Påskafton- vila

 

Maria från Magdala och Maria, Joses mor, såg var han blev lagd. Markus 15:47 

Caravaggios bild av gravläggningen

Askonsdag: Skapelserået inom oss

För en tid sedan fick jag denna video i min mejlbox. Det gick inte att se vem avsändaren var men jag gissar på någon av er mina fina följare som varit ett sådant stöd under dessa svåra år.

Jag tycker den passar så här i fastans inledning. En blind elefant som lyssnar och dansar till Bach på piano. Fastans tema av djupt allvarlig glädje slås an så väl av denna video.

Förfastan 2019 har i min familj varit en tid av avsked och sorg, tacksamhet och kärlek. Först miste jag en god ungdomsvän som jag musicerat tillsammans med i många år. Hon fick 52 år på jorden.
En vecka senare, 1 mars, dog vår gamla underbara hund Kapten 10,5 år gammal. Jag vet att ni som läser här förstår hur tufft det är att mista ett husdjur. För mig gör det rent fysiskt ont att Kapten inte längre är hos oss med sin vänliga trygghet och trofasta kärlek.

Kapten påminde mycket om den här dansande elefanten: stor, stark, stillsam och snäll i allvarsamt samspel med människor i sin närhet. Djuren är som vi människor på många sätt men utan synd. Just av att studera Kapten har jag förstått mer av hur man kan bli arg utan synd. På något sätt har jag fått för mig att arg = synd. Så är det inte. Att slå vakt om heliga platser och gränser som måste fredas är något gott. Onda avsikter är det som gör alla känslor till synd. Känslorna i sig är inte onda.

Samspelet med djuren lär mig mer om Gud på många plan och, tror jag, om meningen med allt. Skapelsens samspel och kärlek över artgränserna var ärendet när Gud sa:

Gud sade: ”Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. De skall härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden.” Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem. Gud välsignade dem och sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden.”

Själv tycker jag ordet "råda" passar bättre än "härska". Jag tänker mig människan som ett "skapelserå" liksom folktron hade flera rån;skogsrå, bergsrå, havsrå med flera har Bibeln ett rå: människan som råder i världen men precis som Skogsrået är människan också en oskiljaktig del av den värld hon råder över. Detta blir synligt i människans förhållande till djuren när det förhållandet är som bäst.

Lägg märke till vad människan skulle äta, inte andra djur utan fröbärande örter, dvs de levande varelser som vill bli uppätna, de som har som strategi att sprida sig genom att vandra genom växtätares tarmsystem. 

Gud sade: ”Jag ger er alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med frö i sin frukt; detta skall ni ha att äta. Åt markens djur, åt himlens fåglar och åt dem som krälar på jorden, allt som har liv i sig, ger jag alla gröna örter att äta.” Och det blev så. Gud såg att allt som han hade gjort var mycket gott. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den sjätte dagen.

 Så när människan spred sig spred hon också frön från Eden. Hon tog också med sig djuren som ville leva med människan; hundar, åsnor, katter och papegojor. Jag tror muýterna om skogrået, bergsrået och deras systrar egentligen är halvt glömda berättelser om människor som levt särskilt nära djuren och växterna; människor med "djuröga" och "gröna fingrar" som kom ihåg de första människornas närhet till Gud och skapelsen.

Under fastan äter ortodoxa kristna bara sådan Paradismat, dvs mat som åts i Eden: frukter och bär, mat som vill ätas. Det är en fin sed som jag brukar följa under fastan. Kanske en idé även för andra nu när så många talar om matens klimatpåverkan. Frukter och bär kan ju också odlas i kruka inomhus. Speciellt lyckat har för mig varit att "mjölka" physalisfrön som växt till stora buskar och ger frukt ända in i december när de får bo utomhus på sommaren och sedan ljust och svalt i lillstugan. De sköts alltså som pelargoner.

Läsa tillsammans

Nya testamentets flitigast förekommande textförfattare Paulus omvändes genom ett möte med Kristus på sin väg till Damaskus för att stoppa den kristna församlingen därstädes. Caravaggio målade denna händelse 1601. Under tider när de flesta inte haft en egen Bibel var bildkonsten en viktig förmedlare av texterna.

Hagman fortsätter sin vandring genom gudstjänstens rastställen och är nu framme vid Ordets gudstjänst. Den här delen av gudstjänsten vänder sig främst till människans intellekt och i luthersk tradition har man inte tänkt sig att just gemenskapen står i fokus här, Snarare har man tänkt sig textläsningen ur Bibeln som den enskildes kontemplation kring en text och den enskildes förståelse av en text är den viktiga förståelsen, textläsningen har väldigt lite med hela församlingen att göra. Man tänker sig att den Heliga Ande leder varje läsare rätt i sin tolkning av texterna utan att förförståelse eller kontext spelar någon som helst roll.

I frikyrkligheten har denna vulgäruppfattning om begreppet sola scriptura skruvats några varv till och jag minns hur jag i min gröna, uppkäftiga ungdom diskuterade med missionspastorn när vi följde Navigatörernas bibelstudier och kom till Ordet. De flesta bibelorden var av arten 2 Timotheusbrevet 3:16:

Varje bok i skriften är inspirerad av Gud och till nytta när man undervisar, vederlägger, vägleder och fostrar till ett rättfärdigt liv,

De skulle förstås ge oss förtroende för bibelordet, naturligtvis slog det in öppna dörrar i vår skara unga Bibel-nördar. Säkert ville Navigatörerna också att vi skulle få något slags apologetisk fundamentalistisk rustning inför möten med icke-troende. Men det är väl enbart redan troende judar, kristna och muslimer som tycker ord som detta övertygar*, en sekulär svensk ser det nog som ytterst udda att argumentera på detta sätt för Bibelns trovärdighet. 

Detta bibelord väckte ingen debatt men 2 Petrusbrevet 1:20-21 gjorde det:

Och framför allt skall ni tänka på att man aldrig kan tyda en profetia i skriften på egen hand. Ingen profetia har förmedlats genom mänsklig vilja, utan drivna av helig ande har människor talat ord från Gud.

 Jag tyckte det stod att vi måste göra det vi gjorde just då: studera Bibeln tillsammans för att förstå den. Pastorn som ledde oss menade däremot att vi ska läsa skriften tillsammans med den Heliga Ande. Jag tyckte inte att det stod det och såg det inte heller i den grekiska grundtexten. Det står ju att vi inte kan tyda skriften ensamma. Numera vet jag att detta är de ortodoxa och katolska kyrkornas argument för traditionen som tolkningsnyckel. Just denna vers från Petrus var inte populär hos Luther och därför omtolkade reformatorerna betydelsen till att det handlade om att den kristen i ensamhet men med den Heliga Ande skulle tyda skriften. Sola scriptura blev en individcentrerad princip där ingen erkände den självklara sanningen att ingen läser utan förförståelse.

Hagman skriver:

Att läsa Bibeln "själv" är alltså ofta att läsa omedveten om vem som påverkar ens läsning. Det finns inget sätt att läsa någon text, inte heller Bibeln, som inte är färgat av något sammanhang, det finns ingen "ren" läsning. Texter har inte den styrkan.

Hagman visar att Bibeln alltid lästs i en gemenskap, även bland lutheraner. En sak som min pastor inte heller kunde svara på var mina funderingar kring hur viktigt detta att läsa Bibeln helt ensam stämde eftersom så många kristna genom historien inte haft en Bibel och inte ens kunnat läsa. Hagman vet svaret: de kristna tog del av högläsning ur texterna i gudstjänsten. Det var och är nog också, det viktigaste sättet för kristna att läsa Bibeln. De allra flesta är ju inte som jag: obotliga bokmalar. De texter man tar del av är de som läses i gudstjänsten där stora delar av Bibeln täcks under tre kyrkoårgångar.

För både Hagman och mig är textläsningen i gudstjänsten en manifestation av gemenskapens betydelse för kristenlivet. Vi är båda skeptiska till RKKs överdrivna respekt för traditionen, vatikankonciliebeslut och påvens uttalanden Ex Cathedra, men sola scriptura in absurdum är lika tokigt. Om vi låter gemenskapen vara i församlingens centrum är risken för obalanser och överdrifter mindre än om vi låter mer eller mindre utflippade individer vingla runt på egen hand i den felaktiga tron att de läser "opåverkade" av tradition och omgivning.

Senast jag fick en ögonöppnare om hur viktiga olika erfarenheter för vår förståelse av texterna var när jag läste en artikel om en kvinna som suttit i fängelse i Uganda, Susan Kigula. Thomas Kassarp som samarbetar med Kigula, startat ett arbete för barn till föräldrar i fängelse säger i den:

– När jag läser Bibeln så ser jag att nästan hela Nya testamentet är skrivet från fängelser! De personerna har Gud använt till att bygga sin församling, så där är vi i gott sällskap. De som ingenting var i samhällets ögon gjorde Gud stora.

Vid en snabb koll ser jag att Kassarp har alldeles rätt. I fängelsets tristess och utsatthet skrevs de flesta av breven i Nya Testamentet. Tänk att jag missat det tidigare! Naturligtvis måste denna kontext påverka vår läsning, precis som all annan kontext. Ingen kan förstå Bibeln på egen hand. Vi har naturligtvis den Heliga Ande som leder vårt läsande, men den Heliga Ande är ju utgjuten över alla i församlingen, inte bara vissa personer. Jag tror inte på den laestadianska idén att direkt förhindra den enskildes egna bibelläsning, men inte heller den frikyrkliga totalt individualiserade läsningen fungerar.  Vi behöver varandra för att förstå texterna och enligt Hagman, är det därför textläsningarna ska vara central i gudstjänsten.

* En bok som rekommenderar sig själv är ju ett dåligt argument för bokens trovärdighet. Det måste till annat. Här och här har jag funderat över varför jag uppfattar Bibeln som trovärdig.

Identifikation

"Ecce homo" Caravaggios bild av när Pilatus visar upp den torterade Jesus för mobben som väljer Barabbas.

Lukas evangelium 22: 63- 65 Männen som bevakade Jesus slog honom och gjorde narr av honom. De band för ögonen på honom och sade: ”Visa nu att du är profet. Vem var det som slog dig?” Och de öste glåpord över honom.

Johannes evangelium 19:1-3 Då tog Pilatus Jesus och lät gissla honom. Och soldaterna vred ihop en krans av törne och satte på hans huvud, och de hängde på honom en purpurröd mantel. De gick fram till honom och sade: ”Var hälsad, judarnas konung”, och de gav honom örfilar.

Hebréerbrevet 2: 14–18 Då nu barnen är av kött och blod måste han på samma sätt bli människa, för att han genom sin död skulle göra dödens herre, djävulen, maktlös och befria alla dem som genom sin fruktan för döden varit slavar hela sitt liv. Det är ju inte änglar han tar sig an. Nej, Abrahams ättlingar tar han sig an, och därför måste han i allt bli lik sina bröder för att bli en barmhärtig och trogen överstepräst inför Gud och kunna sona folkets synder. Eftersom han själv har prövats och lidit kan han hjälpa dem som prövas.

Kan bara en kvinna begripa en kvinnas problem? Kan bara unga förstå hur unga har det? Kan endast homosexuella svarta kvinnor från arbetarklassen företräda svarta homosexuella arbetarklasskvinnor? Behöver en verkligt representativ demokrati ett parlament med tusentals platser för att alla ska känna sig representerade? Måste Gud bli människa för att kunna bli allas biktpräst?

Ja, är svaret på den sistnämnda frågan, enligt Hebréerbrevet. Det är intressant med Hebréerbrevet också i det att där antyds att Gud måste utvecklas och utbildas. Hen måste bli barmhärtig och trogen genom att dela lidande människors lott. Gud vill förstå människan och dela hennes villkor för att kunna göra det. Hen förstår att det är omöjligt att veta hur det är om man aldrig varit i närheten av att vara där. En Gud med självinsikt blir människa för att kunna befria henne från slaveriet dödsskräcken håller henne fången i.

Här är Jesus verkligen ett föredöme; vi ska inte tro att vi förstår hur det är innan vi varit i närheten av samma situation. Jag tror att unga svarta homosexuella kvinnor kan representeras av gamla vita asexuella män om de männen har förmågan att hitta likheter för vi människor är mest av allt väldigt lika varandra. Men det skadar inte att öva oss i empati genom att gå in i min medmänniskas villkor, utan förbehåll, som Jesus gjorde.

Erbarme dich av JS Bach med denna underbara kontraalt, Delphine Galou.

Påskens vittnen

Aron, en av drygt 2 miljarder kristna på jorden, gör påskbrev med små origami-figurer i att dela ut i byn för att påminna om vilken glad högtid vi firar.

