Hagar betyder flykting och på många sätt är Hagar själva urtypen för ett utsatt flyktingbarn. I Bibeln är hon Sara, furstinnans, tjänsteflicka. Tydligt är att hon kommer från Egypten och inte från Ur där Sara föddes. Hon blir våldtagen av Abraham eftersom hans halvsyster och fru Sara inte fått något barn trots att Gud lovat Abraham ättlingar. Detta låter som en ytterst dysfunktionell familj från början till slut. Alla trasiga och konstiga familjer som finns på denna jord kan alltså hitta tröst i att dessa människor ändå finner nåd och blir bevarade av Gud. Vi som påverkats av judisk-kristen etik i nästan 2000 år finner det förstås motbjudande med sexuellt utnyttjande av Hagar, med all rätt! Ändå var det härifrån vi fick känslan av hur motbjudande det är; genom Sara och Abraham och deras ättlingar.
Abraham begår en grav synd mot allt: Guds och människors lagar, naturens ordning (syskon har inte så lätt att få barn av naturliga skäl), all medmänsklighet (att utnyttja en slav som surrogatmoder och sedan skicka ut henne att dö i öknen) kunde alltså ändå leda till något gott. Ja, till hela skapelsens räddning. Jag tycker det känns hoppfullt när jag själv sätter mig i klister av olika slag. Gud kan göra något gott av allt ont.
Det gäller även namnet Hagar. A
Hagar och Ismael skickas bort av Abraham, som den italienska barockmålaren Guercino såg dem
tt vara flykting är ju inget positivt men namnet är vackert och flickan Hagar är ju en betydande person på många sätt: hon födde Ismael och gav Gud ett namn: Seendets Gud. Och namnet Hagar är som sagt var, vackert. Det är konstigt nog inget vanligt namn i Sverige och började användas så sent som under 1800-talets andra hälft. Några framstående Hagar finns dock och idag vill jag presentera Hagar Normark från Malå.
Hon föddes 1919 när Hagar börjat användas som namn i Sverige. Jag kan bara spekulera, men jag tror att frikyrkligheten spelade stor roll i att namn som Hagar, Vasti, Febe och Lydia blev populära just vid denna tid. Väckelsen har gett oss en så rik kultur, utöver allt annat gott den förde med sig: demokrati, nykterhet, kvinnlig rösträtt och strängmusik åt alla och mycket mer än så. Jag kan inte räkna dem alla, de välsignelser den förde med sig.
Hagars mamma förklarade: "I
första Mosebok kommer den egyptiska tjänstekvinnan Hagar till Abraham. Hennes uppdrag är att föda barn till släkten. Men när sonen Ismael blivit till, och Abrahams första hustru
Sara dessutom som 90-åring fått en egen son, Isak,
sändes Hagar och Ismael - arabernas stamfader -
ut i öknen. Uppgiften var avklarad. Hagar var bara
en tjänstekvinna som man kunde kasta bort och
Sara tyckte inte om att se tjänstekvinnans son
leka. Men, som i Askungesagorna, var hon stark
och skulle överleva till varje pris.
- Jag hade alltid tänkt, sa min mamma till mig,
att får jag en gång en dotter ska hon heta Hagar
efter tjänstekvinnan. För hon kommer alltid att
klara sig.
Hagar Normark är otroligt stolt över sitt namn." ur "Från Mörttjörn till Sundbyberg" av Malena Rydell
En av kvinnorna som fick rösträtt och råg i ryggen under denna period var alltså denna överlevare; Hagar Normark, född Sundström i byn Mörttjärn, i Malå 1919. Hon organiserade sig fackligt i hembiträdesföreningen i Skellefteå där hon satt i styrelsen för att till slut bli invald i riksdagen 1971 för socialdemokraterna där hon fortsatte verka i 15 års tid. Hon engagerade sig bland annat i skolfrågor och i en motion från 1983 propagerade hon för obligatorisk dansundervisning i skolan för att bekämpa alkohol- och drogmissbruk bland unga.
Hon fick gehör för idén och rörelse till musik ingår numera i ämnet idrott och hälsa men det momentet ska tas bort enligt Gy 2025. Det känns både dumt och sorgligt. Jag minns hur kul det var med dans på gympan. Men borgerliga politiker hatar ju all glädje och vill helst bara ha tävling på gympan. Säkert skyller de på att viss elever inte får dansa för sina föräldrar, men sanningen är att den optimism som Hagar Normarks generation stod för har dött och högern har som enda målsättning att minimera skatterna för de rikaste i Sverige. Dessutom har högern aldrig bekymrat sig om alkoholmissbruk. Deras "skyll dig själv-politik" är raka motsatsen till vad Hagar Normark stod för.
Hon motionerade också om glesbygdsfrågor och om att gravida skulle få förebyggande sjukpenning med hänvisning till att gravida kvinnor anställda vid Rönnskärsverken visat en tydlig ökning av risken för fosterskador: "att riksdagen uttalar att reglerna för sjukpenning ändras så att
sjukpenning i förebyggande syfte kan utgå till gravida mödrar
då det gäller ett väntat barns liv och hälsa, och inga andra
utvägar finns." Precis som Bibelns Hagar kom Hagar Normark ur enkla förhållanden och gjorde något storslaget av sina förutsättningar med början som hembiträde och ledamot i styrelsen för Skellefteå Hembiträdesförening.
Det har blivit som ett minitema i advents och julkalendern i år med dessa kvinnor som utifrån den mest underordnade positionen i samhället gör storslagna saker av sitt liv. Hagar ger namn åt universums skapare och hennes sentida namne blev riksdagsledamot. Båda dessa Hagar får dessutom mängder av ättlingar. Riksdagskvinnan Hagar Normark dog 2017 , 98 år gammal . Hon hade hunnit med att få barn, barnbarn, barnbarnsbarn och barnbarnsbarnbarn.
I radion och TVn har de inte adventskalendrar längre utan de kallas julkalendrar. Fånigt men jag antar att det har med ömma tår vad gäller kristendom och ekonomi att göra. På så sätt börjar de alltid 1 december och inte första advent som en riktig adventskalender ska. De kan alltså återanvändas som två kalendrar har gjorts; "Teskedsgumman" och "Trolltider".
"Teskedsgumman" gick både radion och på TV men alltsom oftast är det nu så att radion har en helt annan kalender än TVn. Radions kalender är i regel också den mest spännande, enligt mig och mina kalendertokiga barn. Det beror så klart på att det inte behövs dyrbara specialeffekter för att tex gestalta en gudinnemamma, Sjöfn, som blir en drake så "Mirakelsyskonen" kan flyga bort från den farlige kung Oberon. Inte heller behövs specialtränade renar för att visa hur barn tas till en tomteskola på en flygande ren som i förra årets "Nikolaus läroverk". TV-kalenderns "Snödrömmar" krävde inte så stora insatser för att göra Saivo-folkets rike "verkligt" och den tama renen hade inte större uppgift än att bli matad med renlav. Man måste inte heller trixa med perspektiv à la Peter Jacksons "Sagan om ringen"-filmer, för att få tomten Truls och jätten Geiröd i rätt skala i radion.
Oftast är nu alltså kalendrarna i radion och TVn inte relaterade men i år var kalendrarna som tvåäggstvillingar, eller åtminstone rätt jämnåriga syskon. I radion var det en adopterad storebror, Björn, som förvinner till riket där tomtar, troll och asagudar är verkliga och i TV var det storasyster Ristin som hålls gisslan i Saivo-riket. I "Snödrömmar" finns en klurig comic relief , Anttaris, som påminner starkt om William Spets figur, tomten Truls i "Mirakelsyskonen". I båda kalendrarna spelar ett bortadopterat barn från "den andra sidan" en viktig roll och i båda är det två syskon som fixar problemet. I båda kalendrarna är superskurken en jätte: Geiröd i radion och Stallo*-karaktären Lena Britén i TV. Och en björn spelar en viktig roll i båda. In och lyssna/se innan de försvinner från play!
Affisch till filmen "Tjuvarnas jul- Trollkarlens dotter"
Jag behöver väl inte säga att jag gillade årets båda kalendrar skarpt. De hade båda precis rätt blandning av magisk julsaga, härligt knasiga karaktärer, humor, spänning och vardagsrealism som både "Teskedsgumman" och många andra särskilt lyckade kalendrar haft. De tog båda utgångspunkt i julfirande som jag gillar det med snö, granar och klappar. Min absoluta TV-kalenderfavorit är dock ännu Dickens-hommagen "Tjuvarnas jul" , bättre blir det inte. Det är inte alls konstigt att den också fått uppföljare på bioduken. Där saknas magiska fantasy-inslag men det är hur spännande som helst, humorn överflödar och julkänsla finns i övermått, plus att kristendomens essens finns med hela tiden. Radion har så många perfekta kalendrar men "Knäckarbanketten" med alla mystiska djur, klasskonflikter och barockestetik, ja en barockkalender helt enkelt, måste ju nämnas. Eventuellt är det också den bästa jag hört. Tack och lov bygger den på en bok så länken leder dit till den som missat den som radiokalender.
Kalenderbilden till barock-kalendern "Knäckarbanketten" radiokalendern 2020, följ länken för att veta mer om kalendern även om man inte kan lyssna på hela historien längre. Tex finns exempel på barockmusik kvar att lyssna på.
* Stallo är en stor dum jätte som. liksom i alla folksagor , blir lurad av en liten smart människa, ofta ett barn. Han är lång och blond precis som kommunalrådet i Lill-Uman, Lena Britén. Om man tvekar om vem som representerar Stallo klipps kommunalrådet in i bild just när barnen pratat om Stallo.
Oj de sista dagarna före jul blev hektiska i övermått. Så nu sitter jag här och har missat både adventets sista skälvande dagar och julkalenderstarten. Tredjedag jul och inte ens staffansritten fick ett inlägg på rätt dag. Men det får den nu. Vädret var nämligen perfekt just på annandagen för en staffansritt. På morgonen hade p1 också ett program som hade en sällsamt helande inverkan på mig.
Min älskade vän genom knappt trettio år, Chateux dog ju förra vintern på sitt 31:a år. Chocken blev till en molande värk i bröstet som till och med märktes på blodtrycket. På riktigt kändes det som om hjärtat skulle brista. Både den lilla flock som blev kvar och jag har liksom levt bedövade av sorgen och saknaden. Gyllir har tex helt slutat rymma. Smilla letade länge efter henne. Året innan hade hon dessutom förlorat Kiva, grannens häst som blev som en fostermor till henne när hon var föl. Hennes stora kärlek till Kiva gjorde att hon rymde till henne då och då men när Kiva dog var det inte mödan värt. Så hästar på rymmen har jag sluppit så länge att jag nästan förlorat minnet av ängsligt letande mitt i natten. Dessutom blev minnet av underbara ritter under stjärnhimmeln, galopp i pudersnö och Chateauxs hurmlande när hon såg mig liksom djupfryst.
Programmet tinade upp den isen. När dessutom vädret, samt underlaget, var perfekt kom hästglädjen tillbaka. Det blev alltså staffansritt med först Gyllir och sedan Smilla, Storgråten kom som alltid när känslorna blir starka hos denna tåredalstant. Tur att inga människor är ute på morgonen i skogen där jag rider. De hade annars ringt för att låta polisen ta in mig på anstalt. Det vore ren och skär lögn om jag sa att sorgen efter Chateaux inte värker längre, det gör den men den förlamar inte längre. Det är som om jag kommit ur en lång lågfrekvent molande depression. Men jag inser samtidigt att bästa fålen är Chateaux och att jag fått uppleva henne är en nåd som inte blir mindre av att jag har kvar två vackra och trofasta hästar plus tre dito hundar i min flock.
Så klart måste vi höra en staffansvisa också i efterhand. En av staffansvisorna där vi altar var "Staffan" i luciatåget jag medverkade i på jobbet. Det passar ju perfekt eftersom jag är stalledräng här hemma alla dagar året runt:
En av Sveriges roligaste författare är Barbro Alving som kallades Bang när hon skrev i tidningar och Kärringen mot strömmen när hon kåserade. Jag har en riktig skatt i bokhyllan utgiven 1947 en samling av hennes kåserier kallad En enda stor familj. Jag skrattar alltid högt åt hennes betraktelser över kattavel, barnuppfostran, bilköp och husrenoverande. Hon och "Viran" hade Bangs dotter Ruffa som barn i huset och just då hette deras katt Mittens, vantar på engelska. Ruffa kallade sin uppväxt som en i en annorlunda familj och blev själv en uppskattad skribent.
"Vår familjesituation var annorlunda, men jag kan inte säga att jag led av det. Jag var snarare väldigt glad över att vara ett Bangbarn." berättar Ruffa i en intervju från högtidlighållandet av Bangs hundraårsdag 2009. Hon berättar om en kärleksfull och stärkande uppväxt . Som avslutning av intervjun berättar hon att hennes mamma var hennes bästa kompis livet ut. Jag tänker att Bang var född samma år som mormor och Ruffa och jag hade våra mammor också som en vän. Varken mormor eller mamma kunde unna sig lyxen av att vara hemma med barnen på heltid utan var naturligtvis tvungna att jobba. Det är lätt att känna igen sig även om min familj var betydligt mer traditionell än Bangs. Hon var ju annorlunda på så många sätt.
Bang var exempelvis något så ovanligt på den här tiden i Sverige, som katolik. Men hon var mest inspirerad av kväkaren, journalisten, feministen och pacifisten Elin Wägner. Bang var också mor utan barnafadern närvarande med berått mod. Viran, som hon kallas i kåserierna, var hennes livskamrat och Ruffas nanny. Bang levde alltså ett okonventionellt liv och är fortfarande så uppfriskande i sin frejdiga stil. Nuförtiden måste man alltid nämna "mörkret" och "det svarta" i allas liv. Alldeles speciellt om det är en kvinna som valt ett annorlunda liv man talar om. Det bryr jag mig inte om att gå in på. Vi har alla sorger, bekymmer, ovanor och svårigheter i livet. Men få har gjort så mycket roligt, bra och annorlunda av sitt liv som Bang. Och ännu färre har skrivit så roligt om sitt liv. Ruffa tycker i intervjun att den som bäst kan berätta om Bangs liv är Bang själv. Jag håller helt med. Här några exempel ur En enda storfamilj:
Har ni försökt registrera en bil? Gör inte det. Livet är för kort.
Hon skriver träffande om det svenska klimatet:
Det kanske kan gå an på landet. Tror jag. Där tar man på sig sjubbskinnspälsen och går ut i den friska morgonen och klappar hästarna, eventuellt även rättaren, och sen går man in till stockvedsbrasan[...] Överhuvudtaget: vad gör man med kyla i stan? Annat än fryser. Och tänker illa om sina föräldrar som inte såg till att man föddes på Fidjiöarna.
Hon hade inte mycket till övers för militären:
Jag har fått sova i sovsäck! Det har varit min hemliga dröm ända sedan jag i april 1940 stötte ihop med två ynglingar vid norska gränsen medan kriget rasade på andra sidan. Ynglingar för resten- den ene var svensk kapten med silver i håret, men han hade en femtonårings intelligensnivå och det verkade så ungdomligt. [...] De sov gott som små barn i sina sovsäckar på golvet i fjällstugan där vi övernattade; jag låg bredvid och hade ingen madrass och ingen kudde och en gammal regnrock som täcke och var fruntimmer och det var svinkallt, man jag hade ju ingen kondition. Men nu har det alltså hänt-även jag, även jag!
Hon kunde också ta itu med sina egna synder här i kåseriet "Abedissa abdikerar" :
Många dagar efteråt stelnade fnittret inom en. Det blev stelfruset som en frostig hästlort på en vintrig landsväg, vilket är en otäck bild, men förbaske mig den enda rätta- något inkapslat som det luktar om är den sortens skvaller hur man än vänder på saken. Jag visste inte ett dugg om människan ifråga, den som jag hade varit med och plockat av all anständighet så där i all sällskapstrevnad.
Oftast handlar det förstås om hennes familjeliv eftersom samlingen heter En enda stor familj:
Ibland går vi på bio, Viran och jag. (Viran det är hon som är lång och distingerad och ser ut som en grevinna och styr över mitt hus och mitt barn för jag är aldrig hemma.) Vi går och ser propagandafilmer där folk spar. Krona på krona lägger de och sen blir de gamla och silverhåriga och sitter så blida och bläddrar i sparbanksboken och Karl har fått ta studenten och minns du, du kära, det året då vi köpte Lyckebo? Vi ser på dem och på oss där i biodunklet och kan inte för våra små liv begripa hur folk bär sig åt.
Till sist måste jag förstås få presentera deras katt:
Vi har en katt som heter Mittens. Folk tror att vi menar Misse och inte är riktigt nyktra, men vi bryr oss inte om dom (sic!) Katten heter Mittens, det är engelska och betyder tumvantar eller boxhandskar, och det är så sant som det är sagt. Ungefär efter den skalan löper vårt förhållande till honom, från mjukt och varmt och vänligt till rena fíghten. Det kan betyda ullhandskrabba också, men han är som sagt en katt. För resten är han en hon, men vi är så mycket fruntimmer i huset så vi måste ge den karlepitet, stackarn.
Näst sista luckan i årets julkalender höjer nu ett leverop till Barbro Alving på hennes födelsedag, för hon bor ju numera där änglarna bor tillsammans med hela sin udda familj. Och sedan vill jag säga ett tack gode Gud för att Bang skapades, att hon skrev på svenska och att jag kan läsa henne än idag.
Bror Hjorts altartavla i Karesuando kyrka med laestadianismens tre grundpelare: Lars Levi, Milla Maria Clemensdotter och Johan Raattamaa vid foten av Jesu kors.
Jag har nog aldrig haft en bloggpost helt och hållet dedikerad till Lars Levi Laestadius även om jag ofta återkommer till honom fast han absolut inte är en barockmänniska däremot är han mycket typisk för upplysningstidens övergång till romantiken. Dessutom är han den viktigaste personen för kultur och tro på Nordkalotten. Alla här förhåller sig till Laestadius på ett eller annat sätt och hans många ättlingar ser till att namnet också lever kvar inom kulturlivet.
Att han skulle bli en sådan gigant var långt ifrån självklart när han föddes i Jäkkvik till en för tiden gammal mamma (41 år) och en alkoholiserad far. Visserligen var hans mor och far avlägsna släktingar båda från den stora prästsläkten Laestadius/Lestander vilket innebar att även om de var fattiga, de levde under Lars Levis första år på att koka lim av renhorn, var båda föräldrarna noga med att barnen skulle lära sig läsa och skriva och kunna grunderna i kristendomen. Och så blev det också. Redan tidigt kunde syskonen läsa och grunderna i kristendomen. Carl- Erik Laestadius var Lars Levis äldre halvbror och han var också begåvad. Han tog till och med gymnasieexamen i Härnösand på egen hand. Därefter prästvigdes han efter studier i Uppsala. Därefter fick han ta hand som sin fars utblottade familj och hjälpte sina två småbröder Lars Levi och dennes lillebror Petrus att studera till präst.
Jag ser så många intressanta detaljer kring Lars Levis ursprung som född i en prästsläkt när Gunnar Wetterberg, också av prästsläkt, berättar om prästernas historia i sin bok: Prästerna. Där berättar han hur präster och prästfruar var den intellektuella basen i varje liten by i hela Sverige. De hade stort inflytande men var inte alltid speciellt rika. De hade ett hårt liv men de kunde läsa och skriva. Rika bönder ville inte gifta bort sina döttrar med präster så snart växte speciella prästsläkter fram. På detta är Lars Levi Laestadius alltså ett gott exempel. Båda hans föräldrar har bådegrundläggande utbildning och kommer från (samma) stora nordliga prästsläkt stammandes från bondsonen Johan Nilsson i Lästa som läste till präst, tog sig namnet Laestadius och 1662 blev kyrkoherde i Arjeplog.
Fattiga barn med läshuvud -och tur- blev präster men egentligen verkar både Carl Erik och Lars Levi ha föredragit botaniken före teologin, eller så var de intresserade av båda vetenskaperna. I Uppsala var ännu Linnés minne färskt och botaniken var fortfarande modevetenskapen nummer ett. Carl Erik lärde därför sina småbröder latin , grekiska och grunderna i botanik och de drog ofta ut på botaniska exkursioner i närområdet i Kvikkjokk. Och när Lars Levi senare blir kyrkoherde i Karesuando ägnar han sin lilla fritid åt botaniken. Sina studieår bodde han ibland med föräldrarna i Arjeplog och odlade den nya grödan potatis där i ett litet land som gav god avkastning. Det är också i Arjeplog han får sin första komministertjänst 1825 därefter jobbar han som lappmarksmissionär vilket ju passade bra eftersom han talade samiska: pitesamiska och lulesamiska* och det gick fort att lära sig nordsamiskan i Karesuando.. Men ännu mer användbart visade sig finskan vara och den standardfinska som fanns i läroböckerna fungerade inte utan Lars Levi fick ta hjälp av dem som talade finskan i norr, det som nu kallas meänkieli. Han ordnade samlingar där han bad folk att rätta honom och detta tror jag är en nyckel till att väckelsen kom. En präst som inte bara lär ut utan också är villig att lära sig folkets spårk.
Han skrev predikningar på alla tre språken svenska, samiska och finska men skol- och kyrkospråk var finska. Mycket beroende på att böcker på samiska var skrivna på sydsamiska som är ett helt annat språk än nordsamiska medan finskan och nordsamiskan möttes hela tiden så samisktalande föredrog finska böcker i kyrka och skola. Laestadius började dock skriva på nordsamiska med sydsamisk ortografi. Han var i Karesuando just det som Wetterstrand berättar om prästerna: traktens intellektuella centrum. Ändå drabbades han av sin mors svårmod och såg mest svårigheter och mörker i sin församling. Den herrnhutiskt anstrukne kyrkoherden Zacharias Grape som var hans företrädare var älskad och respekterad men Laestadius var inte nöjd utan tyckte att församlingen inte kände tillräcklig syndanöd och ingen väckelse kom av dennes vackra predikningar.
Jag tänker att Laestadius här visar på en mycket typisk ungdomssynd: den svartvita otåligheten som gör att han inte ser hur Gud förbereder: en sår och en annan skördar. För vi vet ju att Laestadius efter en deppig krisperiod** mötte Milla Clemensdotter i Åsele på en visitationsresa, den unga läsarkvinna som i laestadiansk lore kallas Maria. I mötet med henne fick han känna sig helt förlåten "i Kristi namn och blod" och därmed fick han "en försmak av himmelrikets glädje". Vid återkomsten till Karesuando hade något hänt som en del menar avspeglar sig i Laestadius språk som beskrivs som "hårdare". Jag vet inte det, jag tycker det blev mer målande och kreativt, snarare än hårdare. Fler metaforer och liknelser från livet i norr blev det. Ibland är hans språk så vackert att det nästan gör ont bara att läsa det. Han talar om Guds nådevalpar som den himmelska föräldern lyfter från världens kalla jordgolv och ammar. Han berättar om haren som först är rädd för jägaren men i konfrontation med jakthunden hoppar upp i jägarens famn, där jägaren förstås är Gud som självklart räddar den lille räddharen som söker sin tillflykt i hens*** famn. Den söte Kristus i vars namn och blod syndernas förlåtelse finns blir så levande för församlingen att Anden faller och en kvinna blir den första att dansa i liikutukset (rörelser).
Jag tror som sagt att väckelsen var frukten av Andens verk mer än Laestadius predikokonst men detta är inte menat som en dissning av hans predikokonst. Tvärtom är det en hissning av hans betydelse för språket. Hans predikokonst och ödmjuka inställning till församlingens språk och vardag var del i detta däremot håller jag inte alls med Laestadius om att kyrkoherde Grape skulle ha varit så usel när väckelsen dröjde. Laestadianismen är i grunden väldigt herrnhutisk i sitt uttryck och det är nog ingen slump att de haft en herrnhutiskt inspirerad kyrkoherde innan Laestadius kom dit. Det bästa med laestadianismen är just det mjuka hjärtat den varma kärleken till Jesus och förståelsen av hur hans död förlåter alla synder. Den är som sämst när den köper Laestadius analys om att Grape var "för snäll" och väljer en lagisk och hårdhjärtad gärningslära i stället för Jesu namn och blod.
Alltför många tjatar om denna sämsta sida så jag tänker inte orda mer om detta. Jag vill i stället åter uttrycka min stora tacksamhet för att Laestadius kom och väckelsen kring honom som gjorde att jag till slut fick höra om Jesus. Det är det bästa av allt och jag är glad att inte Laestadius lämnade sin kyrkoherdetjänst innan väckelsens eld hade tänts. Den som fortfarande förs från vän till vän.
* samiska dialekter talas efter älvdalarna precis som de andra språken i norr, Pite älvdals dialekt, som också kallas arjeplogssamiska är närmast likt lulesamiska som talades i Kvikkjokk. Närmaste älvdal har också närmaste dialekt därför var det inte svårt för Laestadius-bröderna att göra sig förstådda både i Arjeplog och Kvikkjokk.
** han var helnykterist och försökte starta en nykterhetsförening i Karesuando.Han fick en medlem, Petrus Raattamaa. Men värst av allt var att hans lille son Levi dog tre år gammal. Han ville kunna lämna Lappmarken och som led i sin vidareutbildning som skulle öppna vägen för honom till andra kyrkoherdetjänster längre söderut, blev han utskickad på den visitations- och predikoresa som förde honom till Åsele.
*** det borde förstås stavas hän, på finskt vis eftersom ordet kommer från finskan och är en orsak till att laestadianismen räknar nordiska språk som oanvändbara när det gäller andliga ting. Gud är den himmelska föräldern/taivalinnen vanha och varken han eller hon, finsk-ugriska språks enda pronomen för tredje person singularis gör det lätt att tala om himmelska ting och självklart är meänkieli himmelns språk.
Flykten till Egypten målad av Bartolomé Esteban Murillo
Snart är julen slut. Denna vecka är den sista med julgran, julljus, jullekar, julmat och julkalender för detta kyrkoår och på fredag är det tjugondag Knut då julen dansas ut. Resan med barnet till Egypten är den sista delen av julevangeliet. Jesu barndom som den skildras i Lukas evangelium slutar med resan till Jerusalem när Jesus är 12 år. Resor är vanliga i Bibelns nomadiserade värld. Abram lämnar Ur och sedan Haran, och vandrar runt i den gröna halvmånen i stort sett hela sitt liv med någon avstickare till Egypten , precis som Jesu får göra, som flykting. Abraham börjar han heta och hans fru och syster Sarai blir Sara . Det visar både på ett uppdrag och en språkförändring: ett nytt folk skulle komma från halvsyskonen som föddes i Ur.
Abraham och Sara flydde till Egypten på grund av hungersnöd. I Egypten fanns alltid mat även när länderna runtomkring drabbades av missväxt. Jesus föddes i självaste brödhuset, Bethlehem och det var för att rädda hans liv som Josef och Maria flydde med honom till stormakten i väst. Kopterna som håller fast vid sin kristna tro sedan det första århundradet efter Kristus vårdar ömt olika platser som traditionen förknippar med den heliga familjens flykt och asyl. Det får duga med traditionen eftersom det inte står något om Jesu tid i Egypten i evangelierna.
Så här i julens slut brukar vi påminna oss om att Jesus var flykting. Det är bra att påminna oss om att människan aldrig haft rötter men alltid fötter och dessutom båtar, kameler, renar och hästar. Khoi-san folket i Kalahari är förmodligen de enda som kan sägas vara ursprungsbefolkning där de bor. Ingen annan människa härstammar från endast en enda plats i hundratals generationer, däremot är vi alla släkt med khoi-san. Så är det också med Jesus så klart genom sin mamma. Maria härstammar från den levitiska prästsläkten som har Mose bror Aron som stamfar, född i Egypten och död under flykten från Egypten. Eller så kan man säga att Maria härstammade från Levi stam varifrån Mirjam, Aron och Mose kom. Levi, han som var son till Jakob, som var son till Isak och barnbarn till Abraham och Sara som föddes i Ur. Levi flydde sedan till Egypten, där hans lillebror Josef redan bodde, under en hungersnöd. Självklart härstammar alla dessa människor från Afrika från första början. Vi är ju alla väldigt nära släkt med varandra, vi människor.
Här i Norden har människor också alltid flyttat runt och seglat hit och dit. Det verkar lite vanskligt med tanke på klimat och teknologin men dagens DNA-arkeologi parad med vanlig artefaktarkeologi visar hur människor i Skandinavien flyttat runt och fått barn med folk från olika platser från främst norr och väster. Men även från öster och vi vet att de sk. vikingarna jobbade som livvakt så långt söderut som hos den kristne kejsaren i Konstantinopel.
De mager som reste från ungefär samma plats som Abraham utvandrade från tillsammans med sin äventyrlige pappa många generationer innan Jesus föddes brukar i västkyrkan uppfattas som tre som var och en representerar Afrika, Asien och Europa, de tre i Europa, Afrika och Asien då kända kontinenterna. Idag är det folk i Amerika som kanske firar dessa tre, som där kallas kungar, allra mest. Symboliken med endast tre kontinenter har bytts ut mot tanken på att de representerar alla folkslag av alla hudfärger på jorden: svarta, vita och bruna. Det tycker jag är så bra för så är det ju, Jesus kom till oss alla som inte är träd utan människor och har fötter i stället för rötter vilket de långväga magerna påminner oss om.
Av musikaliska influenser i mitt liv finns det många som inte kan överskattas, Elvis och Gullan Bornemark, som inledde adventskalendern detta kyrkoår, är två av dem. Likheter mellan dem är få och det visar hur viktigt mångfald är. Det är inte antingen Gullan Bornemark eller Elvis Presley, det är både ock och många, många fler. Farmors piano - och orgelspel var förstås omistligt det med. Hon spelade allt från schlagers som "Vad tar ni för valpen där i fönstret" och Bach. Vilken rikedom! Men Elvis slog verkligen omkull den lilla dansanta flickan, som var jag i ett rockigt vinddrag från den svartvita TV-rutan, som var farmors i matinéfilmen Ung man med gitarr/ Loving You. Här den första låten som golvade mig totalt och när jag reste mig upp dansade jag som en galning, enligt utsago från de vuxna som var med. Jag minns låten och filmen men att se den så här i färg är lite konstigt:
Jag minns inte alls slagsmålet bara sången (kanske klipptes slagsmålet bort av Sveriges Television). Och att kläderna var tjusiga. Snart efter att jag sett denna första Elvis-film blev också femtiotalet åter en vogue och den estetiken tilltalar mig ännu. säker inte bara pga Elvis men det var en starkt bidragande orsak. Det mesta som gjordes på 1950-talet var vackert. Fortfarande var det normala naturmaterial i kläderna, syntet var exklusivt. Tunna ylleklänningar, vippiga kjolar, mockajackor, higgins-koftor och dufflar, gympadojor med nedrullade strumpor och hästsvans. Snyggt! Heminredning med fantasifulla mönster i lagom klara färger matchade med ljusgrått och bilar som var mer konstverk än praktiska farkoster Men inget slog musiken: rock'n roll
Tur att min pappa hade nästan alla Elvis-singlar från Elvis bästa epok: 1950-talet alla var 45-varvare i singelformat med 4 låtar på varje skiva dvs en EP. En del var lite skadade men vad gjorde det. Från fasters resegrammofon, som jag fick överta när hon gifte sig och köpte stereo, kom den häftigaste mest dansanta musik jag kunde tänka mig. Jag lyssnade om och om igen och letade upp nostalgiprogram på radion där gamla rocklåtar förekom. Kavalkad var ett säkert kort.
Jag och pappa delade också samma vurm för Bob Marley men det var svårare att hitta på radion så jag fick kassettband med hans album i julklapp år efter år. Mamma gillade i sin ungdom Tommy Steele, som jag tyckte var pinsam (Aron skulle säga cringe) men hon gillade också Mahalia Jackson och Miriam Makeba, precis som pappa och jag. Nu i skrivandes stund inser jag att de allihop var representanter för svart musik, endast Elvis var vit men han sjöng med en "svart" röst. Det tänkte jag inte på i en enda sekund när jag var barn och ung.
I början av 2000-talet började det komma vanvettiga rasistiska idéer om att kulturer ska hållas i strikt apartheid. Det Elvis och jag sysslade med var cultural appropriation. Vita som sjunger gospel ska skämmas och icke -renrasiga samer hudflängas mentalt om de jojkar. Är du inte svart sydafrikan är det en kränkning att sjunga Pata-pata och i den moderna serien baserad på Jules Vernes bok "Jorden runt på 80 dagar" tillåter endast folk från Europa att ha ett romantiskt intresse för varandra så Aouda stannar kvar i Indien och den dramatiska kärleksintrigen i Indien handlar så klart om två indiska ungdomar som älskar varandra plus en ung brittisk officer som har en engelsk fästmö i Europa. Till seriens försvar ska sägas att i USA handlar intrigen om en Ku Klux Klan-ledare som hatar att den svarte fransmannen Passepartout flirtar med den rödblonda engelskan miss Fix.*
I en rasistisk tid som vår blir förstås Elvis en riktig superskurk. Jag märker att snälla och fina människor som verkligen är en tillgång för hela samhället helt har fallit i denna onda fälla liksom folk på 1930-talet, när Elvis föddes, kunde vara hyggliga människor, goda grannar, hängivna kristna och samtidigt hata judar och rasblandning. Jag vet att jag anses fullkomligt gammalmodig som inte går med på denna ny-rasism men för en kristen gäller det att inte följa varje liten modenyck utan försöka hålla sig till den stig Jesus trampat upp den som har som portalöverskrift, inte "Arbeit Macht Frei" utan "Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus." Gal 3: 28 det finns förstås tusentals andra bibelställen som helt avvisar all rasism och nationalism men denna vers sammanfattar den totala jämlikheten i församlingen.
Om vi ska lyssna på de befängda fånigheterna om kulturell appropriering (lån från Am.Eng.cultural appropriation i det fortfarande djupt rasistiska USA) skulle jag aldrig få bära den svenska nationaldräkten: jeans eftersom jag inte är litauisk jude som flyttat till USA. Stickning är inte uppfunnen i Sverige alltså är det bara att lägga ner det. Fredagstacon, pizzan, potatisen, julgranen, penicillin, apelsiner och det mesta utom kålrötter och torrkött måste rensas bort. Jag får endast ha hund, get och ren, varken katt eller häst har en lång historia här i norr. Det enda vi får roa oss med är skidåkning, som ju är verkligt kul som tur är, arktisk klämsång och rövkrok. och det värsta av allt, som gör att jag ALDRIG kommer att underkasta mig dessa vansinnigheter: jag måste lämna min kristna tro. En jude från främre orienten och jag har inte mycket gemensamt i ytlig bemärkelse: olika språk, olika kultur , olika hemtrakter och olika kön.
Alltså bryr jag mig inte ett dugg och lyssnar vidare, ja, jag sjunger även med i sånger av svarta musiker samt låtar som "Jazz-gossen" av den svenskt kritvite Karl Gerhard trots att han besjunger en musikstil som skapats i USA av slavättlingar med afrikanskt ursprung och judiska immigranter. Jag älskar också fortfarande julevangeliernas underbara mix av folk från olika länder, kulturer och samhällsklasser. Trettondagens möte med mager av en helt annan religion än den judiska har i vår rasistiska värld banat en väg som jag aldrig kommer att avvika från: so help me God!
Här en låt som har namn efter detta vackra som skapas när kulturer möts, berikar varandra och föder en ny kultur. Kulturmöten skapar skönhet och vackrare blir det ju mer respektfullt mötet är. Kreol kallas denna företeelse när språk blandas och skapar ett nytt språk. Engelskan är ett exempel på kreolspråk (creole stavas det på franska och därmed på engelska som har så mycket franska i sig). New Orleans kreolkultur har inte bara gett oss jazz utan också god mat, zydeco-musik, Prinsessan och grodan och en film och LP med Elvis och mycket mer. Detta är min favoritlåt av alla hans härliga favoritlåtar:
* Den envetne detektiven har blivit en kvinnlig journalist vilket var en utmärkt förändring i denna mycket underhållande och sevärda TV-serie. Trots att jag ser denna ny-rasism i serien är det en riktigt välgjord serie med ett manus som lämnar Verne långt bakom sig med tåglängder och luftballonghöjdmetrar. Som gammal Verne-läsare, måste jag tillstå att serien är mycket bättre så jag hoppas att det som antyds i sista avsnittet; att Passepartout, miss Fix och Mr . Fogg snart ger sig ut på en världsomsegling under havet, blir sant snart. Jag skulle också älska att se denna trio ta sig till Island och resa till jordens innandöme.
Francis Poulenc var fransk kompositör av musik lite i stil med Eric Satie och Claude Debussy men jag känner honom bäst i hans senare kyrkliga repertoar, som han själv upplevde som viktigast , och svårast, att skriva då han skriver mindre modernistiskt mer tonalt. Hans opera Karmeliternunnorna/ Dialoguesdes Carmelites är en gripande berättelse som bygger på händelser under skräckväldet efter den franska revolutionen. Ett karmilterkloster för nunnor skulle tömmas, befrias enligt revolutionärerna*, och nunnorna skulle prompt avsäga sig sin tro men vägrade. De blev då giljotinerade en efter en. Men de dog sjungandes Psaltaren 116 "Laudate Dominum" och "Veni Creator Spiritus" vars text märks i de absolut sista raderna av operans final som finns här nedan.
Poulenc var själv djupt troende katolik och lyckas med sin musik och sitt libretto byggt på kortromanen Die Letzte am Schafott(Den sista på schavotten, min ord för ord översättning) av Gertrud von Le Fort som skrev om martyrerna från Compiègne i norra Frankrike, förmedla sin tro i denna opera. Eftersom Poulenc använde det tonspråk som han själv använde i sin religiösa praktik blev inte operan snabbt omodern som så mycket modernistisk 1950-talsmusik. Den räknas numera som en av mycket få moderna operor som alltid uppförs någonstans i världen. Av naturliga skäl är det kvinnorna som hela tiden finns i centrum. Deras böner och samtal inför det oundvikliga slutet är stommen i intrigen. Väldigt mycket i operan är därför recitativ och ändå blev den genast en succé. När den uppfördes i Stockholm 2011 skrevs denna artikel som än idag är läsvärd.
Speciellt denna vinter som präglats av iranska kvinnors uppror mot den förtryckande revolution som bestal dem på alla deras mänskliga rättigheter känns denna berättelse och opera om nunnor som "befrias" ur sitt älskade kloster aktuell. Poulenc såg förstås också likheter med den nyss avslutade tyska ockupationen och det andra världskrigets bottenlösa ondska. När den uppfördes i Stockholm för 12 år sedan såg man på slöjdebatten och kvinnors val att bära den som då diskuterades i total motsats till vad de iranska kvinnorna nu dör för. Detta tycker jag är ett typiskt tecken på en klassiker. Det klassiska verket är så existentiellt allmängiltigt att den kan förklara och fördjupa aktuella skeenden av många olika slag.
Just nu pågår en fasansfull sönderslitande debatt, direkt ifrån avgrunden, inom delar av den svenska frikyrkligheten om homosexuellas rätt att leva och verka i en församling på samma villkor som alla andra. Där tycker jag då denna opera av den öppet homosexuella och lika öppet djupt katolske Francis Poulenc visar på det jag anför i debatten: på frukten ska trädet kännas. Lyssna och se, avgör själva om Anden talar till oss i denna opera av Poulenc:
* I C-kursen i franska läste jag Diderots La Religieuse där han i sin upplysningsfilosofiska utilitaristiska anda beskrev klosterlivet som en ändlös tortyr och dessutom improduktivt eftersom en massa kvinnor inte födde barn när de nu valde musik och kontemplation i stället för att föda barn tills de dog i barnsäng. En förfärlig historia skriven ur ett stadigt manligt perspektiv där kvinnors fria vilja verkar vara icke-existerande. Samtycke var inte heller överst på de manliga revolutionärernas agenda. Så avrättade de inte bara dessa karmeliternunnor utan också Olympe de Gouge som var en av revolutionärerna men ville att kvinnor och män skulle ha samma rättigheter. Guess what? Kvinnor fick det sämre efter revolutionen och hennes giljotinering 1795, än de haft det under monarkins sista hemska år. Detta legaliserade kvinnohat höll i sig och Frankrike fick rösträtt och medborgarrätt för kvinnor 1946. Ja, du läste rätt, efter andra världskriget!
Idag firar stora delar av kristenheten jul, Epifaniedagen med Jesu dop i Jordan och /eller att vise män, zoroastriska mager sökte sig till Jesus pga sina astronomiska observationer långt bort i öster.* I den protestantiska delen av Europa är Trettondagen fota lite bortglömd annat än hos oss "religious wackos" som älskar Jesus helt ohämmat och därför firar allt vi kan så fort det ges tillfälle. Men för många andra är Trettonhelgen gåtfullt bortglömd. Det beror på en hel del olika faktorer. En viktig faktor heter den kalvinska puritanismen som nu är mest känd och mest konsekvent praktiserad bland Jehovas vittnen som firar näst intill ingenting: inga födelsedagar, aldrig jul, inte heller kristen påsk, utan "åminnelsen" vid den judiska påsken som är ett minne av det kristna kallar nattvardens instiftande, ingen pingst eller ens lövhyddohögtiden. Men det var inte JV som började med detta projekt att inte fira annat än typ bröllopsdagar.
Oliver Cromwells republik är den som mest konsekvent har tagit avstånd från alla slags festligheter. De puritanska republikanerna i England nöjde sig inte med att fördöma och förbjuda alla religiösa högtider som katolska påfund utan för att understryka det avskyvärda i att fira jul spred man ryktet att julen var en hednisk högtid som tagits över av de kristna. Det var mycket impopulärt att förbjuda julen men den vilda idén att kristendomen härmade hedningar fastnade i huvet på speciellt de väldigt puritanska militanta ateisterna ända till dags dato.
Alla folkliga påfund för att fira, när man nu hade ledigt mitt i vinterns dystraste tid, var väl inte alltid direkt inspirerade av Bibeln utan utgick också från naturliga förutsättningar. Det barrskogsrika Tyskland kom med julgranen, det mörkertyngda Norden kom med ordet jul, en fest för att dricka öl och hålla ut tills ljuset återvände- men det mesta var faktiskt kristet från allra första början. Det är till exempel inte bara helt slumpartat att Chanukka firas ungefär samtidigt som firandet av Jesus, världens ljus i den äldsta festen Epifaniedagen som firas idag. Det är inte heller helt gripet ur romerska luften att fira jul 25 december utan det var datumet för Marie Bebådelse och Zacharias tempeltjänst som gjorde att Irenaeus av Lyon (ca 130-202) e.Kr. fastslog bebådelsens datum till 25 mars et voilá nio månader senare den 25 december borde alltså Jesus ha fötts.
Bartolomé Estaban Murillo har förstås en del bilder av de vise männens besök i Betlehem
Gåvogivandet brukar i puritansk anda också sägas komma från de romerska saturnalierna som slutfirades 17 december med bla gåvors givande, men det kommer ju mycket närmare ifrån: judar gav barn presenter under Purim och i kristen tradition var detta faktum att de vise männen från öster gav det lilla nyfödda Jesus-barnet lyxiga gåvor: guld, rökelse och myrra en annan inspirationskälla. Många har genom året skämtat om dess opraktiska presenter men då har de aldrig varit i Tornedalen en av de mest konservativa kulturerna på jorden. Att ge någon en praktiskt användbar gåva ansågs för bara något decennium sedan som en skymf. Det var liksom en uppmaning att göra något nyttigt i stället för att sitta och slöa med ursäkten att man inte har rätt verktyg. Att ge bort nyttigheter som blöjor och spädbarnskläder skulle vara förolämpande som om mamma Maria inte hade förberett sig inför förlossningen, som om hon var en usel mamma och Josef en obrydd pappa utan beredskap för sin förstfödde.
Att ge dem dyrbara gåvor var mer som att lita att de kan avgöra vad de behöver dem till som ett bankkonto fullt med pengar att ta ut vid behov, eller ett presentkort där mottagarens kompetens tas för självklar. Och så är det ju ofta med julklappar än idag: inte alltid så nyttiga saker, ofta presentkort eller "en slant" som de gamla sa när de gav sedlar till barnbarnen. Trettonhelgen var en riktig nagel i ögat på puritanerna lössläppta tonåringar fro runt och tiggde iho till skolavgifter utklädda till tre vise män med höga trollkarlshattar gjorda av papp som snurrades ihop till en strut eller den förfärlige julbocken som stångades, tafsade på kvinnor och bänglade i husen tills han fått något gott eller ett mer varaktigt skolbidrag. I katolska länder lever ännu sedan vidare med en bönkung.
Denna person var den som i sin gröt, sina pannkakor, i sitt briochebröd hittade en ditsmugglad pryl som inte hörde hemma där tex en böna (hos oss blev det en mandel i gröten som nu förlorat sin bönkungsutpekande funktion). Bönkungen var då kung för en dag och denna hade rätt att vara respektlös både mot sina föräldrar, arbetsgivare, adelsmän och präster. Dessutom måste alla lyda bönkungens nycker denna dag. Det är lätt att förstå att dylikt bus inte uppskattades i hos puritanerna. Jag är ganska säjer på att den anglikanske CS Lewis beskrev Narnia under Vita Häxan som en plats med ständig vinter men utan julfirande. Lewis var ju irländare och på Irland gick Cromwells trupper allra hårdast fram eftersom de såg de katolska irländarna som en grupp vilda hedningar i stort behov av upptuktelse och omvändelse.**
Just nu befinner sig det svenska puritanska arvet i form av frikyrkorna, i en pendelrörelse från det cromwellskt stränga högtidshatandet till de färgstarka festligheterna i de historiska kyrkorna och det påverkar hela samhället så att jag nyss hörde hur en franska konditor i Stockholm nu säljer bönkungspannkakstårtor även till svenskar. Ortodoxa dyker efter kors idag för att minnas Jesu dop och latinamerikaner och spanskättade pingstvänner firar Heliga Tre Konungar med gåvor till barnen. I Svenska kyrkan har man så länge jag kan minnas samlat in pengar till Lutherhjälpen/ ACT under julen fram till Trettondagen. Under några år har fokus varit att "Bryta traditioner" för att bekämpa barnäktenskap. Det är just precis som det ska vara. Bryt usla traditioner och håll fast vid de trevliga , samt ta tillbaka de som orättfärdigt berövats oss. Cromwell hade fel, julen är ingen hednisk högtid, inte Trettondagen heller. Det finns anledning att fira att Gud blev människa för att göra oss alla mänskligare.
Ha nu en glad trettondag som bönkung eller puritanskt nedsjunken i soffan med en god bok, det spelar ingen roll men att Kristus är kungars kung är värt att fira.
* Alltså, Gud är allas Gud överallt även de som ännu inte blivit judar/kristna kan finna Jesus genom sin egen tro. Det är ju Jesus som är enda vägen till Gud men till Jesu går otaliga vägar även genom helt ovetenskaplig astrologi och över många mil på kamelrygg.
** De ville också hämnas det irländska uppror som ledde till massakrer på skotska och engelska nybyggare några år innan Cromwells invasion. Denna historiefixering av hämnd bär tyvärr ännu ond frukt, speciellt i Nordirland.
Tolkien var alltså väldigt bestämd med vad han trodde på men det hindrade honom varken från att vara vän med protestanter eller skriva en fantasyhistoria på engelska i stället för en katekes på latin. Ett typiskt exempel på hur detta med fantasy fungerar i jämförelse med en katekes är mitt favoritpar Hjortongull och Tom Bombadill. Jag vet att Tom Bombadill var en docka köpt i Holland till Tolkiens barn. Något av barnen spolade ner dockan i toaletten och så räddades den och då kom Tolkien med en tröstesaga om Hjortongull, flodens dotter, och Tom Bombadill.
Detta par är alltså Härskarringens äldsta karaktärer tillkomna innan The Hobbit/ Bilbo-en hobbits äventyr skrevs och de är dessutom mycket centrala gestalter för hela Tolkiens livsfilosofi. På många sätt verkar Tom Bombadill och Hjortrongull vara Gud. När hoberna lämnar Tom Bombadill får de en ramsa att ropa om de råkar i stor fara:
Ho! Tom Bombadil, Tom Bombadillo!
By water, wood and hill, by the reed and willow,
By fire, sun and moon, harke now nd hear us!
Come, Tom Bombadil, for our need is near us!
(Hallå Bombadill, Tom Bombadillo,
vid vatten, skog och vass och vide, giv oss ej till spillo!
Vid eld och sol och måne klar, lyssna och hör oss!
Kom. Tom Bombadill, för nu står nöden för oss!)
För en protestant verkar det vid första anblicken vara självklart: Tom är Jesus. Och då blir de här militanta ateisterna, som ju är väldigt puritanska i tankesättet, glada för det finns jättemycket som INTE stämmer på Jesus med Tom och Hjortrongull. Men nu är ju Tolkien katolik och han kan lika gärna mena att Tom är ett helgon och det stämmer ju helt på hur han lever i avskildhet men ändå med allt han behöver och mer därtill. Paret som har allt de behöver utan att bedriva rovdrift på naturen är på alla sätt Tolkiens tydligaste ideal.*En asket i avskildhet med noll maktbegär som också kan höra ett anrop från nödställda, det stämmer till punkt och pricka på de flesta helgon. Han har ju dessutom, som katolska helgon, ett specialområde där han kan hjälpa till medan det inte är lika effektivt att ropa på Tom i honmonstrets håla. Då åkallar i stället hoberna Elbereth Gilthoniel.
Ofta påstås att det i Tolkiens Midgård inte förekommer någon religiös kult: inga sakrament, inga gudstjänster, inga kyrkor och kapell. Men då har man läst bra ytligt. Jag skulle kalla det en puritansk läsning eller antikatolsk. Precis som med fallet Tom Bombadill och Hjortrongull klarar inte en puritansk läsning att se hur genomsyrad av en katolsk världsbild ringens värld är. Hoberna åkallar Elbereth, de vänder sig till Galadirels gåvor i nöd, de äter lembas (återigen Apans anatomi: släng Oliver Cromwells glasögon nästa gång ni läser!) som är alvbröd. på latin talar man om panis angelicus=änglabröd. Detta panis angelicus är mer och större än oblaten i nattvarden. Det är det vi ber om i Vår fader/Fader vår: "ge oss i dag vårt dagliga bröd/ge oss idag det bröd vi behöver". En puritansk läsare ser inte hur lembas skulle kunna vara detta bröd för de tänker sig en präst i full ornat läsandes instfiftelseorden och en församling som med sänkta huvuden tar emot brödet av denna präst. Så är det aldrig när lembas äts. Lembas är istället det där tydliga brödet vi behöver, panis angelicus som också delas ut vid varje mässa, såväl katolsk som protestantisk, men mycket mer än så.
Det är också omöjligt att, med en katolsk läsning, inte se hur Tolkiens helt medvetet katolska redigering lyft fram det änglalika hos alverna, det fallna demoniska hos orcherna och det kristus- och helgonlika hos gestalter som Aragorn/Vidstige, Gandalf, Frodo och Tom Bombadill. En ateist med puritansk läggning, vilket de flesta moderna hard core ateister har (talking to you Richard Dawkins, Cristopher Hitchens, Ayan Hirsi Ali et.al.) kan helt enkelt inte fatta att det finns många bilder av Gud i Bibeln liksom i kristen tradition. En grundskada hos alla protestanter är oförmågan att se treenigheten som verkligt en och tre på samma gång. Hos Luther blir det tydligt i hans juridiska försoningslära (som han visserligen fick i sig redan som katolsk augustinermunk och i läsningen av Anselm men i RKK finns fler ordnar än denna) där han ser Gud Fader som den som är objektet för försoningen och Jesus står som en sköld mellan människa och Gud, inte som en bro mellan jord och himmel. "Vi har att försona oss med en vred Gud" kunde man förut höra på de hyperlutherska laestadianernas samlingar.
Men liksom vännen Lewis ansluter sig Tolkien till den klassiska försoningsläran där Jesus är Gud, Fadern är Gud och Anden är Gud och Gud är den som agerar genom att lura Djävulen i en fälla och så besegra ondskan, synden och döden. Uppståndelsen är inte segern men tecknet på att segern redan är vunnen på korset. Så är det också i ringens värld: Gandalf kämpar mot Balrogen i Morias djup och mycket senare får läsaren veta att han segrade där och då. Frodo och Sam, två små individer utan rykte om sig att vara oövervinnliga går åt rakt motsatt håll än vad Sauron förväntar sig och lyckas så besegra hans totala tomhet och makthunger men inte utan att Gollum, en annan karaktär som omöjligt kan accepteras av en puritansk ateist men som en som läst Father Brown-deckarna av GK Chesterton, ytterligare en katolsk författare, känner igen som en Hector Flambeau-person.
Eller ska vi säga Judas Iskariot som är den lärjunge som är den som sig själv ovetande verkligen är mest aktiv i lärjungaskaran för att planen att lura djävulen i fällan ska gå i lås? Gollum/ Sméagol beskrivs också av Gandalf som av hobsläkt vilket förklarar hur han så länge kunnat ha och använda härskarringen utan att helt utplånas. I det samtal som jag lyssnade till när jag skrev denna bloggpost om CS Lewis hånflinar panelen åt Narnia som en tydlig "metafor(sic!)", de menar förstås allegori och det är ju sant.** "Aslan är så uppenbart Jesu-hahhaha!"Men hur förklarar de Puddleglum/ Surpöl? eller hela Hästen och hans pojke som en barnsligt förenklad metafor för vad? Och hur är INTE Midgård en tydlig allegori för den katolskt nostalgiska naturromantiska kosmologin vilken Tolkien ville förmedla?
Om man ändå inte övertygas måste jag få påminna om Lavskägge/ Treebeard (Fangorn på midgårdsspråket sindarin) inspiration till honom fick Tolkien genom att han blev så irriterad på Shakespeares totala bortslarvande av profetian i Macbeth om att han skulle regera tills Dunsinans skogar skulle börja vandra mot hans slott. Det är alltså bara soldater som kamouflerar sig med trädgrenar i slutet av pjäsen. Detta är fegt när det så klart blir mycket tydligare att Macbeth brutit mot all heder och ära samt Guds alla lagar om till och med träden reser sig i vrede mot honom och vandrar mot hans slott. På samma sätt slarvar Shakespeare bort att Macbeth inte kan övervinnas av en man av kvinna född. Även där gör Tolkien något mycket smartare än att krysta till det som att en person som föds med kejsarsnitt inte skulle vara född av kvinna; han låter Eowyn, utklädd till man som en tydlig referens till Jeanne d'Arc, vara den som dödar Nazgülernas hövding. Tolkien har förstås rätt. På så sätt skulle häxornas profetior bli mycket kusligare och mer oväntade. Att en man mördar en annan man är väl inte konstigt, men när en kvinna gör det blir det oväntade tydligt . På samma sätt är det inte är så underligt att i strid skära grenar från träd som kamouflage men träd som marscherar mot en orättfärdig härskare, det är ovanligt.
Lavskägge får ju med sig alla enter och träd i sitt uppror mot Sarumans industrikomplex. Det är inget fjös med hober som bär kvistar i händerna utan hela skogen går till angrepp med hjälp av självaste älven Isen. Lavskägge är, som Hjortrongull och Tom Bombadill, sina skogars respektive vattnens rån. Hjortrongull råder över regn och vattendrag i Gamla skogen, Tom Bombadill råder över Gamla skogen och dess närområde och Lavskägge råder över Fangorn. Och detta att skogen heter som han själv visar hur Tolkiens världsbild liknar den som nordborna hade kring skogsrået, bergsrået och sjörået: Fangorn är också del av den skog han ska råda över och beskydda. Skogen är Fangorna och Fangorn är skogen, utan skog ingen Lavskägge och utan Lavskägge ingen skog.
Tolkiens naturromantiska katolska världsbild blir jättetydlig just när Lavskägge samlar enterna och skogens träd till revolution mot Sarumans miljöförstörelse. För det första går det långsamt, Tolkien var genuint konservativ, kom ihåg att han läste mässan på latin fast alla andra i kyrkan gjorde det på engelska efter 1965. Han var en konservativ som jag kan respektera eftersom han ändå ser att förändringar behövs men de ska inte hetsas och slarvas fram. Enternas långsamma diskussioner är också en bild på hur kyrkan ska reformeras, enligt Tolkien. I samtal och fredlig samvaro som måste få ta tid. Och här är jag så helt med honom. Jag tillhör helt klart de "hetsiga" unga enterna som vill gå fortare fram än de gamla med kvinnans ställning***, klimatomställningen, prästernas uppgift och civilstånd och ekonomisk rättvisa. Tolkien visar vad han tänker om denna hetsiga inställning med att låta de djärvaste unga enterna dö i striden om Isengård. Att gå för fort fram kan vara dödligt men det är helt säkert att skapelsen går under om vi inte reagerar när ondskan har gått för långt, så läser jag Tolkien.
* CS Lewis var den förste som föreslog Tolkien för Nobels litteraturpris, ytterligare två gånger föreslogs Tolkien och jag anser att det är ett tecken på Svenska Akademiens ynkedom att de menade att han inte dög. Om man läser Nobels testamente ska den som under det senaste året gjort mänskligheten den största nyttan och dessutom skriver i "idealisk rigtning" få priset. Jag tycker, liksom alla som föreslog Tolkien, att hans verk är närmast överkvalificerat men dammsamlarna i akademien föredrar i stället bittra misantroper som Elfriede Jellinek som knappast någon läser eller påverkas av (tack och lov!) och franskspråkiga författare av alla de slag (utom feelgood, barnböcker och deckare förstås). Inte mig emot, frankofil som jag är, men lite lustigt är det att de så gärna koketterar med sina franskkunskaper i den svenska akademien.
**Det fullkomligt huvudlösa jämförandet mellan Tolkien och Lewis är något jag antar de båda hade uppfattat som fullkomligt absurt, eller enbart skrattretande. De är två olika författare med samma tro. Båda valde att skriva fantasy, den ene low fantasy och den andre high. Ingen mer än någon obildad och okunnig ateist (Apans anatomi, jag adresserar er!) skulle få för sig att Tolkien skriver ihop en mindre kristen värld än Lewis Narnia. Grejen är den att Lewis skriver low fantasy och Tolkien skriver ur ett slags änglaperspektiv om en värld som är helt katolsk i allt. Den religiösa analfabet som inbillar sig att Galadriel inte kan motsvara Maria , kyrkans moder, eftersom hon har många barn, gör ju sannerligen bort sig. För det första: De flesta kristna tror ju att de som kallas Jesus syskon i Bibeln är just Jesus syskon och inte kusiner, bryllingar, vänner eller endast Josefs barn. För det andra: även om man är en rättrogen katolik och tror på dogmen om Maria som evig jungfru (Tolkien skulle väl säga semper virgine) så är hon alltså enligt katoliker kyrkans moder dvs hon har miljarder barn.
Vid revisionen inför andra upplagan förtydligade Tolkien det katolska i Härskarringen/ Lord of theRings och som kristen har jag inga problem att hitta allt möjligt som tydligt pekar i kristen riktning. Till exempel när Aragorn mitt i mörkret i Moria tröstar hoberna med orden: " Do not be afraid!" said Aragorn. There was a pause longer than usual, and Gandalf an Gimli were whispering together, the others were crowding behind, waiting anxiously. "Do not be afraid! I have been with him on many a journey, if never on one so dark [...] He will not go astray if there is any path to find. He has led us in here against our fears, but he will lead us out again, at whatever cost to himself." Att de hatiska militanta ateisterna inte ser att detta är "mere Christanity" förvånar mig inte men att även kristna kan kokettera med att CS Lewis var en simpel övertydlig "predikant"" medan Tolkien (som ju faktiskt vann Lewis, alltså var en riktig missionär och predikant, för kristendomen) var den store konstnären eftersom de de där obildade ateisterna inte fattar att hans texter är sprungna ur en djupt kristen mylla.
Ja ni fattar, I BEG TO DIFFER! Skillnaden mellan de två är ENBART att den ene skriver high fantasy och den andre low fantasy. Litterär kvalitet håller de båda, hög sådan. Vill man försjunka i en värld som inte drar in vår värld med dammiga vindsutrymmen , sjukdom, världskrig, mobbing och smog är Tolkien bäst men vill man ha en värld där man kan hitta magiska ringar på vinden, en ny värld i garderoben eller besegra skolans mobbare rustad med det man lärt sig i den andra världen, då är Lewis att föredra. Gillar man raskt berättade humoristiska historier med en allvarlig klangbotten är det Lewis som passar bäst, vill man ha arkaiskt berättande på ett arkaiserande sagospråk är det Tolkien som ska ur bokhyllan. Men man måste absolut ha båda två hemma, man vet aldrig när de behövs.
*** jag menar att om kvinnan skulle uppfattas som fullkomligt religiöst likvärdig med mannen skulle homosexuella, barn, gamla och funkisar automatiskt räknas som religiöst likvärdiga med heteromän i sina bästa år. Hatet mot homosexuella är bara ett utslag av kvinnohatet som kom in i kyrkan med den hedniska antikens filosofi och naturvetenskap. Att det anses självklart att fullt friska män är religiöst kosher medan alla andra människor måste märkas ut och särbehandlas är en del av arvsynden och borde rimligtvis vara en huvudfråga att jobba med för kyrkan.
Många affacionados finns som kan alla Tolkiens skrifter utan och innan, upp- och ner och fram och tillbaka. Jag tillhör inte dem. men jag har läst det mesta hans penna producerat och mycket om honom och hans vänner dessutom. Främst förstås CS Lewis som han mötte i Oxford då Lewis ännu var en svuren ateist men med många långa diskussioner och samtal vann Tolkien över Lewis till kristendomen vilket miljontals människor jublar över ännu idag. Lewis är en av mina favoritapologeter och hans low fantasyvärld står inte Tolkiens High fantasy dito efter på en enda fläck Jag skulle verkligen inte vilja leva utan Narnia och alla barnen där, som alltid har en fullkomligt jämn könsfördelning, till skillnad från Tolkiens expeditioner som består av helt homosociala grabbgäng.
Nå, jag är kvinna och redan som mycket liten flicka vandes jag vid att läsa om män utan att bli stött det allra minsta. Jag fixade också att identifiera mig lika mycket med Emil i Lönneberga som med Kajsa Kavat. I Tolkiens värld finns många att känna igen sig i men Sam Wiseman Gamgi är nog den som står mig närmast. Han älskar ponnyn Bill som de räddat från Bill Ormbunkes* vanvård och tar honom med sig på resans första etapp. När han måste lämna honom när de tvingas ta den hemska vägen genom Morias gruvor är det så hjärtat går sönder i både Sam och mig. Han blir cokså den mest berömde trädgårdsmästaren i Fylkes historia när han kommer hem med Galdriels gåva: frö och jord från Lothlorien. Det händer rätt ofta att jag känner mig precis som Sam här på gården.
Likaså känner jag igen mig i Sams förtvivlan och villrådighet när han måste fatta beslut helt på egen hand han är ju arbetarklass och tjänare i många generationer bakåt i ett klassamhälle av engelskt snitt. Han tillhör dessutom en minoritet så liten och oansenlig att de flesta aldrig har hört talas om hober. Om det till äventyrs skulle ha vetat om deras existens kallar de dem inte för hober utan "halvlängdsmän". Sam är alltså inte van att ta plats men är fullkomligt trygg i det han känner igen samtidigt som han lockas av sagor om alver och forntidens hjältar. När han någon gång framför en egenkomponerad sång låtsas han som om någon annan har gjort den, som när han sjunger om mångubben under en trevlig festkväll i Vattnadal. Han älskar litteraturen fast han räknas in i den klass som anses kunna syssla på sin höjd med limerickar och lustiga ordvitsar. Därför hånas han för sin kärlek till det vackra: alvernas kultur, historia och liv. Men han släpper inte taget om denna kärlek, ens nr hans er att sagorna ofta kan vara grymma och det lyckliga slutet känns osannolikt.
Tolkien skrev säkerligen Sam Wiseman Gamgi som en hyllning till trofasta vänner i skolan och sedan i första världskriget. En av hans nära vänner under skolåren hette till och med Wiseman i efternamn. Vad gäller namn är det typiskt att språknörden John Ronald Reuel Tolkien, med tilltalsnamnet Ronald, valde att namnge alla sina barn, flickor som pojkar med det svåruttalade mellannamnet Reuel på samma sätt som det alltid funnits in flicka vid namn Kiruna i släkten Söderberg vars dotter Kiruna var samhällets förstfödda. I detta udda namnval till alla barnen ser man den konservative och excentriska sidan hos Tolkien. Han var, enligt sin familj, ytterst noggrann med sin tro och vägrade exempelvis vara med i mässan på engelska efter andra vatikankonciliet. Med hög och bestämd röst läste han församlingens svar på latin trots att prästen och alla andra använde engelska.
Trots denna envishet och verkligt djupt grundade katolska tro förblev han en nära vän till CS Lewis** även när han, till Tolkiens besvikelse valde anglikanska kyrkan framför Tolkiens katolska. I det ömsint kärleksfulla 55 år långa äktenskapet med Edith Tolkien var det just tron det enda som kunde skapa konflikter. Hon verkar på det hela taget ha behållit sin anglikanska tillhörighet även om hon konverterat för att kunna gifta sig med Tolkien. På så sätt ser jag Tolkien som ett sant föredöme i vår polariserade tid där extremister kastar skit på varandra i kommentarsfälten och mer moderata krafter utsätts för en svada som i kristna debattrådar mest liknar avgrundens språkbruk i en fullkomligt ohämmad hatretorik ofta med utvalda bibelord som ammunition.
*Erik Andersson översätter den hala Saruman-köpte Bill Ferny till Bert Färne. Ponnyn heter då förstås också Bert. För språknördar som jag är det kul att jämföra översättningarna, som är lätt att göra på nätet, även om jag nästan alltid föredrar Åke Ohlmarks friare och vackrare översättning. Friare i bemärkelsen att Tolkien inte hade blivit kult när han översatte sagan om ringen till just Härskarringen och inte Ringarnas herre som Erik Andersson mer ursprungstextligt valde. Ohlmarks är sämre än jag på engelska, det märks , och han misstänker ibland inte ens att märkliga uttryck är ordspråk och talesätt som behöver översättas annorlunda för att behålla den svenska meningen. Men han skriver också ytterligt vacker svenska och hans översättningar av alla dikter och sånger tycker jag oftast håller hög klass. Och översättningsmissar i den första upplagan är sannerligen lustiga ibland, man undrar om han hade helt fria händer och en tight deadline utan en enda redaktör till hjälp. Det var i så fall ganska snålt och taskigt mot Ohlmarks. Tolkien tjurade mot Ohlmarks, ofta med all rätt, men inte när han tyckte att han översatte ortsnamn fel. Jag håller inte alls med. Vattnadal, Bockrike och Hobsala är förtjusande välklingande översättningar av Rivendell, Buckland och Hobbiton.
Erik Andersson är sannerligen ingen frifräsare som Ohlmarks. Ingen översättare, sedan Bibel 2000 har väl burit ett tyngre ok och granskats hårdare än Erik Andersson. Till skillnad från bibelöversättarna har han dessutom det emot sig att många fler kan engelska än biblisk hebreiska och koinägrekiska och därmed har många en bestämd egen åsikt om snart sagt varje ord i Tolkiens grundtext. Han ska ha en eloge för att han vågade sig på detta kamikaze-uppdrag med horder av besserwissrar på nätet alltid redo att korrigera och kritisera. Det slapp Ohlmarks och Britt G . Hallqvist, som översatte Bilbo, en hobbits äventyr, för länge sedan. Deras lekfulla översättningar är de som förutom originalet står mitt hjärta närmast och det är Ohlmarks och Hallqvist som gett mig Midgårds terminologi även om de sinsemellan skiljer sig åt i ordval.
Men, som sagt, det finns mycket att hämta på nätet om man vill jämföra översättningar och Tolkiens egna olika versioner av texter. Christopher Tolkien, hans son, har ju gett ut till exempel de Förlorade sagornas bok med olika versioner av sagor och till och med anteckningar där Tolkien förklarar eller redigerar sina egna texter. Jag länkar här till en läsvärd C-uppsats i ämnet för andra språknördar att fördjupa sig i.
