskrivning av kristendomen när den är som den ska. 

 

Pingstnovenans söndag: mellan myggfri ridtur och översvämmade älvar

Smillaväder är det när solen värmer och inga bromsar vaknat

 I min ungdom visste jag inte mycket om världen och hade ingen aning om de nio dagarnas förberedelse i bön för viktiga händelser som exempelvis Luciadagen. Sådana här korta böneperioder måste ha uppstått eftersom det tog nio dagar mellan Kristi Himmelsfärdsdag och pingsten, inser jag nu när jag vet att novenor finns. I denna min ungdom fick vårat gäng plötsligt en ingivelse att fasta mellan Kristi Himmelsfärdsdag och Pingst precis som de första kristna gjorde. Vi fick för oss att detta var någon slags nyupptäckt.* Vi var som frikyrkliga i största allmänhet alltså. Vi tänkte att vi fattade något alla andra hade missat i typ två millennier. Vi var unga, det var vår ursäkt. 

Vi kom också på att inför viktiga händelser tex Sommarkyrkan skulle man fasta och be i nio dagar  precis som lärjungarna gjorde inför Pingsten (ja, en av oss var katolik och fasta hade han koll på). Vi fattade så klart inte att dessa nio dagar kallas Novena och att ursprungs-novenan kallades för pingstnovenan . Inte heller förstod vi att denna tradition är mycket gammal. Den uppfanns inte i Jukkasjärvi socken i slutet av 1900-talet. Vi befann oss mitt i Andens vårflod som brusat sedan den första kyrkans tid och gjorde alltså som kyrkan alltid gjort utan att förstå att det var så.

Kamlungeforsen mäktig just nu

Det vet jag dock nu och tacksam för den långa traditionen håller jag alltid denna novena. I år är den extra nödvändig på grund av en envis luftrörskatarr med följande allergiproblem nu när snömögel tinar fram, och pollen börjar flyga omkring i vårvindar friska. Gyllir och jag hostar, andra nyser men alla sover vi trött i vårsolen. Men pingstnovenan är ändå en så välsignad tid. Mygg och bromsar har inte vaknat till, medan växtligheten gör just det: vaknar. Än blommar bara sälg och små rosa scillor i min rabatt. Men häggens och syrenens knoppar sväller. Björksaven har välsignat oss med lite lindring i allergin tills nu små björklövsmusöron av vänlig grönska börjar synas just denna söndagsmorgon. Fågelsången är förstås makalös och jag har öppnat luckan till stallet så svalorna kan bygga bo på sina vanliga ställen där.**

Jag läser ur Apostlagärningarna 1:12-14

Då återvände de till Jerusalem från det berg som kallas Olivgårdsberget och som ligger bara en sabbatsväg från staden. Och när de kom dit gick de upp till det rum i övervåningen där de höll till, Petrus, Johannes, Jakob och Andreas, Filippos och Tomas, Bartolomaios och Matteus, Jakob, Alfaios son, Simon seloten och Judas, Jakobs son. Alla dess höll ihop under ständig bön, tillsammans med några kvinnor, Maria , Jesu mor, och hans bröder.

Här låg det Särkilax kapell som flöt iväg med vårfloden 1677 i år är det lika översvämmat i Tornedalen.

* Som jag fick för mig när jag första gången läste Bibeln rakt igenom i den bokslukarålder jag aldrig lämnat. Jag blev helt förtrollad av Psaltaren 23 och skrev med grön tuschpenna på en lapp: "Herre är min herde, mig skall intet fattas (1917 års översättning)" och inte fattade att det finns mängder av tjusiga vykort, broderade tavlor och musikstycken med denna psalmvers. För mig var den ny och oändligt trösterik. De urgamla orden levde för mig och talade in i mitt liv och verklighet. Självklart var jag ganska traditionslös även om jag gått i söndagsskolan hela mitt tioåriga liv. Vi hade sjungit "Jesu lilla lamm jag är, på sin axel han mig bär" men dessa ord i original kändes helt nya. Och jag fattade inte det fanns andra som hittat denna pärla i Bibeln förut utan måste skriva upp den själv och hänga över sängens huvudända. Nu vet jag att jag ingår i en lång "läsartradition" på både gott och ont. Vi läsare förundras över Bibeln och hur dess ord liksom flyger upp ur boksidorna och ger liv. Orden blir starka påminnelser om Andens kraft att skapa nytt. Samtidigt finns det väl inget läseri som inte på något sätt har dragit iväg i högmod och trott sig veta allt och fatta mer än alla andra, på barnets vis.

** Alla som äter myggor är välkomna, oavsett hur mycket de skräpar ner. "Det är ett stall, inte ett slott." som min dotter sa en gång.

St. Stefanos ?- 26 december 35 e.Kr-ish

 

St. Stefanos målad av Carlo Crivelli 1476

Stefanos var fylld av nåd och kraft och gjorde stora under och tecken bland folket. 

Då uppträdde några medlemmar i den synagoga som kallades De frigivnas (dit hörde folk från Kyrene, Alexandria, Kilikien och Asien) och började disputera med Stefanos. 

Men de kunde inte hävda sig mot visdomen och anden i det han sade. 

Därför skickade de fram några som skulle säga att de hört honom yttra sig hädiskt om Mose och Gud. 

De hetsade upp folket och de äldste och de skriftlärda, och sedan kom de och grep Stefanos och förde honom till rådet. 

Där fick falska vittnen träda fram och säga: »Den här mannen angriper ständigt och jämt både denna heliga plats och lagen. 

Vi har hört honom säga att Jesus, han från Nasaret, skall förstöra denna plats och ändra på de seder och bruk som vi har från Mose.« 

Alla som satt i rådet gav noga akt på Stefanos och tyckte då att hans ansikte var som en ängels.

                              [...] 

Styvnackade är ni, oomskurna till hjärta och öron. Alltid gör ni motstånd mot den heliga anden, ni som era fäder. 

Finns det någon profet som era fäder inte har förföljt? De dödade dem som förutsade att den Rättfärdige skulle komma, och nu har ni förrått och mördat honom, 

ni som fick lagen utfärdad åt er av änglar men inte har hållit den.«

När de hörde detta blev de så ursinniga på Stefanos att de skar tänder. 

Men fylld av helig ande riktade han blicken mot himlen och såg Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida, 

och han sade: »Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.« 

Då ropade de högt och höll för öronen, och alla störtade sig över honom på en gång 

och släpade ut honom ur staden för att stena honom. Vittnena lade sina mantlar framför fötterna på en ung man som hette Saul. 

Så stenade de Stefanos, som åkallade Herren och sade: »Herre Jesus, ta emot min ande.« 

Han föll på knä och ropade högt: »Herre, ställ dem inte till svars för denna synd.« Med de orden dog han. Apg. 6:8-15, 7:1-15, 51-60

St . Staffan målning i Dädesjö gamla kyrka målad under ledning av mästaren Sighmunder under senare delen av 1200-talet

Sankt Staffan är förstås den stora helgondagen för oss svenska hästvänner. Det finns även andra helgon med hästar under sitt beskydd , främst St. Eligius  med helgondag 1 december. Eligius var fransk hovslagare som enligt legenden plockade lös svårskodda hästars ben medan han skodde dem, därefter satte han tillbaka benet. Det låter mindre troligt men han var uppenbarligen en människa med stor kärlek till djur och människor. Han blev känd för sitt arbete med fattiga och för att han blev kung Dagobert I:s chefsrådgivare och senare biskop. Missionsverksamheten bland hedningarna i Flandern är också bekräftad. Från början var han enligt traditionen guldsmed men verkar alltså även ha sysslat med grövre smide som hovslageri. Han är därför inte bara skyddshelgon för hästar, hovslagare och andra hästyrken utan också för metallarbetare av olika slag.

Här i Sverige är det dock sankt Staffan som förknippas med hästar fast Stefanos, den förste martyren, inte har någon hästkoppling i Bibeln. Desto fler hästkopplingar har han dock i de nordgermanska områdena där Stefanos firades med kappritter och studentupptåg som numera märks i luciatågen. Stjärngossarna var alltså de första att gå runt i sjungande tåg innan Lucia anslöt när skolavslutningen firades 13 december. På den tiden gick endast gossar i skola så vill SD fira supertraditionell Lucia bör tåget BARA bestå av pojkar. Från 1700-talet finns nedteckningar av luciafirande med kvinnliga lucior.

Så har traditionerna berikat livet för oss här i midvintermörkret och blandats upp med inslag från hela den kristna världen under århundraden. Jag är mycket väl medveten om Stefanos verkliga historia men ändå gör en staffansritt julen komplett. Därför har jag självklart tagit mig en ridtur på förmiddagen. Det är verkligen ett underligt sätt att fira den första martyren men martyrernas unga kyrka förtjänar att bli ihågkommen. Var skulle vi vara utan den? 

Om de fegade ur och gick hem till sina jordbruk, fiskenät och tiggarstavar när romarriket förbjöd dem att predika evangelium hade det sannerligen varit vinter jämt men aldrig jul. Slaveri och spädbarnsmord, våldtäkter och offer av unga flickor hade ansetts som helt normalt. Ingen tröst hade funnits med att islam har haft en effekt på fasansfulla traditioner eftersom islam är på alla sätt beroende av den 600 år gamla kristna historien som omgav Muhammed när han grundade islam. 

Hästar var och är viktiga inom islam också. Jag vet inte om de har någon motsvarighet till staffansritten och staffansvisorna men jag vet att martyrium betyder något annat än inom kristenheten så för att klargöra detta: en martyr dödar inte- en martyr dör. Att vissa grenar av islam har för sig något annat är ingen anledning att sluta fira martyrernas unga kyrka i midvintertid. Om det är med sjungande ljuståg eller vilda galopper i djupsnö vi firar spelar ingen roll. Tacksamheten, minnet och traditionen är desamma.

"Vittskövlevisan" är en favorit bland staffansvisor. Melodin är vacker och texten berättar legenden om Staffan som var stalledräng hos Herodes när Jesus föddes, alltså en väldigt fri berättelse om Stefanos långt från bibeltexten eller så handlar den om en helt annan person som kanske aldrig funnits. Vackert berättat hur om helst och evangelium predikas genom skönlitteraturen, som så ofta förr.

Passionstiden- judica-veckan St. Methodius ca. 815- 6 april 885

 Jesus är 'stenen som föraktades av' er 'husbyggare men blev till en hörnsten'.
Hos ingen annan finns frälsningen, och ingenstans bland människor under himlen finns något annat namn som kan rädda oss.”  Apg. 4:12

Det kyrilliska alfabetet har fått sitt namn från St. Cyrillus som tillsammans med sin bror Methodius

Ett tidigt exempel på Glagolitisk skrift från Kroatien

utvecklade det första slaviska alfabetet som de kallade Glalotisk skrift. Det förunderliga är att de inte bara tog det grekiska, de var födda i Thessaloniki, eller latinska alfabetet och försökte, med hjälp av bokstavskombinationer och diakritiska tecken, anpassa skriften till språket på samma sätt som de flesta andra européer. Istället utvecklade bröderna ur det grekiska konceptet, ett skriftspråk som från första början var anpassat till de slaviska språkens specifika ljudvärld.

Det gjorde de för att kunna predika evangelium för de slaviska folken i Europa. Men först sändes Cyrillus norrut till Khazarerna i det nuvarande Kazakstan och Krim, ett turkiskt folk som bland andra religioner också hade en stor grupp som konverterat till judendomen och en annan grupp som konverterat till islam. De kristna khazarerna ville ha en utbildad lärare som kunde "konversera med saracener och judar". Kejsar Michael III och Cyrillus lärare patriarken i Konstantinopel Photius sände då ut Cyrillus vilket jag tolkar som att Cyrillus var en språkbegåvad person.

Men han och lillebror Methodius hade också en innovativ ådra. De nöjde sig inte med att lära ut grekiska eller latinska alfabetet utan anpassade fullständigt det alfabete de kunde till ett språk med en helt annan ljudvärld. Om vi ska vara lite lingvistiska av oss så tillhör slaviska språk den grupp av de många östliga indo-europeiska språken som talas mellan Kaukasus och Indien och kalla satem-språk. Grekiska är ett västligt kentum-språk. Namnen kommer sig av att hundra* på sanskrit heter satem och på latin heter centum(kenttum) det finns en regelbundenhet i detta ljudutbyte som gör att det som uttalas s i satemspråken uttalas med k i kentumspråken. Detta är naturligtvis inte den enda skillnaden mellan grekiska och slaviska språk. Det märkte bröderna och anpassade sitt nya skriftspråk till detta.

Jag tänker att de första missionärerna, som fick framgång, nästan alltid jobbade på detta sätt, de männsikro som kristnades ser kristendomen som en omistlig del av sin kultur och ett uttryck för den kultur de har som de är stolta över. Liksom Wycliffe-missionärer idag ägnade de mycket tid åt att lära sig språk och kultur i landet de jobbade i. I stället för att anpassa den  khazaraiska eller slaviska kulturen till sin egen ändrade de sin kultur till missionsfältets kultur. Så gjorde ju också Gud själv i Jesus. I stället för att visa sig som en brinnande buske eller ett avlägset moln i fjärran blir Gud ett helt vanligt spädbarn som måste växa in i sin roll och sitt uppdrag: "Och Jesus blev äldre och visare och vann Guds och människors välbehag." Luk. 2:52

Men missionärer från den östra delen av Frankerriket (ungefär Österrike idag) var av en helt annan sort och ville missionera de slaviska folken till latintalande romerska katoliker. De såg dessutom de västra slaviska rikena som "sitt" missionsfält. Spänningar uppstod mellan bröderna Cyrillus och Methodius och de franskiska missionärerna och det löste bröderna med ett besök hos påven , samt genom att använda översatt romersk i stället för konstantinopelsk liturgi på sitt missionsfält. Detta dög dock inte för de frankiska tysktalande biskoparna i tex Salzburg. De förföljde Methodius och hans lärjungar som alla var slaver och höll gudstjänster på slaviska men enligt romersk sed.

Ett flertal påvar fick träda fram till försvar av Methodius som till och med tillfångatogs i 2,5 år då han hölls fången i ett kloster i Tyskland. Tydligt är när man läser missionshistoria i central-Europa från denna tid är att de som , liksom Methodius, lyckades vinna människor för Jesus genom att inte pressa på dem en annan kultur och ett annat språk var fokuserade på just mission. De som absolut skulle tvinga på folk en ny kultur och språk var mest utsända av kejsare och furstar i Karl den stores Tysk-Romerska rike.

En fresk från 1000-talet som visar brödernas besök hos påven i Rom.

Så länge Methodius levde var påven ett stöd för den slaviska missionens metod: sprida evangelium utan att förändra språk och kultur men påven Stefan V tog tillfället i akt när den andligt starke Methodius dog 885 att förbjuda slaviska i kyrkan och driva Methodius efterträdare i flykt till Bulgarien därifrån spreds den slaviska kyrkan till Kiev-riket som senare intogs av Moskva som då mötte Methodius slaviska språk och liturgi när de blev kristna genom det slaviska språket. det är inte så ofta man så tydligt kan se hur två missionärer nått en folkgrupp som i fråga om hur de slaviska folken blev kristna.

På frukten ska trädet kännas och Methodius har på alla sätt vunnit i längden. Hans motståndares minne solkas av denna fula strävan efter världslig makt medan Methodius minne förblir en helig lärdom för oss alla. De tyska biksoparna och påven Stfan V gjorde dock misstag som ännu i denna dag plågar världen. Än idag går en osynlig gräns mellan de kyrilliska språkens Europa och Karl den Stores gamla rike. Vladimir Putisn Rysslland är i allt hel och ensamt ansvariga för kriget i Ukraina och sin aggressiva strävan efter ett Eurasiskt imperium från Portugal i väster till Vladivostok i öster och Syrien, Afghanistan, Iran i söder.

Men att alltför många slaviska folk tror på Putins vansinne och att kristna i Ryssland stödjer denna sataniska politik har sin början i den aggressiva politik som mötte Cyrillus och Methodius fredliga mission av de slaviska folken. Jag tycker USAnska universitet och alla de som influerats av deras  synnerligen mystiska apartheidvariant: att brännmärka "cultural appropriation" borde lära sig av Methodius. Apartheid leder alltid och oundvikligen, förr eller senare, till krig. 

Motsatsen gäller för om man  ser alla kulturer och människor som likvärdiga och alla kulturuttryck som mänskliga artefakter, de leder alltid till fred och välstånd. Alla människor har rätt att bära jeans, alla människor har rätt att idka fårskötsel och rida. Alla människor har rätt att äta nudlar med pinnar, alla människor får äta potatisbullar och borstj. Ingen ska förhindras att bära dreadlocks, peruk eller flätor. Ingen gör sig löjlig genom att bära klänning, hatt eller tenntrådsbroderier. Ingen gör någon annan löjlig genom att sticka mönster från olika håll i världen eller väva tyger i en annans än sin egen "ras" tradition. Ingen som lär sig andra språk och smälter in i en ny kultur gör fel, liksom exempelvis judar och romer som behåller sin kultur och språk mitt i andra kulturer gör helt rätt.

Det är inte bara biologisk mångfald som är bäst utan också kulturell mångfald. Methodius fläckfria minne borde leda hela Europa att kämpa mot galningar som franske rasisten Zemmour, ungerske antisemiten Orbán, brasilianske bananrepublikanen Bolsonaro, USANske kukluxklan-sonen Trump och ryske machofascisten Putin. Vi borde också ta avstånd från cancel-kultur och livsfarliga apartheid-tendenser från amerikanska universitet.

Varje kristen ska vara en levande sten i Guds kyrkbygge. Methodius och Cyrillus var hörnstenar, jag är en liten småsten, som passar in i någon skreva som får de stora blocken att passa ihop. Om ett stort stenblock som Kirill** bryter sig lös ur bygget skadas bygget allvarligt och det tar tid att renovera bygget. Men vi småstenar får inte glömma att även vi har en viktig roll i bygget. I en mur lagd utan bruk är alla storlekar av stenar viktiga för att muren ska hålla ihop och fungera. Och en sådan stenmur går helt enkelt inte att bygga om alla stenar ser exakt likadana ut.

*hundra kommer från samma arvord som satem och kentum. Svenska är ett kentumspråk men de germanska språken som svenskan tillhör är en väldigt särpräglad grupp inom de indo-europeiska språken och en regelbunden ljudförändring när de germanska språken uppkom är att allt som är [k] i andra kentumspråk nu är [h] i de germanska språken: canis=hund,   cornu=horn eller centum=hundra.

