Jag minns inte alls slagsmålet bara sången (kanske klipptes slagsmålet bort av Sveriges Television). Och att kläderna var tjusiga. Snart efter att jag sett denna första Elvis-film blev också femtiotalet åter en vogue och den estetiken tilltalar mig ännu. säker inte bara pga Elvis men det var en starkt bidragande orsak. Det mesta som gjordes på 1950-talet var vackert. Fortfarande var det normala naturmaterial i kläderna, syntet var exklusivt. Tunna ylleklänningar, vippiga kjolar, mockajackor, higgins-koftor och dufflar, gympadojor med nedrullade strumpor och hästsvans. Snyggt! Heminredning med fantasifulla mönster i lagom klara färger matchade med ljusgrått och bilar som var mer konstverk än praktiska farkoster Men inget slog musiken: rock'n roll
Tur att min pappa hade nästan alla Elvis-singlar från Elvis bästa epok: 1950-talet alla var 45-varvare i singelformat med 4 låtar på varje skiva dvs en EP. En del var lite skadade men vad gjorde det. Från fasters resegrammofon, som jag fick överta när hon gifte sig och köpte stereo, kom den häftigaste mest dansanta musik jag kunde tänka mig. Jag lyssnade om och om igen och letade upp nostalgiprogram på radion där gamla rocklåtar förekom. Kavalkad var ett säkert kort.
Jag och pappa delade också samma vurm för Bob Marley men det var svårare att hitta på radion så jag fick kassettband med hans album i julklapp år efter år. Mamma gillade i sin ungdom Tommy Steele, som jag tyckte var pinsam (Aron skulle säga cringe) men hon gillade också Mahalia Jackson och Miriam Makeba, precis som pappa och jag. Nu i skrivandes stund inser jag att de allihop var representanter för svart musik, endast Elvis var vit men han sjöng med en "svart" röst. Det tänkte jag inte på i en enda sekund när jag var barn och ung.
I början av 2000-talet började det komma vanvettiga rasistiska idéer om att kulturer ska hållas i strikt apartheid. Det Elvis och jag sysslade med var cultural appropriation. Vita som sjunger gospel ska skämmas och icke -renrasiga samer hudflängas mentalt om de jojkar. Är du inte svart sydafrikan är det en kränkning att sjunga Pata-pata och i den moderna serien baserad på Jules Vernes bok "Jorden runt på 80 dagar" tillåter endast folk från Europa att ha ett romantiskt intresse för varandra så Aouda stannar kvar i Indien och den dramatiska kärleksintrigen i Indien handlar så klart om två indiska ungdomar som älskar varandra plus en ung brittisk officer som har en engelsk fästmö i Europa. Till seriens försvar ska sägas att i USA handlar intrigen om en Ku Klux Klan-ledare som hatar att den svarte fransmannen Passepartout flirtar med den rödblonda engelskan miss Fix.*
I en rasistisk tid som vår blir förstås Elvis en riktig superskurk. Jag märker att snälla och fina människor som verkligen är en tillgång för hela samhället helt har fallit i denna onda fälla liksom folk på 1930-talet, när Elvis föddes, kunde vara hyggliga människor, goda grannar, hängivna kristna och samtidigt hata judar och rasblandning. Jag vet att jag anses fullkomligt gammalmodig som inte går med på denna ny-rasism men för en kristen gäller det att inte följa varje liten modenyck utan försöka hålla sig till den stig Jesus trampat upp den som har som portalöverskrift, inte "Arbeit Macht Frei" utan "Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus." Gal 3: 28 det finns förstås tusentals andra bibelställen som helt avvisar all rasism och nationalism men denna vers sammanfattar den totala jämlikheten i församlingen.
Om vi ska lyssna på de befängda fånigheterna om kulturell appropriering (lån från Am.Eng.cultural appropriation i det fortfarande djupt rasistiska USA) skulle jag aldrig få bära den svenska nationaldräkten: jeans eftersom jag inte är litauisk jude som flyttat till USA. Stickning är inte uppfunnen i Sverige alltså är det bara att lägga ner det. Fredagstacon, pizzan, potatisen, julgranen, penicillin, apelsiner och det mesta utom kålrötter och torrkött måste rensas bort. Jag får endast ha hund, get och ren, varken katt eller häst har en lång historia här i norr. Det enda vi får roa oss med är skidåkning, som ju är verkligt kul som tur är, arktisk klämsång och rövkrok. och det värsta av allt, som gör att jag ALDRIG kommer att underkasta mig dessa vansinnigheter: jag måste lämna min kristna tro. En jude från främre orienten och jag har inte mycket gemensamt i ytlig bemärkelse: olika språk, olika kultur , olika hemtrakter och olika kön.
Alltså bryr jag mig inte ett dugg och lyssnar vidare, ja, jag sjunger även med i sånger av svarta musiker samt låtar som "Jazz-gossen" av den svenskt kritvite Karl Gerhard trots att han besjunger en musikstil som skapats i USA av slavättlingar med afrikanskt ursprung och judiska immigranter. Jag älskar också fortfarande julevangeliernas underbara mix av folk från olika länder, kulturer och samhällsklasser. Trettondagens möte med mager av en helt annan religion än den judiska har i vår rasistiska värld banat en väg som jag aldrig kommer att avvika från: so help me God!
Här en låt som har namn efter detta vackra som skapas när kulturer möts, berikar varandra och föder en ny kultur. Kulturmöten skapar skönhet och vackrare blir det ju mer respektfullt mötet är. Kreol kallas denna företeelse när språk blandas och skapar ett nytt språk. Engelskan är ett exempel på kreolspråk (creole stavas det på franska och därmed på engelska som har så mycket franska i sig). New Orleans kreolkultur har inte bara gett oss jazz utan också god mat, zydeco-musik, Prinsessan och grodan och en film och LP med Elvis och mycket mer. Detta är min favoritlåt av alla hans härliga favoritlåtar:
* Den envetne detektiven har blivit en kvinnlig journalist vilket var en utmärkt förändring i denna mycket underhållande och sevärda TV-serie. Trots att jag ser denna ny-rasism i serien är det en riktigt välgjord serie med ett manus som lämnar Verne långt bakom sig med tåglängder och luftballonghöjdmetrar. Som gammal Verne-läsare, måste jag tillstå att serien är mycket bättre så jag hoppas att det som antyds i sista avsnittet; att Passepartout, miss Fix och Mr . Fogg snart ger sig ut på en världsomsegling under havet, blir sant snart. Jag skulle också älska att se denna trio ta sig till Island och resa till jordens innandöme.
Jag är också skeptisk till det här med kulturell appropriering. Skönt att läsa att jag inte är ensam om det. Jag blir så trött på den här tiden då det ska letas fel på allt. Och alla dessa människor som blir kränkta å andras vägnar....
SvaraRadera
SvaraRaderaAtt den här tydliga trenden med tonåringar och unga vuxna som söker sig till den Katolska Kyrkan ser ut att hålla i sig, det är givetvis mycket glädjande. Och vi får be att alla dessa unga konvertiter får den andliga tröst samt uppmuntran från Gud och oss församlingsmedlemmar som de behöver för att känna sig välkomna i Kyrkan och fortsätta på sin vandring. Men, man kan inte räkna med att den andliga ”smekmånaden” pågår hur länge som helst. Om vi vill bli verkliga lärjungar till Jesus, då måste vi förr eller senare också följa honom genom att bära vårt kors i hans efterföljd. För att vår tro ska bli ren och äkta så prövar Gud den genom att tillåta att vi utsätts för olika former av prövningar och lidanden. Om man några månader efter sin omvändelse känner att man håller på att förlora tron eftersom man inte längre känner samma entusiasm för Kristus, Kyrkan och bönen som tidigare, då är det tvärtom ett tecken på att ens tro är på väg att stärkas – förutsatt att man består provet. Men så länge man är förberedd på detta och har förstått att det hör till en normal andlig utveckling och Guds pedagogik samt litar på och ber om hans nåd, då behöver man inte vara rädd för att misslyckas med provet och förlora tron.
I sitt bryska svar till Petrus hörde vi Jesus säga ”Håll dig på din plats, Satan” (Matt 16:23). I den latinska Vulgata-översättningen heter detta ”Vade post me, Satana”, ordagrant ”Gå bakom mig, Satan”. Det är härifrån de inledande orden i exorcism-formeln på den välkända Benedictus-medaljongen är hämtade: ”Vade retro Satana! Nunquam suade mihi vana! Sunt mala quae libas. Ipse venena bibas!”, ”Vik hädan, Satan! Förled mig aldrig med fåfängligheter! Det du bjuder är ont. Drick själv giftet!” När vi plågas av frestelser från djävulen, som lockar oss att överge Jesus och vägen som leder till den sanna lyckan och det eviga livet i himmelriket, då kan vi ta efter Jesu eget exempel och upprepa dessa ord: ”Vade retro Satana!”. Och detta gärna på latin, eftersom det är den romerska ritens traditionella, heliga språk och som djävulen därför inte tycker om, åtminstone om man ska tro den berömde exorcisten Gabriel Amorth. Och som ett sätt att ständigt be denna bön kan man bära en Benedictus-medaljong runt halsen eller på sin rosenkrans, korrekt exorciserad och välsignad av en katolsk präst eller diakon.
I dagens andra läsning har vi nått fram till de fem sista kapitelen av Romarbrevet, som utgörs av moraliska uppmaningar, på grekiska parainesi (parainesis), snarare än dogmatiska utsagor som i de elva första kapitlen. Inledningen av denna parenes utgör den kanske viktigaste sammanfattningen av vad vi måste göra för att bära vårt kors i Jesu efterföljd och bli heliga, och som därför används som kort läsning i tidegärden på helgondagar, nämligen att ”frambära [oss] själva som ett levande och heligt offer som behagar Gud” (Rom 12:1). Istället för att klaga över vårt dagliga, tröttsamma arbete och alla andra former av kroppsliga och själsliga lidanden som vi får genomgå här i världen, så kan och bör vi acceptera detta som en del av Guds plan för vår helgelse och förena det med Jesu offer för världens frälsning i eukaristin, tillsammans med vår bön, våra tacksägelseämnen och alla våra goda gärningar.
Låt oss be om nåden att vi kan se Guds finger i alla lidanden som vi får gå igenom, att vi kan genomskåda och motstå djävulens alla frestelser, och att vi får kraft att troget bära vårt kors i Jesu efterföljd, så att vi ständigt växer i helighet och till sist når fram till det eviga livet. Amen.