Gyllne grön

 

Ropa ut din glädje , dotter Sion, jubla, dotter Jerusalem! Se din konung kommer till dig. Rättfärdig är han, seger är honom given.                        I ringhet kommer han, ridande på en åsna.             på en åsnehingst.               Jag skall förinta alla stridsvagnar i Efraim,        alla hästar i Jerusalem.       Jag skall förinta alla stridsvagnar i Efraim,   krigets vapen skall förintas. Han skall förkunna fred för folken,                               och hans välde skall nå från hav till hav, från floden till världens ände. Sak. 9:9-10

Jag älskar musiken under fastetiden. Alltifrån de enkla barnpsalmer vi sjöng i söndagsskolan till Bach-passionerna är Stilla veckans musik är stilla veckans musik ren smärtande skönhet fångad i ljudvågor. En av söndagsskolesångerna fanns i Kyrkvisor för barn: 

Låt mig få lägga inför hans fot en kvist en gyllne grön och ropa Hosianna högt en vårdag ljus och skön.          Han ler så gott där på åsnans rygg, min konung och min vän men de som hyllar honom nu ska ropa korsfäst sen.

Jag hittar inte den här sången någonstans nu. Det kan ju vara så att jag minns fel på texten; "gyllne grön" är ju lite konstigt, kanske. Jag ser framför mig en glänsande grön kulör som den på de nyutslagna bladen på mina monsteror när vårsolen  börjar lysa in ä ven genom västerfönstret. Jag tänker att jag är ett av barnen som sjunger Hosianna när Jesus rider in i Jerusalem den dagen då lammen vallas in i Jerusalem från trakten kring Betlehem där speciella felfria lamm föds upp inför påskens stora högtid.  Det är fyra dager innan Seder-måltiden och påskalammets slakt. 

Rider Jesus in genom fårporten som leder raka vägen till templet, tillsammans med lammen? Förmodligen eftersom hans ritt slutar vid templet där barnen sjunger Hosianna så prästerna surnar till. Vi vet ju också med facit i hand att Jesus kommer att dö tre på eftermiddagen när påskalammsslakten inleds. När jag sjöng denna söndagskolsång var jag där i folkvimlet och sjöng med de övriga barnen. Jag såg Jesus framför mig. De gulliga åsnorna som jag tänkte mig kom så nära att jag kunde klappa dem på halsen och känna deras trevliga lukt. Jag sjöng med barnen i en stor kör som sjöng de vackra Hosianna-sångerna. Alla var glada och snälla som trängdes kring Jesus och åsnorna.

Nu till lite kritik mot min älskade söndagsskolesång. "De som som hyllar honom nu ska ropa korsfäst sen." Det är en ganska läskig sångrad egentligen som inte stämmer med evangeliernas berättelser. Jerusalem var ju fullt av människor från hela världen på grund av Påsken. Helt säkert var inte alla med om att hylla Jesus på vägen till templet. Tog han fårporten och den korta vägen till templet var han inte tvungen att rida en lång väg genom den folkrika staden och det fanns säkerligen massor av människor som inte ens visste om att han red in i staden på en åsna som den fredskung Sakarja hade profeterat om många hundra år tidigare. 

Att exakt samma människor som hyllade Jesus på Palmsöndagen ropade "Korsfäst" några dagar senare är väl tveksamt.  Kanske någon lättledd person som hyllade honom utan större eftertanke och bara dras med i den entusiastiska processionen kanske sedan vänder kappan efter vinden i det gäng som samlas framför Pilatus som ska döma Jesus. Troligen är dock de som ropar "korsfäst" till större delen helt andra personer än de som sjunger "Hosianna" på Palmsöndagen. Det är en effektiv stilistisk figur, men livet är sällan retoriskt perfekt. 

Mitt barnajag lärde sig dock av sången att inte göra så, att inte svika, att åtminstone inte ropa "korsfäst". Fegt smita och ljuga som Petrus när han förnekade Jesus, det passar mig, men aldrig ropa "Korsfäst". Det kan vara på grund av denna sång som jag blivit allergisk mot rockkonserter, väckelsemöten och mobbargäng. Den obehagligt extatiska stämningen  får mig alltid att vilja krypa ur skinnet och smyga därifrån. Jag kan uppskatta god musik, jag älskar att höra klassisk musik live, speciellt barockmusik gör sig utmärkt väl live. Organisternas postludium har för mig alltid varit en höjdpunkt. 

Men till och med ett lite väl eldigt kollekttal på en gospelkonsert ger mig lätta frossbrytningar. Och börjar folk tala demagogiskt,  antingen högljutt laestadianskt snyftande eller amerikanskt hojtande, då går gränsen för vad jag står ut med. Oftast stannar jag kvar stumt trotsig inombords eller så somnar jag som på en konsert för längesedan när Carlos Santamna spelade ett oändligt gitarrsolo och hela Ullevi var fullt av folk som hängivet hyllade Santanas band och Bob Dylan som var huvudnumret. Usch vad jag mår dåligt av minnet. Nej, jag åker inte på storslagna konserter. Bara jag hör om Kents comeback mår jag fysiskt illa.Det är inte en slump att fascister gillar svart och brunt, dödens färger  som utplånar all individualitet. Trots att islams färg är grön klär sig islamofascisterna i svart från topp till tå möjligen med en halsduk i gult (Hezbollah aka. Hezb Al. Sheitan) eller ett grönt pannband (Hamas) . Hitler diggade uniformsbrunt, italienska, spanska och grekiska fascister valde svart som sin färg. Uniformsgrönt, som gränsar till brunt, är också populärt bland fascister, tex Maos anhängare. 

Men den färg jag ser framför mig som "gyllne grön" är en helt annan nyans av grönt, ja egentligen en grön med otaliga lysande, levande  gröna nyanser. Den borde ha ett eget namn. I min barnavärld hette den färgen "vihriä" jo, det finska namnet på grönt i största allmänhet är i mitt huvud lysande "gyllengrön" som palmbladen som söndagsskolsången målade upp för mig. Det var lätt att se grönt framför mig när jag lärde mig latin: viridis och franska : vert-e. Kanske har laestadianerna rätt: meänkieli är himmelens språk och därför är "vihriä" det sanna himmelska namnet på färgen grön? För mig är denna "vihriä" livets färg. 

Sjunde dagen av novenan

 Morgonen den sjunde dagen av pingstnovenan är lite gråmulen. Endast några få snöfläckar finns kvar och vårblommorna börjar slå ut i den sydlänta rabatten; scilla var först ut, sedan kungsängsliljornas fascinerande rutighet och nu påskliljorna. Tulpanerna väntar på någon solig dag till med att slå ut men de flesta står i knopp. Häggen likaså. Just här i nordligaste norr stämmer i allmänhet kyrkoåret som allra bäst med årstidernas gång-tycker jag som levt här hela mitt liv. Det är som om kristendomen tog hela sin inspiration från oss längst i norr.

Ett tydligt exempel på detta är Sakarjas profetia i kapitel 14: 6-7: 

" Den dagen skall det inte längre finnas någon kyla eller frost. Det skall vara en ständig dag- Herren vet när den kommer- och ingen växling mellan dag och natt, utan när kvällen kommer skall det vara ljust."

 Precis så är det just nu, just här,  när vi inväntar kyrkans födelsedagsfirande. Ljust på natten, fågelsång dygnet runt. *Jag tänker också på hur det berättades om myten om Demeter och Persefone: Demeter sörjde när Persefone var i dödsriket så hon orkade inte låta något växa och snö täckte marken tills Persefone kom upp från sin hemska make Hades och våren kom tills hon sex månader senare måste ner till dödsriket igen och lämna mamma Demeter sörjande.

Kring Medelhavet berättas denna version: två tredjedelar av året är Persefone med sin mamma på jorden men under den torra hemska sommaren måste Persefone ner i dödsriket och det är då Demeters depression gör att hon överger jorden så allt vissnar i den obarmhärtiga solen. För uttorkade marker verkar vintern med sina regn vara livets tid. För oss är det tvärtom. Att Jesus lämnar lärjungarna och släpper lös Anden just när den stora vårskörden infaller runt Medelhavet och folk lagrar resurser inför den torra sensommaren "Hundstjärnans onda tid"/" Mala ora caniculae"', tolkas förstås helt annorlunda än pingsten hos oss där en mager tid när förråden börjar tryta, vårvintern och våren, nu övergår i den korta överflödande sommaren.

* En minnesvärd konsert med Per-Erik Hallin i Vittangi dyker upp ur minnets brunn: det var i början av april, jag var synnerligen höggravid med barnet som beräknats till den 27 mars (men av mig till den 3 april) och föddes 20 april någon vecka efter konserten. Per -Erik Hallin sjöng en egen sång om en koltrast som sjunger när det är som mörkast just innan gryningen, jag tror den hette "Blackbird". Lite generat sa han att det var ju en dum sång här hos oss, för redan då i april var det ju ingen gryning att tala om hos oss." Och han har rätt, koltrasten sjunger även mitt i natten här för det är verkligen ingen gryning på det sättet som längre söderut. Vilken lycka att ha haft förfäder som trotsade alla jobbigheter här uppe och stannade kvar så jag fick födas in i denna årsrytm där det är självklart att koltrastar sjunger många, många timmar under dygnet eftersom det är ljust, eftersom de orkar, eftersom det finns ett överflöd av mat just nu.

Åttondedag påsk-veckan med åtta söndagar

Caravaggios: Tomas tvivel (1601-1602)

 Frågar man honom då vad det är för sår han bär på kroppen, så svarar han: "Dem fick jag hos mina vänner." Sakarja 13:6

Denna söndag som avslutar påskveckan (stilla veckan är före påsk, påskveckan är efter påsk) och inleder andra veckan i påsktiden minns vi hur Tomas propsade på att få se Jesu sår efter korsfästelsen. Han kallas "tvivlaren" men jag har ju många gånger hävdat att han är en naturvetare och källkritiker som vi alla borde ta rygg på. De olika reaktionerna på den otroliga händelsen, uppståndelsen, kan lära oss något. Tomas reaktion fyller en viktig funktion här. Vi är nog många som tvivlar ibland och är glada åt hans  kritiska syn på vännernas berättelser. Vi får ju dessutom veta att vi är saliga, vi som tror utan att ha sett allt med egna ögon.

Jag är också säker på att kvinnorna som fick bli de första påskevangelisterna tyckte det var skönt att Tomas vågade röra vid Jesus. De fick ju inte göra det eftersom Jesus förklarade att de inte kunde göra det så direkt efter uppståndelsen. Och vi som lever nu och därför får tro på deras vittnesbörd är förstås djupt tacksamma för att såren fanns kvar och att Tomas vågade undersöka dem grundligt.

Återigen får jag också förundras över hur exakt de drömspelsliknande profetiorna hos Sakarja stämmer in på Jesus. De inledningsvis citerade orden kan också översättas, mer ordagrant, mindre elegant översatt: "Vad är dessa sår mellan dina händer?" "Det är de skador jag fick i min väns hus."  Sådana upptäckter gör att jag när jag läser Sakarja och då  utropar jag, som Tomas: "Min Herre och min Gud!" På många sätt är detta att "se" på liknande vis som Tomas gjorde.

En av de tolv, Tomas, som kallades Tvillingen, hade inte varit med när Jesus kom. De andra lärjungarna sade nu till honom: "Vi har sett Herren.", men han sade: "Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag inte. " En vecka senare var lärjungarna samlade igen, och Tomas var med. Då kom Jesus, trots att dörrarna var reglade, och stod mitt ibland dem  och sade: "Frid åt er alla." Därefter sade han till Tomas: "Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro!" Jesus sade till honom: "Du tror därför att du har sett mig. Saliga är de som inte har sett men ändå tror." Johannes evangelium 20:24-29

En påsksång från Tanzania, det land där halva mitt hjärta bor. Mfurahini:

 

"Den dagen" Annandagsvandring till Emmaus

Jesus i Emmaus när han välsignar kvällsmaten målad av Caravaggio 1601.

 Den dagen skall det stå helgad åt Herren" på hästarnas bjällror, och grytorna i Herrens hus skall vara som offerskålarna framför altaret. Varje gryta i Jerusalem och Juda skall vara helgad åt Herren Sebaot , och alla som offrar  skall komma och ta en sådan och koka i den. Den dagen skall det inte längre finnas några krämare i Herren Sebaots hus. Sakarja 14: 20-21

Så här slutar Sakarjas bok. Med facit  i hand, dvs evangelierna , är det lätt att se hur Sakarja talar om Jesus från början till slut. Men det måste ha varit svårt att förstå vad denna bok berättade om Före Kristus, Ante Christum. Man behöver inte vara analfabet för att inte begripa vad Sakarja profeterar om. Jag har under denna fasteutmaning, som jag fick som ett infall pga hästarna som finns med från början till slut i denna bok, känt mig som Kleopas och hans fru, när de vandrade med en okänd man från Jerusalem till Emmaus och började förstå vad profeterna sa om Jesus och främlingen förklarar : "Skulle inte Messias lida allt detta och gå in i sin härlighet?" Och med början hos Mose och alla profeterna förklarade han för dem vad som står om honom i skrifterna.".

Lustigt nog har årets Passionsberättelse har varit Johannesseriens. Alltså berättelsen om Jesu sista vecka i livet fram till uppståndelsen som Johannes evangelium berättar den. De fyra evangelierna turas om och i år var det alltså Johannes tur. Johannesevangeliet som jag nu märkt har väldigt många Sakarja-hänvisningar. Till exempel är det i Johannes evangelium bröllopet i Kana skildras. Välsignade vattenkrukor blir fyllda med gott vin.  Och evangelierna berättar om brödundret där Jesu välsignar mat så den räcker åt alla. Heliga måltider ska i framtiden vara vardag, enligt Sakarja. Fårdammen och andra anspelningar på får och herdar finns i alla evangelier,  men speciellt i Johannes evangeliums kapitel 10. Det handlar helt och hållet om den gode herden: "Jag är den gode herden och jag känner mina får och mina får känner mig, liksom Fadern känner mig och jag känner Fadern. Och jag ger mitt liv för fåren." Den herde som Herren Sebaot identifierar sig med hos Sakarja är alltså här helt tydligt Jesus.

Men när Sakarjas ganska nyckfulla Herde plötsligt tröttnar på sina får, trots att han är den gode herden, gör inte Jesus det. Hesekiels gode herde (Hes. 34) är betydligt mer lik Jesus. Det dunkla och drömlikt osammanhängande hos Sakarja får stringens, förklaring och relevans i evangelierna. Herden är  i Jesus konsekvent trofast in i döden. Jag förstår att Kleopas och hans fru inte förstod innan Jesu förklarade. Profeterna är som en gåta att tyda för den som verkligen behöver förstå hur det kunde bli som det blev. Att Jesus, Messias, såldes för priset av en slav och dödades på vidrigast möjliga sätt och dessutom med ett skamstraff: korsfästelse, vilket gjorde att de som dödar honom också ser upp till honom, måste vara en sådan sak som Jesus förklarar för Emmaus-vandrarna.. 

