Tredje advent

 Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. Gal. 3:27-29

Församlingens portalparagraf som typ i alla tider ignorerats av kyrkoledare från alla håll och kanter, alla män så klart.  Det verkar inte finnas något mer provocerande än jämlikhet mellan män, kvinnor, samhällsklasser och etniciteter. Att så många stör sig så mycket på detta bibelord, i praktiken om än de bekänner det med sin mun, tror jag beror på att detta är ett enormt hot mot ondskans hela maktanspråk. 

Ondskans värsta representanter på jorden är alla besatta av makt och kvinnohat. Mullorna i Iran är ett tydligt exempel på detta. Demonerna vrider sig i plågor när de hör att "alla är vi ett i Kristus". Herodes stod inte ut med att jämställas med alla andra som kom till Johannes för att döpas. Att han fick sin rättvisa skopa av sleven när Johannes öste upp omvändelsebudskap störde honom så mycket att det kostade Johannes både liv och frihet. 

När mullorna hör slagordet: "Kvinna, liv , frihet" visar de sitt sanna demonbesatta ansikte och berövar dem som ropar liv och frihet. Herodes har många efterföljare, men låt oss visa att Johannes har fler. 

KVINNA, LIV, FRIHET!

Caravaggio: Johannes Döpare halsshuggs

Påskafton- vila

 

Maria från Magdala och Maria, Joses mor, såg var han blev lagd. Markus 15:47 

Caravaggios bild av gravläggningen

Åttondedag påsk-veckan med åtta söndagar

Caravaggios: Tomas tvivel (1601-1602)

 Frågar man honom då vad det är för sår han bär på kroppen, så svarar han: "Dem fick jag hos mina vänner." Sakarja 13:6

Denna söndag som avslutar påskveckan (stilla veckan är före påsk, påskveckan är efter påsk) och inleder andra veckan i påsktiden minns vi hur Tomas propsade på att få se Jesu sår efter korsfästelsen. Han kallas "tvivlaren" men jag har ju många gånger hävdat att han är en naturvetare och källkritiker som vi alla borde ta rygg på. De olika reaktionerna på den otroliga händelsen, uppståndelsen, kan lära oss något. Tomas reaktion fyller en viktig funktion här. Vi är nog många som tvivlar ibland och är glada åt hans  kritiska syn på vännernas berättelser. Vi får ju dessutom veta att vi är saliga, vi som tror utan att ha sett allt med egna ögon.

Jag är också säker på att kvinnorna som fick bli de första påskevangelisterna tyckte det var skönt att Tomas vågade röra vid Jesus. De fick ju inte göra det eftersom Jesus förklarade att de inte kunde göra det så direkt efter uppståndelsen. Och vi som lever nu och därför får tro på deras vittnesbörd är förstås djupt tacksamma för att såren fanns kvar och att Tomas vågade undersöka dem grundligt.

Återigen får jag också förundras över hur exakt de drömspelsliknande profetiorna hos Sakarja stämmer in på Jesus. De inledningsvis citerade orden kan också översättas, mer ordagrant, mindre elegant översatt: "Vad är dessa sår mellan dina händer?" "Det är de skador jag fick i min väns hus."  Sådana upptäckter gör att jag när jag läser Sakarja och då  utropar jag, som Tomas: "Min Herre och min Gud!" På många sätt är detta att "se" på liknande vis som Tomas gjorde.

En av de tolv, Tomas, som kallades Tvillingen, hade inte varit med när Jesus kom. De andra lärjungarna sade nu till honom: "Vi har sett Herren.", men han sade: "Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag inte. " En vecka senare var lärjungarna samlade igen, och Tomas var med. Då kom Jesus, trots att dörrarna var reglade, och stod mitt ibland dem  och sade: "Frid åt er alla." Därefter sade han till Tomas: "Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro!" Jesus sade till honom: "Du tror därför att du har sett mig. Saliga är de som inte har sett men ändå tror." Johannes evangelium 20:24-29

En påsksång från Tanzania, det land där halva mitt hjärta bor. Mfurahini:

 

"Dräp herden så att fåren skingras"

Caravaggios bild av hur Jesu begravning gick till, målad ca. 1603

 Upp, svärd, mot min herde, mot min förtrogne, säger Herren Sebaot. Dräp herden så att fåren skingras!    Sakarja 13:7

Johannes evangelium berättar om vad som hände efter Jesu död:

Josef från Aramitea, som var lärjunge till Jesus fast i hemlighet, av rädsla frö judarna, bad efteråt Pilatus att få ta ner Jesu kropp. Pilatus tillät det, och Josef gick och tog ner kroppen. Nikodemos kom också dit, han som första gången hade söt upp Jesus på natten, och han hade med sig en blandning av myrra och aloe, omkring trettio kilo. De tog Jesu kropp och lindade den med linnebindlar tillsammans med kryddorna så som judarna brukar göra vid en gravläggning. Intill platsen där Jesus hade blivit lagd. Där lade de Jesus, eftersom det var den judiska förberedelsedagen och graven låg nära. Johannes 19:38-42

                       Ruht Wohl ur Johannespassionen av JS Bach med Nederländernas Bach-sällskap. 

Två modiga fariséer, en av dem medlem av själva Sanhedrin (det judiska stora rådet) tar över när de flesta lärjungar skingrats och gömt sig av rädsla för att råka ut för samma straff som Jesus. Josef av Aramitea och Nikodemos går till Pilatus för att få tillstånd att begrava Jesus. Pilatus, som enligt samtida källor inte var en mild härskare, går med på deras begäran på samma sätt som Sakarja fick flytta tillbaka till Jerusalem för att återuppbygga templet. Vi tycker inte det är konstigt. Att ta kontakt med statsministern eller kungen är aldrig ens i närheten av farligt i en demokrati. 

Men det var inte demokratier Sakarja och lärjungarna hade att hantera. Tvärtom , de levde under ockupationsmakter kända för sina vidriga straff som kunde drabba vem som helst: drottning Ester var av goda skäl livrädd för att ens tilltala sin make shahen av Persien så hon utlyste en tredagars fasta innan hon vågade sig på det, Johannes Döparen blev halshuggen pga en nyck på en fest och Jesus blev torterad och korsfäst utan att ha gjort något ont. 

 Josef av Aramitea och Nikodemos var modigare än vi kan förstå. Men även om det är svårt att begripa är det inte omöjligt att ha dem som föredömen.

 

Anna Mc Garrigle 4 december 1944- 18 januari 2010

 

Moi j'me promène sous Ste-Catherine

J'profite de la chaleur du métro

Je n'me regarde pas dans les vitrines

Quand il fait trente en-dessous d'zéro

Y a longtemps qu'on fait d'la politique

Vingt ans de guerre contre les moustiques

Je ne me sens pas intrépide

Quand il fait fret j'fais pas du ski

J'ai pas d'motel aux Laurentides

Le samedi c'est l'soir du hockey

Y a longtemps qu'on fait d'la politique

Vingt ans de guerre contre les moustiques

Faut pas croire que j'suis une imbécile

Parce que j'chauffe pas une convertible

La gloire c'est pas mal inutile

Au prix du gaz c'est trop pénible

Y a longtemps qu'on fait d'la politique

Vingt ans de guerre contre les moustiques

On est tous frères pis ça s'adonne

Qu'on a toujours eu du bon temps

Parce qu'on reste sur la terre des hommes

Même les femmes et les enfants

Y a longtemps qu'on fait d'la politique

Vingt ans de guerre contre les moustiques

Croyez pas qu'on est pas chrétiens

Le dimanche on promène son chien

La la la*

Denna sång är en gammal favorit som jag hörde som barn i radioprogrammet Spinnrock och väntade ivrigt på att höra den igen för att kunna spela in den på kassettband  som jag sedan spelade om och om igen. Jag hängde med dåligt i texten som är full av kanadensisk slang vilket inte är det man lär sig i skolfranskan. Men jag inser att även nu när jag kan mer franska är texten kryptisk. 

Jag ser en slags ögonblicksbild av en kvinna som går på shoppinggatan St. Catherine i Montreal på vintern. Det är minus 30 grader och hon skyndar mellan tunnelbanestationerna för att värma sig. Hon hinner inte betrakta sin spegelbild i skyltfönstren eftersom det är så kallt. Hon tänker på olika saker och intryck som flyger förbi på hennes raska promenad men vad detta har med politik att göra det förstår jag inte. Refrängen säger  "Det var länge sedan vi gjorde politik, tjugo år av slagsmål mot mygg." kanske är det något uttryck i kanadensisk franska som betyder ungefär att slåss mot väderkvarnar eller "fight a losing battle"?

Jag vet i alla fall att St. Catherine av Alexandria är skyddshelgon för ensamstående kvinnor, ogifta flickor och döende vilket passar denna andra adventshelg när jag under loppet av mindre än en vecka mist min kära svärmor  och mitt godhjärtade sto Lady.

St, Catherine med ett av sina attribut, ett trasigt hjul och så ser hon ut att spinna garn vilket stämmer med att hon är skyddshelgon för hantverkare som använder hjul tex för dem som spinner, tex mig alltså. Favoriten Caravaggio målade sin bild av henne, som dog på 300 -talet, i 1500-talskläder 1598-99

* Min egen ord för ord-översättning:

Klagomål inför St.Catherine

 Jag promenerar nerför/under beskydd av St. Catherine och drar nytta av värmen i tunnelbanan.

 Jag speglar mig inte i skyltfönstren när det är 30 minusgrader.

Refr: Det var längesedan vi gjorde politik, Tjugo år av slagsmål mot mygg,

Jag känner mig inte orädd. Jag åker inte skidor när det är kallt. Jag har inget motellrum i Laurentides (utanför Montreal) på lördagar är det hockeykväll.

Refr.

Du ska inte tro att jag är imbecill så att jag värmer upp en cabriolet. 

Äran är totalt oanvändbar på bensinpriset som är för jobbigt/plågsamt.

Refr.

Vi är alla bröder som gillar varandra. För vi har alltid haft det kul.

Eftersom vi stannar på jorden, även kvinnor och barn.

Refr.

Tro inte att vi inte är kristna, vi går ut med hunden på söndagar. (som är ett uttryck som visar att man inte gör något syndigt på söndagar) 

Här nedan en version från 1992 med bilder från vinter-Montreal:

Adventskalender i sista minuten: Tomas-en favorit i adventskalendern

Denna hösttermin har jag jobbat en normal heltid utan anpassningar för första gången sedan kristallsjukan och utbrändheten slog till. Inte orkar jag som förr, men det är skönt att mitt underbara arbete funkar för mig igen och jag har till och med lyckats sjunga i kör på advents- och julkonserter, roligast av allt är att min käre Bråddjup börjat sjunga i samma kör. Däremot har jag fått prioritera bort saker som jag upplever som viktiga, till exempel adventskalendern. Men allting har sin tid och nu när solen är under horisonten hemma i Kiruna och knappt alls över här hemma i Holmträsk kommer Tomasdagen. En av de viktigaste dagarna i gamla tiders julförberedelser ty då skulle julölet avsmakas.

För mig saknar julöl all betydelse. Aposteln Tomas, däremot, är för mig en viktig gestalt som jag sedan söndagskoletiden identifierat mig med. En person som vill veta hur saker hänger ihop på molekylnivå måste väl nästan känna så inför Tomas. Tomas var dessutom den lärjunge som modigt uppmanade de övriga att följa med Jesus till Jerusalem för att dö med honom fast han ännu inte fått bevis. Trofast och tvivlande, så kan han beskrivas. Tomas nöjde ju sig inte bara med att se och tala med Jesus efter uppståndelsen utan han ville undersöka och kontrollera sina egna och andras sinnesintryck. Vad glad jag är att han gjorde det. Det bekräftar att kristendomen tål undersökningar samtidigt som vi som vill undersöka och ifrågasätta får finnas allra närmast Jesus.

Att min älskade godsägare Bråddjup dessutom heter Thomas, tar jag som en julklapp jag tacksamt tar emot varje dag. Extra mycket i år eftersom han drabbades av en hjärtinfarkt i oktober men nu mår bra. Dagens namn föranleder mig också att dela denna länk med Tomas Sjödins senaste Vinter i P1. Där finns också alla hans program i både Sommar och vinter. Ett perfekt sätt att fira denna dag är att lyssna på dessa program vare sig man ska avsmaka julöl, baka, städa, ta in granen eller bara ta det lugnt inför årets längsta natt.

Tomas undersöker Jesu sår i en målning av Caravaggio. Vad passar bättre inför årets längsta natt än en målning i Chiaro-Scuro-teknik?

 

Här en länk till en kortbiografi om Tomas där hans attribut syns i bild: vinkelhaken. Tomas naturvetaren och arkitekternas skyddshelgon.

Läsa tillsammans

Nya testamentets flitigast förekommande textförfattare Paulus omvändes genom ett möte med Kristus på sin väg till Damaskus för att stoppa den kristna församlingen därstädes. Caravaggio målade denna händelse 1601. Under tider när de flesta inte haft en egen Bibel var bildkonsten en viktig förmedlare av texterna.

Hagman fortsätter sin vandring genom gudstjänstens rastställen och är nu framme vid Ordets gudstjänst. Den här delen av gudstjänsten vänder sig främst till människans intellekt och i luthersk tradition har man inte tänkt sig att just gemenskapen står i fokus här, Snarare har man tänkt sig textläsningen ur Bibeln som den enskildes kontemplation kring en text och den enskildes förståelse av en text är den viktiga förståelsen, textläsningen har väldigt lite med hela församlingen att göra. Man tänker sig att den Heliga Ande leder varje läsare rätt i sin tolkning av texterna utan att förförståelse eller kontext spelar någon som helst roll.

I frikyrkligheten har denna vulgäruppfattning om begreppet sola scriptura skruvats några varv till och jag minns hur jag i min gröna, uppkäftiga ungdom diskuterade med missionspastorn när vi följde Navigatörernas bibelstudier och kom till Ordet. De flesta bibelorden var av arten 2 Timotheusbrevet 3:16:

Varje bok i skriften är inspirerad av Gud och till nytta när man undervisar, vederlägger, vägleder och fostrar till ett rättfärdigt liv,

De skulle förstås ge oss förtroende för bibelordet, naturligtvis slog det in öppna dörrar i vår skara unga Bibel-nördar. Säkert ville Navigatörerna också att vi skulle få något slags apologetisk fundamentalistisk rustning inför möten med icke-troende. Men det är väl enbart redan troende judar, kristna och muslimer som tycker ord som detta övertygar*, en sekulär svensk ser det nog som ytterst udda att argumentera på detta sätt för Bibelns trovärdighet. 

Detta bibelord väckte ingen debatt men 2 Petrusbrevet 1:20-21 gjorde det:

Och framför allt skall ni tänka på att man aldrig kan tyda en profetia i skriften på egen hand. Ingen profetia har förmedlats genom mänsklig vilja, utan drivna av helig ande har människor talat ord från Gud.

 Jag tyckte det stod att vi måste göra det vi gjorde just då: studera Bibeln tillsammans för att förstå den. Pastorn som ledde oss menade däremot att vi ska läsa skriften tillsammans med den Heliga Ande. Jag tyckte inte att det stod det och såg det inte heller i den grekiska grundtexten. Det står ju att vi inte kan tyda skriften ensamma. Numera vet jag att detta är de ortodoxa och katolska kyrkornas argument för traditionen som tolkningsnyckel. Just denna vers från Petrus var inte populär hos Luther och därför omtolkade reformatorerna betydelsen till att det handlade om att den kristen i ensamhet men med den Heliga Ande skulle tyda skriften. Sola scriptura blev en individcentrerad princip där ingen erkände den självklara sanningen att ingen läser utan förförståelse.

Hagman skriver:

Att läsa Bibeln "själv" är alltså ofta att läsa omedveten om vem som påverkar ens läsning. Det finns inget sätt att läsa någon text, inte heller Bibeln, som inte är färgat av något sammanhang, det finns ingen "ren" läsning. Texter har inte den styrkan.

Hagman visar att Bibeln alltid lästs i en gemenskap, även bland lutheraner. En sak som min pastor inte heller kunde svara på var mina funderingar kring hur viktigt detta att läsa Bibeln helt ensam stämde eftersom så många kristna genom historien inte haft en Bibel och inte ens kunnat läsa. Hagman vet svaret: de kristna tog del av högläsning ur texterna i gudstjänsten. Det var och är nog också, det viktigaste sättet för kristna att läsa Bibeln. De allra flesta är ju inte som jag: obotliga bokmalar. De texter man tar del av är de som läses i gudstjänsten där stora delar av Bibeln täcks under tre kyrkoårgångar.

För både Hagman och mig är textläsningen i gudstjänsten en manifestation av gemenskapens betydelse för kristenlivet. Vi är båda skeptiska till RKKs överdrivna respekt för traditionen, vatikankonciliebeslut och påvens uttalanden Ex Cathedra, men sola scriptura in absurdum är lika tokigt. Om vi låter gemenskapen vara i församlingens centrum är risken för obalanser och överdrifter mindre än om vi låter mer eller mindre utflippade individer vingla runt på egen hand i den felaktiga tron att de läser "opåverkade" av tradition och omgivning.

Senast jag fick en ögonöppnare om hur viktiga olika erfarenheter för vår förståelse av texterna var när jag läste en artikel om en kvinna som suttit i fängelse i Uganda, Susan Kigula. Thomas Kassarp som samarbetar med Kigula, startat ett arbete för barn till föräldrar i fängelse säger i den:

– När jag läser Bibeln så ser jag att nästan hela Nya testamentet är skrivet från fängelser! De personerna har Gud använt till att bygga sin församling, så där är vi i gott sällskap. De som ingenting var i samhällets ögon gjorde Gud stora.

Vid en snabb koll ser jag att Kassarp har alldeles rätt. I fängelsets tristess och utsatthet skrevs de flesta av breven i Nya Testamentet. Tänk att jag missat det tidigare! Naturligtvis måste denna kontext påverka vår läsning, precis som all annan kontext. Ingen kan förstå Bibeln på egen hand. Vi har naturligtvis den Heliga Ande som leder vårt läsande, men den Heliga Ande är ju utgjuten över alla i församlingen, inte bara vissa personer. Jag tror inte på den laestadianska idén att direkt förhindra den enskildes egna bibelläsning, men inte heller den frikyrkliga totalt individualiserade läsningen fungerar.  Vi behöver varandra för att förstå texterna och enligt Hagman, är det därför textläsningarna ska vara central i gudstjänsten.

* En bok som rekommenderar sig själv är ju ett dåligt argument för bokens trovärdighet. Det måste till annat. Här och här har jag funderat över varför jag uppfattar Bibeln som trovärdig.

Identifikation

"Ecce homo" Caravaggios bild av när Pilatus visar upp den torterade Jesus för mobben som väljer Barabbas.

Lukas evangelium 22: 63- 65 Männen som bevakade Jesus slog honom och gjorde narr av honom. De band för ögonen på honom och sade: ”Visa nu att du är profet. Vem var det som slog dig?” Och de öste glåpord över honom.