** Först och främst borde Kirill som bär Cyrillus hedervärda namn, omvända sig i säck och aska från sin krigiska stats- och krigsstödjande profil. De tyska biskoparnas skamliga förföljelse av Methodius och hans lärjungar borde lära Kirill vilket eftermäle han får.  Och om det finns en skärseld, lär han få vandra länge uppför berget innan han ens får skymta paradisets portar om han fortsätter att förhärda sitt hjärta mot Andens röst som manar till kärlek, fred och försoning.

Anna Wästberg 27 december 1832- 7 mars 1905

 De som hade skingrats vandrade omkring och predikade budskapet.Apg. 8:1

 Anna Wästberg föddes i Vittskövle varifrån staffansvisan i gårdagens lucka kommit, var ett särbegåvat

barn med vanliga föräldrar; en ladufogde vid namn Anders Andersson och hans fru Karna Olsdotter. När Anna var  fyra år visade hon vid husförhöret att hon redan läste helt obehindrat och dessutom kunde hela katekesen. Prästen skickade då hennes föräldrar en läsebok och uppmanade dem att låta sin begåvade flicka få börja skolan i Kristianstad. Efter 1, 5 år i skolan blev hon själv lärare!

Detta måste ändå kallas en raketkarriär även för ett mycket begåvat barn. Men just i denna brytningstid, 1800-talet med begynnande industrialisering och demokratisering och de stora folkrörelsernas födelse, med början i väckelserörelserna, kunde begåvade flickor uppmärksammas och de hindrades sannerligen inte av byråkratiska skäl utan lärarbristen i de växande skolorna var stor nog för att låta alla begåvningar blomma även som lärare i ung ålder. Efter ett år som lärare sattes hon i internatskola i Karlskrona Om jag räknat rätt i hennes biografi var hon då högst nio år gammal.

Efter utbildningen i Karlskrona blev hon informator, privatlärare i bättre bemedlades hem, i Blekinge och det arbetade hon med fram till sitt giftermål 1857. Samma år utkom hennes första bok: Styfmorsblommorna. En diktsamling av Anna A. med förord av Onkel Adam.

I alla år har vi hört om hur kvinnor hindrades att skriva skönlitterärt av sina hustruliga plikter formulerat i bland annat Virginia Woolfs A Room of One's Own, men för Anna Wästberg verkar det ha varit precis tvärtom. Hon hade länge skrivit skönlitterärt för skrivbordslådan men det var alltså först när hon vid tjugofem års ålder gifte sig med prästen, senare kyrkoherden, Hans Efraim Wästberg, hon äntligen publicerades.

Det är egentligen inte det minsta underligt att det var just präster som såg detta barns/denna unga kvinnas geni. Hela utbildningsväsendet är en kyrklig tradition och som präster hade de i uppgift att leta upp "begåvningsreserven" i landet. Kyrkan har på alla sätt varit grunden för all bildning i Europa liksom judendom och islam skapat förutsättningar för en "folkskolepraktik" genom att det varit så viktigt att kunna läsa och förstå de heliga skrifterna. 

Vittskövle, där Anna Wästerberg föddes, var också tidigt en kyrklig och kulturell metropol. Kyrkan i Vittskövle har bland annat ett sidokapell från 1400-talet som helgats åt Sankt Anna-Jesus mormor. I detta kapell finns målningar av evangelisterna och fyra kvinnliga helgon: Ursula, Barbara ,Katarina och Getrud. En typiskt medeltida jämvikt mellan könen.  Det var kanske inte en slump att just Vittskövle fostrade geniet Anna eftersom det redan var kulturellt framstående sedan medeltiden. Att kristendomen spred ljus även på detta sätt är också något jag är djupt tacksam över. Liksom Anna Wästberg tydligen var, när man läser hennes poesi. Här inledningen till en dikt Anna Wästberg skrev om sin (?) mormor, men den påminner mycket om en självbiografi, tydligen gick "läshuvudet" i släkten på mödernet:

MORMOR.

Hon föddes hit till världen
i furomskuggadt tjäll,
när klar högt öfver fjärden
Orion brann en kväll.

Som barn hon armar sträckte
mot sol och silfversky —
en sak, som icke väckte
föräldrars hufvudbry.

Uppfostran fick hon ingen,
det kan man väl förstå,
men höja tankevingen,
det lärde hon ändå.

Om än bland prosa fången,
hon gjorde lifvet skönt;
och mindre skald var mången,
som dock blef prisbelönt.

Af böcker två allenast
hon ägde på sin lott;
den, som var skrifven senast,
i mormorsarf hon fått.

Den andras blad sig bredde
så långt som skyar gå:
från ljusets fader ledde
sitt ursprung bägge två.[…]

Lydia

 "Den eld som vår frälsare tände ska föras från vän och till vän.

Till alla han budskapet sände som själv han ju bjuder oss än:

Gå ut i hela världen förkunnande mitt ord 

för allt som Fadern skapat, för folken på vår jord.

Än räckes Guds frälsning till den som sig ångrar och tror."

Lydia av Filippi, ortodox ikon.

 

Ett märkligt uttryck finns vilket kallar missionärer från exempelvis Afrika som kommer till Sverige för "mission i retur". Vilket svammel. Det är ju svenskar som utför mission i retur, i Afrika var de kristna medan vi stampade vadmal och blotade för god äring i norr. Likaså var många samer och kväner tidigt kristna. Fast när väckelserörelsernas historia berättas framställs det som om Laestadius tvångsdöpte samer i norr vilket ju är ren förfalskning av fakta. Tvärtom fick vi längst i norr tidigt kontakter med kristna i öst vilket syns på spåtrummor från norr där rádin áhccin bardni(den rådande faderns son) ser ut som tidiga bysantinska bilder av Jesus som en skägglös herde med ett lamm på axeln. Men som helhet var Norden ändå sena att höra om Jesus medan afrikaner var bland de allra första att anamma kristendomen.

Den etiopiska hovmannen som Filippus träffar strax efter den första  Pingstdagen var också tidigare än  den första dokumenterade européen att höra och ta till sig evangelium. Ändå envisas i stort sett alla västerlänningar att se på kristendomen och kristen mission som en europeisk religion som påtvingats afrikaner som gick i sin lyckliga barnsliga ovetskap om synd och nåd innan missionärer dök upp med svettiga kostymer, glaspärlor och psalmböcker år artonhundrakallt.

När jag en enda gång i livet mötte en kristen internationell superkändis Josiah Kibira började han genast berätta om hur kristendomen hade urgamla rötter i Afrika. Jag förstod i mitt ganska obildade tonårshjärta att detta var viktigt för honom att betona: kristendomen är en afrikansk religion. Han berättade att när Lydia, som den första européen blev kristen hade Etiopien redan hört evangelium. I Etiopien och Nordafrika växte sedan den speciellla andlighet som tidigt anammades av Kelterna / Galaterna. Klosterrörelsen på 300-talet spreds till de keltiska Brittiska öarna och missionsivern var där stor.

Det sägs att keltiska munkar satte sig i båtar utan segel och roder och bad om att Gud skulle föra dem till rätt plats. Den rätta platsen blev ibland en kust i Norge och mycket tyder på att keltiska kristna kom till Småland redan innan Ansgar landsteg i Birka. I Småland lade dessa missionärer grunden till Växjö stift. Det är alltså inte mer än rätt att kristna i Europa ger tillbaka en del av det vi har fått från Afrika.

Lydia är dagens namnsdag då vi minns den första på europeisk mark som  blev kristen. Det nämns att hon var från Thyatira som ligger i Mindre Asien i nuvarande Turkiet därifrån hade hon dock flyttat till den grekiska staden Filippi i Makedonien. Allt detta visar på det alldeles självklara som glöms bort när man påstår att kristendomen är en europeisk religion: kristendomen började inte i Europa. Jesus var inte europé. Han föddes i provinsen Judéen och växte upp i Galliléen långt från den tidens centrum, Rom. Kristendomens vagga låg runt östra Medelhavet , inte minst i norra Afrika.

Den första européen att starta en församling var alltså en kvinna född i Mindre Asien, så här berättas det om henne i Apostlagärningarna:

En av dem hette Lydia. Hon var från Thyatira och handlade med purpurtyger, och hon hörde till de gudfruktiga. När hon nu lyssnade öppnade Herren hennes hjärta så att hon tog till sig det som Paulus sade.

Hon och alla i hennes hus blev döpta, och sedan bad hon oss: »När ni nu har blivit övertygade om att jag tror på Herren, kom då och bo hos mig.« Och hon gav sig inte.

 Tack sankta Lydia för att du inte gav dig så du blev den första församlingsledaren i Europa och förde vidare världens ljus tills det nådde oss i vårt kaamosmörker.

Ytterligare en Lydia-ikon

Kyrkans internationaldag

Altartavlan i Jukkasjärvi kyrka. I sommartavlan syns Andens verkningar efter Laestadius möte med Maria i Åsele.

Idag är det Annandag pingst. Jag kommer att hålla fast vid denna viktiga helgdag så länge jag lever. Dagen som har som tema Andens vind över världen får inte glömmas bort. Inte minst nu när nationalistiska isvindar sveper över jorden trots den plötsliga sommaren som plötsligt överföll från ett oväntat bakhåll när snön ännu låg meterdjup. Detta är andra årgångens episteltext hämtad ur Apostlagärningarna 11:19-26 :

De som hade skingrats under den förföljelse som började med Stefanos nådde ända till Fenikien, Cypern och Antiochia, och de förkunnade ordet endast för judar. Men några av dem var från Cypern och Kyrene, och när de kom till Antiochia predikade de också för icke-judar och lät dem höra budskapet om herren Jesus. Herrens hand var med dem, så att ett stort antal kom till tro och omvände sig till Herren. Ryktet om detta nådde församlingen i Jerusalem, och man skickade Barnabas till Antiochia. När han kom dit och fick se bevisen på Guds nåd blev han glad och manade alla att helhjärtat hålla sig till Herren; han var en god man, fylld av helig ande och tro. Och åtskilliga människor vanns för Herren. Barnabas fortsatte sedan till Tarsos för att söka upp Saul, och när han hade funnit honom tog han honom med sig till Antiochia. Där kom de sedan att vara tillsammans i församlingen ett helt år och kunde undervisa en avsevärd mängd. Och det var i Antiochia som lärjungarna för första gången fick heta kristna.

 Vad jag är glad att de där som kom från Cypern och Kyrene (nuvarande Libyen) började predika för hedningarna så att även jag till slut fick höra om Jesus och fick orden inskrivna i mitt hjärta. Vilken nåd och oförtjänt ära att få heta kristen. Det måste firas. Så här firar jag: börjar dagen med morgonandakten om den krångliga Anden och sedan slog jag på pingstdagens Andliga sånger på play för familjen att vakna till. Nu ska jag snart på vävkursen där vi alltid firar Pingst och jag tar med mig nässelsoppa, ost och kex och till efterrätt tårta.

Gamla testamentliga läsningen är hämtad ur Hesekiel 11:17-20

Säg därför: Så säger Herren Gud: Jag skall samla in er bland folken och föra er tillbaka från de länder dit ni skingrats, och åt er skall jag ge Israels land. När de har återvänt dit skall de avlägsna alla vidriga beläten och alla avskyvärda bruk. Jag skall ge dem ett nytt hjärta och fylla dem med en ny ande. Jag skall ta bort stenhjärtat ur kroppen på dem och ge dem ett hjärta av kött, så att de följer mina bud och håller sig till mina stadgar och lever efter dem. Så skall de vara mitt folk, och jag skall vara deras Gud.

 Detta underbara att få vara Guds folk i världen ska vi naturligtvis fira varje dag, men inte är det helt tokigt att ha en speciell festdag till detta faktums ära. På många sätt sörjer jag vår röda dag men samtidigt gör detta att vi kristna får göra något verkligt annorlunda när alla andra har en vanlig måndag. Liksom det märks att muslimer är just muslimer i icke-muslimska länder mer under Ramadan blir det tydligare att vi kristna innerst och ytterst har himmelskt medborgarskap var än vi råkar ha fötts på denna jord.

