Oj de sista dagarna före jul blev hektiska i övermått. Så nu sitter jag här och har missat både adventets sista skälvande dagar och julkalenderstarten. Tredjedag jul och inte ens staffansritten fick ett inlägg på rätt dag. Men det får den nu. Vädret var nämligen perfekt just på annandagen för en staffansritt. På morgonen hade p1 också ett program som hade en sällsamt helande inverkan på mig.
Min älskade vän genom knappt trettio år, Chateux dog ju förra vintern på sitt 31:a år. Chocken blev till en molande värk i bröstet som till och med märktes på blodtrycket. På riktigt kändes det som om hjärtat skulle brista. Både den lilla flock som blev kvar och jag har liksom levt bedövade av sorgen och saknaden. Gyllir har tex helt slutat rymma. Smilla letade länge efter henne. Året innan hade hon dessutom förlorat Kiva, grannens häst som blev som en fostermor till henne när hon var föl. Hennes stora kärlek till Kiva gjorde att hon rymde till henne då och då men när Kiva dog var det inte mödan värt. Så hästar på rymmen har jag sluppit så länge att jag nästan förlorat minnet av ängsligt letande mitt i natten. Dessutom blev minnet av underbara ritter under stjärnhimmeln, galopp i pudersnö och Chateauxs hurmlande när hon såg mig liksom djupfryst.
Programmet tinade upp den isen. När dessutom vädret, samt underlaget, var perfekt kom hästglädjen tillbaka. Det blev alltså staffansritt med först Gyllir och sedan Smilla, Storgråten kom som alltid när känslorna blir starka hos denna tåredalstant. Tur att inga människor är ute på morgonen i skogen där jag rider. De hade annars ringt för att låta polisen ta in mig på anstalt. Det vore ren och skär lögn om jag sa att sorgen efter Chateaux inte värker längre, det gör den men den förlamar inte längre. Det är som om jag kommit ur en lång lågfrekvent molande depression. Men jag inser samtidigt att bästa fålen är Chateaux och att jag fått uppleva henne är en nåd som inte blir mindre av att jag har kvar två vackra och trofasta hästar plus tre dito hundar i min flock.
Så klart måste vi höra en staffansvisa också i efterhand. En av staffansvisorna där vi altar var "Staffan" i luciatåget jag medverkade i på jobbet. Det passar ju perfekt eftersom jag är stalledräng här hemma alla dagar året runt:
Stefanos var fylld av nåd och kraft och gjorde stora under och tecken bland folket.
Då uppträdde några medlemmar i den synagoga som kallades De frigivnas (dit hörde folk från Kyrene, Alexandria, Kilikien och Asien) och började disputera med Stefanos.
Men de kunde inte hävda sig mot visdomen och anden i det han sade.
Därför skickade de fram några som skulle säga att de hört honom yttra sig hädiskt om Mose och Gud.
De hetsade upp folket och de äldste och de skriftlärda, och sedan kom de och grep Stefanos och förde honom till rådet.
Där fick falska vittnen träda fram och säga: »Den här mannen angriper ständigt och jämt både denna heliga plats och lagen.
Vi har hört honom säga att Jesus, han från Nasaret, skall förstöra denna plats och ändra på de seder och bruk som vi har från Mose.«
Alla som satt i rådet gav noga akt på Stefanos och tyckte då att hans ansikte var som en ängels.
[...]
Styvnackade är ni, oomskurna till hjärta och öron. Alltid gör ni motstånd mot den heliga anden, ni som era fäder.
Finns det någon profet som era fäder inte har förföljt? De dödade dem som förutsade att den Rättfärdige skulle komma, och nu har ni förrått och mördat honom,
ni som fick lagen utfärdad åt er av änglar men inte har hållit den.«
När de hörde detta blev de så ursinniga på Stefanos att de skar tänder.
Men fylld av helig ande riktade han blicken mot himlen och såg Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida,
och han sade: »Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.«
Då ropade de högt och höll för öronen, och alla störtade sig över honom på en gång
och släpade ut honom ur staden för att stena honom. Vittnena lade sina mantlar framför fötterna på en ung man som hette Saul.
Så stenade de Stefanos, som åkallade Herren och sade: »Herre Jesus, ta emot min ande.«
Han föll på knä och ropade högt: »Herre, ställ dem inte till svars för denna synd.« Med de orden dog han. Apg. 6:8-15, 7:1-15, 51-60
St . Staffan målning i Dädesjö gamla kyrka målad under ledning av mästaren Sighmunder under senare delen av 1200-talet
Sankt Staffan är förstås den stora helgondagen för oss svenska hästvänner. Det finns även andra helgon med hästar under sitt beskydd , främst St. Eligius med helgondag 1 december. Eligius var fransk hovslagare som enligt legenden plockade lös svårskodda hästars ben medan han skodde dem, därefter satte han tillbaka benet. Det låter mindre troligt men han var uppenbarligen en människa med stor kärlek till djur och människor. Han blev känd för sitt arbete med fattiga och för att han blev kung Dagobert I:s chefsrådgivare och senare biskop. Missionsverksamheten bland hedningarna i Flandern är också bekräftad. Från början var han enligt traditionen guldsmed men verkar alltså även ha sysslat med grövre smide som hovslageri. Han är därför inte bara skyddshelgon för hästar, hovslagare och andra hästyrken utan också för metallarbetare av olika slag.
Här i Sverige är det dock sankt Staffan som förknippas med hästar fast Stefanos, den förste martyren, inte har någon hästkoppling i Bibeln. Desto fler hästkopplingar har han dock i de nordgermanska områdena där Stefanos firades med kappritter och studentupptåg som numera märks i luciatågen. Stjärngossarna var alltså de första att gå runt i sjungande tåg innan Lucia anslöt när skolavslutningen firades 13 december. På den tiden gick endast gossar i skola så vill SD fira supertraditionell Lucia bör tåget BARA bestå av pojkar. Från 1700-talet finns nedteckningar av luciafirande med kvinnliga lucior.
Så har traditionerna berikat livet för oss här i midvintermörkret och blandats upp med inslag från hela den kristna världen under århundraden. Jag är mycket väl medveten om Stefanos verkliga historia men ändå gör en staffansritt julen komplett. Därför har jag självklart tagit mig en ridtur på förmiddagen. Det är verkligen ett underligt sätt att fira den första martyren men martyrernas unga kyrka förtjänar att bli ihågkommen. Var skulle vi vara utan den?
Om de fegade ur och gick hem till sina jordbruk, fiskenät och tiggarstavar när romarriket förbjöd dem att predika evangelium hade det sannerligen varit vinter jämt men aldrig jul. Slaveri och spädbarnsmord, våldtäkter och offer av unga flickor hade ansetts som helt normalt. Ingen tröst hade funnits med att islam har haft en effekt på fasansfulla traditioner eftersom islam är på alla sätt beroende av den 600 år gamla kristna historien som omgav Muhammed när han grundade islam.
Hästar var och är viktiga inom islam också. Jag vet inte om de har någon motsvarighet till staffansritten och staffansvisorna men jag vet att martyrium betyder något annat än inom kristenheten så för att klargöra detta: en martyr dödar inte- en martyr dör. Att vissa grenar av islam har för sig något annat är ingen anledning att sluta fira martyrernas unga kyrka i midvintertid. Om det är med sjungande ljuståg eller vilda galopper i djupsnö vi firar spelar ingen roll. Tacksamheten, minnet och traditionen är desamma.
"Vittskövlevisan" är en favorit bland staffansvisor. Melodin är vacker och texten berättar legenden om Staffan som var stalledräng hos Herodes när Jesus föddes, alltså en väldigt fri berättelse om Stefanos långt från bibeltexten eller så handlar den om en helt annan person som kanske aldrig funnits. Vackert berättat hur om helst och evangelium predikas genom skönlitteraturen, som så ofta förr.
Det är inte nog att du är min tjänare, som upprättar Jakobs stammar och för tillbaka Israels överlevande, jag skall göra dig till ett ljus för andra folk, för att min räddning skall nå över hela jorden. Jesaja 49:6
Staffansritt och staffansskede, sankt Staffan, staffansvisor, ja den här dagen har mängder av nordiska traditioner att falla tillbaka på. Själv försöker jag ta en staffansritt denna dag. Av olika skäl blev det inte så i år utan jag fick flytta fram min årliga kirunavistelse till denna dag så jag fick skjuta på staffansskedet.
Luciatågets medeltida visor är oftast sånger som först hörde samman med staffansdagen. Här ser vi återigen den underbara multikulturella berikning som kristendomen gav oss och de nordiska kristna gav kristendomen.
Jag kommer aldrig att sluta glädja mig över detta. Jag kommer alltid att vara djupt tacksam över de första martyrerna som inte gav sig utan bekräftade evangeliet om Jesu uppståndelse med livet som insats vare sig det rörde sig om Hälsingland under medeltiden eller Judéen vid vår tideräknings början. Den tideräkning som vi räknar från Jesu födelse.
