Lagens uppfyllande: bibelstudium med Patrik Hagman 6/10 2019

Oj, vad tiden går när det är nationella prov och andra avslutande examinationer på G. Jag hinner aldrig ens se privata saker på nätet. Därför har detta inlägg om Patrik Hagmans omtumlande och oerhört berikande bibelstudium,i Frälsningsarméns lokal på söndagmorgonen Pilgrimshelgens avslutande dag, dröjt. Att detta har dröjt bekräftar bara uttrycket; den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Hade resten av helgen varit plågsam eller meningslös, vilket den absolut inte var hade det ändå varit värt att vara med för detta enda bibelstudium. Dessutom inser jag att det passar perfekt som bibelstudium under advent då vi brukar läsa detta:

Lukas 4:16-22 Han kom till Nasaret, där han hade växt upp, och på sabbaten gick han till synagogan, som han brukade. Han reste sig för att läsa, och man gav honom profeten Jesajas bok. När han öppnade den fann han det ställe där det står skrivet: Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren. Han rullade ihop boken och gav den tillbaka till tjänaren och satte sig. Alla i synagogan hade sina blickar riktade mot honom. Då började han tala till dem och sade: ”I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig.” Alla prisade honom och häpnade över de ljuvliga ord som utgick ur hans mun. Och de frågade: ”Är det inte Josefs son?”

Vad ville Jesus lära oss? Kristendomen har ofta fokuserat så mycket på Jesu sista vecka att undervisningen hamnar i bakgrunden. Predikar Jesus verkligen frihet för de fångna och fattiga? För att besvara den frågan tar jag Hebréerbrevet till utgångspunkt.

Vi har sett en tydlig förändring i politiken på sistone. Lag och moral blir alltmer frikopplade från varandra. Lagen tjänar mest som en arena att leta kryphål i för att komma runt dess verkliga intention. Tydligast är det i hanteringen av Brexit * men även Obama, liksom ännu mer Trump letade kryphål för att få politiken att rulla. Ekonomin fungerar likadant kryphål i lagstiftningen utnyttjas för att göra moralvidriga men helt lagliga åtgärder för att bli ännu rikare ännu snabbare.

Lagen som är menad att reflektera det som är gott utnyttjas för motsatsen och glappet mellan lagen och dess tillämpning blir allt större eftersom lagen aldrig kan skrivas lika heltäckande som livet är. den kan aldrig förutse alla eventualiteter i framtiden. Detta är absolut inget nytt och var centralt i Jesu undervisning. I sitt programtal Bergspredikan säger han exempelvis:

Matt 7:12  Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.

Lagen är verkningslös mot livet självt. Jesus kritiserar den skrivna lagens idé och kommer med något helt nytt där det är livet själv som utmanar och människans inre som styr vad som är moraliskt riktigt, inte töjbara paragrafer. När Jesus skärper lagens bud är det just detta han tar fasta på: platsen där lagbrotten uppkommer, roten till det onda:

Matteus 6: 31-32 Det blev sagt: Den som vill skilja sig från sin hustru skall ge henne ett skilsmässobrev. Men jag säger er: den som skiljer sig från sin hustru av något annat skäl än otukt, han blir orsak till att äktenskapet kan brytas genom henne, och den som gifter sig med en frånskild kvinna bryter hennes äktenskap.

Kvinnor var utsatta. Lagen om skilsmässa kom till, enligt Matteus 19, "därför att ni är förstockade" dvs äktenskapet kunde bli rent livsfarligt om denna säkerhetsventil inte fanns. Naturligtvis var det mest livsfarligt för kvinnan med sin svaga rättsliga ställning. Men även skilsmässan var en katastrof för kvinnan. Hon lämnades utan försörjning och utan barn som kunde ta hand om henne på ålderdomen. Männen utnyttjade lagen om skilsmässobrev för att slänga ner sina hustrur på samhällets botten. De skyddade sig genom juridik för att kunna göra moraliskt fel. På samma sätt har sedan kyrkan utnyttjat denna lag för att återigen tvinga den svagare parten att stanna i destruktiva relationer. 

Dock kritiserar hela den tidiga kristendomen detta förhållningssätt till lagen. Vi läser även Paulus fel när vi tror att han inte kritiserar själva idén om lagen och det är Luthers fel. Juristen Luther tolkade Paulus juridiskt men de forskare som menar att Paulus gör enad sak med Jesus och den tidiga kristendomen genom att kritisera själva idén om lagen håller jag med. Kritiken går ut på att lagen alltid är enbart approximativ den kan helt enkelt inte fånga in alla lägen och eventualiteter i livet självt. Problemet som uppstår när lagen styr våra liv är att vi låter lagen lära oss vad som är rätt och fel.  Det moraliskt förkastliga kan befinna sig inom lagens råmärken. det onda kan vara, eller bli, legalt om lagen är vårt rättesnöre.

Kristendomen tänkte sig aldrig att den skulle skriva en ny lag. Nej det var tänkt att den kristna etiken skulle röra sig på livet självt-nivån. Hur fungerar det på riktigt? Ofta nöjer vi oss med att se rodning och regler som vår trygghet. Det är ett misstag. Kristendomen sätter inte upp en rad nya regler och lagar. Kristendomen gör upp med idén om lag.

För att fördjupa oss i detta ska vi använda Hebréerbrevets senare del. Syftet med brevet är att det riktas till en husförsamling i Rom. den har börjat falla av efter en god början och brevet är därför ganska strängt; Gud har gjort---vi är därför skyldiga att---. Det kan uppfattas som att det skam- och skuldbelägger, men det vill istället ge en sann beskrivning av världen. Logiken i brevet bygger helt på detta: religion, kult, offer, blod och eld bygger på lagen:

Hebréerbrevet  10: 1a Med lagen nådde oss bara en skugga av det goda som skall komma, inte tingens egen gestalt.

Glappet mellan livet självt och lagen är brevets ärende till den församling som börjat tappa modet. Brevet har genom historien tolkats antisemitiskt. Det är naturligtvis helt fel. Det som tas upp i brevet finns redan i GT, inte minst i Moseböckerna. Det förbund Gud sluter med Israels folk är livet självt men exempelvis dansen kring guldkalven visar hur de gjorde religion och lag så fort kryphålet, att Moses var borta en stund, uppenbarade sig.

Förbundet var grunden, offren i tredje Mosebok var en säkerhetsventil, liksom skilsmässobrevet, när Israels folk skulle leva i gemenskap och vänskap med Gud men inte klarade av det. Här måste vi infoga en brasklapp: vi får inte förandliga Bibeln. Detta är konkret. Förandligande är när vi föreställer oss att Gud skriver upp alla avsteg från det sanna, rätta och sköna i en kosmisk bokföring (lagen om Karma). Men att skada en relation är konkret. Lagen leder alltså till att vi får en felaktig bild av vad synd är. Vi tror att synd är att inte följa reglerna när synd alltid handlar om att relationer blir skadade.

Försoningen svarar genom att hela och upprätta den skadade relationen. Exempelvis skadar synden relationen med skapelsen vilket klimatkrisen visar oss. För att reda ut relationen kom offerkulten till, enligt Hebréerbrevet. Men det går inte alltid att reda ut relationer. Mord kan inte återställas, mördaren kan inte återge sitt offer livet hur mycket man än utreder vad som hänt. På samma sätt förlorar frun förtroendet för mig om jag konstant ljuger för henne. Det blir svårt att återställa relationen för hur mycket man än reder ut förblir en liten misstrosrest kvar i relationen.

Det är här offren kommer in för att sona outredd synd i gemenskapen. Offrens själva grundidé är syndabocken. När man lagt folkets synder på en oskyldig bock som drivs bort från gemenskapen är också synden borta. Vi kan leva som försonade ett år till. Detta fungerar om alla är överens om det. Det är lättare att bara dra ett streck över alla brott mot relationerna än att försäka reda ut och älta varje sak som hänt. Blod var på denna tid livet självt, Guds konkreta närvaro i allt levande. Därför skapar blodet legitimitet och blodsoffret får en viktig social funktion.

Hebréerbrevet visar dock att glappet mellan system och livet självt ändå finns kvar. Det gamla flytre ändå upp till ytan igen Ärendet med brevet beskrivs så här:

Hebr. 10: 1b- 4 Därför förmår den[lagen] aldrig genom de årligen upprepade offren göra dem som träder fram med dem fullkomliga för all framtid. Skulle man inte annars ha upphört att offra? De som förrättar gudstjänsten skulle ju, efter att en gång ha blivit renade, inte längre vara medvetna om några synder. Men nu ligger i dessa offer en årlig påminnelse om synderna, ty blod från tjurar och bockar kan aldrig ta bort synder.

I verkligheten, i livet självt finns synderna kvar och varje år påminns vi om tidigare års synder. Vad betyder det för oss? Vi har ett rättsystem, som previs som offerkulten bygger på en överenskommelse. Men vi börjar som samhällsgemenskap förlora tron på detta rättssystem. Hur ska vi som kristna förhålla oss till det? 

Hebréerbrevet försöker inte stärka förtroendet för offersystemet utan visar på något helt annat. Jesus gör något helt nytt , något helt annat, på livet självt-nivån:

Hebr. 10: 12-14 Men Jesus frambar ett enda syndoffer för alla tider och har satt sig på Guds högra sida. Där väntar han nu på att hans fiender skall läggas som en pall under hans fötter. Ty med ett enda offer har han för all framtid fullkomnat dem som blir helgade.

Det som Jesus gör går på djupet :

Hebr. 10: 15-18 Om detta vittnar också den heliga anden för oss. Först heter det: Detta är det förbund som jag skall sluta med dem i kommande dagar, säger Herren. Jag skall lägga mina lagar i deras hjärtan och inrista dem i deras sinnen. Och sedan: Deras synder och överträdelser skall jag aldrig mer komma ihåg. Men där synderna är förlåtna behövs inte mer något syndoffer.

Jesu offer är alltså inte mer av samma utan något helt annat. Reningen av synden är på riktigt. Vi ska inte släppa tanken på vårt dåliga samvete, vi ska ha ett rent samvete. Vi ska hitta ett helt annat sätt att leva där vi inte "vet av någon synd":

Hebr. 10: 24-25 Låt oss ge akt på varandra och sporra varandra till kärlek och goda gärningar, och låt oss inte försumma våra sammankomster, som några brukar göra, utan uppmuntra varandra, och detta så mycket mer som ni ser att dagen närmar sig.

Rituellt liv får nu en helt ny betydelse. vi ska leva helt annorlunda. Ska vi vara fullkomliga? Nej, inte på individnivå. Vi ska istället förstå vad det innebär att bli rättfärdiggjord. Rättfärdiggörelsen handlar aldrig om moralisk perfektion utan om att var del i Kristi kropp. Det handlar inte om att leva upp till regler utan om att inte lämna gemenskapen. Regler är inte fel men synd är för oss inte att bryta mot en regel. Synd är det som hotar eller avskiljer från gemenskapen. Den som är delaktig i Kristus har kyrkan som en pant på att man är del i en gemsnkap som tar ansvar för mina misstag.

Dag Hammarskjöld uttryckte det så här: "Förlåtelse är att gå med på att dela konsekvenserna av det någon annan  gjort. Det är därför Gud kan förlåta på riktigt. Gud är delaktig i att reda upp det vi gjort. Gud delade vår belägenhet helt och hållet från krubban till korset. Om vi går till hur människans historia utvecklat sig det goda ger goda konsekvenser medan det onda ger onda konsekvenser ser vi att summan av det onda överstiger det goda. Ett tydligt exempel på detta är att vi återigen slagit värmerekord i september. Klimatkrisen är ett resultat av goda och onda beslut där de onda överväger.

Här kommer då Guds förlåtelse in som Jesus och tar ansvar för att reda upp alla onda hanldingar och dela dessas konsekvenser. Han blir ett offer för vänners svek, den romerska kolonialmakten och, framför allt, ett offer för glappet mellan lagen och livet självt. Vi får länka i den kedjan så historien utvecklas i goda gärningar som leder till det goda, men även av delandet av konsekvenser. Gud har aldrig lämnat oss, Gud finns med i form av sin närvaro i gemenskapen och i normal medmänsklighet som bär varandras bördor. Det goda tar tillbaka kommandot och kan vända historiens gång.

Men om vi försöker göra både och, som kyrkan ofta gjort. Lag och gemenskap. Blir det till slut bara lag och billig nåd. detta utmärker kristenheten. Den billiga nåden som erbjuds dem med makt och den hårda lagen som slår mot den svaga. Dietrich Bonhoeffer myntade uttrycket när han såg hur en stor del av tyska kyrkan anslöt sig till Hitlers samhällsbygge men passar in på alla kyrkliga försök att behaga makten i världen genom att lämna troheten mot kristendomens unika ärende:

Vi ska visa på Guds rike. Där råder inte andra lagar utan livet självt står i fokus, det vi kallar kärlek:

Hebr. 12: 14-15 Sträva efter fred med alla och efter den helgelse utan vilken ingen får se Herren. Vaka över att ingen kommer bort från Guds nåd och att inte någon bitter rot skjuter skott och blir ett fördärv som angriper många. 

 Vis ka alla ta ansvar för att gemenskapen fungerar. Uttrycken utgår från livet självt. Tilliten ska finnas hos Gud, inte i pengar-egentligen litar vi på pengar i stället för att våga vara beroende. 

Hebr. 13: 16Men glöm inte att göra gott och att dela med er; sådana offer behagar Gud.

Vi ska lämna den trygga staden med sina regler och ordningar. Vi måste lämna den för att förstå det radikala i Hebréerbrevet. Hur budskapet i detta brev vänder på logiken i offerväsendet. Vi ska inte skicka ut en ensam oskyldig get i öknen utan följa med den ut i öknen bort från stadens trygghet. Vi ska ta ansvar för konsekvenserna av synd utanför staden. Det är där vi finner Jesus och där vi blir renade. Vi ska, liksom Jesus,  identifiera oss med den som drabbas av syndens konsekvenser.

Detta är att predika frihet för de fångna och fattiga .

 

* https://www.expressen.se/nyheter/boris-johnson-stanger-nere-parlamentet-igen/

Patrik Hagman: ”Hur hittar vi oss själva?” 5/10 2019

Patrik Hagmans olika bidrag till Oktoberfesten var oerhört värdefulla och talade rakt in i mitt liv, det första föredraget jag lyssnade på med honom var detta:

För bara några decennier sedan frågade ingen ”Vem är jag?” Så sent som på 1980-talet skriver uppslagsböcker helt andra saker om uppslagsordet ”identitet” än de gör nu. Sanningen är att begreppet inte har behövts tidigare.

Charles Taylor har kallat 1900-talet för ”mobiliseringens tid”  som ledde till ”autenticitetens tidsålder” på 1960-talet. När man före 1960-talet styrdes av ”du ska göra din plikt”  ska vi sedan 1960-talet lyda uppmaningen ”Du ska bara vara dig själv” .

Hagman illustrerade skillnaden mellan dess två övergripande samhällskontrakt med skillnaden mellan USAs ungas inställning till två krig under 1900-talet. När USA gick med i Andra världskriget gjorde de unga ”sin plikt” utan större ifrågasättande trots att kriget bedrevs på andra kontinenter. Med Vietnam-kriget var det helt annorlunda eftersom de unga värnpliktiga då styrdes av principen att ”göra det som är sant för mig.”

När detta skedde med Woodstock-festivaler, hippies och 68-rörelsen började unga identifiera sig med andra grupper än tidigare. Förr var familjen, byn, landskapet, landet, religionen självklara ”flockar” nu började unga söka sig egna flockar av likasinnade unga. Ett drömläge att kapitalisera på för modeindustrin och dess kommersiella tvilling livsstilsindustrin. Nu började politisk åsikt, mode, hobbies och annat köpbart identifiera mig.

Autenticitet kan alltså köpas och säljas. Grupp- och flockidentiteter är lätta att identifiera genom kulturella artefakter. Hagman visade på sin egen klädsel som lätt identifierar honom som den universitetslärare på Åbo akademi som han är. Ofta tror sig flocken stå fri från mode etc men vem som helst ser med en enda blick exakt med vilken grupp en person känner samhörighet.

Nu kan vi nämligen vara födda var som helst och ”välja flock” utifrån yttre och inre attribut.  Detta fenomen har skapat en stor mängd subkulturer där vi visar vår identitet genom vår konsumtion. Detta kallar Hagman att leva i en ”Kapitalistisk hederskultur” (läs boken, så befriande!) där identitet och kapitalism lever i fullkomlig symbios. Jag tänker på hur min farfar läste tidningen Land därför att han i grunden var född lantis och där fick de nyheter han behövde medan jag längtade efter att bli en lantis och därför prenumererar på tidningen Land.

Hagman pekar ut denna centrala problematik i individualismen, och hela den psykologiserande teorin om ”identitetsskapande” (som först lanserades av den inflytelserike amerikanske psykoanalytikern Erik H Eriksson på 1950-talet), som att: vi är någon genom födelse och uppväxt och vi befriar oss från detta ”ok” av medfödd gruppidentitet till att ”bli oss själva”. Men vi är fortfarande flockdjur så vi hamnar i en annan flock där vi anpassar oss till gruppens kultur.

Vi tror alltså att vi är fria men vi är flockdjur som inte kan leva som solitärer därför är individualismen en fantasi. Fantasin är tanken om individualismen. Verkligheten är att det fortfarande är det sociala sammanhang vi ingår i som definierar oss. Medan vi lever i en kultur som kräver av oss: ”var dig själv!”. Så vi låtsas att vi är den vi är genom ”individuella val” i alla möjliga frågor som vi inte bett om att få välja: skola, elbolag, telefoni, pensionsfonder etc. vilka tröttar oss.

Ett mer frivilligt sätt vi har att definiera oss, men som är tröttande det också, är sociala medier. Hagman skämtar om hur han definierar sig som en man i femtioårsåldern om han nämner Facebook så därför nämner han fler olika plattformar men specifikt Instagram (som ju ägs av Facebook) där vi gör vår ”brand building”(bygger upp vårt varumärke). Instagram dokumenterar och kvantifierar vår individuella gruppidentitet.

Antalet likes betyder så mycket för många att forskningen visar att det finns starka samband mellan psykisk ohälsa och Instagram. Snart kommer säkert också forskning om andra sociala medieplattformar med liknande resultat.

Idén med ”gratis” sociala medier är att hålla oss kvar så länge som möjligt. När vi stannar upp lagras fakta om oss och många har också appar som mäter allt från antalet steg till puls och blodtryck och tar ut våra exakta GPS-positioner(nåja, jag irrade runt efter små skogsstigar en kväll i jakt efter min son som gått till en konfakompis efter konfan och leddes till en bondgård en bra bit från den korrekta positionen. GPS är alltså inte så exakt i norra glesbygden). Algoritmerna skapar genom den insamlade informationen en modell som liknar mig för att kunna rikta reklam som tilltalar just mig.

Det som får oss att stanna upp längst är upprördhet vilket lett till att Instagram funderat på att ta bort gillaknappen, med den stannar vi inte lika länge som om vi måste skriva en gillande kommentar för att visa vårt gillande. Ju längre vi stannar på en bild desto mer information samlas in. Ilskna kommentarer tar en stund att skriva och läsa. Men denna förkärlek för upprördhet hos sociala medieplattformar gör att olikheter mellan oss blir tydligare än likheterna. Hagman exemplifierar med en student som är trevlig och som han trivs bra med men på sociala medier uttrycker han åsikter som gör att Hagman nästan börjar tycka illa om honom. Algoritmerna förstärker alltså olikheter mellan oss och drar upp tydliga gruppgränser.

På sociala medier kraschar debatten snabbt. Vi talar inte längre med meningsmotståndare och så förstärks gruppidentiteten ytterligare. Hagman exemplifierar med ett citat av Liv Strömqvist där hon nämner hur en enda kritisk fråga kring klimataktivismen får folk att hata Greta Thunberg och motsatsen, om man litar på den solida forskningen på området, då älskar vi Greta till helgondyrkans rand.

Men Hagman förutspår att 1960-talets individualism börjar bli omodern. Han ser tecken på hur unga har flera olika identiteter på olika sociala plattformar. De håller isär olika sociala sammanhang. Man är en person på Instagram med en grupp följare och en annan på Snapchat med en helt annan grupp följare. (vi föräldrar  med vuxna och tonårsbarn vet ju att vi inte har tillgång till barnens alla konton).

Hagman menar att vi går från INdividualism till DIvidualism. Individualism= odelbar. Dividualism=delbar. Dividualismen är mer lik verkligheten medan individualismen mer liknar Jane Austens romaner där hjältinnorna och hjältarna alltid är rakt igenom autentiska och odelbara. Trots att de är omgivna av sociala kameleonter med konstlade sociala vanor är de rakt igenom ärliga och kompromisslöst lika sig själva i olika sociala sammanhang.

Hagman drar slutsatsen av sitt resonemang att vi aldrig finner sanningen om oss själva genom att ”hitta in i oss själva”. Att antalet psykiska och mentala diagnoser ökar säger något om vår kultur. Vi klarar inte fler och fler beslut som måste fattas varje dag utan att stressas.

Han menar också att kyrkan måste ta strid med sociala medier samt mot det individualistiska samhället där kyrkans sociala struktur är lika anstötlig idag som den var den gång när Paulus skrev i kyrkans portalparagraf: ”Här är inte man eller kvinna, judar eller greker, fria eller slavar, alla är vi ett i Kristus.”

Det är en farlig väg att försöka ”växa som kyrka” genom att nischa oss. Nej kyrkans idé är gemenskap MOT individualism och fåfängt identitetsskapande. Kyrkan menar ju att vi redan HAR en identitet. Detta utmanar vårt tids övergripande samhällskontrakt genom att kyrkan säger att vi finner mening genom två saker:

1: med att leva i viktiga relationer   2: med att göra viktiga saker

Hagman fortsätter med att vi ska sluta fråga ”Vem är jag?” utan i stället fråga vad som är viktigt att göra. Det är en fråga som inte förlamar oss till den psykiska ohälsans rand. Därför måste kyrkan ta strid vi ska absolut inte anpassa oss. Anpassning till individualism och dividualism leder bara till kyrkans utplåning. För kyrkan är något helt annat. Och den ska inte stressa med att ”finnas på sociala medier”.

Viktigast av allt är att vi samlas fysiskt kring altaret. Vi är en kropp och som kroppar ska vi komma nära kroppsligen, det är helt avgörande att vi inte samlas via skärm. När vi umgås via skärm sitter vi trygga bakom en sköld som gör samtalet krigiskt proklamerande. I personliga samtal, däremot, blir vi sårbara och varsamma och lär oss något både om oss själva och andra.

Hagman påpekar det självklara , men ändå så ovanligt att det uttalas: att vara kristen är inte att vara trygg. Det vi talar om som tryggheten i tron är ingen sann trygghet. Den kristna tron bygger på att tillsammans göra viktiga saker. Vi måste sluta vara trygghetsknarkare, uppmanar Hagman, i stället ska vi upptäcka nattvarden där våra liv ges till oss.

Nattvarden är motsatsen till samhället. Vi får gratis vårt liv i bröd och vin. Vi delar också pengar med varandra utefter tillgång och behov. Vi ges, utan motprestation eller ekonomisk transaktion, vår plats i Kristi kropp. På detta sätt visar Gud sin plan att rädda hela världen och alla människor. Nattvarden frigör oss från fantasin om individualismen, avslutar Hagman.

P.S. Jag köpte sista delen i Patrik Hagmans trilogi som börjar med Om kristet motstånd fortsätter med Liv i gemenskap-Om att leva i en kapitalistisk hederskultur och nu fullbordas med den nyutgivna Om tron att söka den djupa verkligheten. En bok som slutar med att sammanfatta kristen tro på detta sätt:

”Som Fadern, Sonen och Den heliga Anden är en, är också tillbedjan, att bygga gemenskap och att tjäna världen i grunden samma sak. De är tre sätt att närma sig Gud, och tre sätt att bli sann som människa. Det är i dessa handlingar vi finner mening i vårt liv, det är där vi blir medvetna om vilka vi egentligen är. Inga psykologiska test, ingen konsumtion, inga politiska ideologier kan hjälpa oss här. Det är när vi ägnar vårt liv åt att tillbe, bygga gemenskap och tjäna andra som saker får sin rätta plats-våra prioriteringar klarnar. Det är där vi tränas i verkliga dygder, stärker och fördjupar våra relationer med andra människor.

  Detta är innebörden i den kristna tron. Den förändrar allt, nu och i evighet.”

P.P.S Medan jag renskriver det sista av mina anteckningar från Hagmans föredrag sätter radions ”App och etikett” igång och bekräftar verkligen vartenda ord som Hagman sa om sociala medier. Lyssna själv här.

Teologi som håller när livet går sönder-en pilgrims bekännelser

Hur ska vi leva, tänka och handla? Hur klarar vi det kristna livet som individ, församling och mänsklighet. Praktiker och vanor ska vi koncentrera oss på, snarare än på vem som ska bli pastor eller präst eller hur vi får en "ren" församling och leva ett "rent" liv. Så säger Patrik Hagman i det första samtalet i läsarpodden sedan i våras, läsningen denna gång är John Bunyans barock-klassiker Kristens resa (Pilgrim's Progress). Jag kommer då att tänka på nästa del av gudstjänsten i Hagmans, kanske blivande klassiker*: trosbekännelsen.

Hagman ser även trosbekännelsen som ett uttryck för församlingens samlade erfarenhet, varje individ behöver inte skriva under på varje punkt. Det är en gemensam trosbekännelse från kyrkans första tid och inbegriper därmed alla kristna nu och i alla tider. Trosbekännelsen som kollektiv företeelse är en lösning när livet går sönder. För när livet går sönder-vad gör vi med den? Jag har för länge sedan släppt tron på att Gud verkligen är allsmäktig i bemärkelsen att Gud kan intervenera och fixa allt precis efter sin tanke och så ska jag säga "Vi tror på Gud Fader allsmäktig..."

Gud är kärlek men enligt Bibeln är inte allt som händer efter Guds vilja, så i den gängse bemärkelsen är inte Gud allsmäktig. Den muslimska och kalvinska uppfattningen att allt är förutbestämt och styrt in i minsta detalj av Gud är inte fungerande teologi i dagar av sorg, helt enkelt. Så under perioder när det är extra viktigt att klamra sig fast vid en Gud som vill väl blir bekännelsen till "Gud Fader allsmäktig", en börda. Men då kan resten av församlingen bära min börda att säga ut dessa ord.

Patrik Hagman har ju minst sagt goda anledningar att söka en teologi som håller när livet går sönder. hans far dog i cancer när Hagman var 20 år , medan han skrev den bok jag närläser just nu dog hans lille son i cancer och i somras, innan samtalet om Kristens resa genomfördes, dog hans fru av en stroke.

Hagman fick mer hjälp av medeltida mystiker i sin sorg än av Bunyan och jag är nog beredd att hålla med honom om att den medeltida mystiken fungerar bättre i sorg än Kristen och hans vandring genom England. Puritanerna med sin fokusering på renhet och avskildhet från allt världsligt erbjuder en klen hjälp att överleva det svåra. Lidandet som slår blint finns inte i den föreställningsvärld som Bunyan vandrar genom. Allt är enkelt och förutsägbart. Orsak och verkan är alltid tydliga: lever du rent och går på den smala vägen blir allt bra till slut. Gör du tvärtom blir allt dåligt till slut. Prövningarna är bara till glädje och nytta.

Kristens resa är ju en allegorisk roman där frestelser, prövningar och heresier beskrivs som allegoriska personer i det medeltida mysteriespelet Spelet om Envars stil. Bunyan är dock inte alls en medeltida katolik utan en 1600-talspuritan.  Engelska läseriet, kan man kalla puritanismen. En reformationsrörelse av mest lekmän och en del präster som strävade efter renhet och skarpa gränser mot världen. Det skulle märkas vem som var en riktig kristen och den som bara var herr Munväder eller den mesigt tvekande Velig.

Fienderna som satte Bunyan i fängelset, där han skrev boken, var lätta att identifiera och därför att mentalt hålla sig undan. Men Hagman tar upp frågan om de prövningar vi möter i livet som inte beskrivs i Kristens resa. Kristen möter inte herr Barncancer på vägen inte heller fru Stroke. Prövningarna för Kristen är mer, för mig,  frestelser. Där är jag helt med Bunyan, Fåfängans Marknad är absolut en frestelse för mig, men en prövning? Prövningar är något annat. Jag kan inte visa bort fru Stroke, jag måste på något sätt ta itu med henne på annat sätt än med Fåfängans Marknad. Jag kan inte gå runt fru Stroke som jag kan göra med Fåfängans marknad. Hagman får gå rakt igenom lidandet med både fru Stroke och herr Barncancer som följeslagare på vägen.

Tyvärr satte Bunyan en standard med Kristens resa som innebar att man började avvisa verkliga personer på ett kategoriskt vis utifrån mönster där de allegoriska karaktärerna avvisades och avslöjades av Kristen, misstänker Halldorf och Hagman och det anser jag finns fog för. Jag tänker på alla uteslutningar av "orena" element i efterföljelse till Bunyans puritaner. Det var som att människor inte kunde skilja på allegori och roman och lät Bunyan inspirera till avståndstagande från människor snarare än företeelser. Hagman och Halldorf tar upp ett samtal med Okunnig som personifierar alla som enligt Bunyan, omfattar fel lära om rättfärdiggörelsen. Okunnig är svår att se som bara en allegorisk framställning av fel lära, han är för mycket av en romankaraktär. Man ska ju se alla figurer i boken som egenskaper eller läror men de liknar alltför mycket någon Bunyan mött för att riktigt fungera som allegorier, Okunnig är en av de mest älskvärda av dem.

Okunnig är Hagmans idol eftersom vi faktiskt inte kan veta speciellt mycket om Gud. Kristen möter dock Okunnig med samma dryga misstänksamhet som alla andra figurer han möter längs vägen och här blir han direkt odräglig, hånfull mot Okunnig som tycker att hans hjärta och hans vilja är i harmoni. Han vill verkligen det goda. Gåtfullt är att puritanerna som var så noga med att kristenlivet skulle synas i handling kunde vara så föraktfulla mot andra som ville detsamma men inte omfattade deras beckmörka människosyn. Hur ofta är jag lika blint kategorisk?

Halldorf stötte ihop med Kristen när han gick i söndagsskolan vilket ju är lite gåtfullt med tanke på människosynen eftersom Halldorf är en yngling runt 40. Boken är spännande, men småbarnsvänlig är den knappast. Han måste haft ett pedagogiskt mirakel till lärare eftersom han fann Kristens resa i flanellograf-version så spännande och tydligen behöll sin tro intakt.

Själv stötte jag på Kristens resa i form av en serie i Dagen** när jag var ca 10 år. Jag tyckte faktiskt också den var olidligt spännande. Samtidigt läste jag serien Peer Gynt i Norrskensflamman och båda var lika lättlurade och gjorde så många felval tyckte jag men Peer var mer elak än Kristen. Tecknaren i Dagen lyckades dessutom göra Kristen unisex så jag trodde det var en flicka. 

Och det var ju genialt eftersom Bunyan menade att denna Pilgrim /Kristen representerar Envar i det medeltida mysteriespelet. När jag sedan läste originalet och senast en tonårsversion från England kunde jag inte annat än häpna över hur stark berättelsen är men föga barnvänlig i original. Som ett slags low-fantasy från 1600-talet är den onekligen intressant än idag, denna allegori över det kristna livet i strängaste puritantappning. Otaliga verk har inspirerats av den. En tant-favorit som Mannen som kunde tala med hästar tex, eller mitt bokrea-fynd Harold Fry's Unlikely Pilgrimage/ Harold Frys osannolika pilgrimsfärd (LÄS DEN!)Samtidigt blir jag uppmärksam på hur dumt det var att den blev tidernas bestseller, genom denna podd-sändning.

Olyckliga människor som trasats sönder av överkrav och blivit uteslutna från gemenskaper. Olyckliga överpräktiga fariséer som uteslutit sina medmänniskor pga löjliga brott mot obegripliga paragrafer i digra syndakataloger, hade kanske haft det bättre om Bunyans stridsskrift från fängelset inte blivit så spridd. Fast å andra sidan; en milstolpe på litteraturhistoriens pilgrimsled blev den verkligen och för några, som för mig, blev den också en kort rastplats på väg till himlen och jag tror i alla fall att många av oss som fascinerats av Kristens resa haft någon glädje av ressällskapet, om än inte så speciellt mycket tröst i tillvaron när herr Cancer, fru Stroke, bror Mobbing och syster Missfall mött oss på vår pilgrimsfärd.

En pilgrimssång från medeltiden får avsluta. Här en version arrangerad av Frode Fjellheim av "Härlig är jorden" som blivit hit genom Disneys Frozen:

*Om sann gemenskap-om att leva i en kapitalistisk hederskultur.

** Pappa var stolt postiljon och fick med sig tidningar hem från jobbet varje dag. Vi prenumererade bara på NSD men i mitt barndomshem fanns allt från SvD och Kuriren till Norrskensflamman och Nyheter från Sovjetunionen. Bäst var Dagens Nyheter med Tom Puss!

Patrik Hagman om predikan

Motsatsen till vad Hagman menar med en kristen predikan: en ensam guru undervisar en okunnig grupp troende.

Den svåraste delen att ta till sig för mig i Hagmans genomgång av liturgin är den som handlar om predikan. Han menar, som jag förstår det, att predikan ska vara hela församlingens inte den enskilda predikantens budskap. Predikan ska inte handla om predikantens reflektioner kring ett bibelord utan om hur kyrkan tolkat denna text genom tiderna. Jag har verkligen en grundligt grundpositiv grundinställning till allt Hagman skriver och säger men här kommer några invändningar mot denna hans syn på predikan:

Hur kan kyrkan ha tolkat texterna genom tiderna om även de första kristna bara skulle ha predikat det hela kyrkan alltid lärt utan att låta personen Paulus med sin bildning eller personen Petrus med sina erfarenheter tolka berättelsen om Jesus? Kyrkans hela erfarenhet måste ju till syvende og sidst ändå filtreras genom enskilda personers erfarenheter. Jag är lite misstänksam mot dem som ser sig som helt obefläckade av egna erfarenheter när de läser text. Vi har alltid en förförståelse och det bästa är att se den sanningen i vitögonen och så tydligt det går redovisa den.

En predikant är ju en läsare bland andra, ofta mer utbildad och insatt i sitt ämne men ändå inte så utbildad att hen saknar personlighet, kulturell kontext och erfarenheter. Dessutom är ju utbildningen också en del i en kulturell kontext. Antagligen menar inte Hagman att predikanter måste leva med den livslögnen att hen läser "som det står" utan minsta påverkan av egna erfarenheter och förväntningar utan rent och klart predikar den samlade kyrkans lära, men om man läser lite elakt blir det så man kan förstå honom. Läser man snällt kan man kanske fundera kring olika predikotraditioner och hur väl elelr illa de stämmer med Hagmans, i mina ögon ouppnåeliga, ideal.

Den laestadianska väckelsen har en säregen tradition vad gäller ordets gudstjänst. Den predikan de flesta föreställer sig när de hör ordet: en förberedd textutläggning där predikanten har studerat teologi, grekiska eller hebreiska, hermeneutik och homiletik samt olika exegetiska traditioner för att förstå vad texten vill säga just nu, finns bara i läsningen av Laestadius postilla. En äkta predikant i laestadiansk tradition ska över huvud taget inte alls förbereda sig på traditionellt sätt. Han (för det är alltid en han) är lekman, alltså teologiskt outbildad. Han ska ta en text och be över den och sedan genast extemporera en predikan medan församlingen ber innerligt om att den Heliga Anden ska uppenbara sitt budskap i predikan.

Hagmans ideal om hela kyrkans predikan besannas dock ändå, utan kyrkohistorisk kunskap hos predikanten, eftersom man alltså anser att församlingens böner ska "be ner" ett budskap från himlen genom predikanten. Jag kan ju säga av egen erfarenhet att detta sällan fungerar. Snart nog lär man sig känna igen olika predikanters favoritämnen och så tjatig behöver nog inte den Heliga Anden vara. Den som ständigt återkommer till kvinnan vid Sykars brunn irriterar mig mest. Han kan börja i vilken text som helst och hamnar ständigt i samma slutsats: "Tro inte att berättelsen om kvinnan vid Sykars brunn säger att kvinnor kan predika evangelium annat än för sina barn i hemmet." 

Kvinnan vid Sykars brunn samtalar med Jesus. Målning av Olle Hjortzberg

Ofta avslutas dessa, rejält långdragna predikningar (som dessutom tolkas till svenska), med någon variant på Matteus 25 om fåren och getterna och naturligtvis är poängen att se till att man står på fårens sida på domens dag. För en laestadianpredikan ska lända till syndanöd, ånger, bot, bättring och omvändelse. Tårar och liikutukset (rörelser) är målet och predikan slutar nästan alltid i ett upprört snyftande tonläge.

Som ni förstår av min beskrivning är det ingen predikoform jag uppskattar jättemycket. "Predikningarna" blir i normalfallet bara allmänt hållna bibelparafraser utan aha-upplevelser eller någon vidgad förståelse av texterna. Lite som en tråkig variant av "Barnens bibel". Den obefintliga förberedelsen och kravet på att folk ska drabbas av syndanöd leder till alldeles för långa och innehållslösa väckelseappeller. Så brukar också lejonparten av församlingen passa på att gå ut ur kyrkan just när det drar ihop sig till predikan, åtminstone vid större samlingar. Jag brukar sitta kvar i de, under predikan betydligt glesare besatta, bänkarna men jag måste erkänna att det är av ren artighet och ofta somnar jag av den monotona röstanvändningen hos både predikant och tolk.

Jag säger som salig kyrkoherde (tillika leastadian) Ewert Aronson : ett talmanus är så bra eftersom det på sista sidan finns en punkt. Jag tror inte alls att den Heliga Anden kräver oförberedda och okunniga språkrör för att få saker sagda. Jag tror på förberedelse och kunskap. Kanske är det detta Hagman vill föra fram när han menar att predikan ska ta fram hela kyrkans tolkning av texterna. Kanske är det just den här extrema väckelsestilen han reagerat mot för den föder i värsta fall idoldyrkan av vissa begåvade talare som kan få ett mycket osunt inflytande över en församling. En predikant som aldrig korrigeras av kyrkohistorien eller andra pålästa kristna utan ständigt säger sig vara ett direkt språkrör för Anden, riskerar ju verkligen att fara vilse och dra med sig skaror i sin förvirring.

Här i norr tänker vi fortfarande på trettiotalets villolära Korpela-rörelsen som växte fram kring predikanter som aldrig bekymrade sig om att korrigera sina infall mot Bibeln eller kyrkans lära. Mer riksbekant och betydligt aktuellare är förstås Knutby. Läser man Hagman så, då är jag helt med. I övrigt känns det nästan omöjligt att predika efter att ha läst om predikan hos Hagman. Inte ens ett litet oskyldigt inledningsord känns längre möjligt. Men strax efter att jag återläste detta avsnitt om predikan måste jag ändå hålla ett sådant inledningsord i vår lilla byakyrka. Med bävan bad jag och studerade psaltarpsalmen och GT- samt epistelläsningen. 

Församlingen måste ha bett riktigt bra för det gick, det blev okej och en och annan i församlingen kände sig berörd både av mitt, med bävan framförda, inledningsord och den traditionellt förberedda predikan över dagens evangelium av prästen som är både utbildad och kunnig och har en punkt på sista sidan i sin predikan. Kanske är det denna bävan hos predikanten Hagman är ute efter? Kanske är det en god utgångspunkt att veta att uppdraget egentligen är omöjligt? Kanske är det så den Heliga Anden ska verka, inte genom obefintlig förberedelse utan genom att predikanten besinnar att hen inte ska framföra bara sitt eget utan hela kyrkans budskap och att det egentligen är komplett omöjligt?

En modern tolkning av Jesu bergspredikan i Zeffirellis Jesus från Nazaret (1977). Skulle den verkligen ha tolkats på detta sätt av Robert Powell om han inte hade haft den kyrkohistoriska kunskapen om Martin Luther King JRs predikostil?

Intellektets plats i gudstjänsten

Tanach, judarnas hela Bibel, läses varje gång judar möts i synagogan.

Jag läser nu Hagman på lite distans, jag kan alltså inte citera exakt och kontrollera  om jag minns rätt, eftersom han är utlånad. Men med rätt färskt minne borde det ändå gå att reflektera vidare. Hagman talar om Ordets gudstjänst som den del av gudstjänsten som främst vänder sig till vårt intellekt. "Vår tro bygger inte på skickligt hopdiktade sagor" står det i andra Petrusbrevet och hänvisar till att han själv var ett ögonvittne till Jesu uppståndelse.

Textläsningen har just den funktionen i gudstjänsten; visa att den kristna gemenskapen bygger på en gemenskap som sträcker sig över tid. Med textläsningen binds kristna samman med det judiska folket i GT och NTs första kristna genom att få bevis för och reflektera över den faktiska grunden till vår tro. Till skillnad från koranrecitation som alltid sker på klassisk arabiska, obegriplig för de flesta åhörare, är Bibelns texter tillgängliga för de flesta åhörare i läst skick.

Hagman vänder sig mot "tvångsläsningen" av Bibeln och menar att de allra flesta kristna genom tiderna har fått till sig Bibeltexterna via uppläsning i gudstjänster och inte genom eget plöjande av texterna i sin kammare. Eftersom de flesta kristna genom tiderna knappt kunnat läsa och inte har haft möjlighet att äga en Bibel har frikyrkans ideal med den tummade och slitna privata Bibeln en mycket kort historia. Även i modern tid, visar han med exempel hur kyrkans textläsning varit det viktigaste sättet att ta till sig Bibeln för den kristna gemenskapen. Så tycker Hagman också att det ska vara.

För den som hört alla stressande uppmaningar om "damm på din Bibel är rost i din själ" måste detta vara rent evangelium. Jag har hört dessa uppmaningar och är en sådan som tidigare kände att jag läste fel jag med fast jag läser så mycket Bibel. Jag läste för mycket åt gången, utan bibelläsningsplan och inte exakt varje dag. Nu har den krampen släppt för länge sedan men nog finns fortfarande en grupp "läsare" med kravet i stället för glädjen i att läsa Bibeln. Samtidigt vill jag inte ha laestadianismens bibelstudieförbud heller. Tänk att det är så svårt att hitta den gyllene medelvägen i allt mänskligt.

Läsa tillsammans

Nya testamentets flitigast förekommande textförfattare Paulus omvändes genom ett möte med Kristus på sin väg till Damaskus för att stoppa den kristna församlingen därstädes. Caravaggio målade denna händelse 1601. Under tider när de flesta inte haft en egen Bibel var bildkonsten en viktig förmedlare av texterna.

Hagman fortsätter sin vandring genom gudstjänstens rastställen och är nu framme vid Ordets gudstjänst. Den här delen av gudstjänsten vänder sig främst till människans intellekt och i luthersk tradition har man inte tänkt sig att just gemenskapen står i fokus här, Snarare har man tänkt sig textläsningen ur Bibeln som den enskildes kontemplation kring en text och den enskildes förståelse av en text är den viktiga förståelsen, textläsningen har väldigt lite med hela församlingen att göra. Man tänker sig att den Heliga Ande leder varje läsare rätt i sin tolkning av texterna utan att förförståelse eller kontext spelar någon som helst roll.

I frikyrkligheten har denna vulgäruppfattning om begreppet sola scriptura skruvats några varv till och jag minns hur jag i min gröna, uppkäftiga ungdom diskuterade med missionspastorn när vi följde Navigatörernas bibelstudier och kom till Ordet. De flesta bibelorden var av arten 2 Timotheusbrevet 3:16:

Varje bok i skriften är inspirerad av Gud och till nytta när man undervisar, vederlägger, vägleder och fostrar till ett rättfärdigt liv,

De skulle förstås ge oss förtroende för bibelordet, naturligtvis slog det in öppna dörrar i vår skara unga Bibel-nördar. Säkert ville Navigatörerna också att vi skulle få något slags apologetisk fundamentalistisk rustning inför möten med icke-troende. Men det är väl enbart redan troende judar, kristna och muslimer som tycker ord som detta övertygar*, en sekulär svensk ser det nog som ytterst udda att argumentera på detta sätt för Bibelns trovärdighet. 

Detta bibelord väckte ingen debatt men 2 Petrusbrevet 1:20-21 gjorde det:

Och framför allt skall ni tänka på att man aldrig kan tyda en profetia i skriften på egen hand. Ingen profetia har förmedlats genom mänsklig vilja, utan drivna av helig ande har människor talat ord från Gud.

 Jag tyckte det stod att vi måste göra det vi gjorde just då: studera Bibeln tillsammans för att förstå den. Pastorn som ledde oss menade däremot att vi ska läsa skriften tillsammans med den Heliga Ande. Jag tyckte inte att det stod det och såg det inte heller i den grekiska grundtexten. Det står ju att vi inte kan tyda skriften ensamma. Numera vet jag att detta är de ortodoxa och katolska kyrkornas argument för traditionen som tolkningsnyckel. Just denna vers från Petrus var inte populär hos Luther och därför omtolkade reformatorerna betydelsen till att det handlade om att den kristen i ensamhet men med den Heliga Ande skulle tyda skriften. Sola scriptura blev en individcentrerad princip där ingen erkände den självklara sanningen att ingen läser utan förförståelse.

Hagman skriver:

Att läsa Bibeln "själv" är alltså ofta att läsa omedveten om vem som påverkar ens läsning. Det finns inget sätt att läsa någon text, inte heller Bibeln, som inte är färgat av något sammanhang, det finns ingen "ren" läsning. Texter har inte den styrkan.

Hagman visar att Bibeln alltid lästs i en gemenskap, även bland lutheraner. En sak som min pastor inte heller kunde svara på var mina funderingar kring hur viktigt detta att läsa Bibeln helt ensam stämde eftersom så många kristna genom historien inte haft en Bibel och inte ens kunnat läsa. Hagman vet svaret: de kristna tog del av högläsning ur texterna i gudstjänsten. Det var och är nog också, det viktigaste sättet för kristna att läsa Bibeln. De allra flesta är ju inte som jag: obotliga bokmalar. De texter man tar del av är de som läses i gudstjänsten där stora delar av Bibeln täcks under tre kyrkoårgångar.

För både Hagman och mig är textläsningen i gudstjänsten en manifestation av gemenskapens betydelse för kristenlivet. Vi är båda skeptiska till RKKs överdrivna respekt för traditionen, vatikankonciliebeslut och påvens uttalanden Ex Cathedra, men sola scriptura in absurdum är lika tokigt. Om vi låter gemenskapen vara i församlingens centrum är risken för obalanser och överdrifter mindre än om vi låter mer eller mindre utflippade individer vingla runt på egen hand i den felaktiga tron att de läser "opåverkade" av tradition och omgivning.

Senast jag fick en ögonöppnare om hur viktiga olika erfarenheter för vår förståelse av texterna var när jag läste en artikel om en kvinna som suttit i fängelse i Uganda, Susan Kigula. Thomas Kassarp som samarbetar med Kigula, startat ett arbete för barn till föräldrar i fängelse säger i den:

– När jag läser Bibeln så ser jag att nästan hela Nya testamentet är skrivet från fängelser! De personerna har Gud använt till att bygga sin församling, så där är vi i gott sällskap. De som ingenting var i samhällets ögon gjorde Gud stora.

Vid en snabb koll ser jag att Kassarp har alldeles rätt. I fängelsets tristess och utsatthet skrevs de flesta av breven i Nya Testamentet. Tänk att jag missat det tidigare! Naturligtvis måste denna kontext påverka vår läsning, precis som all annan kontext. Ingen kan förstå Bibeln på egen hand. Vi har naturligtvis den Heliga Ande som leder vårt läsande, men den Heliga Ande är ju utgjuten över alla i församlingen, inte bara vissa personer. Jag tror inte på den laestadianska idén att direkt förhindra den enskildes egna bibelläsning, men inte heller den frikyrkliga totalt individualiserade läsningen fungerar.  Vi behöver varandra för att förstå texterna och enligt Hagman, är det därför textläsningarna ska vara central i gudstjänsten.

* En bok som rekommenderar sig själv är ju ett dåligt argument för bokens trovärdighet. Det måste till annat. Här och här har jag funderat över varför jag uppfattar Bibeln som trovärdig.

Kyrie och Gloria

Efter syndabekännelsen i gudstjänsten får församlingen i allmänhet avlösning, dvs prästen tillkännager att församlingens synder är förlåtna. Varför ropar då människan genast efter detta: Herre förbarma dig över oss!

Hagman menar att detta handlar om något annat än människans egen synd. Kyriet ropas för att visa på människans utsatthet inför alla möjliga grymma livsvillkor: jordbävning, hungersnöd, vardagsslit, sorger, bedrövelser, olyckor och kampen mot ondskan. Jag håller med. De som menar att kristendomen struntar i hur verkligheten ser ut har nog bara stött på någon slags framgångsteologi som verkligen är en nutida företeelse med historiskt sett kort livslängd. Kristendomen i övrigt förnekar inte allas lidande och svårigheter. Kristendomen lär inte heller att vi ska slippa det andra genomlider. Tvärtom menar kristendomen att Jesus är vårt föredöme i att uthärda lidande samtidigt som hans verksamhet gick ut på att bekämpa andras lidande.

Kristendomens Kyrie är också ett trotsigt rop om att inte i mindfulness-anda passivt acceptera lidandets realitet. Kristendomen talar inte om för den fattige att hon ska stå ut och acceptera. Jesus skulle aldrig säga till den lama eller arbetslösa hjälpsökande att acceptera och leva i nuet. Jesus helade den lama och gav den blödande kvinnan både upprättelse och hälsa. Nej, det kristna kyriet säger att vi lever i mycket lidande men det finns en kraft som kämpar mot det onda; herren Kristus.

Direkt efter Kyriet kommer Gloria. Det verkar ju lite konstigt, med de tvära kasten. Men Hagman menar att det är ett accepterande av det faktum att "sorgen och glädjen, de vandra tillsamman". Inget är bara lidande och inget är bara glädje. Gloria bekänner sig också till hoppet att en dag ska lidandet ta slut. Hagman skriver också: "Det är viktigt att poängtera att både Kyrie och Gloria är "tillbedjan". Ibland är vår livssituation sådan att vi bara klarar av Kyriet och måste överlåta Gloria åt resten av församlingen."

Det sistnämnda citatet kan jag verkligen skriva under på. För mig har det varit så att i vissa stunder hade livet varit olevbart utan vetskapen om att resten av församlingen sjunger mitt Gloria åt mig. Jag minns till exempel när jag en gång låg på en förlossningsavdelning eftersom mitt lilla barn dog i magen långt innan det skulle födas medan de andra mammorna på avdelningen låg med sina nyfödda bredvid sig. Det var en paradoxal tröst i sorgen att de hade fått friska små ungar att glädjas åt. Deras glädje gjorde min sorg mindre bottenlös. När jag kom hem fick jag en teckning av Eva, en downsperson i församlingen. Ingen visste varför jag var borta den söndagen, men på något sätt visste Eva och hade redan dagen innan gudstjänsten ritat en teckning full av röda hjärtan till mig. Hennes kärleksgloria balanserade mitt "Kyrie eleison, Christe eleison".

Kanske är det eftersom Hagman miste ett barn i en sjukdom under skrivandet av denna bok som han så insiktsfullt beskriver Kyrie/Gloriadelen av gudstjänsten. Jag tycker åtminstone att detta är ett oerhört tydligt bevis på att kristenlivet är ett liv i gemenskap som räcker över tid och rum och bär genom allt: den största glädjen och den djupaste sorgen. Det är inte bara en tankefigur och teori utan en konkret verklighet att en del i kristenheten just nu jublar i glädje samtidigt som en annan del kvider, ropar, gråter sitt Kyrie och däremellan finns många som befinner sig i någorlunda balans mellan Kyrie/Gloria. Alla befinner sig någonstans på den skalan genom hela livet, men ingen av oss befinner sig alltid i Kyrie eller Gloria. Kyrie/Gloria visar tydligt poängen med en kristen gemenskap; nämligen att vi ska bära varandras bördor.

Ibland är det svårt att helhjärtat ta del i Kyriet och väldigt ofta är det svårt att sjunga sitt Gloria. Men församlingen som grupp når en balans mellan dessa varje dag och varje stund.

Gemenskap i stället för hierarkier: "Alla är syndare, alla är lika värdefulla."

Som de sociala varelser vi människor är vill vi rangordna oss. Det ingår i all mänsklig kultur att bestämma vem som är bättre än den andra. Det som hinduismen gjort till en religiös ordning är en ordning som vi alla känner igen; några står högst i samhället och de är ganska få; brahminerna i hinduismen. Andra står lägst i samhället och för göra det alla andra finner äckligt eller tråkigt till usel lön; daliterna inom hinduismen.

Tankemönster som talar om "rent-orent", "högt-lågt", "attraktivt-frånstötande", "heder-vanheder" styr vårt umgänge med andra vare sig vi är medvetna om det eller inte. Påmind av Rebellas läsning av Patrik Hagmans böcker om kristet motstånd i en kapitalistisk hederskultur har jag läst om* hans senaste bok Om sann gemenskap veckan som gått. Där visar han hur kristendomen står för något helt annorlunda:

Kristendomens radikala kärna är just denna, tron på att en gemenskap utan hederskultur är möjlig, att det finns sätt vi kan vara tillsammans utan att behöva jämföra oss med varandra.

Hagman utvecklar denna tanke i bokens näst-sista kapitel, det om gudstjänsten, där han går igenom hela liturgin** för att visa hur kristendomen är radikalt annorlunda än den vanliga religionen. Han börjar med att ta upp gudstjänstens inledande syndabekännelse som ett sätt att etablera grundläggande fakta om vår totala likhet: " Alla är syndare, alla är lika värdefulla." Att bekänna sina synder i grupp är något annat än den enskilda bikten. Att bekänna sina synder i grupp utan att vara specifika, är att säga att vi är människor , inte Gud. Vi är alla på exakt samma nivå oavsett kön, etnicitet eller status utanför Guds rike.  Vi bekänner oss alltså, genom att bekänna att vi är syndare, till församlingens portalparagraf som Paulus formulerar tydligast i Galaterbrevet 3:28 :

Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. 

 Jag läste också Joel Halldorfs ledare om sabbaten som jag tycker utvecklar tanken kring jämlikheten och Guds ärende med skapelsen intressant och tydligt. Hans text blir för mig en kommentar till Hagmans guide till kristet motstånd i en hederskultur där en av sakerna som betonas är vikten av lönearbete som skapare av den enskildas "värde". God läsning inför helgen!

Här kan ni lyssna på Hagman:https://vimeo.com/128858100

*En bra bok förtjänar alltid att läsas om, tyckte CS Lewis och han har så rätt! Hagmans böcker, vill jag påstå, bör repeteras då och då.

** På grekiska betyder ordet "folkets arbete", en politisk term. I kyrklig kontext är betydelsen "det arbete människor gör för Gud". Detta ord användes av grekisktalande judar redan innan kristendomen trots att det fanns många mer "religiösa" termer för vad som händer i en gudstjänst på grekiska.