Johannes evangelium 19:1-3 Då tog Pilatus Jesus och lät gissla honom. Och soldaterna vred ihop en krans av törne och satte på hans huvud, och de hängde på honom en purpurröd mantel. De gick fram till honom och sade: ”Var hälsad, judarnas konung”, och de gav honom örfilar.

Hebréerbrevet 2: 14–18 Då nu barnen är av kött och blod måste han på samma sätt bli människa, för att han genom sin död skulle göra dödens herre, djävulen, maktlös och befria alla dem som genom sin fruktan för döden varit slavar hela sitt liv. Det är ju inte änglar han tar sig an. Nej, Abrahams ättlingar tar han sig an, och därför måste han i allt bli lik sina bröder för att bli en barmhärtig och trogen överstepräst inför Gud och kunna sona folkets synder. Eftersom han själv har prövats och lidit kan han hjälpa dem som prövas.

Kan bara en kvinna begripa en kvinnas problem? Kan bara unga förstå hur unga har det? Kan endast homosexuella svarta kvinnor från arbetarklassen företräda svarta homosexuella arbetarklasskvinnor? Behöver en verkligt representativ demokrati ett parlament med tusentals platser för att alla ska känna sig representerade? Måste Gud bli människa för att kunna bli allas biktpräst?

Ja, är svaret på den sistnämnda frågan, enligt Hebréerbrevet. Det är intressant med Hebréerbrevet också i det att där antyds att Gud måste utvecklas och utbildas. Hen måste bli barmhärtig och trogen genom att dela lidande människors lott. Gud vill förstå människan och dela hennes villkor för att kunna göra det. Hen förstår att det är omöjligt att veta hur det är om man aldrig varit i närheten av att vara där. En Gud med självinsikt blir människa för att kunna befria henne från slaveriet dödsskräcken håller henne fången i.

Här är Jesus verkligen ett föredöme; vi ska inte tro att vi förstår hur det är innan vi varit i närheten av samma situation. Jag tror att unga svarta homosexuella kvinnor kan representeras av gamla vita asexuella män om de männen har förmågan att hitta likheter för vi människor är mest av allt väldigt lika varandra. Men det skadar inte att öva oss i empati genom att gå in i min medmänniskas villkor, utan förbehåll, som Jesus gjorde.

Erbarme dich av JS Bach med denna underbara kontraalt, Delphine Galou.

Tre familjebilder II

Bartolomé-Esteban Murillo (1617 - 1682) "Johannes Döparen och den heliga familjen".

Hundra år efter Bonifacios storfamij verkar Murillo. Han målade flera underbart varma familjebilder från Jesu barndom. Gårdagens lucka visar en där Maria, Jesus och Josef är ensamma med en liten hund. Hundra år efter att reformationen fört in familjen i konsten är även den heliga familjen anpassad till borgarskapets ideal med mamma , pappa , barn. Här ovan ser vi kusinerna Jesus och Johannes Döparen tillsammans med de unga makarna Maria och Josef. Av fränkan Elisabeth syns inte ett spår och ovidkommande helgon saknas.

Timmermannen Josef håller i en bok och det är förstås Bibeln, timmermän var ju kända för att kunna skrifterna bra och han tillhör ju Juda stam, prästernas släkt så St. Hieronymus behövs inte. Men till och med den viktiga boken är mindre viktig än att bry sig om de små barnen vid hans fötter. Barnen ser dock på Maria, liksom det lilla lammet. Josef står där lite ensam men med fullt fokus på barnen. De teologisk studierna får vänta för den verkligheten han står mitt uppe i. Här sker helig skrift framför hans ögon och han förstår att koncentrera sig på det viktiga som händer i nuet. Bibelns auktoritet är oomstridd men den levande traditionen försvaras av Josefs attityd. Det är som om katoliken Murillo målat devisen "vi bryr oss mer om Jesus, det levande ordet, än boken om honom." En attityd som jag finner sympatisk.

I målningen nedan ser vi också den heliga kärnfamiljen med Johannes Döparen. Här står kusinerna på helt olika plan. Trots det realistiska måleriet finns en känsla av världsfrånvänd självtillräcklighet hos Maria och Jesus som ser lite nedlåtande på sin sex månader äldre kusin. Det mänskliga och varma representeras av Josef som  håller Johannes lilla knubbiga arm i sin breda hantverkarhand. Som vanligt hos Caravaggio är inte alltid den madonna-blå färgen framträdande. Här bär Maria i stället martyriets röda färg medan de två blivande martyrerna Johannes och Jesus ännu är nakna småbarn sånär som på Johannes kamelhårsfilt som delvis skyler ryggen. Här är det Maria som har Bibeln men hon lutar sig på den snarare än håller i den för att kunna läsa den. Josef ramar in familjen med en vandringsstav och han ser inte sjuk och urgammal ut, precis som den kärleksfulle Josef i Murillos samtida måleri är han en ung man i sin krafts dagar. Josef är här en riktig familjefar , inte en impotent familjefarfar som i Bonifacius storfamiljsmålning.

