I radion och TVn har de inte adventskalendrar längre utan de kallas julkalendrar. Fånigt men jag antar att det har med ömma tår vad gäller kristendom och ekonomi att göra. På så sätt börjar de alltid 1 december och inte första advent som en riktig adventskalender ska. De kan alltså återanvändas som två kalendrar har gjorts; "Teskedsgumman" och "Trolltider".
"Teskedsgumman" gick både radion och på TV men alltsom oftast är det nu så att radion har en helt annan kalender än TVn. Radions kalender är i regel också den mest spännande, enligt mig och mina kalendertokiga barn. Det beror så klart på att det inte behövs dyrbara specialeffekter för att tex gestalta en gudinnemamma, Sjöfn, som blir en drake så "Mirakelsyskonen" kan flyga bort från den farlige kung Oberon. Inte heller behövs specialtränade renar för att visa hur barn tas till en tomteskola på en flygande ren som i förra årets "Nikolaus läroverk". TV-kalenderns "Snödrömmar" krävde inte så stora insatser för att göra Saivo-folkets rike "verkligt" och den tama renen hade inte större uppgift än att bli matad med renlav. Man måste inte heller trixa med perspektiv à la Peter Jacksons "Sagan om ringen"-filmer, för att få tomten Truls och jätten Geiröd i rätt skala i radion.
Oftast är nu alltså kalendrarna i radion och TVn inte relaterade men i år var kalendrarna som tvåäggstvillingar, eller åtminstone rätt jämnåriga syskon. I radion var det en adopterad storebror, Björn, som förvinner till riket där tomtar, troll och asagudar är verkliga och i TV var det storasyster Ristin som hålls gisslan i Saivo-riket. I "Snödrömmar" finns en klurig comic relief , Anttaris, som påminner starkt om William Spets figur, tomten Truls i "Mirakelsyskonen". I båda kalendrarna spelar ett bortadopterat barn från "den andra sidan" en viktig roll och i båda är det två syskon som fixar problemet. I båda kalendrarna är superskurken en jätte: Geiröd i radion och Stallo*-karaktären Lena Britén i TV. Och en björn spelar en viktig roll i båda. In och lyssna/se innan de försvinner från play!
Affisch till filmen "Tjuvarnas jul- Trollkarlens dotter"
Jag behöver väl inte säga att jag gillade årets båda kalendrar skarpt. De hade båda precis rätt blandning av magisk julsaga, härligt knasiga karaktärer, humor, spänning och vardagsrealism som både "Teskedsgumman" och många andra särskilt lyckade kalendrar haft. De tog båda utgångspunkt i julfirande som jag gillar det med snö, granar och klappar. Min absoluta TV-kalenderfavorit är dock ännu Dickens-hommagen "Tjuvarnas jul" , bättre blir det inte. Det är inte alls konstigt att den också fått uppföljare på bioduken. Där saknas magiska fantasy-inslag men det är hur spännande som helst, humorn överflödar och julkänsla finns i övermått, plus att kristendomens essens finns med hela tiden. Radion har så många perfekta kalendrar men "Knäckarbanketten" med alla mystiska djur, klasskonflikter och barockestetik, ja en barockkalender helt enkelt, måste ju nämnas. Eventuellt är det också den bästa jag hört. Tack och lov bygger den på en bok så länken leder dit till den som missat den som radiokalender.
Kalenderbilden till barock-kalendern "Knäckarbanketten" radiokalendern 2020, följ länken för att veta mer om kalendern även om man inte kan lyssna på hela historien längre. Tex finns exempel på barockmusik kvar att lyssna på.
* Stallo är en stor dum jätte som. liksom i alla folksagor , blir lurad av en liten smart människa, ofta ett barn. Han är lång och blond precis som kommunalrådet i Lill-Uman, Lena Britén. Om man tvekar om vem som representerar Stallo klipps kommunalrådet in i bild just när barnen pratat om Stallo.
Oj de sista dagarna före jul blev hektiska i övermått. Så nu sitter jag här och har missat både adventets sista skälvande dagar och julkalenderstarten. Tredjedag jul och inte ens staffansritten fick ett inlägg på rätt dag. Men det får den nu. Vädret var nämligen perfekt just på annandagen för en staffansritt. På morgonen hade p1 också ett program som hade en sällsamt helande inverkan på mig.
Min älskade vän genom knappt trettio år, Chateux dog ju förra vintern på sitt 31:a år. Chocken blev till en molande värk i bröstet som till och med märktes på blodtrycket. På riktigt kändes det som om hjärtat skulle brista. Både den lilla flock som blev kvar och jag har liksom levt bedövade av sorgen och saknaden. Gyllir har tex helt slutat rymma. Smilla letade länge efter henne. Året innan hade hon dessutom förlorat Kiva, grannens häst som blev som en fostermor till henne när hon var föl. Hennes stora kärlek till Kiva gjorde att hon rymde till henne då och då men när Kiva dog var det inte mödan värt. Så hästar på rymmen har jag sluppit så länge att jag nästan förlorat minnet av ängsligt letande mitt i natten. Dessutom blev minnet av underbara ritter under stjärnhimmeln, galopp i pudersnö och Chateauxs hurmlande när hon såg mig liksom djupfryst.
Programmet tinade upp den isen. När dessutom vädret, samt underlaget, var perfekt kom hästglädjen tillbaka. Det blev alltså staffansritt med först Gyllir och sedan Smilla, Storgråten kom som alltid när känslorna blir starka hos denna tåredalstant. Tur att inga människor är ute på morgonen i skogen där jag rider. De hade annars ringt för att låta polisen ta in mig på anstalt. Det vore ren och skär lögn om jag sa att sorgen efter Chateaux inte värker längre, det gör den men den förlamar inte längre. Det är som om jag kommit ur en lång lågfrekvent molande depression. Men jag inser samtidigt att bästa fålen är Chateaux och att jag fått uppleva henne är en nåd som inte blir mindre av att jag har kvar två vackra och trofasta hästar plus tre dito hundar i min flock.
Så klart måste vi höra en staffansvisa också i efterhand. En av staffansvisorna där vi altar var "Staffan" i luciatåget jag medverkade i på jobbet. Det passar ju perfekt eftersom jag är stalledräng här hemma alla dagar året runt: