Påskdagen- förstlingsfrukten

 

Men nu har Kristus uppstått från de döda, som den förste av de avlidna. 1 Kor. 15:20

Tre judiska högtider sammanföll så att de firades fredag, lördag och söndag den veckan Jesus dog och uppstod. Först den storslagna Pesach som firar hur Gud beskyddade folket mot mordängeln i Egypten . Den firas oberoende av veckodag den 14:e i Nisan. Sedan firas det osyrade brödets högtid mellan Pesach och skördefesten som firas första veckodagen, dvs söndagen efter Pesach: firandet av förstlingsfrukten.

Det beskyddande blodet som leder till befrielse firades just när Jesu dog, vetet som används i det osyrade brödet hade Jesus refererat till vid ett flertal tillfällen och just när han är begraven firas vetet. Och när han uppstod firas förstlingsfrukten. Jesus var ju själv den första att uppstå från döden och benämns av Paulus med ett ord som här i Korinthierbrevet kan betyda förstlingsfrukten från de döda.

Kvinnorna vid graven (1835) målade av Ludwig Ferdinand Schnorr von Carolsfeld

 1835

Påskafton- vila

 

Maria från Magdala och Maria, Joses mor, såg var han blev lagd. Markus 15:47 

Caravaggios bild av gravläggningen

Långfredag- det starkaste vapnet

Lammet som blev slaktat är värdigt/ att ta emot makten/ och få rikedom och vishet och styrka/ och ära och härlighet och lovsång. Upp. 12

På korset besegrade Jesus synden, döden och Satan. Det var inte en vredgad Fader som lät sonen vara universums strykpojke för att blidka sin hämndlystnad utan en treenighet som satte in sitt starkaste vapen mot ondskans manifestationer och lurade dem rakt i fällan. Det starkaste vapnet heter förstås kärleken. "Intet finns som ej vinns av kärleken som lider".

Det vi får gratis: frälsning och den frid som ej världen kan ge, kostade Gud själv allt. Därmed vanns skapelsen tillbaka när allt var fullbordat och Jesu ihjältorterade kropp togs ner från korset med sin doft av kung.

Psalmstrof

Lammet som blev slaktat är värdigt
att ta emot makten
och få rikedom och vishet och styrka
och ära och härlighet och lovsång.

Skärtorsdag- förlovade

  Himlen skall prisa honom,/ haven och allt som rör sig i dem./ Gud skall rädda Sion/och bygga upp Juda städer./ Där skall de bo, de skall äga landet. / Det skall gå i arv till hans tjänares barn, / de som älskar hans namn skall bo där.  Ps 69 : 35-37

Duccio di Bouninsegnas tolkning av när Jesus tvättar lärjungarnas fötter och instiftar nattvarden 1300-tals altartavla i katedralen i Siena

På skärtorsdagsmässan minns vi två världshistoriska händelser: 

1. Israels uttåg ur Egypten genom Röda Havet och folket som föddes ur vattnet: Israels folk under ledning av Mose som lämnat sin kungliga bekvämlighet för att leda ett gäng befriade slavar och allmänna trashankar till det förlovade landet.

2. Jesu sista måltid med de sina när han instiftar nattvarden och tvättar lärjungarnas fötter. Vatten spelar alltså en viktig roll även här för att forma ett folk åt Herren och vi brukar därför också påminna om dopets vatten på påsknattsmässan. Men det viktigaste här är själva måltiden där Jesus sluter ett nytt förbund med mänskligheten.

Detta gör han genom att bjuda sina lärjungar till en förlovningsmåltid. Visst det är seder men när han lyfter bägaren och säger att den är det nya förbundet gör han något de församlade kände igen från alal förlovningsmåltider de varit med om. Johannes, som är släkt med Jesus på Marias sida, minns säkerligen också bröllopet i Kana det som Johannes är den enda evangelist som minns, Jesu första mirakel som hände innan han samlat sina lärjungar och därmed påbörjat sin gärning som profet.

Vid en förlovningfest bjöd den blivande brudgummen in den blivande bruden till en festmålitd. Där bjöd han henne vinet och sa att han nu sluter ett förbund med henne och när han hunnit bygga till ett hus åt dem på sin fars ägor ska de flytta in där tillsammans.* om den påtänkta bruden accepterade frieriet drack hon ur bägaren som mannen räckte henne, men han drack inte ur den, den var hennes. 

Kristi brudmystiken har tyvärr råkat i vanrykte här i Sverige av kända skäl. Men vi borde inte vara rädda för att återerövra den eftersom Jesu inte skyggar för denna starka koppling till sitt folk. Han bjuder in oss att dela livet med honom och han är tydlig med att han  återvänder till Fadern för att bygga** rum åt oss, sitt folk. Hela världshistorien slutar med att förlovningsfesten vi firar varje Mässa får si fullborda i Lammets bröllop. 

Det innebär alltså inte att det bara är de nunnor som vigts till "Kristi brudar", den heliga Birgitta och alla andra helgon som kallat sig så, plus Åsa Waldau/Rebecka Jakobsson som blir de enda som gifter sig med Jesus. Nej, hela skapelsen ska då fullkomligt förenas med den som bjuder in oss till förlovningsfest. Jesus är den andre Mose och han leder sitt folk ut ur Syndens, Satans och dödens fångenskap , vill vi följa honom genom havet till frihetens förlovade land, hela universum, dricker vi ur bägaren och alla, kvinnor , män, barn och gamla, blir hans brud, hans folk. Alla ska vi bo i det förlovade landet.***

* Det finns en formel som påminner mycket om nattvardsorden för detta trolovande i judisk tradition. 

** om någon inbillat sig att Josef var slumpvis vald till Jesus jordiske far tycker jag att Jesu tal om att bereda rum åt oss i Guds folk borde få oss på andra tankar. Jesus visste hur man bygger hus.

*** detta innebär alltså INTE att Gud förkastat det folk där kristendomen började. Jesus var jude och det finns ingen grund för ersättningsteologisk antisemitism

Dymmelonsdag- parfym

Jesus smörjes i Simon fariséens hus (Lukas 7) målad av Dieric Bouts (1420-1475)

 De betryckta skall se det och glädjas,/ ni som söker er till Gud skall få nytt mod, /ty Herren lyssnar till de fattiga/ och föraktar inte de fångna.  Ps. 69 : 34

 Under påsken firar både kristna och judar befrielsen ur slaveriet i Egypten den formativa händelse som skapade judendomen med Mose som förgrundsgestalt. Jag har redan tagit upp hur Jesu möte med den samariska och samaritiska kvinnan vid Sykars brunn visar hur Jesus är den sanna Andra Moses. Precis som Mose leder också Jesus ut ur slaveri, befriar och formar ett folk. 

Men Jesus är inte bara en befrielseledare utan också präst och kung. Denna dag i stilla veckan brukar man minnas hur Maria av  Betania smörjer Jesus med dyrbar Nardusbalsam. Detta smörjande händer första gången just när Jesus ska börja sin aktiva predikogärning.  Då är det en okänd "hamartolos" synderska av något slag, kanske en som sysslade med den populära konsten att förutsäga framtiden med hjälp av magiska ritualer eller genom att rådfråga döda. En synd som förstås var avgrundsdjup eftersom hon på så sätt brutit mot det viktiga budet att inte ha andra gudar vid sidan av Herren JHWH. 

Denna smörjelse påminner om hur David blev smord till kung av Samuel långt innan han verkligen blev krönt till Israels andra kung efter Saul. (1 Sam.16). Sedan smörjs Jesus åter av en okänd kvinna enligt Markus och Matteus. I Lukas evangelium är det den pinsamheten att en kvinna som dessutom är en offentligt erkänd syndare  (jag måste understryka av kyrkohistoriska skäl att inget i texten tyder på att hon var prostituerad, hamartolos betyder inte det) de övriga i sällskapet irriterar sig på. Men när Jesus smörjs i slutet av sin gärning är det nardusbalsams dyra pris som upprör. Först i Simon den spetälskes hus och sedan hos vännerna i Betania av lillasystern Maria. Detta dyrbara nardusbalsam var inte för vanligt folk utan kungar, självklart verkade det överdådigt att dessa Jesu vänner som han älskade satsade på en så dyrbar och fåfäng, i ordets alla bemärkelser, present. Men precis som den första smörjelsen gjorde kvinnorna profetiska handlingar denna sista vecka i Jesu liv.

Jesus säger till dem som klagar att "de fattiga har ni alltid hos er" och han kunde lagt till att "när jag kommer in i min kungavärdighet är mitt rike det bästa skyddet för fattiga i alla tider." Han kund eicterat mängder av psalmer exempelvis den som citeras idag här ovan. 

Jesus säger också att han smörjs till sin begravning men Jesus har ju tre roller: profeten som smordes i början av sin gärning, prästen och kungen som han nu smörjs till. Det är ju just på korset han får sin kungavärdighet. Och det märktes även på doften. Parfym har blivit en innegrej och just i vår tid blir detta så tydligt att doften bär ett budskap: Jesus luktade som en kung när han svettades blod i Getsemane, när han torterades hos Pilatus och när han korsfästes och dog. Starka orientaliska parfymer hänger ju kvar väldigt länge och tydligt, som vi doftöverkänsliga hosttanter vet nu när modet föreskriver tungt parfymerade gossar i skolans korridorer.

När Jesus vacklade genom Jerusalems gator  fick varje person han passerade en förnimmelse av hans kungavärdighet. Soldaterna som hånfullt klätt honom till kung hade tydligt känt doften , som kanske triggade idén att håna honom som kung med mantel och törnekrona. In i döden doftade Jesus det han var: universums enda riktiga kung. 

Den heliga tisdagen- Jona -tecknet

Hos oss hänger naturen med i påskens drama snösmältningen är i full gång. Hästarnas hage är just nu delvis en sumpmark där sjöfåglar snart kommer att simma en kort period.

 Rädda mig, Gud!/ Vattnet når mig till halsen./ Jag har sjunkit ned i bottenlös dy/ och har inget fotfäste./ Jag har kommit ut på djupt vatten, / strömmen vill dra ner mig. /jag har ropat mig trött/ min strupe är hes/ mina ögon värker, [...] Deras hån har krossat mig/mitt hjärta finner ingen bot./ Jag hoppas på medkänsla/men förgäves/ på någon som ville trösta mig, / meningen fanns/ De förgiftade min mat/ i min törst fick jag ättika att dricka. Ps. 69: 1-4 och 21-22

Jesus hade en psalmbok precis som vi. Och exakt som psalmboken för bara några generationer sedan var en bok alla hade och alla kunde citera, och sjunga ur, var det på Jesu tid med Psaltaren. När evangelisterna och övriga av Nya Testamentets författare citerar psalmboken tar de bara upp inledningsraderna för alla som hörde den kunde fylla i resten. 

När Jesus talade om att vandra om natten förstod nog många lärjungar att han syftade på dessa ensamma övergivna ugglor i Psaltaren, på samma sätt som ni läsare fattar vad jag menar med "blott en dag- principen" eller skriver " vi sjöng "Gläns över" och "Natten går" så klart". Ingen svensk över tio år behöver fundera länge på vad jag åsyftar med de två sistnämnda citaten medan man troligen behöver vara lite äldre för att veta vad "Blott en dag-principen" är. Men de som vet, vet och behöver inte höra hela sångerna sjungas för att inbegripa hela texterna i resonemanget.

Så när vi under Stilla veckan läser psalmer som passar in så exakt på Jesu sista vecka och lidande är vi med i en lång tradition från evangelisterna, de första kristna och inte minst Jesus själv. Denna psalm påminner oss om mycket vi känner igen från evangelierna, men inte drunknade väl Jesus? Då tänker jag på två saker 1) att dö genom korsfästelse är att långsamt få lungorna vätskefyllda så, jo det är att drunkna. 2) Jona-tecknet som Jesus hänvisar till. 

Judiska personer i trångmål har använt Psaltaren till tröst och för att få styrka i tusentals år, kanske bad Jona just denna Psalm. Även vi kan använda samma ord som Jesus ber med. Det är en stor tröst i all slags bedrövelse, har jag varit med om fler än en gång.  Inte minst antifonen den heliga tisdagen "Befria mig ur de ondas grepp,/ rädda mig undan våldsmän." Ps. 71:4 ger styrka och mod i svåra tider.

Den heliga måndagen-mörkerseende

Jag liknar en uggla i öknen/ är som en uv bland ruiner. / Jag måste vaka,/ är som en ensam fågel på taket./ Mina fiender hånar mig dagen lång,/de gör narr av mig. /brukar mitt namn i förbannelser.    Psaltaren 102: 7-9   

Innan Jesus skickar iväg lärjungarna att hämta åsnorna som ska följa honom på väg till Jerusalem har han hastigt brutit upp från norra Israel för sina vänners skull: syskonen i Betania. Storasyster verkar vara Marta som är den som en gång bjudit in Jesus på mat när han var i byn. Hon ger ett på alla sätt kompetent och handlingskraftigt intryck. Hon är också en av få som evangelisterna direkt säger att Jesus älskar. I 2000 års översättning står det att  "Jesus var mycket fäst vid Marta och hennes syster och Lasaros" Joh. 11: 5 . I grundtexten används ordet älska och Eugen Petersons parafras "The Message" den svenska översättningen, använder han det grundtextordet: "Jesus älskade Marta och hennes syster och Lasaros". 

Hela Johannes evangelium 11: 1- 44 är berättelsen om hur Jesus blir ännu mer irriterande för makthavarna genom att han uppväcker sin vän Lasaros från döden. Det här är det sista miraklet Jesus utför innan han rider till templet på åsnefölet. Inga fler mirakel påminner sig evangelisterna innan Jesu egen uppståndelse en vecka senare. Men detta är också en berättelse om hur mycket vänskap betydde för Jesus, vilket gör hans övergivenhet längre fram denna vecka så mycket djupare. 

