Med facit i hand

Lukas evangelium 22:39–53 Sedan gick han ut ur staden och begav sig som vanligt till Olivberget, och lärjungarna följde med. När han kom dit sade han till dem: ”Be att ni inte utsätts för prövning.” Själv drog han sig undan ifrån dem, ungefär ett stenkast, föll på knä och bad: ”Fader, om du vill det, så ta bort denna bägare från mig. Men låt din vilja ske, inte min.” En ängel från himlen visade sig för honom och gav honom kraft. I sin ångest bad han allt ivrigare, och svetten droppade som blod ner på marken. När han steg upp från bönen och kom tillbaka till lärjungarna fann han att de hade somnat, tyngda av sorg, och han sade till dem: ”Hur kan ni sova! Stig upp och be att ni inte utsätts för prövning.”

Kristus i Getsemane av den ryske målaren Vasilij Grigorjevič Perov 1834-1832

Medan han ännu talade kom det en stor skara människor. Han som hette Judas, en av de tolv, visade vägen, och han gick fram till Jesus för att kyssa honom. Jesus sade till honom: ”Judas, förråder du Människosonen med en kyss?” När de som var med Jesus såg vad som skulle hända sade de: ”Herre, skall vi ta till våra svärd?” Och en av dem slog till mot översteprästens tjänare och högg av honom högra örat. Men då sade Jesus: ”Nu räcker det.” Och han rörde vid mannens öra och läkte honom. Sedan sade Jesus till de överstepräster och officerare vid tempelvakten och äldste som hade kommit dit för att gripa honom: ”Som mot en rövare har ni gått ut med svärd och påkar. Dag efter dag var jag hos er i templet, och ni lyfte inte er hand mot mig. Men detta är er stund, nu har mörkret makten.”

Orazione nell'orto (Bönen i örtagården)målad av Sandro Botticelli ca.1500.

Johannes evangelium 18:1–11När Jesus hade sagt detta gick han tillsammans med sina lärjungar ut till andra sidan av Kidrondalen. Där låg en trädgård som han och lärjungarna gick in i. Också Judas, han som förrådde honom, kände till platsen, eftersom Jesus och hans lärjungar ofta hade samlats där. Judas tog med sig vaktstyrkan och folk från översteprästerna och fariseerna, och de kom dit med lyktor, facklor och vapen. Jesus, som visste om allt som väntade honom, gick ut till dem och frågade: ”Vem söker ni?” De svarade: ”Jesus från Nasaret.” Han sade: ”Det är jag.” Bland dem stod också Judas, han som förrådde honom. När Jesus nu sade: ”Det är jag” vek de tillbaka och föll till marken. Han frågade dem igen: ”Vem söker ni?” och när de svarade: ”Jesus från Nasaret” sade han: ”Jag har ju sagt er att det är jag. Om det är mig ni söker, så låt de andra gå.” Ty det som han hade sagt skulle uppfyllas: ”Av dem som du har gett mig har jag inte låtit någon gå förlorad.” Men Simon Petrus, som hade ett svärd med sig, drog det och slog till mot översteprästens tjänare och högg av honom högra örat; tjänaren hette Malkos. Jesus sade då till Petrus: ”Stick svärdet i skidan. Skulle jag inte dricka den bägare som Fadern har räckt mig?”

Så här olika berättar Lukas och Johannes om Getsemane. Lukas, som anstränger sig att berätta det han hört av många olika personer talar om förtvivlan, om trötta lärjungar men också om ett mirakel: örat blir helat. Johannes som på något sätt berättar mycket tydligare "med facit i hand" berättar inte om örat men heller inte om förtvivlan. Efter den översteprästerliga förbönen går Jesus ut ur festsalen och blir omgående tillfångatagen. När han uttalar Guds namn "Jag är" faller vaktstyrkan till marken. 

I Johannes evangelium finns 7 "Jag är"-uttalande av Jesus. Det är absolut inte en slump att just Johannes har med dem. Han är den som skriver sist/hans minnen skrivs ner efter de övriga evangelierna och han verkar ofta vilja korrigera och komplettera, kanske till och med "teologisera" de övrigas berättelser. Han har hunnit fundera. Han lägger märke till att Jesus säger "Jag är- den gode herden, jag är- levande vatten och drar en slutsats av detta faktum. Allt skrivs utifrån påskens triumf, till och med ångesten i Getsemane.

"Jag är "som skrivs YHWH/JHVH med latinskt alfabete, är det hemliga, mäktiga gudsnamnet som Mose fick höra när han blev kallad till att leda exodus ur Egyptens slaveri. "Jag är den jag är" man kan också säga "jag blir den jag alltid varit", för ordformen i hebreiskan är imperfekt vilket betecknar en evig oavslutad handling. Imperfektiv aspekt är "evighetsaspekten". På svenska saknas detta tempus och därför passar presens bäst här i översättningen till svenska, om man förstår att det betyder: "jag är, var, har alltid varit och skall alltid vara".

Jesus gråter inte och svettas inget blod i ångest hos Johannes. Örnen kallas han som evangelist. Han kommer med de stora perspektiven och ser långt i forntid och framtid. Dessutom är kvinnorna vid graven hopkopplade med örnar eller gamar(det är samma ord på grekiska) genom att Jesus en gång sa att "där örnarna/gamarna samlas" ligger kroppen på människosonens dag. Kvinnorna får se blixten från himlen och Jesus som uppstånden. I Johannes evangelium är det som om uppståndelselivet redan finns i Jesus här i Getsemane trädgård. Hela evangeliet är tydligt skrivet av en som har facit i hand. 

Lukas, oxens evangelist, berättar mycket mer kronologiskt och jordnära. I Getsemane är förtvivlan. Jesus verkar inte alls vara mäktig där han svettas blod i sin ångest för det som ska komma. Han gör ett helandeunder men inga vakter som faller noteras. Jesus är sannerligen den lidande människosonen, den gode herden, Herrens lidande tjänare som till slut ska citera Psaltaren 22: "Min Gud , min Gud , varför har du övergivit mig?" där han hänger naken och torterad på korset.

Jag, som ofta varandes en Getsemane-människa, är glad för Lukas beskrivning men vill absolut inte vara utan Johannes triumfator. Så är det åter bevisat att både-och, är den princip vi bäst tolkar världen med. 

Telemanns blockflöjtsmusik tycker jag förenar både triumf och tvekan i denna version av musik på ett av mina favoritinstrument.

Maria mamma och människa del III: treenigheten

Det var när den högsta gudomliga makten blev en manlig symbol som kvinnans lott blev att bara vara utsatt för och/eller förmedla den manliga allmakten. I den ortodoxa kristna treenigheten uteslöts till och med denna möjlighet att nå Gud genom en kvinnlig person*. I den kristna teologin kan det kvinnliga alltså bara uppträda som ett uttryck för skapelsen, inte som en sida hos Gud. Det kvinnliga representerar antingen den ursprungliga skapelsen, det goda stoff som Gud skapade, eller Den nya skapelsen, det eskatologiska (eskatologi = läran om det ytterst avgörande) samfund som pånyttföddes genom Kristi lidande. I den egenskapen är det kvinnligt goda den andliga princip som passivt tar emot Guds återskapande kraft.                                      Rosemary Radford Ruether** 

Så skrev 1983 en av de första teologer som intresserade sig för vad teologin gör med förhållandet manligt-kvinnligt utifrån förutsättningen att vi är ett i Kristus.  Vi är inte helt olika och hierarkiskt ordnade så att mannen ska vara kvinnans huvud "liksom Kristus är kyrkans huvud"; en alldeles märklig misslyckad metafor sk. katakres, som skadat så många så mycket under tvåtusen år.  Radford Ruether hävdar att mariologin kan användas annorlunda än den blivit använd historiskt, Maria i Bibeln kan förmedla ett befrielsens budskap för de fattigaste fattiga.

Jag förstår att grunden till Mariadyrkan består i ett behov hos oss människor. Vi längtar instinktivt efter gudsgemenskap, det tror jag är genetiskt. Men vi längtar inte bara efter en rättvis domare eller pappa, vi längtar efter en mamma också. Varje bebis har haft kontakt med sin mamma även om pappan av någon anledning inte funnits där. Teologins irrvägar som gått vilse i fråga om Guds person så ofta, har utelämnat Guds alla kvinnliga sidor. Då har Maria-dyrkan blivit resultatet eftersom hålet i teologin måste fyllas ut.