**Det fullkomligt huvudlösa jämförandet mellan Tolkien och Lewis är något jag antar de båda hade uppfattat som fullkomligt absurt, eller enbart skrattretande. De är två olika författare med samma tro. Båda valde att skriva fantasy, den ene low fantasy och den andre high. Ingen mer än någon obildad och okunnig ateist (Apans anatomi, jag adresserar er!) skulle få för sig att Tolkien skriver ihop en mindre kristen värld än Lewis Narnia. Grejen är den att Lewis skriver low fantasy och Tolkien skriver ur ett slags änglaperspektiv om en värld som är helt katolsk i allt. Den religiösa analfabet som inbillar sig att Galadriel inte kan motsvara Maria , kyrkans moder, eftersom hon har många barn, gör ju sannerligen bort sig. För det första: De flesta kristna tror ju att de som kallas Jesus syskon i Bibeln är just Jesus syskon och inte kusiner, bryllingar, vänner eller endast Josefs barn. För det andra: även om man är en rättrogen katolik och tror på dogmen om Maria som evig jungfru (Tolkien skulle väl säga semper virgine) så är hon alltså enligt katoliker kyrkans moder dvs hon har miljarder barn.
Vid revisionen inför andra upplagan förtydligade Tolkien det katolska i Härskarringen/ Lord of theRings och som kristen har jag inga problem i att hitta massor som pekar i kristen riktning. Till exempel när Aragorn mitt i mörkret i Moria tröstar hoberna med orden: " Do not be afraid!" said Aragorn. There was a pause longer than usula, and Gandalf an Gimli wer whispering together, the others were crowding behind, waiting anxiously. "Do not be afraid! I have been with him on many a journey, if never on one so dark [...] He will not go astray if there is any path to find. He has led us in here against our fears, but he will lead us out again, at whatever cost to himself." Att de hatiska militanta ateisterna inte ser att detta är "mere Christanity" förvånar mig inte men att även kristna kan kokettera med att CS Lewis var en simpel övertydlig "missionär/ predikant"" medan Tolkien (som ju faktiskt vann Lewis, alltså var en riktig missionär, för kristendomen) var den store konstnären eftersom de där obildade ateisterna inte fattar att hans texter är sprungna ur en djupt kristen mylla.
Liksom hästar har ibland människor inte sin födelsedag registrerad och förr var det vanligt att barnets dopdag blev registrerad men inte födelsedagen William Shakespeare är en av dem och så föremålet för denna bloggpost: den spanske barockmålaren Bartolomé Esteban Murillo. Hans målning av den heliga familjen med en fågel har ni sett här i bloggen förut, men den tål att repriseras:
Den heliga familjen med en fågel
Josef porträtteras här som jag tänker mig honom när jag läser om honom i Matteus och Lukas evangelier. Där beskrivs Josef som en gudfruktig man som inte ville skada sin trolovade trots att han från början trodde att hon väntade barn med en annan man. Josef är också en man som , liksom Maria, lyssnar till änglar. Liksom sin namne i Gamla Testamentet, Josef som blir förman hos farao i Egypten, drömmer han och lyder änglabudskapet i drömmarna. Maria förbereder en väft. Det ska nog bli den vuxne Jesus vita klädnad, den som soldaterna drar lott om när han korsfästs, eftersom tråden är så vit och tunn. När Murillo målade denna bild verkar han ha tagit med allt detta i beräkningen. Murillo gick i slutet av sitt liv, efter att hans hustru dött, in i Karmeliterorden så jag har nog inte fel i att han verkligen hade god bibelkännedom och en levande tro vilket jag tycker syns i ovanstående målning.
Det finns många målningar av Murillo som föreställer just den heliga familjen. Ofta är Josef sysselsatt med Jesus och ibland hans kusin Johannes, som senare kom att kallas Döparen. Murillo växte upp hos sin syster Ana och hennes man sedan hans föräldrar dött när han var tio år. Han höll kontakten med sin fosterfar Juan Agostin Lagares tills denne dog, även efter att storasyster Ana dött. Han tog också sin mormors (sin mammas flicknamn) namn, Murillo, som efternamn, inte faderns. Det anser jag tyder på att han hade en fin uppväxt hos sin fosterfamilj. Han bodde också kvar i hemmet tills han gifte sig med Beatriz Cabrera y Villalobos 1645 vilket tyder på att jag har rätt.
Tre pojkar
När han gifte sig fick han så småningom en stor familj, tio barn, varav fem blev vuxna. Ett av barnen blev också målare, Gabriele. Att jag tar upp detta med Murillos familjeförhållanden beror på att jag ser en familjefar med goda erfarenheter av fosterföräldrar i hans många bilder av den heliga familjen och barn i allmänhet. Ett fåtal har inte med Josef men oftast finns han med och är då ofta den som, i ovanstående bild, aktivt är med barnet/barnen. Murillo är mest känd för sin sakrala konst men målade också vardagslivet i Sevilla. Ofta barn, det verkar som om han gav gatubarn en inkomst genom att de fick stå modell för honom.
Tre pojkar är intressant bland annat genom att den visar att Europa länge varit mångkulturellt. Den rasism som växte fram för att ursäkta slaveriet hade ännu inte slagit rot i tankevärlden hos konstnärer och författare när Murillo var verksam. Shakespeares Othello är tex inte en studie i etniska motsättningar och i denna målning är inte den svarta pojken på något sätt förnedrad tvärtom står han i kompositionens övre triangelhörn och han är helt realistiskt avbildad liksom de övriga barnen. Hos Murillo ser jag inte heller antisemitiska karikatyrer men tyvärr finns de i nämnda Othello, där superskurken Jago är just judisk. Antisemitismen är en lång skamlig europeisk tradition.
Som jag nämnde är Murillos familjer, även den heliga familjen, inte rent avskalade mamma pappa barn utan där finns ofta en liten hund eller kusinen Johannes. Ibland är den heliga familjen bara Maria, Elisabeth och pojkarna Jesus och Johannes. Just på denna bild har de två små kusinerna ett lamm i bakgrunden. I den stora bilden högst upp syns en fågel som Jesus håller undan för hunden som tydligen vill leka, antagligen lite brutalt, med den lilla varelsen.
Josef är ju vanligen en väldigt aktiv pappa men i en bild jag hittat är han en mer 1800-talsmässig man, dvs en som jobbar med sitt lite i bakgrunden medan barnen leker och Maria sysslar med sitt. I Murillos bilder är det tydligt att man och kvinna har olika uppdrag, Maria spinner och Josef snickrar. Men allra oftast är de båda fokuserade på barnen. Ibland arbetar Maria men Josef leker med barnen ovanligast är detta motiv med Josef som snickrar med sitt, det som dagens människor inbillar sig var det normala förr. Detta förr är inte äldre än 1800-talets industrialism då det började bli vanligt att mannen gick till en fabrik utan sin familj och kvinnan gick till en annan fabrik, eventuellt tillräckligt stora barn till en tredje medan det innan dess var så att familjen arbetade tillsammans på sin gård eller som jordbruksarbetare på samma gård.
Det fanns förstås gruvarbetare innan industrialismen också men då var hela familjen tillsammans i gruvan. Detta pågick länge. Èmile Zola skrev om ett samhälle som bestod av enbart gruvarbetare i norra Frankrike i sin roman Germinal/ Den stora gruvstrejken. Han hade bott med dessa gruvarbetare innan och medan han skrev denna rasande bok. Det är mycket tydligt att det normala var att familjen ännu i slutet av 1800-talet var involverad tillsammans i gruvarbetet. Men vid denna tid hade detta blivit mer ovanligt för fabriksägarna såg familjen som ett problem och ville bara ha produktivt folk i fabriken. Dessutom blev det tillfälle för arbete för familjen på olika ställen och i Sverige tillkom ju folkskolan för de yngre barnen. Under minst 12 timmar av dagen, sex dagar i veckan, var familjerna splittrade.
Den vansinniga idén att vanliga familjer hade råd med en icke-förvärvsarbetande vuxen medlem en sk. "hemmafru" i ett odefinierat "förr" , var en kortkort parentes ca 1950-1970 som aldrig nådde min släkt och många, många andra familjer kom aldrig ifråga för en sådan lyxordning. Det syns att Murillo aldrig tänkt sig en familj som splittrades tidigt på morgonen varje dag. Att alla lämnade hemmet och sedan uttröttade återkom på kvällen till dukat bord eftersom kvinnan i huset stannat hemma och städat och lagat mat hela dagen var okänt i Sevilla i mitten av 1600-talet. Varken 1950-talets amerikanska drömfamilj eller dagens stressade småbarnsföräldrar var påtänkta i Murillos måleri. Före industrialismen var inte mycket materiellt bättre än idag men det var inte heller enbart avsevärt mycket sämre på alla plan.
Två kvinnor i ett fönster
Det som inte var sämre syns hos Murillo: känslan av ett meningsfullt sammanhang. De företeelser Marx ger det träffande namnet alienation och reifikation är aldrig synliga hos Murillo därför att industrialismen och kapitalismen är själva förutsättningen för dessa tillstånd av sammanhangslöst förtingligande av allt levande. Fattiga föräldralösa gatubarn, en flyktingfamilj som rastar på väg till asylen i Egypten, kvinnor som nyfiket tittar ut genom ett fönster, flickor som säljer mat på en marknad, en tiggarpojke i trasiga kläder, herdar som nyss fått änglabesök och alla dessa familjer finns i ett meningsfullt sammanhang.
Alla Murillos målningar talar om en tillvaro där allt kan vara vackert, där skönheten ständigt väntar på att bli upptäckt. Den blivande munken Murillo förkunnar en harmonisk skönhet i vardagen som kommer av att den är genomlyst av Gud själv. Tre gatubarn kan visa sig vara blivande heliga tre konungar. En fågel lär oss hur Jesus bryr sig om minsta sparv. En fruktförsäljare visar hur rik skapelsen är. I Murillos värld är alla familjer heliga.
.jpg)
.jpg)
