Månens sällskap

 

Djuren och jag i skogen med månen som sällskap

När jag var ung såg jag filmen Döda poeters sällskap och blev betagen, liksom många, många andra. Många år senare hörde jag att någon tolkade den som en ny-ateistisk film i den aggressiva Dawkins/Hawkins-andan som var så skrattretande lätt att tas med. Tyvärr låter jag nu som den äkta intellektuella snobb jag förvandlas till i sällskap med den sortens extremism som de står för. Liksom the Incredible Hulk kommer fram vid fara kommer The Incredible Besserwisser  fram när jag möter korkad extremism som bara har bestämt sig PUNKT. Och att påstå att Döda poeters sällskap var en ateistisk appell i ett religiöst mörker är bara så dumt som bara en helt nedstängd människa kan vara.*

Eftersom jag uppfattade Döda poeters sällskap som en hyperromantisk film och därför i stort sett motsatsen till aggro-ateismen är jag glad att intelligenta människor som Erik Schüldt och Natalie Lantz anknöt till denna film i första avsnittet av sin intressanta podd Månens sällskap.  Där presenterade de sig som "Månens sällskap" i analogi med Döda poeters dito.

Jag saknar detta slags samtal i min vardag. Djur är bra på mycket men de kan ganska lite om litteratur och kultur,  så podden har varit viktig för mig. Därför blir jag nu ledsen att den läggs ner. Jag känner mig extremt mycket mindre romantisk än Erik Schüldt men samtalet mellan honom och Natalie Lantz är berikande, utmanande, irriterande och alldeles, alldeles underbara. Jag fattar inte varför Expressen lägger ned poddarna Lunch med Montelius och Månens sällskap, men jag måste förstås acceptera det som allt annat jag inte kan påverka; det verkar vara ytligheten som regerar nutiden. Jag vill lyssna på samtal där man säger "alla tider är skeva" och folk som beskriver sig som en blandning av formlös amöba och kaststjärna är lika sällsynta som uppfriskande.

Jag lyssnar på få poddar utom dem som finns på sverigesradio som ju är vanliga radioprogram. Men vissa samtal är så nödvändiga och för en ensam tant i norra glesbygden är poddar som sällskap när jag mockar, skottar och andra fysiska arbeten som lättas upp av smarta samtal mellan intressanta människor, nödvändiga.

En ursäkt för nedläggningen av Månens sällskap är tydligen att samtalen blev sämre av att de medverkande är en man och en kvinna som skadade dynamiken i samtalet. De olika "energierna" tog ut varandra, Ett flumresonemang som jag absolut inte håller med om, kanske eftersom jag är sjukligt naiv och ALDRIG känner mig som en kvinna med varken  "kvinnlig" eller "manlig energi" eller ens "mänsklig energi".  Hujja,  vilket fånigt uttryck tänker jag bara! Klart att kvinnor och män ska ha poddar tillsammans'. Det blir en större dynamik ju mer olika kulturer som möts och jag tror inte på olika energi annat än att ena dagen är man jättetrött och andra nästintill medvetslös i sällsynta fall superpigg och energisk oavsett kön. Däremot kommer vi från olika kulturer män och kvinnor. Vi lever fortfarande i ett könssegregerat samhälle från vaggan till graven och det gör att det blir spännande kulturmöten mellan just män och kvinnor. 

Vilken ond värld är det inte som inte ens tål samtal mellan en man och en kvinna just pga att det är en man och en kvinna som samtalar. Helt sjukt att samtidigt lägga Nordegren och Epstein ner som varit eftermiddagens trevliga sällskap under matlagning och städning efter jobbet-tack sverigesradioplay! Hur man kan ursäkta beslutet med dålig dynamik mellan man och kvinna efter denna lyssnarsuccé är en av tidens många skevheter.

Att Nathalie Lantz och Erik Schüldt pratar sådant flum är bara helt i stil med podden, därför borde  Expressen vara rädd om dem. Och de borde vara rädda om oss som gillar dessa flumsamtal mellan amöbor som också kan bli vassa kaststjärnor i rätt läge. Vi är flera som känner att vi "saknar hemvist i den här tiden" och behöver dessa samtal. Nedan följer länkar till andra poddar som bjuder in oss som känner oss tillhöriga Månens sällskap:

Läsarpodden

Människan och maskinen

The CS Lewis podcast

The Virginia Woolf podcast

Lectures with Sarah Coakley

P3 Historia

Ridpodden

Hundpodden-vår bästa vän

Drama för unga

Sunday Baroque

Enda gemensamma nämnaren är nördigheten, som ni ser. Men tittar du in här så vet du ju redan att nördighet är själva essensen i Barockbloggen.

Månen och hundarna som sällskap (och kanske en podd i lurarna), under gårdssysslorna.

* Jag har många invändningar mot filmen nu, men det är en feministisk kritik. Jag har full förståelse för att en pojkskolefilm kan klara sig utan viktiga kvinnliga roller med namn som kan tala med varandra om något annat än en man, som är en del av Bechdel-testet. Men när de nu tar med några kvinnliga roller måste inte dessa vara fjompiga stereotyper från en Åsa Nisse-film, vilket denna film valde som 1950-talslösning på ett dramaturgiskt problem på 1980-talet.Skolfilmer är förstås något jag gillar men slösa inte tid på Döda poeter innan du sett Mona Lisas leende som är mycket bättre. Vill du sedan också se en machofilm på samma tema och har massor med tid över kan du satsa på Döda poeters sällskap.