Psaltaren psalm 145, vers 8-13
Nådig och barmhärtig är Herren,
sen till vrede och rik på kärlek.
Herren är god mot alla,
barmhärtig mot allt han har skapat.
Herre, allt du har skapat skall tacka dig,
dina trogna skall lovsjunga dig.
De skall tala om ditt rikes ära
och förkunna din väldiga kraft,
så att alla lär känna din makt,
ditt rikes ära och härlighet.
Ditt rike står i alla tider,
ditt välde från släkte till släkte.
Gud håller sina löften,
kärleksfull i allt han gör.
En av mina stora läsupplevelser är Stengrunden av Bo Giertz. Jag var 14 år och en galen bokslukare betydligt mer än nu, och det vill inte säga lite. Mycket i den boken har berikat mitt liv men en sak var jobbig att läsa och gav mig ångest: när han säger att människans hjärta är en rostig plåtburk utan värde, som jag uppfattade saken, för Gud. För mig hade alltid detta att Gud såg mig som övermåttan underbar varit en livlina när döden kändes som den enda utvägen från ett övermäktigt utanförskap.
Jag tror fortfarande att Giertz hade gravt fel just där. Men i min ungdom var jag inte lika säker. Tack och lov fanns inte bara Stengrunden i min bokhylla. Bibeln gav ju förstås moteld, inte minst den psaltarpsalm som läses den fjärde advent och citeras ovan. Mången annan god bok drev också ångesten på flykten men vad som hjälpte allra mest mot denna fasansfulla ångest var Ylva Eggehorns texter och tidningen Nytt Liv.
Jag sög i mig varje nummer och slog upp bibelorden som hänvisades till i fotnoter under artiklarna. Magnus Malms artiklar var mina favoriter och nu lyssnar jag på och läser Malm så ofta jag hinner. Han tog ganska nyligen upp detta ångestframkallande avsnitt i Giertz klassiker vid en Hönö-konferens och påminde om hur fel metaforen är ur kristen teologisk och mänsklig psykologisk synvinkel. Jag tror inte ett dugg på den bilden längre och hoppas ingen annan heller gör det.
Men en gång i tiden var detta en spridd uppfattning. Och en av dem som spred denna uppfattning var dagens kalenderperson: Michael Bajus en fransktalande belgare och teolog som förfäktade Guds nåd som det enda som är viktigt på riktigt-helt sanningsenligt. Men han gick i Giertz-rikting så extremt att han såg syndafallet som så genomgripande att den mänskliga naturen blev helt igenom ond och fördärvad. Eftersom människan skapadas god blev syndafallet en total negering av allt i människans natur. Syndafallet inte bara förnekade människans sanna natur utan gjorde också så hon blev en rostig och värdelös, farlig och förgiftande plåtburk rakt igenom utan minsta frö till gott i sig. Tomheten kunde bara fyllas av Guds nåd som verkligen inte berodde på Guds kärlek till sin skapelse utan på att Guds nåd är sådan att knappt ens Gud kan stå emot den.
Ett av Bajus vackraste uttryck är därför "Guds oemotståndliga nåd". Jag tänker mig det uttrycket som att den kärleken och nåden överväldigar mig på ett positivt sätt så att jag bara vill välja den men Bajus har också tolkats i "plåtburksriktning" människan kan motstå Guds nåd lika mycket som ett vacuum kan motstå att luften strömmar in i tex en rostig plåtburk om tillslutningen bryts. Jansenismen* som inspirerades av Bajus läror drog en mycket radikal slutsats och menade att ingen gjorde egna val, människans fria vilja är en villfarelse. Det är Gud som väljer och en strikt predestinationslära blev ofta följden av detta resonemang.
Här håller jag självklart inte med Bajus. Reformationens diskussioner kring vilja och frihet, nåd och försoning ledde till extrema åsikter på båda sidor om stridslinjen. Bajus och jansenismen* höll den extremnådiska predestinationsflanken medan fransiscaner och jesuiter höll fri vilja-flanken med Marie obefläckade avlelse som extrem villoläreposition. Påven tog ställning för fri vilja-flanken mest därför att Bajus lära om arvssynden också innebar att han menade att jungfru Maria var född i arvssynd och därmed förnekade den obefläckade avlelsen av Maria.
Som trogna läsare vet är jag också emot den doktrinen som fastslogs 1870. Jag anser dock att om inte Maria var fullt mänsklig förstörs en grundprincip i kristologin, den om att Jesus är helt och håller människa lika mycket som han är helt och hållet Gud. Jesus är ju enligt Paulus den nye Adam, den första människan i den nya mänsklighet som alltid har nåden inom räckhåll och har rätt att bli Guds barn genom Jesu. Om Jesus är född av en halvgud med Gud till far finns det ju ingen försoning, på det sätt som Paulus predikar i alla fall. I stället blir Jesus bara en Osiris, Herkules eller Achilles dvs någon som fötts genom en guds samlag med en människa i egyptisk/grekisk/romersk mytologi.
Det är absolut inte klassisk kristen tro att Maria inte föddes på normalt vis, utan ett inflytande från den i Egyptens 300-tal populära Isis.kulten. Det problem teologin borde ha med Bajus är istället hans gudsbild och därtill hörande människosyn. Den kan dras ut i sin konsekvens till att vi ska sluta bry oss, det är meningslöst med exvis jesuiternas missionsiver, människor är ändå predestinerade till antingen undergång eller nåd. Livet är dessutom inte alls beroende av om människan gör som Jesus säger att vi ska: sträva mot att bli lika Gud dvs mot att göra goda gärningar.
Jag läste den bästa intervjun någonsin av Horace Engdahl i en artikel i Dagen denna vecka. Där framförde han den i dagens debattklimat mycket udda åsikten att man aldrig ska straffa brottslingar. Han hänvisar till nåden och att Gud är den enda domaren. Jag är inte säker på att Engdahl dragit ut varken den samhällsvetenskapliga eller teologiska slutsatsen här men jag kan tänka mig att en slags radikalförståelse av Bajus människosyn ligger bakom hans "släpp fångerne loss"-teologi.
Om människan inte kan göra något gott utan Guds intervention, som dessutom är helt predestinerad utom människans inflytande, är ju straff bara elaka eftersom människan inte kan välja om hon ska mörda eller hjälpa en medmänniska. Engdahl menar också att en människa aldrig kan förändras utan är alltid sig lik hur hon än försöker. Då blir ju också straff meningslösa även om man ser straffet inte som repression utan som en möjlighet till rehabilitering för brottslingen.
Jag är inte säker på att Michael Bajus skulle känna igen sin lära om den oemotståndliga nåden i Horace Engdahls tappning. I reformationens svallvågor bröts åsikter mot varandra och när sjöarna lagt sig flöt insikter upp till ytan och annat sjönk till botten så vi förhoppningsvis såg nya sidor av den hela sanning som den Heliga Ande ska visa oss tills Jesus kommer åter i härlighet. Det är ju inte säkert att Michael Bajus och de övriga som diskuterade teologi på 1500-talet fortfarande står fast vid sina allra radikalaste teser. Men jag är djupt tacksam för att fortfarande kunna ta del av deras tankar och på så sätt tvingas fundera själv under mitt läsande av de heliga texter som vi kallar Bibeln och så förhoppningsvis fördjupas i tro och teologi.
 |
| Pieter Brughel d.y (1564-1658) målade en ögonblicksbild från den belgiske byjuristens kontor, en onödig inrättning om man tar talet om predestination på allvar. Mycket riktigt var, och är , många av anhängarna till denna lära radikalpacifister, liksom Horace Engdahl förvånande framstår i intervjun i Dagen. |
* Jansenismen menade att inte ens alla kristna människor skulle bli frälsta, inte ens de själva var säkra på detta trots att de uppfattade sig som de som lärde helt rätt om nåden och teologin. Guds fria vilja att välja och vraka berodde inte alls på människans inställning eller eventuella goda gärningar. Den starka inledningsscenen i Bo Giertz Stengrunden går till starkt angrepp mot denna lära som håller en stackars döende, mycket from man, i ett fasansfullt ångestgrepp. Som sagt, det mesta i Stengrunden är både god litteratur och dito teologi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar