Lyssna på mig, alla folk, ni folkslag, hör noga på! Från mig skall lagen utgå, min rätt skall bli ett ljus för folken. Snabbt nalkas min rättfärdighet, min hjälp är på väg, med mäktig arm skipar jag rätt bland folken. Fjärran länder väntar på mig, de sätter sitt hopp till min makt. Jesaja 51: 4-5
Nu har redan förfastan inför advent börjat. På 500-talet började fastan efter St. Martins-dagen och pågick till Trettondagen, Epifania. Senare blev denna fastetid hälften så lång som påskfastan, 20 dagar som började efter första advent, i år den 27 november, och pågår fram till julafton. Numera är detta en förfastetid och jag brukar behöva iaktta den för att överleva november.
November är den månad som numera är mörkast eftersom snön som stannar kommer senare för varje år som går. Vi här närmast Nordpolen har ju redan två graders uppvärmning av klimatet (alltså beror inte novembermörkret på vädernycker utan det är en långsiktig trend).*Samtidigt som november inleds byter vi också till vintertid vilket alltid är ett problem just när vi behöver daylight saving time som allra mest. Då kommer denna förfasta som ett ljus i mörkret. Det låter kanske märklig, men efter höstens överflöd är det välgörande att nu börja se om sitt hus och unna sig enklare vanor.
Att alltid hålla sig till enkla vanor är säkert bra men jag tror ju, som trogna följare vet, på skillnad mellan fest och fasta. Att smeta ut allt i ett slags evigt lördagsgodisfrosseri** när som helst i veckan gör att festen känns vardag. Då kan också festen bli en anledning till klagomål på tristess. Det märks inte minst i denna tid där julborden dignar redan i november och själva julen blir ett övermätt glädjelöst illamående. Inte konstigt att folk börjar amerikaniseras också vad gäller denna urgamla tradition så att folk slänger ut granen på juldagen och slänger ut allt pynt med den. Trettondagen firas inte och Tjugondag Knut är bara ett uttryck som allt färre förstår, ungefär som Kyndelsmäss och solidaritet.
I en mörk tid behövs alltså eftertanke och fastelugn. Men det räcker förstås inte. Hopp behöver något mer än fasta. Därför, när kyrkoåret närmar sig sitt slut, är temat vårt stora framtidshopp om hur vi ivrigt väntar på Guds rättvisa dom vid Jesu återkomst då när himlen ska landa på den förnyade, återuppståndna, jorden för gott.
Vilka underbara framtidsutsikter att Herrens rätt ska bli ett ljus för folken! Vi som bor i fjärran länder får sätta vårt hopp till Herrens makt och rättvisa. Och det är inget tomt pep-talk eftersom Jesaja fortsätter sin profetia:
Men min hjälp varar i evighet,
min rättfärdighet går aldrig om intet. Jesaja 51:6b
*
St. Martin av Tours delar sin mantel med tiggare målad av Anthonis van Dyck ca. 1618. Här en sida som berättar om St. Martins-firandet i Tyskland.
* Globalt sett är det omkring 1 grad varmare i världen jämfört med förindustriell tid. Men det är en genomsnittlig förändring. Uppvärmningen blir större ju närmare polerna man kommer, och i norra Sverige är det omkring 2 grader varmare än det var kring år 1860. Den mesta uppvärmningen har skett de senaste tre decennierna. Jämfört med perioden 1961-1990 har det i genomsnitt blivit 1,5 grader varmare i Sverige. Det här är en tid som används som så kallad normalperiod för jämförelse, just för att kartlägga förändringar.
** Eller att alltid späka sig i säck och aska, det är lika illa det.
Han som skaffar mig rätt är nära. Vem söker sak med mig? Låt oss mötas inför rätta. Vem vågar vara min motpart? Må han stiga fram. Jesaja 50: 8
Den här dagen i Stilla veckan sjunger man Kassias hymn i grekisk ortodoxa kyrkor. Nunnan Kassia som levde på 800-talet skrev mycket musik och vackra böner men just idag är hymnen om hon som smorde Jesus inför hans begravning sjungen varje år och därför är det en sång alla grekisk-ortodoxa känner igen.
Just denna onsdag minns kyrkan över hela världen hur Jesus smordes inför sin begravning av en namnlös kvinna och av Maria i Betania. I podden om Bibelns kvinnor dissade man Lukas evangelium som tar upp den första smörjelsen av Jesus, då när han började sin predikogärning. Då berättar Lukas om hur en hamartolos(syndare/hedning) crashar in hos en farisé i Kafarnaum och smörjer Jesus fötter med kungligt dyr balsam. I podden menade de att Lukas alltid vrider till kvinnorna i en patriarkal position. Jag håller inte med, som ni vet, Lukas evangelium är det evangelium som allra tydligast följer Bibelns tradition av att sätta barn, kvinnor, fattiga och främlingar i centrum. När Matteus berättar från bergspredikan berättar Lukas om ett tillfälle när Jesus predikar på en slätt. Lukas är den enda som berättar om den kortväxte Sackaios som måste klättra upp i ett träd för att se Jesus. Det är också Lukas som berättar om, och namnger, kvinnorna som följde Jesus och försörjde hela gruppen lärjungar med sina tillgångar.
Men Lukas berättar inte om hur Jesus tvättar lärjungarnas fötter. Det verkar ologiskt. Det verkar som om Johannes tycker detsamma och tar upp detta tillfälle. Johannes evangelium är ju mer medvetet komponerat kring vissa tecken. De övriga evangelierna berättar ju redan om Jesus liv och verksamhet. Johannes tar upp det de andra inte tog upp. Han tar inte upp instiftandet av nattvarden däremot berättar han om hur Jesus tvättar lärjungarnas fötter under den sista måltiden. Johannes berättar också om hur Maria av Betania smörjer Jesu fötter inför begravningen. Maria som gärna satt vid Jesu fötter och lyssnade till hans undervisning gör det som en okänd hamartolos gör för att inviga Jesus till tjänst i början av Lukas evangelium. Båda gör det som Jesus gör : böjer sig ner och betjänar. De utför visserligen en prästprofettjänst men likheten med vad Jesus, alltså Gud själv, gör är också slående.
Kvinnor, barn, slavar, fattiga och främlingar är i Bibelns ständiga fokus. De mäktiga, rika och innegänget är aldrig intressanta i Bibelns värld. En kvinna som beskrivs som en hamartolos får däremot allt ljus på sig, en kortväxt avskydd samarbetsman som måste klättra upp i ett träd för att se Jesus får ett eget kapitel, en kvinna som bor ihop med storasyster och lillebror i en liten by utanför staden träder också fram, i berättelsen om Jesus. Jesus själv bodde i den lilla fattiga byn Nasaret i en hantverkarfamilj som låg snäppet under de självägande bönderna i status. Jesus gör också själv kvinnliga och slavsysslor. En sak som man sällan tänker på är hur Jesus rör vid sjuka och döda. Han går till och med in i Lasaros grav. Detta var inget för män med status. Det var kvinnors uppgift att röra vid döda och ordna med begravningar eftersom människor blev rituellt orena av detta.
Den grupp människor som snabbast tog till sig evangeliet är alltså ständigt i dess centrum. Jesus säger också vid fottvätten till Petrus att om han inte får tvätta hans fötter kan han inte ha gemenskap med Jesus. På detta sätt förstår vi också att den hamartolos som smörjer Jesus i Kafarnaum och Maria i Betania HAR gemenskap med Jesus. Kassianis hymn har tyvärr fastnat i att denna hamartolos var prostituerad. Inget säger att det var så. Men ganska snart slutade ju de hednakristna att se sig som om någon enda av dem kunde räknas som en hamartolos. Tyvärr kom då också antisemitismen in i kyrkan. Så har även Kassia skrivit en hymn Petron ka Paolon, som är antisemitisk. Detta att vi glömmer bort att vi är syndare och dessutom hedningar, frälsta av NÅD, gör kyrkan farlig och drar oss ner i verkligt allvarlig synd.
Vi måste alltså alltid minnas att varje kristen hedning är en hamartolos som gör en prästprofettjänst och dessutom detsamma som Jesus. Vi har alltså gemenskap med Jesus och varandra i Guds jämlika rike och ingen är mer värd än någon annan i detta rike: i gemenskapen råder en jämlikhet som är så radikal att Gud själv blir ett nyfött barn och en lidande tjänare. Han som skaffar oss rätt är nära.
Rätten trängs tillbaka, rättfärdigheten stannar på avstånd, ärligheten snubblar på torget, redbarheten kan inte komma fram.
Ärligheten har gått förlorad, den som skyr det onda blir plundrad. Herren såg med misshag att det inte fanns någon rätt.
Han såg att ingen trädde fram och häpnade över att ingen ingrep. Då gav hans styrka honom seger, hans rättfärdighet var hans stöd.
Han klädde sig i rättfärdighetens harnesk och satte segerns hjälm på sitt huvud, klädde sig i hämndens dräkt och svepte sig i harmens mantel.
Jesaja kapitel 59, vers 14-17
Downs syndrom-dagen när vi alla ska rocka sockar för att visa att vi gillar olika är en dag som behövs mer för varje år som går. Om det är något som smärtar mig och skadar vår samhällsgemenskap i grunden är det utrotningen av Downs-personer. Jag saknar ord för den fasansfulla utrensning som pågår utan att särskilt många protesterar mot denna rashygien som borde ha förpassats till historiens skräpkammare efter 1945.
"Han såg att ingen trädde fram/och häpnade över att ingen ingrep." skrev Jesaja men tyvärr är orden lika aktuella ännu idag. Ingen ingriper. Inte heller jag, jag vill dock klä mig i "harnesk och hämndens dräkt insvept i harmens mantel" eller kanske snarare bepansra mig med helig vrede. I brist på dessa klädespersedlar rockar jag sockorna som så många andra gör idag.
Kom, alla ni som törstar, kom hit och få vatten, kom, även om ni inte har pengar! Förse er med säd, så att ni får äta! Kom och få säd utan pengar, vin och mjölk utan att betala! Jesaja 55: 1
Hagar är en av få personer som lyfts fram i mer detalj i Gamla testamentet. Hon är dessutom en kvinna vars namn betyder "flykt"och hon är inte av Abrahams släkt utan "egyptier". Till och med i Anne de Vries Barnens bibel är hon så framträdande att hon förekommer i både text och bild (underbara bilder i min barndoms version från 1970-talet). Hennes livsöde var nog inte alls ovanligt. Bortrövad som barn och såld som slav till en familj där den åldriga mannen våldtar* henne så fort hon blir fertil för att hon ska föda honom och hans fru/halvsyster barn. Vi vet ju inte så mycket om andra familjer i området men vi vet att detta var det normala bland de faraoner och högre tjänstemän i Egypten vid denna tid. Inget i Bibelns berättelse antyder något anat, tvärtom berättas det rakt på sak att Hagar var Saras tjänstekvinna och Sara gav henne till Abraham för att han skulle få barn med Hagar, Barnet skulle räknas som Saras.
Så klart är det lätt för Abraham att få barn med en ung egyptisk flicka till skillnad från med sin halvsyster som vid tiden för detta dessutom hade genomgått klimakteriet. Sara hade antagligen lätt blivit gravid medan hon var i fertil ålder om hon fått en ung man som inte alls var släkt med henne som far till barnet. Man kan se av gravfynd och DNA-undersökningar av Egyptens faraoner att de oftast var gifta med syskon och halvsyskon. Dynastierna avlöste varandra eftersom de till slut bara fick dödfödda barn, som Tutankhamon som med sin syster fick två för tidigt födda döttrar vilka ovanligt nog balsamerades (vilket tyder på en stor sorg och stora fertilitetsproblem), eller fick väldigt sjukliga arvingar, också här är Tutankhamon ett exempel på svåra genetiska skador som eventuellt tog hans liv vid 19 års ålder. Faraoner fick ibland också barn med slavinnor eller "testade sig fram" med olika systrar
Hagars livsöde var alltså inte ovanligt. Hon är ändå mycket ovanlig eftersom hon drevs ifrån hushållet tillsammans med sin son Ismael. Detta var något otänkbart, att slavinnan fick behålla sin husbondes barn som sitt eget. Inte ens i dag är det normala att kvinnor får behålla sina barn efter en skilsmässa i Mellanöstern. Sharialagen till och med förbjuder allt annat än att barnen tillhör pappan. Hur mycket mindre skulle inte en slavinna få behålla sitt barn. Men Hagar är eljest.
Hon är också eljest i detta att hon ger Gud namn när hon möter honom i öknen första gången då hon gravid med Ismael flytt från Saras misshandel av henne och ger Gud namnet "Seendets Gud". Andra gången när hon frigivits men åter tror att både Ismael och hon ska dö av törst i öknen visar Gud henne åter en källa.
Jag tänker också att Sara var eljest som släppte iväg Hagar med sonen Ismael trots att Bibeln säger att Sara gjorde det för att hennes lille Isak skulle bli ensam arvtagare till Abraham. Det är så ovanligt med frigivna slavar i forntiden att något speciellt måste det också ha varit med Sara. Hur lätt hade det inte varit att skicka iväg Ismael till fårhjordar långt bort från just deras tält. Hur lätt att sälja Hagar till en annan storbonde i Kaanan. Men hon låter dem bara flytta iväg till en egen oas där Ismael växer sig stark.
Isak och Ismael håller också kontakten med varandra livet igenom trots skillnaden i social status mellan dem. När Abraham dör är de båda med på begravningen och av det lilla som Bibeln berättar om halvbröderna framgår inga konflikter. Tvärtom får vi veta att Hagars "egen" oas Beer Lachaj Roi nu är Isaks lägerplats. Detta visar på ytterligare en sak som gör både Hagar och Sara annorlunda. I denna kultur av blodshämnd och långsinthet i generationer visar dessa båda mammor att de inte ger bitterhet i arv till sina barn. De går utanför konventionerna inom sina av samhället uppställda trånga gränser. det borde ge oss inspiration till att göra sammalunda.
Hagars visdom är att inte bära på bittert agg och inte fostra sitt barn i denna anda, trots att hon hade all anledning till det. Hon visar också att hon vet vem hon ska vända sig till i tider av yttersta nöd. Hon ger även Gud ett namn när hon inser att han verkligen ger henne att dricka utan betalning. Man kan säga att hon upprättar en ömsesidig relation till Gud och kanske är det denna öppna och ömsesidiga relation med "jag är" som hon kallar för "jag ser" som ger henne styrkan att stå emot bitterheten och fostra sin son ensam till att lämna bitterhet bakom sig.
Saras visdom är att hon inser att när hon följde konventionerna om att hennes man kunde våldta hennes tjänsteflicka för att ge henne själv ett barn gjorde hon fel. Hon lämnar därför konventionerna därhän till slut när Hagar och Ismael släpps fria tillsammans. Gud säger då till Abraham att Sara gör rätt. Abraham får alltså lära sig att man inte äger människor genom Saras exempel. Inte heller Sara fostrar fram en bitter hämndkultur mot storebror Ismael hos Isak utan båda mödrarna friger båda barnen till att leva vuxenliv tillsammans i fred.
I Hagars livsöde får vi åter bevis för att Bibeln ser till änkan, främlingen, den fattiga och faderlösa. Flyktens Hagar påminner oss om hur Gud ser på flyktingen och om hur vi alla kan leva våra liv i frihet utan bittra bojor.
Abraham skickar iväg Hagar och Ismael som barockkonstnären Il Guercino (1591-1666) framställer händelsen. Här är Sara passiv medan hon inte är det i Bibeltexten, tvärtom, när hon friger sin slavinna tillsammans dennas son är det Abraham som liknar farao som inte vill släppa israeliterna från slaveriet i Egypten och tvekar om att låta dem gå. Men Sara står på sig och Hagar blir frigiven.
* Jag har mycket svårt för att tro att det fanns något som helst samtycke från flickans sida.
Herren ska göra sig känd för egyptierna, och egyptierna ska på den tiden lära känna Herren. […] Så ska Herren slå Egypten, slå men också hela. När de omvänder sig till Herren ska han bönhöra dem och hela dem.
23 På
den dagen ska det finnas en banad väg mellan Egypten och Assyrien, och
assyrierna ska komma in i Egypten och egyptierna in i Assyrien, och
egyptierna ska tjäna Herren tillsammans med assyrierna. 24 På den dagen ska Israel vara den tredje vid sidan av Egypten och Assyrien, en välsignelse mitt på jorden. 25 Herren Sebaot ska välsigna dem och säga:
Välsignat är Egypten, mitt folk, och Assyrien, mina händers verk, och Israel, min arvedel! Jesaja 19: 21-25
Den som älskar julen, liksom jag gör såsom hängiven julvän kan nu vända sig till Egypten för där har de allmän helgdag idag pga julfirande. Detta hör ju ihop med att den ortodoxa kyrkan följer den julianska kalendern. De profetior som uttalas om Egypten i Jesaja och Jeremia är verkligen de som lättast går att se hur de gått i uppfyllelse. Jeremia flydd till Egypten där han fick asyl, kanske pga hans positiva profetior om landet. Men riktigt lika populärt att Assyrien skulle få det bra de också, borde inte varit lika populärt i Egypten eftersom dessa två länder var arvfiender.
Idag vet vi att det var i just det forna Assysrien som kyrkan först fick namnet "kristna" och ända in i vår tid finns en livaktig assyrisk kyrka och i Syrien finns ännu kyrkor och kloster av stort värde för hela kristenheten. Kyrkorna i den muslimska världen lider och förföljs men just i Syrien och Egypten finns en livaktig kyrka trots detta förtryck.
Ingen annanstans i den muslimska världen har kyrkan dock överlevt så som i Egypten . Egypten tog också emot Jesus när hans familj fick fly för Herodes blodtörst. Den koptiska (egyptiska) kyrkan är med rätta stolta över detta ursprung som det land som gav Guds son Asylum Divina. Och idag firar de alltså jul i Egypten, alla har en nationell helgdag för detta ändamål. Men vi vet också att muslimska brödraskapet bildades i Egypten och många militanta jihadister siktar idag in sig på kyrkornas julfirande.
Låt oss därför göra detta till en bönedag för Egypten i år och alla andra år!
Tack Gud för Egypten som tog emot Jesu familj på flykt.
Tack käre herre Jesus för att du belönat Egypten för detta med en uthållig kyrka som fortfarande firar jul och tack för att hela Egypten har ledigt idag till minne av att du kom till oss Gud och människa för alla människors räddnings skull.
Bevara din kyrka i Egypten för allt ont, denna glädjens dag. Låt Egypten som helhet nå frälsningen och låt den banade vägen öppnas mellan Syrien och Egypten snart. Du vår Herre Jesus, kom! AMEN
Jenny Nyströms julkortsbild av Flykten till Egypten
Det är inte nog att du är min tjänare, som upprättar Jakobs stammar och för tillbaka Israels överlevande, jag skall göra dig till ett ljus för andra folk, för att min räddning skall nå över hela jorden. Så säger Herren, Israels befriare, Israels Helige, till den som är föraktad och avskydd av alla, till härskarnas tjänare: Kungar skall se det och resa sig, furstar se det och falla på knä, därför att Herren är trofast, Israels Helige som utvalde dig
Jesaja 49:6-7
Ruts bok är en förtjusande del av Bibeln. Den fina relationen mellan Noomi och hennes svärdöttrar, allihop änkor, är en av de vackraste passagerna i Bibeln och i all litteratur jag läst. Men idag tänkte jag särskilt på hur Rut är moabitiska, inte jude. Noomi och hennes make var flyktingar i Moab pga hungersnöd i Israel. Det är ju ingen hemlighet att flyktingar alltid har funnits. Folk som måst flytta för att överleva av olika skäl: hungersnöd, naturkatastrofer, förföljelse eller en allmänt hopplös social tillvaro som för Karl-Oskar och Kristina vilka emigrerade till USA från Småland i mitten av 1800-talet.
Ruts bok är för oss kristna speciellt spännande eftersom hon nämns i Jesu släkttavla. Inte många kvinnor nämns där och alla kvinnor som nämns är icke-judar. De kvinnor som träder fram ur historiens ständiga osynliggörande av kvinnorna i just Jesu bakgrund är alltså främlingar, allihopa. Det är inte konstigt att Mose lag ständigt tjatar om hur vi ska bete oss mot främlingen och minnas hur vi själva varit främlingar och lätt kan bli det igen.
Men Ruts omnämnande i släkttavlan (Matt. 1) hör också ihop med det som Trettondagens evangelium (Matt. 2) berättar om. Vise män från österns länder hyllar Jesus som kung. Liksom Noomi blir Jesus flykting och liksom Noomi och Rut återvänder han när faran är över. Evangeliet säger alltså att alla folk ska bli räddade genom Jesus; nomader och fastboende lika. Jesus är självklart jude, det är ju bara så sjukt att Martin Luther 1523 var tvungen att skriva en bok med titeln Jesu var jude, få saker är mer uppenbara. Men han var en jude med främlingar i stamtavlan och han är också Guds son, människosonen som ska upprätta alla människor i hela världen vare sig de kommer från Moab, Ecuador, Benin, Laos, Israel eller Nordkalotten.
Kamelkaravan som flyttar ett helt hus i Australien på 1920-talet. Människor har fötter inte rötter, det normala för oss är att flytta på oss och kan vi tar vi med oss huset.
Må den gudlöse överge sin väg, den ondskefulle sina planer. Jesaja 55:6
Den 3 januari 1718 kom de första överlevande från dödsmarschen över fjällen från Norge till Jämtland fram till den lilla byn Handöl i Jämtland. De hade stridit för Karl XII, denne katastrofala tyrann, den tonårsmässiga kung som lämnat sitt land i sticket under nästan 20 år men samtidigt tvingat folket att strida i krig efter krig vilket utarmade statskassan och befolkningen. När han till slut sköts till döds jublades det i Sverige. Men hären i Norge var inte lika glad, de hade en lång väg hem och de hade länge stridit med underskott o provianten smat var egentligen rustade för sommarkrig och inte för vintern. Många av de ridande officerarna lämnade sina fotsoldater i sticket i Norge men inte alla visste vad som
Julklappsboken, läs den!
hänt.
Trupperna vid Trondheim, 6000 man av mestadels finska regementen, leddes av Carl Gustaf Armfeldt och de fick inte veta om att de skulle göra återtåg förrän i mellandagarna och bröt därför upp först den 28 december. Armfeldt valde den kortaste vägen rakt över fjällen eftersom snödjupet inte var stort och vädret gynnsamt. Men vi vet alla hur fjällväder är. På nyårsdagen hade armén endast 55 kilometer till Handöl och man trodde att hela armén skulle vara framme på två dagar. Redan då hade ca 200 man frusit ihjäl men den korta biten som var kvar skulle bli katastrofal just på grund av det oberäkneliga fjällvädret. En fruktansvärd snöstorm blåste plötsligt upp. Soldaterna tappade riktningen, de skidlöpare som skickats i förväg skidade vilse och mannarna samlades i klungor för att värma varandra där de frös ihjäl under stor klagan. Hästar frös ihjäl och man eldade upp slädar, gevärskolvar och allt man kom över för att värma sig men de eldarna räckte varken långt eller länge.
Den 3 januari nådde alltså den första delen av armén Handöl. Men det var en liten by med bara tre gårdar och de flesta soldaterna fick inte rum under tak. Den 4 och 5 januari kom resten av armén fram till Handöl. Tretusen man var kvar döda på fjället. Även i Jämtland på väg till den större orten Duved frös soldater ihjäl. Och framme i Duved fortsatte döden eftersom inte alla rymdes inomhus ens i Duved, de stod kring stugorna och dog lutande sig mot husens väggar. Ända fram till den 13 januari berättas att män kröp ner från fjällen till Handöl och fick med släde skickas ner till Duved.
Den läkekunnige prästen Olof Broman skriver i sin dagbok för 1719:
"Vid början av detta året anlände hit hos mig över 250 personer av finska
kavalleriregementet och general De la Barres folk. Liksom nästan alle
de andre, som gått över fjällen ifrån Norge, voro de förfrusne till
händer och fötter och så illa medfarne, att sådan händelse aldrig skett
ifrån världens begynnelse. Hela vintern över och jämväl sommaren voro
hos mig sjuke, förkylde nästan oräkneliga, av åtskilliga regementen, så
väl officerare som gemene, av vilka nog månge jag avsåga, hugga och
skära måste dels bägge benen, dels ettdera, fötterna, händerna,
fingrerna etc. – ett sådant uselt tillstånd, att ock de döde måtte gråta
däröver!"
Det är lätt att förstå att den frihetstid som följde gjorde att Sverige drog sig ut ur krig efter krig som den tyranniske Karl XII fört runt om landets gränser och ute i Europa. Det är inte heller svårt att förstå att efter att det kungliga enväldet föll och freden 1814 slutits med Danmark har Sverige aldrig mer varit i krig. Ju fler som fick vara med om att bestämma desto lägre procent krigshetsare i beslutsposition. I detta krigs fall var det just Karl XII som i princip ensam ville ha krigen och specifikt kriget i Norge. Det krig som dödade honom och därmed befriade Sverige från hans krigsgalenskap och tyranni.
Och denne man kallas idag av nationalistiska virrpannor för "hjältekonung". De besudlar till och med Andersmäss med att hedra Karl XII dödsdag den 30 november. De är inte många, men det borde inte vara en enda. Om inte dessa fasansfulla scener från reträtten där övergivna svältande soldater, trossfolk, hästar och officerare-betecknande nog var de flesta från Finland*, får dem att fatta kan nog inget övertyga dem om att ta reson.
Men vi är många fler som fattar vad som hände. Att den gudlöse kung Karl XII, en typisk hjärtlös gängledaryngling med enormt våldskapital och hans ondskefulla planer dog den 30 november är i och för sig anledning att fira, (svenskar gladdes åt dödsbudet) men knappast för att hylla illgärningsmannen bakom denna katastrof . Fira kan man visst; att hans död innebar att Sverige långsamt kunde dra sig ur den ondska som drev tusentals man in i förfrysningsdöden på fjället i början av januari 1719 och att Frihetstiden äntligen tog sin början. Men ett värdigt sätt att fira är då att hålla Andersmäss, inget annat.
Armfeldts krigståg :
Bildkälla: Av Jkl - Eget arbete, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=6349582
* Föraktet mot finnar är starkt i Sverige och har alltid så varit. I Ångermanland var tex 100% av dem som dödades i "häx"förföljelserna av finskt ursprung.
Jubla, himmel, och gläd dig, jord, brist ut i jubel, alla berg! Ty Herren tröstar sitt folk, han förbarmar sig över de plågade. Sion sade: ”Herren har övergett mig, Gud har glömt mig.”
Glömmer en kvinna sitt lilla barn, bryr hon sig inte om den hon själv har fött? Och även om hon skulle glömma, glömmer jag aldrig dig.
Nej, ditt namn är skrivet i mina händer, jag tänker ständigt på dina murar. Jesaja 49:13-16
Ni har säkert stött på olika "utmaningar" i bloggosfären eller andra sociala medier. Man ska svara på en hoper frågor för att berätta lite om sig själv. En fråga som aldrig dyker upp, men som verkligen borde vara med är "En serie som betytt mycket för mig är". Nå, eftersom ingen ställer den frågan till mig gör jag det själv och svaret är : flera stycken. Bland andra: Tom Puss, Snobben, Bamse, Kalle Anka, Asterix, Lucky Luke, Nemi. Men kanske allra mest ändå Kalle och Hobbe/Calvin and Hobbes av Bill Watterson publicerad mellan 1985 och 1995.
Vi spelar fortfarande kalleboll, vi och våra barn läser ständigt om serien i album och tidningen Serieparaden som omsorgsfullt sparats årgångsvis och vi citerar både minspel och repliker från denna intelligenta serie. Vi funderade förstås från allra första strippen på varför huvudpersonerna hade så filosofiskt teologiska namn i originalet och det visade sig bero på just vad dessa personer stod för i verkligheten. Kalvins predestinationslära och förekommande nåd , samt Hobbes "dim view of human nature" (dystra/mörka människosyn) var något som Watterson tänkt på när han gav figurerna sina namn.
Thomas Hobbes (1588-1679) var ju en upplysningsfilosof i England som absolut hade en mörk människosyn. Han menade att vi enbart styrs av otrevliga instinkter som konkurrens och lusten att sätta oss över andra människor. Det enda goda med människan är vårt förnuft som kan tänka ut att det är bättre med ordning än oordning i samhället. Hobbes var förstås rejält konservativ. Han menade att Gud lämnat sin skapelse sedan den en gång blev klar. Människans naturtillstånd är , enligt honom, att äta eller ätas och det enda som kan hålla oss i schack är en stark makt, en absolut regent. Den absoluta kungamakt som Sverige led under från Karl XI tills den kraschade under Karl XII var vid tiden allmänt ansedd som det bästa och mest förnuftiga statsskicket och det berodde bland annat på Hobbes filosofi som han lade fram i sitt mest berömda verk Leviathan.
Den stora, starka, farliga Leviathan (från Jobs bok, ja) var en metafor för denna envåldshärskare som med hårda nypor skulle se till att samhället fungerade.Vi undersåtar betalar med skatter och lydnad för att få lugn och ro av den enväldiga härskaren, så beskrev Hobbes "samhällskontraktet". Men skulle vi släppas lösa utan denna diktator över oss skulle snart allas krig mot alla vara ett faktum. I naturtillståndet, som "vilde", var människan nämligen ett själviskt monster och "samhället" ett stort självdestruktivt anarkistläger. Denna människosyn genomsyrar Flugorna herre av William Golding, som av obegripliga skäl tilldelats nobelpriset i litteratur, inte på 1930-talet utan EFTER andra världskriget. Jaja, Svenska akademien är nu en upplysningsprodukt så de hyser väl fortfarande Hobbes filosofi fast den är så lätt att vederlägga.
Om det är något människor i "naturtillståndet" inte har råd med är det ett allas krig mot alla. Samarbete är istället människans USP som gjort oss framgångsrika. Hobbes var förstås ett barn av sin tid. Efter Oliver Cromwells katastrofala revolution och religiösa diktatur längtade engelsmännen efter ordning och reda. För till skillnad från vad Hobbes ansåg om människans natur, är det mest naturliga för oss att vilja leva i fred och utan konflikter och den skräck som en diktatur alltid bygger på. Hobbes föddes själv två månader för tidigt eftersom hans mamma blev så rädd av att höra nyheter om att den spanska armadan skulle invadera England. Hobbes hävdade att hans mor födde tvillingar : lille Thomas Hobbes och rädslan som aldrig lämnade henne.
I Tyrannens tid av Magnus Västerbro lyfter han fram flera tragiska fall av självmord pga rädslan för krig efter den långa fred Sverige åtnjutit under Karl XI regeringstid. Nej, det naturliga för oss människor är inte krig utan fred, inte konkurrens utan samarbete. Men det finns störda individer, som exempelvis Kal XII som uppfostrades till en fullblodsnarcissist som i tonåren plötsligt skulle bli ansvarstagande regent med suverän rätt att styra av Guds nåde. Han tog verkligen till sig Hobbes tankar om hur en regent skulle vara. Hårda nypor och skräck skulle hålla folket i schack och uppbåda alla till kriget nödvändiga resurser närhelst den tonårige monarken fick lust till det. Karl XII är dock inte den typiska människan som sällan söker strid och död. Däremot var han den typiska Leviathan som Hobbes ville se som regent.
Men för en tiger är det förstås alldeles korrekt att se människor som mat. Därför passar det utmärkt att Kalles tiger heter just Hobbes. Utmärkt är det också att den absoluta kungamaktens tid och upplysningens många misantropiska filosofer har fått mothugg inte minst genom att demokratins praktik faktiskt testats i tex USA; detta upplysningsprojekt som inte bygger på Leviathan utan på Montesquieus politiska filosofi och är ett storskaligt experiment av hans idé om maktdelning. Jag hoppas dock att detta till synes robusta statsbygge håller för trycket av diverse Trumpister som på många sätt ger bevis för Hobbes mörka människosyn, so help us God!
Sista strippen av Kalle och Hobbe/ Calvin and Hobbes publicerad 31/12 1995
Det är inte nog att du är min tjänare, som upprättar Jakobs stammar och för tillbaka Israels överlevande, jag skall göra dig till ett ljus för andra folk, för att min räddning skall nå över hela jorden. Jesaja 49:6
Staffansritt och staffansskede, sankt Staffan, staffansvisor, ja den här dagen har mängder av nordiska traditioner att falla tillbaka på. Själv försöker jag ta en staffansritt denna dag. Av olika skäl blev det inte så i år utan jag fick flytta fram min årliga kirunavistelse till denna dag så jag fick skjuta på staffansskedet.
Luciatågets medeltida visor är oftast sånger som först hörde samman med staffansdagen. Här ser vi återigen den underbara multikulturella berikning som kristendomen gav oss och de nordiska kristna gav kristendomen.
Jag kommer aldrig att sluta glädja mig över detta. Jag kommer alltid att vara djupt tacksam över de första martyrerna som inte gav sig utan bekräftade evangeliet om Jesu uppståndelse med livet som insats vare sig det rörde sig om Hälsingland under medeltiden eller Judéen vid vår tideräknings början. Den tideräkning som vi räknar från Jesu födelse.
Du skall kalla på folkslag du inte känner, folkslag som inte känner dig skyndar till för Herrens, din Guds, skull, Israels Helige, som skänkt dig härlighet. Sök Herren medan han låter sig finnas, åkalla honom medan han är nära.
Må den gudlöse överge sin väg, den ondskefulle sina planer. Må han vända om till Herren, så skall han förbarma sig över honom, vända om till vår Gud, som alltid vill förlåta. Jesaja 55: 5-7
Att Gud kommer till oss som spädbarn för att hela världen ska ha en rimlig chans till liv i överflöd, fred och rättvisa är det minst nationalistiska och burdusa religiösa budskap jag vet. Låt oss alla fira jul på ett sätt som hedrar detta budskap!
Må den gudlöse överge sin väg, den ondskefulle sina planer. Må han vända om till Herren, så skall han förbarma sig över honom, vända om till vår Gud, som alltid vill förlåta. Jesaja 55: 6-7
Prins John är skurken i Robin Hood. Han utarmar den lilla staden Nottingham med hjälp av sin skurkaktige sheriff medan hans rättrådige bror Rickard Lejonhjärta är på korståg för att befria Jerusalem från muslimskt välde. I verkligheten tycker jag John hade vissa förtjänster. Han kallades Lackland/Utan land eftersom han gjorde sig själv till vasall under påven för att lösa en tvist och det var ju en betydligt bättre lösning på konflikten än att kriga.
Men det jag ser som viktigast för hela världshistorien är nog att han var den engelska kung som skrev under Magna Charta. Han gjorde det under påtryckningar från adeln, som han låg i strid med, och ville absolut inte göra det. Men han gjorde det. Det var alltså Johns regeringstid som såg världens första parlament födas och ett litet senapsfrö till demokrati hade såtts.
Det tycker jag vi kan minnas på julafton när vi hör prins John ropa i sömnen: "Det är Robin Hood jag vill ha!" Det var inte bara skatteåterbäring på gång utan också ett demokratiskt parlament.
Historiker menar att nidbilden av John inte stämmer, han var inte sämre än andra regenter under denna tid. Men kul julaftonsunderhållning erbjuder nidbilden. Lite roligt att han föddes just en julafton och numera är obligatorisk i många svenska hem denna dag.
Du skall kalla på folkslag du inte känner, folkslag som inte känner dig skyndar till för Herrens, din Guds, skull, Israels Helige, som skänkt dig härlighet. Jesaja 55:5
En dag som inte uppmärksammas så mycket annat än i Norge och Jämtland
är denna Sjurs (Sjuls)mäss, Sigurdsmäss. Då ska man flagga med jamtska
republikens egen flagga om man är Jämtländsk patriot eftersom det är en
jämtländsk flaggdag. Sigurdsmäss är en kristen högtid som firas till
minnet av det lokala helgonet Sigurd.
Det märkliga är att i dessa trakter är ett noa-namn för djävulen gammel-Sjur/l. Troligen har det gått så
till att Sigurd gått samma öde till mötes som Erik den helige. Erik den helige åkallades ofta av kristna under katolsk tid i Sverige men när protestantismen skulle genomdrivas, allra mest brutalt under 1600-talet, började prästerna lära ut att åkallandet av helgon var att åkalla den onde. Då började noa-namnet för djävulen blir Gammel-Erik. Kanske blev det också så med Sigurd/Sjur/l?
Hur som helst är denna Sigurd ganska okänd. Han var biskop i Trondheim/Nidaros och sägs på norsk sida av Kölen ha döpt Olof Skötkonung. Han blandas i legenderna ihop med sankt Sigfrid i Västergötland. Både Sigurd och Sigfrid var engelsmän. Kanske var de samma person eller fanns bara en av dem på riktigt? Det är ju fullt möjligt att de båda fanns, också. Hette biskopen i Nidaros verkligen Sigurd? Ja vi vet inte det så säkert pga bristen på källmaterial.
Men att Sjursmäss firas visar ändå på ett historiskt faktum: England var viktigt för Nordens kristnande. Det var alltså inte bara Hamburg-stiftets Ansgar som missionerade här i Norden. Mycket tyder på keltiskt och engelskt missionerande och framförallt inflytande genom de slavar som togs vid räder mot de brittiska öarna. Vikingarna föll alltså på eget grepp, eller ska vi säga att de upprestes på eget grepp. Även i nordisk kyrkohistoria bevisas korsets princip: att förlora är att vinna.
Just nu firas chanukka, den högtid som är förlagan till kristet julfirande. Jag vet, judar firar inte Jesu födelse, men de första kristna var ju judar och såg Jesus som världens ljus. När han red in i Jerusalem på en åsna var det Judas Mackabaios många tänkte på som sjöng Hosianna Davids son. Speciellt när Jesus red till templet blev analogin uppenbar. Där i templet rensade Jesus ut penningväxlare och allt annat geschäft. Jo, det var inet alls konstigt att de första kristna förknippade Jesus och chanukka. När sedan fler hedningar blev kristna och man började högtidlighålla Jesu födelse var det naturligt att fira världens ljs ankomst under den period när chanukka kan infalla.
Eftersom Marias möte med Gabriel som förkunnade att hon skulle föda en son, var i månaden Nisan som infaller någon gång i skiftet februari -mars och det traditionella dödsdatumet för Jesus var 25 mars antog man, eftersom heliga personer dör och koncipieras på samma dag enligt folktron, att han föddes 25 december, kanske kring den 25 december men datumet bestämdes utifrån dessa parametrar. Och utifrån Chanukka handlar kyrkoåret mycket om ljus "Det folks som vandrar i mörkret ska se ett stort ljus" profeterar Jesaja och vi som följer Jesus har från början sett honom som det ljuset.
Dagens morgonandakt handlar om Chanukka och om fred. Ljus och fred är också vad kristen jul handlar om. Jo, det märks tydligt att de första kristna var judar, vilket gör den kristna antisemitismen ännu mer horribel och gör antisemitism till något mer och delvis annat än rasism. När Lydia som den första européen blev en kristen hade hon redan en uppriktig tro på Gud, dvs hon kände redan till den enda sanna Guden genom judendomen. Idag firas hennes minne på samma datum som den sista stora "martyrmakaren" Diocletianus dog och därmed lättade förföljelsen av de kristna inom romarrikets gränser. Efter något sekel till befann sig kristna i en trygg majoritetsposition i hela romarriket.
Att man några sekler senare börjar förfölja de judar som inte lät döpa sig i en allt annan än kristlig hämndkulturs onda anda, är helt ologiskt. De kristnas skuld till judarna är därmed enorm: vi fick frälsningen och ljuset från juden Jesus och de första judiska kristna förde ljuset ut i världen. Och när kristna fick en maktposition tog vi chansen att förfölja dem med ursäkter av olika slag. Jag ser bara en demoniska kraft av ren skär mobbande ondska bakom antisemitismen. Kristna ska vara fredsstiftare inte elda på ofred och oförsonligt hat. Ja, jag tänker nu på Kyrkomötets på alla sätt vansinniga beslut om att "utreda apartheid* i Israel". Detta Israel-hat är en äckligt stinkande rutten frukt som för länge sedan borde vara avskuren från den kristna delen av vinstocken vi inympats i.
En vanlig upplevelse i dagarna är att vi hör Dotter Sion ur oratoriet Judas Mackabaios av Händel i kyrkan:
* De delegater som trots avslag på sin motion från utskottet, genomdrev detta sjuka beslut är gamla, det är tydligt. De lever kvar i den tid de älskade att leva i som unga. Då när Sydafrika var en apartheidstat och ont och gott i den konflikten var enkelt och tydligt. Hur kom det sig att den oerhört komplexa frågan om Israel och Arabländerna blev svartvit i vissas ögon? Jo, att hata Israel blev efter anfallskriget av arabländerna mot Israel 1967 plötsligt comme il faut inom vänstern. 1968 började judeförföljelserna i Polen just med ursäkten att ställa sig på Arabländernas sida i sexdagarskriget. Ungefär samtidigt som arabländerna blev oljerika alltså. Då skyllde man arabländernas förluster i krigen mot Israel med USA-inblandning och imperialism. Mer modernt är att nu kalla Israel för en apartheidstat.
Apartheid utsatte Sydafrikas majoritet för en sortering i raser vilken bara gav vita ättlingar till holländska och brittiska kolonisatörer, fulla medborgerliga rättigheter, det var endastvita som fick rösta i val och endast vita fanns i parlament och regering. Svarta fick till och med bära pass för att få röra sig inom sitt hemlands gränser och familjer skildes åt när män och kvinnor inte fick arbeta på samma ställe pga att de då lämnade de reservat som de fick ha som "hemland". Självklart diskriminerades även judar i Sydafrika. Giftermål över rasgränserna var förbjudet i lag och svarta/färgade/indier/judar hade väl avgränsade områden där de fick verka där de svarta hade de fattigaste och svåraste markerna att trängas på. Missionärer och kyrkor var de som först började reagera mot detta i Sydafrika och en helt rättfärdig kamp mot apartheid bedrevs runt om i världen, inte minst i Svenska kyrkan.
Det råder dock ingen likhet mellan Israels lagstiftning och Sydafrikas under apartheid-åren. I Knesset sitter till och med islamistpartier och de ingår i den nuvarande regeringskonstellationen. Alla religioner (de är många) är tillåtna och skyddade i Israel; druser, Ammadiyya-muslimer, samarier. maroniter etc.etc- Och det är tillsammans med Libanon, ett av två länder i området där kristna inte förföljs systematiskt.
Man kan lika gärna använda en karta över Sydafrika för att resa genom Israel som att jämställa deras system. Palestina har ingen fungerande rättsstat men det var inte Palestina som låg i fokus för det antisemitiska beslutet vid Kyrkomötet. Jag hoppas att när denna generation av övervintrade 68- studentupprorsdelegater avgår på naturlig väg Svenska kyrkan äntligen kan lämna den lutherska antisemitismen bakom sig.
Bland de djur som Mose lag utnämnde som orena intar grisen en särställning. Hundar och kaniner är exempel på djur som ansågs som orena i en lång rad av orena djur, men inget djur är så erkänt rituellt orent som grisen. Min egen spekulation kring varför det blivit så är att grisen har så hög status, som matdjur, i alla omgivande kulturer kring det judiska kärnområdet i nuvarande Israel. Provinserna Judéen , Galliléen och Samarien var romerska när Jesus föddes och romarna fullkomligt älskade griskött. Det är alltså inte bara Asterix tappra galler som åt griskött med förtjusning, det var favoritköttet för både romare och greker. Kina är ju också välbekant för grisköttets särställning. En kultur som äter fladdermöss och myrkottar, ormar och svalbon borde i sig anses om extremt oren men det kött som de älskar allra mest att äta är grisens. Alla dessa omgivande folk var folk som judarna ville distansera sig ifrån. Kina är ju så griscentrerat att ordet för hem skrivs med tecknet för gris med ett tak ovanför. Mittens vidsträckta rike var en högkultur medan Tera tog med sig Abraham, Haran och Lot till Kaanan från Ur.
Man brukar förklara detta med orenheten med rationella skäl som att grisar är allätare, de äter under stress sina ungar, de har ibland trikiner och de rullar sig i lera. Om vi ser på ett annat orent djur, kaninen, har även kaninen den ofina vanan att äta upp sina ungar vid stress, de lever i jorden inte bara rullar sig i den, de äter sin egen avföring för att få i sig b-vitamin och de har en social struktur om gör det lätt för oss att ha kaniner som husdjur. De är visserligen inte allätare och har sällan trikiner, men andra inälvsparasiter saknas inte. Ändå är det få judar och muslimer som kräks om de får veta att de ätit kaninkött av misstag medan griskött kan skapa den reaktionen.
Tittar vi sedan på det "rena" djuret kycklingen, är det ännu mer underligt med grisfobin utifrån naturvetenskapliga skäl: hönor har ofta den väldigt allvarliga sjukdomen salmonella vilken kan spridas av ägg, av illa tillagat kött, samt de levande hönsen när man vårdar dem. Även det "rena" djuret kon kan sprida svåra sjukdomar till exempel EHEC och galna kosjukan. Trikiner hos däggdjur har sin motsvarighet hos de rituellt rena fiskarna i anisakiasis, och bandmask, som också kan spridas via kokött förutom grisar. Ja börjar vi gräva i zoonoser och parasiter tar det aldrig slut, och grisen är absolut inte det värsta av alla husdjur. Influensor och virus kommer sig också av att vi äter djur, men oftast kommer dessa från fåglar; rituellt rena djur, även om grisar också är vanliga spridare. Nu senast är det ju fladdermöss och myrkottar som visat sig vara ursprunget till covid 19.