När de nås av budet att Lasaros är sjuk vill inte lärjungarna gå till Betania eftersom Jesus med nöd och näppe undkommit stening när de var i Jerusalem. Jesus svarar något kryptiskt: " Den som vandrar om dagen snavar inte, eftersom han ser denna världens ljus. Men den som vandrar om natten, han snavar, eftersom ljuset inte finns i honom." Hur i all världen kunde Johannes lägga detta på minnet? Kanske för att det var så konstigt? Men det normala är ju att evangelisterna kommer ihåg sådant som har någon slags poäng, som exempelvis att  Thomas säger till sina medlärjungar: " Låt oss gå med för att dö med honom." vilket ju blir lätt att komma ihåg när korsfästelsen sedan blev ett faktum.

Eller är den där natt-liknelsen något som påminner om en av psaltarpsalmerna, den som brukar läsas just måndag i stilla veckan, Psalm 102? Så tänker jag i alla fall. "Jag är som en uv om natten" är det så att Jesus bävar inför det han vet ska komma? Natten är den tid han inte kan vara säker. Han säger kanske bara , "vi går nu under dagen, då vågar ingen angripa oss. De kommer att leta efter oss i nattens mörker. Just nu behöver ni inte vara rädda." Tänker Jesus på Getsemane när han ensam utan vänner vakar och ber medan lärjungarna somnar upprepade gånger i mörkret?

Ugglor i Bibeln symboliserar , som här, övergivenhet och den ödeläggelse som blir resultatet av människans synd och syndens förfärande konsekvenser. Krig och massakrer ödelägger landet , en ensam uggla finns kvar bland ruinerna. Ugglor är fåglar som mer än andra ser mänskliga ut. I Norden trodde man de var troll eller spöken på grund av deras ljudlösa flykt och att de är nattaktiva. I grekisk/romersk mytologi är de gudinnan Minervas/Athenas fågel. I den här psalmen avses just den lilla minervaugglan. Athena /Minerva var vishetens och den intelligenta stridens gudinna. Därför kallas ugglor visa och "klok som en uggla" vill väl alla vara. 

Men ensam som en uggla i en ruinstad låter mindre lockande, ugglan som övergiven, till och med av Gud, ser all förödelse där den vakar ensam i natten. Det är den symboliken psaltarpsalmen syftar på. Jag tänker också på ugglors helt outrannsakliga ansiktsuttryck. Hon ser i mörkret, men ingen ser henne där hon kurar på taket till ett utrymt hus. En ugglas ljudlösa vingslag det slutna ansiktet och mörkerseendet ger ugglan en aura av integritet trots hennes övergivenhet. Just denna måndag efter Lasarus uppståndelse och intåget i Jerusalem är Jesus väldigt lik den vakande ugglan.   Psalmen slutar dock inte i hopplöshet utan fortsätter längre fram ( här tar jag Kärnbibelns översättning):

Men du Herre sitter på tronen för evigt och ditt namn är för alla släktled./ Du kommer att uppstå och ha nåd och förbarmande över Sion . Ps. 102: 13-14

Kanske minns Johannes den kryptiska kommentaren om att vandra i natten eftersom Psalm 102 handlar såväl om Jesu ensamma ångest i Getsemane  som om den uppståndelse de snart ska bli vittnen till? När Johannes skriver, eller dikterar, detta evangelium kan han ju också ha påmint sig vers 19:

Detta ska skrivas för kommande generationer/ och ett folk som ska skapas för att prisa Herren. 

 

                               

Gyllne grön

 

Ropa ut din glädje , dotter Sion, jubla, dotter Jerusalem! Se din konung kommer till dig. Rättfärdig är han, seger är honom given.                        I ringhet kommer han, ridande på en åsna.             på en åsnehingst.               Jag skall förinta alla stridsvagnar i Efraim,        alla hästar i Jerusalem.       Jag skall förinta alla stridsvagnar i Efraim,   krigets vapen skall förintas. Han skall förkunna fred för folken,                               och hans välde skall nå från hav till hav, från floden till världens ände. Sak. 9:9-10

Jag älskar musiken under fastetiden. Alltifrån de enkla barnpsalmer vi sjöng i söndagsskolan till Bach-passionerna är Stilla veckans musik är stilla veckans musik ren smärtande skönhet fångad i ljudvågor. En av söndagsskolesångerna fanns i Kyrkvisor för barn: 

Låt mig få lägga inför hans fot en kvist en gyllne grön och ropa Hosianna högt en vårdag ljus och skön.          Han ler så gott där på åsnans rygg, min konung och min vän men de som hyllar honom nu ska ropa korsfäst sen.

Jag hittar inte den här sången någonstans nu. Det kan ju vara så att jag minns fel på texten; "gyllne grön" är ju lite konstigt, kanske. Jag ser framför mig en glänsande grön kulör som den på de nyutslagna bladen på mina monsteror när vårsolen  börjar lysa in ä ven genom västerfönstret. Jag tänker att jag är ett av barnen som sjunger Hosianna när Jesus rider in i Jerusalem den dagen då lammen vallas in i Jerusalem från trakten kring Betlehem där speciella felfria lamm föds upp inför påskens stora högtid.  Det är fyra dager innan Seder-måltiden och påskalammets slakt. 

Rider Jesus in genom fårporten som leder raka vägen till templet, tillsammans med lammen? Förmodligen eftersom hans ritt slutar vid templet där barnen sjunger Hosianna så prästerna surnar till. Vi vet ju också med facit i hand att Jesus kommer att dö tre på eftermiddagen när påskalammsslakten inleds. När jag sjöng denna söndagskolsång var jag där i folkvimlet och sjöng med de övriga barnen. Jag såg Jesus framför mig. De gulliga åsnorna som jag tänkte mig kom så nära att jag kunde klappa dem på halsen och känna deras trevliga lukt. Jag sjöng med barnen i en stor kör som sjöng de vackra Hosianna-sångerna. Alla var glada och snälla som trängdes kring Jesus och åsnorna.

Nu till lite kritik mot min älskade söndagsskolesång. "De som som hyllar honom nu ska ropa korsfäst sen." Det är en ganska läskig sångrad egentligen som inte stämmer med evangeliernas berättelser. Jerusalem var ju fullt av människor från hela världen på grund av Påsken. Helt säkert var inte alla med om att hylla Jesus på vägen till templet. Tog han fårporten och den korta vägen till templet var han inte tvungen att rida en lång väg genom den folkrika staden och det fanns säkerligen massor av människor som inte ens visste om att han red in i staden på en åsna som den fredskung Sakarja hade profeterat om många hundra år tidigare. 

Att exakt samma människor som hyllade Jesus på Palmsöndagen ropade "Korsfäst" några dagar senare är väl tveksamt.  Kanske någon lättledd person som hyllade honom utan större eftertanke och bara dras med i den entusiastiska processionen kanske sedan vänder kappan efter vinden i det gäng som samlas framför Pilatus som ska döma Jesus. Troligen är dock de som ropar "korsfäst" till större delen helt andra personer än de som sjunger "Hosianna" på Palmsöndagen. Det är en effektiv stilistisk figur, men livet är sällan retoriskt perfekt. 

Mitt barnajag lärde sig dock av sången att inte göra så, att inte svika, att åtminstone inte ropa "korsfäst". Fegt smita och ljuga som Petrus när han förnekade Jesus, det passar mig, men aldrig ropa "Korsfäst". Det kan vara på grund av denna sång som jag blivit allergisk mot rockkonserter, väckelsemöten och mobbargäng. Den obehagligt extatiska stämningen  får mig alltid att vilja krypa ur skinnet och smyga därifrån. Jag kan uppskatta god musik, jag älskar att höra klassisk musik live, speciellt barockmusik gör sig utmärkt väl live. Organisternas postludium har för mig alltid varit en höjdpunkt. 

Men till och med ett lite väl eldigt kollekttal på en gospelkonsert ger mig lätta frossbrytningar. Och börjar folk tala demagogiskt,  antingen högljutt laestadianskt snyftande eller amerikanskt hojtande, då går gränsen för vad jag står ut med. Oftast stannar jag kvar stumt trotsig inombords eller så somnar jag som på en konsert för längesedan när Carlos Santamna spelade ett oändligt gitarrsolo och hela Ullevi var fullt av folk som hängivet hyllade Santanas band och Bob Dylan som var huvudnumret. Usch vad jag mår dåligt av minnet. Nej, jag åker inte på storslagna konserter. Bara jag hör om Kents comeback mår jag fysiskt illa.Det är inte en slump att fascister gillar svart och brunt, dödens färger  som utplånar all individualitet. Trots att islams färg är grön klär sig islamofascisterna i svart från topp till tå möjligen med en halsduk i gult (Hezbollah aka. Hezb Al. Sheitan) eller ett grönt pannband (Hamas) . Hitler diggade uniformsbrunt, italienska, spanska och grekiska fascister valde svart som sin färg. Uniformsgrönt, som gränsar till brunt, är också populärt bland fascister, tex Maos anhängare. 

Men den färg jag ser framför mig som "gyllne grön" är en helt annan nyans av grönt, ja egentligen en grön med otaliga lysande, levande  gröna nyanser. Den borde ha ett eget namn. I min barnavärld hette den färgen "vihriä" jo, det finska namnet på grönt i största allmänhet är i mitt huvud lysande "gyllengrön" som palmbladen som söndagsskolsången målade upp för mig. Det var lätt att se grönt framför mig när jag lärde mig latin: viridis och franska : vert-e. Kanske har laestadianerna rätt: meänkieli är himmelens språk och därför är "vihriä" det sanna himmelska namnet på färgen grön? För mig är denna "vihriä" livets färg. 

Femte söndagen i fastan: Purpurfärgen

Så här ser det ut på mitt köksbord just nu. tulpaner med samma nyans som vårblommorna i Purpurfärgen

Och soldaterna vred ihop en krans av törne och satte på hans huvud och de hängde på honom en purpurröd mantel. De gick fram till honom och sade : "Var hälsad, judarnas konung", och de gav honom örfilar. Joh. 19:2-3

Nu går kyrkan in i den allvarligaste delen av fastan: passionstiden, och det uppmärksammar Fastekalendern med passionens, bönens , botens och kungars färg. Därför måste förstås en av mina stora filmupplevelser uppmärksammas. I mitt kulturskafferi finns nämligen en hylla med kyrkscener i filmer/serier. En av favoriterna i min samling är kyrkscenen, och konfliktförlösningen,  i filmen Purpurfärgen  från 1985. En film om styrkan i systerskapet mellan kvinnor av vilka två av de centrala personerna är biosystrar och alla viktiga kvinnliga personer är soul sisters

Miss Celie står i kyrkan med de blommor som gett filmen sin färg. Men så klart är symboliken med purpur större än bara vårblommornas bevis på återuppståndelsen. Passionshistorien är själva grunden i den här filmen /romanen  och så många andra berättelser som berör. Passionens och påskens dramaturgi är oöverträffad. Passionens färg har e. Kr. blivit purpur eftersom Jesus hånas och torteras med en gammal purpurfärgad mantel, som var kungars färg. Dyrbar att framställa, men här ämnad att begabba den torterade fången som tidigare hyllats som judarnas Messias.

I Purpurfärgen är det miss Celie som torteras och hånas livet igenom. Den elake man som köpt henne till hushållerska och våldtäktsobjekt  av Celies förövare och styvfar, fortsätter utöva våld mot henne även efter att hon flytt med mannens älskarinna, Shug, genom att beröva Celie post från hennes syster  som arbetar som missionär i Afrika, och de två barn hon fött åt sin styvfar när hon själv var barn. Barn som tagits ifrån henne. Men efter denna återförening i kyrkan  mellan jazzsångerskan Shug, Celies vän och befriare, och Shugs pappa, som är pastor, vänder berättelsen. Celie får sina brev av sin förövare som vänts om i sin ensamma misär av sången i den lilla kyrkan. Barnen och systern återvänder från Afrika och den lilla familjen återförenas. Celies återupprättelse börjar fullbordas med försoningen mellan Shug och hennes far.

Det kan vara bra att påminna sig om att det också finns en sund och befriande kristen tro i USA nu när landet lider under den ryssvänliga, antikristliga Trump-administrationen. Gud är alltid större och försoningen är vunnen, hur illa det än ser ut i världen. 

Lyssna till dagens Andliga sånger i P2 som också tar upp denna befrielse och sund kristen tro i USA genom fördjupningen om Curtis Mayfield.

Guldgula dagar

 

Ty deras ord skapar osämja,

 och mot de stilla i landet har de svekfulla planer. Ps. 35:20

En ovanlig färg i kyrkans år är gult. Men Midfastosöndagen ska alltså ha ett altare smyckat med rosa eller guldgula rosor. Just nu är gult en färg jag längtar intensivt efter. I vår släkt är guldgult en stor favorit sedan länge. Min farmorsmor var så förtjust i gult. Färgglad och gladlynt var hon. Hon lärde mig att stötta Svenska journalens läkarmission och att lyssna på radioandakterna.  Hon sa aldrig något om detta, det bara blev så därför att jag såg henne göra det. Hon gillade Jokkmokks-Jokke. Hon var rädd för åskan och trodde man måste åka bil för att vara säker för den. Det var kul för pappa tog med mig i bilen och så for vi till Kauppinen och köpte festis i kiosken där. Åska är därför positivt laddad för mig, ursäkta pappavitsen. Vi åkte ofta till hennes barndomshem utanför Svappavaara av vilket endast skorstenen stod kvar. Hon berättade spännande om sin barndom. Jag ville alltid höra mer. 

Dessa berättelser använde till exempel Sara Ranta-Rönnlund i sina böcker. Numera får man del av en del av hennes berättelser här eller som någon episod i Åsas böcker. Jag tröttnade aldrig på att höra om "när hon var liten". Hon var en källa till äventyr och glädje, kultur och hantverk. Hon var ängslig att något skulle hända oss småttingar . Hon läste högt ur dödsannonserna och skrattade åt Kronblom. Hon ritade sagor tex den om en gumma och en gubbe som var så sura att de bodde i varsin del av huset och när de gick till brunnen på varsitt håll hade momma plöstligt ritat en katt. Och hon var laestadian, en av de mest förtalade folkgrupperna i universum.

Jag börjar bli hjärtligt leds på allt skitsnack om laestadianer. Det är ju enkelt att hata på folk som aldrig kan gå i svaromål på något sätt eftersom de inte använder medier på samma sätt som majoritetsbefolkningen. Laestadianer blir inte författare, fotografer eller filmare. Akademiker i dessa kretsar blir på sin höjd lärare eller läkare, men aldrig museiintendenter, journalister, konstkuratorer eller dokusåpakändisar. De tuffaste av de tuffa: de förstfödda* går sällan ens gymnasiet utan börjar jobba direkt efter högstadiet. Någon enstaka östlaestadian bloggar, men i allmänhet är sociala medier stängda för dem. I tidningen kommer de som döda i annonserna där de står att de dött "i levande tro på sin frälsare" (det ska det stå i min dödsannons också). Eller när någon vidrig sexskandal uppdagats som i min mans farmors hemtrakter 

Dessutom får de förstås medieutrymme när någon bitter människa öser galla över dem i offentligheten, där de, som sagt, aldrig kan försvara sig. Nu senast Ann-Helen Laestadius som skrivit en bok, Skam***, där hon tar heder och ära av laestadianer och därför intervjuades hon i Dagen häromveckan.  Laestadius har där mage att säga att "det vore skönt att vara religiös så man slipper tänka själv". Ja,  himla gärna med ögonen, det gör också jag. I ett land som Sverige där kristna anses korkade, elaka, inskränkta, hycklande och dumma som bäst, som galna sexförbrytare som värst, , är det verkligen  VI som inte tänker själva när vi envisas med att följa Jesus, trots den allmänna meningen om oss? Det blir svårt att ta Laestadius, den yngsta, på allvar efter en sådan kommentar. 

Jag ogillar starkt allt religiöst förtryck och sekteristiska beteenden. men nog måste folk ändå se hur fegt det är att , som man säger på engelska: skjuta på en sittande anka. Och dessutom alltid på samma sittande anka. Det är dessutom lika fel att påstå att alla laestadianer är exakt likadana som det är dumt att påstå att alla ateister är varandras blåkopior. Det finns ateister som Christer Sturmark som jag aldrig hört säga att religiösa inte tänker själva, vi tänker bara fel,  och i nadra änden av spektrat finns det Ann Helen Laestadius som kommer med detta befängda påstående.

I rampljuset hamnar aldrig en laestadian som inte begår övergrepp eller får vara bad guy i en bok. Det finns kristna av andra denominationer som står i rampljuset på grund av sin ondska; exempelvis de i Knutby och ärkeäcklet Daniel Alm, men i offentligheten finns också andra kristna som Tomas Sjödin, Maria Küchen, Joel Halldorf, Camilla Lif, Anders Arborelius, Ylva Eggehorn och Åsa Larsson. Den enda kändisen från laestadianerna är Lars Levi Laestadius själv. I övrigt får laestadianer finna sig i att vara lika välvilligt och mångfacetterat beskrivna i svensk media som judar i Al Jazeera.

Det är sant att det finns laestadianer som tycker att man inte ska skratta, speciellt inte i kyrkan eller utomhus vid norrsken. Sjunger gör man i kyrkan men helt utan instrument som ackompanjemang, det räcker gott med en röststark försångare om man tillhör de tuffaste riktningarna. Det finns dock också många som min momma som var en gladlynt människa som betalade sin äldsta dotters pianolektioner, min farmor alltså  som blev kantor i Tuollovaara. Momma lärde mig att Jesus är starkare och tryggare än allt, med honom är inget farligt, inte ens norrskenet (men åska behöver man en bil för att klara sig undan). Det finns gråa laestadianer med beige som muntraste kulör i klädedräkten och så finns min momma som gillade starka färger, speciellt knallgult.

Majoritetssamhället kommer aldrig ens  att misstänka överdrifterna och ensidigheterna i Ann-Helen Laestadius bittra tirader eftersom risken att de någonsin stöter på en laestadian är diminutiv. En kristen minoritet inbäddad i mer eller mindre okända icke-svenska minoriteter** är som gjord för att bli måltavla för hopens förakt och mediagunstlingars krypskytte, speciellt de som tillhör de hippaste av hippa minoriteter. Det kommer nämligen aldrig att bli hippt att tillhöra denna utstötta minoritet i självvald segregation. Speciellt som de enda som rider spärr mot beskjutningen mot denna sittande anka är helt insignifikanta personer, som undertecknad, medan Ann-Helen Laestadius har offentlighetens öra vilka orimliga ensidigheter hon än vräker ur sig. 

Därför har jag denna vecka ägnat många tacksamma tankar åt min guldgula farmorsmor, som en motståndshandling i fastans guldgula vecka. 

* Fullständiga namnet är: Den förstfödda laestadianska församlingen i den svenska Lappmarken.

** man kan jämföra med när pekoralet "Midnattssol" förde in kvänerna i svenskt majoritetssamhälles medvetande genom att framtällas som mördare och suputer, samt att de ständigt fört krig (sic!) mot samer. 

***Jo, jag har boken och har läst den. Den är dessutom signerad av författaren.

Rosa söndag mitt i fastan: Midfastosöndagen

 

Och när israeliterna såg det frågade de varandra: "Vad är det här?" eftersom de inte visste vad det var. Mose sade till dem: " Det är den mat som Herren ger er att äta. Och Herren har gett denna befallning: Samla så mycket av det som var och en behöver, ett omermått per person för samtliga. Varje husfar ska hämta till dem han har i sitt tält." Israeliterna gjorde så , och några samlade mer och andra mindre. Närd e sedan mätte upp hade de som samlat mer inte fått för mycket och de som samlat mindre inte för lite, alla hade fått vad de behövde. 2 Mos 16:15-18 

Anglikanska präster i rosa (rosy pink)skrud

Jag vet att jag tjatar om El Shaddai, men här har vi ett bra  exempel på den ammande Gudens förmåga att ge precis det var och en behöver , precis som en ammande kvinna ger barnet det hen behöver  genom att bröstkörtlarna känner av barnets saliv och anpassar mjölken efter barnets behov i just den stunden. Denna dags GT-text exemplifierar med mannat i öknen men jag har på sistone mött detta extra tydligt även i min vardag. Den princip som Lina Sandell- Bergh benämnt: "Blott en dag-principen" i sin kända psalm  där vi sjunger "som din dag så skall din kraft ock vara".  

Denna fastetidens festligaste dag, Midfastosöndagen, kallas också rosendagen och blommorna på altaret ska vara rosa eller guldgula rosor. Just denna söndag, liksom tredje advent, kan man mildra fastans allvarliga purpur, blå eller mörklila färg med rosa. Jag lärde mig det idag när jag kollade upp hur kyrkan ska smyckas idag. Jag har nog aldrig sett en rosa skrud i verkligheten men jag skulle verkligen tycka det vore fint att dessa två fasteperioder; advent och fastan, fick en dag vardera med rosenrosa skrud. 

Idag firade vi Midfastosöndagen med högmässa  i ett fullsatt församlingshem, pga renovering av kyrkan. Liturgisk färg var mörkt purpur men på altaret fanns rosa rosor. Vi sjöng psalmer och sånger som gör mig glad och Lennart har också en slags rosenrosa stil med skämt, som aldrig sårar men alltid är roliga och en lyssnande predikostil. Vi medverkade med vår samtalsgrupp, som också är en liten kör som  framför främst vår fd. medlem (hon har flyttat till Umeå) Katarinas musik. Sångerna valde jag lite ogenomtänkt, visste inte ens att vi skulle sjunga Midfastosöndagen, men allt stämde: sånger, psalmer och predikan.

Jag ser fram emot en vecka där blott en dag-principen får prövas återigen. Men som Katrina skrivit i den sång som blev postludium idag: " Han visar mig godhet ger mig av sin nåd, han sviker aldrig står för varje ord". Det var just vad jag behövde just idag. El Shaddais ammande precision blev en tydlig inledning på denna vecka som innebär massor med jobb. Den innebär också omsorg om min gamla hund som verkligen mår mycket bättre med sin yrsel men ännu inte är helt återställd. Mer vet jag inte. Lennart påminde om detta i sin predikan. "Två dagar kan vi inte påverka: gårdagen och morgondagen."  men just idag är det en rosa dag av glädje mitt i fastan.

Vi sjöng också den här sången i vår lilla kör idag. Inte skriven av Katarina men okej ändå=)

 

Vit flagg

 Så säger Herren: brott på brott har Gaza hopat, jag vill inte dröja med domen. De har fört bort hela byar [...] Amos 1:6 a

Många som kallar sig Palestina-vänner är bara antisemitiska Israel-hatare. Det står tydligt klart sedan 7 oktober 2023. Hamaskramare, från extrem vänster  och extrem höger, över hela världen avslöjar sin antisemitiska ondska om och om igen med ursäkten att "Israel dödar barn i Gaza" medan de helt ignorerar det dödskulten Hamas är helt öppna med: de ser dödade barn och andra civila offer som en vinst. De vill förstås också döda alla judar och utplåna staten Israel. När de klarat av den saken är målet att lägga hela världen under Sharia-lagstiftning. Detta skrivs helt öppet i Hamas styrdokument som tagit mycket rakt av från deras älsklingsbok Mein Kampf.

När de dödar Israeliska spädbarn kallar de spädbarnen "ockupanter". Syskonen Bibas, som de ströp till döds  efter att ha kidnappat dem tillsammans med sin mor, hade de "arresterat" så stod det på deras kistor som jublande Hamasanhängare följde från den makabra och motbjudande överlämningen på scenen dit Hamas sedan bjöd in barn i Gaza att förnedra den lilla döda familjens porträtt. De senaste åren har lärt mig att ondskan är helt och hållet gränslös hos dessa terrorister. Islamistisk fascism är allt igenom monstruös. 

Det finns så klart en annan sida också av elaka aktivister. De är mycket färre men är knappast harmlösa för det. De är extrema arabhatare som menar att alla Gazabor är Hamasanhängare. Till och med de som betalat dyrt med döden, tortyr, fängslande och landsflykt för sitt motstånd mot terrorregimen som hållit gazaborna gisslan sedan 2007, misstänkliggörs. Nu senast när Gazaborna går ut i demonstrationer mot Hamas styre under vit flagg, hatas de på sociala medier av dessa notoriska arabhatare. 

Visst, man kan ursäkta beteendet med en historia som handlar om hat och terror från kristna, muslimer och araber i tusentals år. Att muslimer uppmanas att ljuga för att sprida islam tas till intäkt för att de alltid ljuger. Men det håller inte. Att hata alla tyskar efter Andra Världskriget går också att förklara men inte att försvara. Vi kan gå tillbaka till Mose lag om öga för öga och tand för tand. Det låter som en läskigt hämndlysten lag för oss som lever efter Kristus, men det handlar faktiskt om att inte gå in i en ökad våldsspiral utan att nöja sig med lika för lika. I tyskarnas fall kan man se på rättegångar och fällande domar. samt miljoner dödsoffer under kriget och säga :nog nu! Idag är Tyskland en av Israels trognaste vänner.

Inga tyskar gick dock ut i massdemonstrationer mot nazisterna. Nu gör Gazaborna detta. I demonstrationstågen bär de vita flaggor för att visa att de tröttnat på terrorregim och krig. Trots att Hamas under senaste vapenvilan rensat ut och mördat Gazabor som vågat protestera mot Hamas matstölder och strategin att använda mänskliga sköldar genom  att de bäddar in sig i civila områden, sjukhus, moskéer, och lägenheter*, vågar de demonstrera. Flera överlevare från gisslan och landsflyktiga gazabor  vittnar om detta utnyttjande av civila,  som tokiga Hamaskramare i väst vägrar tro på. En av dessa gazabor som vittnar om sanningen är Hamza Howidy som från Tyskland bedriver fredsarbete och motstånd mot Hamas tillsammans med israeler, palestinier och andra fredsvänner. Läs och begrunda alla ni som hatar Israel och diggar Hamas! Och alla som till äventyrs tror att absolut ingen från Gaza är Israelvän eller ens kan tänka någorlunda självständigt, gör sammalunda.

Sedan kan ni också begrunda det faktum att syskonen Bibas mördade små kroppar inte paraderades tillsammans med sin döda mor utan med en okänd kvinna från Gaza lagd i Shiri Bibas kista. Antagligen en av de många som protesterat och dödats av Hamas. Som straff, som varning till andra som kunde tänkas vilja protestera, antar jag,  bedrev Hamas skändning också av hennes döda kropp. Hamas är monster, och många i Gaza är också deras offer. Alla är inte kollaboratörer till monstren i Hamas och de övriga terrorgrupperna i Gaza. 

Alldeles särskilt Israel-vänner, vi som erkänner Israels rätt att existera och att försvara sig och sina kidnappade medborgare (och andra länders  medborgare därtill) borde aldrig sänka oss till Hamas, och deras obildade anhängares i väst, nivå av rasistiska anklagelser mot 2 miljoner människor varav majoriteten också är offer för samma galna terrorgrupp som Israelerna varit sedan 2007. Då,  när ständiga raketregn (vars ramper placerats på hustak till vanliga lägenheter, i apelsinlunder, i bostadshus, i moskéer, FN-skolor  och sjukhus)  tvingade Israels försvar att aktivera the Iron Dome dag och natt så ofta i nära två decennier**** tills Hamas vidrigaste terrordåd utfördes direkt efter firandet av Sukkot, som bland annat firades med en musikfestival för unga. I fredkibbutzerna, där människor som ägnat sitt liv åt att stötta gazabor och folk på Västbanken,   mördade man spädbarn, hundar, mammor och pappor, mor-och farföräldrar, unga kvinnor och män. Och brände inne folk när man raserade kibbutzer där många från Gaza arbetat för en god utkomst.

Den 4 oktober 2023 hade avhållits en fredskonferens med palestinska kvinnor och kvinnor från kibbutz Be'eri. Deltagarlistan från denna konferens hade Hamas med sig så de kunde attackera just dessa kvinnor i just denna kibbutz ännu mer effektivt. De hatar fred och samexistens. Hamas är alltså ondskan i mänskliga kroppar. Drogade av captagon blir de helt ohämmade i sin blodtörst, fast de redan ersatt samvetet med en hoper terrordoktriner sprungna ur antisemitismens urgamla idioti, gjorde drogerna dem till ännu effektivare slaktare.

Det uppenbart barbariska i terrordådet 7 oktober är naturligtvis orsaken till hatet även mot fredsälskande gazabort med vita flaggor i händerna. Men det är en orsak men inte ursäkt. "When they go low we go high". Israelvänner borde kunna kosta på sig lite hopp: trots allt är det vi som har koll på historiska fakta medan Hamaskramarna lever på sovjetisk propaganda från 1960-talet, antisemitiska troper och ren dumhet. 

Jag tror nu att de som hatar på gazabornas demonstrationer är relativt sett få. Men de gör stor skada. Jag är ju så naiv så jag tror att om Irans mullor försvagas och byter ut sin islamofascistiska regim mot en demokratisk, Hamas besegras och Fatah byts mot demokratiska ledare, kan det bli en varaktig fred i Mellanöstern. Det finns goda krafter även på den sida som av sina vänner i väst framställs som utvecklingsstörda barn som aldrig kan  ta ansvar för sina egna handlingar utan alltid bara är offer för blodtörstiga judar. Det kunde bli ett Singapore av Gaza om de slipper Hamas och Iran (och Donald Trump!). Avnazifieringen av Tyskland gick bra. Nu måste Gaza avnazifieras och det finns några gazabor att luta sig mot, liksom det fanns några antinazister i Tyskland. 

Därför är det så galet kontraproduktivt av "israelvänner" att hata på  alla araber och muslimer, anklaga människor som Hamza Howidy för att skönmåla gazaborna och påstå att 100 % av befolkningen i Gaza är Hamas, även de som nu demonstrerar med uppenbar risk för sina liv. Hamas som i verkligheten är en terrorgrupp med ett gangstersyndikats hela trovärdighet och våldskapital. Hamas som terroriserat gazaborna sedan 2005 och blivit mångmiljardärer på bistånd som de stulit för egen räkning. Hamas vars ledare vältrar sig i lyx i Qatar och bedriver sin propaganda genom Al-Jazeera***, som förresten ägs av kungahuset i Qatar. 

Jag vägrar gå med på den hatiska retorik som påstår att alla gazabor är Hamas. Det är lika absurt som Hamaskramarnas påstående att "även spädbarn är ockupanter". Ingen ockuperar  Israel, Israel är en suverän nation, dessutom demokratisk. Spädbarn är spädbarn och hatar man spädbarn då är man sannerligen djupt rasistisk och antisemitisk. Hatar man den enda judiska nationen på jorden är man antisemit. Svårare än så är det inte.  Och hur eller hur är det barbari att kidnappa och mörda småbarn och kalla dem ockupanter.

 Dessutom: araber som stannade i Israel har samma rättigheter som alla israeler oavsett etnicitet. Rättigheter som inga araber har i de länder som omger Israel, allra minst de som lever under Hamas förtryck i Gaza. Israel har gett land för fred, men fick bara terror som tack. Terror är också vad Gazas befolkning fått utstå från samma ondskefulla källa; Hamas och övriga islamofascistiska terrorgrupper som styr Gaza. Hamas som är stöttade av idel islamofascister och mördare: Irans mullor, deras muppar i Yemen: Houthierna, knarkbaronerna i Hizbollah, Nordkorea, Qatar och Trumps bästa vän Putin.

Sorglig UPPDATERING: Flera av de som protesterat mot Hamas denna vecka har tyvärr blivit dödade eller torterade av Hamas. En äldre man som krävt att den israeliska gisslan ska släppas blev så skrämd av att hans familj blev hotad av Hamaskrigare som sökte upp hans hem att han dog av en hjärtattack. Andra blev torterade till döds. Kära Hamaskramande "palestinavänner", bryr ni er det allra minsta om palestinierna är det dags att kräva detsamma som många av Gazas innevånare: Hamas ska lämna Gaza och släppa den israeliska  gisslan nu!

Just nu uppdaterar @hamzahowidyy för den som har Instagram om läget i Gaza med täta mellanrum. Om ni har X finns han också där: @HowidyHamza.

En karta som ger perspektiv: det tunna röda strecket klämt mellan Egypten, Jordanien, Libanon, Syrien och Medelhavet är Israel-hemvist för drygt 2 miljoner araber och hälften av världens alla judar ( 8 miljoner människor), druzer, samarier, bahaier, ahmadiyya-muslimer, araméer, syrianer och andra kristna minoriteter plus många andra minoriteter som förföljs i de många blå länderna (koloniserade av araber med början när Islam började sitt jihad på 600-talet) runtomkring Israel**.

Nu ber jag för Gazas invånare om beskydd och befrielse.

Och för de 59 i gisslan som fortfarande finns kvar i Hamas terrortunnlar.

*en nyligen dödad Hamasledare hyllades av dessa svampskallar med en video på sociala medier där han stod och sköt raketer mot Israel från ett vardagsrum i en civil byggnad. På så sätt ville de hylla honom för att han deltog aktivt i kriget. Samtidigt visade de stolt upp denna strategi som förresten är ett krigsbrott, NB: Amnesty och ICC!

** det vi kallar Mellanöstern eller Levanten kallas av urbefolkningarna Swana (alltså inte av de arabiska kolonisatörerna som intog länderna på 700-talet och spred Islam och det arabiska språket medelst våldsam invasion).

*** Al Jazeera ljuger just nu vilt om dessa demonstrationer och säger att de protesterar mot Israel. Inte ett ord om protesterna mot Hamas. Al Jazeera har förlorat all eventuell cred de haft med sitt agerande som propagandaorgan efter 7 oktober-attacken. För mig är de helt irrelevanta som nyhetskälla men att de ljuger om dessa demonstrationer ser jag som bevis för att dessa inte är orkestrerade av Hamas, som en del hatare påstår.

**** så ofta sköts raketer mot Israeliska civila, även under "vapenvilor", att Cecilia Uddén irriterades av att bli uppringd på morgonen den sjunde oktober eftersom raketer mot Israel är vardagsmat och inget att väcka en korrespondent för. Det var förstås innan hon insåg omfattningen av illdådet.

Vila och tröst från oväntat håll- Jonatecknet

 Vår samtalsgrupp, som nog egentligen är en bibelstudiegrupp eller bokcirkel med Bibeln som ständig bok, talade senast om hela kapitel 16 i Matteusevangeliet. Det kändes som en så välbekant text att jag inet tyckte den riktigt resonerade med mig när jag läste den hemma. Men i gruppen blev det en helt annan sak. Vi fick nya insikter och gamla insikter fick nytt liv. 

Exempelvis fick lidandets problem ett svar för mig, nämligen detta lidande att när jag utsätts för lidande tänker jag ofta att Gud hatar mig. Men här ser vi ju tydligt att det är tvärtom. Jesus är nära oss i lidandet mer än någonsin. Detta är en text som egentligen är allt vi behöver för att aldrig bli framgångsteologer.  Texten lär oss också att för att verkligen bli oss själva får vi släppa föreställningen om vem vi är. Det ängsliga upprätthållandet av vår " värdighet", vår omsorgsfullt utmesjlade offentliga persona får vi lämna bakom oss och i stället se vårt oändliga värde hos Jesus.

Precis som Simon Barjona får veta vem han egentligen är : den lilla stenen "Petros" beroende av den stora klippan "Petra" där kyrkan ska byggas, får vi vår rätta identitet i att följa Jesus. Kyrkan är enligt texten oemotståndlig i längden kan inte ens dödsriket  stå emot kyrkan. "Dödsrikets (Hades) portar  ska inte stå emot den" som Kärnbibeln översatt det får mig att tänka på Sagan om Ringen och Enterna som tar över Isengård. För det står ju i grundtexten inte som att Kyrkan sitter inlåst i Hades utan tvärtom , det är kyrkan som tar sig in i Hades och bräcker portarna till döden. 

Just i denna passage kallar Jesus Petrus för tre olika saker:  först "Simon Barjona och sedan "gå bort ifrån mig Satan" och sist får han sitt nya riktiga namn "Småsten". Innan Jesus kallar Petrus för Simon Barjona talar Jesus om att det enda tecken de skriftlärda ska få se är Jona-tecknet. Senare förklarar Jesus detta med att han ska dö och uppstå som Jona uppstod från valfiskens buk. Men jag tänker att det finns så mycket mer att hämta från Jona-tecknet. Det borde vara orsaken till att Petrus denna sällsynta gång tilltalas som Barjona/ Jonas son.

Jona försöker exempelvis smita från sitt uppdrag men får omvända sig. Här försöker Petrus få Jesus att smita från sitt uppdrag. Jonas uppdrag är också intressant, han ska predika för Nineve, ett fiendeland för judarna. Han ska gå till folk utanför Israel och Juda för  att predika om Gud . Det är en tanke som var främmande för de skriftlärda Jesus vänder sig till. Än i denna dag vill inte judar missionera. Det är krångligt att konvertera och helst ser rabbiner att hedningar som jag bara följer Noas 7 lagar som gäller hela mänskligheten: att inte dyrka avgudar, att inte förbanna Gud, att inte mörda, att inte hänge sig åt sexuell synd typ äktenskapsbrott, att inte stjäla, att inte äta kött bortslitet från levande djur och att etablera rättvisa domstolar. 

Men Jesus hänvisar alltså till en profet som specifikt sänds till hedningar och deras djur. Dessutom är det en profet som liknar Petrus litegrann. Han är hastig i sina beslut, han tjurar när Nineve omvänder sig så straffdomen uteblir, precis som  Petrus har svårt att i början acceptera de hednakristna som Paulus vurmar för. Och Jona  försöker smita undan Guds plan Det gör Petrus också, i detta fall genom att försöka hindra Jesus från att lida i Jerusalem. Och Petrus, i sin tur, representerar här hela kyrkan byggd på Petra, den stora klippan Jesus, där Petrus är den lilla stenen som vi alla liknar mer eller mindre. Jag känner då igen mig själv i hans bedyrande om att skydda Jesus från allt ont och så sviker han ändå när Jesus arresteras och han förnekar att han känner Jesus eftersom han kände sig rädd.

Så mycket tröst i ett kapitel av Matteus evangelium som öppnade sig just för att vi ar en liten del av kyrkan samlade. Kyrkan som har nycklarna till himmelriket och kan invadera dödsriket.

Frukost i det vita 8 mars

Lördag morgon skidade godsägare Bråddjup och undertecknad till ett vindskydd med grillplats vid Kaalasluspa där svanar, gräsänder och strömstare övervintrar eftersom vattnet aldrig blir helt istäckt där.   Där firade vi rubinbröllopp.                                                                                                                                                                                                                            Du tar dig an jorden och ger den regn,

du gör den bördig och rik.

Guds flod är full av vatten. ur Ps. 65

En red merle dag

 

...han som ger oss kunskap genom markens djur, vishet genom himlens fåglar... Job 35:11

 Tisdag på sportlovet började skrämmande. Min älskade Elva kunde inte gå utan vinglade bara hit och dit och kräktes när hon försökte ta sig fram. Mest låg hon på sidan och hennes ögon rullade och ryckte. Alla symptom påminde om kristallsjukan som jag haft och vet är jättejobbig. Men jag tänkte att min snart 14-åriga hund hade fått en stroke. Vi, Elis och jag,  åkte in till veterinären med bävan. Det kunde mycket väl vara så att vi inte skulle komma hem med en hund därifrån.

Till vår hoppfulla lycka trodde veterinären att Elva drabbats av Old Dog Vestibular Syndrom som mycket riktigt är samma sak som kristallsjuka hos människor. Denna åkomma botas bäst med värme , kärlek och hjälp att få i sig mat och vatten , samt en långtidsverkande spruta mot illamående. Promenader fick hon först göra med sele på så vi kunde hjälpa henne att inte falla.  På två veckor brukar de flesta hundar vara ganska återställda för sjukdomen självläker.

Elva mår redan mycket bättre. Hon äter ordentligt av sin Recovery-mat som hon i början fick matas med sked eller luras i genom att vi smetade den på hennes framtassar så hon slickade av dem. Nyss skuttade hon vingligt men glatt med oss ut på skoterspåret för första gången sedan hon blev sjuk. Något som verkade omöjligt åtta timmar tidigare.

Hopp är att vaka över en sjuk gammal hund.

Bibelordet handlar om att vi lär oss av djuren. Och så är det ju. Jag lär mig så mycket av mina djur. Denna händelse lärde mig att hopp är något väldigt konkret. Hopp är att inte förtvivlat avliva sin gamla hund utan ta hand om henne dygnet runt tills hon mår bättre. Hopp är att skedmata en hund som mår illa av yrsel men ändå måste få upp blodsockret för att må lite bättre. Hopp är att bära henne nerför trappan och vänta tills hon kissat. Hopp är att höra att hon bajsat och gått 100 meter med stöd med Elis när jag själv just sjungit på en begravning av en kär vän. 

Så förstår jag äntligen varför det franska ordet för att hoppas =espérer, tar modus indikativum och inte konjunktiv. Camilla Lif pratade i spanarna om hopp som en yxa, och det är en perfekt metafor. Hopp är att inte ge upp utan hugga upp den låsta dörren när det kan finnas någon inlåst som behöver hjälp bakom den. Hopp är att hugga ved till en värmande brasa när man gått vilse. Hopp är att hugga upp en vak för att skölja nytvättade kläder i polarnatten.