Evangelietexten är från Johannes evangeliums kapitel 3:31-36 där den stränge Johannes Döparen säger:

Den som kommer ovanifrån står över alla. Den som kommer från jorden tillhör jorden och talar jordiskt. Den som kommer från himlen vittnar om vad han har sett och hört, och ingen tar emot hans vittnesbörd. Den som tar emot hans vittnesbörd erkänner därmed att det Gud säger är sant. Ty den som Gud har sänt talar Guds ord; Gud ger Anden utan att mäta. Fadern älskar Sonen och har lagt allt i hans hand. Den som tror på Sonen har evigt liv. Men den som vägrar att tro på Sonen skall inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över honom.

Gud ger Anden utan att mäta, det bara flödar över. Laestadianismens fokus på Gud som den ammande föräldern får här gälla om Anden. Lars Levi Laestadius jämförde sig ofta med just Johannes den barske asketen som ropade i öknen: omvänd er och ta emot Guds rike! Han predikade långt ifrån Johannes torra öken, i Karesuandos och Pajalas vattenrika, men kalla, klimat. Fast vi människor är oss lika överallt på jorden; en del är hårdhjärtade och -hudade, andra tvärtom. En del lyssnar och ser genast budskapet som ett glädjens ord, ett evangelium. Andra slår dövörat till och vill inte höra. Några är oförmögna att ta emot överflödande kärlek och Helig Ande. Då väntar Gud trofast tills såren läkt så pass att den trasiga vågar krypa upp i famnen på den himmelska föräldern och låta sig ammas med Ande tills såren inte längre värker och glädjen att få vara Guds folk börjar flöda.

Tack Heliga Ande för att du blåste även hit till jordens nordligaste utposter!

Frode Fjellheims Hemlandets jojk /Härlig är jorden bygger på en psalmmelodi från Schlesien med text från Danmarks medeltid, en pilgrimsvisa om juden Jesu födelse som ändrade hela historien. här framförs den av en norsk kör på en körfestival i Baskien. Jag tycker den är ett bra exempel på vad Andens vind över världen kan åstadkomma. Eat that SD!

Guds ärende

Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem. Gud välsignade dem och sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden.” Gud sade: ”Jag ger er alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med frö i sin frukt; detta skall ni ha att äta.(H-fs trädgård i varma Skellefteå där vinbärsbuskarna redan står gröna).

Apostlagärningarna 5:30 – 39 "Våra fäders Gud uppväckte Jesus, som ni hängde upp på en träpåle och mördade. Honom har Gud upphöjt med sin högra hand och gjort till hövding och frälsare för att Israel skall kunna omvända sig och få förlåtelse för sina synder. Om allt detta kan vi vittna, och likaså den heliga anden som Gud har gett åt dem som lyder honom.”

       Rådsmedlemmarna blev ursinniga och talade om att döda dem. Men då reste sig en av fariséerna i rådet som hette Gamaliel, en laglärare som var högt aktad av hela folket, och sade till om att männen skulle föras ut ett tag. Sedan fortsatte han: ”Israeliter, tänk er för innan ni gör något med de här männen. För inte så länge sedan uppträdde Theudas och gav sig ut för att vara något, och han fick säkert fyrahundra anhängare. Men han dödades, och hela skaran som hade följt honom upplöstes och försvann. Efter honom, medan skattskrivningen pågick, kom Judas från Galileen och lyckades dra med sig många människor. Men också han miste livet, och hela skaran som hade följt honom skingrades. Därför säger jag er nu: lämna de här männen i fred och låt dem gå. Om detta är människors påfund och verk försvinner det av sig självt. Men är det från Gud, då kan ni inte krossa dem. Det kan visa sig att ni kämpar mot Gud själv.”

 Nog är det märkligt att Gamaliels kloka råd inte följs. Om man nu verkligen tror på Gud, som exempelvis Daesh (de som kallar sig IS) säger sig göra, varför inbillar de sig då att Gud behöver deras ingripande för att visa att de har rätt gudsbild? Om man är den romerska kejsaren som till varje pris vill behålla makten kan jag förstå att förföljelse och förtryck är logiskt. Men för en som tror på en Gud som skapat allt och håller allt i sin hand?

Om något är tydligt i Bibeln och den kristna traditionen så är det att Gud inte behöver människors fanatiska våld för att klara sig. Tvärtom har människors fanatiska våld begränsat Guds vilja med människorna om vi ska tro på programförklaringen i den minst kända av berättelserna om människans skapelse från början av 1 Moseboken: 

|…[då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse. Och Herren Gud planterade en trädgård österut, i Eden, och satte där människan som han hade format. Herren Gud lät alla slags träd växa upp ur marken, sådana som var ljuvliga att se på och goda att äta av.[…]Herren Gud tog människan och satte henne i Edens trädgård att bruka och vårda den.

Inget står om våld och övergrepp på Guds uppdrag här. Jag vill gå så långt att jag menar att ju mer fanatiskt våldsbejakande en person är desto svagare är hans tro på Gud, den han tror på är sin egen person och sin egen makt och styrka. Eftersom jag har  profetord på saken vågar jag påstå att jag har rätt. Så här uttrycker profeten Habackuk saken:

Sedan far de vidare som vinden och är borta,

dessa som gör sin styrka till gud.

Du är ju till sedan urtiden, Herre,

min Gud, min Helige, du skall aldrig dö.

Herre, har du satt dem att skipa rättvisa?

Du klippa, har du skapat dem till att straffa?      […]Skall de få fortsätta att dra sina svärd

och slakta folken utan förskoning?

 Gud svarar på Habackuks fråga:

Se, den falske far bort med vinden,

men troheten räddar den rättfärdiges liv.

[…]

Ve dig som fyller ditt hus med rövat gods

och bygger ditt näste högt över marken

för att rädda dig undan olyckan!

Dina planer drar skam över ditt hus.

Du har förintat många folk

och förverkat ditt eget liv.

Stenarna skall ropa ur muren,

och stockarna i bjälklaget skall svara.

Ve dig som bygger städer med mord

och lägger deras grund med brott!

"troheten räddar den rättfärdiges liv"

Frimod

Hästar, bilar och fåglar symboliserar ofta friheten i vår kapitalistiska kontext, antingen något man kan köpa eller något ouppnåeligt. Men efter den första pingsten kan vi bli fria som fjällgäss. frimodiga.

Apostlagärningarna 4: 13 När de såg hur frimodiga Petrus och Johannes var och märkte att båda var enkla och olärda män, förvånade de sig. 

Vilket fint ord detta är: frimodig. Fri och modig, modig och fri. Fri som humörvariant, liksom vemodig är någon som känner sig ledsen känner sig den frimodige fri.

När Petrus och Johannes visade sig frimodiga möttes de av häpnad eftersom frimod inte hör till de enklas och olärdas personlighetsspektra. De enkla och olärda ska stå med mössan i hand och känna sig ofria, förslavade och längta efter det omöjliga: ekonomiskt oberoende; den sanna friheten. Hur kunde det komma sig att enkelt folk utan förmögenhet kunde känna sig fria?

Med kristendomen kunde till och med slavar bli frimodiga. Oerhört. De som inte ens fick en människas begravning när de dog uppfattade sig som lika mycket värda som kejsaren i Rom. Vilket frimod visade inte de första kristna när de gjorde slavar till församlingsledare och när Paulus, född fri romersk medborgare, vädjar för en kristen slav till hans kristna ägare med dessa ord: 

När jag skickar tillbaka honom till dig är det som om det vore en del av mig själv. Jag hade helst velat ha honom kvar hos mig för att han skulle vara mig till hjälp i ditt ställe, när jag nu sitter fången för evangeliets skull. Men utan ditt samtycke ville jag ingenting göra; det goda du gör skall inte ske av tvång utan av fri vilja. Kanske fick du vara utan honom en tid just för att få honom tillbaka för alltid, inte längre som en slav utan som något mer än en slav: en kär broder. Det är han i högsta grad för mig. Hur mycket mer skall han då inte vara det för dig, både som människa och som kristen.

Ännu mer underligt måste frimod hos fattiga uppfattas idag, trots att slaveriet inte är lika vanligt som när Paulus skrev till slavägaren Filemon om hans förrymda slav Onesimus .  Allt är ju centrerat kring materiell framgång idag, inte ens en storbonde kan känna sig riktigt fri enligt kapitalismens normer om hen inte är extremt rik. Genom god ekonomi får du hälsa, blir vacker och aldrig ensam. Det finns gratistjänster på internet för att umgås, som Skype, men vill du tillhöra dem med högsta statusen är det betalningsansvar som gäller. Fjortonåringen gav oss en ekonomisk chock genom att vi plötsligt fick en jätteräkning på en sådan tjänst för de coola, då insåg jag hur oerhört det är idag att en fattig kan vara frimodig. 

Så hur kan en enkel och olärd människa inbilla sig att hon kan känna sig fri? Hur blev Petrus och Johannes frimodiga? Jesus säger att sanningen ska göra oss fria-inte "ekonomiskt oberoende". Sanningen att ytterst och innerst är vi alla lika, Petrus och Johannes, dessa olärda fiskare såg sig som jämlikar med dem som rynkade på näsan åt deras frimod. Hade detta bara varit inbillning hade de inte varit fria, men nu är det ju så att vi är lika. De som har råd med dyra internettjänster är lika värdefulla som den som aldrig sett en mobiltelefon. Den som inte får bankkort och är helt beroende av kontanter är innerst inne och ytterst ute lik alla som har bankkort. 

Att verkligen begripa att inför Gud, den yttersta och innersta verkligheten, är vi alla lika; det är att bli fri och modig.

Ett nyfött barn är en frimodig person. Helt ekonomiskt och på alla andra sätt beroende, men också helt utan fördomar och statustänk. Zacharias bryr sig inte om ordet värdefull, han är i hela sin person fullständigt avslappnad och tillitsfull. Ett förvånande frimod för oss som strävar och kämpar och ett föredöme- Som Jesus säger: vi måste bli som barn för att rymmas i Guds rike. Gud blev ju själv barn i Jesus för att visa oss.

Kyrkans internationaldag

Kyrkan i Jukkasjärvi, en gång ansågs den ligga vid världens ände, även hit nådde de goda nyheterna.

Apg. 2: 36-39 Hela Israels folk skall alltså vara fast förvissat om att Gud har gjort honom till Herre och till Messias, denne Jesus som ni har korsfäst.”
        Orden träffade dem i hjärtat, och de frågade Petrus och de andra apostlarna: ”Bröder, vad skall vi göra?” Petrus svarade: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den heliga anden som gåva. Ty löftet gäller för er och era barn och alla dem långt borta som Herren, vår Gud, vill kalla.”

Annandag pingst, Andens vind över världen har denna dag som rubrik i evangelieboken. Kyrkans internationaldag den tredje festdagen i kyrkans födelsedagsfirande i de största kristna festernas treenighet jul, påsk och pingst är det den här dagen som kommer mig allra mest inpå bara skinnet för utan den kristna kyrkans iver att berätta om de goda nyheterna hade jag aldrig fått reda på dem. Jag kan tänka mig att Jesus ändå hittat sin väg till mitt hjärta på något sätt vi inte kan föreställa oss. Men han valde denna bräckliga men ändå stabila väg: från hjärta till hjärta.

Den eld som vår frälsare tände ska bäras från vän och till vän. Till alla han budskapet sände som själv han ju bjuder oss än: "Gå ut i hela världen förkunnande mitt ord, för allt som Fadern skapat för folken på vår jord. Än räckes Guds frälsning, än räckes Guds frälsning till den som sig ångrar och tror."*

Typiskt nog är detta den festdag som för oss svenskar skiljer agnarna från vetet. Svenska annandag pingst har av riksdagen bytts ut mot den svenska nationaldagen, kyrkans internationaldag mot Sveriges nationaldag-tydligare kan det inte uttryckas. Tydligare kan inte vi kristna visa att Guds rike är helt annorlunda än världens nationalstater än genom att fira Annandag pingst.

Ha en glad och välsignad annandag pingst!

*Svensk psalm 228, den mest kända psalmen som fångar det bästa i den laestadianska väckelsen. Kantor Andreas Holmberg berättar här mer om denna intressanta psalm. Pingst är tid för stora samlingar för västlaestadianerna i Kiruna. Där har man hållit fast vid annandagen, men också tredje och fjärdedag pingst så samlingarna slutar på onsdagen. Ett efterföljansvärt exempel!