De bedrövade Emmaus-vandrarna har mist allt hopp. Den som de hoppats på och följt, åtminstone Kleopas fru, Maria hette hon som så många andra,  vet vi vandrade med Jesus och var en av kvinnorna som försörjde Jesus och lärjungarna (Lukas 8) hon hade alltså satsat både tid och ekonomiska resurser på Jesus och det rike han talade om som skulle  bryta igenom med honom. Men medan de går där sida vid sida med främlingen "brinner deras hjärtan". Det uttrycket är så exakt beskrivet hur det känns när Bibelns böcker liksom öppnar sig. Så har Sakarjas snåriga bok öppnat sig denna fastetid. Plötsligt ser jag stigen genom den först så ogenomträngliga snårskogen. Och nu ser jag vart stigen ledde: till Jesus som rensade templet från krämare och genom att Gud levt ett vanligt liv mitt i skapelsen, helgat allt i denna skapelse, från hästarna till matlagningen. Som Jesus sa: Guds rike är nära , himmelriket är mitt ibland er.  Vi kan välja att leva så redan nu. Även om  vi också väntar och längtar. 

En sydafrikansk sång inspirerad av Emmaus-vandringen med Fjedur.

 

"Dräp herden så att fåren skingras"

Caravaggios bild av hur Jesu begravning gick till, målad ca. 1603

 Upp, svärd, mot min herde, mot min förtrogne, säger Herren Sebaot. Dräp herden så att fåren skingras!    Sakarja 13:7

Johannes evangelium berättar om vad som hände efter Jesu död:

Josef från Aramitea, som var lärjunge till Jesus fast i hemlighet, av rädsla frö judarna, bad efteråt Pilatus att få ta ner Jesu kropp. Pilatus tillät det, och Josef gick och tog ner kroppen. Nikodemos kom också dit, han som första gången hade söt upp Jesus på natten, och han hade med sig en blandning av myrra och aloe, omkring trettio kilo. De tog Jesu kropp och lindade den med linnebindlar tillsammans med kryddorna så som judarna brukar göra vid en gravläggning. Intill platsen där Jesus hade blivit lagd. Där lade de Jesus, eftersom det var den judiska förberedelsedagen och graven låg nära. Johannes 19:38-42

                       Ruht Wohl ur Johannespassionen av JS Bach med Nederländernas Bach-sällskap. 

Två modiga fariséer, en av dem medlem av själva Sanhedrin (det judiska stora rådet) tar över när de flesta lärjungar skingrats och gömt sig av rädsla för att råka ut för samma straff som Jesus. Josef av Aramitea och Nikodemos går till Pilatus för att få tillstånd att begrava Jesus. Pilatus, som enligt samtida källor inte var en mild härskare, går med på deras begäran på samma sätt som Sakarja fick flytta tillbaka till Jerusalem för att återuppbygga templet. Vi tycker inte det är konstigt. Att ta kontakt med statsministern eller kungen är aldrig ens i närheten av farligt i en demokrati. 

Men det var inte demokratier Sakarja och lärjungarna hade att hantera. Tvärtom , de levde under ockupationsmakter kända för sina vidriga straff som kunde drabba vem som helst: drottning Ester var av goda skäl livrädd för att ens tilltala sin make shahen av Persien så hon utlyste en tredagars fasta innan hon vågade sig på det, Johannes Döparen blev halshuggen pga en nyck på en fest och Jesus blev torterad och korsfäst utan att ha gjort något ont. 

 Josef av Aramitea och Nikodemos var modigare än vi kan förstå. Men även om det är svårt att begripa är det inte omöjligt att ha dem som föredömen.

 

" de skall se upp till mig . Den som de har genomborrat"

 Men i Davids ätt och i Jerusalems invånare skall jag ingjuta en anda av godhet och vilja till bön, och de skall se upp till mig, Alef-tav*. Den som de har genomborrat skall de sörja som en man sörjer sin ende son, de skall gråta bittert över honom som man gråter över sin förstfödde.[...] Och landet ska hålla dödsklagan släkt för släkt[...] och deras kvinnor för sig.                                                                                                                       Sakarja 12: 10-12 

 

Korsfästelsen av Peter Paul Rubens 1577-1640

*första och sista bokstaven i det hebreiska alfabetet , alfa och omega i grekiskan. Det vi nu kallar A och O.

Stötestenen, hörnstenen och lyftestenen

Växtgruppen Levande stenar. Bildkälla

 Så talar Herren, han som har spänt ut himlen och lagt jordens grund, han som har skapat livsanden i människan. [...] Den dagen skall jag göra Jerusalem till en lyftesten för folken: var och en som försöker lyfta den skall sarga sig och alla jordens folk skall samla sig mot den. Sakarja 12: 1 och 3

Markus och Matteus evangelier tar upp detta med lyftesten fast där används ordet stötesten i översätt. Kärnbibeln  har också valt stötesten för både evangelierna och Sakarja. Båda orden fungerar nämligen. Kanske valdes lyftesten i Bibel 2000 eftersom det är mer tydligt vad det handlar om, en sådan där sten som kraftkarlar skulle utmana varandra att lyfta upp med resultatet att om de lyckades fick de rykte om sig som kraftkarlar även om många skadade sig eller fick till och med stenblocket över sig med ibland fatala följder. På engelska kallas denna lyftesten "stumbling block" vilket också visar ordets betydelse på hebreiska där ordet betyder både tung sten och snubbelsten. 

Sammanhanget här i Sakarja gör dock lyftesten till ett bättre ord eftersom det handlar om att folk gaddar sig samman för att försöka utplåna Jerusalem, de inte bara råkar snubbla på stenen, utan har verkligen bestämt sig för att utplåna och utrota Jerusalem och dess invånare. I förlängningen handlar det förstås om alla som följer JHWH, alla judar och senare har kristna också läst in de första århundradenas kristna martyrer i profetian. Och vi kristna ser ju förstås också Jesus: stötestenen som blev en hörnsten. Sakarjas tid när templet skulle återuppbyggas med de gamla byggstenarna gör denna metafor naturlig.

I evangelierna används alltså stötesten. I allmänt språkbruk är betydelsen då något anstötligt, något pinsamt och vanhedrande och något som får folk att falla*. Markus , det äldsta evangeliet berättar: " Är det inte snickaren, Marias son, bror till Jakob och Joses och Judas och Simon? Bor inte hans systrar här hos oss?  Så blev han en stötesten för dem. Men Jesus sade till dem: " En profet blir ringaktad bara i sin hemstad, bland sina släktingar och i sitt hem. "Markus 6:3

 Där är nog översättningen stötesten bättre eftersom hans grannar inte fattade vad de gjorde. Det var ju först under det vi kallar stilla vecka som det verkligen uppstod en medveten plan att döda Jesus. Innan dess var det bara oförmågan att känna igen Herren Sebaot i den oansenlige hantverkaren från den lilla byn Nasaret som gjorde att folk slog tårna i Jesus och föll. Men på skärtorsdagen minns vi hur Jesu fiender gaddat sig samman för att gemensamt lyfta bort klippan Jesus för gott. Då var han inte inte bara en stötesten att snubbla på av misstag utan också en lyftesten som för en kort stund såg ut att kunna lyftas bort och begravas i en klippgrav.

Samuel van Hoogstraten Perspektiv med en kvinna .som läser ett brev ca 1670

Petrus skrev sedan till den kristna martyrkyrkan för att ge hopp och uthållighet i lidandet: 

När ni kommer till honom, den levade stenen, ratad av människor men utvald av Gud och ärad av honom, då blir ni också levande stenar i ett andligt husbygge. Ni blir ett heligt prästerskap och kan frambära andliga offer som Gud vill ta emot tack vare Jesus Kristus. Det står ju i skriften: Se, på Sion Lägger jag en hörnsten, utvald och ärad; den som tror på den skall inte stå där med skam. Äran tillfaller alltså er som tror. Men för dem som inte tror har stenen som husbyggaren ratade blivit en hörnsten, en sten som de snavar på, en klippa som de stöter emot. De stöter emot därför att de inte lyder ordet. Så är det förutbestämt för dem. Men ni är ett utvalt släkte, kungar och präster, ett heligt folk, Guds eget folk som skall förkunna hans storverk. Han har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus. Ni som förut inte var ett folk är nu Guds folk. Ni som förut inte fann barmhärtighet har nu funnit barmhärtighet.                                                                                                                                                                 1 Petrusbrevet 2:4-10

* En läskig modern användning är att kalla unga ogifta kvinnor för "stumbling blocks" i vissa extrema "evangelikala" sammanhang i USA. Detta visar med all önskvärd tydlighet på hur dessa grupper avlägsnat sig miltals från kristendomens centrum. Det är ju Jesus som är snubbelstenen, lyftestenen, stötestenen och hörnstenen. Det borde således räknas som ett ärenamn och inte användas som skällsord för att hålla ogifta kvinnor på mattan. Så det är inte så underligt att dessa grupper också stöttar den okristlige galningen Trump.

30 silverpengar och redaktion

Judas får betalt för att förråda Jesus.  Fresk av italienaren Lippo Memi 1291-1356 målad ca. 1340. Källa

 "Om ni tycker det är rätt, så ge mig min lön- låt annars bli!" Då vägde de upp 30 silverstycken åt mig. Herren sade till mig: "Kasta dem till smältaren denna härliga summa som de anser mig värd." Och jag tog de trettio silverstyckena och kastade dem åt smältarna i Herrens hus."  Sakarja 11:12-13

Gravplats för främlingar

Vi som lever i Herrens år/ AD 2023 känner igen detta. Var det inte Judas som fick 30 silverpengar för att förråda Jesus till Stora rådet? Jo, det står i Matteus evangelium att Judas går till Stora rådet och frågar efter en belöning för att avslöja var Jesus ska befinna sig oskyddad av folkskarorna : "De räknade upp trettio silvermynt åt honom." Sedan när Judas ser att Jesu blir dömd till korsdöden ångrar han sig och vill ge tillbaka pengarna. Eftersom det är blodspengar tar prästerna inte emot dem så Judas kastar in dem i tempelhuset. Översteprästerna vill inte ta emot dem utan köper Krukmakaråkern för pengarna för att göra den till gravplats för främlingar.

Det är lätt att känna igen Sakarjas ord om 30 silverstycken, priset för en slav enligt 2 Mosebok 21*. Matteus känner också igen det,  men hänvisar till Jeremia : "Så uppfylldes det som sagts genom profeten Jeremia: 'De tog de trettio silvermynten, priset på den prissatte, som några israeliter bestämde priset på.'" Matt 27: 9.

Stryk svärmor!

Jag kom igår i samtal med en bekant som inte läser Bibeln men ser på TV . Hen hade sett ett TV-program där man påstod att Jesu varit gift med Maria Magdalena och att detta faktum redigerats bort senare. Det är ju rent svammel så klart**. Jag tog fram saker som i så fall också  borde ha redigerats bort: Petrus fru och svärmor till exempel. Det är ju riktigt illa att den första påven var gift när nu celibatet är katolska prästers USP.  Och varför inte redigera bort alla Jesu syskon så man slipper bortförklara dessa när man på 300-talet började tala om mamma Maria som evig jungfru? Varför redigerade man inte då också början på Lukas evangelium så det börjar med sagan om hur Marias mamma Anna blev gravid genom en puss på kinden av Marias pappa Joakim? Man kan också fundera över varför Bartolomaios och Natanael inte helt redigerats bort eftersom det är förvirrande med två olika namn på en lärjunge, eller är de två personer? Men då blir ju lärjungarna 13 personer.  Redaktörn, fram med saxen!

Minns fel om Herren minns

Och varför lät man denna fadäs med Sakarja/Jeremia stå kvar oredigerad? Var det inte oerhört pinsamt att ett evangelium riktat specifikt till judar blandar ihop en profetia från Sakarja, 30 silvermynt, och åkerköpet i Jeremia för 17 mynt och dessutom tillskrivs denna sammanblandning Jeremia enbart och glömmer Sakarja? Så pinsamt att minnas fel när man just använder ett citat från profeten vars namn betyder Herren minns.

Många "bibeltrogna" hävdar att Bibeln saknar fel och motsägelser. Det bevisar bara en enda sak: de har aldrig läst Bibeln och de fattar inte heller att Bibelns trovärdighet stärks av att den inte är perfekt. Det här ser jag som ett exempel. Hade man velat framställa evangeliet som en propagandaskrift hade vi först och främst haft ett enda evangelium framredigerat ur de fyra enligt Marcions idé om att ett evangelium räcker. Sedan skulle alla felciteringar ändrats så de blev korrekta.

Varför "redigerades" inte evangelierna?

Ja, varför fixades inte evangelierna så allt stämde? Jo, därför att de första kristna var judar som växte upp med en intensiv känsla av helighet inför ordet. Det var helt enkelt inte möjligt att medvetet redigera som Marcion gjorde. Judar såg sig som utvalda att bevara Guds ord även om det verkar obegripligt, pinsamt eller felaktigt. Så bevarade judarna alla profetior där de framställdes som giriga och  hopplösa avgudadyrkare, tex Sakarjas bok, likväl som historierna om deras triumfer tex. Esters bok. Man bevarade berättelsen om David och Goliat men även berättelsen om hur David fegt lät mörda Uria för att få gifta sig med Bat-Seba. 

När de första kristna som mött Jesus personligen berättade om sina hågkomster för Lukas läkaren eller skrev ner sina minnen av Jesus filtrerades berättelserna genom många personligheter men deras största önskan var att berätta hur det var så exakt som möjligt, inte att framhäva sig själva eller vilseleda. När Matteus evangelium visar på minnesfel lät man det vara så eftersom detta minnesfel ansågs kunna bära på en viktig innebörd. Och så är det. Detta visar att detta hände med Judas och pengarna, det var inte Matteus som hittade på detta utifrån sin läsning av Sakarjas profetia. Han kände dock igen att detta hade profeterna talat om men tar mista på vem av dem. Därför kan vi lita på att Matteus evangelium berättar om det som hände kring Jesus. Det är ingen hopdiktad pamflett för att övertyga judar om att Jesus är Messias.

* Här förklaras hur mycket 30 silverstycken var och att det var priset för en träl i Sverige 1240.

**Allt skyller jag på Gregorius I som gjorde mycket gott för kyrkan tex satsade han stort på mission av Tyskland och de brittiska öarna vilket sedan gagnade Norden och det är jag evigt tacksam för. Men inte heller hans fel har redigerats bort. Därför vet vi att han var den som gjorde ett försök att reducera antalet kvinnor kring Jesus. Han dömde alltså ut de flesta kvinnor i evangelierna som en enda. Han hittade också helt grundlöst på att den främsta bland de kvinnliga apostlarna, Maria Magdalena, varit prostituerad. Trots att evangelierna är glasklara om att det inte var så, påstod han också att Maria från Betania var densamma som Maria från Magdala. 

Det var alltså han som gav påvlig sanktion till den misogyna trend som ledde till fantasier om att Jesus var gift med Maria Magdalena. Orsaken till att man valde henne som fru till Jesus måste vara det faktum att hon spelar en så framträdande roll i evangelierna, men viktigast av allt var nog Gregorius påhitt om att hon var prostituerad. Detta gör idén om Jesus som gift extra kittlande för misogyna snuskhumrar. Annars hade det naturliga förstås varit att om man nu ska envisas med att gifta bort Jesus göra det med Marta. En kvinna som Jesus uttryckligen säger sig älska (Joh.11:15) i vars hus han bor varje gång han far till Jerusalem. 

Marta diskvalificerades dock i det misogyna reduktionsracet genom att hennes namn betyder matmor/husmor och det är ju också det hon framstår som i evangelierna. En kompetent storasyster som tar hand om sina småsyskon och sköter hushållet. Hon träffar till och med Jesus genom att hon bjuder in honom på mat (Luk. 10:38). Och det har ju aldrig räknats som sexigt med kvinnor som sköter hushållet perfekt. Det var dock något som judar på Martas tid uppfattade som ytterst attraktivt. Hon skulle absolut ha uppfattats som en perfekt fru av de första kristna. Om hon hade varit det. Men så var det alltså inte.

"Här börjar evangeliet"

Gläd dig och jubla, dotter Sion! Se, jag kommer och tar min boning hos dig, säger Herren.

Många folk ska den dagen sluta sig till Herren och bli mitt folk. Jag tar min boning hos dig, säger Herren. Jag tar min boning hos dig. Då skall du se att Herre Sebaot har sänt mig till dig.

 Herren skall ta Juda i besittning som sin del av den heliga marken. Än en gång utväljer han Jerusalem.

 Var stilla inför Herren, allt levande, han bryter upp från sin heliga boning.

                                                                                                           Sakarja 2:10-13 

Markus evangelium börjar med de storslagna orden: " Här börjar evangeliet/glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son."  han har så klart rätt, men jag vill påstå att det började tidigare exempelvis här hos Sakarja, redan när beslutet var taget om att Jesus skulle bryta upp från sin boning och bli människa.

Texten ur Sakarja som i år (tredje årgången och Johannes-serien) inleder Stilla veckan, manar till stillhet. Under denna fastetid när jag närläst Sakarja har jag upptäckt att denna profet berättar hela evangeliet i sammandrag. Att Sakarja ofta citeras i Nya Testamentet är verkligen inte konstigt. Ibland är det inte rena citat men NT utvecklar samma tema till exempel episteltexten från Paulus brev till församlingen i Filippi:

Låt det sinnelag råda hos er som fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Fil.2: 5-8

Vi påminns av "herren minns", Sakarja, om att detta var början på den plan den treenige guden tänkt ut för att rädda sin skapelse: Jesus valde att födas som ett spädbarn i en hantverkarfamilj i Nasaret. Han är telningen som Maria bär. Han blir barfotapredikanten som rider in på en arbetsåsninnas föl när han proklamerar sitt rike, och berättar för alla som kunde sin Sakarja på djupet:" Jag är Messias, den levande gudens son, kungen som ni väntat på som ska befria skapelsen, besegra ondskan och ge fred och upprättelse åt människorna."

 Inför det storslagna evangeliet om Jesus Kristus finns bara en relevant reaktion: 

att vara stilla inför Herren.

Harpa Dei har spelat in sitt eget arrangemang av en 800-talshymn skriven av  biskopThéodulf av Orléans, i Jerusalem just vid Betfage där åsnan han lånade till sitt intåg bodde.

Palmsöndagens evangelium-oss åsnor emellan

Det är ur Sakarjas bok som den kända texten som av kristna i alla tider tolkats som en profetia om Jesu intåg i Jerusalem på Palmsöndagen, är hämtad. Sakarjas bok är full av versrader som citeras i Nya Testamentet. Det är ju också en Sakarias, prästen Sakarias, som i inledningen av Lukas evangelium träffar Gabriel som bebådar Johannes Döparens födelse. Herren minns, betyder namnet , som sagt var, och det är säkert ingen slump att det är just "Herren minns" som profeterar:

Ropa ut din glädje, dotter Sion, jubla, dotter Jerusalem! /Se din konung kommer till dig.    Rättfärdig är han, seger är honom given. /I ringhet kommer han, ridande på en åsna, på en ung åsnehingst. /Jag skalla förinta  alla stridsvagnar i
Efraim, alla hästar i Jerusalem. /Krigets vapen skall förintas. /Han skall förkunna fred för folken,  och hans välde skall nå från hav till hav,Från floden till världens ände.                                         Sakarja 9: 9-10

I min GT- "guru huru", Gunnel Andrés bok Det står skrivet  framhåller hon att denna åsnehingst är ett praktdjur, en Bentley snarare än en risig jordbrukstraktor. Men vi har förstås vant oss vid motsatsen: åsnan den lilla strävsamma , urstarka arbetaren som troget gör de tyngsta jobben under de värsta förhållanden i gassande sol, utan vatten och med lite tistlar som sparsam kosthållning. Så var det inte alls för Sakarja, menar alltså André. En mulåsna, gärna vit, var kungens triumfdjur. Åsnan var ett fredens djur men alls inte bara ett djur för fattiga arbetare. På Spanarna hörde jag att riktigt stora åsnor tydligen avlades fram av romarna eftersom de är betydligt starkare och bekvämare att rida än hästar. I det forntida Egypten aktades åsnorna så högt att de begravdes med sina ägare eller i helt egna gravar. 

Afrikansk vildåsna****

I ökenartade landskap är åsnorna dessutom mer än så. Så här års, och till första advent förstås,  plockar jag alltid fram mitt Hästlexikon och läser om åsnor. De är så fantastiskt väl anpassade till öken och halvöken att de är en förutsättning för allt liv i öknen. De gräver fram vattenhål som alla i öknen drar nytta av. De ser ut som renar som gräver ner sig genom meterdjupa snödrivor ner till lavarna när de gräver sina brunnar. Den afrikanska vildåsnan lever i sådan terräng, berg,  och i så torra områden att de saknar naturliga fiender. Om de ändå skulle hotas skenar de inte utan undersöker faran innan de bestämmer sig för ett fly eller anfalla och kanske döda rovdjuret. De lever dessutom i fredliga sto-fölflockar utan tydlig hierarki. Ibland är flockarna större och ibland mindre. Hingstarna som tolereras av stona är de som har ett revir med tillräckliga resurser där flocken kan leva i fred hingstar som inte får para sig, får finnas i reviret och tolereras också av revirhingsten. De små familjegrupper av ston med sina föl som ibland slår sig samman till större flockar lever alltså ett lugnt och fredligt liv och de lever länge, ca 50 år. Deras enda fiende är människan som tidigt domesticerade den afrikanska vildåsnan.

Det är alltså inte konstigt att åsnor ansågs vara fredens djur till skillnad från hästen som användes i krig. Hästar har ju en social struktur som skiljer sig från åsnornas. Medan hästar vandrar vida omkring utan revir ledda av gamla ston och försvarade av dessa samt en hingst som de valt efter att han stridit med andra hingstar om att få lämna sin ungkarlsflock och så vunnit rätten att para sig med stoflockens matriarker bor åsnor i fasta revir som sällan försvaras mot andra åsnor. även främmande hingstar tolereras. I åsnans biotop är de inte hotade av speciellt många rovdjur  eftersom det är svårtillgängliga och torra bergstrakter som är åsnans urspungsbiotop.  

Stäpplevande hästar (och zebror), däremot,  är bytesdjur för många rovdjur: stora kattdjur, hyenor, vargar och björnar utgör ett ständigt hot.   Hästars stressnivå är högre än hos åsnorna pga detta levnadssätt. Deras viktigaste försvar är att fly så fort de uppfattar minsta hot. Den egenskap som gör hästen till en stridshäst är dess speciella sociala förmåga att i sin flock välja ut en speciell kompis som betyder mycket för dem. Det har nog alla hästmänniskor erfarenhet av. Men de kan också binda sig starkt till sin människa och då kan stressen dämpas så mycket att de går ut i strid med sin ryttare.

Åsnor är också trogna sin ägare men ännu mer bundna till sin flock och sitt hem. Att Spanarna talade om åsnor var pga en rad nya filmer med åsnor i viktiga roller. Filmen Eo, som har åsnan i huvudrollen, handlar om en cirkusåsna som skiljs från sin människa av välmenande djurrättsaktivister. Man tar alltså Eo både från cirkusen, reviret, och flocken, hennes människa. Jag har inte sett filmen, men om den kommer hit till Röda kvarn går jag direkt! 

Åsnor har dock inte den explosiva snabbhet som hästar har, förmågan att skena långt bort på bråkdelen av en sekund, den som kommer av hästarnas nomadiserande liv som bytesdjur. Den afrikanska vildåsnans lugnare vilda liv gjorde den däremot lämplig i allt arbete i varma och torra länder. Dess mjölk är också den däggdjursmjölk som mest liknar människans i sammansättningen och den var förstås en viktig resurs i en tid när nyfödda barn ofta blev moderlösa. Dessutom lever de lugna och lättfödda åsnorna dubbelt så länge som hästar i genomsnitt. Bara rika människor kunde hålla hästar medan de flesta kunde ge en åsna vad den behöver.

Indisk arbetsåsna

Så sjönk statusen på åsnan och i svenska språket blev det maskulina latinets asinus först aasne aasnar, sedan, på 1600-talet, det feminina åsna åsnor. På samma sätt som katten, som från början också var ett afrikanskt ökendjur,  dyrkades och till och med mumifierades i Egypten, de stora sädesmagasinen krävde självständiga råttjägare, hade åsnan hög status i början av sin domesticering. Men katterna förökade sig och blev fler samtidigt som de började förknippas med gudinnan Baste (Vesta i Rom) och därefter sedan kvinnor i allmänhet vilket ledde till att katten förlorade all status. Åsnan gick alltså i svenskan från maskulint till feminint ord men redan när Bibeln introducerade åsnan i svenskans menageri hade åsnan förpassats till arbetares och kvinnors statuslösa domäner. 

Hånfull graffitti från kyrkans första år "Alexamenos tillber sin gud" skriver någon som också ristat bilden av en korsfäst Jesus med åsnehuvud. Läs mer här.

Detta på grund av att Jesus red in på en åsna, helt enligt Sakarjas förutsägelse, i Jerusalem
den första Palmsöndagen. Då var romarna härskare i Judéen och deras storvuxna åsnor skildes ut från arbetaråsnorna. Jesus red in på en arbetaråsnas hingstföl, inte på en storvuxen romersk åsna.  Att evangelierna påpekade detta kanske var just för att de hade stora romerska åsnor och mulor omkring sig. "Den här åsnan är av gammal afrikansk stam", ville de kanske förtydliga. Och alla vi kristna, som alltid varit till majoriteten fattiga, slavar och kvinnor, tog naturligtvis till oss detta och, som mamma Maria, begrundade vi det i våra hjärtan. Den gängse tolkningen av Sakarjas åsna blev så det tåliga arbetsdjuret, en risig traktor och inte en Bentley. Vi slavar, kvinnor och utstötta kände igen oss i åsnan. Och som ett brev på posten kom åsnans nuvarande rykte om dumhet och envishet.

Palmsöndagsläsningen kompletterar jag idag med denna värdefulla understreckare i SvD som avslutades med följande ord:

Som kvinna och klassresenär är det lätt att identifiera sig med den hunsade åsnan. Vi har svårt att lära oss de rätta koderna och tror lätt att vägen framåt är att jobba hårdare, kräva mindre och bära tyngre lass. Vi förstår inte att det är själva arbetskapaciteten och idiotin i att räcka upp handen när de prestigelösa uppgifterna ska fördelas som är öronen som avslöjar oss.

Jag kunde ha skrivit vartenda ord själv, detta är historien om mitt liv. Aldrig någonsin har det lönat sig att vara flitig* i en värld där samhällseliten till och med  bestraffar de duktiga arbetarklassbarnen som kan skilja på de/dem och använda dem korrekt i en mening* genom att då plötsligt ändra sig och bestämma att vi ska skriva "dom" eftersom de själva är för lata för att idas lära sig detta. 

 Men jag tänker att det är hos oss Jesus, Gud själv,  valde att bo. Gud har helgat alla oss arbetaråsninnors föl genom att välja en sådan för sitt intåg i Jerusalem. Jag är därför  övertygad om att i slutändan är det långa grå öron** som kommer att räknas som den största hedersbetygelse en människa kan föräras. 

* alla vi som varit timslavar vet detta. Ju mer man åtar sig desto mer fuskar chefen med ens anställningstid eftersom det är så hänt med en nyttig idiot som alltid ställer upp. Fasta tjänster har de redan vikt för släkt och vänner. Arbetsgivare har satt i system att utnyttja sk. "praktikplatser" som betalas av Arbetsförmedlingen. Hoppfulla arbetssökande jobbar järnet så länge bidraget räcker i hopp om att få jobbet om de sköter sig bra. Men de blir alltid utbytta mot nya hoppfulla åsnor när "praktikperioden" är slut.

 **  Ja. vi kanske till och med SÄGER de och dem på rätt ställen (eller di/dem) på vår löjliga lågstatusdialekt eller vår "byggmästarsvenska" åter ett uttryck för skrattretande hyperkorrektion som vi som hade läshuvud nu hånas för. Sedan utbildar vi oss till sjuksköterskor, undersköterskor, lärare och socialarbetare med allt lägre relativa löner eller flyr från fattigdomen genom att  starta egna företag i lågstatusbranscher. Vi jobbar dygnet runt med arbeten som i allmänhet är helt nödvändiga för samhället, tills vi stupar så vi på så sätt  inte heller ligger samhället till last på vår ålderdom.

***Men när det var svårt för arbetarbarn att få skolundervisning och göra sina läxor. När endast överklassens barn fick ordentlig skolundervisning. Då fick de stackars barn som inte kunde läxorna ställa sig i skamvrån med åsneöron på huvudet. Åsneöron som signalerade "flitig men dum", "lat OCH dum" och lågstatusperson i största allmänhet. 

****endast ett fåtal afrikanska vildåsnor,  Equus Africanus Somalius, finns kvar i det vilda ca 570 individer, dessa på bilden finns på Basels zoo. Den somaliska vildåsnan som i det vilda lever i Etiopien, Eritrea och Somalia, är fotomodellerna här och alla bilder kommer från Basels zoo. På Basels zoo har man ansvar för avelsprogrammet för dessa förfäder till vår tamåsna.

En flock tamåsnor.

