Nå, jag är kvinna och redan som mycket liten flicka vandes jag vid att läsa om män utan att bli stött det allra minsta. Jag fixade också att identifiera mig lika mycket med Emil i Lönneberga som med Kajsa Kavat. I Tolkiens värld finns många att känna igen sig i men Sam Wiseman Gamgi är nog den som står mig närmast. Han älskar ponnyn Bill som de räddat från Bill Ormbunkes* vanvård och tar honom med sig på resans första etapp. När han måste lämna honom när de tvingas ta den hemska vägen genom Morias gruvor är det så hjärtat går sönder i både Sam och mig. Han blir cokså den mest berömde trädgårdsmästaren i Fylkes historia när han kommer hem med Galdriels gåva: frö och jord från Lothlorien. Det händer rätt ofta att jag känner mig precis som Sam här på gården.
Likaså känner jag igen mig i Sams förtvivlan och villrådighet när han måste fatta beslut helt på egen hand han är ju arbetarklass och tjänare i många generationer bakåt i ett klassamhälle av engelskt snitt. Han tillhör dessutom en minoritet så liten och oansenlig att de flesta aldrig har hört talas om hober. Om det till äventyrs skulle ha vetat om deras existens kallar de dem inte för hober utan "halvlängdsmän". Sam är alltså inte van att ta plats men är fullkomligt trygg i det han känner igen samtidigt som han lockas av sagor om alver och forntidens hjältar. När han någon gång framför en egenkomponerad sång låtsas han som om någon annan har gjort den, som när han sjunger om mångubben under en trevlig festkväll i Vattnadal. Han älskar litteraturen fast han räknas in i den klass som anses kunna syssla på sin höjd med limerickar och lustiga ordvitsar. Därför hånas han för sin kärlek till det vackra: alvernas kultur, historia och liv. Men han släpper inte taget om denna kärlek, ens nr hans er att sagorna ofta kan vara grymma och det lyckliga slutet känns osannolikt.
Tolkien skrev säkerligen Sam Wiseman Gamgi som en hyllning till trofasta vänner i skolan och sedan i första världskriget. En av hans nära vänner under skolåren hette till och med Wiseman i efternamn. Vad gäller namn är det typiskt att språknörden John Ronald Reuel Tolkien, med tilltalsnamnet Ronald, valde att namnge alla sina barn, flickor som pojkar med det svåruttalade mellannamnet Reuel på samma sätt som det alltid funnits in flicka vid namn Kiruna i släkten Söderberg vars dotter Kiruna var samhällets förstfödda. I detta udda namnval till alla barnen ser man den konservative och excentriska sidan hos Tolkien. Han var, enligt sin familj, ytterst noggrann med sin tro och vägrade exempelvis vara med i mässan på engelska efter andra vatikankonciliet. Med hög och bestämd röst läste han församlingens svar på latin trots att prästen och alla andra använde engelska.
Trots denna envishet och verkligt djupt grundade katolska tro förblev han en nära vän till CS Lewis** även när han, till Tolkiens besvikelse valde anglikanska kyrkan framför Tolkiens katolska. I det ömsint kärleksfulla 55 år långa äktenskapet med Edith Tolkien var det just tron det enda som kunde skapa konflikter. Hon verkar på det hela taget ha behållit sin anglikanska tillhörighet även om hon konverterat för att kunna gifta sig med Tolkien. På så sätt ser jag Tolkien som ett sant föredöme i vår polariserade tid där extremister kastar skit på varandra i kommentarsfälten och mer moderata krafter utsätts för en svada som i kristna debattrådar mest liknar avgrundens språkbruk i en fullkomligt ohämmad hatretorik ofta med utvalda bibelord som ammunition.
*Erik Andersson översätter den hala Saruman-köpte Bill Ferny till Bert Färne. Ponnyn heter då förstås också Bert. För språknördar som jag är det kul att jämföra översättningarna, som är lätt att göra på nätet, även om jag nästan alltid föredrar Åke Ohlmarks friare och vackrare översättning. Friare i bemärkelsen att Tolkien inte hade blivit kult när han översatte sagan om ringen till just Härskarringen och inte Ringarnas herre som Erik Andersson mer ursprungstextligt valde. Ohlmarks är sämre än jag på engelska, det märks , och han misstänker ibland inte ens att märkliga uttryck är ordspråk och talesätt som behöver översättas annorlunda för att behålla den svenska meningen. Men han skriver också ytterligt vacker svenska och hans översättningar av alla dikter och sånger tycker jag oftast håller hög klass. Och översättningsmissar i den första upplagan är sannerligen lustiga ibland, man undrar om han hade helt fria händer och en tight deadline utan en enda redaktör till hjälp. Det var i så fall ganska snålt och taskigt mot Ohlmarks. Tolkien tjurade mot Ohlmarks, ofta med all rätt, men inte när han tyckte att han översatte ortsnamn fel. Jag håller inte alls med. Vattnadal, Bockrike och Hobsala är förtjusande välklingande översättningar av Rivendell, Buckland och Hobbiton.
Erik Andersson är sannerligen ingen frifräsare som Ohlmarks. Ingen översättare, sedan Bibel 2000 har väl burit ett tyngre ok och granskats hårdare än Erik Andersson. Till skillnad från bibelöversättarna har han dessutom det emot sig att många fler kan engelska än biblisk hebreiska och koinägrekiska och därmed har många en bestämd egen åsikt om snart sagt varje ord i Tolkiens grundtext. Han ska ha en eloge för att han vågade sig på detta kamikaze-uppdrag med horder av besserwissrar på nätet alltid redo att korrigera och kritisera. Det slapp Ohlmarks och Britt G . Hallqvist, som översatte Bilbo, en hobbits äventyr, för länge sedan. Deras lekfulla översättningar är de som förutom originalet står mitt hjärta närmast och det är Ohlmarks och Hallqvist som gett mig Midgårds terminologi även om de sinsemellan skiljer sig åt i ordval.
Men, som sagt, det finns mycket att hämta på nätet om man vill jämföra översättningar och Tolkiens egna olika versioner av texter. Christopher Tolkien, hans son, har ju gett ut till exempel de Förlorade sagornas bok med olika versioner av sagor och till och med anteckningar där Tolkien förklarar eller redigerar sina egna texter. Jag länkar här till en läsvärd C-uppsats i ämnet för andra språknördar att fördjupa sig i.
**Det fullkomligt huvudlösa jämförandet mellan Tolkien och Lewis är något jag antar de båda hade uppfattat som fullkomligt absurt, eller enbart skrattretande. De är två olika författare med samma tro. Båda valde att skriva fantasy, den ene low fantasy och den andre high. Ingen mer än någon obildad och okunnig ateist (Apans anatomi, jag adresserar er!) skulle få för sig att Tolkien skriver ihop en mindre kristen värld än Lewis Narnia. Grejen är den att Lewis skriver low fantasy och Tolkien skriver ur ett slags änglaperspektiv om en värld som är helt katolsk i allt. Den religiösa analfabet som inbillar sig att Galadriel inte kan motsvara Maria , kyrkans moder, eftersom hon har många barn, gör ju sannerligen bort sig. För det första: De flesta kristna tror ju att de som kallas Jesus syskon i Bibeln är just Jesus syskon och inte kusiner, bryllingar, vänner eller endast Josefs barn. För det andra: även om man är en rättrogen katolik och tror på dogmen om Maria som evig jungfru (Tolkien skulle väl säga semper virgine) så är hon alltså enligt katoliker kyrkans moder dvs hon har miljarder barn.
Vid revisionen inför andra upplagan förtydligade Tolkien det katolska i Härskarringen/ Lord of the Rings och som kristen har jag inga problem i att hitta massor som pekar i kristen riktning. Till exempel när Aragorn mitt i mörkret i Moria tröstar hoberna med orden: " Do not be afraid!" said Aragorn. There was a pause longer than usula, and Gandalf an Gimli wer whispering together, the others were crowding behind, waiting anxiously. "Do not be afraid! I have been with him on many a journey, if never on one so dark [...] He will not go astray if there is any path to find. He has led us in here against our fears, but he will lead us out again, at whatever cost to himself." Att de hatiska militanta ateisterna inte ser att detta är "mere Christanity" förvånar mig inte men att även kristna kan kokettera med att CS Lewis var en simpel övertydlig "missionär/ predikant"" medan Tolkien (som ju faktiskt vann Lewis, alltså var en riktig missionär, för kristendomen) var den store konstnären eftersom de där obildade ateisterna inte fattar att hans texter är sprungna ur en djupt kristen mylla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar