Dantes Komedi I

 Tack vare den nåd Gud har gett mig har jag som en klok byggmästare lagt en grund som någon annan bygger vidare på. Men var och en måste tänka på hur han bygger. Ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns, och den är Jesus Kristus. På den grunden kan man bygga med guld, silver eller ädelstenar, trä, gräs eller halm, och det skall visa sig hur var och en har byggt. Den dagen skall avslöja det, ty den kommer med eld, och elden ska pröva vad vars och ens arbete är värt. De vars byggnad består skall få lön. Den vars verk brinner ner skall bli utan. Själv skall han dock räddas, men som ur eld. Förstår ni inte att ni är Guds tempel och att Guds ande bor i er? Om någon förstör Guds tempel skall Gud förgöra honom. Ty Guds tempel är heligt, och ni är det templet. 1 Kor 3: 10-17

 

Då och då återkommer jag till Dantes komedi och just nu är den extra aktuell för mig. Förra skolåret valde en elev att analysera "Skärselden" och radion har gjort en mycket intressant serie om den: "Himmel och helvete". Just nu avhandlas "Purgatorio/Skärselden", som ju har ett lite svåröversatt namn eftersom det är ett berg, ingen eld, i Komedin. Inte svårt för en italienare eftersom Purgatorio betyder reningsplats, elden är inte med i ordet som på svenska. Uppför detta branta berg klättrar Dante med sin guide Vergilius för att möta syndare som ångrat sig och därför får denna chans att bättra sig efter döden och så nå himmelsk frid och salighet. Jag inser att den laestadianska idén om att någon som  i dödsögonblicket ropar Jesus blir frälst även om de levt som förhärdade ateister och bottenlösa skurkar hela livet.

Jag har vuxit upp med tårdrypande berättelser om människor som när skutet faller ner över dem ropar Jesus. Någon slumrade på kökssoffan när ett tungt strykjärn föll ner och krossade tinningen men just när strykjärnet damp ner ropade  hen "Jesus". Det var ofta saker som föll ner på folk, eller så föll de själva ner i gruvschakt och bortglömda dagbrott i skogen, alternativt blev de dödade av ilskna björnhonor i dessa berättelser. Alla slutade med visshet om personens frälsning för:  "så full av nåd är Gud, hän vill inte att en enda människa ska gå förlorad. Den sanna lutherska läran är ingen gärningslära, se så mycket bättre vi är än de där gärningsfariséerna i katolska kyrkan!" Så läser jag Dante och inser att den idén är katolsk! Att den idén utvecklats från rövaren som får löfte om paradiset där han hänger bredvid Jesus till att Dante låter olika syndare som ropat Marias namn i dödsögonblicket få en ny chans på reningsberget.

Paulus nämner i 1 Kor.3 att vi ska renas genom eld efter döden och då ser man om vi byggt på strå och halm eller guld och ädla stenar.* I övrigt är inte Nya testamentet så extremt fokuserat på döden och inte heller här är dödsriket intressant utan domen. Judendomen ännu mer så. Det finns i GT få föreställningar om vad som händer efter döden och ett liv efter döden verkar fjärran, eller åtminstone helt ointressant, innan judarna mötte zoroastrismen vid Babels floder där de satt och grät med sina harpor upphängda i pilträden eftersom de inte orkade bjuda på sina folksånger för att roa sina fångvaktare.

Jag tänker att det berodde på Egypten, som de lämnat bakom sig på alla sätt. Den stora formerande judiska händelsen är ju egentligen inte Saras och Abrahams flytt till nuvarande Israel, Palestina och Jordanien, utan det är ju Exodus; uttåget ur Egypten, slaveriets slut. Om det är något som är tydligt med det forna Egyptens världsbild så är det att de hade extremt mycket fokus på döden. Dödsboken är väl den mest kända längre boken från denna tid**, myten om Isis, Osiris och Horus-barnet är en dödsmyt och inte ens det minsta barn har väl missat de praktfulla gravar som byggdes under större delen av varje faraos livstid för att försäkra denna om en god tillvaro i dödsriket. Dessutom är inga monument över funderingar om döden  mer berömda än de jättelika pyramider som var uråldriga redan när Maria och Josef flydde med sin nyfödda pojke,  Jesus,  till Egypten.

Judarna däremot fokuserar på livet här och nu, de är inte egyptier och markerar det så ofta de hinner. Ännu under Jesu tid fanns det en grupp, saddukéer, som höll fast vid den gamla tron att livet inte har någon fortsättning efter döden. Den mer "moderna" gruppen, fariséerna trodde på ett liv efter döden, men absolut inte den egyptiska idén. De  hade i stället tagit intryck av zoroastrismens idéer om ett liv efter döden där de onda straffas med evig eld. Jesus höll med dem i diskussionerna med saddukéerna. Jesus var tydlig med att det blir en dom till slut efter döden. Även Jesus tala om elden som Paulus nämner. Denna eld som renar så att det som byggts av strå och halm förintas och endast lämnar själva människan kvar, kallas skärseld, från ordet skära=rena. Men livet efter döden, nej, bara domen som kommer efter uppståndelsen är skildrad.

Paulus nämner alltså detta en enda gång. Petrus talar om "andarna i dödsriket" en enda gång. Jesus talar i en liknelse om dödsriket en enda gång och då för att tala om att leva rättfärdigt här och nu i livet. Men egyptiernas nyfikenhet på döden verkar ha influerat kristendomen efter 300-talet, när många andra egyptiska tankar kom in i kristendomen, antagligen eftersom det under 300-talet också förbjöds att konvertera till judendomen och gifta sig med judar. Det är under denna tid kristna blir antisemiter och judiska kristna tvingades välja sida. Hednisk filosofi fick alltså inte längre det judiska tuggmotståndet som jag tror var nödvändigt för att kyrkans skuta inte skulle kantra. Och dödsriket blev ett fokusområde som aldrig förr, varken i judendomen eller kristendomen.

 

* en gammal söndagsskolesång handlade om att "liksom himmelens stjärnor de då skola lysa i hans korna för evigt och lova hans namn." en sång som gjorde mig rörd, men att vara en rubin eller smaragd i en krona kändes som en svår metafor för barn. Det var ingen lockande framtidsvision att sitta fast infattad i en metallkonstruktion i evighet för mitt klaustrofobiska rörliga, dansanta barnajag. Men ändå blev jag märkligt glad och berörd av sången. 

** hippies på 1960-70-talen försökte använda boken för att uppväcka döda eller besöka dödsriket med hjälp av hallucinogena droger. Boken hade dock aldrig den funktionen för egyptier, läsningen och texter från den, skulle i stället leda den döde till "fridens fält" efter döden och i livet kunde man genom läsningen förbereda sig för de frågor man skulle få besvara innan man fick gå in på fridens fält efter döden.