 

Herren, deras Gud, skall rädda dem, den dagen skall han valla dem som får.                                            Som ädelstenar i ett diadem skall de stråla över hans land.                                                                     Vilken lycka, vilken skönhet! De unga männen skall blomstra av dess säd och flickorna av dess vin.                                                  Sakarja 9:16-17 

 Profeterna vacklar mellan värsta blodiga striderna och domar över folkets ledare som bara skor sig själva på de fattigas bekostnad, eller straffutmätning på grannfolk som förtrycker judarna med krig och plundring. Men dessa blandas alltid med poetiska beskrivningar av framtiden när allt har ställts till rätta av denne aktiva ledare, Herren Sebaot. Här är ett sådant avsnitt som kommit att inspirera författare i alla tider sedan Sakarja fick profetian.

Bland mina lyckligaste barndomsminnen var söndagsskolan i Tuolluvaara kyrka. Det pedagogiska materialet var vackert och inspirerande. Trots att vi förstås aldrig hade läxor och lekte, sjöng och pysslade en stor del av tiden är det just det vi lärde oss och de färgglada bilderna och doften från materialet jag minns bäst. Konst och musik är något vi lägger på minnet. 

En sådan sång som jag minns men inte sjungit utanför mitt eget "hemnynnande" efter söndagsskoleåren, handlar om "de små barnen som älskar sin Jesus ska han samla som juveler en gång i sin famn. Liksom morgonens stjärnor de då skola lysa i hans krona för evigt och lova hans namn." Den fanns med i Kyrkvisor för barn , många av sångerna där är nu är med i vuxen-psalmboken. Men metaforerna i vissa sånger ansågs olämpliga för barn när den fina Barnpsalmboken kom 1989. Jag däremot älskade de skruvade metaforer som de riktigt gamla sångerna använde.

Språkets djärvhet liknar mest banbrytande poesi som hos Baudelaire eller Emily Dickinson och denna kulturskatt presenterades oss barn lika självklart som mina barn serverades Alfons Åberg och Bill och Bolla, som också är exempel på underbar poesi. Mina barn valde helst Min skattkammares Bildriket som vi turligt nog hittade i bibliotekets utförsäljning. Den används än idag liksom När jag lägger mig till ro, speciellt bönen av Tomas Boström.** Och nu läser de Sagan om ringen, The Witcher, Bibeln och Harry Potter, alla böcker som anses som avancerade i skolvärlden. De ser även långfilmer som numera börjar bli svårt att använda på gymnasiet eftersom de "är för långa" för väldigt många ungdomar som vants vid korta klipp på Tiktok. 

De yngsta barnens dagisfröken kallade också barnen för "sina juveler" utan att de på något sätt uppfattade det kränkande. Nog fattar även barn att det är något bra att vara någons lysande juvel. Min mamma kallade mig dock sin "trollunge" eller bara "trollis" och jag fattade precis att detta var kärlek vad än troll bokstavligen betyder. Vi borde lita mer på barns förståndsförmågor och inte hela tiden förenkla allt. En pedagogisk diskussion igår* kom mig att tänka på dessa litterära liknelser och metaforer som vi icke-läskunniga 3-6-åringar fick ta del av som barn, tack vara kloka söndagsskollärare.

* det förenklas in i det absurda så att gymnasiet kräver mindre än lågstadiet förr. Eleverna blir inte glada för det utan verkar mest uttråkade, kanske just för att det är så förenklat.

** Hos dig finns alla färger/hos dig finns alla ord, / vartenda språk förstår du/ som talas på vår jord. /Hos dig finns hela tiden/varenda liten dag. /Allt bär du i ditt hjärta/och där finns också jag.

"telningen" Jungfru Marie Bebådelsedag

 Lyssna Josua, överstepräst, du och dina ämbetsbröder som sitter framför dig-dessa män är ett tecken: Se, jag skall låta Telningen, min tjänare, komma. På stenen där , som jag har lagt framför Josua, på denna enda sten med sju ögon ristar jag en inskrift, säger Herren Sebaot. Jag skall utplåna Israels skuld på en enda dag. Den dagen, säger Herren Sebaot, skall ni bjuda varandra till fest under vinrankor och fikonträd.                                                    Sakarja 3: 8-10

Robert Campin , Mérodes altartriptyk, 1427 (Wikimedia commons)

"älska sanning och fred"

 Så säger Herren Sebaot: Fastedagarna i fjärde, femte och sjunde månaden skall för Juda bli till fröjd och jubel, till glada högtider. Älska sanning och fred!                                                                    Sakarja 8:19

Sakarja profeterar i Herren Sebaots namn. Det är så klart samma JHWH som har många "noa-namn" av samma orsak som Gunnel André och judar i allmänhet inte försöker uttala detta namn. Herren Sebaot är alltså snarare en förklaring av en av JHWHs många funktioner. Noa-namnet Herren Sebaot syftar på härföraren, den högste ledaren för en mängd soldater, officerare och fotfolk, alla är honom underställda. Herren Sebaot är alltså den sanna ledaren. Jag läste igår om just ledarskap som utgick från boken Schibboleteffekten. Ledarskap, konsten och människans ansvar av Julia Romanowska  (Apell förlag 2021) eftersom jag själv är en ledare i nano-format, vi lärare** är ju det. 

Julia Romanowska bild: limmud.se

Jag kom att tänka på Sakarjas bok och den bild av JHWH som framträder i Sakarjas profetior. Man kan ju lugnt säga att Herren Ledaren är den som leder sitt folk till att lära sig ta eget ansvar genom den där tunga kursen med lidande och svårigheter, men också musik och litteratur som Psaltaren och profeterna*, på schemat som visade sig ge bäst resultat på lång sikt. De som gick den där vanliga chefskursen svarade efter kursen att de blivit lyssnande, ödmjuka och fått bättre självförtroende. Men det visade sig i praktiken vara att de som gått schibboletkursen där de fått ta del av musik och litteratur om fasansfulla saker som till exempel förintelsen eller nazi-tyska instruktioner om hur man ska gasa ihjäl människor i lastbilar blivit de vetenskapligt bekräftade bättre ledarna.

Schibbolet-deltagarna fick underställda med lägre andel stresshormoner i kroppen och mer av  skyddsfaktorer mot stress som hormonet DHEA-S medan de som hade ledare från den vanliga "snälla" chefskursen uppvisade motsatsen. Schibbolet-kursarna skattade sig själva som sämre ledare än de var och motsatsen gällde för de som gått på den vanliga tyck-om-dig-kursen, när man frågade chefernas anställda. Schibbolet-cheferna var bättre på att ta eget ansvar fast de upplevde att de inte var så bra på det och, som man kan förstå, gällde det motsatta med de chefer som gått den vanliga kursen. Schibbolet-chefrena hade nått självinsikt och det ledde till att de hade fått den viktiga egenskapen att skapa trygghet hos sina anställda. "En bra ledare drar fram sina medarbetares inre trygghet."**

Jag tror personligen att det faktum att Romanowska är jude spelar in i att hon arbetat på detta sätt med konst och vetenskap. Inte bara eftersom judar ofta har en mycket hög vetenskaplig, konstnärlig och akademisk bildning, utan eftersom judarnas historia är full av lidande och profeter som tagit fram JHWHs stundtals stränga fostran av folkets ledare. Herren Sebaot är sannerligen en ansvarstagande ledare som i sitt folks ledare ingjuter ansvarskänsla och uthållighet. Det är näppeligen en charmkurs Sakarja presenterar utan konstfärdiga texter där verkligheten aldrig förskönas.

 Däremot innehåller hans profetior också budskap som dagens citat. Jag tror detta också  är en viktig del i att skapa goda ledare: att efter den tuffa sanningen visa på en väg framåt: de tuffa fastemånadernas schibboletkurser ska vara något att se fram emot med glädje eftersom insikter om sanningen; både om livet i allmänhet och ens egen förmåga, är den enda vägen till att lära sig älska sanning och fred.

* många av profeterna får ju i uppdrag att framställa budskapet i form av drama och performance liksom Romanowska använde skådespelare tll att framföra de tunga texterna i sin Schibbolet-kurs. Hela Psaltaren är ju också musikpoesi som aldrig väjer för det svåra

** Detta kan vi väl alla skriva under på som haft olika chefer. Tyvärr möter man ju mest ledare som använder metoden att medvetet skapa otrygghet och rädsla hos sina anställda. Jag minns med en rysning av fasa chefen som ständigt lät sina medarbetare höra: " Ingen är oersättlig" utom han själv då förstås. Donald Trump jobbade ju också med denna metod för att få folk att kämpa genom att göra dem osäkra och rädda med ömsom smicker och ömsom hånfullhet samt oförutsägbara anställningsförhållanden, som ju är USAs vanliga metod att ingjuta skräck i sina anställda.  När jag läser om uppfostringsresor till Somalia lär jag mig ytterligare om det här vanliga otrygghetsskapande ledarskapet. Här berättar en ungdom som varit på en sådan resa och vittnar om en lärare som ena stunden var snäll och kompisaktig och den andra sekunden slog dem med en vattenslang i förebyggande syfte. 

Lärare i Sverige gör tack och lov aldrig så. Vi kör i stället med metoden att "anpassa" bort det eleverna verkligen behöver lära sig, sedan ge dem höga betyg och därefter slänga ut dem i en verklighet de inte alls är rustade för. Vattenslangen kommer alltså i form av missade prov och tentor på universitetet, misslyckanden på arbetsmarknaden och i värsta fall blir de fall för lyxfällan eller kriminalvården när de inte kan försörja sig som hockeyproffs eller influencers utan fungerande skriftspråk och dessutom saknar rika föräldrar.

"Var inte ängsliga , fatta mod!"

 

En illustration till Sakarjas budskap i följande text

Liksom ert namn har varit en förbannelse bland folken, ni judéer och israeliter, så skall det nu bli en välsignelse när jag räddat er. Var inte ängsliga, fatta mod! Ja, så säger Herren Sebaot: Liksom jag planerade er olycka, då era fäder väckte min vrede- och det stod jag fast vid- så har jag nu ändrat min plan och vill skänka Jerusalem och judéerna lycka. Var inte rädda! Detta är vad ni skall göra: Var ärliga mot varandra. Fäll rättvisa och rättfärdiga domar när ni dömer i stadsporten. Tänk inte ut onda planer mot varandra och svär inga falska eder. Allt sådant hatar jag, säger Herren. Sakarja 8: 13-17

En del sk "bibeltrogna" accepterar inte att Bibeln är ett levande ord. De ser alla antydningar om förändringar och eftertänksamhet i den gudsbild Bibeln ger som påhitt. Det kan bara bero på en enda sak: de läser inte hela Bibeln. Kanske har de aldrig läst varenda bibelbok eller bara skummat igenom dem och fastnat på vissa ställen. 

Min mans farföräldrar hade en hel mässingsskål full med sk. mannakorn. Det var utvalda bibelverser på pyttesmå lappar av tunn kartong. Dessa små lappar var nog en stor tröst och ett slags samtal med Bibeln men de gav självklart ingen helhetsbild. Jag kan tänka mig att det gav en extrem tröst när man bland dessa hundratals verser drog en som talade direkt in i min situation. Och det var troligen så dessa ord användes.

Men detta sätt att läsa Bibeln gör ju också att man missar att det faktiskt är så att Gud i sin treeniga gemenskap diskuterar, funderar, agerar och ändrar sig*. De som skrivit ner de många böckerna och breven i Bibeln har gjort likadant. De kommenterar och citerar tidigare texter, Sakarja är exempelvis mycket citerad i evangelierna fast källhänvisning ibland saknas som i Matteus 27:10-11. 

Många texter som nog var till stor tröst för svärfarföräldrarna citeras aldrig i NT men de verser som på något sätt kan kopplas till Jesus var överrepresenterade i burken. Och det är precis som det ska vara för en kristen. Som Luther skriver ska vi läsa Bibeln med Jesus som ledstjärna. Då är det naturligt att bland mannakornen i burken fanns inga galenskaper om folkutrotningar eller vansinnesdåd begångna av maktfullkomliga män i GT. Inte heller orättfärdiga lagar tagna från det rättssystem som Hammurabis lag anknyter till fanns bland mannakornen.

Tyvärr saknades dock den röda tråden som gör att dialogen genom Bibeln blev osynlig. Gunnel André påminner här om att Sakarja profeterar om en Gud som ändrar sig. JHWH** säger sig ha "svartsjukat" Israels folk och här säger Sakarja att JHWH ändrat sin plan. "Svartsjukandets tid är över". 

De kristna som ibland beter sig som talibaner mot sina syskon och hätskt förklarar att vartenda ord i GT är sanktionerat av Jesus och att det inte finns någon förändring i den bild vi får av Gud och människor i texterna, ingen ökad förståelse, inga motsägelser, ingen dialog inom Treenigheten, behöver läsa Sakarja i sin helhet, inte bara spridda "mannakorn".

Återigen tar Sakarja också upp varför JHWH varit svartsjuk och svartsjukat folkets ledare genom att skicka dem i landsflykt. Han påminner om det viktiga uppdrag Guds folk har, som de gamla ledarna struntade i: 

Var ärliga mot varandra. Fäll rättvisa och rättfärdiga domar när ni dömer i stadsporten. Tänk inte ut onda planer mot varandra och svär inga falska eder. Allt sådant hatar jag, säger Herren.

Också den som påstår att Bibeln inte lär ut en hållbar etik har en hel del att bevisa. Om vi accepterar Bibelns böcker som en pågående berättelse om skaparen och skapelsen i relation med varandra förtydligat i JHWHs förhållande till sitt lilla ökenfolk på vandring genom tid och rum går det inet att bortse ifrån hur Bibelns etik och moral även i den tidigaste historien ständigt upprepar detta som de allra flesta människor håller för gott och sant. Immanuel Kants kategoriska imperativ :" Handla endast så att ditt handlande skulle kunna upphöjas till allmän lag." Om inte detta Sakarja-citat som profeterna ständigt tjatar om skulle vara utmärkt som en allmän lag, då vet jag inte vad som skulle vara det. 

* En mycket missvisande rubrik på denna artikel som berättar om hur Gud själv just diskuterar, för en dialog och ändrar sig i Bibelns böcker. 

** Gunnel André är mycket ödmjuk inför namnet JHWH som ingen ännu helt har lyckats översätta. Det är ett exempel att ta efter. 5 Moseboken 5: 8-9 understryker vikten av att inte göra sig en bild av Gud och i detta ingår självklart att inse att vi inte har någon som helst fullständig gudsbild ens om vi är av Andrés kaliber vad det gäller att läsa bibelhebreiska. Det är så lätt att forma en entydig gudsbild, kanske mer sällan i brons eller trä numera, men av tankekonstruktioner. Den tydligaste bild Gud ger av sig själv är dock Jesus och inte ens Jesus är en platt och statisk person som aldrig förändras eller ångrar sig.