Nej, det håller helt enkelt inte att komma med naturvetenskapliga argument för att griskött är så exceptionellt hatat i Mose lag (och i Sharian). Det kulturella avståndstagandet är nog absolut viktigast men sedan tillkommer Griseknoen, Nasse, Piggly Wink, Miss Piggy, Greta Gris och alla andra grisar som är så lika oss människor i litteraturen men även i naturen. Tamgrisen har utvecklats på många håll, teknologin att tämja grisar spreds från det Indo-Europeiska kärnområdet och Kina, men vildsvin fanns överallt och deras söta kultingar kunde man ta sig an när man dödat deras livsfarliga mammor och så tämja egna grisar.
Grisar är flockdjur och följer sin gamla sugga som också försvarar sin flock så mänskliga herdar kunde lätt bevaka grisflockar som bökade upp marker där det sedan gick att odla. Vi vet ju också från exempelvis Emil i Lönneberga hur lätt en gris blir ett sällskapsdjur som det blir mentalt omöjligt att slakta. Det tror jag kan vara en lite förklaring, varken kor eller får är lika lättlärda som grisar. Denna min tes bevisas också av att getter visserligen räknas som rena, men ändå får symbolisera ondskan i Bibelns värld. Getter är betydligt mer lättlärda och intelligenta än får. De kan byta helt till en människoflock vilket får sällan gör. Fattiga människor hade ofta bara en enda get som mjölkdjur och ullproducent och geten blev extremt lik sin människa, lärde sig trick och framstod som nästan magisk i sin förmåga till att bryta sig ut ur fållor och i att härma sin matmor. Vi har också haft en get som var det mest lättlärda djur jag levt med. Mycket lättare och fortare än en hund följde hon oss överallt utan koppel. Bästa kompisen i fjällen är utan tvekan en get.
Grisen har egenskapen , olikt alla våra tamdjur, att ha ett "naket ansikte", den liknar oss. De små kultingarna är väldigt lika människor. Det kan nog också påverka detta med orenheten, precis som hundens människoanpassade beteende, som motsvaras av människans hundanpassning, skapat starka tabun kring att äta dessa djur. Men det är förstås bara en del av sanningen. Grisar är också det enda av husdjuren som vi bara äter. De kan
visserligen böka upp åkrar och leta efter tryffel, men det normala är
att grisen bara ska gödas till slakt. Ingen ull, ingen mjölk , inga ägg
motiverar till att hålla grisen vid liv. Den används inte till jakt,
dragdjur eller som vakt. Den ska bara födas och bli kött direkt.Vi får nog bara acceptera att människor har skapat olika tabun kring djur eftersom det i grunden är onaturligt och svårt att försvara dödandet av andra för vår överlevnads skull.
Sanningen är ju, rent vetenskapligt, att vi inte skulle drabbas av virus och influensor om vi inte åt döda djur. Om vi levde som i paradiset och nöjde oss med grönsaker, frukt och bär till mat skulle vi slippa många farsoter, inte minst covid 19 som ju kom till oss genom att någon sålde fladdermöss till soppa och myrkott till skrytmiddag på en marknad där djuren förvarades levande tätt tillsammans i små burar.
Sammanfattningsvis verkar grisar uppfattats som orena pga att så många folk tämjt grisar och älskat deras kött, israeliterna ville särskilja sig från de andra folken och valde bort deras favoritkött. Sedan kan också detta att grisen är lik oss och lätt blir ett sällskapsdjur ha spelat roll för att tabut för att äta det ska slå till. Men hela frågan om "rena och orena djur" härstammar i grunden från människans inneboende motvilja att döda och det är en egenskap vi borde vårda, inte förakta. Snarare borde vi se det som tabu att äta alla djur och därmed skulle vi också slippa de allra flesta smittsamma sjukdomar som plågar oss.
Nordbornas märkligt kluvna inställning till grisen visas nog bäst med denna bild av en gullig kulting utklädd till julgris. När vi samtidigt vet att julgrisen var den gris som sparades vid höstslakten för att slaktas till jul blir denna söta bild makaber.
Detta inlägg skrev jag 1 januari 2015 i ett annat blogghotell men jag tycker det förtjänar att återpubliceras:
En östkyrklig ikon av Jesu födelse där traditionen är att stallet där Jesus föddes låg i en naturlig grotta och oxen och åsnan finns med som både verkliga djur men också symboler för Lukas evangelium, där julevangeliet återfinns (oxen, det arbetande folket, män) och Jesus som Messias, fredskungen(åsnan, det arbetande folket, kvinnor).
De första kristna började fira
jul under förföljelsetider på 200-talet e.Kr. ingen kunde ännu vara
säker som kristen i det romerska riket som fortfarande omfattade nästan
alla områden där det fanns kristna även om den också nått Afrika och
Asien utanför Roms domsvärja. Genom resor till kristna riken som Romarriket, genom germaner, kelter och britter hade till och
med enstaka nordbor kommit i kontakt med den nya religionen.
Kring 250 efter Kristus började
kristna fira Jesu födelse trots att man tidigare motsatt sig
födelsedagsfirande. Judar firade vid midvintertid tempelinvigningsfesten
Chanukka och ännu de tre första århundradena e. Kr. var många kristna
judar. Det var också så att man läste Jesaja 9 som en profetia om att Jesus borde födas
under denna tempelinvigningsfest eftersom den handlar om ljus. Man
tänder till exempel menorans åtta ljus ett efter ett under denna
festvecka, en förebild till vår adventsljusstake.
December som födelsemånad var
självklar då eftersom Maria fick besök av Gabriel i judarnas sjätte
månad som är februari/mars, enligt Lukas evangelium. Tertullianus berättar att de första kristna levde i
tron att Jesus dog 25 mars vilket satte datum för Marie bebådelse till
det datumet som också var vårdagjämningen i den julianska kalendern och
sedan räknade man nio månader från detta datum till Jesu födelsedag.
Detta gjorde man enligt en judisk tradition som sa att viktiga profeter
föddes eller avlades på samma datum som de dog.
Under upplysningen började man
ifrågasätta alla datum och faktauppgifter i Bibeln, Paul Ernst
Jablonski, professor i Frankfurt** var först med denna idé som spred
sig bland tyska liberalteologer under 1800-talet och blev etablerad
"sanning". Man gav sig också på kristna traditioner som datum för
Jesu födelse. Grundtesen var att alla kristna traditioner var kristnade
hedniska sedvänjor. De hittade då en solfest den 25 december; Sol
invictus, som firades just den 25 december. Det 1800-talsteologerna
"glömde bort" var att denna solfest inte firades före kejsar Julianus, *
som placerade denna solfest just på den dag som de kristna redan, sedan
över hundra år, firat till Jesu födelse. Innan Julianus försök att
flytta solens dag till 25 december firades decembers solfest av romarna
den 11 december vid den julianska kalenderns vintersolstånd.
Kristna var nämligen inte alls
intresserade av att fira romerska fester utan ville distansera sig från
dem men däremot ville de fira judiska festdagar eftersom de såg
kristendomen som en uppfyllelse av judendomen eller så ville de göra
helt egna fester för att markera det unika i kristendomen och det var
helgondagarna. Julen blev alltså en kristen Chanukka***, Den romerska
skördefesten Saturnalierna 17-23 december, firades inte alls av kristna.
Tacksägelsedagen i början av oktober (i USA en månad senare av
klimatskäl) firar höstskörden vid tiden för den judiska lövhyddohögtiden
som för judarna är årets första fest och höstens skördefest.
Många teologer menar att Jesus föddes
vid denna högtid och Marie bebådelse skulle då ha ägt rum vid Chanukka
för att uppfylla profetian i Jesaja 9. Lövhyddohögtiden, menar de,
skulle ha förklarat Johannesevangeliets ord: "Ordet blev människa och
bodde bland oss" där det på grekiska står: "slog upp sitt tält ibland
oss" vilket kan tolkas som en av de lövhyddor som man bodde i under
Lövhyddohögtiden. Det passar då förstås inte med Lukas angivelse av sjätte
månaden dvs mars för Marie bebådelsedag.
Men det spelar mindre roll för
Barockbloggen, det viktiga är att ärerädda de första kristna som inte
alls ville ta över hedniska festdagar. Vi vet ju alla som fött barn att
om det verkligen var den 25 mars Gabriel kom till Maria vilket vi
faktiskt inte kan veta, Lukas skriver ju bara om "sjätte månaden", kunde
Jesus lika gärna ha fötts den 10 december eller 7 januari och alla dagar
däremellan eftersom barn kan födas både två veckor före och efter
beräknat datum****. Kanske har östkyrkan rätt i att Jesus föddes den 6
januari, Trettondagen/Epifaniedagen.
När det än var passar dock Jesu födelse in på denna vackra profetia om Jesus från Jesaja 9:
Det folk som vandrar i mörkret
ser ett stort ljus,
över dem som bor i mörkrets land
strålar ljuset fram.
Du låter jublet stiga,
du gör glädjen stor.
De gläds inför dig
som man gläds vid skörden,
som man jublar när bytet fördelas.
Oket som tyngde dem,
stången på deras axlar,
förtryckarens piska
bryter du sönder,
som den dag då Midjan besegrades.
Stöveln som bars i striden
och manteln som fläckats av blod,
allt detta skall brännas, förtäras av eld.
Ty ett barn har fötts,
en son är oss given.
Väldet är lagt på hans axlar,
och detta är hans namn:
Allvis härskare,
Gudomlig hjälte,
Evig fader,
Fredsfurste.
Väldet skall bli stort,
fredens välsignelser utan gräns
för Davids tron och hans rike.
Det skall befästas och hållas vid makt
med rätt och rättfärdighet
nu och för evigt.
Herren Sebaots lidelse
skall göra detta.
Idag firas Guds moders dag i katolska kyrkor, 8 dagar efter juldagen. Bartolomé Esteban Murillo är en favorit hos mig och här är hans bild av Maria med Jesus i famnen och en rosenkrans i handen vilket passar bra på nyårsdagen därför att det också är en gemensam ekumenisk förbönsdag för världen.
*Kallad "avfällingen" eftersom han
försökte återinföra en romersk hednisk statsreligion och göra kristna
illegala igen efter att hans bror och företrädare Konstantin legaliserat
och tom favoriserat kristendomen. I sin Hymn till Helios, skriven 363
mer än hundra år efter det första kristna julfirandet, förlägger han Sol
invictus-dagen till 25 december.Om denna period i romarrikets historia skrev Viktor Rydberg en roman som okritiskt hyllar Julianus: Den siste atenaren. Jag tyckte som ung att den var mycket läsvärd, men den tillhör dessa barndomens magiska läsupplevelser som jag känner mig rädd för att omläsa av rädsla för att magin ska vara försvunnen. Historiskt korrekt är den inte, det förstår jag nu, men spännande tyckte mitt 14-åriga jag.
** En annan forskare, Jean Hardouin,
som framförde samma teori är också känd för att ha menat att hela nya
testamentet var skrivet på latin från början och antika skrifter var
mestadels förfalskningar från 1200-talet, vilket man kunde komma undan
med i dåtidens forskningsläge och samhällsanda, med den akademiska hedern
i behåll.
*** Intressant är att 25 december
inföll under Chanukka bland annat år 7 f.Kr. som av många skäl ses som
ett troligt födelseår för Jesus.
*** säger jag som luttrad "42-veckorsmamma" fem barn har samtliga fötts långt efter utsatt datum.
Kapten och Elva när Elva just flyttat hem till oss i juni 2012.
När profeten Jesaja vill framställa den ondska som råder i sin samtid ställer han upp en rad tes-antiteser. Där den första delen är god praktik den andra ond:
Jesaja 66:3
Man slaktar tjurar och dräper människor,
man offrar får och bryter nacken av hundar
man skänker matoffer och bär fram svin,
offrar rökelse och hyllar avgudar.
De har valt att gå sina egna vägar
och njuter av sina vidrigheter.
Jag minns Ulrike och kriget och Ulrike och freden av Vibeke Olsson. Det var en stor läsupplevelse. Det fanns bland annat en skildring av en SS-soldast som under utbildningen hade en enda pålitlig vän, en schäfervalp som han fostrade och tränade till skyddshund. Överallt mötte han grymheter, alla var ovänliga mot honom men hunden var hans tröst. När han sedan var klar med utbildningen fick han som slutprov på sin lojalitet mot nazismen bryta nacken av sin hund med sina händer.
Jag vet inte om Vibeke Olsson, alltid lika påläst i historiska ting, beskrev en verklig person eller om det ens var så här SS gjorde sina elitsoldater omänskliga. Men jag förstår att Olsson verkligen förstått hur hunden lockar fram det bästa hos oss människor, liksom att när vi plågar och missbrukar hundens oändliga förtroende för oss blir vi omänskliga. Inför en hundvalp blir vi människor lika tagna som inför ett spädbarn och de få som inte blir det bör vi alla akta oss för. Den som dräper människor kan också bryta nacken av hundar och vice versa.
På samma sätt är det tryggt med dem som är snälla mot hundar, de som daltar med dem och låter dem vara sina bästa vänner är i allmänhet bra människor. Inget annat djur påverkar oss så mycket för vi har levt så länge med varandra. Från början var det människor som tog vargvalpar till sig eftersom en del vargar börjat följa människor, där fanns mat, värme och trygghet. Valparna anpassade sig direkt till människorna för vargar är flockdjur med samma uppbyggnad som människors familjer med en mamma och pappa som styr och beskyddar sina valpar i flera årskullar. Och människorna kunde till och med amma valpar som var för små för annan mat, de växte helt okej av människors mjölk och blev förstås snabbt familjemedlemmar. Men alltid som barn i familjen och den som är snäll med hundar är också snäll mot barn, även vuxna hundar är valpiga i beteendet för att passa in i sin familjs struktur.
I arkeologiska fynd ser vi att hunden betytt mycket för människor här i Norden. En speciellt rörande hundgrav är den där ett spädbarn ligger i utrymmet som bildas under magen och mellan fram och bakben av den gamla hunden, som ligger på sidan, liksom beskyddad även i döden av familjens trogna vän. I Bibelns värld, däremot, var hunden ett orent djur som sällan nämns annat än som ett skällsord eller i förbannelser. Det är lätt att förstå när man möter gatuhundar i storstäder på sydligare breddgrader. Precis som människor i alltför stora grupper blir hundar skrämmande. Rabies är förstås en viktig orsak till att man såg och ser hunden som oren. Men det beror nog också på att hunden använts som skrämmande väktare även i andra sammanhang än SS.
Kapten, som var en korsning av Berner sennen och rottweiler, var ju en molosserhund som började avlas fram redan under romarriket för gladiatorkamp och krig. En molossergren blev Berner sennen som avlats till en specialiserad vallhund i alperna där det fanns vargar att vakta djuren för. En varg är tämligen chanslös mot de stora molosserättlingarnas starka käkar och en människa är ännu mer sårbar om inte hunden känner henne. Rottweilern växte fram av en gren av molosserhundarna som blev slaktarens väktare i tyska städer. Storleken och snabblärdheten var användbar för handlare med åtråvärda varor, både hungriga människor och hundar ville gärna åt korven och kassan var åtråvärd för tjuvar. Det behövdes en lydig vakthund som både ingav respekt och kunde lära sig att inte själv ta för sig av slaktarens godbitar.
Därför blev Kapten en så ideal hund för mig. Lydig och människovänlig utöver det vanliga , men han såg hundar från andra håll som vargar eller korvtjuvar och det var vår enda uppfostringsutmaning. Han vaktade gården och visste precis var den var redan som fyramånaders valp. Han älskade också sin familj och alla dem som vi såg som vänner. Min släkting Inge talar alltid om Kapten och saknar honom lika mycket som vi andra eftersom Kapten alltid satte sig hos honom och ville bli klappad och kliad. Kapten hade en inbyggd radar för att hitta den människa som bäst behövde hans närhet.
När vi var på hospicet hos min döende vän, Elvas första matte, vek Kapten inte från min väns sida. Elva, som var unghund, var lite osäker med sin sjuka matte, hon var ju så olik sig och luktade annorlunda. Men Kapten var bara med henne. H-F, min äskade stordotter, hade med sig Kapten till brukare som ville ha en hund men inte kunde det, han var en perfekt vårdhund. Jag vet att det är ovetenkapligt, men Kapten hade ett överflöd av kärlek till människor som behövde honom.
Samtidigt var han en respektingivande vän på våra vidsträckta vandringar, skid- och ridturer i skog och mark. Fanns en älg eller björn i närheten gav han sitt enorma skall och vi kunde ta en annan väg samtidigt som det vilda djuret sprang därifrån så jag kände mig trygg natt och dag var vi än var. Hotfulla knarkargäng gav sig inte på H-f när hon hade Kapten med sig. När mina yngsta söner en gång gav sig ut på långfärd med Kapten och Elva var mamma och pappa, som var barnvakter, ändå trygga eftersom de visste vem de hade med sig trots att pojkarna var små och vi helt nyss flyttat hit till vår gård i skogens slut. Enda problemet var att pojkarna tänkte sig att hundarna var som hästar som de lärt sig alltid hittar hem om man ger dem fria tyglar. Hundar är ju sådana att de alltid följer sina människor, speciellt vallhundsraser som Kapten och Elva. Det blev en tur på många timmar innan hundarna på något sätt lyckades lotsa gossarna hem till sina oroliga morföräldrar. Men oroliga för deras säkerhet var mina föräldrar aldrig, Kapten var ju med.
När han sedan dog, vår trogna vän i skogar berg och dalar, såg han ut precis som Aslan i Disneys filmatisering av Häxan och lejonet, lika stor stark och vördnadsbjudande ännu i döden och jag insåg att Kapten lärt mig så mycket om vem Gud är. Vallhundsraser heter ju ofta herde (som schäfern) och det var just vad han var. Många hundar är ju goda herdar, det ord som Jesus använde om sig själv, precis som David sjöng "Herren är min herde". Att leva nära en hund är därför väldigt likt att leva nära en god människa, ett helgon, vi påminns om hur Gud är, vi lär oss vad Guds uthålliga kärlek och trofasthet innebär. Vi inser hur värdefull Jesu trofasthet är när vi ser vår trofasta hund vid vår sida. Och när Kapten gav skall insåg alla att han inte var att leka med om man hotade hans flock.
Det är ju en sak som skrämmer många som aldrig sett en valp i ögonen, hundar är inte tama och ofarliga. Hundskräck är det många som direkt lider av, på goda grunder. En hund kan lätt skada en människa, det var nog det som var mest likt Aslan med Kapten: han var oändligt respektingivande snäll men inte heller ofarlig. En hund kan vara farlig men väljer att inte vara det annat än när det är nödvändigt för att försvara sin flock. Sådan tror jag Gud är och jag tror vi fick hunden till vår vän för att lära oss mer om Jesus. Därför är det ett sätt att förakta Gud själv att misshandla eller förakta en trofast hund på det sätt som SS-aspiranten fick knäcka nacken på sin hund för att bevisa sin omänsklighet. På samma sätt är spädbarnet i Betlehem också ett prov på både vår mänsklighet och gudsfruktan. Är vi bara trogna Gud om vi känner oss hotade av hen eller respekterar vi Gud även i det nyfödda spädbarnet?
Bartolome Esteban Murillo målade 1645-1650 denna underbara
familjeinteriör med Josef och Jesus och den trogna hunden i förgrunden med mamma Maria i
bakgrunden, en mycket ovanlig komposition. Hunden är med som symbol för tro, trofasthet, vänskap och familjelycka. Hunden är ju, som alla djur, utanför arvsynden och vet vem Jesus är: Gud själv, vilket syns i hundens blick. Hunden är vit=en god hund (hundar som symbol för synd och ondska var ofta svarta i konsten), så många budskap i en hund kunde man se i barockkonsten.
Jag har tänkt mycket på äktenskapet på senaste tiden och det beror
bland annat på att Emma Audas kommit med sin doktorsavhandling som
aviserades i denna artikel 2016. Nu har den kommit och här finns en matig artikel
om hennes tankar nu när hon är färdigdisputerad. Det är dock inte bara
denna avhandling utan också det faktum att vi varit gifta så länge nu
att jag börjar se finesser med äktenskapet som inte märks förrän efter
många år tillsammans. Just att vi haft ett hem med öppen dörr är en sak
som Audas tar upp. Gifta par är inte till bara för sin egen lilla skull
utan vi är en del av kyrkans helhet.
Vad jag har saknat
en teologi kring äktenskapet värd namnet. En teologi som ser det jag
ser i både lyckliga och olyckliga parförhållanden. Det är ju tragiskt
att en man som levt i celibat hela livet kan räknas som en auktoritet på
området* men det är väl för att det saknats seriös konkurrens tills nu.
Sarah Coakley, en av nutidens viktigaste teologer, skriver intressant
om hur treenigheten manifesteras i människans böneliv och hur vi ska
förstå Paulus ord om "här är inte man eller kvinna-alla är ni ett i
Kristus" som en beskrivning av detta böneliv. Men praktisk
äktenskapsrådgivning har vi mest fått från oinformerat håll, dvs från en man i livslångt frivilligt celibat.*
En orsak till denna bristsjukdom i teologin är säkerligen att Bibeln
inte säger något om äktenskapet. Man kan leta
sig fördärvad efter samlevnadsråd för gifta par. Inte ens en rimlig ritual för vigsel finns upptecknad i Mose, i övrigt så detaljerade, lag. Exempelvis barnlöshet,
en stor fråga för många par, tas ju upp enbart när de får en gudomlig
lösning. Det är så klart bra med mirakel, men alla andra barnlösa? Mose lag
reglerar allt möjligt men inte adoption. Man kan kanske hävda att detta profetord handlar om utsatta kvinnor, varav värst utsatta var barnlösa änkor/övergivna:
Jesaja 54 : 1-6 Jubla, du ofruktsamma,
som aldrig har fått barn,
brist ut i jubelrop,
du som aldrig har fött!
Den övergivna skall få fler barn
än den gifta kvinnan,
säger Herren.
Gör mer plats åt ditt tält,
spänn ut dina tältdukar,
snåla inte,
gör linorna längre,
slå ner pluggarna stadigt.
Åt söder och norr skall du utbreda dig,
dina ättlingar skall fördriva de främmande folken
och bosätta sig i de övergivna städerna.
Var inte rädd, du skall inte behöva skämmas,
blygs inte, du skall inte förödmjukas.
Nej, du skall glömma din ungdoms skam,
inte mer minnas änketidens smälek.
Ty din man är han som har skapat dig,
han vars namn är Herren Sebaot,
din befriare är Israels Helige,
han som kallas hela jordens Gud.
Herren kallar på dig,
övergivna och olyckliga kvinna.
Inte sviker man sin ungdoms hustru,
säger din Gud.
Men det står ju tydligt och klart att det är bilden av denna socialt utsatta kvinna som får illustrera Guds förhållande till de troende, till alla de som är "födda i Jerusalem". Någon lösning för övergivna , därmed barnlösa, eller änkor som inte hade barn i livet, finns inte att hämta i Bibelns värld annat än allmosor, frivilliga socialbidrag till behövande.
Jesus går till storms mot skilsmässor som utsatte kvinnor för denna sociala rättslöshet där även barnen togs ifrån dem, de ägdes ju av mannen. För män är Mose lags skilsmässa superenkel, för kvinnan finns inte den möjligheten-hon är ju i detta "äktenskap" en ägodel. Men sedan säger Jesus inte mycket om äktenskap och samliv.
Tvärtom tar han upp celibatet som en möjlighet, vilket var en främmande tanke i den tidens judendom utom i vissa sekter som Essénerna. De fariséer som Jesu diskuterar med här tyckte essénerna var virrpannor och heretiker. På ett eller annat sätt blev varje man gift och vid denna tid var judar i allmänhet monogama:
Matteus 19:5-12 Och han fortsatte: ”Därför skall en man lämna sin far och sin mor för att leva med sin hustru, och de två skall bli ett. De är inte längre två utan ett. Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt.” De frågade: ”Varför har i så fall Mose bestämt att mannen skall skriva ett skilsmässobrev för att skilja sig?” Han svarade: ”Därför att ni är så förstockade tillät Mose er att skiljas från era hustrur, men från början var det inte så. Jag säger er att den som skiljer sig från sin hustru av annat skäl än otukt och gifter om sig, han är en äktenskapsbrytare.”
Lärjungarna sade: ”Om mannens ställning till hustrun är sådan är det bäst att inte gifta sig.” Han svarade: ”Alla kan inte tillägna sig detta, utan bara de som har fått den gåvan. Det
finns sådana som är utan kön från födseln och sådana som av människor
har berövats sitt kön och sådana som själva har gjort sig könlösa för
himmelrikets skull. Den som kan må tillägna sig detta.” **
Att Jesus här öppnar en dörr för frivilligt celibat kan jag se, men knappast att han uttalar en doktrin om att celibat är bättre än äktenskap som är en vanlig vantolkning av detta enda Jesus säger om äktenskap. Lärjungarna tycker att ett någorlunda jämställt äktenskap känns som en fångenskap: "ska jag också bli slav i förhållande till min slav?" tänker de. Och för dem som ser ett parförhållande på lika villkor som så ofantligt jobbigt öppnar Jesus dörren till att vara ogift, eventuellt utan kastration.
För att sammanfatta vad jag läser ut av detta Jesusord om äktenskap verkar han mena:
1. Äktenskapet är en del av den goda skapelsen och inte ett resultat av syndafallet. Alltså går det bort att kvinnan ska vara underställd i ett slavförhållande till mannen som i berättelsen om syndafallet är kvinnans straff för sin del i detta:
”Stor skall jag göra din möda
när du är havande,
med smärta skall du föda dina barn.
Din man skall du åtrå,
och han skall råda över dig.”
2. Äktenskapet binder mannen lika hårt till kvinnan som kvinnan är bunden till mannen. Det är ett livslångt åtagande som mannen inte kan komma undan med ett enkelt skilsmässobrev. Ett slags jämlikhet skall alltså råda mellan mannen och kvinnan i äktenskapet.
3. En man kan också vara otrogen. Han kan dessutom vara otrogen till och med när han längtar efter en annan kvinna. Alltså går den helt och hållet accepterade prostitutionen bort, enligt detta Jesus-ord. Om en man kan vara otrogen mot sitt äktenskap genom tankar hur mycket otrognare är han då inte tillsammans med en prostituerad? detta läser jag in här eftersom Paulus senare förtydligar detta med prostitution.
4. "Tillfälliga äktenskap" med prostituerade vid tempel och heliga platser som det mellan Juda och Tamar (eller i dagens Iran) går bort.
5. Det är gåva och inte en förbannelse att vara en kvinnlig man, en kastrat. (Oj, vad detta ord har missbrukats i kyrkomusiken!)
5. Äktenskap ska ingås frivilligt. Man ska välja äktenskap om man vill men man kan också välja celibat. Den vägen är öppen och möjlig. Celibat är ingen nödlösning utan en gåva.
6. De två ska vara ett. Detta är ett gåtfullare uttryck än man av gammal vana ser vid första ögonkastet. Sarah Coakley går in på detta i sin God, Sexuality and the Self. Jag nöjer mig här med att säga att det är en del av att bli ett med Kristus, Treenighetens mysterium och människans djupaste längtan, den efter Gud.
*Kroppens teologi av Johannes Paulus II
** Detta skriftställe har av någon anledning blivit ett tillhygge mot
homosexuella. Gåtfullt hur det kommer sig eftersom det här handlar om kastrerade
män. Än i denna dag, i tex Indien, kastreras fattiga gossebarn för att
utnyttjas i prostitution, eller så kan män också kastrera sig frivilligt
för att nå en speciell religiös status som Hijeras.
I Mose lag ansågs kastrater rituellt orena vare sig det var medfött
eller förvärvat på något sätt. Jag antar att bristen på allmänbildning
gör denna tolkning möjlig. Med ett minimum av allmänbildning är den inte
möjlig eftersom homosexuella inte är kastrerade och även kvinnor kan
vara homosexuella.
