känner honom bäst i hans senare kyrkliga repertoar, som han själv upplevde som viktigast , och svårast, att skriva då han skriver mindre modernistiskt mer tonalt. Hans opera Karmeliternunnorna/ Dialogues des Carmelites är en gripande berättelse som bygger på händelser under skräckväldet efter den franska revolutionen. Ett karmilterkloster för nunnor skulle tömmas, befrias enligt revolutionärerna*, och nunnorna skulle prompt avsäga sig sin tro men vägrade. De blev då giljotinerade en efter en. Men de dog sjungandes Psaltaren 116 "Laudate Dominum" och "Veni Creator Spiritus" vars text märks i de absolut sista raderna av operans final som finns här nedan.
Poulenc var själv djupt troende katolik och lyckas med sin musik och sitt libretto byggt på kortromanen Die Letzte am Schafott(Den sista på schavotten, min ord för ord översättning) av Gertrud von Le Fort som skrev om martyrerna från Compiègne i norra Frankrike, förmedla sin tro i denna opera. Eftersom Poulenc använde det tonspråk som han själv använde i sin religiösa praktik blev inte operan snabbt omodern som så mycket modernistisk 1950-talsmusik. Den räknas numera som en av mycket få moderna operor som alltid uppförs någonstans i världen. Av naturliga skäl är det kvinnorna som hela tiden finns i centrum. Deras böner och samtal inför det oundvikliga slutet är stommen i intrigen. Väldigt mycket i operan är därför recitativ och ändå blev den genast en succé. När den uppfördes i Stockholm 2011 skrevs denna artikel som än idag är läsvärd.
Speciellt denna vinter som präglats av iranska kvinnors uppror mot den förtryckande revolution som bestal dem på alla deras mänskliga rättigheter känns denna berättelse och opera om nunnor som "befrias" ur sitt älskade kloster aktuell. Poulenc såg förstås också likheter med den nyss avslutade tyska ockupationen och det andra världskrigets bottenlösa ondska. När den uppfördes i Stockholm för 12 år sedan såg man på slöjdebatten och kvinnors val att bära den som då diskuterades i total motsats till vad de iranska kvinnorna nu dör för. Detta tycker jag är ett typiskt tecken på en klassiker. Det klassiska verket är så existentiellt allmängiltigt att den kan förklara och fördjupa aktuella skeenden av många olika slag.
Just nu pågår en fasansfull sönderslitande debatt, direkt ifrån avgrunden, inom delar av den svenska frikyrkligheten om homosexuellas rätt att leva och verka i en församling på samma villkor som alla andra. Där tycker jag då denna opera av den öppet homosexuella och lika öppet djupt katolske Francis Poulenc visar på det jag anför i debatten: på frukten ska trädet kännas. Lyssna och se, avgör själva om Anden talar till oss i denna opera av Poulenc:
* I C-kursen i franska läste jag Diderots La Religieuse där han i sin upplysningsfilosofiska utilitaristiska anda beskrev klosterlivet som en ändlös tortyr och dessutom improduktivt eftersom en massa kvinnor inte födde barn när de nu valde musik och kontemplation i stället för att föda barn tills de dog i barnsäng. En förfärlig historia skriven ur ett stadigt manligt perspektiv där kvinnors fria vilja verkar vara icke-existerande. Samtycke var inte heller överst på de manliga revolutionärernas agenda. Så avrättade de inte bara dessa karmeliternunnor utan också Olympe de Gouge som var en av revolutionärerna men ville att kvinnor och män skulle ha samma rättigheter. Guess what? Kvinnor fick det sämre efter revolutionen och hennes giljotinering 1795, än de haft det under monarkins sista hemska år. Detta legaliserade kvinnohat höll i sig och Frankrike fick rösträtt och medborgarrätt för kvinnor 1946. Ja, du läste rätt, efter andra världskriget!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar