Sjunde dagen av novenan

 Morgonen den sjunde dagen av pingstnovenan är lite gråmulen. Endast några få snöfläckar finns kvar och vårblommorna börjar slå ut i den sydlänta rabatten; scilla var först ut, sedan kungsängsliljornas fascinerande rutighet och nu påskliljorna. Tulpanerna väntar på någon solig dag till med att slå ut men de flesta står i knopp. Häggen likaså. Just här i nordligaste norr stämmer i allmänhet kyrkoåret som allra bäst med årstidernas gång-tycker jag som levt här hela mitt liv. Det är som om kristendomen tog hela sin inspiration från oss längst i norr.

Ett tydligt exempel på detta är Sakarjas profetia i kapitel 14: 6-7: 

" Den dagen skall det inte längre finnas någon kyla eller frost. Det skall vara en ständig dag- Herren vet när den kommer- och ingen växling mellan dag och natt, utan när kvällen kommer skall det vara ljust."

 Precis så är det just nu, just här,  när vi inväntar kyrkans födelsedagsfirande. Ljust på natten, fågelsång dygnet runt. *Jag tänker också på hur det berättades om myten om Demeter och Persefone: Demeter sörjde när Persefone var i dödsriket så hon orkade inte låta något växa och snö täckte marken tills Persefone kom upp från sin hemska make Hades och våren kom tills hon sex månader senare måste ner till dödsriket igen och lämna mamma Demeter sörjande.

Kring Medelhavet berättas denna version: två tredjedelar av året är Persefone med sin mamma på jorden men under den torra hemska sommaren måste Persefone ner i dödsriket och det är då Demeters depression gör att hon överger jorden så allt vissnar i den obarmhärtiga solen. För uttorkade marker verkar vintern med sina regn vara livets tid. För oss är det tvärtom. Att Jesus lämnar lärjungarna och släpper lös Anden just när den stora vårskörden infaller runt Medelhavet och folk lagrar resurser inför den torra sensommaren "Hundstjärnans onda tid"/" Mala ora caniculae"', tolkas förstås helt annorlunda än pingsten hos oss där en mager tid när förråden börjar tryta, vårvintern och våren, nu övergår i den korta överflödande sommaren.

* En minnesvärd konsert med Per-Erik Hallin i Vittangi dyker upp ur minnets brunn: det var i början av april, jag var synnerligen höggravid med barnet som beräknats till den 27 mars (men av mig till den 3 april) och föddes 20 april någon vecka efter konserten. Per -Erik Hallin sjöng en egen sång om en koltrast som sjunger när det är som mörkast just innan gryningen, jag tror den hette "Blackbird". Lite generat sa han att det var ju en dum sång här hos oss, för redan då i april var det ju ingen gryning att tala om hos oss." Och han har rätt, koltrasten sjunger även mitt i natten här för det är verkligen ingen gryning på det sättet som längre söderut. Vilken lycka att ha haft förfäder som trotsade alla jobbigheter här uppe och stannade kvar så jag fick födas in i denna årsrytm där det är självklart att koltrastar sjunger många, många timmar under dygnet eftersom det är ljust, eftersom de orkar, eftersom det finns ett överflöd av mat just nu.

Pingstnovenans söndag: mellan myggfri ridtur och översvämmade älvar

Smillaväder är det när solen värmer och inga bromsar vaknat

 I min ungdom visste jag inte mycket om världen och hade ingen aning om de nio dagarnas förberedelse i bön för viktiga händelser som exempelvis Luciadagen. Sådana här korta böneperioder måste ha uppstått eftersom det tog nio dagar mellan Kristi Himmelsfärdsdag och pingsten, inser jag nu när jag vet att novenor finns. I denna min ungdom fick vårat gäng plötsligt en ingivelse att fasta mellan Kristi Himmelsfärdsdag och Pingst precis som de första kristna gjorde. Vi fick för oss att detta var någon slags nyupptäckt.* Vi var som frikyrkliga i största allmänhet alltså. Vi tänkte att vi fattade något alla andra hade missat i typ två millennier. Vi var unga, det var vår ursäkt. 

Vi kom också på att inför viktiga händelser tex Sommarkyrkan skulle man fasta och be i nio dagar  precis som lärjungarna gjorde inför Pingsten (ja, en av oss var katolik och fasta hade han koll på). Vi fattade så klart inte att dessa nio dagar kallas Novena och att ursprungs-novenan kallades för pingstnovenan . Inte heller förstod vi att denna tradition är mycket gammal. Den uppfanns inte i Jukkasjärvi socken i slutet av 1900-talet. Vi befann oss mitt i Andens vårflod som brusat sedan den första kyrkans tid och gjorde alltså som kyrkan alltid gjort utan att förstå att det var så.

Kamlungeforsen mäktig just nu

Det vet jag dock nu och tacksam för den långa traditionen håller jag alltid denna novena. I år är den extra nödvändig på grund av en envis luftrörskatarr med följande allergiproblem nu när snömögel tinar fram, och pollen börjar flyga omkring i vårvindar friska. Gyllir och jag hostar, andra nyser men alla sover vi trött i vårsolen. Men pingstnovenan är ändå en så välsignad tid. Mygg och bromsar har inte vaknat till, medan växtligheten gör just det: vaknar. Än blommar bara sälg och små rosa scillor i min rabatt. Men häggens och syrenens knoppar sväller. Björksaven har välsignat oss med lite lindring i allergin tills nu små björklövsmusöron av vänlig grönska börjar synas just denna söndagsmorgon. Fågelsången är förstås makalös och jag har öppnat luckan till stallet så svalorna kan bygga bo på sina vanliga ställen där.**

Jag läser ur Apostlagärningarna 1:12-14

Då återvände de till Jerusalem från det berg som kallas Olivgårdsberget och som ligger bara en sabbatsväg från staden. Och när de kom dit gick de upp till det rum i övervåningen där de höll till, Petrus, Johannes, Jakob och Andreas, Filippos och Tomas, Bartolomaios och Matteus, Jakob, Alfaios son, Simon seloten och Judas, Jakobs son. Alla dess höll ihop under ständig bön, tillsammans med några kvinnor, Maria , Jesu mor, och hans bröder.

Här låg det Särkilax kapell som flöt iväg med vårfloden 1677 i år är det lika översvämmat i Tornedalen.

* Som jag fick för mig när jag första gången läste Bibeln rakt igenom i den bokslukarålder jag aldrig lämnat. Jag blev helt förtrollad av Psaltaren 23 och skrev med grön tuschpenna på en lapp: "Herre är min herde, mig skall intet fattas (1917 års översättning)" och inte fattade att det finns mängder av tjusiga vykort, broderade tavlor och musikstycken med denna psalmvers. För mig var den ny och oändligt trösterik. De urgamla orden levde för mig och talade in i mitt liv och verklighet. Självklart var jag ganska traditionslös även om jag gått i söndagsskolan hela mitt tioåriga liv. Vi hade sjungit "Jesu lilla lamm jag är, på sin axel han mig bär" men dessa ord i original kändes helt nya. Och jag fattade inte det fanns andra som hittat denna pärla i Bibeln förut utan måste skriva upp den själv och hänga över sängens huvudända. Nu vet jag att jag ingår i en lång "läsartradition" på både gott och ont. Vi läsare förundras över Bibeln och hur dess ord liksom flyger upp ur boksidorna och ger liv. Orden blir starka påminnelser om Andens kraft att skapa nytt. Samtidigt finns det väl inget läseri som inte på något sätt har dragit iväg i högmod och trott sig veta allt och fatta mer än alla andra, på barnets vis.

** Alla som äter myggor är välkomna, oavsett hur mycket de skräpar ner. "Det är ett stall, inte ett slott." som min dotter sa en gång.

