Dante möter Beatrice enligt en brittisk 1800-talskonstnär, Henry Holiday. |
Inte glömmer jag Beatrice. Tidigt i livet blev jag djupt intresserad av Beatrice i Dantes Komedi som i paradiset sätter ihop en plan tillsammans med St. Lucia för att rädda livet på Dante som gått vilse i en skog av medelåldersbekymmer, lockelser och faror.
Beatrice var Dantes barndomskärlek men kanske valde han också henne som hjälte i sitt främsta verk eftersom hennes namn betyder lyckosam. Han kallade inte henne för Beatrix i diktverket, den latinska stavningen, nej han valde den italienska vulgärvarianten. Dante skapade ett italienskt skriftspråk i Komedin. Hans tid som kallas senmedeltid men just i Florens och hela Norditalien i allt väsentligt var en renässansperiod började uppvärdera folkspråken och därmed också uppfinna de språkens skriftspråk.
Man kan tänka att detta var en tragedi för den globala kyrkan. Ett enda språk är ju perfekt för att befrämja kommunikation och globalt samarbete. Men historien lär oss att det inte finns någon återvändo språk kommer alltid att förändras och hela tiden är det maktens språk som dominerar. Från Romarriket och långt fram i Europas historia var det latin i Västeuropa, eftersom det var Västroms språk, och grekiska i öst eftersom Östrom var grekiskspråkigt vilka var språken som gällde som maktens och de bildades kommunikationsmedel. I Västromerska riket genomfördes därför latin som kyrkans språk och i Östrom förblev grekiska kyrkospråk. På olika sätt motiverade man detta språkval men de kunde inte gärna hävda att detta var de första kristnas språk eftersom de, liksom Jesus, talade arameiska. Däremot skrevs Nya testamentet på Koinä-grekiska och på femhundratalet kom Hieronymus' latinska översättning av Bibeln som kallas Vulgata eftersom latin då var folkspråket i resterna av Romarriket och därmed i västkyrkan, mer än grekiskan som började glömmas bort även bland de lärda efter Västroms fall 476.
Men när kristendomen spreds stötte kyrkan ständigt på människor som inte kunde ett ord latin och färre blev de med åren. Bildkonst och predikningar på folkspråk, samt handlingar som att bygga kloster, som ju var både sjukhus, skolor och vårdhem, och självaste gudstjänstens liturgi spred tron bland folk som uppfattade latinet i gudstjänsten som trollformler.
Dante och John Wycliffe som föddes tre år efter Dantes död var bara några av dem som började skriva på folkspråken. Wycliffe dristade sig till och med till att översätta Bibeln till Engelska folkspråket. För detta blev han efter sin död uppgrävd och bränd på bål av den stora katolska kyrkan som blev mer och mer trängd av reformatorer vilket som vi vet kulminerade i Martin Luthers teser.
Att inte beröva männsikor deras språk är därför numera en grundbult i kristen mission och Wycliffe har fått ge sitt namn till bibelöversättarorganisationen som reser runt och ger skriftspråk till de språk som saknar detta. På så sätt gör de en stor kulturgärning för de olika folk man möter, samtidigt som kanske dessa folk utan skriftspråk ser Guds omsorg i dessa bibelöversättares hängivenhet.
Jag hoppas åtminstone att vi som länge varit kristna och länge använt det latinska alfabetet för att skriva vårt folkspråk inser att Gud är Gud överallt och för alla. Däri ligger inget kolonialt förtryck vi är alla fullständigt lika inför Gud. Därför var det så lyckosamt att Dante började skriva italienska, Wycliffe började skriva engelska och några anonyma munkar i Sverige/Finland
började skriva svenska, finska och samiska, men alla med det latinska alfabetet. För alfabetet är ett gott verktyg att nå jorden runt med eftersom alla ord finns i alla alfabeten som bygger på fonem.
Ska kyrkan vara globalt relevant är det alfabetets flexibilitet, användarvänlighet och samtidigt pålitliga konservativa form som igenkänns genom tid och rum vi måste eftersträva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar