Lagens uppfyllande: bibelstudium med Patrik Hagman 6/10 2019

Oj, vad tiden går när det är nationella prov och andra avslutande examinationer på G. Jag hinner aldrig ens se privata saker på nätet. Därför har detta inlägg om Patrik Hagmans omtumlande och oerhört berikande bibelstudium,i Frälsningsarméns lokal på söndagmorgonen Pilgrimshelgens avslutande dag, dröjt. Att detta har dröjt bekräftar bara uttrycket; den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Hade resten av helgen varit plågsam eller meningslös, vilket den absolut inte var hade det ändå varit värt att vara med för detta enda bibelstudium. Dessutom inser jag att det passar perfekt som bibelstudium under advent då vi brukar läsa detta:

Lukas 4:16-22 Han kom till Nasaret, där han hade växt upp, och på sabbaten gick han till synagogan, som han brukade. Han reste sig för att läsa, och man gav honom profeten Jesajas bok. När han öppnade den fann han det ställe där det står skrivet: Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren. Han rullade ihop boken och gav den tillbaka till tjänaren och satte sig. Alla i synagogan hade sina blickar riktade mot honom. Då började han tala till dem och sade: ”I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig.” Alla prisade honom och häpnade över de ljuvliga ord som utgick ur hans mun. Och de frågade: ”Är det inte Josefs son?”

Vad ville Jesus lära oss? Kristendomen har ofta fokuserat så mycket på Jesu sista vecka att undervisningen hamnar i bakgrunden. Predikar Jesus verkligen frihet för de fångna och fattiga? För att besvara den frågan tar jag Hebréerbrevet till utgångspunkt.

Vi har sett en tydlig förändring i politiken på sistone. Lag och moral blir alltmer frikopplade från varandra. Lagen tjänar mest som en arena att leta kryphål i för att komma runt dess verkliga intention. Tydligast är det i hanteringen av Brexit * men även Obama, liksom ännu mer Trump letade kryphål för att få politiken att rulla. Ekonomin fungerar likadant kryphål i lagstiftningen utnyttjas för att göra moralvidriga men helt lagliga åtgärder för att bli ännu rikare ännu snabbare.

Lagen som är menad att reflektera det som är gott utnyttjas för motsatsen och glappet mellan lagen och dess tillämpning blir allt större eftersom lagen aldrig kan skrivas lika heltäckande som livet är. den kan aldrig förutse alla eventualiteter i framtiden. Detta är absolut inget nytt och var centralt i Jesu undervisning. I sitt programtal Bergspredikan säger han exempelvis:

Matt 7:12  Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.

Lagen är verkningslös mot livet självt. Jesus kritiserar den skrivna lagens idé och kommer med något helt nytt där det är livet själv som utmanar och människans inre som styr vad som är moraliskt riktigt, inte töjbara paragrafer. När Jesus skärper lagens bud är det just detta han tar fasta på: platsen där lagbrotten uppkommer, roten till det onda:

Matteus 6: 31-32 Det blev sagt: Den som vill skilja sig från sin hustru skall ge henne ett skilsmässobrev. Men jag säger er: den som skiljer sig från sin hustru av något annat skäl än otukt, han blir orsak till att äktenskapet kan brytas genom henne, och den som gifter sig med en frånskild kvinna bryter hennes äktenskap.

Kvinnor var utsatta. Lagen om skilsmässa kom till, enligt Matteus 19, "därför att ni är förstockade" dvs äktenskapet kunde bli rent livsfarligt om denna säkerhetsventil inte fanns. Naturligtvis var det mest livsfarligt för kvinnan med sin svaga rättsliga ställning. Men även skilsmässan var en katastrof för kvinnan. Hon lämnades utan försörjning och utan barn som kunde ta hand om henne på ålderdomen. Männen utnyttjade lagen om skilsmässobrev för att slänga ner sina hustrur på samhällets botten. De skyddade sig genom juridik för att kunna göra moraliskt fel. På samma sätt har sedan kyrkan utnyttjat denna lag för att återigen tvinga den svagare parten att stanna i destruktiva relationer. 

Dock kritiserar hela den tidiga kristendomen detta förhållningssätt till lagen. Vi läser även Paulus fel när vi tror att han inte kritiserar själva idén om lagen och det är Luthers fel. Juristen Luther tolkade Paulus juridiskt men de forskare som menar att Paulus gör enad sak med Jesus och den tidiga kristendomen genom att kritisera själva idén om lagen håller jag med. Kritiken går ut på att lagen alltid är enbart approximativ den kan helt enkelt inte fånga in alla lägen och eventualiteter i livet självt. Problemet som uppstår när lagen styr våra liv är att vi låter lagen lära oss vad som är rätt och fel.  Det moraliskt förkastliga kan befinna sig inom lagens råmärken. det onda kan vara, eller bli, legalt om lagen är vårt rättesnöre.

Kristendomen tänkte sig aldrig att den skulle skriva en ny lag. Nej det var tänkt att den kristna etiken skulle röra sig på livet självt-nivån. Hur fungerar det på riktigt? Ofta nöjer vi oss med att se rodning och regler som vår trygghet. Det är ett misstag. Kristendomen sätter inte upp en rad nya regler och lagar. Kristendomen gör upp med idén om lag.

För att fördjupa oss i detta ska vi använda Hebréerbrevets senare del. Syftet med brevet är att det riktas till en husförsamling i Rom. den har börjat falla av efter en god början och brevet är därför ganska strängt; Gud har gjort---vi är därför skyldiga att---. Det kan uppfattas som att det skam- och skuldbelägger, men det vill istället ge en sann beskrivning av världen. Logiken i brevet bygger helt på detta: religion, kult, offer, blod och eld bygger på lagen:

Hebréerbrevet  10: 1a Med lagen nådde oss bara en skugga av det goda som skall komma, inte tingens egen gestalt.

Glappet mellan livet självt och lagen är brevets ärende till den församling som börjat tappa modet. Brevet har genom historien tolkats antisemitiskt. Det är naturligtvis helt fel. Det som tas upp i brevet finns redan i GT, inte minst i Moseböckerna. Det förbund Gud sluter med Israels folk är livet självt men exempelvis dansen kring guldkalven visar hur de gjorde religion och lag så fort kryphålet, att Moses var borta en stund, uppenbarade sig.

Förbundet var grunden, offren i tredje Mosebok var en säkerhetsventil, liksom skilsmässobrevet, när Israels folk skulle leva i gemenskap och vänskap med Gud men inte klarade av det. Här måste vi infoga en brasklapp: vi får inte förandliga Bibeln. Detta är konkret. Förandligande är när vi föreställer oss att Gud skriver upp alla avsteg från det sanna, rätta och sköna i en kosmisk bokföring (lagen om Karma). Men att skada en relation är konkret. Lagen leder alltså till att vi får en felaktig bild av vad synd är. Vi tror att synd är att inte följa reglerna när synd alltid handlar om att relationer blir skadade.

Försoningen svarar genom att hela och upprätta den skadade relationen. Exempelvis skadar synden relationen med skapelsen vilket klimatkrisen visar oss. För att reda ut relationen kom offerkulten till, enligt Hebréerbrevet. Men det går inte alltid att reda ut relationer. Mord kan inte återställas, mördaren kan inte återge sitt offer livet hur mycket man än utreder vad som hänt. På samma sätt förlorar frun förtroendet för mig om jag konstant ljuger för henne. Det blir svårt att återställa relationen för hur mycket man än reder ut förblir en liten misstrosrest kvar i relationen.

Det är här offren kommer in för att sona outredd synd i gemenskapen. Offrens själva grundidé är syndabocken. När man lagt folkets synder på en oskyldig bock som drivs bort från gemenskapen är också synden borta. Vi kan leva som försonade ett år till. Detta fungerar om alla är överens om det. Det är lättare att bara dra ett streck över alla brott mot relationerna än att försäka reda ut och älta varje sak som hänt. Blod var på denna tid livet självt, Guds konkreta närvaro i allt levande. Därför skapar blodet legitimitet och blodsoffret får en viktig social funktion.

Hebréerbrevet visar dock att glappet mellan system och livet självt ändå finns kvar. Det gamla flytre ändå upp till ytan igen Ärendet med brevet beskrivs så här:

Hebr. 10: 1b- 4 Därför förmår den[lagen] aldrig genom de årligen upprepade offren göra dem som träder fram med dem fullkomliga för all framtid. Skulle man inte annars ha upphört att offra? De som förrättar gudstjänsten skulle ju, efter att en gång ha blivit renade, inte längre vara medvetna om några synder. Men nu ligger i dessa offer en årlig påminnelse om synderna, ty blod från tjurar och bockar kan aldrig ta bort synder.

I verkligheten, i livet självt finns synderna kvar och varje år påminns vi om tidigare års synder. Vad betyder det för oss? Vi har ett rättsystem, som previs som offerkulten bygger på en överenskommelse. Men vi börjar som samhällsgemenskap förlora tron på detta rättssystem. Hur ska vi som kristna förhålla oss till det? 

Hebréerbrevet försöker inte stärka förtroendet för offersystemet utan visar på något helt annat. Jesus gör något helt nytt , något helt annat, på livet självt-nivån:

Hebr. 10: 12-14 Men Jesus frambar ett enda syndoffer för alla tider och har satt sig på Guds högra sida. Där väntar han nu på att hans fiender skall läggas som en pall under hans fötter. Ty med ett enda offer har han för all framtid fullkomnat dem som blir helgade.

Det som Jesus gör går på djupet :

Hebr. 10: 15-18 Om detta vittnar också den heliga anden för oss. Först heter det: Detta är det förbund som jag skall sluta med dem i kommande dagar, säger Herren. Jag skall lägga mina lagar i deras hjärtan och inrista dem i deras sinnen. Och sedan: Deras synder och överträdelser skall jag aldrig mer komma ihåg. Men där synderna är förlåtna behövs inte mer något syndoffer.

Jesu offer är alltså inte mer av samma utan något helt annat. Reningen av synden är på riktigt. Vi ska inte släppa tanken på vårt dåliga samvete, vi ska ha ett rent samvete. Vi ska hitta ett helt annat sätt att leva där vi inte "vet av någon synd":

Hebr. 10: 24-25 Låt oss ge akt på varandra och sporra varandra till kärlek och goda gärningar, och låt oss inte försumma våra sammankomster, som några brukar göra, utan uppmuntra varandra, och detta så mycket mer som ni ser att dagen närmar sig.

Rituellt liv får nu en helt ny betydelse. vi ska leva helt annorlunda. Ska vi vara fullkomliga? Nej, inte på individnivå. Vi ska istället förstå vad det innebär att bli rättfärdiggjord. Rättfärdiggörelsen handlar aldrig om moralisk perfektion utan om att var del i Kristi kropp. Det handlar inte om att leva upp till regler utan om att inte lämna gemenskapen. Regler är inte fel men synd är för oss inte att bryta mot en regel. Synd är det som hotar eller avskiljer från gemenskapen. Den som är delaktig i Kristus har kyrkan som en pant på att man är del i en gemsnkap som tar ansvar för mina misstag.

Dag Hammarskjöld uttryckte det så här: "Förlåtelse är att gå med på att dela konsekvenserna av det någon annan  gjort. Det är därför Gud kan förlåta på riktigt. Gud är delaktig i att reda upp det vi gjort. Gud delade vår belägenhet helt och hållet från krubban till korset. Om vi går till hur människans historia utvecklat sig det goda ger goda konsekvenser medan det onda ger onda konsekvenser ser vi att summan av det onda överstiger det goda. Ett tydligt exempel på detta är att vi återigen slagit värmerekord i september. Klimatkrisen är ett resultat av goda och onda beslut där de onda överväger.

Här kommer då Guds förlåtelse in som Jesus och tar ansvar för att reda upp alla onda hanldingar och dela dessas konsekvenser. Han blir ett offer för vänners svek, den romerska kolonialmakten och, framför allt, ett offer för glappet mellan lagen och livet självt. Vi får länka i den kedjan så historien utvecklas i goda gärningar som leder till det goda, men även av delandet av konsekvenser. Gud har aldrig lämnat oss, Gud finns med i form av sin närvaro i gemenskapen och i normal medmänsklighet som bär varandras bördor. Det goda tar tillbaka kommandot och kan vända historiens gång.

Men om vi försöker göra både och, som kyrkan ofta gjort. Lag och gemenskap. Blir det till slut bara lag och billig nåd. detta utmärker kristenheten. Den billiga nåden som erbjuds dem med makt och den hårda lagen som slår mot den svaga. Dietrich Bonhoeffer myntade uttrycket när han såg hur en stor del av tyska kyrkan anslöt sig till Hitlers samhällsbygge men passar in på alla kyrkliga försök att behaga makten i världen genom att lämna troheten mot kristendomens unika ärende:

Vi ska visa på Guds rike. Där råder inte andra lagar utan livet självt står i fokus, det vi kallar kärlek:

Hebr. 12: 14-15 Sträva efter fred med alla och efter den helgelse utan vilken ingen får se Herren. Vaka över att ingen kommer bort från Guds nåd och att inte någon bitter rot skjuter skott och blir ett fördärv som angriper många. 

 Vis ka alla ta ansvar för att gemenskapen fungerar. Uttrycken utgår från livet självt. Tilliten ska finnas hos Gud, inte i pengar-egentligen litar vi på pengar i stället för att våga vara beroende. 

Hebr. 13: 16Men glöm inte att göra gott och att dela med er; sådana offer behagar Gud.

Vi ska lämna den trygga staden med sina regler och ordningar. Vi måste lämna den för att förstå det radikala i Hebréerbrevet. Hur budskapet i detta brev vänder på logiken i offerväsendet. Vi ska inte skicka ut en ensam oskyldig get i öknen utan följa med den ut i öknen bort från stadens trygghet. Vi ska ta ansvar för konsekvenserna av synd utanför staden. Det är där vi finner Jesus och där vi blir renade. Vi ska, liksom Jesus,  identifiera oss med den som drabbas av syndens konsekvenser.

Detta är att predika frihet för de fångna och fattiga .

 

* https://www.expressen.se/nyheter/boris-johnson-stanger-nere-parlamentet-igen/

Bordsbön och andra papistiska traditioner

Välsignad surströmming förbereds för förra helgens kalas.

Jag fick veta något helt nytt i veckan. Nämligen att det är "katolskt" att be Gud välsigna maten. Visste mina föräldrar det? Vi bad alltid Gud välsigna maten innan vi åt och tackade Gud efteråt. Jag glömmer ofta bort det och då påminner Aron eller Ann-Helen om det. Men hon tackar bara Gud för maten. Jag har inte tänkt på det speciellt. Men är jag egentligen uppfostrad av smyg-papister och hon av rättrogna laestadianer? Ja, är svaret på Ann-Helens uppväxt men var mina föräldrar och farföräldrar verkligen katoliker under den väckelsekristna lutheranytan?

Och så mycket annat som välsignades: resor, nya skolåret, ny skola, nya barn, döende släktingar, hundvalpar, arbetsdagen, bärplockningen. Var allt det katolskt. Men hur kommer det sig att varje gudstjänst avslutas med välsignelse?

Hur ska jag få veta? De dog ju så hastigt innan jag hunnit fråga sådana frågor. Minns någon mer än jag hur det var när de var barn? Bad ni Gud välsigna maten före och tackade Gud för maten efter? Vi sjöng också till bords ibland, mest i stora sällskap, först välsigna sedan tacka:

Välsigna Herre vad du ger, Din nåd är stor ditt bröd är ett. Och när det delas räcker det åt alla.

Tack Herre för vad du oss ger och låt oss en gång vara med vid alla släktens måltid i ditt rike.

Vi sjöng också Glädjens Herre som är mer frifräsig i ord och ton före: ingen välsignelse, efter: tack:

Glädjens Herre var en gäst vid vårt bord idag. Gör vår måltid till en fest efter ditt behag.

För de gåvor som du ger tackar vi dig nu. Gud som hör förrän vi ber, prisad vare du.

En gång kom pappa hem från en körhelg och lärde oss en judisk bordsbön (hittar ingen melodi till den på nätet):

Lovad vare du Herre vår Gud jordens konung. Som låter bröd framgå ur jorden, som låter bröd framgå ur jorden.

Vad ska jag tro? Var vi smyg-papister där vid Torneälvens strand? Eller var vi bara väldigt gammaldags precis som min farmor som firade namnsdagar i stället för födelsedagar. En fin sed eftersom vi ofta har tre namn var. Men sedan läser i Svenska kyrkans dagbok att kristna inte alls borde ha flera förnamn, det är för-kristet alternativt snobberi eftersom kungligheter höll på med sådant. Och att fira namnsdagar är katolskt! Man firar sin helgondag för det helgon som man fått namnet av.

Var vi helt enkelt fast i urgamla traditioner sedan före Luther? Har det då skadat oss allvarligt? Inte som jag kan se det. Kanske är jag uppfostrad av kristna som helt enkelt inte var så noga med att dra upp sekteristiska gränser mellan "vi och de"? Jo, det vet jag med bestämdhet att de var. Och det vill jag särskilt tacka  för.

Så här låter melodin till "Välsigna Herre vad du ger":

Så här låter Glädjens herre i SvK-version:

Och del IV: Sola Scriptura

Kyrkan i Jukkasjärvi där vi tillbett Jesus och tolkat Ordet tillsammans sedan Shakespeares tid

Sola scriptura var ett av reformationens nyckelord. Jag kan säga direkt att detta är mitt favorituttryck från Luther et.al. "Läseriet" har haft omätligt inflytande på allt ifrån svensk demokratiutveckling till kristnas personliga tro. Att läsa Bibeln OCH ta den på allvar i sin helhet har alltid varit en grogrund för människans emancipation OCH nära relation till Jesus Kristus världens frälsare.

Men detta kan problematiseras för de första kristna hade inte den Bibel vi har idag. Många av dem kunde inte läsa alls, liksom en stor andel av kristna i världshistorien. De hade muntliga berättelser och brev från apostlarna utöver det vi nu kallar Gamla testamentet. Men eftersom de flesta kristna hade judisk bakgrund kunde de Gamla testamentet desto bättre. Trots detta var det viktigaste och primära sättet att få den stora berättelsen om Guds smärtande kärlek uttryckt i Jesus Kristus i gemenskap med andra troende. Detta gäller förstås lika mycket idag, många goda kristna har aldrig läst hela Bibeln på egen hand utan får den uppläst under kyrkoårets gudstjänster. I sitt andra brev skriver Petrus:

Nu kan vi ännu mer lita på profetorden. Dem bör ni låta lysa för er som en lampa i ett mörkt rum, tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan. Och framför allt skall ni tänka på att man aldrig kan tyda en profetia i skriften på egen hand. *

 Här kommer alltså gemenskapen in. I lutherska sammanhang har man antingen tystat ner detta Bibelord eller tolkat det som om jag i ensamhet tillsammans med den Heliga Ande ska läsa Bibeln och förstå profetiorna i Gamla Testamentet. Det är inte alls vad Petrus skriver. Men en både fruktbar och farlig väg beträddes med reformationens utbrott. Humanismen som tankesystem var enligt mig tveklöst en god utveckling för mänskligheten och som sådan en del i att den Heliga Anden leder oss till en större förståelse av Jesus OCH frälsningen. Men i reformationens iver att gå till källorna i sann renässansanda glömde man det vackra ordet OCH.

Visst ska vi ad fontes, som i en kär reformationsberättelse i GT är när Isak åter gräver upp de brunnar som Abraham en gång grävde :

Isak grävde åter upp de brunnar som hans far Abrahams män hade grävt men som filisteerna hade fyllt igen efter Abrahams död, och han gav brunnarna samma namn som hans far hade gett dem. När Isaks män grävde efter vatten i dalen fann de en källåder. Men herdarna från Gerar kom i tvist med Isaks herdar och sade: ”Det är vårt vatten!” Och han kallade brunnen Esek, därför att de trätte med honom. Sedan grävde Isaks män en annan brunn, och det blev tvist om den också; därför kallade han den Sitna. Han bröt upp därifrån och grävde ytterligare en brunn. Den blev det ingen tvist om, och därför kallade han den Rechovot, ”ty”, sade han, ”nu har Herren gett oss utrymme, så att vi kan föröka oss här i landet”.**

 Först och främst gick Isak till Abrahams gamla brunnar, ad fontes, och grävde men han fick gräva nya brunnar för att få leva i frid. Reformationsteologerna menade att de gjorde just så, gick tillbaka till ursprunget av kristendomen. Men de glömde fortsättningen att Isak grävde nya brunnar, eller så gjorde de just det. För med principen Sola scriptura i betydelsen "gemenskapen betyder inget alls för min kristendomsförståelse, vi funderar var och en i sin egen kammare, vi gräver egna brunnar startar egna kyrkor och ser oss som bättre än de gamla som i stort sett gjorde allt fel", leder däremot fel. Återigen om man tappar bort ordet OCH blir allt skevt och vi ramlar från den rätta vägen ner i ett svårforcerat dike.

Den kyrka Luther ville reformera satt fast i motsatt dike där bara präster och experter läste Bibeln medan de hindrade andra att fundera på egen hand. Man hade institutionaliserat gemenskapens betydelse i så grad att de gav "traditionen" exakt samma dignitet som det apostlarna sagt. De kunde motståndslöst ta till sig allehanda läror som stämde med tidens uppfattning utan att i verkligheten rådfråga hela den kristna gemenskapen. Västkyrkan hade inte närmat sig öst- och sydkyrkan på tusen år, de stora konciliernas tid var förbi, och Romkyrkan menade sig ensam kunna avgöra hur kristen tro skulle uttryckas. Ett fåtal MÄN högt upp i den kyrkliga hierarkin, som var förvillande lik den romerska statens hierarki även efter Romarrikets fall, bestämde självsvåldigt vad som var den sanna läran och när påven talade Ex cathedra skulle hans beslut uppfattas som exakt lika normerande som evangelierna och pastoralbreven i NT.

Vilken oändlig sorg att reformationens goda avsikter ledde till ännu större splittring, inte en sann återgång till källorna. För detta kan man skylla både Luthers egensinniga bitterhet och en maktfullkomlig kyrklig hierarki som redan såg sig som förmer än alla andra kristna på jorden. En kyrklig maktapparat som redan splittrat upp kyrkan i flera olika delar som inte längre talade med varandra hade mått väl av att lyssna till Luther och Kalvin. 

Hela kristenheten hade behövt gå tillbaka till de gamla brunnarna och gräva tillsammans. De hade behövt lämna alla jordiska maktanspråk och mötts i ett nytt koncilium för alla kristna igen. De hade behövt formulera en ny allkristen bekännelse som byggde på de nya andliga insikter som den kristna humanismen  tveklöst fått uppenbarat av den Heliga Anden där ordet OCH dominerade. Vi tror på sola scriptura OCH de heligas gemenskap. Vi tror på en enda helig allmännelig kyrka OCH varje enskild kristens eget ansvar för att leva Himmelrikt. Vi tror på en kyrka som lever i världen OCH redan nu i Guds rike på ett synligt sätt. Vi tror på Jesus Kristus sann Gud OCH sann människa. Vi tror att människan har en djup fallenhet för synd OCH är nästan ett gudaväsen.

Vi tror att allt vi behöver är Bibeln OCH den Heliga Ande uttryckt i den kristna gemenskapen för att förstå Guds vilja. Vi har bara varandra och det är inte så bara.

*2 Petr. 1:19-20

** 1 Mos 26: 18–22