Kristi Himmelsfärdsdag II- "Kristus är världens ljus, han och ingen annan"

 

Vy över Delft 1660-61

Ja, detta med radion på Kristi Himmelsfärdsdag är en stor glädje för mig. Dagens radiogudstjänst var också en sådan härlig Kristi Himmelsgudstjänst. Rekommenderas! Program nummer två som jag vill dela med  mig av var ett reportage av Cecilia Blomberg om den nederländska målaren Johannes Vermeer. "Historien om Vermeer- Sfinxen från Delft."

Kvinna som läser ett brev 1662-1663

Jag fick lära mig något nytt även av detta program. Tydligen var Vermeer starkt påverkad av Jesuiter  hans närhet och deras fokus på ljuset både som religiös metafor och som fysikaliskt,  naturvetenskapligt  fenomen. Medan jag lyssnade och bakade bröd tog jag fram bilderna de talade om på mobilskärmen. Det låter trist med den lilla skärmen, men det ger verkligen en extra dimension eftersom Cecilia Blomberg också beskriver målningarna så levande. 

Alla borde unna sig detta reportage denna lite kalla och kulna Kristi Himmelsfärdsdag. Mina händer är iskalla, trots vantar, nu när jag skriver eftersom det är så kallt utomhus "en bra dag för städning" uttryckte en vän. Men jag varken kan eller vill välja bort utomhuslivet idag dock passar jag på att baka mellan varven. På det hela taget är det en perfekt Kristi Himmelsfärdsdag med en påminnelse om livets bröd och världens ljus.

Kristi Himmelsfärdsdag I: "Min själ upphöj Guds ära, stäm upp din glädjesång, till den som vill oss nära och fröjda på en gång."

Idag firar vi att Jesus inte längre är begränsad till det lilla landet som var provinsen Judéen i det stora Romarriket. Nu kan inte bara hans nära vänner, som alla kom från denna lilla  judiska provins och avkrok i Romarriket, utan alla människor vara Jesus nära oavsett tid och rum. Jag tolkar det också så att med himmelsfärden blev Jesus närvarande inte bara 2000 år framåt i tiden utan också  bakåt i tiden enligt den ortodoxa traditionen att Jesus predikade i dödsriket medan han låg i sin grav. Jag tänker att alla tecken på vem Jesus skulle vara och hur Jesus skulle kännas igen hos profeterna beror på at Jesus var där, han har ju alltid funnits, men  nådens tid började ju med att han övervann ondskan och döden på korset.

Kristi Himmelsfärdsdag är en högtid jag älskar på grund av andra saker också. Exempelvis att P1 och P 2 har så bra program. Idag blev jag speciellt berörd av två program, först detta om Mesopotamisk mat. Eftersom akkaderna trodde att gudarna måste blidkas med flera mål god mat om dagen har de sparat mängder av recept. Även dagens smaklökar uppskattar maten från denna jordbrukets vagga. Och då fattade jag varför profeterna tjatar sig blå, som den värsta lärare eller förälder, om att JHWH inte vill ha offer utan att vi ska vara goda mot varandra och främst änkor, fattiga, föräldralösa och främlingar. 

Ofta säger profeterna att Gud inte är hungrig och inte behöver vår mat. Jag trodde det handlade enbart om offer i forngermansk stil med djur som dödas. Jag visste inte att det lagades avancerad mat fyra gånger om dagen till gudarna som sedan präster och andra i samhällseliten fick dela med gudarna. Även romare och greker offrade till gudarna i hopp om god skörd och friska barn. Det verkar ha varit en föreställning spridd över hela jorden att offer var vad gudarna behövde för att inte släppa lös sin vrede mot människan i form av översvämningar och hungersnöd. Lågt blodsocker hos gudarna var livsfarligt och fick aldrig riskeras.

Profeterna och Jesus visar på raka motsatsen: "jag är livets bröd" säger Jesus och i mässan bjuds vi in till  att dela en måltid tillredd av Gud själv med Jesu kropp och blod som enda ingrediens. Jesus visar att alla föreställningar om människans uppdrag på jorden är helt feluppfattad. Vi behöver inte blidka Gud och mata Treenigheten. Vår uppgift att ta emot kärlek och mat, vårens hela liv, och dela med oss av detta till varandra som Guds älskade barn.

Guds lamm och gode herde

 

Agnus Dei Francisco de Zurbarán ca, 1640

Denna målning betyder mycket för mig. Den visar hur Gud släpper på dikotomier mellan Gud och skapelse, djur och människa. Liksom när Johannes får bevittna den himmelska gudstjönsten och får veta att han ska få se segraren, Lejonet av Juda. Lejonet av Juda som var en kunglig titel. Ingen tänkte sig ett riktigt lejon utan en mäktig kung när de hörde de orden. Absolut ingen väntade sig det Johannes fick se: ett lamm som såg ut att ha blivit slaktat. 

Den här veckans texter handlar om Jesus som den gode herden och det gör detta budskap ännu starkare, tycker jag. Herden ger sitt liv för fåren genom att själv bli ett får. För att ingen enda ska gå förlorad i hans flock blir han det lamm som ska offras. Alla andra slipper slakten. Nu är de får utan Herde? Nej, Herden har i stället besegrat den som krävde att fåren slaktades. Och jag menar INTE Gud Fader jag menar Satan, synden och döden. Jesus är Gud, Fadern är Gud, Anden är Gud, tre sidor av samma väsen,

Den som besegras är fienden det är INTE Gud som bevekas. Hur många profeter tjatar inte in detta budskap: JHWH vill inte ha offer, han vill ha kärlek, vänlighet, rättvisa och solidaritet. Ändå finns fortfarande folk som inbillar sig att Jesus offrades för att Gud behövde se sonen dö på ett plågsamt sätt för att kunna älska mänskligheten. Gud är subjektet, den som handlar i Jesu död, inte objektet, den som påverkas av Jesu död. VI är objektet som påverkas, Satan och döden är ett annat objekt som påverkas. Men det är Gud som handlar. I Jesus på korset är Fader , Son och Ande verksamma. När Jesus besegrat döden och uppstår igen på Påskdagen är det JHWH som uppstår och har besegrat döden.

Vår gode Herdes handlingar räddar oss när han besegrar ondskan. Vi behöver bara följa hans röst för att få del av denna seger.

3:e söndagen i påsktiden Den gode herden

 

Den gode herden , rysk ikon från 1800-talet. Jag tycker om hur lammet ser så tillitsfullt på Jesus, den gode herden.

Agnus dei från Bach H-mollmässa är bland det vackraste jag vet och Meg Braigle har en så intressant röst och diktion, det hörs vad hon sjunger.  Den här lilla barockensemblen Voices of Music tycker jag också mycket om.

Den gode herden är i Jesus inte bara herden som försvarar sina får till sista blodsdroppen utan också den herden som så helt identifierar sig med sina får att han själv blir ett av fåren: det offerlamm som räddar fåren ur döden och slaveriet. 

Åttondedag påsk-veckan med åtta söndagar

Caravaggios: Tomas tvivel (1601-1602)

 Frågar man honom då vad det är för sår han bär på kroppen, så svarar han: "Dem fick jag hos mina vänner." Sakarja 13:6

Denna söndag som avslutar påskveckan (stilla veckan är före påsk, påskveckan är efter påsk) och inleder andra veckan i påsktiden minns vi hur Tomas propsade på att få se Jesu sår efter korsfästelsen. Han kallas "tvivlaren" men jag har ju många gånger hävdat att han är en naturvetare och källkritiker som vi alla borde ta rygg på. De olika reaktionerna på den otroliga händelsen, uppståndelsen, kan lära oss något. Tomas reaktion fyller en viktig funktion här. Vi är nog många som tvivlar ibland och är glada åt hans  kritiska syn på vännernas berättelser. Vi får ju dessutom veta att vi är saliga, vi som tror utan att ha sett allt med egna ögon.

Jag är också säker på att kvinnorna som fick bli de första påskevangelisterna tyckte det var skönt att Tomas vågade röra vid Jesus. De fick ju inte göra det eftersom Jesus förklarade att de inte kunde göra det så direkt efter uppståndelsen. Och vi som lever nu och därför får tro på deras vittnesbörd är förstås djupt tacksamma för att såren fanns kvar och att Tomas vågade undersöka dem grundligt.

Återigen får jag också förundras över hur exakt de drömspelsliknande profetiorna hos Sakarja stämmer in på Jesus. De inledningsvis citerade orden kan också översättas, mer ordagrant, mindre elegant översatt: "Vad är dessa sår mellan dina händer?" "Det är de skador jag fick i min väns hus."  Sådana upptäckter gör att jag när jag läser Sakarja och då  utropar jag, som Tomas: "Min Herre och min Gud!" På många sätt är detta att "se" på liknande vis som Tomas gjorde.

En av de tolv, Tomas, som kallades Tvillingen, hade inte varit med när Jesus kom. De andra lärjungarna sade nu till honom: "Vi har sett Herren.", men han sade: "Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag inte. " En vecka senare var lärjungarna samlade igen, och Tomas var med. Då kom Jesus, trots att dörrarna var reglade, och stod mitt ibland dem  och sade: "Frid åt er alla." Därefter sade han till Tomas: "Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro!" Jesus sade till honom: "Du tror därför att du har sett mig. Saliga är de som inte har sett men ändå tror." Johannes evangelium 20:24-29

En påsksång från Tanzania, det land där halva mitt hjärta bor. Mfurahini:

 

Mose=Jesus sjättedag påsk

Gladaste påsksången; "Tom är graven i klippan" med barnkör och 70-talsarr, som det ska vara!           Text: Margareta Melin Musik: Lars-Åke Lundberg

På kvällen samma dag, den första i veckan, satt lärjungarna bakom reglade dörrar av rädsla för judarna. Då kom Jesus och stod mitt ibland dem och sade till dem: "Frid åt er alla." Sedan visade han dem sina händer och sin sida. Lärjungarna blev glada när de såg Herren. Jesus sade till dem igen: "Frid åt er alla. Som Fadern har sänt mig, sänder jag er." Sedan andades han på dem och sade: "Ta emot Helig Ande. Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, om ni binder någon i hans synder, så är han bunden." Johannes 20:19-23

Jag har ju utmanat mig till att läsa den drömlikt strukturerade (alltså ostrukturerad som en dröm)  Sakarjas bok under fastan. Det visade sig att det inte bara var en hästbok utan också en bok som från början till slut går igenom hela frälsningshistorien med en mängd olika mycket specifika och exakta referenser till evangelierna om än inte i helt kronologisk ordning, man kan lugnt säga att fabel och intrig inte är desamma i Sakarjas bok. Nu firar vi kristna påsk och samtidigt har judarna precis avslutat sitt Pesach-firande. Då kom jag att tänka på att även Moses är en förebild till Jesus. När Emmausvandrarna fick veta varför Messias måste lida och dö var det ju "med början hos Mose och profeterna" som den främling, som de senare förstod var Jesus, avslöjade detta.

Moses är alltså en förebild till Jesus. Och när jag lyssnade på andakten på Pesach sista dag kom jag att se flera tydliga likheter som dessutom ger tröst när kristendomens existens tycks prekär. Det första jag kom att tänka på var att båda två formerade den första församlingen för respektive religion. Jesus ägnade inte mycket tid åt, vad det verkar, organisationen av den första kristna församlingen men det gjorde sannerligen Mose, det tycks ha varit hans huvudsakliga syssla att få ihop det följe av slavar, trashankar och torpare av olika etniciteter som drog upp ur Egypten den första påsknatten i världshistorien.

Jesus överlämnar just den biten till oss, sina lärjungar. Det kunde han ju också göra relativt lugnt eftersom det var judar som sedan tusentals år hade en beundransvärd uthållighet i att bevara Guds ord på sitt CV. Det hade  dock inte den blandade skara av slavar som knotande och motvilligt leddes runt i öknen av Mose i fyrtio år. Ändå är det just den rollen jag insåg passar så bra in på oss kristna och Jesus. Men Jesus går åt motsatt håll TILLBAKA i Mose fotspår. Och Jesus hade också ett trumfkort på hand som Mose saknade, vilket jag återkommer till senare.

Jesus går tillbaka i Mose spår. Han börjar i öknen i fyrtio dagar,  leder en skara lärjungar och gör många mirakel i tre års tid. Sedan går han mot Jerusalem. Mose börjar i faraos hov som lillprins adopterad av faraos dotter. Mose kan sedan leda ut folket ur Egypten och det måste ha varit en triumfmarsch på många sätt. Jesus går rakt in i maktens centrum och börjar med att rida in in i ett triumftåg på en åsna som Sakarja hade förutsagt. Sedan blir han själv påskalammet som slaktas i Egypten för att dödsängeln ska avväpnas. Han tar striden med alla tiders "farao" , ondskans makt bryts på korset och dödens makt visar sig vara lika besegrad som ondskan på påskdagens morgon.

Jesus går alltså tillbaka i Mose fotspår och besegrar, inte bara en mäktig kung som gör gudomliga anspråk: Herodes/ farao Ramses II, utan all ondskas ursprung och samlar ett folk kring sig av mestadels slavar, trashankar och marginaliserade från hela världen som blir Guds husfolk. Och vi, Guds husfolk, kan lära oss mycket av den förste Mose och hans tappra arbete med att organisera Guds folk. Men vi har trumfkortet som Mose saknade: den Heliga Ande. Mose och folket han ledde hade eldpelaren på natten och molnstoden om dagen. Nu har vi både elden och vattnet inom oss, var och en i det knotande, bångstyriga folket.

Visst bygger vi också guldkalvar och längtar till Egyptens goda lök ibland. Vi svamlar till det på otaliga sätt. Vi har till och med varit rasister och anstiftat folkmord på vår färde genom öknen. Men aldrig förstummas sången från Himlen helt och bönen. "Befria oss! Fräls oss ifrån ondo!" besvaras oupphörligen.

Guldkalv 2 Mos. 32

Lök 4 Mos 11:4-9

Rasism 4 Mos 12

Folkmord 4 Mos 31

femtedag påsk och Pesach

 

Vi har sett på Prinsen av Egypten denna "la semaine de huit dimanches" som den heter på franska. 8 söndagar eftersom man på medeltiden gav folk en hel vecka ledigt på grund av att detta är den viktigaste festen under kyrkoåret. De första kristna var ju också judar och påsken är även i judendomen en stor fest då man firar flykten från slaveriet i Egypten. Även i den kristna påsken firar vi detta uttåg ur Egypten och formandet av den judiska identiteten. 

För kristna slavar har denna berättelse varit en inspiration och mycket musik har det blivit. Här "Wade in the Water" med en ungdomskör i London där många medlemmar har rötterna i Västafrika. Därav den västafrikanska patois de sjunger.

"Den dagen" Annandagsvandring till Emmaus

Jesus i Emmaus när han välsignar kvällsmaten målad av Caravaggio 1601.

 Den dagen skall det stå helgad åt Herren" på hästarnas bjällror, och grytorna i Herrens hus skall vara som offerskålarna framför altaret. Varje gryta i Jerusalem och Juda skall vara helgad åt Herren Sebaot , och alla som offrar  skall komma och ta en sådan och koka i den. Den dagen skall det inte längre finnas några krämare i Herren Sebaots hus. Sakarja 14: 20-21

Så här slutar Sakarjas bok. Med facit  i hand, dvs evangelierna , är det lätt att se hur Sakarja talar om Jesus från början till slut. Men det måste ha varit svårt att förstå vad denna bok berättade om Före Kristus, Ante Christum. Man behöver inte vara analfabet för att inte begripa vad Sakarja profeterar om. Jag har under denna fasteutmaning, som jag fick som ett infall pga hästarna som finns med från början till slut i denna bok, känt mig som Kleopas och hans fru, när de vandrade med en okänd man från Jerusalem till Emmaus och började förstå vad profeterna sa om Jesus och främlingen förklarar : "Skulle inte Messias lida allt detta och gå in i sin härlighet?" Och med början hos Mose och alla profeterna förklarade han för dem vad som står om honom i skrifterna.".

Lustigt nog har årets Passionsberättelse har varit Johannesseriens. Alltså berättelsen om Jesu sista vecka i livet fram till uppståndelsen som Johannes evangelium berättar den. De fyra evangelierna turas om och i år var det alltså Johannes tur. Johannesevangeliet som jag nu märkt har väldigt många Sakarja-hänvisningar. Till exempel är det i Johannes evangelium bröllopet i Kana skildras. Välsignade vattenkrukor blir fyllda med gott vin.  Och evangelierna berättar om brödundret där Jesu välsignar mat så den räcker åt alla. Heliga måltider ska i framtiden vara vardag, enligt Sakarja. Fårdammen och andra anspelningar på får och herdar finns i alla evangelier,  men speciellt i Johannes evangeliums kapitel 10. Det handlar helt och hållet om den gode herden: "Jag är den gode herden och jag känner mina får och mina får känner mig, liksom Fadern känner mig och jag känner Fadern. Och jag ger mitt liv för fåren." Den herde som Herren Sebaot identifierar sig med hos Sakarja är alltså här helt tydligt Jesus.

Men när Sakarjas ganska nyckfulla Herde plötsligt tröttnar på sina får, trots att han är den gode herden, gör inte Jesus det. Hesekiels gode herde (Hes. 34) är betydligt mer lik Jesus. Det dunkla och drömlikt osammanhängande hos Sakarja får stringens, förklaring och relevans i evangelierna. Herden är  i Jesus konsekvent trofast in i döden. Jag förstår att Kleopas och hans fru inte förstod innan Jesu förklarade. Profeterna är som en gåta att tyda för den som verkligen behöver förstå hur det kunde bli som det blev. Att Jesus, Messias, såldes för priset av en slav och dödades på vidrigast möjliga sätt och dessutom med ett skamstraff: korsfästelse, vilket gjorde att de som dödar honom också ser upp till honom, måste vara en sådan sak som Jesus förklarar för Emmaus-vandrarna.. 

De bedrövade Emmaus-vandrarna har mist allt hopp. Den som de hoppats på och följt, åtminstone Kleopas fru, Maria hette hon som så många andra,  vet vi vandrade med Jesus och var en av kvinnorna som försörjde Jesus och lärjungarna (Lukas 8) hon hade alltså satsat både tid och ekonomiska resurser på Jesus och det rike han talade om som skulle  bryta igenom med honom. Men medan de går där sida vid sida med främlingen "brinner deras hjärtan". Det uttrycket är så exakt beskrivet hur det känns när Bibelns böcker liksom öppnar sig. Så har Sakarjas snåriga bok öppnat sig denna fastetid. Plötsligt ser jag stigen genom den först så ogenomträngliga snårskogen. Och nu ser jag vart stigen ledde: till Jesus som rensade templet från krämare och genom att Gud levt ett vanligt liv mitt i skapelsen, helgat allt i denna skapelse, från hästarna till matlagningen. Som Jesus sa: Guds rike är nära , himmelriket är mitt ibland er.  Vi kan välja att leva så redan nu. Även om  vi också väntar och längtar. 

En sydafrikansk sång inspirerad av Emmaus-vandringen med Fjedur.

 

Påskhelgen sammanfattad i bild

Gott om tid för hästarna och vackert väder har präglat Stilla veckan och påskhelgen. Här står Smilla och torkar efter vår svettiga ridtur medan jag gör i ordning Gyllir som varit en surgubbe mot Smilla nu när han tappar vinterpälsen. Det syns på mitt knä som kom emellan när han klippte till henne med bakhoven. Idrottsskador är vardag med hästar. Säskilt som Smilla alltid ska vara med även om det är en annan häst som ska pysslas om. Chateaux nöjer sig med suröron, men Gyllir klipper till då och då.

Udda långfredagsgudstjänst blev det, utan minst lilla psalmton. Vi läste psalmernas första verser gemensamt. En fin kontemplativ stund (23 minuter!)  men radions mer musikaliska gudstjänst gav också mycket insikt genom helt nyskriven musik och visa betraktelser av Åsa Molin. Altaret i kyrkan var avklätt sedan kvällen innan, det medeltida altarskåpet var stängt hela veckan och de fem rosorna låg på altaret vilket jag tycker var en starkare symbol än när de står i en vas med vatten.

Påskbordet på påskdagsmorgonen

Hundarna och hästarna har fått mycket motion i finvädret. Gyllir, som varit skadad länge,  börjar nu bli sig lik.

Chateaux har varit på många  promenader, hon är ju snart 31 år och hårfällningen tar mycket energi så vi promenerar med varandra.

Påskdagsmorgonens sol och måne dansar av glädje inför Kristi uppståndelse tidigt på påskdagsmorgonen.

 

Kristus är uppstånden!

 

Fra Angelicos bild av kvinnornas upptäckt av den tomma graven.

 

Jesus möter Maria av Magdala på kyrkogården.Fritz von Uhde, sent 1800-tal

Krist är uppstånden! Fri från nöd och vånden , ty må all sorg nu fara-Krist vår tröst vill vara!

Dantes Komedi II

 Kristi Himmelsfärdsdags  tanke under pingstnovenan från Västerås stift:

Ett par fötter på ett litet moln. Bara det, fötter och moln. Det är en gammal bild för Kristi himmelsfärd. Fötter som är det mest basala i vår kropp, som grundar oss på jorden, och ett moln, det som hör himlen till. Jesus är Gud vars fötter vandrat på samma grus, sand och gräs som vi, och som också ger oss himlen som vårt hem. Allt detta oändliga, jorden och himlen ryms i Jesus, och han öppnar dessa oändliga vägar för oss. Det är himmelsfärdens budskap till oss: jorden är vår, men det är också himlen. Vi är hemma, och ännu inte.

Dante får under tre heliga påskdagar vandra genom Inferno, Purgatorio och Paradiso. Det är väldigt mycket fantasy men ändå ganska low fantasy, Dante är ju en vanlig människa som möter vanliga människor som dött före honom men det är ändå fullt fokus på livet före döden. Karl-Ove Knausgaard är nu stort hajpad med sina tegelstenar om Morgonstjärnan och Vargarna i evighetens skog som jag snart avslutat. Dessa två böcker är väl också ganska low fantasy men helt fixerad vid livet EFTER döden  eller kanske snarare det jordiska livet förlängt i det oändliga.

Det förvånar mig att så många* ser dessa böcker som någon slag teologi. Jag tycker nog Dante kan placeras in i teologifacket, med vissa reservationer, hans slutsats är ju kärleken och att leva här och nu i kärlek för att efter döden få leva i den fullkomliga kärleken hos Gud. Kärleken är ju Gud och Gud är kärleken. I detta tema är Dante väldigt mycket evangelisten Johannes efterföljare.  Dantes ärende är att vi ska lära oss leva i kärlek, inte att döden ska besegras med konstgjorda medel eftersom den redan är besegrad genom  Jesu uppståndelse.

Knausgaard däremot talar hittills bara om evigt liv, kroppar som ska bevaras eller återuppväckas med bioteknik, döda som återkommer och plockas ihop molekyl för molekyl. I början av Vargarna... verkar Dostojejevskis Brott och straff spela en viktig roll för berättelsen men nu har jag nästan läst 670 sidor (107 sidor kvar) och Dostojevskij har nämnts men poängen med just Brott och straff lyser med sin frånvaro. Det kommer kanske någon koppling till den romanen men som sagt, inte ännu. I Dostojevskijs romaner är döden aldrig ett stort tema och absolut inte att försöka leva för evigt med bioteknik eller andra trick. 

Jag tänker på starjetsen Zosima i Bröderna Karamazov som tvärtom förmultnar ovanligt fort när han dör. Så snabbt börjar han lukta lik att folket kring honom börjar tro att det var något fel med honom eftersom de hade för sig att en helig människa skulle förmultna ovanligt långsamt. Ungefär som en egyptisk Farao balsamerad i sin torra grav där förruttnelsen inte kommer åt kroppen ens efter tusentals år ansågs vara en halvgud. Jag tror Dostojevskijs berättelse om Zosima visar på att kristendomen är tvärtom, precis som judendomens ointresse för liv efter döden är en kontrast mot Egyptens fixering vid det. För att travestera Paulus: "för oss är livet Kristus, död en vinst."

Vi kristna vill inte leva för evigt på det sätt som transhumanister menar att vi människor** ska få evigt liv. Vi lever , som biskopadjunkt Teresias ord formulerar det: "jorden är vår, men det är också himlen. Vi är hemma, och ännu inte." Dantes ärende med att vandra runt bland redan döda är att vi ska leva här och nu i kärleken som också är vårt slutmål.  Det är självklart den hållningen som jag sympatiserar med och inte alls hållningen att till varje pris*** göra döda levande och besegra åldrandet. Det som intresserar en kristen är främst livet här med sitt mångahanda, sorg och glädje, vila och möda. När vi tar farväl till sist ser vi fram emot att få vila ut i väntan på den rättvisa domen, inte att bli frystorkade i väntan på vetenskapliga framsteg. 

Vi vill lära oss att leva i kärlek inte lära oss hur man blir evigt ung; för oss är livet Kristus!

 

*Exempelvis Patrik Hagman och Joel Halldorf såg Morgonstjärnan som nästan teologisk när de diskuterade den i Läsarpodden.

**med hjälp av att exempelvis transplantera kroppar till huvuden som bevarats på olika sätt, gissa vems kroppar och vems huvuden... deras lösning är helt tydligt att rika ska leva för evigt på fattigas bekostnad så klart. Jag har svårt att tänka ut en värre omoralisk forskning än denna: lägga medicinska resurser på att ett fåtal ska leva för evigt eller åldras väldigt långsamt gör ju klyftor ännu större på alla plan. Nu skiljer sig medellivslängden mellan rika och fattiga med decennier om transhumanisterna får sin vilja fram skulle den skilja sig med millenier.

***i romanen testar en av huvudpersonerna hallucinogena svampar och får träffa sin döda mor ett ögonblick i svampruset.

Pingstnovenan

 Och jag skall sända er vad min fader har lovat. Men ni skall stanna här i staden tills ni har blivit rustade med kraft från höjden.”
Han tog dem med sig ut ur staden bort mot Betania, och han lyfte sina händer och välsignade dem.
Medan han välsignade dem lämnade han dem och fördes upp till himlen.
De föll ner och hyllade honom och återvände sedan till Jerusalem under stor glädje.
Och de var ständigt i templet och prisade Gud.  Lukas 24:49-53

Capella-gården varifrån gökottan i p1 sändes.

 

Kristi Himmelsfärdsdag brukar vara en bra radiodag med intressant extraprogram på dagens tema i P1 oftast en gökotta, i p2 underbar musik på temat.  Så var det också i år, följ länkarna så får ni några favoriter som jag råkade lyssna till. Nu hade vi också fint väder och det är ju bra eftersom vi på norra halvklotet ser det som en förebådan inför sommaren. Ska vi överleva en vinter till tänkte sig de gamla att Kristi Himmelsfärdsdag måste var en varm och vårig dag. Kyla och regn bådade elände och oår. Då gällde det att vara ännu mer påpasslig med att skörda allt som tänkas kunde, bark mer än vanligt skulle lagras och ätliga lavar tas till vara. Kanske jäste man björksav för att ha till vintern mot allehanda åkommor, för den stiger ju hur som helst vid kyla eller värme men blir ju alltför fort odrickbar om man inte kan frysa ner den. Våren är en tid då allt ska hända senast igår annars är det försent och livet kunde en gång bero på hur man hann med allt vårbruk.

För en kristen är detta en stor högtid och en friluftsdag  av större dignitet än till och med fettisdagens skidutflykt med åtföljande semla. På samma sätt som fettisdagen är sista dagen av vanlig mat och godsaker är Kristi Himmelsfärdsdag sista dagen av sötebrödsdagar, för den som hade något överflöd vid denna tid på året, innan pingstnovenan tar vid. I vår ungdom hade gänget i Kiruna dålig koll på alla dessa gamla traiditioner men vi kom själva på att det här var en bönetid för de första kristna och vi fastade och bad i all enkelhet under perioden långt innan vi visste vad den kallades för. Jag är övertygad om att Anden talade till oss om detta för i vår extremt lågkyrkliga omgivning där minsta korstecken kunde uppröra var det inget vi hade lärt oss.  Det är på senare år jag lärt mig att novenor finns och att de ursprungligen hämtat sin inspiration från denna period mellan Kristi Himmelsfärd och Pingst. 

I år har Terésia Derlén biskopsadjunkt i Västerås stift välsignat oss med en liten bönbok eller vägledning genom novenan som alla kan nå via denna länk.

I vårbrukets allehanda kan man ju ändå ta en lugn stund, låta magen vila med enklare mat igen efter påskens fester. Björksaven har nu stigit färdigt för i år men andra vårens ljuvligheter kan man passa på att njuta av: lättkokta skott av rallarros i lite salt vatten är som den godaste sparris just nu, granskott smakar mums och allehanda örtteer kan man plocka nu: maskros (renande), fjälldaggkåpa (smärtstillande vid tex mensvärk), rölleka(mot förkylningar så torka till vintern). Man kan äta maskrosbladen också, späd gräslök,  syror som vi kallade surblad som barn och mycket mer finns där ute just nu. Om man orkar och hinner kan man få ihop en hel sallad nu och det känns som  om kroppen får en boost av allt detta liv. 

Nu är dessutom myggen ännu inte så många och nätterna ljusa, dygnet känns oändligt här hos oss.  Ora et labora känns mer än  vanligt som en nåd just nu. Jag ska försöka tänka på det och njuta även om det aldrig är så hektiskt som nu med jobbet och alla gårdssysslor nästan dygnet runt. "Gå du och gör sammalunda!"

Dantes Komedi I

 Tack vare den nåd Gud har gett mig har jag som en klok byggmästare lagt en grund som någon annan bygger vidare på. Men var och en måste tänka på hur han bygger. Ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns, och den är Jesus Kristus. På den grunden kan man bygga med guld, silver eller ädelstenar, trä, gräs eller halm, och det skall visa sig hur var och en har byggt. Den dagen skall avslöja det, ty den kommer med eld, och elden ska pröva vad vars och ens arbete är värt. De vars byggnad består skall få lön. Den vars verk brinner ner skall bli utan. Själv skall han dock räddas, men som ur eld. Förstår ni inte att ni är Guds tempel och att Guds ande bor i er? Om någon förstör Guds tempel skall Gud förgöra honom. Ty Guds tempel är heligt, och ni är det templet. 1 Kor 3: 10-17

 

Då och då återkommer jag till Dantes komedi och just nu är den extra aktuell för mig. Förra skolåret valde en elev att analysera "Skärselden" och radion har gjort en mycket intressant serie om den: "Himmel och helvete". Just nu avhandlas "Purgatorio/Skärselden", som ju har ett lite svåröversatt namn eftersom det är ett berg, ingen eld, i Komedin. Inte svårt för en italienare eftersom Purgatorio betyder reningsplats, elden är inte med i ordet som på svenska. Uppför detta branta berg klättrar Dante med sin guide Vergilius för att möta syndare som ångrat sig och därför får denna chans att bättra sig efter döden och så nå himmelsk frid och salighet. Jag inser att den laestadianska idén om att någon som  i dödsögonblicket ropar Jesus blir frälst även om de levt som förhärdade ateister och bottenlösa skurkar hela livet.

Jag har vuxit upp med tårdrypande berättelser om människor som när skutet faller ner över dem ropar Jesus. Någon slumrade på kökssoffan när ett tungt strykjärn föll ner och krossade tinningen men just när strykjärnet damp ner ropade  hen "Jesus". Det var ofta saker som föll ner på folk, eller så föll de själva ner i gruvschakt och bortglömda dagbrott i skogen, alternativt blev de dödade av ilskna björnhonor i dessa berättelser. Alla slutade med visshet om personens frälsning för:  "så full av nåd är Gud, hän vill inte att en enda människa ska gå förlorad. Den sanna lutherska läran är ingen gärningslära, se så mycket bättre vi är än de där gärningsfariséerna i katolska kyrkan!" Så läser jag Dante och inser att den idén är katolsk! Att den idén utvecklats från rövaren som får löfte om paradiset där han hänger bredvid Jesus till att Dante låter olika syndare som ropat Marias namn i dödsögonblicket få en ny chans på reningsberget.

Paulus nämner i 1 Kor.3 att vi ska renas genom eld efter döden och då ser man om vi byggt på strå och halm eller guld och ädla stenar.* I övrigt är inte Nya testamentet så extremt fokuserat på döden och inte heller här är dödsriket intressant utan domen. Judendomen ännu mer så. Det finns i GT få föreställningar om vad som händer efter döden och ett liv efter döden verkar fjärran, eller åtminstone helt ointressant, innan judarna mötte zoroastrismen vid Babels floder där de satt och grät med sina harpor upphängda i pilträden eftersom de inte orkade bjuda på sina folksånger för att roa sina fångvaktare.

Jag tänker att det berodde på Egypten, som de lämnat bakom sig på alla sätt. Den stora formerande judiska händelsen är ju egentligen inte Saras och Abrahams flytt till nuvarande Israel, Palestina och Jordanien, utan det är ju Exodus; uttåget ur Egypten, slaveriets slut. Om det är något som är tydligt med det forna Egyptens världsbild så är det att de hade extremt mycket fokus på döden. Dödsboken är väl den mest kända längre boken från denna tid**, myten om Isis, Osiris och Horus-barnet är en dödsmyt och inte ens det minsta barn har väl missat de praktfulla gravar som byggdes under större delen av varje faraos livstid för att försäkra denna om en god tillvaro i dödsriket. Dessutom är inga monument över funderingar om döden  mer berömda än de jättelika pyramider som var uråldriga redan när Maria och Josef flydde med sin nyfödda pojke,  Jesus,  till Egypten.

Judarna däremot fokuserar på livet här och nu, de är inte egyptier och markerar det så ofta de hinner. Ännu under Jesu tid fanns det en grupp, saddukéer, som höll fast vid den gamla tron att livet inte har någon fortsättning efter döden. Den mer "moderna" gruppen, fariséerna trodde på ett liv efter döden, men absolut inte den egyptiska idén. De  hade i stället tagit intryck av zoroastrismens idéer om ett liv efter döden där de onda straffas med evig eld. Jesus höll med dem i diskussionerna med saddukéerna. Jesus var tydlig med att det blir en dom till slut efter döden. Även Jesus tala om elden som Paulus nämner. Denna eld som renar så att det som byggts av strå och halm förintas och endast lämnar själva människan kvar, kallas skärseld, från ordet skära=rena. Men livet efter döden, nej, bara domen som kommer efter uppståndelsen är skildrad.

Paulus nämner alltså detta en enda gång. Petrus talar om "andarna i dödsriket" en enda gång. Jesus talar i en liknelse om dödsriket en enda gång och då för att tala om att leva rättfärdigt här och nu i livet. Men egyptiernas nyfikenhet på döden verkar ha influerat kristendomen efter 300-talet, när många andra egyptiska tankar kom in i kristendomen, antagligen eftersom det under 300-talet också förbjöds att konvertera till judendomen och gifta sig med judar. Det är under denna tid kristna blir antisemiter och judiska kristna tvingades välja sida. Hednisk filosofi fick alltså inte längre det judiska tuggmotståndet som jag tror var nödvändigt för att kyrkans skuta inte skulle kantra. Och dödsriket blev ett fokusområde som aldrig förr, varken i judendomen eller kristendomen.

 

* en gammal söndagsskolesång handlade om att "liksom himmelens stjärnor de då skola lysa i hans korna för evigt och lova hans namn." en sång som gjorde mig rörd, men att vara en rubin eller smaragd i en krona kändes som en svår metafor för barn. Det var ingen lockande framtidsvision att sitta fast infattad i en metallkonstruktion i evighet för mitt klaustrofobiska rörliga, dansanta barnajag. Men ändå blev jag märkligt glad och berörd av sången. 

** hippies på 1960-70-talen försökte använda boken för att uppväcka döda eller besöka dödsriket med hjälp av hallucinogena droger. Boken hade dock aldrig den funktionen för egyptier, läsningen och texter från den, skulle i stället leda den döde till "fridens fält" efter döden och i livet kunde man genom läsningen förbereda sig för de frågor man skulle få besvara innan man fick gå in på fridens fält efter döden.

Galliléen

Barnens Bibels bild av detta tillfälle

 När de hade ätit sade Jesus till Simon Petrus: ”Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?” Simon svarade: ”Ja, herre, du vet att jag har dig kär.” Jesus sade: ”För mina lamm på bete.”
Och han frågade honom för andra gången: ”Simon, Johannes son, älskar du mig?” Simon svarade: ”Ja, herre, du vet att jag har dig kär.” Jesus sade: ”Var en herde för mina får.”
Och han frågade honom för tredje gången: ”Simon, Johannes son, har du mig kär?” Petrus blev bedrövad när Jesus för tredje gången frågade: ”Har du mig kär?” och han svarade: ”Herre, du vet allt; du vet att jag har dig kär.” Jesus sade: ”För mina får på bete.
Sannerligen, jag säger dig: när du var ung spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir gammal skall du sträcka ut dina armar och någon annan skall spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill.”
(Så angav han med vad för slags död Petrus skulle förhärliga Gud.) Sedan sade han till honom: ”Följ mig!” Johannes 21:15-19

James J. Tissots bild av detta tillfälle.

När Jesus uppstått från döden knöt han ihop säcken med att återvända till Galliléen och sjöstranden där han en gång mötte sina första lärjungar. Han ställde sig inte på tempelplatsen och ropade: "Se, jag är uppstånden! Fattar ni nu?" Han lämnar istället Jerusalem, som var den religiösa centralorten, för att återvända norrut till det religiöst föraktade landskapet Galliléen. Kristna pilgrimer åker nuförtiden i stora skaror till Nasaret som än i denna dag har en stor kristen minoritet, de allra flesta araber men även klostersystrar och bröder från hela världen bor där idag. Den är därför den mesta kristna staden i Israel och den mest arabiska. Men på Jesus tid var det en by "bortom ära och redlighet".

Kafarnaum är numera en utgrävd ruinstad. Men Jesus uppväxtstad och Marias och Josefs hemstad finns kvar. Säkert beror detta på att kristna pilgrimer började vallfärda hit i stora skaror under 300-talet. Stora basilikor har byggts i den förut så obetydliga lilla byn. Den kristna närvaron är också en stor anledning till att de arabiska palestinierna inte flydde Nasaret 1948. Det är ju bara Israel i närområdet som har full religionsfrihet och för en kristen var det inte en hit att söka asyl i de muslimska länder som uppmanade till flykt när staten Israel bildades 1948. 2005 var staden fortfarande bebodd av en majoritet kristna. Idag är ca 30% av invånarna i Nasaret kristna och resten muslimer pga att kristna palestinier i hög utsträckning flyttar antingen till mindre arabdominerade platser i Israel eller till Amerika och Europa i takt med en allmän islamistisk radikalisering vilket lett till att också kristna palestinier angripits, inte bara israeler.

Detta är så sorgligt och här kan jag bara och enbart skylla på islamismen,  Netanyahus olyckliga regeringsperiod spädde också på konflikterna i området. Men liksom kriget i Ukraina är helt och hållet Putins fel även om det faktiskt finns fascistiska grupperingar även i Ukraina, det är inte bara Putinister som är fascister*, är det islamisterna som är grundorsaken till den krympande kristna befolkningen i Nasaret och Palestina.  I Israel sitter nu ett islamistiskt parti med i regeringskoalitionen eftersom Israel är en demokrati. Men islamister dominerar bara politiken och kulturen i Palestina, främst i Gaza förstås och tyvärr också till viss del i arabdominerade områden i Israel. Där bedrivs en lågintensiv terror mot kristna som vi ju vet ifrån våra kristna vänner från hela Mellanöstern när som helst kan bli dödlig. Libanon och Syrien som förut varit säkra länder för kristna har sedan Al Khaijda, IS och dyligt löst folk, kommit igång på allvar med sin gangsterverksamhet och slavhandel blivit osäkra länder för den kristna minoriteten.

Nasaret på Jesu tid var förstås en judisk by  medan Kafarnaum var mer "mitt i smeten" i närheten låg romerska nybyggen och det grekisktalande självstyrande statsförbundet mellan tio städer, Dekapolis, hade medlemmar på motsatta stranden av Genesarets sjö. Därav var Kafarnaum en ort med blandad befolkning och många resande. En orsak till föraktet mot Gallléen var fattigdomen, en annan var närheten till de grisälskande hedningarna i Dekapolis. Galliléer ansågs vara vidskepliga bonniga norrlänningar med distinkt dialekt.

I Galliléen blev snart Jesu lillebror Jakob församlingsledare och hans lillebror Judas skriver här sitt brev till de kristna. Enligt traditionen var det också här Maria Migdal etablerade sitt apostlaskap för eftervärlden. Kyrkans spreds snabbt över hela romarriket  ända bort till Indien och dess historia är välbelagd, men kyrkan i Galliléen är ganska okänd. Ändå var det dit Jesus gick efter sin uppståndelse. Han sökte upp lärjungarnas fiskeläge vid Gennesaret och medan de fiskade lagade han till en frukost åt dem vid en öppen eld. Han gav dem rådet att lägga ut näten på andra sidan båten och de får 153 fiskar utan att nätet går sönder. Petrus får ett enskilt samtal med Jesus som traumaterapi efter allt som hänt när han förnekade Jesus då Jesus som bäst behövde trofasta vänner.

Jesus lämnade alltså Jerusalem med alla dess möjligheter att "nå ut"och prioriterade frukost i Galliléen. Där var ju hans vänner.

 

*De ukrainska fascisterna fick dock endast 2% av rösterna i senaste valet och har ingen plats i parlamentet medan Putin styr Ryssland helt och hållet med Ivan den förskräckliges och Stalins tyranni som metod.  

Träd

Vår trädgård 23 april, påsklördagen 2022

 En lovsång av David. Jag sjunger om din storhet, Gud, min konung,
nu och för evigt prisar jag ditt namn.
Dag efter dag vill jag prisa dig,
nu och för evigt sjunga ditt lov.

Stor är Herren, högt är han prisad,
ingen kan fatta hans storhet.

Släkte efter släkte skall hylla dina verk
och vittna om dina väldiga gärningar.

De skall tala om din härlighet, ditt höga majestät,
och de under som du gör vill jag besjunga.

De skall prisa din fruktansvärda makt,
och din storhet vill jag förkunna.

De skall ropa ut din stora godhet
och jubla över din trofasthet. Ps. 145:1-7

Korsets trä sägs i vissa legender bestå av virke från livets träd i paradiset. Andra legender pratar om samma virke som Noa byggde arken av.  Båda legenderna knyter samman Jesu lidande och uppståndelse med andra livgivande händelser i Bibeln: skapelsens frodiga trädgård och Noas livräddningsark. Jag tänker nu också på hur historien knyts samman vid den tomma graven eftersom den låg i en trädgård. Maria Magdalena trodde j u först att Jesus var en trädgårdsmästare, det står numera väktare. Men varje översättning är en tolkning och jag väljer tolkningen trädgårdsmästare eftersom det är ett yrke som lika gärna kunde ha varit Jesus eget. 

Nu var han förstås yrkesmässigt i den andra änden av processen , timmerman, han visste allt om stickor i fingrarna, hyvling och  virkesdimensioner. Såg och hammare. spik och borr var hans verktyg. Men det finns också trädgårdsmästarkvaliteter i Jesus och det är inte bara min metaforiska fantasi som spökar här utan Jesus använde också bilden av Gud som trädgårdsmästare i sina liknelser. Speciellt tänker jag på trädgårdsmästaren som vädjar för fikonträdet i en vingård. 

"En man hade ett fikonträd i sin vingård och han kom för att se om det fanns någon frukt på det här trädet utan att hitta någon. Hugg bort det! Varför ska det ta upp mark till ingen nytta? Han svarade: "Herre, låt det stå kvar ett år till så skall jag gräva runt det och gödsla. Kanske bär det frukt nästa år. Om inte, kan du hugga bort det."  Lukas 13:6-9

I utkanten av en vingård hade man ofta ett fikonträd. För arbetarna var detta träd en skuggig viloplats oavsett hur mycket frukt det bar. För vingårdsägaren var det slöseri med mark om trädet inte bar frukt och han hade heller inte någon förståelse för att skuggan var behaglig för arbetarna i hans vingård även om trädet inte bar frukt. Trädgårdsmästaren vill däremot ge trädet en chans till genom att lägga ner ännu mer tid på det.*

Intressant är att Lukas är den enda evangelist som tar upp denna liknelse.  Markus och Matteus tar istället upp tillfället när Jesus förbannar ett fikonträd eftersom han blev arg när det inte bar frukt, trots att det inte var tid för fikon. Lukas berättar alltså istället om ett ensamt fikonträd i en vingård. En udda typ som dessutom inte är nyttig är en typisk gestalt i Lukas evangelium. I kapitel 7 möter vi den hamartolos som slösar balsam genom att smörja Jesus hemma hos en farisé som bjudit in Jesus lite med armbågen. I kapitel 19 möter vi den korrupta samarbetsmannen Sackaios som är så kort att han måste klättra upp i ett träd för att se Jesus i folkmassan, han är också ensam om berättelsen om den barmhärtiga samariern och ingen annan återberättar liknelsen om den förlorade sonen. 

Lukas skriver för hedningar som just fått höra om Jesus. De har aldrig känt sig fullt inkluderade i gudsfolket. Så här i början av kristendomens historia är hedningarna i minoritet och lika udda som fikonträdet i vingården eftersom  i stort sett var och en av dem kunde kallas hamartolos. Jag kunde ha kallats hamartolos. Vi som nu är kristna är till största delen fikonträd i utkanten av vingården Israel. Jag tycker det borde göra oss både ödmjuka och tacksamma. Framförallt för kärleken det ensamma fikonträdet får av trädgårdsmästaren Jesus. Vi "ska ropa ut din stora godhet/ och jubla över din trofasthet." 

 

*"Så länge det finns liv finns det hopp"-inställningen delar jag med denna trädgårdsmästare, oj så många icke-dekorativa, oproduktiva plantor, buskar och krukväxter som jag pysslat med. Men jag är varken Jesus eller Sam Gamgi i Sagan om ringen, så oftast överlever inte den krassliga växten. Men vissa har verkligen gett lön för mödan och det räcker för att jag inte ska ge mig innan det verkligen inte finns en gnutta liv i plantan.Kul att vara lite lik Jesus ibland.

 

Påsk

Medan de ännu talade stod han plötsligt mitt ibland dem och hälsade dem: ”Frid över er!”
De blev rädda, och i sin förskräckelse trodde de att det var en ande de såg.
Då sade han: ”Varför blir ni skrämda, varför fylls ni av tvivel?
Se på mina händer och mina fötter, det är jag och ingen annan. Känn på mig och se på mig, en ande har inte kött och ben, och det kan ni se att jag har.”
Och han visade dem sina händer och fötter.
Då de av idel glädje och förvåning ännu inte kunde tro, frågade han dem: ”Finns det något att äta här?”
De räckte honom en bit stekt fisk,
och de såg hur han tog den och åt.
Han sade till dem: ”Detta är vad jag sade till er när jag ännu var hos er, att allt måste uppfyllas som står skrivet om mig i Moses lag, hos profeterna och i psalmerna.”
Sedan öppnade han deras sinnen så att de kunde förstå skrifterna.
Och han sade till dem: ”Detta är alltså vad skriften säger: Messias skall lida och uppstå från de döda på tredje dagen,
och syndernas förlåtelse genom omvändelse skall förkunnas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem.
Ni skall vittna om allt detta.
Och jag skall sända er vad min fader har lovat. Men ni skall stanna här i staden tills ni har blivit rustade med kraft från höjden.” Lukas 24:36-49

Påskdagens stora nyhet hade förstås inte nått långt när Jesus kommer för att äta med lärjungarna. Jag har ofta tänkt på att det var fisk han fick. Jag vet inte hur de åt fisk i Jerusalem vid denna tid men som jag känner fisk är det en maträtt som kräver visst petande. Man måste plocka bort ben, kanske får man ändå med ett vasst ben i munnen som man får plocka ut. Fisk äter man inte som en räkmacka. Det syns alltså att det är en människa som äter och inte ett spöke. "De såg hur han tog den och åt." berättar Lukas som intervjuat de som var med den gången. Just innan detta skedde hade ett andfått par kommit till dem och berättat om hur de mött Jesus på väg hem till Emmaus. De kände igen honom när han delade ut brödet vid kvällsmaten. 

Nyss hörde jag av misstag  en snutt av "Ring p1" en man menade att han kunde bevisa att Jesus inte var Guds son eftersom Jesus inte lärt ut ALLT som vetenskapen nu vet. Han nämnde virus och bakterier som exempel. Programledaren invände att Jesus hade kort med tid och tog de viktigaste först. Och det är ju en smart invändning som jag helt håller med om. En annan invändning den inringande fick innan jag lämnade köket, var att hans anhängare inte skrev ner allt Jesus lärde ut utan det de fann intressant. 

Det är ju ytterligare en god invändning. En sak som nämns oproportionerligt ofta i evangelierna är mat. Enid Blyton som skrev spännande ungdomsdeckare om fyra barn och en hund på 1940-talet har anklagats för att ha gett mat en för stor del i böckerna. Det gjorde faktiskt min favorit Ruby Ferguson också i hästböckerna om Jill. Båda författarna skrev i tider av ransonering, vilket jag ser som en förklaring till detta.

Man kan nog säga att mänskligheten egentligen alltid levt i tider av ransonering. Vi i Sverige idag lever i ett sällsynt historiskt undantagstillstånd. De som vandrade med Jesus var ofta hungriga, åt sällan något som kan likna en svensk påskbuffé 2022 och minns mat mer än virus. Om nu Jesus talade om virus. Han tog ju det viktigaste först: hur Guds rike är beskaffat. Jämlikhet, fred, kärlek såg han som viktigast. Och jag tycker han prioriterade rätt där. Men ibland hade jag nog önskat att lärjungarna kring honom hade berättat vad Jesus undervisade om sin död och uppståndelse med utgångspunkt från lagen, profeterna och psaltarpsalmerna. Inte i stället för upplysningen om fisken , utan också.

Sedan inser jag att Lukas och de andra evangelisterna redan hört massor av utläggningar om Jesu död och uppståndelse utifrån skriften. De ansåg att detta var redundant information. Det de ville skriva ner var minnena av den levande Jesus, hans undervisning när han var här på jorden och hans liv med dem. De predikningar och textutläggningar de fick höra och de brev som cirkulerade i församlingarna från Jesu bröder Jakob och Judas handlade inte alls om hur det var att leva nära Jesus utan om betydelsen av lidandet och uppståndelsen. De berättar omhur man skulle leva som Jesus och överleva som troende under förföljelse och i förskingring. Jesu äldsta lillebror Jakob börjar sitt brev: 

"Hälsningar från Jakob, Guds och herren Jesu Kristi tjänare, till de tolv stammarna i förskingringen. Skatta er bara lyckliga , mina bröder, när ni utsätts för prövningar av olika slag. Ni vet ju att er tro består provet ger den uthållighet. Men uthålligheten måste visa sig i fullkomliga gärningar, så att ni blir fullkomliga och hela, utan någon brist." Jak.1:1-4

Jag förstår att ju fler som kom till tro desto fler ville veta HUR man lever fullkomligt. Hur gjorde Jesus? De ville få mer än dessa brev som liksom utlägger Jesu liv under förutsättningen att de flesta åhörarna träffat Jesus. De som inte gjort det ville veta vad Jesus gjorde för att kunna bli som han. De ville få samlade redogörelser från dem som levt med Jesus nedskrivna så även dessa kunde skickas runt i den allt större kristna världen. 

När Lukas började sin forskning hade redan flera gjort detta, gett en samlad skildring av Jesu liv. Ändå insåg han att allt inte kommit fram, framför allt om hur Jesus bemötte hedningar och andra socialt utsatta och utstötta. De Lukas intervjuade minns den hamartolos som inviger Jesus till hans tjänst, den korrupta samarbetsmannen Sackaios som måste klättra upp i ett träd för att se Jesus och liknelsen om en son som tar ut sitt arv och blir utfattig och måste längta efter grismat innan han "kommer till sig själv.". De minns vad som hände innan Jesus började predika; Marias minnen, Jakobs minnen av storebror som barn, Josefs minnen av en resa till Jerusalem. De minns också att Jesus även predikade på en slätt där alla kom i jämnhöjd med varandra och inte bara från ett berg som gör att folk hamnar på olika nivåer (Luk. 6:17-7:1).

Hur är Guds rike? Hur lever vi fullkomligt som Jesus? Allt detta svarar evangelierna på. Resten , säger Jesus, ska den Heliga Ande lära oss i framtiden.  Och det har vi sannerligen gjort. Men detta om virus och bakterier, där hade redan judar god koll på. De tvättade sig och iakttog renhetsregler kring det som kallades spetälska, ett samlingsord för smittsamma sjukdomar och tex hussvamp. Dessa regler var så stränga så de uteslöt en massa människor från samhället. Jesus behövde snarare förklara att reglerna var till för människans skull inte tvärtom. Han behövde visa att vi skulle bjuda in en hamartolos, en spetälsk , en kvinna med blödningar, i gemenskapen. Han behövde tala om smittskydd med urskillning. Han behövde också påminna om renhetens funktion och gemenskap med alla som överordnat mål för samhällslivet.

Och han behövde äta. För Jesus var hundra procent människa inte enbart hundra procent Gud.  kroppen hans hade uppstått från de döda eftersom kroppen var han. De flesta vishetslärare vid denna tid och i vår tid är i grunden gnostiker som förnekar kroppens behov och anser att kroppen är skild från människans "själ" som är det enda fina med oss. Jesus är absolut inte gnostiker. Kroppen är för honom helig. Människan är ett oupplösligt helt där kroppsdelarna har olika funktioner hjärtat, som sågs som själens plats i kroppen, är för Jesus ändå alltid en kroppsdel. Evangelisterna visar kroppens betydelse genom att beskriva måltidernas betydelse. och , ja, de prioriterade rätt för vi människor flummar så lätt ut i överandlighet och kroppshat.

De visar att Jesus uppstod, inte som ett spöke utan som en människa med en kropp. Till och med ärren från korsfästelsen var kvar och han behövde fortfarande äta. Evangelisterna gjorde alldeles rätt som prioriterade fisken. Undervisningen om uppståndelsens betydelse pågår ännu, Anden undervisar oss ständigt. Och utan att vi fått veta att Jesus behövde äta hade vi missat något mycket viktigt om uppståndelsen.