Målaren och lekbrodern Murillo har här målat den Heliga familjen och den Heliga Anden 1675-1682

Men att upphöja Maria till himladrottning behövs inte heller av det skälet. Gud är ju redan både far och mor, både manlig och kvinnlig. Det är lite typiskt att i den heliga treenigheten byts Helig Ande ut mot just Maria. Den heliga Ande är ju med i alla "kvinnliga" eller ska vi säga moderliga, aktiviteter sedan Genesis: hon föder världen när hon flyger över kosmos fostervatten, är med när treenigheten diskuterar att göra människor, hon blåses in i allt levande för att ge dem liv och hon är med när Jesus blir till i mamma Maria. Vid skapelsen säger Gud: ”Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. […] Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem. Gud välsignade dem och sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er […]"

Tydligare än så skulle det inte behöva uttryckas att Gud är både man och kvinna. "Men vad då, Jesus säger ju Fadern om Gud?" ja, men vi glömmer då att Gud fortfarande är en gemenskap av manligt och kvinnligt, att Gud inte förändrats sedan skapelsen och det finns förstås en moderlig sida av den himmelska förälder Jesus talar om. Det visar han själv i liknelser där Gud gör traditionellt kvinnliga saker: Gud bagerskan som knådar in Himmelriket i världen. När man läser texten är det en jättedeg som knådas, ingen normal bagerska skulle baka så stora degar för det är Gud själv som bakar. Och i en parallell-liknelse till "Den förlorade sonen" är Gud inte en far som väntar på sin son utan en kvinna som letar efter ett mynt:

Eller om en kvinna har tio silvermynt och tappar bort ett av dem, tänder hon då inte en lampa och sopar hela huset och letar överallt tills hon hittar det? Och när hon har hittat det samlar hon väninnor och grannkvinnor och säger: Gläd er med mig, jag har hittat myntet som jag hade förlorat. På samma sätt, säger jag er, gläder sig Guds änglar över en enda syndare som omvänder sig.” Luk. 15:8-10

Magnificat av Botticelli, 1481-1485 i Uffizierna i Florens

Det finns ytterligare belägg hos profeterna och i hela Bibeln några så tydliga så ingen kan ta fel, andra synliga om man bara tar av sig kulturens patriarkala glasögon. Men jag nöjer mig med att ta upp det gåtfulla gudsnamnet El-Shaddai.  Det brukar översättas med Gud den allsmäktige ett derivat från "Bergets gud", vilket är en av de minst troliga översättningarna enligt bl.a Ola Wikander. Både teologer och språkforskare är helt klart inne i den patriarkal världsbilden och ser inte det en språkkunnig kyrkoherde och laestadian såg, Ewert Aronsson hette han.***

  Van vid att få Gud beskriven som den himmelska föräldern läste han Bibeln på hebreiska och såg att ordet El-shaddai är nästan identiskt med ordet shaddayim som betyder kvinnobröst. Han visade att det troligaste är att El-Shaddai betyder "Den ammande guden/kvinnobröstens Gud". Märkligt att Ola Wikander, min guru huru på akkadiska och hebreiska inte sett det. Han ser att ordformen är plural och uppfattar det då som att det handlar om många gudar. Men kvinnor har oftast två bröst. Jag kan bara skylla den tolkningen på förförståelsen man får i vår kultur om Gud som enbart manlig.

Alltså: vi behöver inte leta efter moderlighet i en människa hur mycket vi än beundrar och hedrar henne-vilket jag gör med mamma Maria. 

Nu tid för Bach Magnificat, jag är så tacksam för all vacker konst som Maria inspirerat till. Bach och jag, båda med en annan bild av Maria än Botticelli, prisar henne ändå salig hon som sjöng: 

Han störtar härskare från deras troner,

och han upphöjer de ringa.

Hungriga mättar han med sina gåvor,

och rika skickar han tomhänta bort.

*** Ewert Aronsson, en fattig man från Bohuslän som genom sin extraordinära språkbegåvning kunde få läsa till präst genom ett Lappmarksstipendium. Om man gick med på att lära sig finska och sedan arbeta i Lappmarken fick man utbildningen betald. Detta system tror jag fortfarande lever om någon känner sig hågad men medellös. Aronsson kom till Lappmarken efter att ha lärt sig både finska, grekiska och hebreiska under sin studietid. Där blev han snabbt gripen av den laestadianska väckelsen och läste allt av L.L. Laestadius. Han gifte sig med en flicka från Vettasjärvi som kom från en känd predikantsläkt och kände genast igen den himmelska föräldern som laestadianer vänder sig till i Jesu namn som El-Shaddai. Aronsson var kyrkoherde i Jukkasjärvi församling i min barndom och har betytt mycket för oss alla. Tillsammans med sin fru var han till och med barntimmeledare, det var den siste man och kyrkoherde jag sett i den positionen.