Lukas evangelium 24:13–35 Samma dag var två lärjungar på väg till en by som ligger en mil från Jerusalem och som heter Emmaus. De talade med varandra om allt det som hade hänt. Medan de gick där och samtalade och diskuterade kom Jesus själv och slog följe med dem. Men deras ögon var förblindade och de kände inte igen honom. Han frågade: ”Vad är det ni går här och talar med varandra om?” De stannade och såg sorgsna ut, och den ene, som hette Kleopas, svarade: ”Du måste vara den ende som har varit i Jerusalem och inte vet vad som har hänt där under dessa dagar.” – ”Vad har hänt?” frågade han. De svarade: ”Detta med Jesus från Nasaret, han som var en profet, mäktig i ord och gärning inför Gud och hela folket. Han blev utlämnad av våra överstepräster och rådsherrar, och de fick honom dömd till döden och korsfäst, medan vi hoppades att han var den som skall befria Israel. Men till allt detta kommer att det är tredje dagen sedan det här hände, och nu har några kvinnor bland oss gjort oss uppskakade. De var vid graven tidigt i morse men fann inte hans kropp, och då kom de tillbaka och berättade att de i en syn hade sett änglar som sade att han lever. Några av de våra gick ut till graven, och de fann att det var så som kvinnorna hade sagt. Honom själv såg de inte.” Då sade han: ”Förstår ni så lite, är ni så tröga till att tro på det som profeterna har sagt? Skulle inte Messias lida detta och gå in i sin härlighet?” Och med början hos Mose och alla profeterna förklarade han för dem vad som står om honom överallt i skrifterna.
       De var nästan framme vid byn dit de skulle, och han såg ut att vilja gå vidare, men de höll kvar honom och sade: ”Stanna hos oss. Det börjar bli kväll och dagen är snart slut.” Då följde han med in och stannade hos dem. När han sedan låg till bords med dem tog han brödet, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem. Då öppnades deras ögon och de kände igen honom, men han försvann ur deras åsyn. Och de sade till varandra: ”Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?”
         De bröt genast upp och återvände till Jerusalem, där de fann de elva och alla de andra församlade, och dessa sade: ”Herren har verkligen blivit uppväckt och han har visat sig för Simon.” Själva berättade de då vad som hade hänt dem på vägen och hur han hade gett sig till känna för dem genom att bryta brödet.
            Medan de ännu talade stod han plötsligt mitt ibland dem och hälsade dem: ”Frid över er!” De blev rädda, och i sin förskräckelse trodde de att det var en ande de såg. Då sade han: ”Varför blir ni skrämda, varför fylls ni av tvivel? Se på mina händer och mina fötter, det är jag och ingen annan. Känn på mig och se på mig, en ande har inte kött och ben, och det kan ni se att jag har.” Och han visade dem sina händer och fötter. Då de av idel glädje och förvåning ännu inte kunde tro, frågade han dem: ”Finns det något att äta här?” De räckte honom en bit stekt fisk, och de såg hur han tog den och åt.

Här de färdiga breven med glada påskhälsningar.

Johannes evangelium 20:19–29 På kvällen samma dag, den första i veckan, satt lärjungarna bakom reglade dörrar av rädsla för judarna. Då kom Jesus och stod mitt ibland dem och sade till dem: ”Frid åt er alla.” Sedan visade han dem sina händer och sin sida. Lärjungarna blev glada när de såg Herren. Jesus sade till dem igen: ”Frid åt er alla. Som Fadern har sänt mig sänder jag er.” Sedan andades han på dem och sade: ”Ta emot helig ande. Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden.”
       En av de tolv, Tomas, som kallades Tvillingen, hade inte varit med när Jesus kom. De andra lärjungarna sade nu till honom: ”Vi har sett Herren”, men han sade: ”Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte.” En vecka senare var lärjungarna samlade igen, och Tomas var med. Då kom Jesus, trots att dörrarna var reglade, och stod mitt ibland dem och sade: ”Frid åt er alla.” Därefter sade han till Tomas: ”Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro!” Då svarade Tomas: ”Min Herre och min Gud.” Jesus sade till honom: ”Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror.”

Annandagen talar om påskens vittnen och ingen av de vittnen vi möter i dessa två texter är beredda på Jesu uppståndelse. De befinner sig fortfarande i sorgechocken över Jesu avrättning och gömmer sig i skräck för att samma öde ska drabba dem själva. De som förfäktar en kristen konspirationsteori bakom berättelserna om Jesus har så mycket att bevisa. Först och främst : varför skulle en stor grupp människor plötsligt börja kalla sig kristna och hitta på en massa berättelser om en fiktiv gestalt och hans anhängare som inte tror på vad han säger?  Sedan: Hur fann de varandra? Hur spred sig budskapet så fort? Varför framställde de sig själva som puckon, svikare och fegisar? Varför var de beredda att gå i döden för sina påhitt? Och sist men inte minst: Vad hade de att vinna på denna konspiration?

Jag finner ingen anledning att misstro dessa berättelser. De har så dåligt propagandavärde. Först av allt är de första vittnena kvinnor, de ansågs inte vara vittnesgilla i någon kultur där dessa berättelser först berättades. Även idag räknas ju kvinnor som fånar i religiösa frågor, som i så många andra, bara ett exempel: trots att massor av manliga medier tjäna multum på sörjande människor är mönsterbilden av spåmänniskor och medier en medelålders dam med usel klädsmak. 

Sedan är ingen av lärjungarna beredda på att han ska uppstå. De är lika tvivlande som vem som helst skulle vara och när han vandrat hela vägen till Emmaus försvinner han plötsligt när de äter tillsammans och känner igen honom.  Och när han dyker upp igen är det lika plötsligt och oväntat av alla så Tomas och andra lärjungar inte tror på att det verkligen är Jesus.

Jag känner en så stark samhörighet med Tomas och de övriga som ställde sig tvivlande till uppståndelsen. Jag vill alltid ha reda på hur allt fungerar på molekylnivå-minst. Jag beundrar hans mod att våga be om att få se såren från korsfästelsen. De övriga verkar också tveksamma och när de ger Jesus mat är det en fisk, inte ett bröd. En fisk kan ingen riktig människa äta utan att det märks, ett spöke kan säkert tugga i sig den värsta abborre utan att röra en min, men riktiga människor måste peta med benen och äta långsamt, tugga ordentligt, spotta ut ett missat ben. Kort sagt, en stekt fisk avslöjar om man talar till ett hologram eller en riktig person. Jesus var verklig. Jesus var verkligen uppstånden.

Tack, Tomas och ni andra tvivlare som nu gör det lättare för mig att tro på det otroliga genom att ni var tveksamma och tvivlande vittnen till det oerhörda. För som Camilla Lif sa i helgmålsbönen på påskaftonen: Något långt utöver det vanliga måste ha hänt. Annars skulle vi inte vara över 2 miljarder kristna idag.

JS Bach påskoratorium avslutar Annandag påsk: 

"Korsfäst, död och begraven"

Kristi begravning, ikon som kan beställas från detta kloster.

Lukas evangelium 23:50– 56 Nu fanns det en rådsherre vid namn Josef, en god och rättfärdig man som inte hade haft någon del i de andras beslut och åtgärder. Han var från Arimataia, en stad i Judeen, och han väntade på Guds rike. Josef gick till Pilatus och bad att få Jesu kropp. Han tog ner den, svepte den i linnetyg och lade den i en klippgrav där ännu ingen hade blivit lagd. Det var förberedelsedag, och sabbaten skulle just börja.
        Kvinnorna som hade kommit från Galileen tillsammans med Jesus följde med och såg graven och hur hans kropp lades där. När de hade återvänt hem gjorde de i ordning välluktande kryddor och oljor, och sabbaten tillbringade de efter lagens bud i stillhet.


Johannes evangelium 19:31–37 Eftersom det var förberedelsedag och kropparna inte fick hänga kvar på korset under sabbaten – det var en stor sabbat – bad judarna Pilatus att de korsfästas benpipor skulle krossas och kropparna tas bort. Soldaterna kom därför och krossade benen på dem som var korsfästa tillsammans med Jesus, först på den ene och sedan på den andre. Men när de kom till Jesus och såg att han redan var död krossade de inte hans ben, utan en av soldaterna stack upp sidan på honom med sin lans, och då kom det ut blod och vatten. Den som såg det har vittnat om det för att också ni skall tro; hans vittnesbörd är sant, och han vet att han talar sanning. Detta skedde för att skriftordet skulle uppfyllas: Inget ben skall krossas på honom. Och på ett annat ställe heter det: De skall se på honom som de har genomborrat.
         Josef från Arimataia, som var lärjunge till Jesus fast i hemlighet, av rädsla för judarna, bad efteråt Pilatus att få ta ner Jesu kropp. Pilatus tillät det, och Josef gick och tog ner kroppen. Nikodemos kom också dit, han som första gången hade sökt upp Jesus på natten, och han hade med sig en blandning av myrra och aloe, omkring trettio kilo. De tog Jesu kropp och lindade den med linnebindlar tillsammans med kryddorna så som judarna brukar göra vid en gravläggning. Intill platsen där Jesus hade blivit korsfäst fanns en trädgård och i trädgården en ny grav där ännu ingen hade blivit lagd. Där lade de Jesus, eftersom det var den judiska förberedelsedagen och graven låg nära.

Josef från Aramitea vet vi väldigt lite om. Liksom Maria Magdalena med vid gravläggningen av Jesus. Liksom Maria har han också råkat ut för en massa helt obelagda legender och dragits in i sagocykeln kring Kung Arthur och Graalen. Josef skulle ha tagit bägaren från Jesu sista måltid och i den insamlat Jesu blod vid korset och det blodet ger evig ungdom  åt den som dricker ur den bägaren. Historien skrevs ner bl.a på 1700-talet och kan läsas här. Denna saga ledde i sin tur till en bok som jag läste som tonåring Holy Blood, Holy Grail en fantasifull redogörelse i pseudovetenskaplig tappning om hur Jesus gifte sig med Maria Magdalena och fick barn med henne som sedan blev en hemlig adelssläkt av Jesusättlingar i hjärtat av Europa.

Ja, den uppmärksamme läsaren har rätt, det är intrigen i Da Vinci-koden jag relaterar OCH boken Holy Blood, Holy Grail. Med rätta blev Dan Brown stämd av författarna för stöld av immateriell egendom. Jag ägnar en del tid på bloggen åt att återupprätta Maria Magdalena och den elaka ryktesspridning hon utsatts för genom historien, sanktionerad av kyrkan sedan påven Gregorius I fastslog att hon var identisk med en hoper andra kvinnor kring Jesus och dessutom ex-prostituerad. Nu vill jag peka på att Josef från Aramitea var en mycket modig man. Han sägs ha varit lärjunge i hemlighet, men allt detta blev officiellt när han begravde Jesus. Han visar alltså vem han är i den stund när många av Jesu lärjungar gömmer sig i befogad skräck för förföljelse. Det är också den stund när hoppet var ute. Jesus var död, Guds Messias hade inte besegrat ondskan och intagit sin tron som världens rättmätiga fredsfurste.

Aldrig någonsin skulle en judisk medlem av Sanhedrin och lärjunge till Jesus syssla med vidskeplig insamling av Jesu blod i en bägare som använts vid en måltid där han själv inte deltog. Josef från Aramitea var av allt att döma en klok man, lärd och förnuftig. Han begraver Jesus så han tror inte ens att Jesus ska uppstå från de döda, som Jesus -om än lite gåtfullt, antytt många gånger. Inget tyder på att Josef hade en dragning till magiskt tänkande. Om han verkligen for till Storbritannien, som då var keltiskt område, år 43 attackerat av Romarriket och 18 år senare en del av detta imperium, gjorde han det som kristen missionär utan magiska reliker i packningen.

Josef från Aramitea sällar sig genom sitt modiga handlande till de många troshjältar som trodde utan tanke på "belöning". Abraham trodde inte på ett liv efter döden, inte heller Mose gjorde det, David gjorde det inte heller, den lidande Job hade inte någon evighet i paradiset att se fram emot i sitt lidande, Esters bok nämner inte ens YHWH ändå vågar hon livet för att det judiska folket ska få fortleva och förvalta ordet. Alla höll de ändå ut i trofasthet. De är sannerligen förebilder i tro.

De första kristna levde med facit i hand när de formulerade en gemensam bekännelse som nu kallas den apostoliska trosbekännelsen, kanske levde ännu Josef från Aramitea ännu när den började formuleras. När namn nämns i evangelierna är det troligen eftersom de som först fick ta del av berättelsen redan kände till personen ifråga. De kristna tryckte starkt på det som såg ut som ett nederlag. Man nöjer sig inte med "död och sedan uppstånden" utan nämner alltihop, hela det som ser ut som ett stort och nesligt nederlag: "korsfäst, död och begraven". Jesus var verkligen död. Lärjungarna var verkligen livrädda. Kvinnorna vid korset, Mariorna och Salome nämns vid namn, och de båda rådsherrarna Nikodemos och Josef från Aramitea var med vid gravläggningen. Resten hade gett upp. Även de som begravde Jesus hade troligen gett upp, de begravde ju honom, men de förblev Jesus trogna.

 

"Ruht Wohl, ihr heiligen Gebeine", ur Johannespassionen.

Fullbordan

Andrea Mantegnas bild av korsfästelsen igen, altartavla målad 1457-1459.

Lukas evangelium 23:39–49 Den ene av förbrytarna som hängde där smädade honom och sade: ”Är inte du Messias? Hjälp då dig själv och oss.” Men då tillrättavisade honom den andre: ”Är du inte ens rädd för Gud, du som har fått samma straff? Vi har dömts med rätta, vi får vad vi har förtjänat. Men han har inte gjort något ont.” Och han sade: ”Jesus, tänk på mig när du kommer med ditt rike.” Jesus svarade: ”Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset.”
       Det var nu kring sjätte timmen. Då blev det mörkt över hela jorden ända till nionde timmen, det var solen som förmörkades. Förhänget i templet brast mitt itu. Och Jesus ropade med hög röst: ”Fader, i dina händer lämnar jag min ande.” När han sagt detta slutade han att andas.        Officeren, som såg det som hände, prisade Gud och sade: ”Han var verkligen en rättfärdig man.” När folkmassan som samlats där som åskådare hade sett vad som hände, vände de hemåt och slog med händerna mot bröstet. Men alla hans vänner, och bland dem kvinnorna som hade följt med honom från Galileen, stod på avstånd och såg alltsammans.

Johannes evangelium 19:23–30 Soldaterna som hade korsfäst Jesus tog hans kläder och delade upp dem i fyra delar, en på varje soldat. De tog också långskjortan, men den hade inga sömmar utan var vävd i ett enda stycke. De sade därför till varandra: ”Vi skär inte sönder den utan kastar lott om vem som skall ha den.” Ty skriftordet skulle uppfyllas: De delade upp mina kläder mellan sig och kastade lott om min klädnad.
       Det var vad soldaterna gjorde. Men vid Jesu kors stod hans mor och hennes syster, Maria som var gift med Klopas och Maria från Magdala. När Jesus såg sin mor och bredvid henne den lärjunge som han älskade sade han till sin mor: ”Kvinna, där är din son.” Sedan sade han till lärjungen: ”Där är din mor.” Från den stunden hade hon sitt hem hos lärjungen. Jesus visste att nu var allt fullbordat, och för att skriftordet skulle uppfyllas sade han: ”Jag är törstig.” Där stod ett kärl som var fyllt med surt vin. De satte därför en svamp som doppats i det sura vinet på en isopstjälk och förde den till hans mun. När Jesus hade fått det sura vinet sade han: ”Det är fullbordat.” Och han böjde ner huvudet och överlämnade sin ande.

"Frälsare du som äger läkedomen för alla sår jag fick på stridens dag
kan jag ej komma till dig med min seger, så kan jag komma med mitt nederlag.

Kan jag ej rusa med den heta glädje som föds av tro rakt mot din öppna famn
så kan jag likt den blinde i sitt mörker dock ropa i förtvivlan högt ditt namn.

Kan jag ej barnsligt ta emot din värme, törs jag ej lyfta blicken upp mot dig
så kan jag sjunka ner i bot och ånger och bedja. "Frälsare , ta hand om mig!" Sv.Ps 232

 Bach Johannespassion den första delen.

Tro

Armenisk fastebanderoll

Lukasevangeliet 17: 11–19 Under sin vandring mot Jerusalem följde han gränsen mellan Samarien och Galileen. När han var på väg in i en by kom tio spetälska emot honom. De stannade på avstånd och ropade: ”Jesus, mästare, förbarma dig över oss!” Då sade han till dem: ”Gå och visa upp er för prästerna!” Och medan de var på väg dit blev de rena. En av dem vände tillbaka när han såg att han hade blivit frisk. Med hög röst prisade han Gud och kastade sig till marken vid Jesu fötter och tackade honom. Han var samarier. Jesus frågade: ”Blev inte alla tio rena? Var är de nio andra? Är det bara den här främlingen som har vänt tillbaka för att ge Gud ära?” Och han sade till mannen: ”Stig upp och gå. Din tro har hjälpt dig.”

Johannesevangeliet 12: 37–43 Trots att han hade gjort så många tecken inför dem trodde de inte på honom, ty profeten Jesajas ord skulle uppfyllas: Herre, vem har trott på det vi fick höra, och för vem har Herrens makt uppenbarats? De kunde inte tro, ty Jesaja säger också: Han har förblindat deras ögon och förstockat deras hjärtan, så att de inte kan se med sina ögon och förstå med sitt hjärta och omvända sig och bli botade av mig. Detta sade Jesaja därför att han såg hans härlighet, och det var om honom han talade. Ändå kom också många i rådet till tro på Jesus, men med tanke på fariséerna ville de inte erkänna det för att inte bli uteslutna ur synagogan. De älskade äran från människor högre än äran från Gud. 

Mirakel skapar inte tro. Hur kommer det sig att mirakel stärker en människas tro, andra blir fixerade vid själva miraklen och glömmer helt bort Gud, medan de flesta förblir opåverkade. Älska ära från människor gör väl ganska många men flera av oss tror ju ändå. Tron framstår mer och mer som en begåvning som mest av allt liknar trofasthet och tålamod, inte självsuggestionsförmåga. Tro är en av de där långsamma, långsinta egenskaperna som snabbt glömmer oförrätter men evigt minns godhet och kärleksbevis.

Men är det Gud själv som gör människor oförmögna att tro? Jesaja verkar ju mena det. Hade alltså Kalvin och Luther rätt i att Gud skapat en del människor i akt och mening att tortera dem i evighet eftersom de förutbestämts till att inte kunna tro sig in i Kristus? Det liknar ju mer en satanisk sadist än den Gud Jesus visar oss i sitt liv och sin död.

Det är judisk sedvänja att citera en nyckelvers eller inledande ord i en text för att hänvisa till hela textsammanhanget. Läser man fortsättningen av Jesajas profetia står det: 

”[…]Om inte er tro består,

skall inte ni bestå.”

Vidare sade Herren till Achas: ”Begär ett tecken av Herren, din Gud, nerifrån dödsriket eller uppifrån höjden.” Men Achas svarade: ”Nej. Jag vill inte sätta Herren på prov.” Då sade Jesaja: ”Lyssna nu, Davids ätt! Är det inte nog att ni misstror människors förmåga, skall ni också misstro min Guds förmåga? Då skall Herren själv ge er ett tecken: Den unga kvinnan är havande och skall föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanu El, ’Gud med oss’ Jesaja 7: 9–14

Ja, Jesus påminner om ett av de profetiska ord som sedan de första kristnas tid tolkats som en profetia om Jesu födelse. Och tron är något som handlar om att stå fast, vara kvar, fortsätta att tro. Trofasthet verkar åter vara det som efterfrågas och dessutom verkar Jesaja mena att tron trots allt är ett val inte predestinerad, tron kan bestå om folket väljer envis trofasthet. Så fick ju också Jesaja rätt; vi som tror på Gud finns fortfarande, vi är inte utplånade.

 En liten spillra överlevde och höll fast vid tron. Bara en av tio helade sjuka återvände till Jesus, var honom trogen och den personen var inte jude, han var samarier. Enligt predestinationsläran var han egentligen född till fördömelse eftersom det var de som fötts till judar som tillhörde det heliga folket. 

Men Gud har bara ett folk och vi väljer om vi vill tillhöra det folket som inte har något med etnicitet att göra. Den tyske hedningen Johann Sebastian Bach höll troget fast vid Jesus som sin vän och vi får alla sjunga med för den unga kvinnan födde verkligen sonen Immanuel=Gud med oss, inte mot oss:

Vem ska jag tro på? : Tanach

Rebella kom med den relevanta kommentaren, varför tro på Jesus men inte på att Maria gjort en himmelsfärd 15 augusti, var född syndfri den 8 september och befruktad av den heliga Anna och hennes make Joakim i syndfrihet, kanske via en puss på kinden, den 8 december? Naturligtvis kan man som Richard Dawkins jämställa all tro och all religion med dyrkan av tomtar och troll. Men jag vet ju att Rebella inte är så platt och endimensionell i sin undran över tro och kyrka så jag tycker hon är värd ett rejält svar på frågan. Men det kräver två delar märker jag. Den första delen handlar mest om Tanach/GT.

Jag är född troende jag kan inte minnas att jag någonsin levt utan kontakt med Gud. Mina första minnen av min gudsrelation är när jag var så liten att jag inte kunde skriva och inte hade en lillebror, tre år yngre än mig. Jag skrev då brev till Gud som jag av någon anledning lade på TVn, mitt 2,5-års jags husaltare. Jag antar jag fick svar för jag minns inte att jag någonsin kände mig besviken eller dissad av Gud på den tiden. Bibeln läste jag rakt igenom i värsta slukaråldern som tioåring första gången och jag såg ingen anledning att tro att det var skickligt hopkomna sagor i den för jag fick liksom svar på mina brev från tidiga koltåldern i den. Det var som om en ljuvlig röst delvis läste texten för mig. Men när jag blev äldre började jag undersöka den mer kritiskt när jag kom i kontakt med andra antika skrifter. Jag lärde mig till och med  koinägrekiska enbart till en nivå som låter mig förstå NT någorlunda på grundspråket. För en riktig ateist är jag alltså en virrpanna som det inte är lönt att lyssna till. Men så är det, det är ingen mening med att försöka sticka under stol med den saken.

Varför tror jag då att Bibeln är en samling trovärdiga dokument som gör det värt att lära sig ett språk utan kommunikationspotential med nu levande människor? Jag som annars vill veta hur allt hänger ihop på molekylnivå, vilket stundom prövar makens tålamod. Nej, inte lät jag Bibeln ligga där oundersökt.  Jag läste också latin på gymnasiet och vi läste antika romares skrifter. Konstigt nog undersökte jag inte alls De Bello Gallico på samma sätt som Bibeln utan antog att de få textfragment som finns kvar av den är trovärdiga dokument och precis vad Julius Caesar ville få fram om sig själv och sin viktiga person. Inte heller Catullus, som jag blev så kär i, betvivlade jag. Han hade absolut funnits och varit kär i sin Clodia och ville otvivelaktigt ge henne tusen kyssar och leka med hennes sparv. Precis som jag inte hör till dem som envisas med att Shakespeare inte var Shakespeare föresvävade det mig inte att Catullus skulle vara någon annan än just Catullus trots de magra bevis som finns för den saken.

Med Bibeln var det annorlunda för den ifrågasattes hela tiden och det var för mig något annorlunda. Det betyder något om Gud är Gud men är ganska likgiltigt om Shakespeare är Shakespeare och i Bibeln berättas mest tydligt av väldigt många olika röster om denna Gud. Aldrig har jag läst något mer fascinerande och jag ville veta allt. Det gjorde mig inget om allt var "påhittat" men jag ville veta mer så där som en affacionado för Sagan om ringen gärna tar sig igenom Silmarillion, Smeden och stjärnan och Tom Bombadadills äventyr plus allt the Inklings skrev för att få hela bilden. Jag visste inte då att vi har betydligt mindre historiskt på fötterna för Julius Caesars existens än för Jesus, Jesajas eller Paulus. Ingen verkade ju tycka att det var en fråga om Julius Caesar existerat.

Nå, mina efterforskningar i antikens skrifter gjorde att jag kom fram till: något speciellt måste det varit med det judiska folkets fenomenala förmåga att samla text och berättelser och bevara dem först utantill, inlärda av barn upp till 12 års ålder när de skulle kunna den och börja ta ett vuxenansvar.  Sedan i skriftlig form i avskrift efter avskrift som bevarats som den dyraste klenod under diaspora och landsflykt under tusentals år. Viktigast var att ingen annan antik skrift liknar Bibeln, inte minst det vi kristna kallar GT eller Tanach. Antika skrifter är texter om krig, lagar, gudar och halvgudar och människor i de översta skikten av samhället. Men Tanach skrivs alltid underifrån. Dessutom är folket helt obegripligt hatat och förföljt genom historien från Hamans första försök till "slutgiltig" lösning rapporterat i Esters bok till dagens antisemitiska våld. Något måste det vara med dem och det ord de satt så högt genom årtusenden.

Många människor har varit inblandade i Tanachs tillkomst, den liknar inte alls Koranen som givits till Muhammed direkt från ängeln Gabriel även om en stor del av innehållet är liknande. Den påminner inte heller om Veda-skrifterna eller Havamál . Oddyssevs irrfärder mellan älskarinnor och lättlurade cykloper är något helt annat än slavarna som irrar runt i öknen i 40 år för att komma hem.

Tanach utger sig inte för att ha en enda författare eller att vara enhetlig. För säkerhets skull skrivs t.ex. två parallella historiska krönikor över Israel och Juda riken; Krönikeboken och Kungaboken och där står mycket som är föga smickrande för det judiska folket i dem och hela Tanach. Jämför man med det lilla som finns bevarat av Platons dialoger är skillnaden slående. David är en lurk på många sätt medan Sokrates saknar fel och hans filosofi hänger logiskt ihop. Tanach motsäger sig själv och berättar olika versioner av samma händelse lite varstans.  Judarna framställs allt som oftast som korkade, otacksamma och fega. De gör fasansfulla saker, skamliga saker och usla saker. Deras mest upphöjda kungar är knappast moraliska förebilder för någon, allra minst för ett folk som gav världen den första lagsamling som gällde lika för alla; slav som fri, jude som hedning, kvinna som man: de tio budorden.

Jämför man med Saxo Grammaticus krönika där den betalande danske kungen framställs som ett mönster för den tidens moral eller hur Julius Caesar framställer sin taktiska skicklighet och allmänna briljans är Gamla Testamentets historieskrivning om judarna ännu mer eljest. Jag ställde mig frågan varför man ville bevara detta till eftervärlden som ett litet ständigt attackerat folk, det är ju på många sätt en samling skrifter som kan jämföras med "Sions vises protokoll"* om man ser till hur just judarna beskrivs. Min slutsats var att detta var vad de uppfattade som sanningen och att den tvivelaktiga bild man fick av deras förträfflighet inte var viktig, det viktiga var att bevara sanningen för framtida generationer.

För mig är det ett bevis för att Bibeln är sann och trovärdig. Jag tror inte att Gud som skapat allt på allvar menar att ett lämpligt straff för våldtäkt är att våldtäktsmannen ska gifta sig med kvinnan han våldtagit. Men jag tror att en så konstig tanke för den tidens människor -och vår tids- som jubelåret aldrig skulle uppkommit om inte Gud inspirerade de 72 som skrev de detaljerade lagarna för hur judarna skulle leva tillsammans. Däremot är jag övertygad om att det verkligen var det som stod i lagen som de 72 och Mose nedtecknade.

Jag har heller inte svårt för att tro att en Mose funnits. Även han gör en massa konstiga saker som en "riktig arketyp" aldrig skulle göra. En arketyp är en enkel karaktär utan minsta spricka i fasaden. Den onde Loke gör aldrig något gott den gode Balder är lika oföränderligt god. Stallo är alltid lika korkad och elak som den listige lille samen som lurar honom är listig och påhittig i varje berättelse om dem. Madonnan är koncipierad syndfri , evig jungfru och gjorde därför en himmelsfärd i stället för att dö och återgå till "smutsig" jord.

Bara ett exempel: Mose gifter sig med den midjanitiska prästen Jetros dotter Sippora och får två barn med henne enligt Tanach. Hans bror och syster kritiserar honom för detta och sedan anstiftar Mose massmord på midjaniterna efter att en av hebréerna gift sig med en midjanitisk kvinna. Midjaniterna var enligt Tanach barn till Abraham precis som de, de var monolatrister/-teister precis som hebréerna och Mose var alltså ingift med midjaniter. Ändå gör han detta med ursäkten att de måste hålla sig "rena" från andra "gudar" och deras anhängare. Jag ser inte att det finns någon anledning att misstro att detta verkligen hänt men knappast är det ett efterföljansvärt exempel. Mose som arketyp förlorar på många sätt sin platthet och användbarhet också på många fler ställen. Min slutsats är att någon ledare som Mose funnits och varför då inte just Mose?

Kort sagt, som propagandaskrift är Tanach värdelös. Vill man presentera en religion och ett folk på ett attraktivt sätt skulle man inte sätta ihop en samling texter från en mängd olika källor varav en del inte ens tror på "rätt sätt" och flera motsäger varandra. Man skulle välja EN historieskrivning, inte flera och en bok som "Esters bok", där Gud inte ens nämns en enda gång skulle ha ratats. Man skulle också ha strukit alla underligheter som hjältarna gör: Abraham slåss på kungarnas av Sodoms och Gomorras sida , städer som redan var arketyper för snålhetens svåra synd när berättelserna skrevs ner. Därför är Tanach för mig en mycket trovärdig bok och en bok jag alltid hittar nya saker att irritera mig på, fascineras av och finna vägledning i. Därför tror jag att jag kan hitta sanningar om Gud, som alltid funnits i mitt liv, genom att söka i den.

*För många år sedan gjorde Ylva Eggehorn en nyöversättning av Anne de Vries klassiker Barnens bibel och den angreps då av judiska företrädare för sin antisemitism. Ylva Eggehorn svarade att värre saker står i Tanach och att inget är tillagt till den även om mycket är borttaget som är ännu värre, men hon ville inte döma judarna för de har sår som få andra folk har och hon gjorde också vissa ändringar i boken. Men detta visar alltså att Bibeln knappast stämmer in på de antika historiegenrernas självupphöjande ärende.

Maria mamma och människa del III: treenigheten

Det var när den högsta gudomliga makten blev en manlig symbol som kvinnans lott blev att bara vara utsatt för och/eller förmedla den manliga allmakten. I den ortodoxa kristna treenigheten uteslöts till och med denna möjlighet att nå Gud genom en kvinnlig person*. I den kristna teologin kan det kvinnliga alltså bara uppträda som ett uttryck för skapelsen, inte som en sida hos Gud. Det kvinnliga representerar antingen den ursprungliga skapelsen, det goda stoff som Gud skapade, eller Den nya skapelsen, det eskatologiska (eskatologi = läran om det ytterst avgörande) samfund som pånyttföddes genom Kristi lidande. I den egenskapen är det kvinnligt goda den andliga princip som passivt tar emot Guds återskapande kraft.                                      Rosemary Radford Ruether** 

Så skrev 1983 en av de första teologer som intresserade sig för vad teologin gör med förhållandet manligt-kvinnligt utifrån förutsättningen att vi är ett i Kristus.  Vi är inte helt olika och hierarkiskt ordnade så att mannen ska vara kvinnans huvud "liksom Kristus är kyrkans huvud"; en alldeles märklig misslyckad metafor sk. katakres, som skadat så många så mycket under tvåtusen år.  Radford Ruether hävdar att mariologin kan användas annorlunda än den blivit använd historiskt, Maria i Bibeln kan förmedla ett befrielsens budskap för de fattigaste fattiga.

Jag förstår att grunden till Mariadyrkan består i ett behov hos oss människor. Vi längtar instinktivt efter gudsgemenskap, det tror jag är genetiskt. Men vi längtar inte bara efter en rättvis domare eller pappa, vi längtar efter en mamma också. Varje bebis har haft kontakt med sin mamma även om pappan av någon anledning inte funnits där. Teologins irrvägar som gått vilse i fråga om Guds person så ofta, har utelämnat Guds alla kvinnliga sidor. Då har Maria-dyrkan blivit resultatet eftersom hålet i teologin måste fyllas ut.

Målaren och lekbrodern Murillo har här målat den Heliga familjen och den Heliga Anden 1675-1682

Men att upphöja Maria till himladrottning behövs inte heller av det skälet. Gud är ju redan både far och mor, både manlig och kvinnlig. Det är lite typiskt att i den heliga treenigheten byts Helig Ande ut mot just Maria. Den heliga Ande är ju med i alla "kvinnliga" eller ska vi säga moderliga, aktiviteter sedan Genesis: hon föder världen när hon flyger över kosmos fostervatten, är med när treenigheten diskuterar att göra människor, hon blåses in i allt levande för att ge dem liv och hon är med när Jesus blir till i mamma Maria. Vid skapelsen säger Gud: ”Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. […] Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem. Gud välsignade dem och sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er […]"

Tydligare än så skulle det inte behöva uttryckas att Gud är både man och kvinna. "Men vad då, Jesus säger ju Fadern om Gud?" ja, men vi glömmer då att Gud fortfarande är en gemenskap av manligt och kvinnligt, att Gud inte förändrats sedan skapelsen och det finns förstås en moderlig sida av den himmelska förälder Jesus talar om. Det visar han själv i liknelser där Gud gör traditionellt kvinnliga saker: Gud bagerskan som knådar in Himmelriket i världen. När man läser texten är det en jättedeg som knådas, ingen normal bagerska skulle baka så stora degar för det är Gud själv som bakar. Och i en parallell-liknelse till "Den förlorade sonen" är Gud inte en far som väntar på sin son utan en kvinna som letar efter ett mynt:

Eller om en kvinna har tio silvermynt och tappar bort ett av dem, tänder hon då inte en lampa och sopar hela huset och letar överallt tills hon hittar det? Och när hon har hittat det samlar hon väninnor och grannkvinnor och säger: Gläd er med mig, jag har hittat myntet som jag hade förlorat. På samma sätt, säger jag er, gläder sig Guds änglar över en enda syndare som omvänder sig.” Luk. 15:8-10

Magnificat av Botticelli, 1481-1485 i Uffizierna i Florens

Det finns ytterligare belägg hos profeterna och i hela Bibeln några så tydliga så ingen kan ta fel, andra synliga om man bara tar av sig kulturens patriarkala glasögon. Men jag nöjer mig med att ta upp det gåtfulla gudsnamnet El-Shaddai.  Det brukar översättas med Gud den allsmäktige ett derivat från "Bergets gud", vilket är en av de minst troliga översättningarna enligt bl.a Ola Wikander. Både teologer och språkforskare är helt klart inne i den patriarkal världsbilden och ser inte det en språkkunnig kyrkoherde och laestadian såg, Ewert Aronsson hette han.***

  Van vid att få Gud beskriven som den himmelska föräldern läste han Bibeln på hebreiska och såg att ordet El-shaddai är nästan identiskt med ordet shaddayim som betyder kvinnobröst. Han visade att det troligaste är att El-Shaddai betyder "Den ammande guden/kvinnobröstens Gud". Märkligt att Ola Wikander, min guru huru på akkadiska och hebreiska inte sett det. Han ser att ordformen är plural och uppfattar det då som att det handlar om många gudar. Men kvinnor har oftast två bröst. Jag kan bara skylla den tolkningen på förförståelsen man får i vår kultur om Gud som enbart manlig.

Alltså: vi behöver inte leta efter moderlighet i en människa hur mycket vi än beundrar och hedrar henne-vilket jag gör med mamma Maria. 

Nu tid för Bach Magnificat, jag är så tacksam för all vacker konst som Maria inspirerat till. Bach och jag, båda med en annan bild av Maria än Botticelli, prisar henne ändå salig hon som sjöng: 

Han störtar härskare från deras troner,

och han upphöjer de ringa.

Hungriga mättar han med sina gåvor,

och rika skickar han tomhänta bort.

*** Ewert Aronsson, en fattig man från Bohuslän som genom sin extraordinära språkbegåvning kunde få läsa till präst genom ett Lappmarksstipendium. Om man gick med på att lära sig finska och sedan arbeta i Lappmarken fick man utbildningen betald. Detta system tror jag fortfarande lever om någon känner sig hågad men medellös. Aronsson kom till Lappmarken efter att ha lärt sig både finska, grekiska och hebreiska under sin studietid. Där blev han snabbt gripen av den laestadianska väckelsen och läste allt av L.L. Laestadius. Han gifte sig med en flicka från Vettasjärvi som kom från en känd predikantsläkt och kände genast igen den himmelska föräldern som laestadianer vänder sig till i Jesu namn som El-Shaddai. Aronsson var kyrkoherde i Jukkasjärvi församling i min barndom och har betytt mycket för oss alla. Tillsammans med sin fru var han till och med barntimmeledare, det var den siste man och kyrkoherde jag sett i den positionen.

Kyndelsmässodagen, en Kristusfest. Utdrag ur Almas memoarer.

Herdarnas tillbedjan målad av Gerard van Honthorst 1622

Farmor föddes en kyndelsmässodag 1917. Jag inser att hon skulle blivit hundra år nästa år om hon fått leva. Farmor höll hårt på att fira de gamla festerna ingen namnsdag glömdes bort och Kyndelsmäss var en stor högtid i finsk stil, vi är ju kulturellt närmare Finland än Stockholm här i norra glesbygden. Vi tände ljus i fönstren och på söndagen hade vi haft kyrkospel om hur Jesus bars fram i templet och mötte Hanna och Symeon. Men oavsett veckodag skulle den RIKTIGA Kyndelsmässodagen firas med bullar och bång. Med farmor var fikat alltid gott och rikligt. När jag var barn var Kyndelsmäss alltså en Kristus-fest med mycket ljus och ett födesledagskalas med sång och musik hos farmor kantorn. Jesus är världens ljus var temat och vi sjöng exempelvis "Det lilla ljus jag har". Även i kyrkan var det Jesus och ljuset som stod i centrum.

 Sedan blev det mer fokus på Maria och körerna sjöng mycket om henne. Det sammanföll med att jag blev gravid med mitt första barn. Jag älskar mamma Maria och när jag väntade barnet som tonårsmamma blev vi som bästisar på något sätt, hon och jag. Jag skrev sånger om henne om hur det är att vänta barn. Hon var ju på hebreiska också en Alma-en ung kvinna. Vi delade en erfarenhet: att föda söner i unga år. Stora ting lät den Mäktige ske med oss, hans namn är heligt!

Men nu längtar jag lite tillbaka till Kristusfesten, sångerna om världens ljus. Jag tror Maria också gör det. Hon viskar stilla: "mina ögon har skådat frälsningen som Gud har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna". Därför får min lilla fina skulptur just denna dag sällskap med en ljuslykta, symbolen för Jesus på samma sätt som Maria symboliserar både sig själv och alla oss människor som fått ljuset uppenbarat för oss-inte minst min kära farmor som nu vilar ut i det ljuset tillsammans med så många andra heliga, däribland Maria.

Mamma Maria på bron hos oss idag Kyndelsmässodagen.

Farmor Saima var kantor och Bach-älskare. Därför blir det förstås Bach-kantat för Kyndelsmässodagen idag. Ich habe genug uruppförd 2 februari 1727.