Lagens uppfyllande: bibelstudium med Patrik Hagman 6/10 2019

Oj, vad tiden går när det är nationella prov och andra avslutande examinationer på G. Jag hinner aldrig ens se privata saker på nätet. Därför har detta inlägg om Patrik Hagmans omtumlande och oerhört berikande bibelstudium,i Frälsningsarméns lokal på söndagmorgonen Pilgrimshelgens avslutande dag, dröjt. Att detta har dröjt bekräftar bara uttrycket; den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Hade resten av helgen varit plågsam eller meningslös, vilket den absolut inte var hade det ändå varit värt att vara med för detta enda bibelstudium. Dessutom inser jag att det passar perfekt som bibelstudium under advent då vi brukar läsa detta:

Lukas 4:16-22 Han kom till Nasaret, där han hade växt upp, och på sabbaten gick han till synagogan, som han brukade. Han reste sig för att läsa, och man gav honom profeten Jesajas bok. När han öppnade den fann han det ställe där det står skrivet: Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren. Han rullade ihop boken och gav den tillbaka till tjänaren och satte sig. Alla i synagogan hade sina blickar riktade mot honom. Då började han tala till dem och sade: ”I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig.” Alla prisade honom och häpnade över de ljuvliga ord som utgick ur hans mun. Och de frågade: ”Är det inte Josefs son?”

Vad ville Jesus lära oss? Kristendomen har ofta fokuserat så mycket på Jesu sista vecka att undervisningen hamnar i bakgrunden. Predikar Jesus verkligen frihet för de fångna och fattiga? För att besvara den frågan tar jag Hebréerbrevet till utgångspunkt.

Vi har sett en tydlig förändring i politiken på sistone. Lag och moral blir alltmer frikopplade från varandra. Lagen tjänar mest som en arena att leta kryphål i för att komma runt dess verkliga intention. Tydligast är det i hanteringen av Brexit * men även Obama, liksom ännu mer Trump letade kryphål för att få politiken att rulla. Ekonomin fungerar likadant kryphål i lagstiftningen utnyttjas för att göra moralvidriga men helt lagliga åtgärder för att bli ännu rikare ännu snabbare.

Lagen som är menad att reflektera det som är gott utnyttjas för motsatsen och glappet mellan lagen och dess tillämpning blir allt större eftersom lagen aldrig kan skrivas lika heltäckande som livet är. den kan aldrig förutse alla eventualiteter i framtiden. Detta är absolut inget nytt och var centralt i Jesu undervisning. I sitt programtal Bergspredikan säger han exempelvis:

Matt 7:12  Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.

Lagen är verkningslös mot livet självt. Jesus kritiserar den skrivna lagens idé och kommer med något helt nytt där det är livet själv som utmanar och människans inre som styr vad som är moraliskt riktigt, inte töjbara paragrafer. När Jesus skärper lagens bud är det just detta han tar fasta på: platsen där lagbrotten uppkommer, roten till det onda:

Matteus 6: 31-32 Det blev sagt: Den som vill skilja sig från sin hustru skall ge henne ett skilsmässobrev. Men jag säger er: den som skiljer sig från sin hustru av något annat skäl än otukt, han blir orsak till att äktenskapet kan brytas genom henne, och den som gifter sig med en frånskild kvinna bryter hennes äktenskap.

Kvinnor var utsatta. Lagen om skilsmässa kom till, enligt Matteus 19, "därför att ni är förstockade" dvs äktenskapet kunde bli rent livsfarligt om denna säkerhetsventil inte fanns. Naturligtvis var det mest livsfarligt för kvinnan med sin svaga rättsliga ställning. Men även skilsmässan var en katastrof för kvinnan. Hon lämnades utan försörjning och utan barn som kunde ta hand om henne på ålderdomen. Männen utnyttjade lagen om skilsmässobrev för att slänga ner sina hustrur på samhällets botten. De skyddade sig genom juridik för att kunna göra moraliskt fel. På samma sätt har sedan kyrkan utnyttjat denna lag för att återigen tvinga den svagare parten att stanna i destruktiva relationer. 

Dock kritiserar hela den tidiga kristendomen detta förhållningssätt till lagen. Vi läser även Paulus fel när vi tror att han inte kritiserar själva idén om lagen och det är Luthers fel. Juristen Luther tolkade Paulus juridiskt men de forskare som menar att Paulus gör enad sak med Jesus och den tidiga kristendomen genom att kritisera själva idén om lagen håller jag med. Kritiken går ut på att lagen alltid är enbart approximativ den kan helt enkelt inte fånga in alla lägen och eventualiteter i livet självt. Problemet som uppstår när lagen styr våra liv är att vi låter lagen lära oss vad som är rätt och fel.  Det moraliskt förkastliga kan befinna sig inom lagens råmärken. det onda kan vara, eller bli, legalt om lagen är vårt rättesnöre.

Kristendomen tänkte sig aldrig att den skulle skriva en ny lag. Nej det var tänkt att den kristna etiken skulle röra sig på livet självt-nivån. Hur fungerar det på riktigt? Ofta nöjer vi oss med att se rodning och regler som vår trygghet. Det är ett misstag. Kristendomen sätter inte upp en rad nya regler och lagar. Kristendomen gör upp med idén om lag.

För att fördjupa oss i detta ska vi använda Hebréerbrevets senare del. Syftet med brevet är att det riktas till en husförsamling i Rom. den har börjat falla av efter en god början och brevet är därför ganska strängt; Gud har gjort---vi är därför skyldiga att---. Det kan uppfattas som att det skam- och skuldbelägger, men det vill istället ge en sann beskrivning av världen. Logiken i brevet bygger helt på detta: religion, kult, offer, blod och eld bygger på lagen:

Hebréerbrevet  10: 1a Med lagen nådde oss bara en skugga av det goda som skall komma, inte tingens egen gestalt.

Glappet mellan livet självt och lagen är brevets ärende till den församling som börjat tappa modet. Brevet har genom historien tolkats antisemitiskt. Det är naturligtvis helt fel. Det som tas upp i brevet finns redan i GT, inte minst i Moseböckerna. Det förbund Gud sluter med Israels folk är livet självt men exempelvis dansen kring guldkalven visar hur de gjorde religion och lag så fort kryphålet, att Moses var borta en stund, uppenbarade sig.

Förbundet var grunden, offren i tredje Mosebok var en säkerhetsventil, liksom skilsmässobrevet, när Israels folk skulle leva i gemenskap och vänskap med Gud men inte klarade av det. Här måste vi infoga en brasklapp: vi får inte förandliga Bibeln. Detta är konkret. Förandligande är när vi föreställer oss att Gud skriver upp alla avsteg från det sanna, rätta och sköna i en kosmisk bokföring (lagen om Karma). Men att skada en relation är konkret. Lagen leder alltså till att vi får en felaktig bild av vad synd är. Vi tror att synd är att inte följa reglerna när synd alltid handlar om att relationer blir skadade.

Försoningen svarar genom att hela och upprätta den skadade relationen. Exempelvis skadar synden relationen med skapelsen vilket klimatkrisen visar oss. För att reda ut relationen kom offerkulten till, enligt Hebréerbrevet. Men det går inte alltid att reda ut relationer. Mord kan inte återställas, mördaren kan inte återge sitt offer livet hur mycket man än utreder vad som hänt. På samma sätt förlorar frun förtroendet för mig om jag konstant ljuger för henne. Det blir svårt att återställa relationen för hur mycket man än reder ut förblir en liten misstrosrest kvar i relationen.

Det är här offren kommer in för att sona outredd synd i gemenskapen. Offrens själva grundidé är syndabocken. När man lagt folkets synder på en oskyldig bock som drivs bort från gemenskapen är också synden borta. Vi kan leva som försonade ett år till. Detta fungerar om alla är överens om det. Det är lättare att bara dra ett streck över alla brott mot relationerna än att försäka reda ut och älta varje sak som hänt. Blod var på denna tid livet självt, Guds konkreta närvaro i allt levande. Därför skapar blodet legitimitet och blodsoffret får en viktig social funktion.

Hebréerbrevet visar dock att glappet mellan system och livet självt ändå finns kvar. Det gamla flytre ändå upp till ytan igen Ärendet med brevet beskrivs så här:

Hebr. 10: 1b- 4 Därför förmår den[lagen] aldrig genom de årligen upprepade offren göra dem som träder fram med dem fullkomliga för all framtid. Skulle man inte annars ha upphört att offra? De som förrättar gudstjänsten skulle ju, efter att en gång ha blivit renade, inte längre vara medvetna om några synder. Men nu ligger i dessa offer en årlig påminnelse om synderna, ty blod från tjurar och bockar kan aldrig ta bort synder.

I verkligheten, i livet självt finns synderna kvar och varje år påminns vi om tidigare års synder. Vad betyder det för oss? Vi har ett rättsystem, som previs som offerkulten bygger på en överenskommelse. Men vi börjar som samhällsgemenskap förlora tron på detta rättssystem. Hur ska vi som kristna förhålla oss till det? 

Hebréerbrevet försöker inte stärka förtroendet för offersystemet utan visar på något helt annat. Jesus gör något helt nytt , något helt annat, på livet självt-nivån:

Hebr. 10: 12-14 Men Jesus frambar ett enda syndoffer för alla tider och har satt sig på Guds högra sida. Där väntar han nu på att hans fiender skall läggas som en pall under hans fötter. Ty med ett enda offer har han för all framtid fullkomnat dem som blir helgade.

Det som Jesus gör går på djupet :

Hebr. 10: 15-18 Om detta vittnar också den heliga anden för oss. Först heter det: Detta är det förbund som jag skall sluta med dem i kommande dagar, säger Herren. Jag skall lägga mina lagar i deras hjärtan och inrista dem i deras sinnen. Och sedan: Deras synder och överträdelser skall jag aldrig mer komma ihåg. Men där synderna är förlåtna behövs inte mer något syndoffer.

Jesu offer är alltså inte mer av samma utan något helt annat. Reningen av synden är på riktigt. Vi ska inte släppa tanken på vårt dåliga samvete, vi ska ha ett rent samvete. Vi ska hitta ett helt annat sätt att leva där vi inte "vet av någon synd":

Hebr. 10: 24-25 Låt oss ge akt på varandra och sporra varandra till kärlek och goda gärningar, och låt oss inte försumma våra sammankomster, som några brukar göra, utan uppmuntra varandra, och detta så mycket mer som ni ser att dagen närmar sig.

Rituellt liv får nu en helt ny betydelse. vi ska leva helt annorlunda. Ska vi vara fullkomliga? Nej, inte på individnivå. Vi ska istället förstå vad det innebär att bli rättfärdiggjord. Rättfärdiggörelsen handlar aldrig om moralisk perfektion utan om att var del i Kristi kropp. Det handlar inte om att leva upp till regler utan om att inte lämna gemenskapen. Regler är inte fel men synd är för oss inte att bryta mot en regel. Synd är det som hotar eller avskiljer från gemenskapen. Den som är delaktig i Kristus har kyrkan som en pant på att man är del i en gemsnkap som tar ansvar för mina misstag.

Dag Hammarskjöld uttryckte det så här: "Förlåtelse är att gå med på att dela konsekvenserna av det någon annan  gjort. Det är därför Gud kan förlåta på riktigt. Gud är delaktig i att reda upp det vi gjort. Gud delade vår belägenhet helt och hållet från krubban till korset. Om vi går till hur människans historia utvecklat sig det goda ger goda konsekvenser medan det onda ger onda konsekvenser ser vi att summan av det onda överstiger det goda. Ett tydligt exempel på detta är att vi återigen slagit värmerekord i september. Klimatkrisen är ett resultat av goda och onda beslut där de onda överväger.

Här kommer då Guds förlåtelse in som Jesus och tar ansvar för att reda upp alla onda hanldingar och dela dessas konsekvenser. Han blir ett offer för vänners svek, den romerska kolonialmakten och, framför allt, ett offer för glappet mellan lagen och livet självt. Vi får länka i den kedjan så historien utvecklas i goda gärningar som leder till det goda, men även av delandet av konsekvenser. Gud har aldrig lämnat oss, Gud finns med i form av sin närvaro i gemenskapen och i normal medmänsklighet som bär varandras bördor. Det goda tar tillbaka kommandot och kan vända historiens gång.

Men om vi försöker göra både och, som kyrkan ofta gjort. Lag och gemenskap. Blir det till slut bara lag och billig nåd. detta utmärker kristenheten. Den billiga nåden som erbjuds dem med makt och den hårda lagen som slår mot den svaga. Dietrich Bonhoeffer myntade uttrycket när han såg hur en stor del av tyska kyrkan anslöt sig till Hitlers samhällsbygge men passar in på alla kyrkliga försök att behaga makten i världen genom att lämna troheten mot kristendomens unika ärende:

Vi ska visa på Guds rike. Där råder inte andra lagar utan livet självt står i fokus, det vi kallar kärlek:

Hebr. 12: 14-15 Sträva efter fred med alla och efter den helgelse utan vilken ingen får se Herren. Vaka över att ingen kommer bort från Guds nåd och att inte någon bitter rot skjuter skott och blir ett fördärv som angriper många. 

 Vis ka alla ta ansvar för att gemenskapen fungerar. Uttrycken utgår från livet självt. Tilliten ska finnas hos Gud, inte i pengar-egentligen litar vi på pengar i stället för att våga vara beroende. 

Hebr. 13: 16Men glöm inte att göra gott och att dela med er; sådana offer behagar Gud.

Vi ska lämna den trygga staden med sina regler och ordningar. Vi måste lämna den för att förstå det radikala i Hebréerbrevet. Hur budskapet i detta brev vänder på logiken i offerväsendet. Vi ska inte skicka ut en ensam oskyldig get i öknen utan följa med den ut i öknen bort från stadens trygghet. Vi ska ta ansvar för konsekvenserna av synd utanför staden. Det är där vi finner Jesus och där vi blir renade. Vi ska, liksom Jesus,  identifiera oss med den som drabbas av syndens konsekvenser.

Detta är att predika frihet för de fångna och fattiga .

 

* https://www.expressen.se/nyheter/boris-johnson-stanger-nere-parlamentet-igen/

Patrik Hagman: ”Hur hittar vi oss själva?” 5/10 2019

Patrik Hagmans olika bidrag till Oktoberfesten var oerhört värdefulla och talade rakt in i mitt liv, det första föredraget jag lyssnade på med honom var detta:

För bara några decennier sedan frågade ingen ”Vem är jag?” Så sent som på 1980-talet skriver uppslagsböcker helt andra saker om uppslagsordet ”identitet” än de gör nu. Sanningen är att begreppet inte har behövts tidigare.

Charles Taylor har kallat 1900-talet för ”mobiliseringens tid”  som ledde till ”autenticitetens tidsålder” på 1960-talet. När man före 1960-talet styrdes av ”du ska göra din plikt”  ska vi sedan 1960-talet lyda uppmaningen ”Du ska bara vara dig själv” .

Hagman illustrerade skillnaden mellan dess två övergripande samhällskontrakt med skillnaden mellan USAs ungas inställning till två krig under 1900-talet. När USA gick med i Andra världskriget gjorde de unga ”sin plikt” utan större ifrågasättande trots att kriget bedrevs på andra kontinenter. Med Vietnam-kriget var det helt annorlunda eftersom de unga värnpliktiga då styrdes av principen att ”göra det som är sant för mig.”

När detta skedde med Woodstock-festivaler, hippies och 68-rörelsen började unga identifiera sig med andra grupper än tidigare. Förr var familjen, byn, landskapet, landet, religionen självklara ”flockar” nu började unga söka sig egna flockar av likasinnade unga. Ett drömläge att kapitalisera på för modeindustrin och dess kommersiella tvilling livsstilsindustrin. Nu började politisk åsikt, mode, hobbies och annat köpbart identifiera mig.

Autenticitet kan alltså köpas och säljas. Grupp- och flockidentiteter är lätta att identifiera genom kulturella artefakter. Hagman visade på sin egen klädsel som lätt identifierar honom som den universitetslärare på Åbo akademi som han är. Ofta tror sig flocken stå fri från mode etc men vem som helst ser med en enda blick exakt med vilken grupp en person känner samhörighet.

Nu kan vi nämligen vara födda var som helst och ”välja flock” utifrån yttre och inre attribut.  Detta fenomen har skapat en stor mängd subkulturer där vi visar vår identitet genom vår konsumtion. Detta kallar Hagman att leva i en ”Kapitalistisk hederskultur” (läs boken, så befriande!) där identitet och kapitalism lever i fullkomlig symbios. Jag tänker på hur min farfar läste tidningen Land därför att han i grunden var född lantis och där fick de nyheter han behövde medan jag längtade efter att bli en lantis och därför prenumererar på tidningen Land.

Hagman pekar ut denna centrala problematik i individualismen, och hela den psykologiserande teorin om ”identitetsskapande” (som först lanserades av den inflytelserike amerikanske psykoanalytikern Erik H Eriksson på 1950-talet), som att: vi är någon genom födelse och uppväxt och vi befriar oss från detta ”ok” av medfödd gruppidentitet till att ”bli oss själva”. Men vi är fortfarande flockdjur så vi hamnar i en annan flock där vi anpassar oss till gruppens kultur.

Vi tror alltså att vi är fria men vi är flockdjur som inte kan leva som solitärer därför är individualismen en fantasi. Fantasin är tanken om individualismen. Verkligheten är att det fortfarande är det sociala sammanhang vi ingår i som definierar oss. Medan vi lever i en kultur som kräver av oss: ”var dig själv!”. Så vi låtsas att vi är den vi är genom ”individuella val” i alla möjliga frågor som vi inte bett om att få välja: skola, elbolag, telefoni, pensionsfonder etc. vilka tröttar oss.

Ett mer frivilligt sätt vi har att definiera oss, men som är tröttande det också, är sociala medier. Hagman skämtar om hur han definierar sig som en man i femtioårsåldern om han nämner Facebook så därför nämner han fler olika plattformar men specifikt Instagram (som ju ägs av Facebook) där vi gör vår ”brand building”(bygger upp vårt varumärke). Instagram dokumenterar och kvantifierar vår individuella gruppidentitet.

Antalet likes betyder så mycket för många att forskningen visar att det finns starka samband mellan psykisk ohälsa och Instagram. Snart kommer säkert också forskning om andra sociala medieplattformar med liknande resultat.

Idén med ”gratis” sociala medier är att hålla oss kvar så länge som möjligt. När vi stannar upp lagras fakta om oss och många har också appar som mäter allt från antalet steg till puls och blodtryck och tar ut våra exakta GPS-positioner(nåja, jag irrade runt efter små skogsstigar en kväll i jakt efter min son som gått till en konfakompis efter konfan och leddes till en bondgård en bra bit från den korrekta positionen. GPS är alltså inte så exakt i norra glesbygden). Algoritmerna skapar genom den insamlade informationen en modell som liknar mig för att kunna rikta reklam som tilltalar just mig.

Det som får oss att stanna upp längst är upprördhet vilket lett till att Instagram funderat på att ta bort gillaknappen, med den stannar vi inte lika länge som om vi måste skriva en gillande kommentar för att visa vårt gillande. Ju längre vi stannar på en bild desto mer information samlas in. Ilskna kommentarer tar en stund att skriva och läsa. Men denna förkärlek för upprördhet hos sociala medieplattformar gör att olikheter mellan oss blir tydligare än likheterna. Hagman exemplifierar med en student som är trevlig och som han trivs bra med men på sociala medier uttrycker han åsikter som gör att Hagman nästan börjar tycka illa om honom. Algoritmerna förstärker alltså olikheter mellan oss och drar upp tydliga gruppgränser.

På sociala medier kraschar debatten snabbt. Vi talar inte längre med meningsmotståndare och så förstärks gruppidentiteten ytterligare. Hagman exemplifierar med ett citat av Liv Strömqvist där hon nämner hur en enda kritisk fråga kring klimataktivismen får folk att hata Greta Thunberg och motsatsen, om man litar på den solida forskningen på området, då älskar vi Greta till helgondyrkans rand.

Men Hagman förutspår att 1960-talets individualism börjar bli omodern. Han ser tecken på hur unga har flera olika identiteter på olika sociala plattformar. De håller isär olika sociala sammanhang. Man är en person på Instagram med en grupp följare och en annan på Snapchat med en helt annan grupp följare. (vi föräldrar  med vuxna och tonårsbarn vet ju att vi inte har tillgång till barnens alla konton).

Hagman menar att vi går från INdividualism till DIvidualism. Individualism= odelbar. Dividualism=delbar. Dividualismen är mer lik verkligheten medan individualismen mer liknar Jane Austens romaner där hjältinnorna och hjältarna alltid är rakt igenom autentiska och odelbara. Trots att de är omgivna av sociala kameleonter med konstlade sociala vanor är de rakt igenom ärliga och kompromisslöst lika sig själva i olika sociala sammanhang.

Hagman drar slutsatsen av sitt resonemang att vi aldrig finner sanningen om oss själva genom att ”hitta in i oss själva”. Att antalet psykiska och mentala diagnoser ökar säger något om vår kultur. Vi klarar inte fler och fler beslut som måste fattas varje dag utan att stressas.

Han menar också att kyrkan måste ta strid med sociala medier samt mot det individualistiska samhället där kyrkans sociala struktur är lika anstötlig idag som den var den gång när Paulus skrev i kyrkans portalparagraf: ”Här är inte man eller kvinna, judar eller greker, fria eller slavar, alla är vi ett i Kristus.”

Det är en farlig väg att försöka ”växa som kyrka” genom att nischa oss. Nej kyrkans idé är gemenskap MOT individualism och fåfängt identitetsskapande. Kyrkan menar ju att vi redan HAR en identitet. Detta utmanar vårt tids övergripande samhällskontrakt genom att kyrkan säger att vi finner mening genom två saker:

1: med att leva i viktiga relationer   2: med att göra viktiga saker

Hagman fortsätter med att vi ska sluta fråga ”Vem är jag?” utan i stället fråga vad som är viktigt att göra. Det är en fråga som inte förlamar oss till den psykiska ohälsans rand. Därför måste kyrkan ta strid vi ska absolut inte anpassa oss. Anpassning till individualism och dividualism leder bara till kyrkans utplåning. För kyrkan är något helt annat. Och den ska inte stressa med att ”finnas på sociala medier”.

Viktigast av allt är att vi samlas fysiskt kring altaret. Vi är en kropp och som kroppar ska vi komma nära kroppsligen, det är helt avgörande att vi inte samlas via skärm. När vi umgås via skärm sitter vi trygga bakom en sköld som gör samtalet krigiskt proklamerande. I personliga samtal, däremot, blir vi sårbara och varsamma och lär oss något både om oss själva och andra.

Hagman påpekar det självklara , men ändå så ovanligt att det uttalas: att vara kristen är inte att vara trygg. Det vi talar om som tryggheten i tron är ingen sann trygghet. Den kristna tron bygger på att tillsammans göra viktiga saker. Vi måste sluta vara trygghetsknarkare, uppmanar Hagman, i stället ska vi upptäcka nattvarden där våra liv ges till oss.

Nattvarden är motsatsen till samhället. Vi får gratis vårt liv i bröd och vin. Vi delar också pengar med varandra utefter tillgång och behov. Vi ges, utan motprestation eller ekonomisk transaktion, vår plats i Kristi kropp. På detta sätt visar Gud sin plan att rädda hela världen och alla människor. Nattvarden frigör oss från fantasin om individualismen, avslutar Hagman.

P.S. Jag köpte sista delen i Patrik Hagmans trilogi som börjar med Om kristet motstånd fortsätter med Liv i gemenskap-Om att leva i en kapitalistisk hederskultur och nu fullbordas med den nyutgivna Om tron att söka den djupa verkligheten. En bok som slutar med att sammanfatta kristen tro på detta sätt:

”Som Fadern, Sonen och Den heliga Anden är en, är också tillbedjan, att bygga gemenskap och att tjäna världen i grunden samma sak. De är tre sätt att närma sig Gud, och tre sätt att bli sann som människa. Det är i dessa handlingar vi finner mening i vårt liv, det är där vi blir medvetna om vilka vi egentligen är. Inga psykologiska test, ingen konsumtion, inga politiska ideologier kan hjälpa oss här. Det är när vi ägnar vårt liv åt att tillbe, bygga gemenskap och tjäna andra som saker får sin rätta plats-våra prioriteringar klarnar. Det är där vi tränas i verkliga dygder, stärker och fördjupar våra relationer med andra människor.

  Detta är innebörden i den kristna tron. Den förändrar allt, nu och i evighet.”

P.P.S Medan jag renskriver det sista av mina anteckningar från Hagmans föredrag sätter radions ”App och etikett” igång och bekräftar verkligen vartenda ord som Hagman sa om sociala medier. Lyssna själv här.

Konferenskristen

1 Mosebok 32: 22-32 Under natten steg Jakob upp, tog med sig sina båda hustrur och sina båda slavinnor och sina elva söner och gick över Jabbok vid vadstället. Han lät dem gå över floden och lät föra över allt som tillhörde honom. Jakob blev ensam kvar. Då brottades en man med honom tills dagen grydde. När han såg att han inte kunde besegra Jakob slog han till honom på höftbenet, så att höften gick ur led när de brottades med varandra. ”Släpp mig”, sade mannen, ”dagen gryr!” Men Jakob svarade: ”Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.” Han frågade honom: ”Vad är ditt namn?” – ”Jakob”, svarade han. Då sade han: ”Ditt namn skall inte längre vara Jakob utan Israel, ty du har kämpat med Gud och människor och segrat.” Jakob bad honom: ”Låt mig få veta ditt namn.” Han svarade: ”Varför frågar du mig om mitt namn?” Och han välsignade honom där. Jakob kallade platsen Penuel, ”ty”, sade han, ”jag såg Gud ansikte mot ansikte och ändå skonades mitt liv”. När han lämnade Penuel såg han solen gå upp. Och han haltade på grund av sin skadade höft. Detta är anledningen till att israeliterna ännu i denna dag inte äter nervsträngen över höftbenet: han slog Jakob på höftbenet, på höftnerven.

 Nu har jag sällat mig till den sälla skaran "konferenskristna" . Jag har varit på en kristen konferens för första gången i mitt liv, Pilgrims Oktoberfest i Skellefteå hamn. Det blev en helg späckad med intressanta seminarier, bibelstudier och gudstjänster. De sjungna tidebönerna var det festligaste för mig men som varandes nyligen återhämtad från utbrändhet var det kanske inte energigivande att vara på konferens med 200 deltagare, men däremot var det givande på många andra plan.

Det första bibelstudiet hölls av Liselotte J Andersson. Jag har aldrig sett eller hört henne live förut och det var en upplevelse i sig. Hennes röst och hennes stillsamma, men exakta, humor gör sig mycket bra live. Hon påminner mycket om Frank Mangs som också hade en fascinerande vacker röst vilken förstärkte budskapet. Jag köpte hennes dagliga andaktsbok Inte långt ifrån en enda av oss för att stå ut med att leva utan att höra hennes kloka ord, finurliga humor och varma röst varje dag.

På det första bibelstudiet glömde jag anteckningsblock. Det var ett budskap jag verkligen behövde höra och jag var helt tagen efteråt men jag kommer inte ihåg mycket eftersom jag var så golvad av det. Men jag minns att hon talade om att Gud inte kunde besegra Jakob vid Jabboks vad helt enkelt för att inte ens Gud kan tvinga fram kärlek. Det är ju vår kärlek Gud vill ha och där står hen maktlös. Kärlek kan man inte vinna genom övermakt.