Påskafton- vila

 

Maria från Magdala och Maria, Joses mor, såg var han blev lagd. Markus 15:47 

Caravaggios bild av gravläggningen

9 december Anthonis van Dyck 22 mars 1599 - 9 december 1641

 En av många flamländska barockmålare är Anthonis van Dyck och här i kalendern får han en plats på grund av sin dödsdag 9 december, Anna-dagen men också på grund av denna bild av korsfästelsen med en ledsen häst vid korset, målad 1630 mitt under brinnande 30-åriga kriget.

Han har också målat denna bedårande vardagliga  Anna- själv tredje bild, målad ca 1618, där Anna för ovanlighetens skull, under denna antisemitiska tid, faktiskt ser judisk ut medan Maria och Jesus representerar skönhetsidealen i Europa under barocken:

Kristi Himmelsfärdsdag II- "Kristus är världens ljus, han och ingen annan"

 

Vy över Delft 1660-61

Ja, detta med radion på Kristi Himmelsfärdsdag är en stor glädje för mig. Dagens radiogudstjänst var också en sådan härlig Kristi Himmelsgudstjänst. Rekommenderas! Program nummer två som jag vill dela med  mig av var ett reportage av Cecilia Blomberg om den nederländska målaren Johannes Vermeer. "Historien om Vermeer- Sfinxen från Delft."

Kvinna som läser ett brev 1662-1663

Jag fick lära mig något nytt även av detta program. Tydligen var Vermeer starkt påverkad av Jesuiter  hans närhet och deras fokus på ljuset både som religiös metafor och som fysikaliskt,  naturvetenskapligt  fenomen. Medan jag lyssnade och bakade bröd tog jag fram bilderna de talade om på mobilskärmen. Det låter trist med den lilla skärmen, men det ger verkligen en extra dimension eftersom Cecilia Blomberg också beskriver målningarna så levande. 

Alla borde unna sig detta reportage denna lite kalla och kulna Kristi Himmelsfärdsdag. Mina händer är iskalla, trots vantar, nu när jag skriver eftersom det är så kallt utomhus "en bra dag för städning" uttryckte en vän. Men jag varken kan eller vill välja bort utomhuslivet idag dock passar jag på att baka mellan varven. På det hela taget är det en perfekt Kristi Himmelsfärdsdag med en påminnelse om livets bröd och världens ljus.

Kyndelsmässodagen

 

Jusepe de Ribera Symeon och Jesusbarnet 1647

 1647Den "riktiga" kyndelsmässodagen firas idag den 2 februari. Vi har alltid firat denna dag och det beror på två saker, den var viktig i norra Sverige, liksom i Finland, och min farmor fyllde år 2 februari. Ett annat namn på dagen är Jungfru Marie kyrkogångsdag och det beror på att det som firas är hur Jesus bars fram i templet efter Marias "reningstid". Så här berättar Lukas evangelium om denna händelse:

När tiden var inne för deras rening enligt Moses lag tog de honom till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren —
det står nämligen i Herrens lag att varje förstfödd av mankön skall helgas åt Herren —
och för att offra två turturduvor eller två unga duvor, så som det är föreskrivet i Herrens lag.
I Jerusalem fanns en man vid namn Symeon, som var rättfärdig och from och som väntade på Israels tröst. Helig ande var över honom,
och den heliga anden hade uppenbarat för honom att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Messias.
Ledd av Anden gick han till templet, och när föräldrarna kom in med barnet Jesus för att göra med honom som det är sed enligt lagen,
tog han honom i famnen och prisade Gud och sade:

”Herre, nu låter du din tjänare gå hem,
i frid, som du har lovat.

Ty mina ögon har skådat frälsningen

som du har berett åt alla folk,

ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna
och härlighet åt ditt folk Israel.”
Hans far och mor förundrade sig över vad som sades om honom.
Och Symeon välsignade dem och sade till hans mor Maria: ”Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid —
ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd — för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.”
Där fanns också en kvinna med profetisk gåva, Hanna, Fanuels dotter, av Ashers stam. Hon var till åren kommen; som ung hade hon varit gift i sju år,
sedan hade hon levt som änka och var nu åttiofyra år gammal. Hon vek aldrig från templet utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön.
Just i den stunden kom hon fram, och hon tackade och prisade Gud och talade om barnet för alla som väntade på Jerusalems befrielse.
När de hade fullgjort allt som föreskrivs i Herrens lag återvände de till sin hemstad Nasaret i Galileen.
Pojken växte och fylldes av styrka och vishet, och Guds välbehag var med honom.

Resor

 

Flykten till Egypten målad av Bartolomé Esteban Murillo

Snart är julen slut.  Denna vecka är den sista med julgran, julljus, jullekar, julmat och julkalender för detta kyrkoår och på fredag är det tjugondag Knut då julen dansas ut. Resan med barnet till Egypten är den sista delen av julevangeliet. Jesu barndom som den skildras i Lukas evangelium slutar med resan till Jerusalem när Jesus är 12 år. Resor är vanliga i Bibelns nomadiserade värld. Abram lämnar Ur och sedan Haran,  och vandrar runt i den gröna halvmånen i stort sett hela sitt liv med någon avstickare till Egypten , precis som Jesu får göra, som flykting. Abraham börjar han heta och hans fru och syster Sarai blir Sara . Det visar både på ett uppdrag och en språkförändring: ett nytt folk skulle komma från halvsyskonen som föddes i Ur.

Abraham och Sara flydde till Egypten på grund av hungersnöd. I Egypten fanns alltid mat även när länderna runtomkring drabbades av missväxt. Jesus föddes i självaste brödhuset, Bethlehem och det  var för att rädda hans liv som Josef och Maria flydde med honom till stormakten i väst. Kopterna som håller fast vid sin kristna tro sedan det första århundradet efter Kristus vårdar ömt olika platser som traditionen förknippar med den heliga familjens flykt och asyl. Det får duga med traditionen eftersom det inte står något om Jesu tid i Egypten i evangelierna.

Så här i julens slut brukar vi påminna oss om att Jesus var flykting. Det är bra att påminna oss om att människan aldrig haft rötter men alltid fötter och dessutom båtar, kameler, renar och hästar. Khoi-san folket i Kalahari är förmodligen de enda som kan sägas vara ursprungsbefolkning där de bor. Ingen annan människa härstammar från endast en enda plats i hundratals generationer, däremot är vi alla släkt med khoi-san. Så är det också med Jesus så klart genom sin mamma.  Maria härstammar från den levitiska prästsläkten som har Mose bror Aron som stamfar, född i Egypten och död under flykten från Egypten. Eller så kan man säga att Maria härstammade från Levi stam varifrån Mirjam, Aron och Mose kom. Levi, han som var son till Jakob, som var son till Isak och barnbarn till Abraham och Sara som föddes i Ur. Levi flydde sedan till Egypten, där hans lillebror Josef redan bodde, under en hungersnöd. Självklart härstammar alla dessa människor från Afrika från första början. Vi är ju alla väldigt nära släkt med varandra, vi människor.

Här i Norden har människor också alltid flyttat runt och seglat hit och dit. Det verkar lite vanskligt med tanke på klimat och teknologin men dagens DNA-arkeologi parad med vanlig artefaktarkeologi visar hur människor i Skandinavien flyttat runt och fått barn med folk från olika platser från främst norr och väster. Men även från öster och vi vet att de sk. vikingarna jobbade som livvakt så långt söderut som hos den kristne kejsaren i Konstantinopel. 

De mager som reste från ungefär samma plats som Abraham utvandrade från tillsammans med sin äventyrlige pappa många generationer innan Jesus föddes brukar i västkyrkan uppfattas som tre som var och en representerar Afrika, Asien och Europa, de tre i Europa, Afrika och Asien då kända kontinenterna. Idag är det folk i Amerika som kanske firar dessa tre, som där kallas kungar, allra mest. Symboliken med endast tre kontinenter har bytts ut mot tanken på att de representerar alla folkslag av alla hudfärger på jorden:  svarta, vita och bruna. Det tycker jag är så bra för så är det ju, Jesus kom till oss alla som inte är träd utan människor och har fötter i stället för rötter vilket de långväga magerna påminner oss om.

Bartolomé Esteban Murillo döpt 1 januari 1618-18 april 1682

 Liksom hästar har ibland människor inte sin födelsedag registrerad och förr var det vanligt att barnets dopdag blev registrerad men inte födelsedagen William Shakespeare är en av dem och så föremålet för denna bloggpost: den spanske barockmålaren Bartolomé Esteban Murillo. Hans målning av den heliga familjen med en fågel har ni sett här i bloggen förut, men den tål att repriseras:

Den heliga familjen med en fågel

Josef porträtteras här som jag tänker mig honom när jag läser om honom i Matteus och Lukas evangelier. Där beskrivs Josef som en gudfruktig man som inte ville skada sin trolovade trots att han från början trodde att hon väntade barn med en annan man. Josef är också en man som , liksom Maria, lyssnar till änglar. Liksom sin namne i Gamla Testamentet, Josef som blir förman hos farao i Egypten, drömmer han och lyder änglabudskapet i drömmarna. Maria förbereder en väft. Det ska nog bli den vuxne Jesus vita klädnad, den som soldaterna drar lott om när han korsfästs, eftersom tråden är så vit och tunn. När Murillo målade denna bild verkar han ha tagit med allt detta i beräkningen. Murillo gick i slutet av sitt liv, efter att hans hustru dött, in i Karmeliterorden så jag har nog inte fel i att han verkligen hade god bibelkännedom och en levande tro vilket jag tycker syns i ovanstående målning.

Det finns många målningar av Murillo som föreställer just den heliga familjen. Ofta är Josef sysselsatt med Jesus och ibland hans kusin Johannes, som senare kom att kallas Döparen. Murillo växte upp hos sin syster Ana och hennes man sedan hans föräldrar dött när han var tio år. Han höll kontakten med sin fosterfar Juan Agostin Lagares tills denne dog, även efter att storasyster Ana dött. Han tog också sin mormors (sin mammas flicknamn) namn, Murillo, som efternamn, inte faderns. Det anser jag tyder på att han hade en fin uppväxt hos sin fosterfamilj. Han bodde också kvar i hemmet tills han gifte sig med Beatriz Cabrera y Villalobos 1645 vilket tyder på att jag har rätt.

 Tre pojkar

När han gifte sig fick han så småningom en stor familj, tio barn, varav fem blev vuxna. Ett av barnen blev också målare, Gabriele. Att jag tar upp detta med Murillos familjeförhållanden beror på att jag ser en familjefar med goda erfarenheter av fosterföräldrar i hans många bilder av den heliga familjen och barn i allmänhet. Ett fåtal har inte med Josef men oftast finns han med och är då ofta den som, i ovanstående bild, aktivt är med barnet/barnen. Murillo är mest känd för sin sakrala konst men målade också vardagslivet i Sevilla. Ofta barn, det verkar som om han gav gatubarn en inkomst genom att de fick stå modell för honom.

Tre pojkar är intressant bland annat genom att den visar att Europa länge varit mångkulturellt. Den rasism som växte fram för att ursäkta slaveriet hade ännu inte slagit rot i tankevärlden hos konstnärer och författare när Murillo var verksam. Shakespeares Othello är tex inte en studie i etniska motsättningar och i denna målning är inte den svarta pojken på något sätt förnedrad tvärtom står han i kompositionens övre triangelhörn och han är helt realistiskt avbildad liksom de övriga barnen. Hos Murillo ser jag inte heller antisemitiska karikatyrer men tyvärr finns de i  nämnda Othello, där superskurken Jago är just judisk. Antisemitismen är en lång skamlig europeisk tradition.

Som jag nämnde är Murillos familjer, även den heliga familjen, inte rent avskalade mamma pappa barn utan där finns ofta en liten hund eller  kusinen Johannes. Ibland är den heliga familjen bara Maria, Elisabeth och pojkarna Jesus och Johannes. Just på denna bild har de två små kusinerna ett lamm i bakgrunden. I den stora bilden högst upp syns en fågel som Jesus håller undan för hunden som tydligen vill leka, antagligen lite brutalt, med den lilla varelsen.

Josef är ju vanligen en väldigt aktiv pappa men i en bild jag hittat är han en mer 1800-talsmässig man, dvs en som jobbar med sitt lite i bakgrunden medan barnen leker och Maria sysslar med sitt. I Murillos bilder är det tydligt att man och kvinna har olika uppdrag, Maria spinner och Josef snickrar. Men allra oftast är de båda fokuserade på barnen. Ibland arbetar Maria men Josef leker med barnen ovanligast är detta motiv med Josef som snickrar med sitt, det som dagens människor inbillar sig var det normala förr. Detta förr är inte äldre än 1800-talets industrialism då det började bli vanligt att mannen gick till en fabrik utan sin familj och kvinnan gick till en annan fabrik,  eventuellt tillräckligt stora barn till en tredje medan det innan dess var så att familjen arbetade tillsammans på sin gård eller som jordbruksarbetare på samma gård.

 

 Det fanns förstås gruvarbetare innan industrialismen också men då var hela familjen tillsammans i gruvan. Detta pågick länge. Èmile Zola skrev om ett samhälle som bestod av enbart gruvarbetare i norra Frankrike i sin roman Germinal/ Den stora gruvstrejken. Han hade bott med dessa gruvarbetare innan och medan han skrev denna rasande bok. Det är mycket tydligt att det normala var att familjen ännu i slutet av 1800-talet var involverad tillsammans i gruvarbetet. Men vid denna tid hade detta blivit mer ovanligt för fabriksägarna såg familjen som ett problem och ville bara ha produktivt folk i fabriken. Dessutom blev det tillfälle för arbete för familjen på olika ställen och i Sverige tillkom ju folkskolan för de yngre barnen. Under minst 12 timmar av dagen, sex dagar i veckan, var familjerna splittrade. 

Den vansinniga idén att vanliga familjer hade råd med en icke-förvärvsarbetande vuxen medlem en sk. "hemmafru" i ett odefinierat "förr" , var en kortkort parentes  ca 1950-1970 som aldrig nådde min släkt och många, många andra familjer kom aldrig ifråga för en sådan lyxordning. Det syns att Murillo aldrig tänkt sig en familj som splittrades tidigt på morgonen varje dag. Att alla lämnade hemmet och sedan uttröttade återkom på kvällen till dukat bord eftersom kvinnan i huset stannat hemma och städat och lagat mat hela dagen var okänt i Sevilla i mitten av 1600-talet. Varken 1950-talets amerikanska drömfamilj eller dagens stressade småbarnsföräldrar var påtänkta i Murillos måleri. Före industrialismen var inte mycket materiellt bättre än idag men det var inte heller enbart avsevärt mycket sämre på alla plan. 

Två kvinnor i ett fönster

Det som inte var sämre syns hos Murillo: känslan av ett meningsfullt sammanhang. De företeelser Marx ger det träffande namnet alienation och reifikation är aldrig synliga hos Murillo därför att industrialismen och kapitalismen är själva förutsättningen för dessa tillstånd av sammanhangslöst förtingligande av allt levande.  Fattiga föräldralösa gatubarn, en flyktingfamilj som rastar på väg till asylen i Egypten, kvinnor som nyfiket tittar ut genom ett fönster, flickor som säljer mat på en marknad, en tiggarpojke i trasiga kläder, herdar som nyss fått änglabesök och alla dessa familjer finns i ett meningsfullt sammanhang.  

Alla Murillos målningar talar om en tillvaro där allt kan vara vackert, där skönheten ständigt väntar på att bli upptäckt. Den blivande munken Murillo förkunnar en harmonisk skönhet i vardagen som kommer av att den är genomlyst av Gud själv. Tre gatubarn kan visa sig vara blivande heliga  tre konungar. En fågel lär oss hur Jesus bryr sig om minsta sparv. En fruktförsäljare visar hur rik skapelsen är.  I Murillos värld är alla familjer heliga. 

Den lilla fruktförsäljaren

 

Jesus 25 december-ish 4 f.Kr. -ish

 

Min favorit Bartolomé Estaban Murillo målade denna bild av Jesu födelse som illustrerar Hagmans artikel.

Jesus föddes för över 2000 år sedan och faktiskt blev inget sig likt efter det, vad än ateister och andra svamlar om, går detta inte att motsäga. Patrik Hagman skrev i DN igår om att:

Det är faktiskt med kristendomen som viljan att förändra världen föds. Det finns andra historiska exempel, men ingenting kan mäta sig med den kraft med vilken den tidiga kristendomen tar sig an sin samtid.

 Läs hela artikeln som är mycket klok (även om jag inte håller med om att en "hamartolos" var en möjlig prostituerad, utan troligen hedning/ en hednings slav som tex spådde folks framtid eller gjorde något annat med dragning åt ockultism). Detta är något jag tänkt på de sista åren. Ju mer vi lär oss om de första indoeuropéerna desto mer fattar jag att det inte är något mindre än ett gigantiskt mirakel att vi nu har FN, välfärdspolitik, Röda Korset och missionssjukhus runt om i världen. 

Jesu födelse förvandlade en hel kultur av machomän med föga respekt för människoliv, eller djurliv. för den delen, till en kultur som ser det svaga livet som skyddsvärt. Indoeuropéerna hade fruktansvärt hierarkiska samhällen med helt rättslösa slavar i botten och en liten minoritet av psykopater i toppen. De slog ständigt om makten och krig var vardag, fred ett undantag och den fred som fanns var att någon extra strak grupp förtryckte alla andra à la Pax Romana eller det indiska kastväsendet.

Religionen i den kulturen såg ut som samhället med en kader gudar som slogs sinsemellan och ständigt krävde offer av olika slag, inte så sällan människooffer, barn, speciellt flickebarn, och vuxna slavar av båda könen. Barn begravdes inte ofta, spädbarn aldrig, under det vi idag kallar Vendel - och vikingakulturen, men sedan , när kristendomen kom, begravdes spädbarnen på hedersplatsen närmast kyrkan så takdroppet, som ansågs välsignat, föll ner på deras små gravar. 

Vad var det som gjorde denna enorma skillnad? En kultur av hat, rädsla och förtryck vändes på några sekler till en medeltida kultur med lagstiftning mot spädbarnsmord och våldtäkt? Rövarband av soldater fick inte straffritt plundra bönder när det för något sekel sedan rådde den starkes lag: "störst går först". Från att skrivkonsten kallades för "hemligheter" till klosterskolor där föräldralösa flickor och pojkar fick lära sig alfabetet och mammor uppmanades strängt att läsa hela sitt husfolk att läsa och skriva tog det bara några hundra år här i fjärran Norden. 

 Från en kultur som likande Game of Thrones till en kultur som mer liknar Narnia under drottningarna Lucy och Susan och kungarna Peter och Edmund tog det ca 500 år i Europa och allt började i en liten romersk provins dominerad av indoeuropéer men mestadels befolkad av semitiska folk med föreställningar om en enda Gud som inte slogs med någon om herraväldet för hen VAR,ÄR och BLIR helt annorlunda och helt suverän i hela universum.

Men hade dessa människor i utkanten bara fortsatt att tro på den suveräne helt annorlunda enda guden, som de ju gjort i millennier redan för 2000 år sedan, hade knappast romare, greker, vikingar och kelter bildat FN och skrivit under på att alla människor har okränkbara rättigheter bara genom att finnas till. Nej den där enda guden föddes som ett litet skyddslöst barn. Juden Johannes skrev det oerhörda i Johannes evangeliums första kapitel: "Ordet var Gud [...]Ordet blev människa och bodde bland oss..."

Där och då började det bli möjligt att tänka på förändring. Där och då sköts den indoeuropéiska våldskulturen i sank. Det tog århundraden innan skeppet sjönk, fortfarande guppar vrakspillror av det omkring på tidens hav, men läckan i skrovet var ohjälplig och åsikten att den starkare alltid har all rätt att göra vad som helst är starkt ifrågasatt överallt numera.

Våldta kvinnor, mörda spädbarn, anfalla fredliga grannländer, bränna skördar och bomba sjukhus anses numera som nidingsdåd och inte som hjältedåd. Tack Jesus för det!

Den mest spridda franska julsången O Helga natt (Cantique de Noël/ Minuit Chrétiens) talar just om detta kulturella mirakel, det största av dem alla, som resultat av att Gud blev spädbarn för ungefär idag för ca. 2026 år sedan.

Dömande

 

Detta inlägg skrev jag för en tid sedan efter ett inspirerande samtal med min kära vän Ann-Helene. Det har blivit liggande tills nu när jag läste en  ledare i Dagen om hur den "kristna" debatten är destruktiv i denna fråga. 

Var inte förvånade över detta. Den stund kommer då alla som ligger i sina gravar skall höra hans röst

och gå ut ur dem; de som har gjort det goda skall uppstå till livet, och de som har gjort det onda skall uppstå till domen.

Av mig själv kan jag inte göra något: som jag hör, så dömer jag, och min dom är rättvis, ty jag följer inte min egen vilja utan hans vilja som har sänt mig. Joh. 5: 

Plötsligt ska kristna återigen debattera homosexuellas rättigheter att finnas i församlingen på samma villkor som alla andra. Det gör mig ledsen och bedrövad att vi inte kan låta människor få ta detta med Jesus på sin kammare i stället för att tvingas schavottera som usla exempel enbart på grund av en medfödd egenskap som majoriteten saknar.

Samtidigt pågår en lika elak och hårdhjärtad debatt om tjocka människor "ute i världen". När Stina Wollter och överviktsforskaren Erik Hemmingsson kom ut med boken Kriget mot kroppen kände sig en grupp läkare manade att skriva en artikel om hur farligt det är att tjocka människor ska känna sig nöjda och trygga med sina kroppar eftersom det är så livsfarligt att vara tjock.

Jag är varken tjock eller homosexuell men jag blir galen på denna hetsjakt på avvikare. Och allra värst är det när kristna ägnar sig åt drev mot avvikare som homosexuella. Jag vet också att hatet mot övervikt existerar även hos oss men än så länge har man inte börjat med specialbehandling av tjockisar i kyrkan. Men likheten är slående. Tänk om vi sa : " Visst får tjockisar vara med i kyrkan som alla andra. Gud älskar syndaren. Men så klart kan de inte vara med på kyrkfikat eller delta i nattvarden innan de har bantat ner sig till godkända BMI-siffror."

De så kallat bibeltrogna* beter sig exakt så mot homosexuella. De kräver nuförtiden sällan att frånskilda inte ska få tex vara pastorer och en katolsk präst vigde utan vidare spisning Boris Johnson när han ingick äktenskap för fjärde (4:e) gången häromsistens. Men homosexuella ska leva i en askes som aldrig avkrävs oss heteropersoner. Homosexualitet är en medfödd egenskap som inte kan tränas bort. På samma sätt är en del människor medfött bra på att samla på sig fettreserver och urusla på att gå ned i vikt beständigt.

Skulle kyrkan bete sig mot tjocka som mot homosexuella skulle man alltså kräva att rundlagda levde i ständig svält eftersom det är det enda sättet för en del människor att vara modernt slanka. De skulle, som sagt var, inte få delta i kyrkfika om de inte lyckats svälta sig till godkända mått. De bibeltrogna skulle då säga att de syndar mot kroppen och naturen men att syndare är välkomna om de avsäger sig synden, i detta fall frosseri. Om de kan hålla sig magra får de vara med både i församlingsstyrelsen och vid kyrkfikat. "Nuförtiden kan man ju också operera sig till rätt vikt så ursäkter för fetma är få. Det är ett aktivt val att fortsätta vara fet. Om man inte lämnar frosseriet bakom sig kan man alltså inte vara med på samma villkor som andra i församlingen."

I Iran får ju homosexuella män operera sig till kvinnor väldigt frikostigt just på grund av islams hat mot homosexualitet. Med några kirurgiska ingrepp och livslång hormonbehandling löses detta problem eftersom männen som blir kära i män då plötsligt är "normala" kvinnor som blir kära i män. Och opererade tjockisar kan ju bli smala på ganska kort tid, de kanske inte mår så bra, de kanske inte förblir godkänt slanka, operationen  kan gå fel och ge svåra besvär, men en period får de i alla fall vara med och känna på hur det känns att vara fullständigt accepterade i den mänskliga gemenskapen.

I kristenheten, som nu lustfyllt gör ner varandra i kommentarsfält och krönikor, är det tyvärr inte lika generöst som i Iran, de som hatar homosexuella hatar också "könsbyten". Det är som om man inte hade accepterat operationer mot fetma och bara accepterar diethållning livet ut för tjockisar, men ändå absolut inte kan acceptera tjocka människor som likvärdiga smala människor i kyrkan.

Läsare kanske anser att jag gör en knasig jämförelse men jag är rädd att jag inte gör det. Jag är nämligen också medveten om att även i kyrkan kan hat mot tjockisar förekomma. Tack och lov har ingen, vad jag vet, ännu börjat citera bibelord som detta ur Jobs bok 15: 23-28:

Han irrar omkring efter föda men finner ingen.

 

Han vet att mörkrets dag väntar honom,

24

nöd och trångmål skrämmer honom,

 

ansätter honom som en kamplysten kung.

25

Ty han lyfte sin hand mot Gud

 

och förhävde sig mot den Väldige,

26

trotsigt stormade han fram mot honom

 

i skydd av sin välvda sköld.

27

Hans ansikte sken av välmåga,

 

kroppen svällde av fetma.

28

Nu håller han till i ödelagda städer,

 

i hus som ingen bor i,

 

som är dömda att bli ruiner

Men vad skiljer detta från hur man sablar ner homosexuella med aparta bibelord om de inte stannar i garderoben och aldrig , aldrig, aldrig faller till föga för sin medfödda läggning, liksom en tjockis aldrig , aldrig , aldrig får unna sig att äta sig mätt? Om de inte står emot dessa frestelser är det bara att inse att de inte får blir pastorer (homosexuella) eller få vård (tjocka) för exempelvis ett brutet ben utan att få påpekat för sig att bantning skulle hjälpa. Även mot brutna ben. Även mot förkylning.  Även mot... ja i stort sett allt utom ALS som konstigt nog drabbar de duktiga som är naturligt smala och tränar uthålligt. Precis som homosexuella aldrig drabbas av oplanerade graviditeter, men allt annat jobbigt, som "konsekvens" av sin "extrema synd".

Nej jag kan inte tro att homohatet beror på något annat än roten till tjockishatet: människans arvssynd som leder oss till att alltid dras med i mobben mot de avvikande. Men kristna borde fatta: nästa gång är det vi. Ja, just nu är det vi, som drabbas av samma mobbningsböjelse, "märkligt nog" ofta i länder som också kriminaliserar homosexualitet.

Bra att få anledning att ha med en äkta barockare; Peter Paul Rubens med målningen Venus och Adonis. Modet växlar, denna dam ansågs på 1600-talet vara höjden av skönhet. 2022 skulle hon bara få höra att hon behöver banta om hon gick till vårdcentralen med sin halsinfektion, sitt brutna ben eller sin EDS.

*(ha, jag är bibeltrognare än de flesta och helt enkelt tokig i Bibeln på samma sätt som andra är galna i Sagan om ringen -jo jag är tokig i den också, men inte lika mycket som i Bibeln)

Lejon

 

Uppenbarelseboken 5: 5 ff Men en av de äldste sade till mig: »Gråt inte. Se, han har segrat, lejonet av Juda stam, skottet från Davids rot. Han kan öppna boken med dess sju sigill.«

Och jag såg att mitt för tronen och de fyra varelserna och mitt för de äldste stod

ett lamm, och det såg ut att ha blivit slaktat.

 ---

Lammet som blev slaktat är värdigt

att ta emot makten

och få rikedom och vishet och styrka

och ära och härlighet och lovsång.

Och allt skapat i himlen och på jorden och under jorden och på havet och allt som finns där hörde jag säga:

Den som sitter på tronen,

honom och Lammet tillhör lovsången

och äran och härligheten och väldet

i evigheters evighet.

 Senaste delen av Läsarpodden handlade om den nya biskopen i Trondheim Erik Vardens bok Allt som är värt att minnas. De tog upp att den var en kärv bok och tänkte det som om Gud presenteras som Aslan, och inte som ett tamt ofarligt lejon. Mycket i boken verkar intressant (jag har inte läst den) men jag reagerar på att man menar att Varden presenterar ett respektingivande lejonbudskap som därmed är mer likt Gud än den kärleksfulla föräldern som tex Laestadius talade om. Jag menar att poddarna Hagman/Halldorf har fel. Gud är inte tam men fruktansvärt mäktigt snäll, det räcker att se på Jesus. Att tro på "styrka och snabba hästar" är normalt utanför kyrkan. Det som mest av allt utmanar vårt vanliga samhälle är däremot just det som kallas "snällhet" med en nedlåtande ton. Just denna nedlåtande ton är själva beviset på hur det utmanar oss att vara på riktigt fria, barmhärtiga, kärleksfulla och osjälviska.

Det som  gör att vi i dagens Norden inte misshandlar småbarn, gömmer DS-barn i källaren, mördar tonåringar om de "vanhedrar" sina föräldrar, ostraffat misshandlar en svagare granne, eller sin partner, eller torterar djur, är just kristendomen. Och detta var inte fallet ens för hundra år sedan fastän fler gick regelbundet i kyrkan på den tiden. Det tar nämligen tid att förvandla ett samhälle i grunden, inifrån och ut.

Jag menar att himmelrikets surdeg så sakteliga börjar påverka världen i "snäll" riktning därför att det är Guds plan med mänskligheten (dock inte Djävulens). Guds kärlek är den starkaste kraftkälla som existerar, den frambringade ju universum. Vrede och straff känner vi väl till, konkurrens och avund likaså, men den kärlek som gav världen liv är inte mesig eller "tam" bara outgrundlig i sin brinnande kärlek. 

Surdegsbröd

Jag ser oroväckande tecken på avfall i kyrkan som på sina håll tycks vilja vända tillbaka till hedendomens rättslöshet för de svaga. Det tycks som om en del tror att ett tillstånd där alla tillerkänns människovärde är ett "mesigt" tillstånd som deras gudsbild inte stämmer med. Det nordiska välfärdssamhället där kyrkan aldrig varit bättre på att tillvarata barns, kvinnors och funktionshindrades rättigheter än nu, stör en del kristna just nu. De verkar vilja tillbaka till korstågens medeltid.

Hagman säger något klokt om Vardens bok när Varden tar upp två kvinnor som råkar vara typiska exempel på antikens väldokumenterade misogyni : "vi har inget att lära om synen på kvinnor från äldre tider". Jag vill tillägga att vi inget har att lära av gamla tiders syn på barn, handikappade, sjuka eller gamla heller. Dagens kyrka har så mycket mer att lära ut i denna fråga än någonsin tidigare. Detta är ett viktigt exempel på hur Guds plan med mänskligheten är: att de svaga ska ha en tillflykt på jorden, vilket de aldrig haft innan kyrkans tid.

Lejonungar i Kolmården.

Jag ser en trist tendens i västvärldens kristenhet idag* och det är att vi inbillar oss att världen är för god och snäll och detta inte är bra för karaktärsdaningen hos olika förtryckta grupper som för första gången i världshistorien fått veta att de har ett fullt människovärde. Just nu grottar jag ner mig i 1300-talets europeiska historia. Då var kyrkan en maktfaktor med våldet som viktigaste kapital, inte sanningen, kärleken eller skönheten. Jag förstår uppriktigt inte hur det kan kännas lockande att världen ska se ut så igen? Vad menar alla som menar att många kristna är för mjuka och för lite utmanande egentligen?  Poddparet Hagman/Halldorf tar upp en bra linelse: de coola indie-poparna och de bredare artisterna där Varden är den coole och vanliga evangelister tillhör de inkluderande mjukisarna. Till den "mjukare" evangelisttonen räknas Liselott J Andersson och Ylva Eggehorn vilka tas upp som exempel på detta i Läsarpodden som menar att de är så gamla nu att de drar sig mer åt "mjukishållet".

Jag tror dock att längtan efter "kärv" kristendom också kan anfäkta äldre människor. Den leder ofta till en slags medeltidslängtan då himmelrikets surdeg ännu inte trängt lika långt in i hjärtat på människor och samhällen. En påve som bränner fattiga kättare på bål var inte i Guds tjänst, vad han än trodde. Jag ser en logik och till och med något gott med korstågen eftersom Islam bredde ut sig med vapenmakt och hotade den kristna världen med folkmord och religionsutrotning. På samma sätt har jag svårt att se att det vore möjligt att bekämpa fascismen i Europas 1930-40-tal utan vapenmakt. Men att bränna fattiga bönder på bål är alltså inte ett exempel på hur kristet liv ska levas. INGET antyder det i Jesu gärning.

Lamm på en 4-H gård.

Betecknande nog är den del av kristenheten som tycker barnavårdscentraler, daglig verksamhet och kvinnojourer är mesighet och inte ett uttryck för surdegens obetvingliga kraft, förtjusta i Gamla testamentet.  De sladdar raskt förbi evangelierna  och pastoralbreven med något enstaka nedslag i någon misogyn passage hos Paulus eller något som de tolkar som bekräftelse på att deras böghat är heligt, för att slutligen sluka Uppenbarelseboken med hull och hår. Detta utan att förstå den annat än som spännande action och ge dem anledning att själva vända sig till våld, övergrepp och konspirationsteorier.

Jag menar alltså inte att Varden är med på detta men hans bok verkar ändå ha svalt den retoriken som i slutändan går ut på att ta hand om sjuka, barn , gamla, mobbade, utstötta och handikappade är svaghet. Ja, allt som anses kvinnligt är svaghet. Ett av Vardens kvinnoexempel är särskilt upprörande: den heliga Maria av Egypten som levde någon gång på 400-500 talet och tydligen är ett viktigt helgon för trappisterna som Varden tillhör. Hon beskrivs i ett ikonsynaxarium på nätet som "ett fantastiskt exempel på att ånger och omvändelse är möjligt för alla". Vad hade då denna kvinna gjort som var så hemskt? Torterat smådjur? Stulit tiggares dagskassor? Jobbat med faraonisk omskärelse av flickebarn? Förgiftat floder?  Levt på ocker? Varit änglamakerska? Varit en grym drottning som slängde folk till krokodilerna för nöjes skull?

Nej, hon hade som tolvåring rymt hemifrån, ingen orsak till detta ges i helgonlegenden men man kan ju dra sina slutsatser när hon i Alexandria genast blev prostituerad, sångerska och artist. Vid tjugonio års ålder tog hon ett pilgrimsskepp till Jerusalem och omvändes vid ett besök i Det heliga korsets kyrka. Detta fick prästmunken fader Zosima veta när han träffade henne några år senare i Juda öken där hon sprang omkring helt naken och svartbränd av solen. Hennes eremitliv var botgöring för hennes liv innan resan till Jerusalem. Hon kunde tydligen utföra mirakel i öknen men det enda Zosima kunde berätta var att han återvände till henne med Nattvarden och ett år senare fann han henne död med en skriven text bredvid sig där hon skrivit ner sin dödsdag. Hon är helgon i både öst och väst numera.

Hur kan man påstå att hon är ett bevis på att vad som helst kan förlåtas? En tolvåring som rymmer hemifrån och i storstaden dras in i prostitution kan knappast anses brottslig, det är hon som utsätts för brott. Jag tänker på Elise Lindqvist när jag läser om Maria av Egypten. Hade hon levt under antiken hade sannolikt hennes öde liknat Marias mer än det nu gör. Lindqvist är naturligtvis helgonmaterial men i stället för Marias av Egypten extrema självskadebeteende och, förmodligen, självmord har Elise Lindqvist befriats från skammen och gett den till rätt personer.  Därefter har den heliga Elise använt ett långt liv till att hjälpa barn och kvinnor med samma fruktansvärda bagage som hon en gång släpat på, att leva ett bättre liv. Vem är mest lik Aslan? Zosima som låter en sexuellt utnyttjad flicka som vuxit upp till en självskadande kvinna bära skammen alldeles ensam i öknen, eller Elise Lindqvist som , under hot från dem som ser sin affärsverksamhet hotad, befriar från skammen, upprättar och skipar rätt i deras hjärtan som liksom hon utsatts för övergrepp?

Lejoninna vid Okonjima Lodge i Namibia, hon påminner mig om Elise Lindqvist.

Jag tvekar förstås inte om svaret. Men vad tänker de som tar upp Maria av Egypten i Pilgrims synaxarium utan kommentar? Och vilken lärdom drar trappisterna av hennes självskadebeteende? På vilket sätt menar de att hennes tragiska psykiska kollaps efter , antagligen , ett helt liv av övergrepp, är ett föredöme? Tycker vi att barn som blivit utsatta för våldtäkter, åtminstone sedan 12 års ålder, bär skuld för detta? Nej, och det är så bra. Det är ett bevis för att Himmelrikets surdeg kan förvandla hjärtan och därmed samhällen. 

Att vi inte har något alls att lära av antikens kristna vad gäller barn  och kvinnor betyder inte att de var onda. De gjorde så gott de kunde i en värld som var betydligt mindre genomsyrad av himmelriket än vår. Men vi, som faktiskt vet bättre, vad får dagens kristna att längta efter mindre Himmelrike och mer psykiskt och fysiskt våld mot utsatta i världen? Varför ska vi sträva tillbaka till hjärtlöshetens tid?När man dessutom gör det med ursäkten att vår tid inte fattar att Gud inte är ett tamt lejon? 

För att förklara metaforen från min djurgalna vinkel: ett tamt lejon kan vara riktigt farligt, lejontämjare kan bli dödade av sina tama lejon. Vilda lejon är betydligt mer förutsägbara och tydliga i sina signaler. De behöver inte vara mer mordiska eller "farliga" bara betydligt mer respektingivande. Och det är honorna som är de skickligaste jägarna, samt de som beskyddar flockens ungar. Hotas de då blir lejon riktigt farliga. Och det är de som hotar Guds barn som bör vara rädda för Gud, inte barnen.

Lägg märke till att Lejonet av Juda i Uppenbarelseboken ser ut som ett slaktat lamm och det är Lammet som är värdigt all makt och ära. Jag är ledsen, men jag måste säga att den som litar till kärvhet,våldsmakt, muskler , testosteron, adrenalin och livsfarliga klor helt har missuppfattat på vilket sätt Gud är livsfarlig för denna världens kaosmakter.

Agnus Dei målad av Francisco de Zurbaràn ca 1635-1640.

'

* där Varden absolut inte är ledande, det är bara podden som satte igång mina tankar om detta.

Jul

 Det står en stjärna över Betlehem,

och hela världen har stannat.

Oxen och åsnan,

de lärda främlingarna och de

 enkla vallpojkarna,

 gråsuggan vid tröskeln och eldflugan

 som skymtade till i mörkret,

                                          cikadorna från ingenstans och

igelkotten under trappan,

till och med enhörningen i

sällskap med en sädesärla och en snigel

har hejdat sig.

Här har arken strandat

oerhört

med sin tunga last av frid. 

Matt. 2:9-10

Den inledande dikten är skriven av Ylva Eggehorn och finns i, den för mig helt nödvändiga, samlingen Jesus älskar dig. Den får inleda årets julkalender som tagit sin inspiration från radions adventskalender Knäckarbanketten. Den var som vanligt, oerhört välgjord och angelägen i vår tid. Den utspelar sig under barocken, och då är det förstås närmast en plikt att Barock-Olga tar sin utgångspunkt i det bestiarium som utgör huvudingrediens och viktigaste intertext i Knäckarbanketten, nämligen Emilius Maximus Bestiarium som ständigt är Ottilias följeslagare. 

Julkalendern blir i år alltså en djurkalender. Både djur som finns och de som inte finns men kunde ha funnits. Alla djuren som längtar efter skapelsens befrielse, de som såg vem Jesus var långt innan de flesta människor förstod vem som föddes en julnatt för över tvåtusen år sedan.

I skrivande stund lyssnar jag till en kvartett som sjunger "Var hälsad sköna morgonstund" i årets minimalistiska julotta på radion. Direktsänt från en ekande tom kyrka talas det om hur den heliga natten gjorde att de vilda djuren inte anföll herdar och får under den heliga natten. I Betlehem strandade arkens alla djur, de som levt i frid med varandra och nu råder julefrid. Att skada eller döda ett djur räknades som ett nidingsdåd under julen just eftersom djuren genast kände igen Jesus.

Eggehorns dikt tar inte bara fasta på alla djuren som tillber barnet i krubban utan också stjärnan har förstås en given plats. Hela universum vet och varje jul upprepas stjärnans vittnesbörd så alla som vill får veta. "Hela universum rymmer inte dig. Därför blir du ett barn som bärs omkring av mig." så har Fjedur översatt en sydafrikansk julsång.  Julen talar om hur Gud blir människa och att hela historien byter spår på grund av detta mirakel.

»Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket.

I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren.

Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.« Lukas evangelium 2:10-12

Den spanske barockmålaren Bartolomé Esteban Murillo 1617-1682 är en av min favoriter när det gäller att skildra Jesu familj, hans realistiska detaljrikedom glömmer aldrig bort djuren. Här har han målat herdarnas tillbedjan.

 

 

Född på nytt

Joh 3: Jesus svarade: »Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.« Nikodemos svarade: »Hur kan någon födas när han är gammal? Han kan väl inte komma in i moderlivet och födas en gång till?« Jesus svarade: »Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född av vatten och ande kan inte komma in i Guds rike. Det som har fötts av kött är kött, och det som har fötts av ande är ande. Var inte förvånad över att jag sade att ni måste födas på nytt. Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden.«

 

Här kommer ett avsnitt som sannerligen ger ett överandligt intryck, Jesu nattliga samtal med Nikodemos. Men jag tänker hålla fast vid tanken som kom till mig när jag nu i julens förfasta läste prologen eftersom Nikodemos är en farisé och dessutom medlem i stora rådet. Han var alltså en person som på goda grunder, enligt hela sitt sociala sammanhang,vara stolt över sin börd. Han tillhörde rent genetiskt det utvalda folket och var dessutom medlem i det innegäng som kallades fariséer de som höll fast vid lagen på allra mest renläriga sätt, enligt sig själva. Och på något sätt hade de också fått dem runt omkring sig att tänka samma sak om dem. De var nog tydligt hängivna. Alla såg det. Jesus såg det också.

Nikodemos kommer till Jesus, liksom utsänd av rådet. "vi vet att det är från Gud du har kommit som lärare.". Han hade sett under som Jesus gjorde och förstått att Gud måste vara med honom. Han kände, kanske för första gången, att det inte räckte att vara bäst i test både genetiskt och praktiskt och tog nattens svala timmar till att diskutera detta med Jesus.

Hemligheter är en sak som gnostiker brukar syssla med. De menar sig ha fått hemlig kunskap traderad och detta samtal med Nikodemos brukar anföras som bevis för att gnostikerna genom Nikodemos fått hemlig kunskap direkt ifrån Jesus. Problemet är bara att det var normalt att samtala i den svala natten, inget hemligt med det. Dessutom är denna kunskap sedan Johannes evangelium och betydligt tidigare förstås, muntligen, känd av alla som vill höra på. Var det lärjungar där ? Berättade Nikodemos om detta eller var det Jesus själv som samlade de 72 omkring sig och sa: "I natt hade jag besök av en farisé , låt mig berätta om detta samtal för er?

" Liksom Mose hängde upp ormen i öknen, så måste Människosonen upphöjas

för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv.

Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.

Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom."

Hur som helst har gnostikerna fel. Samtalet är inte hemligt utan offentligt. Och det som verkar gnostiskt  ande -bättre-än -kroppmässigt är ju egentligen samma sak som i kapitel 1: judar har inte större barnarätt än hedningar. Jesus kom till jorden för att rätta till detta missförstånd. Han ville säga att ALLA kan blir Guds barn, alla kan räddas genom tron, inte genom att ha varit kloka nog att hitta rätt föräldrar att födas av. Det gäller bara att erkänna sin himmelska förälder för att officiellt bli hens barn.

Det är alltså inget märkligt eller mystiskt med att just i detta samtal med en man som av alla ansågs färdig och rättfärdig  i alla bemärkelser Jesus säger att det inte räcker att födas av en judisk mor. Gud är större, hen vill mer, ALLA kan bli Guds barn. Det handlar inte om din mammas och pappas vilja att skaffa barn. Det handlar om din vilja att vara barn; Guds barn.

Dessa holländare alltså: Jesus och Nikodemos målad av Crijn Hendricksz Volmarijn (1616-1645). Denna ger en mysig adventsstämning genom färgvalet och de brinnande ljusen.

 

 

"Må du leva i intressanta tider, din pestoklyster!" (uppdaterad favorit i repris)

En del kan förledas att tro att barockbloggen hyllar det förgångna och dissar det som är nu, intet är mig mer främmande. Tiden mellan 1550 och 1750 var ingen trevlig tid i Europa. Människor i allmänhet dansade inte sarabande i sidenbrokad hela dagarna. De flesta människor ägnade inte helgdagskvällar åt Taffelmusik och hertigen av Brandenburg var en av ytterst få personer som kunde beställa och avlyssna musikaliska verk av storheter som Johann Sebastian Bach. Det stora flertalet sjöng kanske koraler av Bach i kyrkan och såg ett och annat mästerligt konstverk i kyrkan. Kyrkan var den maktfaktor som nådde längst ut bland vanligt folk. Men någon kulturell höjdpunkt var sannolikt inte barocken för det stora flertalet.

Reformationen ledde till intressanta saker; demokratitankar började tänkas; läskunnigheten spreds och nya sätt att fundera kring livet och döden ledde till storverk inom naturvetenskapen. Samtidigt drog reformationen och katolicismens motreformation igång hemska och långvariga krig i Europa. Det trettioåriga kriget där renässansfurstar som, inte ville bli kalif istället för kalifen, utan kyrkans överhuvud istället för Påven, stred mot andra renässansfurstar som föredrog att vara påvedömet trogen. Krig och inte konst präglade vardagslivet för långt fler människor i Europa, inte minst i det ständigt krigförande Sverige.

Under dessa tvåhundra år lades dock grunden till så mycket av det vi nu räknar som självklart och omistligt: postväsendet, religionsfrihet, parlamentarisk demokrati, folkskola, jämlikhet och yttrandefrihet. Naturvetenskapliga och geografiska upptäckter som vidgade världsbilden gjordes och musiken började använda dur- och mollharmonier. Men få av dem som levde i Sverige då kunde glädja sig åt detta. de allra flesta levde i armod i smutsiga och mörka stugor där de endast blev påminda om de stora händelserna utanför hembyn av prästens kungörelser i kyrkan och genom att rotesoldater eller båtsmän skrevs ut till alla ändlösa krig. Några av dem kanske återvände med berättelser om krigen. Dessa fick säkert uppmärksamhet, men om den kunde uppväga krigsminnenas fasor och kroppens skador är nog osäkert. (På målningen syns Rubens skildring av Krigets fasor)

Selma Lagerlöf har skrivit en gripande berättelse om denna tid som tar upp hur vanligt folk påverkades av de stora historiska skeendena Herr Arnes Penningar. Det är inte bara en spännande spökhistoria utan också en skildring av hur mardrömslikt skrämmande och obegripligt kriget måste ha tett sig för de människor som bara betalade skatt, plundrades och sände sina barn till ett ovisst öde.

Det sägs att en kinesisk förbannelse lyder: "Må du få leva i intressanta tider". Om det är sant att en sådan förbannelse finns eller ej, kan jag inte avgöra, men jag vet att det i alla fall stämmer. Intressanta tider är bäst på avstånd, att leva mitt i dem ska man vara glad för att få slippa.

Dessutom kan vi njuta av barockmusik så mycket lättare nu än då det begav sig. Här Telemanns ouvertyren till Tafelmusik, svit i E-dur:

Läsa tillsammans

Nya testamentets flitigast förekommande textförfattare Paulus omvändes genom ett möte med Kristus på sin väg till Damaskus för att stoppa den kristna församlingen därstädes. Caravaggio målade denna händelse 1601. Under tider när de flesta inte haft en egen Bibel var bildkonsten en viktig förmedlare av texterna.

Hagman fortsätter sin vandring genom gudstjänstens rastställen och är nu framme vid Ordets gudstjänst. Den här delen av gudstjänsten vänder sig främst till människans intellekt och i luthersk tradition har man inte tänkt sig att just gemenskapen står i fokus här, Snarare har man tänkt sig textläsningen ur Bibeln som den enskildes kontemplation kring en text och den enskildes förståelse av en text är den viktiga förståelsen, textläsningen har väldigt lite med hela församlingen att göra. Man tänker sig att den Heliga Ande leder varje läsare rätt i sin tolkning av texterna utan att förförståelse eller kontext spelar någon som helst roll.

I frikyrkligheten har denna vulgäruppfattning om begreppet sola scriptura skruvats några varv till och jag minns hur jag i min gröna, uppkäftiga ungdom diskuterade med missionspastorn när vi följde Navigatörernas bibelstudier och kom till Ordet. De flesta bibelorden var av arten 2 Timotheusbrevet 3:16:

Varje bok i skriften är inspirerad av Gud och till nytta när man undervisar, vederlägger, vägleder och fostrar till ett rättfärdigt liv,

De skulle förstås ge oss förtroende för bibelordet, naturligtvis slog det in öppna dörrar i vår skara unga Bibel-nördar. Säkert ville Navigatörerna också att vi skulle få något slags apologetisk fundamentalistisk rustning inför möten med icke-troende. Men det är väl enbart redan troende judar, kristna och muslimer som tycker ord som detta övertygar*, en sekulär svensk ser det nog som ytterst udda att argumentera på detta sätt för Bibelns trovärdighet. 

Detta bibelord väckte ingen debatt men 2 Petrusbrevet 1:20-21 gjorde det:

Och framför allt skall ni tänka på att man aldrig kan tyda en profetia i skriften på egen hand. Ingen profetia har förmedlats genom mänsklig vilja, utan drivna av helig ande har människor talat ord från Gud.

 Jag tyckte det stod att vi måste göra det vi gjorde just då: studera Bibeln tillsammans för att förstå den. Pastorn som ledde oss menade däremot att vi ska läsa skriften tillsammans med den Heliga Ande. Jag tyckte inte att det stod det och såg det inte heller i den grekiska grundtexten. Det står ju att vi inte kan tyda skriften ensamma. Numera vet jag att detta är de ortodoxa och katolska kyrkornas argument för traditionen som tolkningsnyckel. Just denna vers från Petrus var inte populär hos Luther och därför omtolkade reformatorerna betydelsen till att det handlade om att den kristen i ensamhet men med den Heliga Ande skulle tyda skriften. Sola scriptura blev en individcentrerad princip där ingen erkände den självklara sanningen att ingen läser utan förförståelse.

Hagman skriver:

Att läsa Bibeln "själv" är alltså ofta att läsa omedveten om vem som påverkar ens läsning. Det finns inget sätt att läsa någon text, inte heller Bibeln, som inte är färgat av något sammanhang, det finns ingen "ren" läsning. Texter har inte den styrkan.

Hagman visar att Bibeln alltid lästs i en gemenskap, även bland lutheraner. En sak som min pastor inte heller kunde svara på var mina funderingar kring hur viktigt detta att läsa Bibeln helt ensam stämde eftersom så många kristna genom historien inte haft en Bibel och inte ens kunnat läsa. Hagman vet svaret: de kristna tog del av högläsning ur texterna i gudstjänsten. Det var och är nog också, det viktigaste sättet för kristna att läsa Bibeln. De allra flesta är ju inte som jag: obotliga bokmalar. De texter man tar del av är de som läses i gudstjänsten där stora delar av Bibeln täcks under tre kyrkoårgångar.

För både Hagman och mig är textläsningen i gudstjänsten en manifestation av gemenskapens betydelse för kristenlivet. Vi är båda skeptiska till RKKs överdrivna respekt för traditionen, vatikankonciliebeslut och påvens uttalanden Ex Cathedra, men sola scriptura in absurdum är lika tokigt. Om vi låter gemenskapen vara i församlingens centrum är risken för obalanser och överdrifter mindre än om vi låter mer eller mindre utflippade individer vingla runt på egen hand i den felaktiga tron att de läser "opåverkade" av tradition och omgivning.

Senast jag fick en ögonöppnare om hur viktiga olika erfarenheter för vår förståelse av texterna var när jag läste en artikel om en kvinna som suttit i fängelse i Uganda, Susan Kigula. Thomas Kassarp som samarbetar med Kigula, startat ett arbete för barn till föräldrar i fängelse säger i den:

– När jag läser Bibeln så ser jag att nästan hela Nya testamentet är skrivet från fängelser! De personerna har Gud använt till att bygga sin församling, så där är vi i gott sällskap. De som ingenting var i samhällets ögon gjorde Gud stora.

Vid en snabb koll ser jag att Kassarp har alldeles rätt. I fängelsets tristess och utsatthet skrevs de flesta av breven i Nya Testamentet. Tänk att jag missat det tidigare! Naturligtvis måste denna kontext påverka vår läsning, precis som all annan kontext. Ingen kan förstå Bibeln på egen hand. Vi har naturligtvis den Heliga Ande som leder vårt läsande, men den Heliga Ande är ju utgjuten över alla i församlingen, inte bara vissa personer. Jag tror inte på den laestadianska idén att direkt förhindra den enskildes egna bibelläsning, men inte heller den frikyrkliga totalt individualiserade läsningen fungerar.  Vi behöver varandra för att förstå texterna och enligt Hagman, är det därför textläsningarna ska vara central i gudstjänsten.

* En bok som rekommenderar sig själv är ju ett dåligt argument för bokens trovärdighet. Det måste till annat. Här och här har jag funderat över varför jag uppfattar Bibeln som trovärdig.