I Caravaggios teknik chiaro-scuro framträder de enskilda familjemedlemmarnas egen individualitet betydligt starkare än i Murillos pastellfärgade barockmåleri där Maria ser på barnen medan hon ser rakt på betraktaren med en min av totalt självförtroende i Caravaggios bild. Jämför man med Bonifacius målning där figurerna ser ut att vara nära släkt med sina små runda huvuden medan de interagerar i ett livligt samtal, utom Fransiscus som är uppslukad av boken, ger de båda 1600-talsbilderna ett lugnare intryck. 1600-talet är också det århundrade där familjen i vår bemärkelse får sitt uttryck i kulturen. Främst tänker jag då på Molière som formar sina pjäser runt små borgerliga familjer med mamma, pappa , barn i centrum. Till skillnad från Shakespeares teaterkompani 50 år tidigare, spelas kvinnorollerna av kvinnor hos Molière och en stilla gryende feminism börjar ta fastare former.

Jag tycker det syns i de två målningarna från barocken att Molières familjer börjar bli idealet; den välmenande pappan, den betydligt smartare mamman, busiga barn, flickor som inte vill gifta sig med vem som helst som pappan väljer åt henne, barn som börjar agera som barn och inte minivuxna. Barn som får namn och syns och hörs. Och vad än som sagts om denna familj med alla dess brister är det en rätt hållbar social konstruktion. Därför behöver vi timmermannen Josefs ödmjukhet för att få en sådan konstruktion att fungera så den inte förtrycker den svaga utan blir en plats att växa på.

Caravaggio "Den heliga familjen med Johannes Döparen" målad ca. 1603

Midsommardagen firar vi Johannes Döparen- Tom Bombadill i öknen

Johannes Döparens dag. Då passar det med målningar av Barock-Olgas älskling Caravaggio eftersom hans älskling verkar ha varit Johannes Döparen som han målade om och om igen.

Caravaggio, som vanligtvis gillar det lite våldsamma, starka uttrycket har konstigt nog valt att oftast skildra Johannes som yngling i ödemarken. Man kan tycka att den realistiska Caravaggio skulle ha älskat att framställa Johannes döpande och predikande för skaror av udda och avsidestagna i samhället, men hans vanligaste motivval är alltså Johannes innan han började predika. Självklart har han ju målat Johannes i mer dramatiska situationer som halshuggningsmålningarna, men mest är det symbolmättade och stillsamma vildmarksbilder han målat av Johannes.

Under den tid när Nya testamentet skrevs var vildmark och ödemark en otrevlig plats där djinnerna härjade fritt och farliga ormar regerade. Det rådde inte alls en sådan vurm för orörd vildmark som vi är vana vid.

Denna förtjusning i den "otämjda naturen" uppkom på sent 1700-tal. Men redan under barocken började pastoralmotivet bli populärt i konsten. Pastoralmotivet speglade en slags längtan till lagom vild natur, lite halvtama ängsbackar och hagar, skogsdungar i ett prunkande odlingslandskap och upphöjandet av herdeflickor och herdepojkar som ledde till att man i högreståndskretsar , åtminstone om man var någorlunda ung,började äta utomhus på filtar, så kallad pique-nique, utklädda till idealiserade herdeflickor och herdepojkar vid mitten av 1700-talet.

Caravaggio målade aldrig pastoralidyller, men den unge Johannes i vildmarken är lite grann en bärare av samma idé om den naturliga människan som inte kräver konstlade sjurättersbanketter och svårbegripliga sällskapsseder för att "känna att man lever". I den översta bilden ser vi en yngling, nästan naken, med få ägodelar som gosar med en vädur, en vildget som man annars vanligen inte gosar med-hornen är inte bara till prydnad,-eller ett får. Lugn och harmoni mellan människa och natur kännetecknar bilden.

Samtidigt lurar döden i de typiska barocksymbolerna i dessa målningar. Vissna blommor syns i målning ett och tre här ovan. Väduren eller fåret syftar på den vädur som offrades när Abraham trodde att Gud ville att han, likt folken i landet gjorde, skulle offra sitt barn till Gud. När Abraham skulle sticka kniven i Isak, sa Gud: Abraham, vad tar du dig till? och sände en vädur för Abraham att offra i stället. Detta har sedan setts som en förutsägelse av Jesu död för andras skull och fåret i den andra målningen syftar naturligtvis också på Jesus som det offerlamm som räddar världen från döden.

Om vi skulle missa denna symbolik ser vi också Johannes stav som formar ett kors längst upp och den röda färgen på manteln av kamelhår är martyriets färg, Johannes skulle ju sluta sitt liv som en av de första martyrerna. Märk väl att en riktig martyr aldrig dödar någon annan utan bara blir dödad för sin åsikts skull. Att kalla människor som mördar genom att begå självmord för martyrer är i sanning en skymf mot dem som har dött och dör för sina åsikters skull-en martyr dör, hon dödar inte!

I barockmålningar är döden ständigt synlig i symbolik om inte annat. Konsten skulle stämma till eftertanke; memento mori. Det spelade ingen roll hur blomstrande naturen var, hur vackra människorna var på bilderna-alla skulle de förr eller senare bli torrt hö och dö och man såg konstens uppgift som att påminna om detta, speciellt när kyrkan var uppdragsgivare, som det var i Caravaggios fall.

Jag gillar detta drag hos barocken, med vetskapen om döden förhöjs livskänslan, vem kan verkligen känna livsleda om man inser att vi all ska dö- när som helst? Ta vara på livet! ropar barockmåleriet till oss idag-vi är alla döda nu och du gör oss snart sällskap, så ta vara på tiden-lev medan du gör det! Schopenhauer, Siddharta Gautama och Predikaren var alla rika och övermätta människor. Inte Johannes-han hade allt han behövde men inte mer. Någon snobb som predikade för fattiga skaror att man skulle sluta längta efter mat, rättvisa och fritid; att bli lyckligt andligt upplyst genom att sluta leva, var han inte. Därför passar Caravaggios målning just nu, just här i den korta midsommartiden, när solen aldrig går ner. Så ska vi leva och glädja oss åt nuet just nu, inte upphöra att vilja leva.

Som Tom Bombadill, fast på riktigt, som Hjortrongull, fast i öknen, ropar Johannes till oss genom millenierna: Rik nog som nöjd är! Men rättvisa först.

Örnevangelium

Uppståndelsen målad av Caravaggio ca 1620

Markus 9:1 ”Sannerligen, några av dem som står här skall inte möta döden förrän de har sett Guds rike komma med makt.”

Ljög Jesus när han sa det här? Eller svamlade han? Ja, det har diskuterats genom tiderna. Redan Johannesevangeliet innehåller en passus som syftar på diskussionerna kring när Guds rike ska "komma med makt"*. De första kristna väntade detta i sin livstid men ännu väntar vi, eller gör vi det? 

De första kristna levde i en orolig tid, med tanke på hur Judéen låg geopolitiskt just vid tiden för Jesu liv kan man fundera på varför "tiden var inne" just där och då. Romarriket kontrollerade hela Medelhavet och man upprätthöll Pax Romana med alla medel. Gränsområden mot rivaliserande riken kontrollerades extra hårt. Provinsen Judéen gränsade mot Partherriket som liksom Rom kämpade om resterna av Alexander den stores rike och gärna ville ha kontroll över en kustremsa mot Medelhavet.

Minsta lilla uppror slogs ner stenhårt, att Jesus inte fick leva var inte alls underligt. När sedan kejsar Nero behövde en grupp att skylla den stora branden i Rom år 64 på var det för honom självklart att den lilla sekten som härstammade från en korsfäst upprorsledare i Judéen var en utmärkt syndabock. De var mestadels judar, utlänningar, slavar och kvinnor, bara ett fåtal var romerska medborgare, och de levde på ett sätt som stack ut. Speciellt deras måltids- och egendomsgemenskap ansågs löjlig och äcklig. Äta någons kropp och blod! Rykten spreds om barnaoffer i kannibalistiska riter, ja de behandlades som vilka judar som helst.

Ändå kallades de för just kristna skilt ifrån den judiska gruppen, det yttre motståndet gjorde att man började få en uppfattning om sig själv som en grupp som hade något mer att komma med gamla testamentet räckte inte och de började skriva ner sina minnen av Jesus. Markusevangeliets kortfattade karaktär talar för att det skrevs ner i all hast av Johannes Markus (Hammaren) och dikterades av Simon Petrus (Klippan) som bodde i Rom där Neros förföljelser började och var som mest hätska. Den flitigaste skribenten av de kristna var annars Paulus som kunde Bibeln utan och innan, den del som vi kallar Gamla testamentet. Men han hade aldrig mött Jesus före hans himmelsfärd.

Kanske bad Paulus Markus ta denna diktamen av Petrus? Markus som Paulus en gång blivit sur på eftersom han tyckte att han var en svikare. Nu svek inte Markus. I nöden prövas vännen och Markus visade sig ha mognat och lyckades rädda Petri berättelse till eftervärlden medan Petrus själv blev korsfäst, enligt traditionen upp och ner eftersom han inte ville dö lika ärorikt som Jesus som han själv svek en gång i nödens stund. Markus och Petrus, Hammaren och Klippan som till slut visade att det går att bli pålitlig om man får en ny chans.

Men alla som hört Jesus säga det Markus skrev ner mötte döden innan Jesu andra tillkommelse. Ingen enda av de första kristna lever här på jorden nu. Inte har vi sett hans rike komma med makt. Här knogar vi på i tåredalen.  Kristna korsfästs åter, nu av IS. I Pakistan kastades nyligen ett kristet par som var gravida in en brinnande ugn. Var ser vi att Guds rike kommit med makt?

Detta funderade de första kristna också på men de gav sig inte. Vad höll deras hopp vid liv i de fruktansvärda förföljelserna under kristendomens tre första sekel? Hur kunde denna religion som var så hårt trängd och orimlig sprida sig så snabbt både inom och utom romarrikets gränser? Jag tror att det kan vara så som många av de första kristna lärde, exempelvis biskop Ambrosius av Milano: Guds rike kom med makt när Jesus uppstod från de döda.

Ambrosius stödde sig på hur Jesus talar om de yttersta tiderna i Lukasevangeliet. När Markus talar om den sista stora nöden är det som en direkt beskrivning av vad de första kristna fick uppleva och ännu upplever på många håll i världen. Matteus och Lukas lägger till att de inte ska följa vem som helst som kallar sig Messias eller säger att han finns på någon hemlig och svårtillgänglig plats.**

Men Lukas, som är bättre på grekiska än de övriga evangelisterna, skriver inte kadaver och gamar, utan kropp och örnar. Lukas 17: 37"De frågade honom: ”Var blir det, herre?” Han svarade: ”Där liket ligger, där samlas gamarna.” Gam och örn är samma ord på grekiska. Ambrosius läste detta som liket, kroppen av Jesus och de där örnarna som kommer till liket är kvinnorna vid graven i den tidiga gryningen***. Matteus skriver mer detaljerat om allt än vad Markus gjorde och han berättar så här om uppståndelsen i början av kapitel 28:

Efter sabbaten, i gryningen den första veckodagen, kom Maria från Magdala och den andra Maria för att se på graven. Då blev det ett kraftigt jordskalv, ty Herrens ängel steg ner från himlen och kom och rullade undan stenen och satte sig på den. Hans utseende var som blixten och hans kläder vita som snö. Vakterna skakade av skräck för honom och blev liggande som döda. Men ängeln sade till kvinnorna: ”Var inte rädda. Jag vet att ni söker efter Jesus, som blev korsfäst. Han är inte här, han har uppstått, så som han sade. Kom och se var han låg. Skynda er sedan till hans lärjungar och säg till dem: ’Han har uppstått från de döda, och nu går han före er till Galileen.

Jesus talar också om solförmörkelse som ett tecken på att Guds rike kommer med makt och vid korsfästelsen förmörkades solen, det var då Jesus citerade Psalm 22: "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?" Ambrosius slutsats blir att Guds rike kom med makt när Jesus uppstod från de döda. En av ökenfäderna, Antonios, skriver i sina brev om en enda tillkommelse. Jesus kommer inte två gånger utan en enda. Guds rike kom med makt när Jesus dog och uppstod. 

Det gjorde att de kristna härdade ut. Jesus uppståndelse var tecknet som inte gick att ta miste på. Därför vet vi att historien får ett lyckligt slut och ondskan som besegrades på korset har sin tid utmätt, som Jesus säger i avskedstalet till lärjungarna vid den sista måltiden: Denna världens härskare är dömd.

*Joh. 21:21-23 När Petrus såg honom frågade han Jesus: ”Herre, hur blir det med honom?” Jesus svarade: ”Om jag vill att han skall bli kvar tills jag kommer, vad rör det dig? Du skall följa mig.” Därför spred sig ett rykte bland bröderna att den lärjungen inte skulle dö. Men Jesus hade inte sagt till Petrus att lärjungen inte skulle dö utan: ”Om jag vill att han skall bli kvar tills jag kommer, vad rör det dig?”

** Matt 24: 25- 28 Nu har jag sagt er det i förväg. Om ni alltså får höra: Han är ute i öknen, så gå inte dit, eller: Han är inne i kammaren, så tro det inte. Ty liksom blixten kommer från öster och lyser ända till väster, så blir det vid Människosonens återkomst. Där kadavret ligger, där samlas gamarna.

*** Eftersom örnen är symbolen för den Helige Andes inspiration i kristendomen. Jag tänker, i tillägg inte motsägelse, till Ambrosius att detta kanske också handlar om den zoroastriska traditionen att lägga lik på höga "tystnadens torn" där gamarna äter upp kroppen. Jesus talade alltså om en begravningssed som inte alls var obekant för hans åhörare. 

Vi associerar till en krigsskådeplats med flera döda men Jesus säger kadaver/lik i ental. Kanske talade han bara om graven eftersom det inte handlar om många kadaver/kroppar utan en enda? Samtidigt hade ju Jesus vunnit slaget mot ondskan, denna världens härskare, och vid den tomma graven stod det klart att segern var vunnen så han kan medvetet ha valt en metafor som leder tanken både till krig och begravningsseder.