Glad pingst!

Pentecôte av Jean II Restout målad 1732

Apostlagärningarna 2:1 – 13 När pingstdagen kom var de alla församlade. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt. De såg hur tungor som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem. Alla fylldes av helig ande och började tala andra tungomål, med de ord som Anden ingav dem.
    I Jerusalem bodde fromma judar från alla länder under himlen. När dånet ljöd samlades hela skaran, och förvirringen blev stor när var och en hörde just sitt språk talas. Utom sig av förvåning sade de: ”Men är de inte galileer allesammans, dessa som talar? Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål talas? Vi är parther, meder, elamiter, vi kommer från Mesopotamien, Judeen och Kappadokien, från Pontos och Asien, från Frygien och Pamfylien, från Egypten och trakten kring Kyrene i Libyen, vi har kommit hit från Rom, både judar och proselyter, vi är kretensare och araber – ändå hör vi dem tala på vårt eget språk om Guds stora gärningar.” I sin häpnad visste ingen vad han skulle tro, och de frågade varandra: ”Vad betyder detta?” Men andra gjorde sig lustiga och sade: ”De har druckit sig fulla på halvjäst vin.”

Den tredje stora högtiden under kyrkoåret är pingsten, kyrkans födelsedag, firar vi nu. Mitt i värsta vårruschen när allt händer i naturen. Helgerna behövs just nu. På våren händer det lika mycket på en dag som under en månad på vintern. Men framförallt är det stora som hänt att Gud flyttade in i sin kyrka, att Jesus nu finns överallt. Att det pappa sa varje kväll till oss barn "Jesus är med dig!" verkligen , verkligen stämmer. Värt att fira varje dag, men absolut värt en långhelg.

Apostlagärningarna 2:41– 42 De som tog till sig hans ord lät döpa sig, och den dagen ökade de troendes antal med inemot tre tusen. Och de deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna.

Det brinner en eld, en sång för blandad kör om den stora dagen när Gud inte bara besökte utan också flyttade in i sitt folk.

Pingstaftonsfunderingar IV

 Apostlagärningarna 1: 4 Alla dessa höll ihop under ständig bön, tillsammans med några kvinnor, Maria, Jesu mor, och hans bröder.

Vilken tur att de fick denna lugna tid innan den stora explosionen som firas i morgon. Vilken rikedom att kyrkoåret hela tiden återkommer till dessa förberedelsetider när det är legitimt att dra sig undan för att samla krafterna inför stora händelser. Jag tänkte på detta när jag en sen kväll denna yrkesmässigt hektiska vecka hade svårt att komma ner i varv och sällade mig till familjen i TV-soffan. Männen i mitt liv älskar Schlagerfestivalen så det var den de förkylningströtta, men förtjusta, fylkades kring. Då kommer strax en flicka på skoter in i bilden och mitt hemlands vita vidder fyller rutan med frid.

Det är Norges bidrag och artist som presenteras bland annat med att artisten av hälsoskäl hållit sig undan intervjuer och marknadsföring. Så modigt i en tid när den utåtriktade och "socialt kompetenta" människan är den där "riktiga människan" som under antiken bara kunde vara en man. I vår tid är både män och kvinnor som inte vill göra reklam för sig och inte klarar av att ständigt stå i händelsernas centrum räknade som den där 70% människan som Aristoteles menade att kvinnan var. 

Idag, Pingstnovenans sista dag, får vi därför lyssna till Agnete som vågar erkänna att hon behöver gå in i fridens vita rum ibland. Isbrytaren är för mig förstås den Heliga Ande som bröt kommunikationens is mellan kvinna, man, hedning, jude, slav och fri, den första pingstdagen.  Och sedan kan ni ladda ner Charlotte Höglund som beskriver dessa fridens vita rum i denna ljuvliga sång, sista låten på B-sidan.

Pingstaftonsfunderingar III

Apostlagärningarna 1:14 Alla dessa höll ihop under ständig bön, tillsammans med några kvinnor, Maria, Jesu mor, och hans bröder.

Läste igår en oinsatt persons reflektioner kring kristendom, judendom och islam. Han menade att kristna, judar och muslimer har det gemensamt att de ser kvinnor som orena. Där har han fel. Orenhetsbegreppet i den mening han tar upp hör till judendom och islam. Evangelisterna ägnar stora delar av sina texter åt att visa hur Jesus gick emot judiska föreställningar om orenhet och resten av skrifterna som de första kristna tog med i kanon har samma ärende vad gäller rituell orenhet. 

Däremot var förstås även de första kristna djupt rotade i ett patriarkalt samhälle där alla män, alltifrån rika bildade hedningar* till minsta lilla olärda slav alltid såg en kvinna som underlägsen och som en slags utvecklingsstörd människa. Oberörbarheten hos kvinnorna var av samma slag som den som drabbar de låga kasterna i det hinduiska samhällsbygget. Därför är det inte konstigt att kvinnorna sällan nämns vid namn i nya testamentet utan buntas ihop som "några kvinnor".

Där i den anonyma gruppen "några kvinnor" kanske den enda person, utöver Johannes, som nämns som en som Jesus älskade: Marta, döljer sig. Vi vet inte men jag känner att detta lilla rum av anonyma hängivna passar mig så bra. Att slippa ståta med namn i evangelierna var nog en lisa för den som ofta måste återvinna energi genom ensamhet och kontemplation. Lite längre ner i texten ser vi att även onämnda män fanns med vid tillfället för plötsligt blir de aktuella när de ska välja efterträdare till Judas (han som tog livet av sig när han insåg vad han gjort genom att ange Jesus för Sanhedrin) genom lottning. De vanliga, de som glöms bort i de stora historiska redogörelserna, de som göms i anonymiteten har alla kön.

Ikon föreställande St. Matthias, han som kom ut ur anonymiteten för ett ögonblick och lottades fram som apostel i Judas ställe, sedan försvinner han or offentlighetens sökarljus.

*Aristoteles åsikt att kvinnan  var en man som blivit skadad i fosterlivet och därmed var ca 70% människa räknades som vetenskapligt belagt i det antika samhället. När senare Muhammed och hans lärjungar började utveckla islams samhällssyn  förenklade de uträkningen genom att ge kvinnan ett halvt människovärde.