Lejon

 

Uppenbarelseboken 5: 5 ff Men en av de äldste sade till mig: »Gråt inte. Se, han har segrat, lejonet av Juda stam, skottet från Davids rot. Han kan öppna boken med dess sju sigill.«

Och jag såg att mitt för tronen och de fyra varelserna och mitt för de äldste stod

ett lamm, och det såg ut att ha blivit slaktat.

 ---

Lammet som blev slaktat är värdigt

att ta emot makten

och få rikedom och vishet och styrka

och ära och härlighet och lovsång.

Och allt skapat i himlen och på jorden och under jorden och på havet och allt som finns där hörde jag säga:

Den som sitter på tronen,

honom och Lammet tillhör lovsången

och äran och härligheten och väldet

i evigheters evighet.

 Senaste delen av Läsarpodden handlade om den nya biskopen i Trondheim Erik Vardens bok Allt som är värt att minnas. De tog upp att den var en kärv bok och tänkte det som om Gud presenteras som Aslan, och inte som ett tamt ofarligt lejon. Mycket i boken verkar intressant (jag har inte läst den) men jag reagerar på att man menar att Varden presenterar ett respektingivande lejonbudskap som därmed är mer likt Gud än den kärleksfulla föräldern som tex Laestadius talade om. Jag menar att poddarna Hagman/Halldorf har fel. Gud är inte tam men fruktansvärt mäktigt snäll, det räcker att se på Jesus. Att tro på "styrka och snabba hästar" är normalt utanför kyrkan. Det som mest av allt utmanar vårt vanliga samhälle är däremot just det som kallas "snällhet" med en nedlåtande ton. Just denna nedlåtande ton är själva beviset på hur det utmanar oss att vara på riktigt fria, barmhärtiga, kärleksfulla och osjälviska.

Det som  gör att vi i dagens Norden inte misshandlar småbarn, gömmer DS-barn i källaren, mördar tonåringar om de "vanhedrar" sina föräldrar, ostraffat misshandlar en svagare granne, eller sin partner, eller torterar djur, är just kristendomen. Och detta var inte fallet ens för hundra år sedan fastän fler gick regelbundet i kyrkan på den tiden. Det tar nämligen tid att förvandla ett samhälle i grunden, inifrån och ut.

Jag menar att himmelrikets surdeg så sakteliga börjar påverka världen i "snäll" riktning därför att det är Guds plan med mänskligheten (dock inte Djävulens). Guds kärlek är den starkaste kraftkälla som existerar, den frambringade ju universum. Vrede och straff känner vi väl till, konkurrens och avund likaså, men den kärlek som gav världen liv är inte mesig eller "tam" bara outgrundlig i sin brinnande kärlek. 

Surdegsbröd

Jag ser oroväckande tecken på avfall i kyrkan som på sina håll tycks vilja vända tillbaka till hedendomens rättslöshet för de svaga. Det tycks som om en del tror att ett tillstånd där alla tillerkänns människovärde är ett "mesigt" tillstånd som deras gudsbild inte stämmer med. Det nordiska välfärdssamhället där kyrkan aldrig varit bättre på att tillvarata barns, kvinnors och funktionshindrades rättigheter än nu, stör en del kristna just nu. De verkar vilja tillbaka till korstågens medeltid.

Hagman säger något klokt om Vardens bok när Varden tar upp två kvinnor som råkar vara typiska exempel på antikens väldokumenterade misogyni : "vi har inget att lära om synen på kvinnor från äldre tider". Jag vill tillägga att vi inget har att lära av gamla tiders syn på barn, handikappade, sjuka eller gamla heller. Dagens kyrka har så mycket mer att lära ut i denna fråga än någonsin tidigare. Detta är ett viktigt exempel på hur Guds plan med mänskligheten är: att de svaga ska ha en tillflykt på jorden, vilket de aldrig haft innan kyrkans tid.

Lejonungar i Kolmården.

Jag ser en trist tendens i västvärldens kristenhet idag* och det är att vi inbillar oss att världen är för god och snäll och detta inte är bra för karaktärsdaningen hos olika förtryckta grupper som för första gången i världshistorien fått veta att de har ett fullt människovärde. Just nu grottar jag ner mig i 1300-talets europeiska historia. Då var kyrkan en maktfaktor med våldet som viktigaste kapital, inte sanningen, kärleken eller skönheten. Jag förstår uppriktigt inte hur det kan kännas lockande att världen ska se ut så igen? Vad menar alla som menar att många kristna är för mjuka och för lite utmanande egentligen?  Poddparet Hagman/Halldorf tar upp en bra linelse: de coola indie-poparna och de bredare artisterna där Varden är den coole och vanliga evangelister tillhör de inkluderande mjukisarna. Till den "mjukare" evangelisttonen räknas Liselott J Andersson och Ylva Eggehorn vilka tas upp som exempel på detta i Läsarpodden som menar att de är så gamla nu att de drar sig mer åt "mjukishållet".

Jag tror dock att längtan efter "kärv" kristendom också kan anfäkta äldre människor. Den leder ofta till en slags medeltidslängtan då himmelrikets surdeg ännu inte trängt lika långt in i hjärtat på människor och samhällen. En påve som bränner fattiga kättare på bål var inte i Guds tjänst, vad han än trodde. Jag ser en logik och till och med något gott med korstågen eftersom Islam bredde ut sig med vapenmakt och hotade den kristna världen med folkmord och religionsutrotning. På samma sätt har jag svårt att se att det vore möjligt att bekämpa fascismen i Europas 1930-40-tal utan vapenmakt. Men att bränna fattiga bönder på bål är alltså inte ett exempel på hur kristet liv ska levas. INGET antyder det i Jesu gärning.

Lamm på en 4-H gård.

Betecknande nog är den del av kristenheten som tycker barnavårdscentraler, daglig verksamhet och kvinnojourer är mesighet och inte ett uttryck för surdegens obetvingliga kraft, förtjusta i Gamla testamentet.  De sladdar raskt förbi evangelierna  och pastoralbreven med något enstaka nedslag i någon misogyn passage hos Paulus eller något som de tolkar som bekräftelse på att deras böghat är heligt, för att slutligen sluka Uppenbarelseboken med hull och hår. Detta utan att förstå den annat än som spännande action och ge dem anledning att själva vända sig till våld, övergrepp och konspirationsteorier.

Jag menar alltså inte att Varden är med på detta men hans bok verkar ändå ha svalt den retoriken som i slutändan går ut på att ta hand om sjuka, barn , gamla, mobbade, utstötta och handikappade är svaghet. Ja, allt som anses kvinnligt är svaghet. Ett av Vardens kvinnoexempel är särskilt upprörande: den heliga Maria av Egypten som levde någon gång på 400-500 talet och tydligen är ett viktigt helgon för trappisterna som Varden tillhör. Hon beskrivs i ett ikonsynaxarium på nätet som "ett fantastiskt exempel på att ånger och omvändelse är möjligt för alla". Vad hade då denna kvinna gjort som var så hemskt? Torterat smådjur? Stulit tiggares dagskassor? Jobbat med faraonisk omskärelse av flickebarn? Förgiftat floder?  Levt på ocker? Varit änglamakerska? Varit en grym drottning som slängde folk till krokodilerna för nöjes skull?

Nej, hon hade som tolvåring rymt hemifrån, ingen orsak till detta ges i helgonlegenden men man kan ju dra sina slutsatser när hon i Alexandria genast blev prostituerad, sångerska och artist. Vid tjugonio års ålder tog hon ett pilgrimsskepp till Jerusalem och omvändes vid ett besök i Det heliga korsets kyrka. Detta fick prästmunken fader Zosima veta när han träffade henne några år senare i Juda öken där hon sprang omkring helt naken och svartbränd av solen. Hennes eremitliv var botgöring för hennes liv innan resan till Jerusalem. Hon kunde tydligen utföra mirakel i öknen men det enda Zosima kunde berätta var att han återvände till henne med Nattvarden och ett år senare fann han henne död med en skriven text bredvid sig där hon skrivit ner sin dödsdag. Hon är helgon i både öst och väst numera.

Hur kan man påstå att hon är ett bevis på att vad som helst kan förlåtas? En tolvåring som rymmer hemifrån och i storstaden dras in i prostitution kan knappast anses brottslig, det är hon som utsätts för brott. Jag tänker på Elise Lindqvist när jag läser om Maria av Egypten. Hade hon levt under antiken hade sannolikt hennes öde liknat Marias mer än det nu gör. Lindqvist är naturligtvis helgonmaterial men i stället för Marias av Egypten extrema självskadebeteende och, förmodligen, självmord har Elise Lindqvist befriats från skammen och gett den till rätt personer.  Därefter har den heliga Elise använt ett långt liv till att hjälpa barn och kvinnor med samma fruktansvärda bagage som hon en gång släpat på, att leva ett bättre liv. Vem är mest lik Aslan? Zosima som låter en sexuellt utnyttjad flicka som vuxit upp till en självskadande kvinna bära skammen alldeles ensam i öknen, eller Elise Lindqvist som , under hot från dem som ser sin affärsverksamhet hotad, befriar från skammen, upprättar och skipar rätt i deras hjärtan som liksom hon utsatts för övergrepp?

Lejoninna vid Okonjima Lodge i Namibia, hon påminner mig om Elise Lindqvist.

Jag tvekar förstås inte om svaret. Men vad tänker de som tar upp Maria av Egypten i Pilgrims synaxarium utan kommentar? Och vilken lärdom drar trappisterna av hennes självskadebeteende? På vilket sätt menar de att hennes tragiska psykiska kollaps efter , antagligen , ett helt liv av övergrepp, är ett föredöme? Tycker vi att barn som blivit utsatta för våldtäkter, åtminstone sedan 12 års ålder, bär skuld för detta? Nej, och det är så bra. Det är ett bevis för att Himmelrikets surdeg kan förvandla hjärtan och därmed samhällen. 

Att vi inte har något alls att lära av antikens kristna vad gäller barn  och kvinnor betyder inte att de var onda. De gjorde så gott de kunde i en värld som var betydligt mindre genomsyrad av himmelriket än vår. Men vi, som faktiskt vet bättre, vad får dagens kristna att längta efter mindre Himmelrike och mer psykiskt och fysiskt våld mot utsatta i världen? Varför ska vi sträva tillbaka till hjärtlöshetens tid?När man dessutom gör det med ursäkten att vår tid inte fattar att Gud inte är ett tamt lejon? 

För att förklara metaforen från min djurgalna vinkel: ett tamt lejon kan vara riktigt farligt, lejontämjare kan bli dödade av sina tama lejon. Vilda lejon är betydligt mer förutsägbara och tydliga i sina signaler. De behöver inte vara mer mordiska eller "farliga" bara betydligt mer respektingivande. Och det är honorna som är de skickligaste jägarna, samt de som beskyddar flockens ungar. Hotas de då blir lejon riktigt farliga. Och det är de som hotar Guds barn som bör vara rädda för Gud, inte barnen.

Lägg märke till att Lejonet av Juda i Uppenbarelseboken ser ut som ett slaktat lamm och det är Lammet som är värdigt all makt och ära. Jag är ledsen, men jag måste säga att den som litar till kärvhet,våldsmakt, muskler , testosteron, adrenalin och livsfarliga klor helt har missuppfattat på vilket sätt Gud är livsfarlig för denna världens kaosmakter.

Agnus Dei målad av Francisco de Zurbaràn ca 1635-1640.

'

* där Varden absolut inte är ledande, det är bara podden som satte igång mina tankar om detta.