Dantes Komedi II

 Kristi Himmelsfärdsdags  tanke under pingstnovenan från Västerås stift:

Ett par fötter på ett litet moln. Bara det, fötter och moln. Det är en gammal bild för Kristi himmelsfärd. Fötter som är det mest basala i vår kropp, som grundar oss på jorden, och ett moln, det som hör himlen till. Jesus är Gud vars fötter vandrat på samma grus, sand och gräs som vi, och som också ger oss himlen som vårt hem. Allt detta oändliga, jorden och himlen ryms i Jesus, och han öppnar dessa oändliga vägar för oss. Det är himmelsfärdens budskap till oss: jorden är vår, men det är också himlen. Vi är hemma, och ännu inte.

Dante får under tre heliga påskdagar vandra genom Inferno, Purgatorio och Paradiso. Det är väldigt mycket fantasy men ändå ganska low fantasy, Dante är ju en vanlig människa som möter vanliga människor som dött före honom men det är ändå fullt fokus på livet före döden. Karl-Ove Knausgaard är nu stort hajpad med sina tegelstenar om Morgonstjärnan och Vargarna i evighetens skog som jag snart avslutat. Dessa två böcker är väl också ganska low fantasy men helt fixerad vid livet EFTER döden  eller kanske snarare det jordiska livet förlängt i det oändliga.

Det förvånar mig att så många* ser dessa böcker som någon slag teologi. Jag tycker nog Dante kan placeras in i teologifacket, med vissa reservationer, hans slutsats är ju kärleken och att leva här och nu i kärlek för att efter döden få leva i den fullkomliga kärleken hos Gud. Kärleken är ju Gud och Gud är kärleken. I detta tema är Dante väldigt mycket evangelisten Johannes efterföljare.  Dantes ärende är att vi ska lära oss leva i kärlek, inte att döden ska besegras med konstgjorda medel eftersom den redan är besegrad genom  Jesu uppståndelse.

Knausgaard däremot talar hittills bara om evigt liv, kroppar som ska bevaras eller återuppväckas med bioteknik, döda som återkommer och plockas ihop molekyl för molekyl. I början av Vargarna... verkar Dostojejevskis Brott och straff spela en viktig roll för berättelsen men nu har jag nästan läst 670 sidor (107 sidor kvar) och Dostojevskij har nämnts men poängen med just Brott och straff lyser med sin frånvaro. Det kommer kanske någon koppling till den romanen men som sagt, inte ännu. I Dostojevskijs romaner är döden aldrig ett stort tema och absolut inte att försöka leva för evigt med bioteknik eller andra trick. 

Jag tänker på starjetsen Zosima i Bröderna Karamazov som tvärtom förmultnar ovanligt fort när han dör. Så snabbt börjar han lukta lik att folket kring honom börjar tro att det var något fel med honom eftersom de hade för sig att en helig människa skulle förmultna ovanligt långsamt. Ungefär som en egyptisk Farao balsamerad i sin torra grav där förruttnelsen inte kommer åt kroppen ens efter tusentals år ansågs vara en halvgud. Jag tror Dostojevskijs berättelse om Zosima visar på att kristendomen är tvärtom, precis som judendomens ointresse för liv efter döden är en kontrast mot Egyptens fixering vid det. För att travestera Paulus: "för oss är livet Kristus, död en vinst."

Vi kristna vill inte leva för evigt på det sätt som transhumanister menar att vi människor** ska få evigt liv. Vi lever , som biskopadjunkt Teresias ord formulerar det: "jorden är vår, men det är också himlen. Vi är hemma, och ännu inte." Dantes ärende med att vandra runt bland redan döda är att vi ska leva här och nu i kärleken som också är vårt slutmål.  Det är självklart den hållningen som jag sympatiserar med och inte alls hållningen att till varje pris*** göra döda levande och besegra åldrandet. Det som intresserar en kristen är främst livet här med sitt mångahanda, sorg och glädje, vila och möda. När vi tar farväl till sist ser vi fram emot att få vila ut i väntan på den rättvisa domen, inte att bli frystorkade i väntan på vetenskapliga framsteg. 

Vi vill lära oss att leva i kärlek inte lära oss hur man blir evigt ung; för oss är livet Kristus!

 

*Exempelvis Patrik Hagman och Joel Halldorf såg Morgonstjärnan som nästan teologisk när de diskuterade den i Läsarpodden.

**med hjälp av att exempelvis transplantera kroppar till huvuden som bevarats på olika sätt, gissa vems kroppar och vems huvuden... deras lösning är helt tydligt att rika ska leva för evigt på fattigas bekostnad så klart. Jag har svårt att tänka ut en värre omoralisk forskning än denna: lägga medicinska resurser på att ett fåtal ska leva för evigt eller åldras väldigt långsamt gör ju klyftor ännu större på alla plan. Nu skiljer sig medellivslängden mellan rika och fattiga med decennier om transhumanisterna får sin vilja fram skulle den skilja sig med millenier.

***i romanen testar en av huvudpersonerna hallucinogena svampar och får träffa sin döda mor ett ögonblick i svampruset.

Dantes Komedi I

 Tack vare den nåd Gud har gett mig har jag som en klok byggmästare lagt en grund som någon annan bygger vidare på. Men var och en måste tänka på hur han bygger. Ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns, och den är Jesus Kristus. På den grunden kan man bygga med guld, silver eller ädelstenar, trä, gräs eller halm, och det skall visa sig hur var och en har byggt. Den dagen skall avslöja det, ty den kommer med eld, och elden ska pröva vad vars och ens arbete är värt. De vars byggnad består skall få lön. Den vars verk brinner ner skall bli utan. Själv skall han dock räddas, men som ur eld. Förstår ni inte att ni är Guds tempel och att Guds ande bor i er? Om någon förstör Guds tempel skall Gud förgöra honom. Ty Guds tempel är heligt, och ni är det templet. 1 Kor 3: 10-17

 

Då och då återkommer jag till Dantes komedi och just nu är den extra aktuell för mig. Förra skolåret valde en elev att analysera "Skärselden" och radion har gjort en mycket intressant serie om den: "Himmel och helvete". Just nu avhandlas "Purgatorio/Skärselden", som ju har ett lite svåröversatt namn eftersom det är ett berg, ingen eld, i Komedin. Inte svårt för en italienare eftersom Purgatorio betyder reningsplats, elden är inte med i ordet som på svenska. Uppför detta branta berg klättrar Dante med sin guide Vergilius för att möta syndare som ångrat sig och därför får denna chans att bättra sig efter döden och så nå himmelsk frid och salighet. Jag inser att den laestadianska idén om att någon som  i dödsögonblicket ropar Jesus blir frälst även om de levt som förhärdade ateister och bottenlösa skurkar hela livet.

Jag har vuxit upp med tårdrypande berättelser om människor som när skutet faller ner över dem ropar Jesus. Någon slumrade på kökssoffan när ett tungt strykjärn föll ner och krossade tinningen men just när strykjärnet damp ner ropade  hen "Jesus". Det var ofta saker som föll ner på folk, eller så föll de själva ner i gruvschakt och bortglömda dagbrott i skogen, alternativt blev de dödade av ilskna björnhonor i dessa berättelser. Alla slutade med visshet om personens frälsning för:  "så full av nåd är Gud, hän vill inte att en enda människa ska gå förlorad. Den sanna lutherska läran är ingen gärningslära, se så mycket bättre vi är än de där gärningsfariséerna i katolska kyrkan!" Så läser jag Dante och inser att den idén är katolsk! Att den idén utvecklats från rövaren som får löfte om paradiset där han hänger bredvid Jesus till att Dante låter olika syndare som ropat Marias namn i dödsögonblicket få en ny chans på reningsberget.

Paulus nämner i 1 Kor.3 att vi ska renas genom eld efter döden och då ser man om vi byggt på strå och halm eller guld och ädla stenar.* I övrigt är inte Nya testamentet så extremt fokuserat på döden och inte heller här är dödsriket intressant utan domen. Judendomen ännu mer så. Det finns i GT få föreställningar om vad som händer efter döden och ett liv efter döden verkar fjärran, eller åtminstone helt ointressant, innan judarna mötte zoroastrismen vid Babels floder där de satt och grät med sina harpor upphängda i pilträden eftersom de inte orkade bjuda på sina folksånger för att roa sina fångvaktare.

Jag tänker att det berodde på Egypten, som de lämnat bakom sig på alla sätt. Den stora formerande judiska händelsen är ju egentligen inte Saras och Abrahams flytt till nuvarande Israel, Palestina och Jordanien, utan det är ju Exodus; uttåget ur Egypten, slaveriets slut. Om det är något som är tydligt med det forna Egyptens världsbild så är det att de hade extremt mycket fokus på döden. Dödsboken är väl den mest kända längre boken från denna tid**, myten om Isis, Osiris och Horus-barnet är en dödsmyt och inte ens det minsta barn har väl missat de praktfulla gravar som byggdes under större delen av varje faraos livstid för att försäkra denna om en god tillvaro i dödsriket. Dessutom är inga monument över funderingar om döden  mer berömda än de jättelika pyramider som var uråldriga redan när Maria och Josef flydde med sin nyfödda pojke,  Jesus,  till Egypten.

Judarna däremot fokuserar på livet här och nu, de är inte egyptier och markerar det så ofta de hinner. Ännu under Jesu tid fanns det en grupp, saddukéer, som höll fast vid den gamla tron att livet inte har någon fortsättning efter döden. Den mer "moderna" gruppen, fariséerna trodde på ett liv efter döden, men absolut inte den egyptiska idén. De  hade i stället tagit intryck av zoroastrismens idéer om ett liv efter döden där de onda straffas med evig eld. Jesus höll med dem i diskussionerna med saddukéerna. Jesus var tydlig med att det blir en dom till slut efter döden. Även Jesus tala om elden som Paulus nämner. Denna eld som renar så att det som byggts av strå och halm förintas och endast lämnar själva människan kvar, kallas skärseld, från ordet skära=rena. Men livet efter döden, nej, bara domen som kommer efter uppståndelsen är skildrad.

Paulus nämner alltså detta en enda gång. Petrus talar om "andarna i dödsriket" en enda gång. Jesus talar i en liknelse om dödsriket en enda gång och då för att tala om att leva rättfärdigt här och nu i livet. Men egyptiernas nyfikenhet på döden verkar ha influerat kristendomen efter 300-talet, när många andra egyptiska tankar kom in i kristendomen, antagligen eftersom det under 300-talet också förbjöds att konvertera till judendomen och gifta sig med judar. Det är under denna tid kristna blir antisemiter och judiska kristna tvingades välja sida. Hednisk filosofi fick alltså inte längre det judiska tuggmotståndet som jag tror var nödvändigt för att kyrkans skuta inte skulle kantra. Och dödsriket blev ett fokusområde som aldrig förr, varken i judendomen eller kristendomen.

 

* en gammal söndagsskolesång handlade om att "liksom himmelens stjärnor de då skola lysa i hans korna för evigt och lova hans namn." en sång som gjorde mig rörd, men att vara en rubin eller smaragd i en krona kändes som en svår metafor för barn. Det var ingen lockande framtidsvision att sitta fast infattad i en metallkonstruktion i evighet för mitt klaustrofobiska rörliga, dansanta barnajag. Men ändå blev jag märkligt glad och berörd av sången. 

** hippies på 1960-70-talen försökte använda boken för att uppväcka döda eller besöka dödsriket med hjälp av hallucinogena droger. Boken hade dock aldrig den funktionen för egyptier, läsningen och texter från den, skulle i stället leda den döde till "fridens fält" efter döden och i livet kunde man genom läsningen förbereda sig för de frågor man skulle få besvara innan man fick gå in på fridens fält efter döden.

2 december Beatrice

Dante möter Beatrice enligt en brittisk 1800-talskonstnär, Henry Holiday.

 

 Inte glömmer jag Beatrice. Tidigt i livet blev jag djupt intresserad av Beatrice i Dantes Komedi som i paradiset sätter ihop en plan tillsammans med St. Lucia för att rädda livet på Dante som gått vilse i en skog av medelåldersbekymmer, lockelser och faror.

Beatrice var Dantes barndomskärlek men kanske valde han också henne som hjälte i sitt främsta verk eftersom hennes namn betyder lyckosam. Han kallade inte henne för Beatrix i diktverket, den latinska stavningen, nej han valde den italienska vulgärvarianten. Dante skapade ett italienskt skriftspråk i Komedin. Hans tid som kallas senmedeltid men just i Florens och hela Norditalien i allt väsentligt var en renässansperiod började uppvärdera folkspråken och därmed också uppfinna de språkens skriftspråk.

Man kan tänka att detta var en tragedi för den globala kyrkan. Ett enda språk är ju perfekt för att befrämja kommunikation och globalt samarbete. Men historien lär oss att det inte finns någon återvändo språk kommer alltid att förändras och hela tiden är det maktens språk som dominerar. Från Romarriket och långt fram i Europas historia var det latin i Västeuropa, eftersom det var Västroms språk, och grekiska i öst eftersom Östrom var grekiskspråkigt vilka var språken som gällde som maktens och de bildades kommunikationsmedel. I Västromerska riket genomfördes därför latin som kyrkans språk och i Östrom förblev grekiska kyrkospråk. På olika sätt motiverade man detta språkval men de kunde inte gärna hävda att detta var de första kristnas språk eftersom de, liksom Jesus, talade arameiska. Däremot skrevs Nya testamentet på Koinä-grekiska och på femhundratalet kom Hieronymus' latinska översättning av Bibeln som kallas Vulgata eftersom latin då var folkspråket i resterna av Romarriket och därmed i västkyrkan, mer än grekiskan som började glömmas bort även bland de lärda efter Västroms fall 476.

Men när kristendomen spreds stötte kyrkan ständigt på människor som inte kunde ett ord latin och färre blev de med åren. Bildkonst och predikningar på folkspråk, samt handlingar som att bygga kloster, som ju var både sjukhus, skolor och vårdhem, och självaste gudstjänstens liturgi spred tron bland folk som uppfattade latinet i gudstjänsten som trollformler.

Dante och John Wycliffe som föddes tre år efter Dantes död var bara några av dem som började skriva på folkspråken. Wycliffe dristade sig till och med till att översätta Bibeln till Engelska folkspråket. För detta blev han efter sin död uppgrävd och bränd på bål av den stora katolska kyrkan som blev mer och mer trängd av reformatorer vilket som vi vet kulminerade i Martin Luthers teser.

Att inte beröva männsikor deras språk är därför numera en grundbult i kristen mission och Wycliffe har fått ge sitt namn till bibelöversättarorganisationen som reser runt och ger skriftspråk till de språk som saknar detta. På så sätt gör de en stor kulturgärning för de olika folk man möter, samtidigt som kanske dessa folk utan skriftspråk ser Guds omsorg i dessa bibelöversättares hängivenhet.

Jag hoppas åtminstone att vi som länge varit kristna och länge använt det latinska alfabetet för att skriva vårt folkspråk inser att Gud är Gud överallt och för alla. Däri ligger inget kolonialt förtryck vi är alla fullständigt lika inför Gud. Därför var det så lyckosamt att Dante började skriva italienska, Wycliffe började skriva engelska och några anonyma munkar i Sverige/Finland
började skriva svenska, finska och samiska, men alla med det latinska alfabetet. För alfabetet är ett gott verktyg att nå jorden runt med eftersom alla ord finns i alla alfabeten som bygger på fonem. 

Ska kyrkan vara globalt relevant är det alfabetets flexibilitet, användarvänlighet och samtidigt pålitliga konservativa form som igenkänns genom tid och rum vi måste eftersträva.

Arnault Daniél

 

Det kommer inte som en chock för någon när jag påstår mig tycka om Dante och hans Gudomliga komedi. Ibland fattar jag inte själv varför jag är så förtjust men så läser jag om den och , framförallt, kommer att tala med den om andra som läst och då fattar jag. Texten har så många intressanta vinklar och vrår att upptäcka, det tar aldrig slut. Till exempel får man del av så många människoöden. Speciellt resan genom "Purgatorio" bjuder på små mininoveller och beskrivningar av människor i Dantes egen samtid eller från historien. Jag tänker att Boccaccio, också han från Florens, måste ha inspirerats av dessa mininoveller till sin Decamerone i vilken Boccaccio sägs ha uppfunnit novellen.

En av dem han möter i Purgatorio är Arnaut Daniél som var en occitansk trubadur verksam 100 år före Dante (1150-1210). Han var född på ett slott men beskrivs också som en skojare, jag tänker mig en charmig Klas Klättermus-typ, en man som underhåller men också måste underhållas av sin omgivning för att överleva. Just nu går den nya versionen av "Vår herres hage" och där är lillebror Tristan Farnon ett ypperligt exempel på denna karaktär. Småbröder med ett visst mått av charm blir lätt sådana. De är sällan produktiva i ordinära arbetsuppgifter men världen skulle definitivt vara en dystrare plats utan dem. Vi behöver de här små gynnarna som gör oss till mer än robotar, ja de gör oss till människor med sitt längtan efter att ge oss skönhet i ord och ton. Och detta gjorde Daniél med den äran.

Dante går längre än så, han menar att Daniél är "il miglior fabbro", dvs den bästa hantverkaren. Dante beundrade Daniéls verskonst. Det var Daniél som som uppfann versmåttet sestinen och även sonettmästaren Petrarca beundrade Daniél som hittade på ett eget komplicerat versmått där inget ord rimmar i en strof men varje versrad avslutas med ett ord som rimmar i nästa strofs motsvarande rad. Det påminner ju en del om sonetter.

Någon hävdar också att Daniél var upphovsmannen till Riddar Lancelot of the Lake och alla sagor kring honom. Daniél verkade vid Rickard Lejonhjärtas hov (som var helt fransktalande) och där älskades sagokretsen kring Kung Arthur så det är väl inte helt osannolikt. Det finns dock ingen romansk prosa bevarad av hans hand även om Dante också nämner romansk prosa när han talar om Daniéls verk. 

Det var inte bara versmåtten som var komplicerade utan också själva ordvalen. Arnaut Daniél vinnlade sig om att skriva med svåra och oväntade ord, kanske uppfann han en del egna också, vilt som Hildegard av Bingen eller städat som William Shakespeare. Överhuvudtaget verkar Daniél modernistiskt experimentell på samma sätt som till exempel T.S Eliot i "The Waste Land" där Eliot faktiskt citerar Dantes ord om Daniél "Il miglior fabbro" i sin dedikation til Ezra Pound som förresten själv ansåg att Arnaut Daniél var den främsta poeten någonsin.

The Waste Land börjar alltså och slutar med allusioner till Dante, i slutet av dikten citerar Eliot:

Poi s’ascose nel foco che gli affina

Quando fiam uti chelidon—O swallow swallow

Le Prince d’Aquitaine à la tour abolie

 Jag gissar att den Akvitanska prinsen också syftar på Daniél. Dante möter Daniél i Purgatorio och detta möte skildras så här av Dante (här skriver Dante på occitanska, det syns verkligen  hur occitanska är en slags brygga mellan franskan och italienskan:

"Er hövliga fråga smickrar mig så,

att jag inte kan eller vill dölja för er.

Jag är Arnaut, som gråtande och sjungande gå;

Ångerfull ser jag de förflutna dårskaperna,

och gläds åt den lycka jag hoppas på i framtiden.

 Ara vos prec, per aquella valor

que vos guida al som de l'escalina,

sovenha vos a temps de ma dolor»

Därför bönfaller jag dig, i styrkan av detta

som leder dig till toppen av trappan,

kom ihåg mig när tiden är den rätta."*

Daniél är inte den enda som ber Dante tänka på hen och minnas hen när han kommit fram till Paradiset eller tillbaks till jorden för att genom böner förkorta hens lidandes tid i Purgatorio. Just när Dante skrev Den gudomliga Komedin hade klockan börjat mäta tiden och föreställningen om den tidsbegränsade reningen i Purgatorio spred sig. Kanske var det Dantes bok som populariserade föreställningen om Skärselden. Och ingen har väl påverkat synen på Inferno mer än just Dante. Så även om han tyckte Daniél var il miglior fabbro var det definitivt Dante som fått störst inflytande på eftervärlden, eller var det egentligen Daniél, han som inspirerade Dante?

Hur som helst får vi inte glömma att Dante skrev fiktion, poesi, fantasy, inte en teologisk avhandling. Livet efter detta lär han oss inget om. Däremot lär vi oss mycket om livet före döden. Saker som jag inte vill leva utan: trofasthet, kärlek och uppmärksamhet är de saker jag just nu lär mig av Dante. Hans makalösa sinne för detaljer gör läsningen spännande och jag blir imponerad. Poeten han beundrade gör han mig uppmärksam på och genom Dante blev Arnaut Daniélodödlig genom hans diktande men inget stolt skryt om detta hos Dante, inte som i Shakespeares sonett 18 där Shakespeare självmedvetet menar att han ger sin älskade evigt liv genom sin dikt. Nej bara medkänsla och medvetenhet om att Daniél var Il miglior fabbro

På tal om sonett 18 väljer jag detta exempel på Daniéls egen diktning. Jag vet förstås inte, men nog kan jag gissa att lille William i sin Grammar School läste denna dikt, på originalspråk*, och inspirerades:

When the pale leaves descend
From the high crowns of trees
And the cold airs ascend
To fill the wandering breeze
With melodies 
The forest is then no friend,
Yet whoso flees
I long for true Love again.

Though cold it grows,
I will not freeze forever,
In whom love rose
That will my heart deliver
I’ll not shiver,
Love hides me from head to toe,
Brings strength rather
And tells what way I must go.

Good is this life
That my delight maintains
Though he who knows strife
May otherwise complain
I know no gain
In changing of my life
All free of pain,
By my faith’s, my share of strife.

In true love-making
I find naught here to blame,
Though others, playing,
Find bad luck in the game,
There’s none the same
As her, there’s no repeating,
She’s one I name
Beyond all equalling.

I’d not go giving
My heart to another love
Lest I find her fleeing
Or she her gaze remove;
I fear not too
That Malspina’s rhyming,
Can prove
A nobler than her in seeming.

There’s nothing bad there
In she who is my friend;
This side Savoy here
None finer I contend;
Joys without end
She gives and greater
Than Paris gained
In Troy from his Helena.

She is more lovely
She who brings delight,
Than the noble thirty
Finer in every light,
So it is right
That she hear my melody
For she’s the height
Of worth, wins all praise truly.

My song take flight,
present yourself to her sweetly,
but for her might
Arnaut might strive more lightly.

 

* För rimmets skull blir dessa slutrader olik meningen i Dantes original. Egentligen står det ungefär: "kom ihåg mig under mitt lidandes tid." alltså, Dante skulle be att tiden i Purgatorio förkortades för Arnaut Daniél.